Jag borde en massa, men har inte kommit mig för, orkar helt enkelt inte att samla ihop mig och skriva. Men några rader plitar jag nu ihop. Mamma slutade äta efter sin stroke i början på november och sk palliativt läge uppstod vilket innebär att man inte ger föda eller dropp, den vätska hon sa sig vilja ha fick hon skedmatas med. Som anhörig ska man vara med och besluta, jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi fatta att mamma skulle ligga på det viset med större delen av kroppen förlamad, utan föda, ropandes på HJÄLP och JAG ViLL INTE högt till att börja med och tystare, hesare varefter tiden gick, för att tystna och bara bli ett onyanserat ljud. Vi var där och där och där, som tur var tog vår dotter över när jag totalt kroknade och bara sov. Det var nog det värsta jag har upplevt av onödigt lidande, personalen var fina och omhändertagande både av oss och mamma. Men oturligt fick hemmet en ny sjuksköterska som var ytterst noga med att ge för lite morfin och ångestdämpande, hon var hysteriskt rädd att mista sin legitimation, vilket ingen ville att hon skulle. Men som en ”gammal” sjuksyster som dök upp när mamma väl hade dött sa ”att det inte var något som förhindrade att ge mer.” Så vem ska veta när en döende glider över med lite extrahjälp. Ja, jag är för dödshjälp i dessa situationer, De som vill se sina gamla föräldrar lida så i onödan, är det något känslomässigt fel på.
Personalen sa att ”det är de med starkt psyke och så pekade de på sina huvuden, som lätt blir liggande så där.” Ja herre min gnu måtte jag vara svag den dag det kommer, så där vill jag inte att någon behöver ligga. Men mitt i allt elände vände mamma sitt ansikte mot mig och sa, ”Jag älskar dig” och så log hon det vackraste renaste ljuvligaste leende jag nog har fått i hela mitt liv.
Hon dog den 5 december den natten jag omöjligt kunde somna, när jag väl somnade var strax efter att hon dog. Som om jag kände hennes kamp om att släppa taget, tankarna snurrade om henne timma efter timma. Jag blev uppringd och tog emot dödsbeskedet, vi tog oss dit och jag var lugn tills jag satte mig hos mamma, då rasade hela mitt pansar jag hade satt upp för att klara det hela. Jag grät så häftigt att jag chockade mig själv. Sen dess har jag inte ännu balanserat mig, jag gråter nu så klart, får ta paus för att torka ögonen, aldrig trodde jag att min sorg efter mamma skulle vara så totalt omvälvande. Jag har ju varit mamma till min mamma i nästan sju år, så jag trodde inte jag skulle känna mig så övergiven, hon var den sista ur min familj, för den delen den sista av alla ”vuxna” jag växte upp med.
Här hänger jag rotlös och ensam fullständigt ofattbart så mycket känslor som har rubbats. Allt som hade med begravningsbyrån, prästen, begravningen, fikat efter, släkt och vänner som dök upp. Allt flöt på fint, liksom bouppteckningen Anders sköter, precis som han gjorde när min syster dog. Efter begravningen som var i Danderyds kyrka, samma vi gifte oss i 1978, åkte vi direkt till stugan på landet. Sonen med familj hängde med, vi tänkte fira nyår tillsammans. Men jag har aldrig kommit igen efter allt som har hänt, jag sov och sov på landet. Yngsta barnbarnet sprang lite in och ut, hem gick hon till sonen och sa farmor bara sover. Så nyår firade Anders med dem i deras stuga, vad jag gjorde fattar ni nog.
Mitt i allt blev Anders kallad till ortopedkirurgen och kom hem med en operationstid i slutet av april. Hans höft är totalt slut och vi är så lättade att han ska få bli opererad så pass snart. Han ställde sig på listan ifall det skulle bli ett tidigare återbud. Vi pratar om hur vi ska fixa med Frasse, jag klarar inte av att sköta hans alla turer plus allt här hemma, min kropp är ju inte min längre. Ungarna ville hjälpa till, dottern vill ha honom en vecka, ungarna skulle älska det och hon jobbar hemma hela veckan. Sonen tar morgon och kvällsturen och jag lunchturen. Det ordnar sig alltid, allt utom min kropp som fuck ännu en ny omgång. Anders är hos ortopeden den 16 januari och de ringer om ett återbud nu till i måndags 23/1, jag som redan är ett darrande ynk, blir så himla glad för hans del äntligen, men nu slår rädslan till. Döden i hasorna igen, jag blir så sjukligt rädd att Anders ska dö av operationen. Sånt händer faktiskt ibland utan orsak.
Nu sitter han här med sina kryckor, hög smärttröskel plus morfin och annat, så mår han så klart oförskämt bra. Jag är lika sjukt slut mest hela tiden. Allt normalt är som en storstädning av hela boendet förr i tiden, nej inte ens då var jag så slut som nu. Slutar nu för idag, risken finns att jag fördjupar mig i mig mig mig och kroppfan som jag inte vet var jag ska göra av.
Dottern hämtade Frasse i måndags och han har det så bra, han kommer hem i helgen tror jag och då tar sonen och Tim över hjälpen. Jag längtar hysteriskt efter Frasse, vill ha honom här hos oss i soffan bakom min rumpa och mellan oss i sängen när vi sover.
Stor Kram på er Alla
Livsglimtar 
Stor varm kram till Dej… Mamma e alltid mamma – oavsett åldern….
Så Sant men jag var märkvärdigt ovetande om hur djupt allt sitter. Kram tillbaka och Tack! 🌷💕🌷
Det är alltid lika svårt, hur än man vet att det är livets gång. Med tiden blir det lite lättare och kanske man måste tänka att det ibland är bättre för dem som lämnar oss, att inte behöva lida mer. Gömma minnet i hjärtat och se livet gå vidare i barn o barnbarn.
