När jag så äntligen kom igång med att

sortera mammas byrå och allt som bara legat i högar sedan hon dog. Då berättar Anders att förvaltaren varnar för störningar i varmvattnet pga av något arbete som skulle utföras, vi kan räkna med det i flera dagar.

Jag som skulle tvätta håret blev så stressad, tänkte att det är väl lika bra att chansa på att de inte har stängt av ännu. In i duschen och så skönt att jag hann få mitt gjort. Så nu flåsar jag lite i soffan, ska snart fortsätta med mammas saker.

Vädret växlar från grått och trist till strålande sol, det har mest regnat de senaste dagarna och ärligt bryr jag mig inte så mycket. Anders var över till landet i helgen på styrelsemöte, bra att han kunde släpa dit saker och kolla att allt var ok. På väg hem stoppade han in ett gåband som bara står, en av mina äldsta vänner får det av mig, så kan hon gå säkert hemma i vinter. Hon har blivit så skruttig de senaste åren och har jobbigt med både minnet och kroppen. Imorgon fyller jag år och vi pratade om det igår hon och jag, men minnet lurade henne att ringa och gratta mig idag, blomma hade hon köpt som Anders fick när han lämnade in gåbandet. Jag blev så rörd, blomman är en förgätmigej som hon tänkte att vi kunde plantera ner på landet. Så typiskt gulligt av min goa vän N, sedan jag var i så där 26-årsålder. Vi bodde i samma port och umgicks jämt, in och ut till varandra. Allt vi kunde hjälpas åt med gjorde vi för varandra. Några för livet vänner har jag och det känns alltid så skönt när vi pratar i telefon, det är så skönt att inte behöva hålla inne med några tankar eller reflexioner. Hon är fem år äldre än mig, tänk att hon nyss fick så ont i sidan att hon var tvungen att åka till akuten. Det slutade med operation av en ful blindtarm, men va kan man få det även som äldre?

Nu måste jag fortsätta med sorterandet, så hej o kram på er alla! 💕

Något färgstarkt rödorange fångar min blick

i eken på tomten. Jag fick för mig att det var en punkterad ballong, efter mina barnbarn, men det var ett envist löv som höll sig fast. Genom höststormar, regn, snö och kyla, imponerande minst sagt.

Jag är inne på min tredje må bra dag här på landet i tystnaden, men med naturens ljud och fåglarna som underhåller som om de jobbade på någon slags sjungande ackord. Inser att jag har blivit ”till åren” när jag ständigt matar och pratar med fåglarna. En Gulsparv fick mig att go bananas, så vacker och länge sedan jag såg en sån i min trädgård.

Anders är ingen kepskille, men idag efter fyra dagars solsken och krattande av fjolårslöv, gödsling av gräsmatta och nysått gräsfrö insåg han att solen tar. Så nu går han runt där ute med det en keps är till för, solskydd. Det här med män som dygnet runt, ute som inne går omkring i keps, vad lider de av? Till och med bakvända kepsar, är det väl diagnos på eller?

Huvudbonader har blivit lite konstigt med åren, det inser jag när min vuxna afrikanska städerska städar med stickad vintermössa på skallen? Men vad är det jag missar, vi har varmt i lägenheten och själva städningen skulle göra mig varm nog och inte vilja svettas extra mycket i en mössa inne. Jo, jag ser dem ibland på TV av båda könen … så kan man kanske inte tänka/skriva längre, är det någon som har koll på hur många kön vi har nu i samhället?

Men de här på TV, in kommer vuxna av alla ”sorter,” är det inkluderande nog för vårt samhälle? Med mössor av olika slag och kepsar inte att förglömma, sitter där och blir intervjuade i Tv-sofforna. Sen har de börjat ha ytterkläderna kvar, kappor, jackor med nedhasad överdel av ytterplagget. Det är kvinnorna som tycker det är extra attraktivt, eller vad de nu tänker med nerhasade kappärmar? Att vara inne är att vara rätt blåst, tänker jag ofta när det gäller kläder, smaken är som baken, jag skulle då inte själv klä mig i korvaskinn eftersom jag är tjock, men sånt är inget hinder för många. På ett vis är det ju befriande att inte bry sig, men jag lider när jag ser dem på TV. Jag har funderat varför det gör så ont i mig, det är ju inte jag som visar upp mig? Någon slags skam jag själv dras med över mitt utseende och kan omöjligt begripa att andra tjocka vill framhäva just det jag helst vill gömma. En svart säck över huvudet för mig . . .

