Haka

Jaha och hur tänkte du nu Maggan? Ansiktets haka eller haka i något?

Långt ifrån, satt hemma i stan och såg ett Netflixprogram om en begravningsbyrå, tror de höll till i Honolulu. Sånt gillar ju jag, dokumentära serier om döden och hur vi olika människor hanterat döendet, döden och allt efter, cermonier, riter.

Vid begravningen bars kistan med en maorisk person ut ur kyrkan och där stod män och utförde en Haka, vilket är en krigsdans från 1800-talet som de utförde för att avskräcka fienden. I nutid används dansen mer av uppvisningskaraktär vid t ex New Zealands rugby union inför landskamper.

Men där sitter jag och blev helt tagen av all kraft, beslutsamhet de sänder ut i sin dans. Tårarna bara flödar, jag fattar inte varför jag reagerade så starkt, jag ryser, håret står rakt upp på armarna. Hakan tar sig rakt in i hjärtat och någonstans känner jag på mitt svenska lite känslomässiga tafatta, lågmälda vis, att detta skulle jag önska att vi hade i Sverige. Dessa män, urkraften, gemenskapen, beslutsamheten ger ett själsligt totalt genomslag i mig.

Allt detta som vi saknar i vårt land, de må vara en dans, deras kulturarv. Jämfört med vårt kulturarv av dans i ring, mjukheten i en vindlande snoa. Tänker på olika folkslags väsen, det som så gärna förnekas i vårt land av Ali Baba och de sju rövarna.

Vi människor har samma grundläggande behov, men därefter är olikheter starkt präglade av det land vi har växt upp i, stadsskick, lagar, rätt och fel, moral, etik, religion, högtider, döden, födelsen och rytmen i landet vi växer upp i. Vi är som natt och dag i väldigt mycket, men kan om viljan finns mötas och leva tillsammans.

Jag hör yxans slag, maken hugger ved, löven seglar, darrande, flaxande förbi mitt fönster i sin sista dans med vinden. Hösten tar för sig och jag trivs med det, en tveksam höstdag med fukt och grå himmel. En ny dag som bjuder till på sitt vis, fri att låta mig påverkas av.

Foto av Wellington Cunha pu00e5 Pexels.com

13 reaktioner till “Haka

  1. 🙂 Nu väcker du tankar och funderingar hos mig.

    Har vi någonsin dansat i vårt land och i så fall när började det? Från början intogs landet av jägare och för ca 4500 år sedan kom herdarna med djurhållning vandrande från sydost. Först därefter kom de som ville bruka jord och när fanken skulle de ha tid att dansa? Hade de inte nog med hålla svälten borta och överleva isiga vintrar?

    Så tänker jag ibland om vårt ursprung. Onormalt att tänka så förmodligen, men någonstans vill jag spåna om vårt gemensamma kynne här i norden. Vår gemensamma själ.

    Vi vet att vi dansade i backar och logar till spelemans fiol fram tills vi med vårt överskott av timmer kunde, som första land i världen, bygga oss dansbanor ute i det fria. Men vad jag kan förstå så har det nog inte dansats dessförinnan. Det ligger i så fall inbäddat i den diffusa delen av vår historia.
    Nu tänker jag mest på ”folket”. Att det i hov-liga sammanhang träddes något sirligt på polerade ytor finns verifierat, men vi då? Folket? Hur jädra roligt hade folket det, och vilka glädjeyttringar kunde de frammana på stampade jordgolv och knappt tak över huvudet.

    Inte vet jag varför vi inte har några större exploderande euforiska glädjeyttringar. Men jag vill också framhäva det erbarmliga slit som det här landet är uppbyggt på. Nu har vi glansdagar utav guds nåde och vi strör pengar omkring oss för att upptäcka världen och avundas andras ohejdade yttringar på andra breddgrader. Vi säljer ut våra vatten – våra skogar – vårt uppbyggda arv. Vi har ingen ursprungsbefolkning att falla tillbaka på annat än av den mer strävsamma och tysta skara som fyllde vårt land.

    Hej och hopp – galopp – men håll med om att vi kan ha roligt ändå 😉 😀 Kram ❤

  2. Dansandet kom nog med bondesamhället när vi blev mer fastboende. Men hur var det innan? Jag har ingen aning, det riktiga folket liv och vanor har ju aldrig varit intressant att varken skriva ner eller föra vidare.
    Ja, fy så de har slitit i vårt land, det är något jag ofta tänker på och har tänkt på i hela mitt liv. Dels bodde jag en del hos mormor, som var arbetarklass, hon slet mycket i sitt liv, även morfar. Hon berättade mycket om livet från förr och som tonåring läste jag alla Fågelströmsböckerna som ännu är bland de bästa jag har läst. Tacksam över att vara född på 50-talet och kunna leva så fint och lättsamt jämfört med mormors generation.

  3. Ja, på det hela taget så klappar vi takten med både fot och hand och ibland ruskar vi till lite på oss också. 😀
    Eufori är en unik känsla och den uppstår ju inte ur bara intet. Det vill till något som tilltalar vår urgamla och primitiva själ. Vi har den, absolut. Har upplevt den några gånger (trots att jag är svensk) 😀
    Ska på ett operabesök i november om det vill sig väl med corona. Då räknar jag med något som vidrör mitt innersta. När det gäller musik kan jag överraskas med att tårarna kommer. Kan inte hejda dem. Är väl också någon form av eufori. Skulle se ut det om jag reser mig och gapar med 😀 Vore jag som barnen är, så skulle jag göra det.

  4. Hahaha inte gapa med! Musik är farligt i min värld, jag bölar så lätt att jag vissa perioder inte vill höra musik alls. Av musik blir jag också euforisk ofta, bara jag inte bölar. Eufori känner jag av att vara ute, både på landet att sitta på altan och bara hovra i mig själv, suset från träden, vinden och fåglarna. Ännu mer livsglädje puttrar i mig när jag åker runt med scootern, den var högsta vinsten för mig. Puss o Kram påre!

  5. Det här kändes starkt poetiskt 🙂
    Visste inget om Haka-dansen, men fick som en inre bild när jag läste dina rader.

    Sedan blev jag så nyfiken att jag var tvungen att söka på det, och jag måste säga att jag inledningsvis tappade hakan av förvåning när jag tittade på de första filmerna jag fick tag i. Förstod inget … Där åbäkade sig en grupp krigsmålade karlar som räckte ut tungan, grimaserade och bar sig åt????
    MEN … så hände plötsligt något. Från ena stunden till den andra berördes jag på samma sätt som du, och ögonen fylldes med tårar. Det hände när jag hittade en youtube-film från ett bröllop där bruden rördes till tårar av dansen, men då hade jag själv redan kommit igång.
    Sedan hittade jag en film där man dansade för att hedra en död, och det var väldigt gripande då pojken som ledde dansen brast i tårar flera gånger.
    Inte heller jag vet säkert vad det var som fick igång känslorna, men det berörde mig på djupet.
    Spontant tänkte jag också att det här måste vara väldigt effektivt om man vill få ur sig frustration och ilska. Bara av att titta på dem kunde jag känna hur det gick att kanalisera ut spänningarna på det sättet. Ärligt talat tror jag att det skulle vara mer effektivt med en Haka än att boxas på en säck, eller skrika i ett ljudisolerat rum.

    Tack för detta, vännen! Det var en upplevelse, och jag fick lära mig något nytt ❤

Lämna ett svar till gillasvardag Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s