Igår åkte vi hem för att hämta ett paket, vattna blommorna och ta med de känsliga hit, för här lär vi sitta ett bra tag till. Samlade ihop posten och plockade fram det jag glömde när vi åkte.
Skickar in maken på Ica, handla mat och blommor. På väg till landet igen, in till mammas boende, ringde på den låsta dörren, lämnade blommor och frukt till hennes ”kontakt” en trevlig man, som sa åt mig att hoppa in i buskarna utanför mammas balkong. Hon var redan nerbäddad, men med uppdragna persienner och öppen balkongdörr kunde vi se varandra, prat och kasta slängkyssar.
När vi åkte tänkte jag i mitt stilla sinne, att kanske det var sista gången vi sågs. För personalen åker de vanliga bussarna, tunnelbanan och pendeln för att komma till jobbet och risken finns ju att corona hänger med till boendet. Ingen är säker och ingen vet, men kommer det in dit, då kommer de trilla av pinn i långa banor.
Som jag förstår åldringsboendet nu för tiden, så är det inte som det som förr kallades ålderdomshem. För förr behövde du inte vara dödssjuk med stora svårigheter att klara dig själv. Så verkar kraven vara för att få bo på många hem nu för tiden, så kommer corona in där, går det snabbt. Personalen har gått palliativ kurs i hur hantera döende personer, för de flyttas hemifrån så sent, att de dör rätt snabbt på boendet. De tål inte att flyttas så pass sent i sjukdom, men sånt verkar inte vårt humana samhälle bry sig om längre.
Sen åkte vi först genom Enebyberg, Täby och sist Vallentuna komun och den vägen har jag inte åkt på väldigt många år, så det var mest ”men titta där” hela tiden. Vi bodde vårt första år med nyfödd dotter i Vallentuna, men jag var väldigt glad att lämna den kommun, trivdes inte där. Nu generaliserar jag, men så urtråkigt folk, mötte en kvinna som tur var i samma ålder, boende vid samma gård, utan henne och hennes också nyfödda bebis hade jag nog smällt av. Vi har ännu kontakt fast hon och maken har flyttar till Kroatien.
Väl i Vallentuna ringde jag på min morbrors dörr och räckte över tulpaner och en kasse med tidningar med stort avstånd mellan oss. Han och hans fru sitter ju där de sitter med hans svåra lungsjukdom.
Så nu är vi på landet igen, så skönt. Här springer rådjuren över tomten, jag stod i källaren, höll på att sätta igång en tvätt när jag i det lilla fönstret plötsligt ser dem gå över vår baksida av huset. Så nära känns magiskt, att se de vilda djuren och inte en blek hade de om att jag var så nära.
Nu ska jag fixa hundmat.
Här bild på mina solgula och oranga stickade strumpor i bomullsgarn. Nästa par till barn i restgarn redan på gång.
Livsglimtar 
Så bra att ni har er tillflyktsort som fungerar väl. Rådjur på tomten… ja, jag säger väl det. Har du kameran laddad? Borde du ha så du skulle kunna dela med dig till oss här på bloggeriet. 😀
Kram och var rädd om dig! ❤
Rådjuren brukar försöka äta upp fåglarnas mat, häromdagen slängde jag ut ett äpple till koltrastarna, det åt två rådjur upp såg maken från sin stuga. Nu blir det lugnt igen, åt just grillad rostbiff med bea och potatis i ugn. Så gott det här med att grilla. Kram o Go Helg ❤
Go helg på dig också. Kram ❤
I dessa tider så är det lätt att tänka att det kan vara sista gången man ser någon närstående. Jag är glad att både pappa och JR:s mamma är döda så vi slipper deras sorg att inte få träffa oss. Tror inte de hade förstått corona.
Livet är förändrat och vi vet inte hur det blir sedan./ Kram
Bara tanken på att inte få sitta vid min mamma om hon dör, känns förbenat avig. Livet är verkligen så konstigt med denna osynliga fiende, ofattbart hur hela vår jord har påverkats.
Men nu har vi ätit en god middag och ser på tv tillsammans för första gången på en vecka. Imorgon kommer maken flytta in här igen, men han kommer sova i lilla rummet. Nästa vecka kommer han fortsätta sitta och arbeta i ungarnas hus på dagarna. Lika skönt att han sitter där nere och kör skype med sitt jobb, så kan jag röra mig som jag vill här uppe.
Trevlig helg!
Jag fastnade i en sak som du skrev:
”Personalen har gått palliativ kurs i hur hantera döende personer, för de flyttas hemifrån så sent, att de dör rätt snabbt på boendet. De tål inte att flyttas så pass sent i sjukdom, men sånt verkar inte vårt humana samhälle bry sig om längre.”