Inte sjutton är samhället inkluderande när det gäller fett, nu har jag aldrig blivit mobbad pga övervikten. Men det kan ju hänga ihop med att jag var supersmal tills jag slutade röka i 30-års åldern, fanns inga signaler att mobba en mager skrana och så är det nog än idag. Men feta barn får nog höra saker om sitt utseende hela uppväxten, borde banne mig vara förbjudet att övergöda sina barn som vissa föräldrar gör. Tänk så de stackars ungarna får lida av det hela sitt liv, för de blir oftast inte smala som vuxna heller.

Men nu drog jag iväg helt av mig själv i fet kontra normalbyggd.

Apropå så ska jag äta ett mellanmål innan eftermiddagen har dragit allt för långt, ett fettsnålt mindre mål, jag kämpar med vikten, det var lätt att sluta röka, jämfört med att hålla ordning på kalorierna. Men skam den som ger sig, ett tag till ska jag kämpa på, göra så gott jag kan. En annan dag ska jag berätta om Aftonbladets Wellobe, som lurade mig så totalt att jag nu försöker klara mig själv. Möjligtvis börjar jag hänga med Viktväktarna, men det vet jag inte än.

Fridens 🌿✍🏻🌿

Ere påsk nu?

Vi åker till landet tidigare i veckan och inväntar sonen med fru och ett av barnen, de andra två ungarna är i Trysil och åker skidor.

Sista veckorna har kantats av Covid, först sonen, sen hans fru och sist yngsta som efter en avslutande 40 graders feberattack och besök på barnsjukhus äntligen fick lägre feber och började krya på sig. Nu såg vi alla fram emot en vilsam påsk på landet. Sonen med fru skulle äntligen få vara helt ensamma på landet, när ungarna åkte med släkt till Norge. Men yngsta tösen var inte i form att åka på skidresa och fick stanna hemma, åka med till landet.

Igår kväll meddelade sonen att frugan verkar ha fått maginfluensa . . . vi bara gapade och sa att nu får det fan i mig vara nog. Sonen som planerade för en lyxmiddag med färsk kanin som han svärmor föder upp, använde grillen som står på vår altan, sån där indirekt värme på kaninköttet. Han var så besviken att jag fick ont i magen bara av att se honom gå förbi fönstret. Han fick äta ensam och meddelade oss att de åker hem som till idag, han öste in den lammstek vi skulle äta tillsamman på påskafton och resten av kaninen minus hans portion.

Så vaknar jag på långfredagen, Anders ska precis gå till styrelsemöte här i föreningen på landet och berättar följande. Sonen sover på ett av loften, det finns två i attefallshuset, sängen har inga ben eftersom det är lågt till tak där uppe. Det betyder att man liksom rullar ur sängen när man ska gå ner för stegen och kissa mitt i natten som sonen gjorde. Det var bara det att han i sömnen ”rullade ner” för loftet, ramlade ner på matbordet som gick sönder, tack o lov för bordet som tog emot honom någon meter högre upp. Han lyckades få upp huvudet och landade hårt, har ont på ovansidan på en fot, armbågar, i foten är förmodligen något brutet. Så fort Anders kommer tillbaka ska han köra honom till akuten, herregud undrar hur länge de får sitta där? Hela påsken med den usla planering vården har, synd om folk som jobbar där och folk som måste åka dit.

Nu ringde sonen och undrade om vi hade tandkräm . . . ja, så klart flera extra tuber och klart du får ta en. Det här att planera är han ensam om när de ska iväg, vi alla är olika, men det är tufft om en ska planera det mesta, då är det lätt att något glöms. Han testade att gå på foten och det går om han tar det försiktigt, han är väl som mig och Anders med hög smärttröskel. Jag gick ju en halv sommar och in på hösten med ett ben brutet i foten, tro sjutton det gjorde ont, men mest i vissa lägen och det behövdes inget gips, till just det lilla benen. Trot eller ej, men jag klev på barnbarnets lego, det vet alla hur jäkla ont det gör. Så nu får vi se hur det blir med turen till akuten, ”vem vill sitta där i timmar” sa sonen, när han hämtade tandkrämen.

Tänker att det är nog otroligt många som drar sig för att söka vård, det passar väl regionerna, så de kan dra ner ännu mer, titta så få som kommer hit.

Det visade sig inte vara maginfluensa igår, svärdottern är ju gravid, så hon var pigg som den vanliga mört hon är redan kl 06.00 imorse och åt med god aptit frukost.

