Kliver ur bilen och njuter av det vårlika vädret och fåglarna som håller låda i vår trädgård på landet. Tiden har bara rusat iväg och jag inser att jag redan ikväll kan krama mina barnbarn, det ser jag fram emot. Tog sista sprutan i torsdags, så nu får det bli mer liv i livet, maken har en vecka kvar, sedan är det tre veckor sedan hans första dos. Det nya nu är ju att vi ska kunna umgås då med våra nära, men jag kommer ha munskydd och hålla avstånd vid andra tillfällen med okända runt om.
Det är extra rörigt för oss med immunsänkande medicin, verkar inte som om vi får upp stort antal antikroppar efter vaccinering. De testar nu varefter med just vår grupp transplanterade, så allt blir bra. Min läkare ringde igår och sa att de skulle testa just oss i höst för att se om vi behöver ännu en dos. Det är en förvirrande värld vi alla har hamnat i och inte blir det bättre av att lyssna varken på politikerna som skaffat sig en massa tv-tid utan att ha så mycket att säga, som folkhälsomyndigheten att tolka detta virriga, gör en inte trygg precis.
Jag fick redigt påslag av värk och stelhet i kroppen efter första sprutan och CRP 16, oroat mig som sjutton för spruta nr 2 helt i onödan, har bara fått rejält ont i armen efter vaccineringen.
På väg hit åker vi förbi Ländia, fabriken som gör kokosbollar och chokladbollar. Säger till maken att vi kan väl stanna vid macken och handla en stor kartong med kokosbollar … barnbarnen kommer ju ikväll och de kommer gå åt. Klart han hoppar in och handlar, bråttom bråttom … väl framme och packar upp visar det sig att han tog en kartong med chokladbollar. Fatta att han hade ett uppdrag och köper fel sort, irriterande, de kommer att gå åt. Men alla vet hur det är att vara sugen på något, tro sig få det och upptäcker att det inte blev rätt sort.
Veckan som gått har varit knepig, först var det tandläkartiden som blev inställd, antog att tandläkaren fått covid, sa tandsköterskan, ny tid i maj. Fotvården blev av, så skönt för både fötter och själen att sitta i stolen och umgås med min vän L sedan många år, sen igår den sista sprutan. Hemma har vi verkligen rört till i mitt arbetsrum, tömt dessa förbenade kartonger som stått travade och skapat nya högar i rummet. Högar som ska till Myrorna både kläder och prylar, prylar till ungarna om de vill ha, och ännu mer högar med mina tyger, mönster, mönstertidningar, mönsterböcker tar aldrig slut. Problemet är hur jag ska förvara alla mina garner, tyger och allt runt om detta handarbetande. Men nu har vi det så lyxigt med gemensamma tiden, att det känns mest roligt med planerandet av det vi ska förändra både hemma och här på landet.
I veckan var vi till mamma med kläder jag har skickat efter till henne, frukt och blommor. Jag stod och ordnade tulpanerna i en vas till henne när maken säger ”där stack hon.” Jag hämtade henne i det gemensamma lunchrummet pratandes med en av killarna som jobbar där. Det funkar inte längre med hennes tankeverksamhet. Jag har ju jobbar med äldre i många år, så jag känner igen det mesta, har upplevt hur det kan vara att bli gammal. Men fan rent ut sagt, nu är det min mamma som rullar iväg från mig när jag är på besök. Jag finns inte mer, jag blir arg, ledsen och besviken känner att det inte är kul att fixa till henne hela tiden, när hon rullar iväg efter 5-10 minuter. I veckan som kommer ska maken och sonen köpa ny TV till henne, de har bytt från analogt till digitalt i hela vårt land och hennes TV är från 2006 och klarar bara att visa 1 och 2:an. Men klart att jag inte anklagar henne för något, bara kände att det blev så jobbigt känslomässigt, jag kämpar så med mitt eget, att orka med mig själv och mitt. Att ta tag i allt runt henne är så ofta mer än jag orkar, men jag gör det.
Nog om det mamma är senil och mer förvirrad varefter tiden går.
Nu ska jag göra en sallad modell råkost, maken grillar fänkål och andra grönsaker + kyckling …någonting, finns så mycket olika sorters file, stek, minut, sjutton minns allt.
Ha en skönt solig Vårhelg 💛🕶💛
Livsglimtar 
Känner igen det där då man pappa levde. Vi gjorde oss till att göra en fin middag och så en trevlig dessert. vad säger min pappa då? Jo, får man gå hem nu. Tack för den liksom. /Kram
Jag tänker att jag som vet hur de kan bli, borde veta bättre, än att reagera så starkt känslomässigt. Men oftast är det en sak att tänka, en annan att uppleva när det gäller sina egna äldre. 🌷
Härligt att bli av med travade kartonger! Det ska tas itu med det här också… 😏
De flesta innehöll fina kläder som jag bara skulle lägga över i en plastsäck och be maken slänga in till Myrorna. Kan inte fatta att allt bara har fått stå där i onödan. Jobbiga saker är så trögstartade ibland, när jag berättade för dotter sa hon ”herre gu tror ni har hållit på i åratal med att få ordning efter renovering” i badrummen, nya golv i de flesta rum och tapetserat. Det är ju då man trycker ner saker för att rensa bort till hantverkarna.
Fridens i det exceptionellt ljuvliga vårvädret. Nu ska jag ta mig upp och ut till mina barnbarn, yngsta stod nyss och pratade med mig utanför fönstret. 💕
Grattis till vaccineringen. Det är ju bra att de håller koll på er för eventuell påfyllnadsdos. Tyvärr är nog den enkla sanningen att ingen vet hur lång immunitet man får vilket är bekymmersamt.
Det är inte lätt när föräldrarna blir gamla och senila. Min svärmor har Alzheimer och det är verkligen en utmaning för oss anhöriga.
Kram och god helg!
Precis, det är mycket som inte är självklart med denna pandemi. Många av de äldres tillstånd är ju många gånger mest besvärliga för anhöriga. Så jobbigt att se, inse att det inte går att prata med mamma som förr. Hon minns inte, eller hänger inte med, fokus finns bara kortare stund, en sorg har lagt sig över vårt förhållande, vi som har pratat så mycket genom åren om allt. Känner att jag väljer bort mer och mer, ofta orkar hon inte ens lyssna klart, utan börjar prata om annat, dagens mat tex.
Kram 🌷🕶🌷