Snubblar upp, nyvaken och halvt blind, ser att det är ett riktigt snöoväder ute och Bore har målat landet vitt. Det är mys på hög nivå, fast jag vet att det imorgon säkert har smält undan. Flåt, till er som drömmer vår, sol och värme. Men det kommer var så säker, lite aprilväder får man räkna med.
Själen jublar som ett barn, minns ni när ni satt inne som barn på morgonen och snöovädret höll på utanför fönstret? Hur brått ni hade att ta er ut, pjäxor, åka kana, skidor, T-fat eller kälke och bara öppna munnen ut med tungan och låta flingor smälta på den.
Röd i ansiktet och små snöbollar på Lovikkavantarna och inuti fanns det fuktiga små bollar av ull jag pillade på. Vantarna kunde bli väldigt blöta till slut, rena sänken på händerna, eller som stora snöbollar beroende på vädret.
Men jag tänker sitta inne och titta ut, kroppen gapar och gnäller för andra dagen, ont här och där. Stapplande gång, utan normal muskelkraft i benen. Så vid lunch kokar jag soppa till maken, dukar upp, under tiden han går ut med Frasse, tur som en tok att Frasse har honom, 4-5 km rantar de iväg. Men idag vill nog inte Frasse gå så långt och säkert inte tvåbeningen heller.
Nu är jag isolerad för tredje veckan, sedan maken kom hit har jag inte mycket att klaga över. Han sitter i ungarnas stuga och jobbar hela dagarna.
Nu sover han i vårt hus på nätterna, fast i gästrummet, tänker om han blir sjuk på natten, att det är lika bra han ligger i eget rum och så får han flytta ner till ungarnas stuga igen i så fall.
Ingen mänska kan ju fatta hur och när man verkligen blir smittad med detta jäkla virus. Men jag inbillar mig att jag har ordning på oss två här ute i spenaten. Nu har vi också beställt mat och betalt via nätet, bara att hämta kassarna.
Jag känner mig liten, utsatt och rädd för detta osynliga monster till virus. Mamma på sitt boende, de är ännu friska, men tänker om alla blir smittade, hur gör de arma anställda som säkert inte har några skyddskläder att tala om? Sticker de då, som de gjorde i Italien eller var det Spanien?
Sen denna återkommande oro över mina barn och deras barn/familjer. Inte nog med att jag inte får träffa dem, krama om dem, ha de yngre i knät.
Tiden går och jag är så rädd att någon av mina närmaste blir sjuk, att inte kunna vara där, sitta där, krypa ner i sängen om det är någon av de små allra bästa jag har, som blivit sjuk, Inte kunna hålla om … dottern, sonen.
Sen går ju tiden och den är värdefull, inte sjutton vet jag hur lång tid jag har på mig med mina barn, barnbarn, oavsett corona.
Tänker att jag växte upp med Röda faran i medvetandet. Men det är Gula faran som verkligen är farlig, med sin befolkning och deras gräsliga marknader med levande djur. Det är inte djuren fel, utan människorna som säljer dessa tama och vilda djur. Visst är det uselt av Gula farans ledare att inte totalt förbjuda dessa marknader med djur.
Nu drar det ihop sig till lunch för er, själv tänker jag börja med frukosten och snart även lunch till maken.
Ha det bra, tvätta händerna, sluta andas, nysa och hosta så kommer vi alla överleva.
Livsglimtar 
Bra att leva lite på minnen. Just vinterns ljuvliga inträde har jag inte i din entusiastiska beskrivning dessvärre, men tyckte att det var vitt och vackert men förväntningar och upplevelser har av någon anledning försvunnit.
Du är bra på att hålla dina ställningar och förstår din vånda efter dina nära och kära. Hur jag känner är en väl bevarad hemlighet 😉
Kram ❤
De flesta har nog tröttnat på det vita, bara jag som inte tycker vi har haft någon riktigt snöig vinter i år. Just att sitta inne och titta ut när snön vräker ner är så härligt. Det mesta av snön är ju redan borta. Anders satt i ungarnas stuga och jobbade när plötsligt en lokatt långsamt gick förbi hans fönster och ner förbi på vår uppfart. Här snackar vi häftig lycka, jag såg ju lo för flera år sen här och kommer aldrig glömma det.
Ha en bra helg ❤
Oj, vilken upplevelse. Inte många som någonsin får se ett lodjur. Jag har sett ett på långt håll en gång när vi var ute och åkte.
Det ska bli någorlunda varmt till helgen och det kommer jag att må bra av. Hoppas att du tycker lika så ni kan sitta ute och fika eller nåt. 🙂
Det låter skönt, det blir fika ute, kanske bakar jag ihop lite muffins med chokladbitar i eller riven citron. Vet aldrig vad jag får lust med, kanske slutar med att öppna en påse med skorpor. 🙂
Ja, det var en höjdare för honom, att sitta i marknivå och se den gå lugnt framför honom helt ovetande om att en mänska satt så nära.
Aha du är vaken. Samma här. Oro i benen gör det omöjligt att ligga ner. Men nätterna är inte så dumma de heller. Jag brukar sätta på en kaffeskvätt om jag vaknar på olika tider. Kan vara ett eller tre, spelar ingen roll. Det är något jag lärt mig.
