Hönsigt värre

Där uppe sitter en stor del av svenskarna, de som ser mönster i det som händer. Vi bruna hönor som andra så gärna kallar oss. Men jag har tröttnar på utsikten och har tagit mig ner på jorden, här är vilsamt, blundar och njuter av att allt är som vanligt.

Ovanför altanen hänger en klase med säkert 15-20 ballonger efter kalaset. Barnbarnen och deras mammas morgonpresent tillsammans med bubbel till farfar. Ballongerna har sakta men säkert lämnat sitt ståtliga stadie och hänger nu halvblåsta eller rent av skrumpna i alla tänkbara stadier.

De fick mig att tänka på vårt land, en gång så ståtliga samhällsbygge, hit kom folk från hela klotet för att ta del av undret. När jag imorse öppnade paddan och lät natten och nya dagen strömma emot mig, blev jag så in i norden trött på allt negativt. Alla synliga bevis för att vi flyter sjunkande i stormen, varken fartyget, dess passagerare eller stormen ser över hälften av befolkningen. Det sundaste vore att sluta använda paddan som information, inte bara den utan all mediainformation med enbart negativ dessutom ofullständig, mörkad information. Trött av att inte längre ha tillit till svensk media.

Ibland avundas jag de som inget ser, inget verkar förstå, så vilsamt att slippa må dåligt, känna att man ska ta något som helst ansvar, om så bara att pipa lite i den gemensamma gnölkören. Det här att knipa käft tror jag är en specialgren i OS för svenskar.

Men nu ska jag sätta mig och tärna grönsaker och rotfrukter till en soppa. Sätta på någon serie från Netflix och glo på under tiden.