En repris från 2014

Som ung var jag utan kroppstänkande, jag bara var och smal som bara den. Jag fick vänta till över 30 års ålder innan jag började uppleva att jag hade en kropp att tänka på och det är nu förfallet långsamt öppnas upp.

En kropp kräver uppmärksamhet och till att börja med var det positivt att gå upp de där första tio-femton kilona, ”så klädsamt” sas det ofta till mig. Jag var inte längre en okvinnlig pinne att hänga kläder på. Jag var normalviktig, nu ickerökare.

En del vänner var genom alla år sk överviktiga men inte störde det mig, vikt tänkte jag aldrig på varken för mig själv eller andra.

Men det är nu när jag icke anande lever mitt liv i familjens sköte med allt det där som snurrar runt när livet är som mest liv. Det är då mina tidigare ynkligt smala fettplättar börjar växa till en modell jag inte alls är förberedd på.
Långsamt går det, år läggs på år med lite mer av mig runt midjan, så smått börjar jag få en inblick i en helt ny värld, överviktens.

I den världen inser jag att tidningar som förr var ett nöje nu mest är irriterande, ena uppslaget recept på bullar och kakor vilket jag så gärna göder min familj med, bull och matmamman i sitt esse.
Vänd blad och katastrofen var ett faktum, övervikt var något av det absolut värsta man kunde råka ut för som kvinna. Sida upp och ner med ynka menyer, sladdriga salladsblad och smaklösa fettfria utsvävningar artikel på artikel.
Nu börjar jag långsamt fatta att jag har gått från ”nöter kläderna från insidan” till köp gärna ett förtält och göm dig i.

Så omedveten om det som väntar en överviktig, det som för min del var jobbigt var mina egna tankar om den här förbannade övervikten, så mycket jag borde hela tiden. Plötsligt skulle jag som var största soffpotatisen börja springa runt i naturen, gilla läget. Nog fan sprang jag och konstaterade att min kondition var så långt ner i botten att den verkade totalt omöjlig att hämta upp. Jag låg i spåret, stod på alla fyra och fick inte luft, det var en omöjlig uppgift att få fart på fläsket.
Det gick så långt att jag var tvungen att gå till doktorn som konstaterade ansträngningsastma vilket var vanligt att man fick om man slutade röka och började träna hårt.
Hur man än gör har man ändan bak och inget ska gå lätt.

Så den klädsamma extravikten efter rökstopp blev plötsligt en allvarlig astma som slog till vid varje förkylning, jag fick gå till en speciallist som konstaterade att jag hade en sjuårings lungkapacitet lite för ofta för att vara roligt.
Långa perioder med mycket mediciner och lite fysisk rörelse gav mina fettplättar ännu lite mer just fett.

Nu börjar det hela bli något som upptar större delen av mitt vakna liv, jag går in och ut hos viktväktarna som barn i huset utan hållbart resultat. Här prövas speciella soppor och allt tänkbart även det otänkbara dieter för att gå ner i vikt. Inte blev det bättre av att njurarna håller på att lägga av sitt arbete och min njurläkare med tyngd varje gång påpekar att det är bra om jag går ner i vikt.
Mentalt blir det kaos i skallen till slut och jag skakar av mig ångesten över att kanske bli för fet för transplantationen.

Det blev transplantation och jag mådde så dåligt och åt inte ett smack på tio dagar, gick inte att svälja ner allt bara växte i munnen. Hem till Anders goda mat och med jättenäven kortison tillsammans med resten av medicinen som ska hålla kvar min nya njure i min kropp.
Kortison vet ni vad den gör med kroppen? … men jag vet, man blir tjock. Så nu har jag gjort den långa resan och kommit till slutstation.

Kan någon tala om varför jag började skriva om detta? Ett liv pågår till det är slut och min historia har ju inget slut? Ännu.
Var väl uppslaget med att se vad man passar i i förhållande till sin form som fick igång tankarna. Jag saknar alla år jag bara var utan tankar på att passa andra, för det är väl bara det de handlar om. Att bli vägd och mätt med andras ögonmått, jaget passar men den yttre formen har ingen plats i vårt samhälle.

Nej, nu får det vara nog med fettceller för idag, helst för resten av livet.
Lite sol och blå himmel med bomullsmoln, snart en sväng till Ica, vardagen tar över.067F9053-5323-448B-B67B-002675CE23A4

8 reaktioner till “En repris från 2014

  1. Ja, hej och hå detta med vikten och speciellt för oss kvinnor. Jag vet inte hur många gånger jag har bantat bara för att passa in i mallen men det är det slut på sedan några år tillbaka. Äntligen har jag kommit så långt att jag insett att vikten ska vara bra för mig och vad andra tycker är helt oväsentligt!

    Kram

    1. Skönt att du med tiden blev klokare, jag har i nutid mycket mer än trivselvikt. Så jag tänker lite för ofta på vikten utan att det ger något resultat. Var ju duktig och gick ner nästan 10 kilo men sen händer alltid något och då faller jag tillbaka till det vanliga.

  2. För min del blev det två krossade fotknölar och ett benbrott som gav mig trivselvikten Hm… Om man inte kan gå eller ens får stödja på foten är det svårt att träna bort valkar.
    Nu jobbar jag inte på det utan mer på att vara frisk och glad. Lyckas ändå rätt bra med det.
    Jag ska berätta en hemlighet att insidan är smal och väldigt vacker. 🙂

    1. Lite löjligt men jag var utanför pappas köksfönster och skulle ta hans lottokuponger. Det lutade lite där och hade duggregnat. Snodde runt och så hörde jag tre knak som en gren bröts av. Hade mobilen så jag ringde JR och ambulansen. Stackars pappa stod i fönstret och kunde inget göra. Massor av morfin och JR kom innan ambulansen. Blev operation och nu äger jag flera järnrör och cement i benet och foten. Därav är jag väderkänslig och kan numera tituleras halta Lotta. Men jag lever med en hästskonjure och kan tacka min skyddsängel. 🙂

    2. Oj oj inte klokt sån otur, svårt för dig att gå genom detektor på en flygplats antar jag. Stackars pappa, han måste ha blivit så orolig och ledsen. Skönt att JR kom med redan flre ambulans. Men hästskonjure känner jag igen, men måste kolla upp vad det innebär. Kram ❤️

    3. Behöver jag nämna att jag inte flyger numera.:) Ja, pappa blev orolig stackarn. Frid vare hans minne. Min hästskonjure fungerar till en tredjedel och peppar peppar ta i trä nu gör den det bra. Hamnade i dialys efter ambulanstransport från Luleå till Boden dåd etta upptäcktes. That’s life.

  3. Då är vi njursyrror som vi kallar varandra vi som har haft dialys och ibland transplantation. Nu har jag läst om hästskonjure, så mycket konstigt det finns att få. Hoppas njuren sköter sig resten av ditt långa njutbara liv i Frankrike. Kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s