Jag undrar när Påsken kommer? Fjädrarna vi har köpt ligger ännu på bordet, de ska sitta på en buske på tomten är det tänkt. Sen måste vi leta upp ett bord till dem i källaren, det som blev pinnved av inatt, är vårt runda gamla bord, som vi hade på vår båt för herrans massa år sedan. Det var en stor amerikansk motorbåt, så bordet var ”normalstort,” du vet ett sånt med hål i mitten för ett parasoll.

All den här spänningen medför att jag tappar energi, vill helst gå och lägga mig igen och blir trött när jag tänker på lammköttet som ska fram ur frysen igen och allt som ska fixas för den där påskmiddagen som jag kommer att bli helt slut av hur trevlig den än är.

Men jag är enormt glad, tacksam över att min älskade son överlevde fallet, det kunde ha gått så in i helvitti galet.

Önskar er alla en Trevlig Påsk 🐣🐥🐣🐥🐣🐥🐣

Dagen magen gick i baklås och kappan fick fötter

Vissa dagar kan jag inte annat än skratta över alla hinder jag ska klättra över.

Min mage är ju som IBS magar ofta är, något så när normala eller vill inte alls. Så jag tänkte igår nu jäklar ska du få din idiotTarm, jag drack plommonjuice och tuggade i mig så där 12 kartinplommon. Plus fruktsallad/päron/äpple med lite Keso.

Samtidigt som en sån där ”fejktand” på bara just en tand, vet inte vad de kallar dem för for åt alla håll och kanter. Så det blev till att tugga på andra sidan och det var jobbigt, då jag just nu äter väldigt mycket råkostsallader.

Ringde tandläkare och fick en tid ganska direkt och jag tänkte hur ska detta gå med magen?” Anders körde mig dit och jag blev befriad från tanden och uppsatt på tre nya tider framöver då en brygga får göras till den tanden.

Redan i bilen dit plockade jag ur allt utom ett paket med näsdukar ur kappfickorna.Hängde upp kappan hos tandläkaren och får en så konstig föraning om något med min kappa.

Så när jag har betalt och ska gå är min kappa borta!! Var ju precis det jag hade en föraning om, blir så arg på mig själv, kunde ju tagit med den in och hängt på kroken i undersökningsrummet, men nej då, den där känslan har styrt mig rätt många gånger i livet, men ibland är det som om pannbenet är för tjockt.

Alla tanter och gubbar ojade sig och gubbarna sa så klart ”men den hänger väl där!” Kunde inte annat än skratta över deras reaktion, tanterna fattade direkt och receptionisten visste vem som just gått ner till Taxin och rusade ner, men hon hade hunnit iväg.

Receptionisten ringde och fick tag i henne, hon var hemma boende på ett av de finare adresserna på ön.

Tänk sån tur att Anders väntade på mig, vi åkte till tanten och hon bad om ursäkt och vi skrattade gott.

Sen hem med mig och Frasse, ja han hänger alltid med oss. Anders drog vidare på sin röntgen efter operationen, koll att allt

såg bra ut i höften. Där var det bara att gå rakt in, inte en käft som ville röntga sig mer än han, tro sjutton det vädret är ju så uselt.

Just idag när vi har städerskan här och vi helst vill vara hemma.

Magen?

Den idioten har inte gett ett uns av tecken och det kan det fortsätta med tills städerskan är klar och har gått.

Sommartid bläää för detta påhitt, just idag känns det ju verkligen dåraktigt. Gårdagen gick ju så fort, så när jag skulle ta lite sen lunch, då var det dags för middag. Jag vill ha samma tid året runt, det lär våra kroppars inbyggda klocka må bäst av.

Känslor och tankar får ta plats

Jag skvalpar mest runt i tiden som ett före och efter. Det mest hysteriska gråtattackerna har övergått i mer djupa suckar och tårfyllda ögon efter mamma.

Inte sitter jag här och sörjer dygnet runt, mer som ett tomrum som dyker upp här och där, en viss sorts musik, vissa saker jag läser, hör som påminner om dig mamma. Själva tanken att du inte finns är på ett oförklarligt vis helt omöjlig att ta in. Fast samtidigt så självklar, låter inte klokt, men så är det. Som om tiden aldrig hinner ikapp just den där delen. Men min hjärna hämtar nog in det hela, när den har bestämt att jag klarar av att ta in det som en hel bit, inte som nu i ett splittrat kalejdoskop.

