Imorse gjorde det ont när mobilen talade om att det var dags att gå upp och ta sin medicin. Så trött och virrig slängde jag in tabletterna med för lite vätska, det trycker sig ner allt för torra och gör ont. Så där som någon gång har hänt som barn, med en för stor nersvalt typ köttbit.
En grå dag, lika grå som min kropp känner sig, tror vaccinet bubblar runt och ökar upp inflammationen jag ständigt har i kroppen. Idag blir det en Alvedon dag.
Maken är ute med Frasse på sin långtur, vet inte om det blir en eller en och en halvtimmes tur. Jag hade tänkt mig besök hos mamma idag, men kroppen orkar inte. På tisdag ska hon äntligen opereras för gråstarr, det ska bli så skönt att det äntligen blir av. På torsdag ska vi hälsa på mamma med påsktårta, påskägg, tidningar och frukt. Först ska jag bara till vårdcentralen och lämna alla blodprov och annat. Sen bär det av till landet och friheten att välja själv hur länge vi ska stanna där, onsdag är makens sida arbetsdag. 🥳✨⭐️💥☀️🌈🥂🍾
Nu har jag fått en idé om att skaffa fem typ skokartonger med snyggt papper på, kommer köpa snygga lådor, en för varje barnbarn. Varje unge ska få ett par tovade vantar och ett par sockor i vuxenstorlek. Sen har jag lite annat fint som jag tänker lägga ner i lådorna och stoppa in lite kärleksord i vantarna, de ska hitta lappen, när vanten ska prövas. Dessa lådor ska fyllas med personliga gåvor, sånt jag tycker skulle passa just det barnet. Tänk om jag hade fått en sån låda efter min mormor, då hade jag storgråtit av glädje. Nu är ju inte min tanke att de ska storgråta, mer att de kommer minnas mitt eviga stickande och den förhoppningsfullt sköna känslan att jag får värma deras händer och fötter även som vuxna.
Så nu har skallen lite att spinna på framöver, får väl skynda mig, vet ju aldrig framöver vad som händer med alla muterade virus.
Mamma sa i telefon att hon inte hängde med, jag pratar för snabbt. Gud så jag har tänkt på det. Jobbade i många år med äldre och anpassade mitt prat för att de skulle hänga med. Men, som om jag inte har tänkt tanken, att min mamma inte skulle hänga med i mitt prat. Mamma är ju mamma, hon fattar vad jag säger … fattar, men hinner inte med. Allt förändras, mamma är mamma, men likväl inte, jag är hennes mamma numera. Jag vill inte att det ska vara så, så kapabel som hon har varit genom livet, chef på jobbet, rest långa resor ensam, Kina, Ryssland och andra länder. Varit en orädd kvinna, på många vis ett föredöme att växa upp med.
Nästa tanke kommer till mig själv, mitt eget åldrande. Det kommer nog bli ensamt om jag bor på boende, ensamt på besök från barnen. Men det överlever jag säkert, många föräldrar får nog sitta ensamma, hoppas på de fem barnbarnen, kanske de tittar in en gång om året, det blir fem besök. Sen kommer ungarna i maj när jag fyller år och en gång till jul. Vilken tur att jag inte förväntar mig så mycket, det förenklar för mig. Fast tankarna snurrar.
Tänker på hur det ser ut redan nu oavsett Corona, mamma får väl besök typ två ggr om året av dottern, hon pratar, men det händer inget. Sonen åker dit några fler gånger, men det är nog hans fru som vill och trycker på. Får man ens skriva sånt här? De flesta har yta som ledord, bara det ser fint ut för andra, så är allt bra. Lyckliga familjer, tror ni de finns, som glider genom hela familjelivet med bara kärlek och leenden, fester, mys och livet leker, gärna på långa fina resor, god dyr mat, vinglas i fokus som visar på lyckan i livet.
Min längtan efter ärlighet i skrivandet är både självklart och förbaskat svårt. Det som skrivs om andra är ju bara min vinkel av saken, personen. En liten skärva av allt den andra personen är.
Mina barn är ju det absolut bästa som har hänt mig och jag älskar dem som man numera säger ”till månen och tillbaka.” De växte upp så olika redan från början, det är det som är så fantastiskt spännande med att få barn, vad blir det av dem som personer. Vissa delar av utvecklingen är ju bara jubel och klockspel, andra drag skylls på maken för inte skulle väl jag … jo, då. Så vissa drag är tydliga redan som små och en del gillar jag inte, men det hör ju till deras personlighet.
Man får heller inte tycka mer om den ena än den andra ungen, fast alla vet att man gillar alla sina barn, fast på väldigt olika vis och vissa delar kommer du ärligt aldrig, riktigt tycka om. Precis som de kommer tycka mindre bra om vissa av mina personlighetsdrag.