Åh, vad jag känner igen detta, och har själv upplevt det med min mamma. Det gick väldigt fort på slutet, på grund av hennes sista flyttar. Jag hörde även av många omkring mig – både personal och andra – att det ofta går väldigt fort för en del när de flyttar till boende. Livet rinner ur dem på något sätt.
Jag har i och för sig även hört motsatsen – hur gamla och ensamma plötsligt lever upp när de kommer till ett boende där det ständigt finns människor omkring dem. Speciellt om det finns människor som är i relativt gott skick och verkligen går att kommunicera med, och en verksamhet som gör de boende engagerade med upplevelser och sysslor under dagen.
Förstår dina oro och dina tankar kring detta ❤
Kram
Jag tänker att de som livas upp av en flytt har flyttats innan sista stadiet, visst är det hemskt att stat/kommun inte kan ha ålderdomshem som förr. Allt försämras och aldrig är förändring något direkt som gynnar de äldre.
Många riktigt gamla både vill och behöver flytta, men se de får de inte om de inte är sjuka eller bortom räddning i senilitet.
Tycker omsorg om gamla och barn tydligt visar att hjärtat inte längre finns med i samhället, utan allt handlar bara om pengar, som ett löpande band gäller det att trycka ihop så mycket som möjligt på så liten yta och kostnad som bara går.
Jo, vill lägga till att den omvårdnad och skötsel många får på boenden är kärleksfull från godhjärtad personal på rätt ställe.
Mammas resa utför började 2005, efter en hjärtinfarkt. När jag märkte att mamma blev sämre kom tankarna kring hur länge jag skulle få ha henne kvar. Därför såg jag till att söndagarna blev vår dag, och det var då viktigt att kvalitén på vår samvaro var i fokus.
Sedan kom olyckorna som stjälpte hela tillvaron. Mamma ramlade och bröt lårbenshalsen 2010, och det var början till slutet.
Det var mycket på grund av mig som flyttkarusellen började. Varken min bror eller jag orkade eller hann med att hjälpa mamma så som hon behövde. Hon bodde i radhus med en djävulskt jobbig trädgård (bl.a.), och varje gång man kom hem till henne gick tiden åt till allt som man var tvungen att hjälpa henne med. Kvalitetstiden försvann, eftersom jag inte hann vara kvar mer än ett par timmar varje gång … 3-4 gånger i veckan. Hade ju egen familj, med barnen hemma fortfarande … och jobb att sköta.
I min enfald trodde jag att en lägenhet till mamma skulle ge oss alla återhämtning och stresslindring, och ge utrymme för det nära umgänge jag ville ha när vi träffades. Så jag la ner enormt med tid på att hitta en lägenhet som mamma kunde tänka sig. Hon ville egentligen inte flytta, men lyssnade på mig och mina argument … och höll praktiskt med, även om det känslomässigt var jobbigt för henne. Minst 2 rum och kök, samt balkong ville hon ha, och jag letade tills jag fann det. Hon hann bara bo i den nya lägenheten i 4 månader innan hon blev jättesjuk i lunginflammation och höll på att stryka med. Vi vakade över henne på sjukhuset.
I den nya lägenheten blev hon sedan helt sängliggande i 7 månader, med dygnet-runt-hjälp, utan en chans att få en hemkänsla i sitt nya hem. Min och min brors börda ökade till en orimlig nivå, ihop med den känslomässiga smärta som det även medförde att se det här förloppet. Min bror klarade det sämre än jag.
Hemtjänsten tog hand om hennes kropp, och vi tog hand om allt annat … som t.ex. att se till att det fanns mat och medicin. Situationen blev vidrig.
Mamma förändrades, som resultat av morfin och syrebrist. Hon blev elak och förvirrad … och endast korta stunder kände jag igen henne. Tror aldrig jag gråtit så mycket under mitt vuxna liv …
Mina drömmar och föresatser om att mammas sista år skulle bli värdiga och med rätt innehåll föll i småsmulor … totalt …
När hon fick komma till ett boende piggnade hon först till, och orkade plötsligt sitta upp i en rullstol nästan en hel dag.
Men det varade inte. Redan efter ett år var hon borta.
Det enda goda med det där sista året på boendet var att jag och min bror kunde slappna av lite, och faktiskt se till att våra besök hade rätt innehåll. Jag orkade att känna kärleken igen, och struntade i hennes elakheter. Vi hälsade på henne lika ofta som förut, genom att dela upp veckans dagar mellan oss. Hon fick alltså besök varje dag, även om det bara var 1-2 timmar.