Sonen ringde nyss, har varit på en stor läkarundersökning, den första i hans liv tror jag, den inklusive alla tänkbara prover. Jag oroas över om han nu ska få veta att han har ärvt min njursjukdom. Mitt inre gör kraftigt motstånd mot ett sånt konstaterande, men vi får vänta på svar till den 30 mars. Dottern har ju redan upplysts om att hon har ärvt eländet och något i mig dog den dag hon ringde och berättade det. Jag grät lång lång tid, det var så jävla smärtsamt. Jag visste inte ens att jag hade denna cystnjure sjukdom när jag skaffade barn. Ingen i min släkt hade hört någon ha denna sjukdom, förmodad mutation för min del. Herre min gnu, bara att tänka på fem barnbarn och nummer sex på gång!! Måtte sonen klara sig, vill inte att det ska ärvas vidare.

Att känna skuld är knepigt, något man inte vet, kan man ju inte känna skuld för. Mer som en sorg att jag skadar de jag älskar mest och rädslan hur de ska ta det hela om/när det väl sätter igång och livet känns som om någon släckte ljuset. Resan ner i njursvikt är inget jag önskar någon, så mycket fysiskt elände och psyket helt upp och ner blandat med rädslan att dö och en massa tankar om varför?

Köandet på organlistan som för vissa blir allt för lång, de hinner avlida. Andra har sån tur att de får en njure samma vecka som de sattes upp på den. Allt handlar om organbrist eller tillgång . . . verkar aldrig bli ordning på vårdens hanterande av det hela. Tänk så fint det vore om vi alla redan innan vi dog, blev gamla, blev sjuka, fick godkänna att vår kropp hjälper andra, när vi själva inte har användning för den.

Hur svårt är inte allt att få till i detta vårt land. Byråkratiska stoppklossar överallt tillsammans med nejsägare, har ni tänkt på att det alltid är de som styr oss, nejsägarna och byråkratin. Lågt i tak och rädslor för att ha fel åsikter, är inget som får ett land framåt, kväst folk gynnar bara makten, titta på Ryssland, Nordkorea, Kina, Sverige. Kan nog kännas provocerande att se vårt land i den raden, men alla som växte upp från 1930-talet och framåt, vi är lika manipulerade som folket i de andra länderna är. Det tog tid att förstå och att V med värstingen S ännu håller på med sitt manipulerande fulspel. Nu är de inte ensamma, de har sällskap av C, Mp, L, KD och inte att förglömma M. Hala ålar, fulspel, mygel, lögner, påhopp.

Aldrig trodde jag i min trygga uppväxt att vi alla flöt på en lögn. En lögn som idag har tillåtits brisera i ett land med inbördeskrigsliknande tillvaro. Om inte ryssen och resten av krigshetsarna tar oss till tredje världskriget, så kommer jag klara mig tills mitt liv är klart. Men min rädsla är ju mina och era barn och barnbarn. Vem faAn tänker på dem, jorden de ärver?

Tankar famlar, hittar rätt ibland, blandade med rädsla och indoktrinering gör att nya annorlunda tankar känns himla fel, tills man läser runt i allt som inte har med lydmedia att göra. Tankarna mal och mal i malströmmen, ett korn hittas och ibland leder det till klarsyn. Ett uppvaknande och nystart på tänkandet om livet vi alla lever i.

Livet kan vara så otroligt olika beroende på var vi bor, religion, seder, bruk, värderingar, ekonomi, politiker, Vi alla har samma basbehov, men resten är lika olika som natt och dag och människan är ännu på grottstadiet i större delen av världen inklusive Sverige.

Släkt och politik . . . lägg ner, lägg ner

Ibland gnager möten, ord, tillfällen i mig, oavsett hur fullständigt hjärntvättade vissa är och dessutom allt för nära i släkten. Så klart det är politiska värderingar det handlar om.

Tänk att ”mitt i livet människor” inte har kommit längre i sin tankeverksamhet än att upprört prata om SD-människor som Nazister och att de verkligen är Farliga Människor . . . Verkligen farliga! Sa han och stirrade upprört, storögt på mig, tvärsöver bordet. En farlig nazist till svärmor och mamma hans hängde på, intelligensen kommer från mammorna sägs det.

Äpplet och päronträdet, allt det där och jag känner mig så innerligt trött. Jo då mitt eget äpple, faller långt ifrån mitt päronträd. Det blir väl lätt så som ingift i en ny familj hon umgås mer med än sin ursprungliga. Klart de får tycka vad de vill, jag varken vill eller orkar argumentera med folk som börjar med att jag är en farlig nazist. Kanske kan jag strimla dem i bitar med mitt medlemskort i SD?