Nu tror jag att jag ger mig för denna gång. Nu har det grå vädret blivit ett fint regn som klänger på rutan och gör min utsikt lika diffus som livet ibland kan vara. Jag envisas med att försöka skala av mig själv, bit för bit, men det blir lätt ensidigt och sig själv ser man ungefär lika tydligt, som ut genom ett riktigt regnigt fönster. Men avslöjande blir texten, för er som läser och ser min ynklighet som människa.
Livsglimtar 
Jag tänker nog i mångt och mycket i samma banor som du 🙂 att alla barnen är lika kära och att man skall uppskatta deras (olika) personligheter, inte blanda sig i deras vuxna liv, även om man kanske inte alltid skulle själv gjort samma val…. finnas där då de vill fråga om råd, låta bli då de inte frågar (den svårare biten), få dem att förstå att ”vad som än i världen händer” finns jag alltid där och de är välkomna till mitt hem (den möjligheten hade inte jag själv och lägger kanske därför så stor vikt på det) osv. Jag tror att lyckliga familjer finns, men knappast sådana ”som glider genom hela familjelivet med bara kärlek och leenden, fester, mys och livet leker”, men trots det lyckliga. Däremot ser jag inte att ”långa fina resor, god dyr mat, vinglas i fokus ” osv är en garanti på lyckan i livet. Tycker din idé med ”minnesboxar” är härlig, även jag hade uppskattat en sådan låda efter min mormor 🙂 Ha en bra fortsättning på den första dagen i sommartid – som de för övrigt för min del kunde sluta pina människor med, att vrida klockor av och an ett par gånger om året! Kram.
…alltså alla EGNA barnen är lika kära….;)
Känner igen mig och blir bekräftad av dina tankar. Nej, jag tror inte man blir lycklig av ett liv i sus och dus. Men jag känner mig som om jag har haft ett lyckligt familjeliv med de gupp av dalar som ingår i ett liv.
Ja, sån idioti med klockorna, undrar hur många år EU behöver för att komma till skott med en så enkel sak. Det liknar vår regering, sist på bollen varje gång. Alla barn är lika kära fast på olika vis.
Kram 🐣
❤
Din ”ynklighet som människa” är jag totalt okapabel att ens skönja i vare sig dig eller dina texter.. Däremot ser och känner jag genuinitet och djup i det du skriver och det är något jag innerligt uppskattar. Tack för att du är precis den du är💖
Stor kram🤗
Uli
Ååå tusen tack för ❤️ varma fina ord. 🌷⭐️🌷
Vad skulle jag ha gjort utan dig och de som orkar med mig i det jag skriver på min blogg?
Jag får inte bekräftelse på samma vis som du, så jag får den med ord och blir som jag skrev, så glad när responsen blir mer än några ord. Någon som fattar och förstår och som vill dela med sig.
Din idé om att lägga små lappar i vantarna åt barnen, bevisar att du ligger ”tanken före”. Den känsla som barnet då upplever kommer att följa dem hela livet. Du blir aldrig glömd.
Att vi pratar fort så en stackars gamling inte hänger med, är ingenting mot nattradion där de måste ha accord på ord och hastighet. De pratar så in i hel…te fort så jag blir ursinnig. Nästan så jag vill kasta ut radion från tionde våningen. Programledare av dagens sådana är högljudda och mikrofon.. hmmm… k.ta. Älskar sina egna röster över allt annat.
Det där med yta lät intressant. Där har vi relationsteorierna som det mesta bygger på. Är vi yta eller är vi genuina? Jag har då använt yta för att jag inte vågat ta de steg som krävts men mina ätteläggar. Ner i dyngan och reda ut begrepp som stagnerat. Huga så farligt. Den tvekan är stor ska du veta. Om det blir gjort, vet jag inte men en dag kanske…
Nu vet jag inte vad jag skrivit för rutan är för liten. Ids inte backa och korrigera men det var trevligt att läsa vad du skriver och som gett mig lite inspiration i gråmassan mellan mina trötta öron.
Kram ❤
Det finns någon slags social yta att använda bland folk, jag inte känner, inte har intresse, ork eller lust att släppa in. Den i sig är nog ett slags kit som gör att det fungerar i samhället ute med folk. Men i min ”yta” tanke ligger mer vad folk väljer att visa upp i social media som Fb och annat. Bilder på flärd och fest, dyrt ska det vara och aldrig ett uns av verklighetens konflikter.
När det gäller kontakt med våra nu vuxna barn, så är det nog ett avklarat kapitel när det kommer till att ha tagit tag i sånt som gått fel, blivit tokigt mellan oss. Jag kan vara väldigt stridbar på ett visst vis, vilket båda ungarna verkar ha ärvt, mest sonen som stundtals låter som ett karbonpapper av mig själv.
