Jag skvalpar mest runt i tiden som ett före och efter. Det mest hysteriska gråtattackerna har övergått i mer djupa suckar och tårfyllda ögon efter mamma.
Inte sitter jag här och sörjer dygnet runt, mer som ett tomrum som dyker upp här och där, en viss sorts musik, vissa saker jag läser, hör som påminner om dig mamma. Själva tanken att du inte finns är på ett oförklarligt vis helt omöjlig att ta in. Fast samtidigt så självklar, låter inte klokt, men så är det. Som om tiden aldrig hinner ikapp just den där delen. Men min hjärna hämtar nog in det hela, när den har bestämt att jag klarar av att ta in det som en hel bit, inte som nu i ett splittrat kalejdoskop.
Sonen ringde nyss, har varit på en stor läkarundersökning, den första i hans liv tror jag, den inklusive alla tänkbara prover. Jag oroas över om han nu ska få veta att han har ärvt min njursjukdom. Mitt inre gör kraftigt motstånd mot ett sånt konstaterande, men vi får vänta på svar till den 30 mars. Dottern har ju redan upplysts om att hon har ärvt eländet och något i mig dog den dag hon ringde och berättade det. Jag grät lång lång tid, det var så jävla smärtsamt. Jag visste inte ens att jag hade denna cystnjure sjukdom när jag skaffade barn. Ingen i min släkt hade hört någon ha denna sjukdom, förmodad mutation för min del. Herre min gnu, bara att tänka på fem barnbarn och nummer sex på gång!! Måtte sonen klara sig, vill inte att det ska ärvas vidare.
Att känna skuld är knepigt, något man inte vet, kan man ju inte känna skuld för. Mer som en sorg att jag skadar de jag älskar mest och rädslan hur de ska ta det hela om/när det väl sätter igång och livet känns som om någon släckte ljuset. Resan ner i njursvikt är inget jag önskar någon, så mycket fysiskt elände och psyket helt upp och ner blandat med rädslan att dö och en massa tankar om varför?
Köandet på organlistan som för vissa blir allt för lång, de hinner avlida. Andra har sån tur att de får en njure samma vecka som de sattes upp på den. Allt handlar om organbrist eller tillgång . . . verkar aldrig bli ordning på vårdens hanterande av det hela. Tänk så fint det vore om vi alla redan innan vi dog, blev gamla, blev sjuka, fick godkänna att vår kropp hjälper andra, när vi själva inte har användning för den.
Hur svårt är inte allt att få till i detta vårt land. Byråkratiska stoppklossar överallt tillsammans med nejsägare, har ni tänkt på att det alltid är de som styr oss, nejsägarna och byråkratin. Lågt i tak och rädslor för att ha fel åsikter, är inget som får ett land framåt, kväst folk gynnar bara makten, titta på Ryssland, Nordkorea, Kina, Sverige. Kan nog kännas provocerande att se vårt land i den raden, men alla som växte upp från 1930-talet och framåt, vi är lika manipulerade som folket i de andra länderna är. Det tog tid att förstå och att V med värstingen S ännu håller på med sitt manipulerande fulspel. Nu är de inte ensamma, de har sällskap av C, Mp, L, KD och inte att förglömma M. Hala ålar, fulspel, mygel, lögner, påhopp.
Aldrig trodde jag i min trygga uppväxt att vi alla flöt på en lögn. En lögn som idag har tillåtits brisera i ett land med inbördeskrigsliknande tillvaro. Om inte ryssen och resten av krigshetsarna tar oss till tredje världskriget, så kommer jag klara mig tills mitt liv är klart. Men min rädsla är ju mina och era barn och barnbarn. Vem faAn tänker på dem, jorden de ärver?
Tankar famlar, hittar rätt ibland, blandade med rädsla och indoktrinering gör att nya annorlunda tankar känns himla fel, tills man läser runt i allt som inte har med lydmedia att göra. Tankarna mal och mal i malströmmen, ett korn hittas och ibland leder det till klarsyn. Ett uppvaknande och nystart på tänkandet om livet vi alla lever i.
Livet kan vara så otroligt olika beroende på var vi bor, religion, seder, bruk, värderingar, ekonomi, politiker, Vi alla har samma basbehov, men resten är lika olika som natt och dag och människan är ännu på grottstadiet i större delen av världen inklusive Sverige.
Livsglimtar 
Det är ett helvete när ens föräldrar dör och inte kan man ringa dem och berätta om saker och ting heller. Vet inte hur många gånger jag kommit på mig med att tänka på att det måste jag ringa och berätta för mamma.
Det avtar men tar tid. Sedan blir man förbannad att de dött.
Livet är inte rättvist.
Att sedan ha en sjukdom som är genetisk är fördjävligt rent ut sagt.