Tänker på förr så lätt det var, höger eller vänster, alla visste vad de höll på med och vart de strävade, hade sina mål. Alla hade förakt för varandras val lite till mans, men det sas inte så mycket, ofta visste man vad de var för folk man hade runt sig. Sen var det inte mer med det.

I nutid är det ingen ordning på ett dugg, bortsätt ifrån att allt för många partier är utan mål, jobbar den där kända ”vändakappan” övertid varefter man vill ha makt eller mista den.

Jag förstår att vi alla ser på livet, händelser, politik med oändligt olika ögon. Allt för många är totalt blinda, lika många tycker att jag har foliehatt och är helt dum. Skillnaden mellan oss är att jag inte kallar dem för ett ord de inte ens verkar förstå vad det betyder. Nöjer mig med att kalla dem korkade, blinda alltså mer vanliga påhopp.

Så nu hoppar jag resten för det är totalt meningslöst, som det mesta har blivit i vårt land.

Idag fyller vår son år, han skulle heta Hanna . . . så otroligt ställd jag blev när de sa ”En stor och fin pojk.” Kan sjutton inte begripa att han fyller 41, vart tog alla år vägen och jag med dem för den delen?

Vi har varit en vecka på landet i tystnaden och njutit av att bara vara, nu är vi hemma igen efter gårdagens barnkalas. Veckan som kommer är full av göranden, det mesta är kul, idag dyker en snickare upp. Vi skickade efter ett nytt vardagsrumsbord, ett dyrt säger jag som förklaring till våra snopna miner, när inga bordsben var med. Efter några samtal ringde företagets snickare och sa att han dyker upp idag för att skruva på benen. Det kallar jag service, därför skrev jag ”dyrt bord” Ikea skulle väl strunta i om något saknades och du skulle få åka hur långt som helst för att hämta eller byta något de skickat fel.

Frissan ska jag till i veckan, bibban med barnbarnet och Anders han åker ju på rehab nu efter höftoperationen, som för den delen har gått helt utan problem.

Men så fort jag kom hem fick jag ont i ryggen igen, skit också. Ska boka in någon, naprapat/massage.

Nu ska jag fånga resten av dagen, kan inte ligga och såsa här längre. 🌷✍🏻🌷

Eftersom min kropp inte fungerar speciellt bra brukar jag då och då liggandes på rygg lyfta ett ben i taget upp och ner som någon slags gymnastik. Döm om min förvåning när vänsterbenet låg kvar som en stock, jag kunde inte resa benet upp hur jag än kämpade. Ringde vårdcentralen och bokades in för samtal med min läkare på måndag. Jag kan gå, stå och resa mig, samt sitta med benen i skräddarställning eller lite som jag vill som vanligt. Ont har jag i benen, fötterna och händerna . . . vad sjutton det nu är, har mest sovit i helgen. Ryggslutet och en skinkan är inte som vanligt, tänker på den där nerven som kan komma i kläm pirri . . . någonting eller falsk ischias, inte sjutton vet jag?

Vi har haft besök av min systers dotter i veckan, det var skönt att se henne igen, har inte setts sedan min syster dog 2006.. Anders skötte bouppteckningen och vi hjälptes åt med att städa ur lägenheten. Sen valde hon att försvinna, idag förstår jag varför. Jo, en gång ringde jag och såg till att hon hälsade på när min mamma fyllde år, väldigt länge sedan. Jag såg nu min syster i hennes gester och minspel, både fint att uppleva igen och samtidigt sorgligt. Jag som har tänkt så många gånger att det är som om jag aldrig har haft en syster. Det känns så otroligt länge sedan hon levde, som om hon var en dröm som bara försvann när jag vaknade.

Nu blir det träff med henne och hennes två barn och våra ungarna med barnbarn här om en månad, då blir vi fjorton runt bordet. Det finns ännu ett barn till henne, men han är så pass autistisk att han inte klarar av folk och ljud, livet helt enkelt. Så otroligt märkliga tunga historier vissa av oss ska genomlida. Ofattbart att hon inte har tagit kontakt, när vi har funnits här hela tiden. Jag hoppas nu att hon kan kliva in lite i familjen igen, trivas med vår brokiga skara. Min födelsedag på landet med tävlingar och lekar brukar vara något vi alla verkligen gillar. Tårta och kaffe på förmiddagen och grillat till middag. Sen alla ungar som har mängder av leksaker i vår källare att hämta upp.

