Jag längtar efter mamma . . . 🤭

sa hon direkt, när en anställd räckt över telefonen. Jag vet ju hur det senila ter sig, men det är min, min mamma och jag blev lik förbenat känslomässigt ställd. Jag vill inte vara med på den här resan, trodde aldrig jag någonsin skulle sitta på detta tåg. Det känns känslomässigt futtigt att prata om hur jag själv mår, men jag orkar så lite i nutid. Känns som om det är min skyldighet att vända ut och in på mitt eget skinn, bara jag hälsar på ofta nog. Sen att hon inte minns att jag kommer eller går, var där idag eller i förrgår? Är mina tankar, känslor bara svepsjäl att smita ifrån fler besök?

I naturens tystnad, sittande på trappan till huset, i sällskap av sus i träd och kvitter betraktar jag en fjäril som fladdrar än hit än dit. Så otroligt vacker och fulländad i sitt utmätta liv, Sorgmantelfjärilen. Solen värmer mina bara ben och armar, ansiktet vänt mot ljuset och jag känner mig en kort sekund för ett med altet.

I dag först börjar jag få tillbaka lite ork, kom hit i måndags, snart hem igen och ta hand om annat. Blir till att titta in till mamma, köper med mig tårtbitar till kaffet.

Nu har jag så mycket jag har lovat vad det gäller besök eller bli besökt, jag får ångest när hövve vill så mycket och sen kroppfan drar åt fel håll. Men jag tänkte köra taktik, ringa och boka och bara köra som jag brukar. Sen får jag väl hämta upp mig själv någonstans på vägen. 🥵

Väl hemma ska jag använda min nya mjölkvarn och sätta igång att baka med egenmalt korn. Det ska bli så spännande. Jag har startat en surdeg som jag hoppas få fart på, men det återstår att se.

Snart fyller jag 68 år, det är helt ofattbart när jag tänker på alla dessa år, de bara flög förbi och jag tänker på alla släktingar och vänner som har gått före mig. Min syster känns overklig, fast vi växte upp tillsammans, reste med våra föräldrar och tältade på semestrarna, delade rum, uppväxt, kläder, vänner, ungdomsgård och allt som hör till, hon känns likväl overklig. Fanns hon verkligen? Vi finns så länge någon minns oss, men snart är även jag, något som några kanske minns sitt liv ut och sen är mitt liv som ett maskrosfrö i vinden, ingenting. Tänk alla dessa miljoners miljoner som ingen minns, vi fanns där, levde, njöt, älskade, sörjde, var sjuka, fattiga, frusna, hungriga och kära, ett människoliv, ett flarn i tiden, utblåst som ett ljus. Ett något skingrat för vinden, sällat sig till jorden som mull att göda det växande, levande.

10 kommentarer på “Jag längtar efter mamma . . . 🤭

  1. Det sista stycket du skriver här känns bra – att jag inte är ensam om sådana tankar. Ett maskrosfrö i vinden och sedan är vi glömda.
    Vi gör stooor affär när livet pågår – eftertanken kommer ifatt först när det är för sent. När kroppen börjar ta slut och tiden stannar upp i begrundan.

    Kanske kan vi kalla det ”tur” att slippa tänka så mycket? Att hjärnan går före in i dimman och all ångest flyger sin kos? Några kvarvarande rester som ropar efter mamma som fanns i begynnelsen.
    Jag tror (inbillar) mig att med en mammas hågkomst kvar – är en ren välsignelse, hämtat ur den brunn som fanns av glädje, ömhet, omtanke, jag ren vällust att finnas till som barn.

    1. ❤️Tänker också att ”in i dimman” kan vara en lättnad för en gammal mänska. Hon är väl ännu så fram o tillbaka att hon blir så ledsen av att inte ha ordning på livet.

  2. Djupa funderingar och jag känner igen mig i det. Har ju genomlevt detta med dement svärmor och livstrött pappa. Det tär på psyket. Ett litet frö av oss kommer alltid att finnas där och sväva runt i vinden. Stor Kram

  3. Känner igen mig i en del. Har min pappa på särskilt boende. Han har Levybody-demens så ibland kan han hålla ihop det en stund. Däremellan sitter han och hallucinerar och ser ofta saker som har med hans arbete som bonde och skogsarbetare. Tyvärr är det svårt att höra vad han säger nu och jag vet inte om han minns att jag varit där.
    Nu när jag har stöttat mamma en massa så har besöken hos pappa fått stå tillbaka lite just för att han inte är så medveten om nutiden.
    Jag brukar tänka att pappa mår bra i sitt boende och har bra människor omkring sig som gör ett otroligt fint jobb.
    Att själv ha en kropp som inte orkar med så mycket och sen ha gamla föräldrar som behöver en och barnbarnet som jag verkligen vill tillbringa tid med, gör att det ibland känns för mycket. Som att alla bara vill ha och ha av den ork jag faktiskt inte har.
    Kram.

    1. Känner så väl igen mig i dina tankar och känslor. Jag har haft fibro sedan 20 års ålder, men har aldrig varit sjukskriven för det under mina friska år före njurtransplantation. Sen med alla mediciner för att hålla njuren på plats förvandlades det till att tappa blodtryck och blanda upp med ME. Jag blir inte klok på kroppen, upp och ner, bak och fram. Men jag kämpar ibland, andra gånger inbillar jag mig att jag har blivit frisk . . . men det är alltid önsketänkande. 🤣🤣 Kram till dig och välkommen. 💛

  4. Min svärmor har Alzheimer sedan flera år tillbaka. I förrgår kände hon inte igen Husse när han besökte henne. Tack och lov så är hon inte orolig vilket tyvärr många dementa kan bli. Besöken minns hon inte längre men det känns ändå viktigt att titta till henne och veta att hon har det bra. Allt fungerar inte klockrent på hennes boende tyvärr…

    Kram

    1. Min mamma påpekar ofta att hon har det så bra, hennes närmaste skötare Said kallar henne mamma och han kan verkligen sitt jobb med stor omsorg och ordning med allt som har med mamma att göra. När vi kom dit förra gången med sonens ungar fixade han saft, kaffe och kakor till oss alla, vi satt ute med mamma. Mamma är ännu klar med mycket från förr, men nutid är det rörigt. 🧡🌼🧡

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s