Har jag sagt att jag ska rösta på sd i nästa val? Men det ska jag och får inte de ordning på skiten så går det inte.
Nu har ju min mamma varit ”borta” i många år, hon svarade inte i telefonen de sista åren, hon fattade nog inte vad som ringde eller var den stod. Men min mormor ringde jag ofta till och hon till mig och där minns jag att jag i åratal tänkte just att jag ville ringa och berätta. Var på väg mot telefonen och liksom stannade upp . . .just ja.
Det var min tanke med SD, att det inte finns något hopp med de anda fega kappvändarna. I ett sånt läge vi nu är i måste det vara ett parti med råg i ryggen, tydligt budskap om vad som ska utföras och inte vingla hit och dit. Ta mycket obekväma beslut och stå för dem med oss folket i ryggen, åtminstone oss som vill ha kvar vårt land och befolkning med det vi var och med en framtid, inte ett invandrat mörker. För den delen behöver hela byråkratin rivas upp och mängder av mutkolvar till statliga verk behöver tas bort. De är bara nejsägare/inget vettigt gör, för att bibehålla det läge S har skapat åt sig genom tiderna.
Kan du fatta att Anders håller på och möblerar om i vardagsrummet, det var åtta veckor sedan han gjorde sin höftoperation, det kan man kalla lyckat. Han hittade och köpte som en hävstång att lyfta möblerna med och putta in små fyrkanter med rullande hjul i under benen. Så rullar han bara möblerna dit de ska, imponerande pryl.
Själv har jag en mindre lyckad dag och har mest legat på rygg.
Stor Kram ☘️🌼☘️
Vilken fiffig grej att flytta möbler med. Hängt tvätten ute och sedan suttit och väntat på att JR ska komma hem med maten han handlat. Hoppas din rygg är bättre i morgon. /Kram 🧚♀️
Superpryl faktisk, ser du en sån och behöver möblera om, slå till. Idag strålande sol, ljummet ute.
Mitt varma deltagande, har inte sagt det förut åt dig, men menar det o vet om känslornas berg- o dalbana när man mister sina föräldrar. De må nu sen ha varit hurudana som helst, så älskar man ju dem ändå, för de är de enda man haft. Du o din mamma verkade ha ett fint förhållande, det hade tyvärr inte jag o min mamma alltid, men jag är glad att vi ”försonades” de sista 15 åren, tog i stort sett hand om henne de sista 10+åren, även om hon bodde i eget hem, men hade inte klarat sig själv. Hon o pappa, som då varit frånskilda i över 40 år, gick bort med två veckors mellanrum (”far har sträckt ut handen….”) för snart 12 år sedan. Det första året var svårast, sedan vänjer man sig, det är ju trots allt livets gång. Men än idag finns det dagar jag skulle vilja tala med dem om en del saker, men det går ju inte, utom i fantasin. Många saker man förstår först senare… Det är säkert svårt att känna skuld för att föra vidare ’fel gener’ och att oroas för sitt barns hälsa, må vara hur gammalt som helst (vet själv då min dotter hade bröstcancer, även om jag inte behöver bära skuld för att ha ’gett’ en sådan gen vidare – vad jag vet åtminstone – men rädd var jag att förlora henne). Men som du säger, det man inte vet om, kan man inte vara skyldig för, dessutom går medicinen hela tiden framåt, så oroa dig inte på förhand (jo jag vet att det är lätt att säga), det behöver kanske inte fortskrida såsom hos dig o det kan ju sedan finnas lösningar om det gör det. Tjugo år tidigare hade min dotters möjligheter att klara av bröstcancern varit betydligt sämre än de var då hon insjuknade och klarade det med hjälp av den (tuffa) vård hon fick!
Det där med politiker…. aktuellt här just nu, då vi har riksdagsval snart o förhandsröstningen börjar idag. Att hitta en rakryggad politiker (kandidat) som inte bara ger ”tomma löften, tomma ord” (sången började spela i huvudet just) är en annan femma.
Snart är våren här skall du se, tussilagon o sippor tittar fram o livet går vidare, en dag i sänder 🌷 Kram❣️
Gulle dig, att bli av med både mamma och pappa så tätt är inte lätt. Det var nog samma för mig med min mamma, hon var inte lätt att leva med. Men konstigt nog den andra stroken satte henne i rullstol, men något hände mer i huvudet, för hon blev så annorlunda. Kärleksfull och glad att jag fanns, vi hann prata igenom det mesta och jag känner att den besvärliga biten släppte taget om mig. Så jag med öppet hjärta kunde ge henne det jag klarade av under de 6-7 år hon levde efter den stroken.
Just ja, ni har val snart, de rakryggade som verkligen vill något är svåra att hitta och nejsägarna, byråkraterna överröstar det mesta. 🍂🌼🍂 Kram