Jag har klurat på om och vad för rörelse jag har gjort som får benet att ligga som en stock. Kom på en sak, när jag handlar med skotern på Ica sist, har jag en kasse på golvet mellan benen. När jag då måste kliva av skotern och hämta produkter i kylarna tvingas jag lyfta just vänster ben i en hög sned vinkel över kassen som nästan tar livet av mitt ben. Sist drog jag ut kassen på golvet, så jag slapp resa benen högt upp över kassen, tror det hände något före den handlingen.

Jag blir irriterad, uppgiven, ledsen och förbannad när jag ikväll från ingenstans fick min huvudvärksspecialare, som om någon sticker in en kniv och vrider runt, kommer med halvtimmars mellanrum. Tog Panodil, jag gillar inte att äta värktabletter, men antalet har vuxit med tiden, känner mig nöjd med att det bara är Panodil.

Nu ska jag läsa en stund och somna. Kram på er 🌷☘️🌷


Efter döden kommer födelse

Idag tänker jag släppa min glada nyhet, ännu ett barnbarn på väg.

Men nu mina kära vänner har själva oväntade chocken lags sig och jag ser fram emot mitt sjätte barnbarn, jag blir farmor igen.

Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle bli rik som pensionär, sex totalt olika härliga ungar kommer berika min framtid på den sluttande slänten. Måtte jag leva förbannat många extra år, så jag får njuta av ännu en frågvis unge, som kan sitta bakom ändan på mig i soffan och prata, titta på livets mysterium i min padda.

Sen lite mig mig . . . mår bättre på många vis, men sedan november har kroppen tagit stryk. Det bara är så att kroppen inte orkar det knoppen vill. Mammas sjukdom, utdragna döende, begravningen, allt runt om med min själ i gungning som skulle landa på landet under nyår efter begravningen. Blev ju pannkaka, då jag bara sov.

Eftersom jag bara sov fick jag inte veta att jag väntade ännu ett barnbarn, då de två yngsta barnen inte skulle upplysas om tillståndet så pass tidigt. Anders som firade nyår fick så klart veta. Mig ringde de upp när de kom hem från landet och jag svarade i mobilen samtidigt som jag lyckades dra en halvfull kopp kaffe i knät. Det blev inget prat utan byte av blöta byxor och underbyxor. Ringer upp och får veta det hela och jag med mitt då vingliga psyke blev helt ställd, chockad.

Så märklig känsla, det blir sju år mellan deras yngsta och nästa, jag var hundra på att det inte skulle bli några mer barnbarn.

Massor av märkliga tankar, en ut, en in. Klart jag tänker karmiska tankar.

Nästa på tur är Anders som nu efter två veckor inte har ont, han slutade tidigt med morfinet, funkar med vanlig Alvedon. Han har sina kryckor och börjar bli riktigt duktig på att ta sig runt, bra läkkött och hög smärttröskel. Så han har börjat veva igång mycket av sitt vanliga göranden.

Sonen ❤️ tog över efter Dotterns ❤️ hundpassning och har hämtat Frasse morgon och sen kväll på tur. Sen har vi trixat lite och även 14-åriga barnbarnet ❤️ har hjälp till på eftermiddagen några gånger, farmor rotade upp alla tyngande ören som trängdes i plånboken ca 50 riksdaler, vem minns inte hur efterlängtade alla ören var i den åldern. Så från och med imorgon ska vi klara Frasse själva. Nu får ju Anders köra bil igen, morfinfri och automatbil som förenklar.

Vi ska packa ner pirran och Dramaten i bilen, så kan jag dra det vi handlar och hämta typ paket idag till bilen. Det här med kryckor är knepigt, Anders lösning på kvällsfikat, allt i en pappkassen hängande på kryckan, ❤️KaffeNisse❤️. Jag serverar annars all mat till honom, han kan ju inte hålla i något och samtidigt hoppa på kryckorna.

Sen idag en vacker förmiddag med början till isbildning på Värtan under natten. Titta i vänstra hörnet så vackert . . . jag tog ju bilden inifrån, så det blir ju lite si och så med kvalitén.

