Helgen har varit ”en trött en” jag har vaknat segat mig upp, ätit lite frukost och sen somnat om i soffan, hopplöst svårt att vakna. I lördags var maken borta och jag skulle gå ut med Frasse vid lunchtid, somnar om efter frukost … vaknar 13.30 och stapplar upp, på med kläder. ute öste regnet ner, jag som inte ens sett att det regnade blev dyngsur direkt och Frasse såg inte heller glad ut. Vi gick runt huset, sen hem.
Igår var det samma urlakade kropp som bara ville sova, men in med Alvedon … vet inte vad den tabletten gör, men lite ork skänker den, eller så är det inbillning. Vi packade ner kaffetermos, mjölk, socker och plastbestick, tallrikar, muggar, hämtade kaffebröd och rostbiffsmörgåstårta på Ica, sen drog vi till mamma.
Vädrets gudar var med oss, en strålande höstdag dukade vi upp utanför boendet hennes, med smörgåstårta och något till kaffet. Jag hade ringt i förväg och sagt till att hon inte skulle fika där denna dag och sitta påklädd utanför entrén.
Som vanligt när en icke riktigt svensktalande svarar i telefonen, fattar de inte vad man säger. Så min mamma satt inne och drack kaffe när vi kom, hon visste inte att vi skulle komma och jag blev så förbannad. Detta är en stor nackdel med dessa många gånger jättefina invandrade anställda. De fattar inte den enklaste svenska och allt blir därefter, nu gällde det inget viktigt denna gång, men visar på hur uselt det är med alla icke svensktalande i vården. Stackars äldre, de måste ha det som att tala med en vägg och ingen kommer fatta vad de egentligen vill eller behöver hjälp med, om det inte är väldigt synligt.
Så jag blev riktigt förbannad på den vårdaren som faktiskt är mammas, muttrade högljutt om deras icke befintliga kommunikation. De ska ju skriva ner information och föra vidare till nästa skift, hur jäkla svårt kan det vara. Kunde hon inte skriva, fick hon väl be sin arbetskompis.
Nog om det mamma kläddes på i hast, fick påtår och mumsade smörgåstårta. Roffes fru kom också, så det blev en fin stund för mamma med sina närmaste. Prata om det som hänt, dela sorgen.
Livsglimtar 
Det är definitivt ett problem inom vården. Min svärmor som är dement och som hör dåligt har oerhört svårt att uppfatta vad personalen med invandrarbakgrund säger. Det hjälper inte hur duktiga de är för övrigt för det blir stora problem när kommunikationen inte fungerar. För oss anhöriga är det självklart också ett irritationsmoment.
Kram
Jag har pratat med chefen som skulle ta upp ”det här med rutiner” för de ska ju självklart ha en överlämning från ena skiftet till det andra.
Jag gillar inte att de har anställda som inte förstår svenska, det är uselt.
Ack ja! Dessa språkbarriärer! Håller med dig. Nog borde åtminstone acceptabel svenska när man jobbar i Sverige vara ett minimikrav. Framför allt inom vården!
Kram! ❤
Kan bara hålla med, måste ju också vara tråkigt för invandrat folk som inte fattar vad folk säger.
Säkerligen! Så inte alls konstigt man söker sig till de sina.
minns, för många många år sedan var jag i tyskland på semester med mon dåvarande. jag var hyfsat bra på tyska då, men när vi en kväll besökte nån sorts släkting i Schwaben, minns inte vad orten hette, förstod jag inte ett endaste ord. Kände mig helt totalt utanför. Kunde lika gärna ha lidit av Afasi. Likadant när vi ett annat år var i norra Schweiz. Schweitser-tyska tycks inte ha nån sorts likhet alls med vanlig tyska. När mannen och jag började prata svenska med varandra, utan att viska, tystnade de andra och undrade varför vi inte kunde prata tyska så de också förstod. Nja, vi förstod ju inte schweizer-tyska sa vi. Det blev rätt tyst där ett tag… Just dom vi bodde hos där och de andra som var närvarande, kunde båda delarna. Frun där var från Hannover eller nånting sånt, så hon och jag pratade en hel del. Och knep det sig med mitt vokabulär, så kunde hon engelska också…
Kan bara hålla med.
Dialekter är ju ofta knepigt, vi har ju släkt i Skåne, de har vuxit upp i Lund, dem har jag inget problem att förstå, sen har jag väl lärt mig deras speciella ord som vi inte använder i Stockholmstrakten. Men en fästmö (min man har två bröder) kom från Malmö och det var en väldigt jobbig dialekt, sen den andra fästmön kom från ”landet” i Skåne och tänk att där nickade jag ofta att jag förstod, för jag kände att jag inte orkade fråga om hela tiden, där var det riktigt grötig skånska.
Att flytta till ett nytt land i arbetsför ålder och inte vilja lära sig språket borde ge en biljett tillbaka. Jag begriper inte sånt, att äldre människor som kommer hit och uppbär pension inte lär sig riktig svenska kan jag fatta. Men det är oacceptabelt att många yngre inte går SFI och bara myglar med bidrag, det är fan i mig kriminellt.