Är det hopp om livet?

Hålet, det svarta tunga har halvt slukat mig. Mest handlar det om kroppen, som har slagit bakut, har ont nedre delen av ryggen, ner i skinkorna, kroppen skakar, flåsar bjuder till med hela maskineriet. Magen är konstig, som någon slags molande värk och aningen illamående, är inte förstoppad. Matlusten minimal, vore jag ensam skulle jag nog inte äta mer än smörgås, yoghurt och kaffe. Maken lagar middagsmaten, då äter jag. Nu är det slut på penicillinkur nr 3 och jag fortsätter nu med tranbärsdryck spetsat med mängder av citron och de där tabletterna med koncentrerad tranbär. Vore väl fan om jag åker dit igen.

Sen är det kalaset på lördag, det är ju bara familjen med sina ungar, tårtan lätt att fixa själv och kaffe på eftermiddagen. Grillmiddag med gott kött och lite olika sorters korvar, fransk potatissallad och hemgjord Coleslaw.

Det ska tävlas igen, vuxna mot barnen, vinster har införskaffats till ungarna, jag håller koll, kommer sitta och häcka på altanen.

Men det låter väl trevligt och bra …

Dessutom kommer sonen med familj redan idag och han fixar så gärna grillandet och dottern sitter inte heller på baken om det behövs. Mest jag som tänker att maken som oftast sköter allt nu för tiden, kan få slippa serva hela gänget på sin födelsedag, mig är det inget att räkna med.

Mitt psyke blir överstressat och jag vill bara försvinna i ett hål, åka hem och gömma mig. Jag blir lika överraskad varje gång jag upplever detta och varje gång tänker jag, säger jag till maken att ”det får vara slut nu på lite större kalas.” Men maken fyller 65, det måste bara firas och så dottern som fyller samma dag.

Jag undviker ju i möjligaste mån att ha besök från andra, står inte ut med tanken på att kroppen bara lägger av, att inte orka resa mig när mjölksyran/eller vad det är, tar mina ben, det är så överjävligt när det plötsligt, hur trevligt jag än har bara sätter igång. Sist satt jag hos dottern, vars dotter fyllde år, jag känner mig så olycklig när det sätter igång, frustrerad och hjälplös, inget syns ju på mig och jag vill inget säga.  Jag kan snart inte sitta upp, det vill jag inte säga, utan jag blir liksom avtrubbad hör inte riktigt vad de säger, hänger inte med i pratet, koncentrerar mig på att sitta kvar.

Vojne samma gnöl som vanligt från bana 5.

Tja, nu sticker maken till Ica, sista inköpen till imorgon. Jag överlever detta kalas, övertygad om det … är ju inte första gången jag känner mig så här knäpp, ska kolla om jag har en lugnande 5 eller 10 mg Valium. Brukar be om en liten kartong med lugnande med många års mellanrum, är nog lugnande att bara veta att de finns oftast. Men så tvistas livet till, då är det skönt att ha, tror det här med Lenas död också har tagit på mig mer än jag förstår. Så mycket tankar sedan beskedet, bara att tänka att hon, den levnadsglada ligger kall i ett kylrum. så jävla ofattbart det här med döden.

Tjing