En släng längtan

Kom nyss hem från 3-månadersprovtagning. En liten pigg thailändska försökte kommunicera bakom mask och visir, så svårt att förstå vad hon sa, med sin rätt dåliga svenska, bakom alla skydd. Men allt går om man vill, jag hade även svårt att förstå personalen bakom samma mundering på min gynundersökning. Nej, jag har ännu inte hört något, jag tänker att det har varit så mycket helger.

Jag längtar efter min mamma, efter ett sånt där samtal vi hade förr, ibland glimmar det till i telefon, en liten stund. Tänker att hon långsamt glider bort, när vi träffas tappar hon lätt fokus om andra sitter i rummet. Som om hon skulle missa något viktigt om hon inte släppte kontakten med oss. Andras besök och göranden är viktigare, ibland rullar hon bort till andra och glömmer bort oss. Det gör ont.

Nu är det ju ännu mer avstånd mellan oss, utan riktiga möten. Jag känner hur hon glider iväg, understimulerad som de är nu, hänvisade till varandra på boendet. Ett gäng människor som slumpvist, hopfösta med flyende kroppar och hjärnor, var och en sin egen ö.

Jag kastar in min tamp till mamma, vill att hon tar den och förtöjer sig med mig. Men gråstarren gör att hon inte ser, stroken att hon inte förstår och jag vill bara gråta, när jag ser hennes händer så lika mina ligga i hennes knä.

Mormors händer, mammas händer, mina händer, min dotters händer, det tydliga arvet som min själ inte vill förlora. Dessa arbetsamma händer, kärleksfulla, mjuka, starka kvinnohänder, generation efter generation.

Jag borde något idag, men det får nog räcka med besöket i sjukvården. Vila idag, imorgon utekalas med min älskade 12-åring, ofattbart att det är 12 år sedan allt stort hände. Jag fick min njure och han, första barnbarnet föddes. Nu ska vi fira honom, hoppas snön ligger kvar, så fem barnbarn och deras föräldrar kan åka pulka och kälke. Sonen bjuder säker på något på grillen som lägligt står i backen slut, det är här områdets folk strålar samman, grillar året runt. Vi bor fint med ett väl uttänkt område för umgänge.