Varför i hela världen skriver jag allt detta nu då? Kanske behöver jag ibland lätta på trycket med ett försvarstal, för jag har känt mig väldigt skyldig över hur det blev med mamma den sista tiden. Jag mådde enormt dåligt av att det blev som det blev, och det hjälpte inte att jag gjorde det med hennes bästa för ögonen. (nu gråter jag faktiskt).
Kanske var det dina ord om att ”hjärtat inte längre finns med” som triggade igång det här.
Jag säger inte att du har fel, tvärtom. Genom personalen på boendet fick jag höra väldigt mycket som bekräftar det du skriver. Vissa barn till de gamla hälsar ALDRIG på … av olika skäl.
Kontentan av det här långa dravlet är väl detta …
Det är skit att bli gammal, sjuk och hjälpbehövande … punkt ❤
Ett säger jag, släpp ditt dåliga samvete, vi kan aldrig förutse vad som ska hända med varken oss själva, eller våra anhöriga. Du och din bror gjorde mer än de allra flesta och jag kan garantera dig att din mamma så innerligt väl vet, att du gjorde allt av kärlek och verkligen fanns där hos henne tills hon gick.
Så sätt dig ner och gå in i dig själv, berätta för dig själv att du gjorde allt du mäktade med av kärlek till din mamma.
Jag är ju mitt uppe i detta med min mamma och jag har verkligen fått prata med mig själv, för jag pallar helt enkelt inte att ta hand om henne, på det vis du gjorde med din mamma.
”Att hjärtat inte finns med” med det menar jag inte just ditt hjärta eller andra anhörigas hjärta utan med vårt samhälles ekonomiska syn på förvarandet av äldre och barn.
En massa Kramar ❤
Tack vännen ❤
Jag har redan jobbat mycket med det här, och idag är inte bördan lika svår … men i slutet av mammas liv, och de närmast följande åren, var det väldigt tungt att bära den egna rollen i det här. Det var svårt att inte tänka så här; "Om hon aldrig flyttat från radhuset, precis som hon ville slippa, så hade hon kanske fått leva lite längre … och framför allt inte somnat in så olycklig som hon var."
Samtidigt vet jag att det bara är spekulationer och inte alls någon garanti för något alls. Och jag vet ju att jag gjorde allt som stod i min makt … för att det skulle bli så bra som möjligt. Det tär på djupet när man stångar sig blodig för att försöka göra något bra av en usel situation, och sedan misslyckas hela tiden.
Tråkigt att du har den här situationen just nu. Att du är mitt uppe i det. Jag vet ju hur svårt det kan vara. Jag både ville och kunde göra något för min mamma, men att vilja utan att kunna måste vara ännu svårare … eller åtminstone lika svårt, fast på ett annat sätt.
De där orden du skrev som triggade igång mig var inte missuppfattade från mig. Jag förstod 😉
Det var helt enkelt bara en fras som grep mig, oavsett vad dess innebörd egentligen var. Man vet aldrig vad det är som river bort sårskorpan så att det börjar blöda. Ibland är det löjliga bagateller som får samma effekt.
En massa kramar tillbaka ❤
Så skönt för er att ha tillgång till stugan för det måste kännas tryggt.
Tyvärr är det så numera att de klassiska ålderdomshemmen är ett minne blott. För att få en plats krävs det i vissa kommuner att men redan står med ena foten i kistan och så borde det verkligen inte vara. Numera ska ju alla bo hemma så länge som möjligt med hjälp av hemtjänsten. Hur den fungerade i Malmö under min mammas sista år i livet orkar jag inte ens tänka på utan att bli ledsen 😦
Vilka fina sockor du har stickat. Jag är pigg på att börja sticka igen men numera finns det ju inga garnaffärer i vilka man kan få personliga tips om beskrivningar och annat. Jag misstänker nämligen att jag är ganska så ringrostig…
Kram och god söndagskväll!
Tror jag minns hur du hade det med din mamma, inte klokt och tänk hur det är nu. Vi har en tantalora som är sängliggande sedan länge i sitt hem, boende i vårt hus hemma i stan. Dygnet runt ränner vårdare ut och in, hon satt i rullstol tidigare och borde redan då fått anpassat boende, inte sitta/ligga i en säng i en femrummare. Bara tanken på att hon ligger där ensam, all tid mellan färdtjänstfolket kommer och går.
Strumpor är det jag oftast stickar, roligt tycker jag.
Kram
♥