Jag borde en massa, men har inte kommit mig för, orkar helt enkelt inte att samla ihop mig och skriva. Men några rader plitar jag nu ihop. Mamma slutade äta efter sin stroke i början på november och sk palliativt läge uppstod vilket innebär att man inte ger föda eller dropp, den vätska hon sa sig vilja ha fick hon skedmatas med. Som anhörig ska man vara med och besluta, jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi fatta att mamma skulle ligga på det viset med större delen av kroppen förlamad, utan föda, ropandes på HJÄLP och JAG ViLL INTE högt till att börja med och tystare, hesare varefter tiden gick, för att tystna och bara bli ett onyanserat ljud. Vi var där och där och där, som tur var tog vår dotter över när jag totalt kroknade och bara sov. Det var nog det värsta jag har upplevt av onödigt lidande, personalen var fina och omhändertagande både av oss och mamma. Men oturligt fick hemmet en ny sjuksköterska som var ytterst noga med att ge för lite morfin och ångestdämpande, hon var hysteriskt rädd att mista sin legitimation, vilket ingen ville att hon skulle. Men som en ”gammal” sjuksyster som dök upp när mamma väl hade dött sa ”att det inte var något som förhindrade att ge mer.” Så vem ska veta när en döende glider över med lite extrahjälp. Ja, jag är för dödshjälp i dessa situationer, De som vill se sina gamla föräldrar lida så i onödan, är det något känslomässigt fel på.

Personalen sa att ”det är de med starkt psyke och så pekade de på sina huvuden, som lätt blir liggande så där.” Ja herre min gnu måtte jag vara svag den dag det kommer, så där vill jag inte att någon behöver ligga. Men mitt i allt elände vände mamma sitt ansikte mot mig och sa, ”Jag älskar dig” och så log hon det vackraste renaste ljuvligaste leende jag nog har fått i hela mitt liv.

Hon dog den 5 december den natten jag omöjligt kunde somna, när jag väl somnade var strax efter att hon dog. Som om jag kände hennes kamp om att släppa taget, tankarna snurrade om henne timma efter timma. Jag blev uppringd och tog emot dödsbeskedet, vi tog oss dit och jag var lugn tills jag satte mig hos mamma, då rasade hela mitt pansar jag hade satt upp för att klara det hela. Jag grät så häftigt att jag chockade mig själv. Sen dess har jag inte ännu balanserat mig, jag gråter nu så klart, får ta paus för att torka ögonen, aldrig trodde jag att min sorg efter mamma skulle vara så totalt omvälvande. Jag har ju varit mamma till min mamma i nästan sju år, så jag trodde inte jag skulle känna mig så övergiven, hon var den sista ur min familj, för den delen den sista av alla ”vuxna” jag växte upp med.

Här hänger jag rotlös och ensam fullständigt ofattbart så mycket känslor som har rubbats. Allt som hade med begravningsbyrån, prästen, begravningen, fikat efter, släkt och vänner som dök upp. Allt flöt på fint, liksom bouppteckningen Anders sköter, precis som han gjorde när min syster dog. Efter begravningen som var i Danderyds kyrka, samma vi gifte oss i 1978, åkte vi direkt till stugan på landet. Sonen med familj hängde med, vi tänkte fira nyår tillsammans. Men jag har aldrig kommit igen efter allt som har hänt, jag sov och sov på landet. Yngsta barnbarnet sprang lite in och ut, hem gick hon till sonen och sa farmor bara sover. Så nyår firade Anders med dem i deras stuga, vad jag gjorde fattar ni nog.

Mitt i allt blev Anders kallad till ortopedkirurgen och kom hem med en operationstid i slutet av april. Hans höft är totalt slut och vi är så lättade att han ska få bli opererad så pass snart. Han ställde sig på listan ifall det skulle bli ett tidigare återbud. Vi pratar om hur vi ska fixa med Frasse, jag klarar inte av att sköta hans alla turer plus allt här hemma, min kropp är ju inte min längre. Ungarna ville hjälpa till, dottern vill ha honom en vecka, ungarna skulle älska det och hon jobbar hemma hela veckan. Sonen tar morgon och kvällsturen och jag lunchturen. Det ordnar sig alltid, allt utom min kropp som fuck ännu en ny omgång. Anders är hos ortopeden den 16 januari och de ringer om ett återbud nu till i måndags 23/1, jag som redan är ett darrande ynk, blir så himla glad för hans del äntligen, men nu slår rädslan till. Döden i hasorna igen, jag blir så sjukligt rädd att Anders ska dö av operationen. Sånt händer faktiskt ibland utan orsak.

Nu sitter han här med sina kryckor, hög smärttröskel plus morfin och annat, så mår han så klart oförskämt bra. Jag är lika sjukt slut mest hela tiden. Allt normalt är som en storstädning av hela boendet förr i tiden, nej inte ens då var jag så slut som nu. Slutar nu för idag, risken finns att jag fördjupar mig i mig mig mig och kroppfan som jag inte vet var jag ska göra av.