Kom att tänka på, då du skrev om din mammas ord till dig, då min mamma somnade in för dryga 11 år sedan. Bland det sista hon sade mig var ” du är nog en helt bra flicka”, ord jag väntat på hela mitt liv dittills och satt där o svalde…. Vi är nog alltid de där små flickorna i sådana situationer oberoende ålder! Jag hoppas att du nu småningom själv får krafterna tillbaka, kanske de ljusnande dagarna och våren ger lite mer krafter, kram❣️
Tänk det tror jag du har rätt i, vi är småflickor långt där inne som bara ständigt väntar på att bli bekräftade. ☘️❤️☘️
Vilken tråkig tid du haft. Jag har ju mist båda mina föräldrar och även om man tyckt att det varit en hel del jobb att ta hand om dem, så blir tomheten fruktansvärd. Att du sedan har en kropp som trilskas är ju bara så elakt. Har tänkt mycket på dig och skickar över en stor varm kram.
Vi var på sjunde året att ta hand om mamma, nu skötte ju personalen all personlig omsorg tack o lov, men jag handlade kläder, frukt, tvål tandkräm och allt mamma önskade sig genom åren. För mig var det så slitsamt att alltid åka dit när jag själv var i skick att bäddas ner. Att så ofta sätta på sig en glad min och röst när knäna vek sig och kroppen bara ville sova. Ordna födelsedagskalas, julkalas, handla presenter ifrån även mamma till alla ungarnas barn. Det låter som sånt jag älskar, men inte med min skitkropp. Spelar liksom ingen roll hur mycket min knopp och jag vill, när kroppen struntar i allt. Så på så vis var det en stor lättnad inte bara för att hon led. Kan du tänka att jag redan i våras sa till Anders att ”hon får inte en födelsedag till.” Jag bara visste att det var dags, sen när stroken kom i början november (hon fyllde den 16/11) då visste jag att hon skulle gå, att jag hade känt rätt. Men den 16/11 satt hon uppallad i sin rullstol och sippade lite på kaffet och snuttade lite moussetårta som jag matade henne med. Hon var en envis rackare, så jag kan ge mig den på att hon satt där av ren envishet, sen satt hon aldrig upp igen. Jag tänker också på dig, kollar vädret hos er och hoppas ni alla mår toppen. ☘️❤️☘️
Lite förkylda men annars mår vi bra. Turbo löper och det är rätt jobbigt men nu är hon på väg ur löpet.
Jobbigt att ha en löptik, räcker med tokiga hanhundar när det doftar så gott ute. 🐶
Det tar på krafterna och Lino blir helt tokig ibland. Du kanske inte vet om att vår Kuma somnade in i augusti. Så vi deppade ner oss allihop och fick hjälp att hitta en rescuedog. Lino är en blandning mellan labrador och vizla. Nu har han varit hos oss i fem månader och på onsdag fyller han ett år.
Jag var in till dig vid något tillfälle och såg er nya hund, men sorgen är ju så jäkla jobbig, minns med stor sorg i hjärtat ännu hur ledsen jag var när Watson dog. Verkar aldrig riktigt komma över sorgen och längtan efter först vår kanin som jag hade lös här hemma, lärde honom att gå in i sin bur och kissa. Han var det första djur jag helt förlorade mig till känslomässigt. Sen skaffade vi Watson, ärligt är jag rädd för den där dagen som vi har framför oss, långt framför oss med Frasse som är åtta år idag. 🌹🌹🌹
❤
😥
Först och främst så vill jag beklaga sorgen ❤ En mamma är alltid en mamma och det är tungt att mista.
När det gäller doseringen av smärtstillande och lugnande råkade vi ut för en liknande när min mamma var på ett korttidsboende. Det var inte okej "att äldre knaprade beroendeframkallande tabletter". Vi anhöriga gick i taket kan jag säga för det spelade liksom ingen roll i det läge som min mamma befann sig. När mamma hamnade på sjukhuset var det generöst för den läkaren menade på att ingen skulle skulle ha ont eller ångest.
Så skönt att din man fick ett återbud och att operationen gick bra. Gott att era barn gärna är behjälpliga med Frasse så att logistiken kring honom fungerar.
Kram
Det är ju fullständigt galet, vem bryr sig om de är ”höga som höghus” när de håller på att dö. Det sa jag när min syster låg för döden och hon somnade in så lugnt. Jag sa till att de skulle ge henne och de gjorde de, när hon blev orolig i kroppen.
Det har fungerat så bra med allt, Frasse kom hem igår och jag har parkerat min scooter i farstun, så jag kan åka ut på lång tur med honom två gånger om dagen, morgonturen tar sonen och hans fru. Anders har mått oförskämt bra hela tiden, han håller nu på och trappar ut morfintabletterna till två om dagen i stället för fyra. Han har hög smärttröskel, så snart är det Alvedon som gäller, då får han köra bil också. Imorgon är det en vecka sedan han opererade sig. Kram 🌺
❤ ❤ ❤ ❤ ❤ ❤
Ja, mamma är alltid mamma – oavsett ålder säger jag, såsom Gilla.
En stor förlust när de lämnar oss, men alla ska vi den vägen vandra.
Har inte varit inne här på ett tag, men vill sända dig en hälsning nu ändå.
En hemsk upplevelse att se en nära anhörig tyna bort o även lida…
Kram!
Tack för både omtanken och besöket, hoppas du har det bra. StorKram 🌹
Såå fint skrivet, jag blev alldeles tårögd 🥲