Stor glädje och oro

Med lite fartvind i håret, med betoning på lite, åkte jag i promenadtakt runt i vårt område, maken och Frasse promenerade med. Det var en härlig tur, runt vägar som inte fått besök på lång tid. Min scooter levererades utanför porten av en glad tjej, som rattade stora lastbilen som en leksak.
Där satt jag på scootern och läste instruktionsboken, mina ben var svaga, skönt att sitta, kroppen darrade och jag kände mig som utanför mig själv. Maken kom ner och jag fick rusa upp på toa … jäkla start på mitt nya liv.

Det var senare när jag läste instruktionspapper och annat som jag såg att rummet den skulle förvaras i skulle vara bara för närmast familj/hjäpare och andra scootrar till behövande. Som om luften gick ur mig, jag har ju haft sånt besvär med att snubben på kommun som skulle sköta detta, gjorde sitt jobb. Jag försäkrade den igår så klart, men måste ju gå på idioten igen, om att fixa ett sånt där litet hus som den ska stå i året runt. Ringde igår, han svarade inte, lämnade meddelande, han har ännu inte ringt. Han lär inte ringa, maken har ringt tidigare många gånger, utan att idioten ringer upp eller svarar. Det är denna snubbes ansvar att se till att scootern står för sig själv i ett utrymme dit andra inte har tillgång. Det är ju han som har kunskap om hur detta skulle gå till. Nu när vi åker till landet har vi låst fast den i ett väggfast föremål där nere, men den står ju helt öppet i källarrummet, där vi i husen kastar papper, ni vet där bokhyllorna står. Vi har ju så liten hiss att den inte får plats, annars skulle den självklart bott i vår hall.

Tänk att jag inte kan få vara bara glad … alltid ska det vara något. Vi har ju fått ett  tjuvsamhälle av stora mått, så står min scooter kvar när vi kommer hem får jag nog en tår i ögat. Det jobbiga är ju att i mitt bakhuvud kommer dessa orostankar mala på, sånt blir jag utmattad av, oron.
Sen ska den laddas, om den står oanvänd som när vi är på landet ska den laddas ett dygn varannan vecka. Just nu känns det som om det som skulle bjuda på frihet ställer till det. Klart vi åker hem och laddar, post ska hämtas, så det ordnar sig.

Undrar varför det så ofta ska vara så besvärligt att bara få något, vara glad och fortsätta leva med en ny möjlighet?

Nu ska jag sätta igång och packa.

Fridens!