Väntan

Detta eviga väntande, mest hela livet är just att vänta. I stunden väntar jag på att min städerska ska komma, senare väntar jag på att åka till naprapaten, för jag har väntat i flera veckor på att ryggskottet ska gå över.

Jag tror man väntar på att födas och sen vet vi alla vad vi mest väntar på under första åren, mat och mat, ny blöja osv. Mer medveten väntar man på förskolestart, skolstart, sommarlov, vinterlov, skolstart osv i många väntans år. Väntar på förfesten till studenten, allt dansande, resande, semestrar, rätt jobb, färdiga studier, lön, alla födelsedagar, kalas, jular, påskägg …

Vänta på den rätte, på barn, på deras uppväxt, deras giftemål, barnbarn som väntar på att allt ska upprepa sig.

Det gör ont i ryggen, jag blir trött och har sovit mer än vanligt, maken reagerar när jag lägger mig efter 22-tiden, då är Maggan risig. Men det finns ju så mycket att glädja sig åt ändå och stunderna av välmående och en slags ny förväntan och ta me sjutton just glädje i att vara i stan igen, sen att maken ännu jobbar hemma och går mot sin för alltid lediga tid i livet. Han har en stor maskin som ska installeras på jobbet och det krävs en del närvaro, så han kommer vara på jobbet en del, då han har ansvaret för det hela och det blir väl lite som kronan på verket, hans avgörande sista stora grej på jobbet. Gäller att ha tungan rätt i mun.

Nu är jag tjock igen, gick upp åtta av mina 10 minus. Denna förbannade vikt, är så trött på att ha dessa negativa tankar surra som ett getingbo i skallen på mig. Bortsätt för allt negativt rent kroppsligt av övervikt, så är det så här för mig som är transplanterad, jag får ingen ny njure om jag är fysiskt svag vilket jag är och tjock. Då blir det dialys igen de år jag har kvar, fan så det stressar mig. Men det är som om jag har lagt av, orkar inte jagas av maran, som om all energi dragit sin kos. Under själva njursviktstiden tjatade min första läkare hål i skallen på mig om vikten, jag vägde inte alls som nu, men gud så illa hon gjorde mig med detta överdrivna intresse för min vikt. Det sjuka var att när jag gick ner i vikt kommentera hon det inte ett dugg. Jag bytte ut henne efter många år, det tog ca 9 år från konstaterandet av njursjukdomen tills jag fick en ny njure. En långsam, plågsam nedgång av kroppens funktion till dialys först, sedan turen att få en njure.

Minns ni min vän som opererades för hjärtat förra året? Det blev ingen bättring med henne, hon har ännu dialys tre gånger i veckan och sondmatas ännu. Vissa delar i hjärnan tog stroken ifrån henne och oss. Hon är sig inte lik, kommer aldrig bli sig lik, dessutom klarar hon sig inte själv utan maken, hemtjänst och dialysen som sköter om henne. Nästa vecka ska maken ta henne med till en soffa utanför deras hus, hon går lite med rullator. Jag tar med kaffe, hälsar på. Så sorgligt hon och jag bodde många år i samma hus och umgicks massor. Våra döttrar gick i samma klass och sen sydde vi tillsammans, hjälpte varandra, pratade, skrattade. Tänk hon som jag kunde slänga käft så mycket med och så vi har skrattar åt oss, åt livet.

Nu är hela den biten borta, hon är inte hon längre, men hon minns mig, men jag vet inte på vilket vis. Jag bakar något till maken hennes och mig, för hon äter ju inte, vad ska det tjäna till, hon har ju sin slang, säger hon. Motivationsområdet är puts väck.

Så kan det sluta när man åker in för en planerad operation, det gör ont i mig när vänner drabbas så hårt. Stackars make, hur långe kommer han orka?

Fridens för denna gång.

4AB92F33-DA95-45AA-A228-43A1591AB8E9

4 reaktioner till “Väntan

  1. Du lämnar kvar i mig, att den förvissning jag lutar mig åt, är sann. Det finns alltid de som har det värre. Idag fick min goa vän sedan 50 år avbryta cytostatika-behandlingen för att njurarna inte klarar det. Nu blir det uppehåll för att se om de återhämtar sig.
    Det är tufft och vi resonerade och raljerade lite i bilen hem vad Strindberg myntade en gång. ”Det är synd om människorna” eller om han sa ”Det är synd om människan”

    Eller som en annan god vän myntade i telefonen nyss: du vet ingenting förrns du gått tio mil i mina skor.
    Så är det, och det sista skulle vissa av våra vitrockar verkligen behöva göra.

    En annan grej har att göra med köns och åldersdiskriminering. Två grannar, en man och en kvinna (pensionärer i samma ålder), bestämde sig att undersöka saken. De ringde till deras gemensamma vårdcentral och påstod sig ha samma symptom. Kvinnan skulle ta en Avedon och avvakta och mannen skulle omedelbart komma in för undersökning.

    Finns så mycket att reagera på men det jag inte förstår alls, är vad jag såg på efter5 alldeles nyss, där det utlysts en röstning – för och emot munskydd. Va fan? Är hela världen tävlingsinriktad? Rösta om en sådan grej måste betyda att födan TV4 personalens intag av mat, måste vara gödslad med kork. Vad har det för värde? Blir jag klokare och coronabefriad om jag röstar rätt? Vart vill de komma? Snart begriper jag ingenting och blir väl inte nöjd förrän hjärnan tömts och jag sitter och lallar för mig själv på hemmet.

    Hur som helst så länge det går att KraaaaaaaaaaMas på detta hära viset 😀 ❤

  2. Man vet aldrig vad livet kommer att föra med sig. Jag var tillsammans med en viktgalning i tjugoårsåldern och när et blev slut, så slängde jag vågen och har aldrig köpt någon ny. Kör måttband när andan faller på.
    Så tråkigt med din vän och se hur allt förändrats.
    Jag har ju fått ett vänsterben som är väderkänsligt så jag har väl blivit lite av en sk klok gumma. Känner när det blir regn,kallare och varmare.
    /Kram

Lämna ett svar till bergalott Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s