Det där med bakning har jag funderat på i ett par veckor nu. Kommer aldrig igång. Sen hörde jag att jästen är slut i affärerna för folk har tydligen hamstrat på sig denna vara som numera upptäckts av folket. Kan nån fatta? Hamstra jäst som är färskvara så det stänker om det. 🙂 Gonatt vännen och det blir en bra helg ❤
❤️❤️❤️
När JR skulle köpa handtvål igår var det endast en flaska kvar på hyllan och det verkade vara en barntvål. Men han köpte den. Bara den inte luktar banan så är det ok.
Sköt om dig trots snömögel. 😊
Snön blev kortvarig, oj nu flög två tranor förbi, vi såg dem båda två. Jag har nog aldrig sett tranor flyga, min första tanke var att det var svarta svanar hahah finns väl inte i det fria?
Jag har tidigare beställt en dunk med 10 l Lux duschtvål som vi har hemma i stan, ska åka över dit i helgen och hämta dunken och posten. Nu har vi eftersändning hela april, så slipper vi åka hem efter posten.
Ha de bra med barntvålen! 😁
👍
Kramar och närhet saknar jag, även om mams och jag ändå är i samma hushåll. Vi är kramisar allihop och Eva tycker att det är jättejobbigt. All social kontakt, aktiviteter, tänk vad man kan sakna. Zumbadamerna har jag abstinens efter. Likaså kören. Tror ändå att människor kommer att omvärdera sin tillvaro när fanstyget blir hanterbart. Det försvinner ju inte men kan förhoppningsvis småfisa i ett hörn. Oron finns där men jag försöker vara lugn. Chefen är stissig. Riktigt stissig. Förvisso är hennes man i riskgrupp. Hon jobbar när inte vi är på plats. Kollegan läser och hyperventilerar. Tills han kommer till jobbet och har en lugn administratör som benar igenom allt. Jag skulle nog bli psykolog. Får vara amatör så länge 🤭 . Nu måste jag gå över till roligare saker. Vilka härliga pelargoner!!! Satte om 32 st idag och några fuchsior. Trött i ryggen? Skapligt 😊 men nu väntar våren. Trots slombyar. Sköt om sig 💕
Jo, längtan till kramar har jag känt av, det här avståndet vi försöker hålla lite så gott vi kan, är ju märkligt i längden, men lika bra att vänja sig.
Synd om folk som blir så rädda, jag känner också rädsla men inte så mycket. Jag blir rädd när jag läser att det är som att drunkna, tänker på de stackare som inte får hjälp. Läser att medicinen de behöver ha för att söva ner de som ska ligga i respirator och förmodar att de behövs för att fortsätta vara sövda, håller på att ta slut. Sån gör mig jäkligt rädd, det låter som tortyr.
Äsch, tjusiga konstgjorda pelargoner jag har eller hur! Normalt är vi inte i huset så länge att vi kan ha äkta blommor. Så jag har köpt konstgjorda blommor och de är så fina, jag har också köpt till min mamma så hon har det fint hela tiden på sitt rum.
Slombyarna tog slut och nu har det vita smält undan, i helgen kommer mer värme. Kram ❤
Först vill jag bara nämna din underbara beskrivning av vintriga barndomsminnen. Jag reste direkt tillbaka i mitt eget minne, och din beskrivning gjorde känslan så levande. Härligt!
I övrigt kan jag bara konstatera det nuvarande eländets existens. Rädslan är påtaglig för många, mindre för andra … men påverkar oss alla på ett eller annat sätt. Det är en tuff tid, och de fysiska kramarna är saknade 😦
Du får en tankens kram här, från mig till dig! ❤
Det är så ofattbart, en osynlig fiende är verkligen obekväm i våra liv. Just det där att vi inte vet vad som kommer hända, kommer vi vara bland de som klarar sig tillsammans med alla just våra nära och kära?
Allt som har med det okända, att inte kunna styra det minsta i sitt liv mår inte människor bra av. Sen är vi olika hur vi hanterar okänd fara.
Det är som du säger en tuff tid, men vi kämpar på.
Kram tillbaka en utan virus! ❤
Visst minns jag den glädje jag som barn kände när det snöade och hur bråttom man hade ut för att åka pulka. Den känslan har jag inte alls kvar numera utan jag uppskattar snöfria vintrar.
Man får göra det bästa av situationen och ni har nog en väldigt säker lösning tror jag. I går träffade vi barn och barnbarn men självklart utomhus och med säkerhetsavstånd. Något annat finns inte på min karta i alla fall.
Kram och ha det gott!
Vi siktar på midsommar med sonens familj här på landet. ✌️ De bor för sig, vi träffas bara ute med avstånd. Jippi! Bara att prata med varandra via skype, jag har idag visat sonens yngsta mina senaste stickade sockor och hon vill ha ett par likadana solgula, som de jag satte in bild på nyligen. Så det blir till att sticka till henne, det blir kul att skicka dem till henne. Att få post är spännande när man är liten.
Delar din oro och då jobbar jag i hemtjänst. Blir en lång väntan på att det här ska gå över.
Er har jag tänkt mycket på, vi har en gammal dam i vårt port som är liggande med hemtjänst som ”ränner” ut och in dygnet runt och jag tvivlar på att personalen har mer än plasthandskar som skydd. Jag tänker att hon säkert kommer tacka för sig med corona i famnen. Inte sjutton är det de anställdas fel utan systemet som kommunerna inte säkerhetsställer varken för er som jobbar eller de ni besöker. Jag förstår att du och dina kolleger känner sig rädda, precis som de ni tar hand om är utlämnade till den osynliga fienden. Jag hoppas att du ska klara dig från Corona och du, tack för allt fint jobb du och dina kolleger gör.