Jag försöker idag hålla truten, svårt kapitel i mitt liv, pratar nästan dagligen med dottern, hon vill ha kontakten och tror jag möjligheten att ösa ur sig det som hopat sig i hennes liv. Sonen ringer periodvis, från bilen på väg till något nytt och så klart hemifrån, båda ringer också maken och vi tillfrågas ofta om råd om allt mellan himmel och jord.
För oss är det nog viktigast att umgås, fast fritt utan tvång, typ slippa äta söndagsmiddag varje söndag. Jag vill att ungarna vill komma, aldrig för att de måste. Vi har alltid väldig mysigt när vi alla klämmer ihop oss runt middagsbordet och småungarna älgar omkring i sin lek runt oss.
Magiskt är nog alltid middagsbordet för denna matglada familj, sonen bökar med mat i timmar och njuter av att stå där och bjuda sina vänner på enorma middagar, vilket de tacksamt bänkar sig till, många gånger står sonen med sina killkompisar och lagar mat tillsammans.
På landet delar vi upp matlagningen ofta, pratar om vem som gör vad. Då kan sonen komma med en förrätt på en Stor bricka med tunnskuret kött i mass med ostar, frukter, kex, oliver, såser och allt mellan himmel och jord. Super Dupergott .. men det i sig hade räckt som hel middag och så står jag där med fortsättningen, varmrätten och efterrätten. Släktdrag, massor av mat, bara minsta tanke på att det inte skulle räcka är nog signalen att ösa på extra. Kommer från min mormor, vilken kocka hon var, över till min mamma som mötte min adoptivpappa som var värsta gourmanden, båda lagade mat. I vår släkt har det lagats ypperlig mat i generationer, så långt bak jag i alla fall har tagit del.
Varje familj har ju sitt sätt att umgås, sitt sätt att prata, vara nära, gräla, inget behöver vara rätt eller fel, bara olika. Vissa bitar får helt enkelt vila i fred, ungar gör sina val och jag tycker ibland att de hanterar tillvaron tokigt, men med tiden kommer sprickor och behovet att prata från deras sida och då är jag inte tyst om mina tankar. Ibland blir det så bra, andra gånger blir vi osams. Men vi är inte långsinta, utan konstaterar krasst att vi är jobbiga, vi har fel, gör fel och sen är det inte mer med det. Livet är inte lätt och ibland händer saker i familjen där det är lätt att göra fel, fel som kan kräva mycket för att rätta till. sånt har nog de flesta av oss råkat ut för. Sätter punkt här ..
Förbenade sommartiden väckte mig vid sju, hur fel blir inte allt. Nu frukost! ☕️
Var hos min far tre gånger i veckan och det tärde på vårat liv tillsammans. Hundarna fick stå tillbaka och JR var lika många gånger hos sin mor ”farmor”. Kanske lite mer än normalt men jag lovade mamma att ta hand om pappa så det var vad jag försökte. Jag hade älskat att få en liten kartong med något som påminde om min mormor eller mamma./Kram
Jag har ju med makens hjälp servar min mamma i en del år nu. Det är något jag vill med själen samtidigt som min kropp inte orkar alla gånger. Perioder när jag har svårt att orka planera för hennes välmående, då gör det ont att inte våra barn kan ställa upp frivilligt. Har bett om hjälp, men nää. Jag tänker inte tjata om hjälp, surar mest för mig själv och tänker att de är taskigt fostrade. Sen tänker jag på hur det ska bli med oss när vi hamnar på hemmet. Herregu jag vill inte ha dit dem för att de tror de måste, inga besök för att det låter fint … ytan igen. Då kan det vara.
💚🌷💚
I så fall är vi alla ynkliga. Att skriva om sina innersta tankar är inte ynkligt, tvärtom!
Så kanske det är, men tänker ibland på de kritiskt läsande, vi har ju alla våra egna upplevelser och så olika sätt att tolka upplevelser, både egna och andras. 💛🐣💛
Många intressanta tankar hos dig. Visst funderar man mycket på det som har varit, är och ska bli. Själv tycker jag det är lite sorgligt att många äldre är så ensamma men det kan ju finnas olika orsaker till det. Husse hälsar på sin mamma varannan vecka medan hans syster är där tre till fyra gånger i veckan. Det senare alternativet hade jag inte orkat med kan jag säga. Barnen ja, det käraste man har och barnbarnen spelar i samma liga.
Önskar dig en fin påskhelg!
Kram
💚🌷💚 Barn och barnbarn skulle jag aldrig i livet vilja avstå ifrån. Där ligger allt det berörda i mig, livet i mig själv, essensen av i alla fall mitt liv.