Gråter och skrattar

Jag konstaterar tacksamt att min surdeg hänger med ett bak till, fina bubblor i surisen som tack för ”maten” jag gav degen. Så nu jäser en ny deg med rågsikt, aprikos och fikon de två sista som jag har skurit ner i lagoma bitar.

Sa jag att vi köpte en ny kaffebryggare?
Så här var det, på landet i lillstugan där maken sitter och jobbar upptäckte han att ungarna sist gången de var där glömde att ta bort kaffefiltret med sump. Maken diskade ur och satte på kaffe, som smakade skit rent ut sagt. Han körde igenom med bara vatten flera gånger men smaken satt kvar. Så den bryggaren är bara att kasta. Det är då jag kommer på en lysande idé, vi köper ny hemma, tar med den gamla till landet och ger ungarna den som redan finns i vårt kök på landet.

Nu visste ju jag vad jag ville ha för kaffebryggare, självklart ingen Melitta billigt från Ica, utan nu jäklar i min låda slog jag till med en värsting i testväg och prisväg en Mocca Master. Halleluja vilket kaffe, vi prisar den varje dag, värd varje öre. Allt detta skrivande om kaffe och bryggare för att jag satte på några koppar och satte mig i soffan. Under tiden jag har gjort degen och kaffet har maken sorterat skräplådan.

Så kommer han med en liten burk, sån vi förr förvarade film i.

Om du någon gång ska förvara något dyrt och känslomässigt värdefullt, som inte ens är ditt, något du alltid flyttar runt för att inte tjuvar ska hitta och ta, om du inte är hemma. Om du då till slut tappar bäringen på burken, den lilla burken ligger inte någonstans av alla ställen den har besökt. Då gnager det år ut och in i min skalle, senast förra veckan. Så jag har letat och letat.

Så kommer han då med den lilla burken, säger ”Här får du något du kommer bli glad att jag hittade!”
Glad? Jag brast ihop i en skakig, tårfylld mänska som inte trodde det var sant. Burken och allt fanns kvar, jag plockade långsamt upp hela min mammas livs smycken. Tårarna rinner och jag har som en inre orkan av tusen och en känslor, som tittade jag i ett kalejdoskop. Ser mamma för min inre syn, uppklädd och fin i set av smycken som hör ihop. Min lilla mamma som inte hade så mycket smycket i sitt skrin, hon hade själv lagt de värdefulla i denna lilla burk och gömt hemma. Jag lovade att ta hand om den åt henne, om något hände.
Det är inte mycket materiellt en vanlig människa lämnar efter sig när de dör. Men det som stannar kvar är ju alla minnen och band vi har till varandra.

Efter en stund kommer maken skrattande från skräplådan, i handen håller han en kortlek i sitt pappfodral med oskyldiga bilder på nakna damer. Vi fick oss ett stort skratt av minnet med den kortleken.

Ett par vi under alla år ungarna växte upp umgicks med, spelade kort med. Vi upptäckte att han blev så himla generad över nakenhet och jag köpte så klart en kortleken med nakna kvinnor. Blandade och delade ut, hans min när han såg de nakna kvinnorna var obetalbar, vi skrattade så vi höll på att dö. Vi fortsatte umgås, spela fyrmansvist, äta god mat och ungarna lekte, såg hyrda filmer käkandes popcorn och godis. Så många mysiga år vi fick, idag är maken till min vän död och hon själv är omgift. Det var hon som aldrig blev sig själv efter hjärtoperationen i vintras. Dialys tre gånger i veckan och stroke som tog bort mycket av det som var hon. I veckan som kommer ska vi träffas och fika ute bakom huset med hennes nuvarande man, hon klarar av att förflytta sig med rullator.

Nu ska jag ut och slåss en vända med degen.

Tjing!