Hökögon

Äntligen finns jag igen, om ni visste så besvärligt det är att inte vara någon, att inte kunna legitimera sig. I måndags var vi till poliskontoret och i onsdags kom beskedet att mitt leg fanns att hämta. Får nog tacka coronan för den lilla mängd människor som sökte pass och annat.

En familj med tre mindre barn var där samtidigt med oss, pappan parkerade bilen, så mamman passade på att mäta ett av barnen, prick 100 cm sa mamman. När jag var klar med mitt stod pappan ensam med barnet för att mäta. ”Han sa, nu ska vi se … och jag svepte förbi på väg ut och sa ”prick 100 cm.” Han blev ju såååå förvånad och skrattade, ”snacka om hökögon hahaha!” Klart jag sa som det var, att mamman redan hade mätt ungen. Dagens roligaste skratt! Man har det inte roligare än man gör sig.

Idag smider jag planer, packa lite ska jag, landet över helgen, vi har jord och annat som ska dit, tar mycket plats i bilen, lika bra att ta med det nu, så nästa gång vi åker får vi med oss allt som behövs för att stanna längre.
Jag ska handla med mig frukt och lite choklad till mamma och tre Skagenbakelser, en till henne och de andra till min morbror med fru på vägen till landet. Morbror med sin lungsjukdom sitter ju där han sitter,  kommer ingenstans, så jag slänger in lite gott att äta och tidningar. Sen har jag beställt som buffé för mig och maken från en Saluhall vi har med underbar mat.  De får plocka ihop olika rätter, som vi kan äta när vi kommer fram till landet.

Så oroligt allt är, inte bara här hemma utan i hela världen. Tänker ibland att det börjar bli som de där katastroffilmerna. TV visar hur folk slåss, rånar butiker och folk, slår ihjäl varandra om de får en chans. Inspelat i nattens mörker, rusar dessa galningar runt och har badboll i IQ. Ingen vanligt tänkande människa kan tänka att polismannen som kvävde killen gjorde ett uns rätt. Oavsett att han som dog tydligen var ett riktigt as, välkänd inom polis och domstolar. Inte lite illa han har gjort andra i sitt liv.

Sen läser jag vidare, statistik över vilka som blir skjutna av poliser i USA, mest vita. Då tänker jag på det här jäkla ”rasistkortet” som allt för många kör upp i ansiktet på folk, så fort de kan när någon privat eller polis påpekar att de inte sköter sig. Men samtidigt är det så att färgat folk har det motigt och mycket skit ligger och skvalpar i botten. Samtidigt som just de har möjligheter, samma som fattiga vita, men med föräldrar som knarkar bort sina liv, sina barn, så är ekorrhjulet det sociala evigas rundgång.

Vems fel det är … vi har ju alla ett eget ansvar, det tycker jag ofta glöms bort, i alla fall i vårt land, här verkar det mesta alltid vara någon annans fel eller skyldighet att ta ansvar. I landet där allt är gratis i uppväxten och mångt och mycket subventionerat som vuxen.

Samtidigt tänker jag på mig själv här i mitt land och all förändring som skett med dessa invandrare. Minns från min skolgång, en kille som kom från ett annat land och gick i vår skola. Han var sjuk och behövde medicinsk hjälp som inte fanns i hans land. Det var spännande att titta på honom och fundera över hur det var i hans land, aldrig vad jag vet var någon elak mot honom.

Sen var det äldre tonåren, då mötte jag svarta amerikaner som inte ville åka till Vietnam, desertörer.  Varför var det bara de svarta som deserterade? Rätt många mötte jag på discon i Stockholm, trevliga och spännande killar att prata med. Minns att en sa ”att det svåraste var att lära sig svenska, för alla svenskar ville prata engelska.” Så var det då, även andra arbetsinvandrare av den rätta sorten, som ville arbeta och behövdes lärde sig svenska. Det är inte så svårt att förstå, att vi inte hade något emot de invandrare som kom då.

Ååå fy här kunde jag skriva mängder av skäl till att invandringen i nutid är så …

Jag hoppar över det hela. Inser att jag och ett gäng vanliga människor med sunt förnuft skulle kunna ösa skutan torr, och få det mesta på fötter. Man måste vilja och våga.

Fridens på er alla över helgen 🌹🌹❤️🌹🌹