När jag sitter där i skuggan på altanen, smekt av sommaren bris, med händer som vandrar runt i blomman vars utblommade skrufs, prompt måste bort för att nya blommor ska bildas, det är då jag ser min mammas händer.
Det sorgsna och rörda sveper igenom min själ, mamma min mamma. Du finns, men ändå inte och jag ska snart titta in till dig. Bråkdelen av en stund ser du mig och gläds, sen tappar du fokus och rullar iväg med rullstolen och jag vet inte om jag orkar hålla på så här. Du säger att du har det bra och jag tror dig, fast ledan nog tar sitt kvävande tag från och till. Så mycket som är här och nu, snart har tiden och stunden runnit iväg och känner jag då, ångest över att jag inte orkade nu?
Jag vill bara vara, helst på rygg i soffan med stickningen, boken, tidningen, paddan, mobilen, korsordet på bordet. Är det så här resten av mitt liv kommer vara? Jag har inget emot det, klämmer in annat görande mellan turerna i soffan. Väljer jag detta? Ja, faktiskt, med åren och krämporna har det kokat ner till detta varande. Redan i uppväxten drog jag mig i det längsta hemma på morgonen, inte i sängen, utan inväntande att hela familjen hade gått iväg. Då satt jag i tystnadens kök med en skvätt ljummet kaffe efter mammas bryggda. Jag satt där i tystnaden, lyssnandes på husets morgonljud, klockans tickande och där i det vilsamma visste jag att jag hörde hemma. En evig längtan har bott i mig, att bara få vara.
Visst vet jag, vill jag motionera, men att veta vad man ska och kunna är två olika saker. Min kropp blir sjuk av träning, jag har prövat så många gånger. Kommer igång, tar mig knappt hem, kämpar på flera gånger i veckan, svårare och svårare att ta mig hem. Efter ett tag behöver jag mer än dagen efter för att orka träna vidare, sen ställer jag in ett träningspass av tre i vecka. Ligger all annan tid och mår så dåligt, till slut ger kroppen upp totalt och jag får sluta träna, sen tar det ett halvår för kroppen att må bättre igen. Undrar hur många år minus det blir i mitt liv av att inte ha kondis, hur många minus blir det av att ha en transplanterad njure och andra sjukdomar? Att vara fet helt enkelt och ska man överhuvudtaget bry sig om sin vikt? Hur lång tid extra får jag om jag går ner 30 kilo i vikt, tränar upp ett redigt flås, fast jag blir sjuk av träningen. Vad betyder skapligt välmående på rygg i soffan med god mat, med allt fettbildande som är så gott? Väga för och emot, väger ”må skapligt” tillräckligt mycket, för att övertrumfa några års minus?
Tankar som tar mig med, inte blir jag klokare alla gånger av dem, släppa taget och bara vara i det förbenat flyktiga nuet. Jag vevar vidare i min existensiella livsångest … men mår lyckligt bra oftast ändå. Mannen, barnen, barnbarnen och vänner, hur mycket tror människan man kan få ut av ett liv?
Livsglimtar 
❤
Kanske lite meditation och lätt yoga skulle passa? Sitta på en stol och göra lugna rörelser i 10 min. Jag gör det varje dag och köpte en bok som heter yoga för äldre då mitt ben hindrade mig från att sitta på golvet. Mediterar 5 min varje dag efter att jag bäddat sängarna. Bara andas och vara och låta tankarna rinna bort. /Kram
Jag har nyligen skickat efter ett häfte med rörelser från sittande ställning. Så din tanke är inte fel. 🐝
Tänk att fem minuter varje dag blir 35 minuter på en vecka. Det tycker jag är bra.
Ska tänka så, låter som en vettig strategi. 😎StorKram
Läste inlägget på fb och skickade en kram.
Din livsfilosofi rinner som en lugn älv – stadig framåt och emellanåt kastar den sig ut i ett dånande vattenfall. Jublande över att få känna kraften för att sedan lugna sig i invand fåra.
Yoga är bra, det vet jag, men som alla västerlänningar tappar vi focus ganska snabbt. Så det ovan sagda räcker gott och väl. Man behöver inte stå på huvudet eller djupmeditera för att få ett resultat.
Kram ❤
Så vackert du skriver, det tackar jag för. Det måste jag läsa flera gånger och riktigt ta in, jag älskar vackra, äkta tankar. 🐝 Kram
Jag brukar tänka att allt som blir av är bättre än det som inte blir av. Jag tycker det låter väldigt smart med träning från sittande ställning. Sedan tänker jag att vi kan må bra på olika plan. Jag hade en kollega som tränade alltid och hade en toppfysik men psykiskt mådde hon sämre och sämre ju mer hon tränade. Allt är inte svart eller vitt.
Kram
Tänker ofta när jag hemma ser många oftast kvinnor löpa förbi utanför, så smala … vad tror de att de springer ifrån? De är redan så vältrimmade och anorexismala, måste vara annat än hälsa som tvingar runt dem varv på varv.
Hälsotrenden har blivit sjuk, allt går till överdrifter, titta bara i tidningar vad de tycker är bra, pulver och Bars att dricka och äta, massa ren skit i stället för naturlig frukt och mat.
😎🐄😎
Ja, jag tror också att det är något annat och sunt är det inte. Visst har hälsotrenden blivit sjuk och det är många som fastnar i den fällan. ”En sund själ i en sund kropp” är betydligt viktigare. Många som tränar för mycket saknar den sunda själen. Vad är det värt att träna och åter träna om man inte mår bra…
Precis min tanke. 🎯