Han gick när jag satt i en taxi

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Jag vaknar onödigt tidigt med oro i kroppen, igår var dagen jag skulle till öronläkare och få undersökt vad det var för fel på sidan av min tunga. Äta var ju bara att glömma, då jag är ulkningens största ulkare när de stoppar in saker i munnen. 11.45 skulle jag vara där, det är ju hopplöst att vänta på något man är så rädd för, jag tog en lugnande tablett.

Väl där möttes jag av ett vitaminpiller till läkare, ganska ung inte svensk, men pratade bra svenska. Inte sjutton var det afte jag hade utan något som hette lichen, sjutton vet hur det stavas och om jag ens skrev rätt, har fixat nu. Ska kolla det senare idag. Fick annan gel att dutta på två gånger om dagen. Jag har fått det pga mitt medicinska nedsatta immunförsvar sa läkaren.

Maken hämtade mig, jag tog en taxi dit med den märkligaste taxitur jag har åkt, får man köra så långsamt och osäkert? En äldre man mörkhyad med glasögon så smutsiga, jag såg ju bakifrån genom dem och funderade på om han ens såg vägen. Eller så hade han nyss fått körkortet … ur ett flingpaket? 😲

Hemkommen är jag slut, totalt. Säger till maken nu äter jag en smörgås och dricker en latte, sen sover jag.

Hann igenom halva smörgåsen, så ringer min morbrors fru och gråter, min älskade morbror dog den stund jag satt i taxin. Jo, vi kommer över, så fort Frasse var klar på sin rundsmörjning hos tjejen vi valt att sköta om honom. Jag är så glad att vi tillbringade resten av dagen med min kära Roffe, hans fru, hennes dotter och man. Jag förstår också vidden av den förlust vi som folk har gjort genom att låta sjukhusen ta hand om döden.

Sorgen, tårarna, stunden jag kunde sitta hos Roffe, prata med honom, klappa på honom, hälsa från de jag hjälpte till att meddela sorgen till. Han låg där uppe i huset och vi umgicks där nere, pratade, skrattade, berättade roliga minnen om Roffe och torkade tårar. Vi väntade in likbilen och funderade hur sjutton de skulle få ner båren, trappan var så smal, sedan han hade fått en stol att åka upp för trappan i. Socialt mycket trevliga män som kom med båren, detta viktiga dygnetrunt arbete.

Tankarna snurrade när de bar ut båren, vi stod i ett fönster och följde sista gången Roffe ”gick” ut ur huset, det var bara så sorgligt. Min skojfriska busiga, gladlynta starka och hjälpsamma morbror, som jag bodde tillsammans med mitt första år, han kändes som min bror.

Svårt var det att ringa mamma och tala om att hennes lillebror nu hade dött, hon grät och där satt jag och kände mig tusentals mil bort, när jag borde ha suttit med henne. Jag ringde personalen och bad dem hålla ett extra öga på mamma. De tackade för att de fick veta, så de kan hjälpa till bättre. Nu är mamma den sista av hela den äldre generationen i min släkt. När jag tänker så vill jag bara storböla, alla som präglade mig är borta.

I helgen tänker jag med maken åka över till mamma, ta med kaffe, smörgåstårta och någon typ biskvi till kaffet. Hon måste få veta allt som hände igår och sörja med sin närmaste, sin dotter.

Två märkliga saker hände dagen före dödsfallet, min son berättar att hans son 6-åringen frågade honom i bilen hem efter skolan, ”Är Roffe död?” Känsliga tentaklar har den grabben, han har inte sett Roffe sedan två somrar. Samma med min mamma som ringde på kvällen till mig och frågade samma sak. ”Är Roffe död?” Jag sa ”Nej” så hon skulle ringa honom och gjorde så. Bara det att hon klarade att ringa både mig och Roffe är ett under. Men han var ju på väg bort och sov så tungt, att det inte gick att väcka honom.

Så idag en dag i baktakt.

Döden kan verkligen vara en befriare från kroppslig smärta, att som Roffe långsamt kvävas, då kan döden inte vara annat än en befriare. Så skönt också att han sov lugnt in i döden. Det var med blandade känslor jag satt där hos honom, lättad att han fått gå och ytterst tacksam att jag fick födas in i familjen nära honom. Han som andra har haft sina fel och brister, men säga vad man vill om honom, han var så levande, engagerad, ni vet den där riktiga socialdemokraten som även jobbade politiskt på fritiden, den äkta socialdemokraten, den sorten som nog bara finns kvar bland den äldreäldre generationen. Samtidigt en man som hjälpte andra, byggde altaner, hus av ren vänskap, alltid lika lätt att ställa upp, se var behovet fanns och ta i.

14 reaktioner till “Han gick när jag satt i en taxi

  1. Kära Maggan, beklagar förlusten av din morbror som verkar ha betytt väldigt mycket för dig, och som du stått nära. Det är tungt när leden bakåt blir allt tunnare, frågorna man aldrig ställde och svaren man därför kommer att fortsätta att undra över. Jag har sagt till mina barn, och även barnbarnen, att ställ era frågor nu med kropp och knopp fortfarande är något så när intakt. ❤
    Varm kram, Meggie

    1. Tack Maggie för kärleksfulla rader och så sant att komma ihåg att fråga om det man inte vet. Som tur är har Roffe varit lik mig väldigt öppen, social och pratsam, berättat och till och med skrivit familjens historia och hur det hängde ihop med våra gamla förföder, var de bodde, var gifta med och allt som hör till en släkt.
      Kram 🌺💚

    1. Tråkigt när man kommer på kant med sin syster, det var inte problemfritt mellan mig och min syster heller. Hoppas ni hittar en lucka att mötas i, livet går för snabbt för ovänskap, så klart mellan alla, men ännu mer mellan syskon. Själv trodde jag aldrig att min syster skulle dö så ung av lungcancer, att jag skulle bli ensam kvar med min mamma fanns inte på kartan.
      🌺⭐️🌺

  2. Ja, ibland undrar man vad barn känner. I samma ögonblick som min pappa somnade in satte sig vår son upp i sängen och började storgråta utan förvarning. Kunde inte förklara vad han kände… Fint i alla fall att det blev ett fint avsked på hemmaplan. Inte den sterila miljön på ett sjukhus. Beklagar er sorg ❤

    Kram

    1. Jag är övertygad om att barn är öppna att ta emot ett andligt besök. Minns när min syster dog, min son var ju vuxen, han satt hemma med dåvarande fästmön. I samma veva som min syster dör ringer makens telefon, sonen var helt förtvivlad, grät och undrade vad som händer. Han och syrran var nära varandra och jag är hundra på att hon svepte förbi honom i en sista hälsning. ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s