Dottern hämtade Frasse i måndags och han har det så bra, han kommer hem i helgen tror jag och då tar sonen och Tim över hjälpen. Jag längtar hysteriskt efter Frasse, vill ha honom här hos oss i soffan bakom min rumpa och mellan oss i sängen när vi sover.

Stor Kram på er Alla

Ett telefonsamtal

Palliativ vård faller som en tung gråsten i min kropp ner i magen och stannar där, tyngden sprider sig och jag befinner mig i ett känslomässigt intet läge. Var är gråten, skriken och frustrationen, just nu ett intet i mig.

Äter och dricker man inte och riskerar att få ner det lilla man får i sig i lungorna som då kan skapa lunginflammation, då har livet redan smitit sin kos.

Sjuksyster och läkaren ringer och vi pratar oss fram till det palliativa. För mig det kärleksfullaste jag kan ge min mamma och med läkarens hjälp, ångestdämpande och starkt smärtstillande.

Bäst att hon får ligga i lugn och ro på det ställe som har varit hennes hem de senaste 6-7-åren. Inte köras till sjukhuset, böka bort hennes sista tid med meningslösa transporter och insatser som inte leder någonstans. Kroppen måste ha rätt att få lämna när den har gjort sitt, själen väntar på sin frihet och jag vill inget hellre än att hon får möta alla nära och kära som har gått före henne.

Just här och nu är jag så glad att vi fick vår lilla stund med kaffe och tårta med mamma sittande upp. Hon njöt av kaffet ”livselixir sa hon” och citronmoussen mmm och en liten bit jordgubbe var så påtagligt njutbar.

Tänker på allt en människa har gjort under sin livstid, sagt, känt, upplevt. Livet är en nåd vi får passera, större delen av det vi kallar liv, förstår vi inte just nåden. Vi växer upp, hovrar i tillvaron bara glider igenom och vidare, långt senare kommer tankarna, insikterna och frågorna vi ställer oss om detta fantastiska liv.

Kan ni tänka er att jag skriver och hela tiden har Frasse sin förmiddagsuppgift att få med mig till köket för frukostbrunchen. Han snackar, krafsar ger sig inte, jag ska upp ur soffan och hämta frukost.

Ja, så blir det och hemma blir vi, ingen tripp till landet denna vecka som planerat. Jag vill ha nära till mamma och kommer nog åka över ofta. Får göra som när min syster låg för döden, ta med min stickning.

Alla ni som kan njut av nåden, gåvan vi alla fått av liv.

lite tänk

Var uppe tidigt i morse ”för att vara mej” och satt i soffan så klar. Ge mig några år, så har vi en fin grop i nya soffans dyna efter rumpan min.

Men det var ju inte det jag skulle skriva, utan om det kav lugna havet och solen som tveksam lite avskalat så där som bara novembersol kan, ändå lyckades blänka till i en mås som gled över himlen.

En ynnest att få se livet i sin eviga kretsgång. Allt klarar sig själv, solen går upp och ner, djur föds och dör, naturen växer upp och torkar ihop till mull. Det blåser, snöar, töar, regnar, solen värmer mer eller mindre, månen skiner, molnen drar än hit än dit.

En ynnest att låta det skådespelet upprepa sig inför mitt seende. Ibland suckar jag av lyckan att bara få ta del, utan minsta krav. Andra gånger blir jag lätt vemodig som varje vår, att alltet orkar ta nya tag och blomma upp inför mig igen. Andra gånger är det en befriare att andas in djupt och låta den djupare sorgen släppas ut. Vi människor är inget utan den syresatta rundeln runt vår jord, är inget utan allts eviga vandrande, helt av sig själv.

Tacksamheten finner inga gränser i min vardag mellan ynk och frustrationer. Glädjen egen eller delad är det finaste att ha. Gränslösa tänkandet kan ge oss allt, även det vi aldrig når. För en sekund eller två får jag sväva, sväva ut.

Orostid och fest går det ihop?

Egentligen har jag inte tid att skriva just nu, men andan faller på och jag följer andan en stund. Igår ringde systern på mammas boende och berättade på usel svenska att mamma skickas till sjukhuset med en stroke. Det var knappt jag förstod vad hon sa systern alltså, hur kan de få en så viktig uppgift i samhället, utan att prata svenska bättre än så. Eftersom det är mammas tredje stroke vet jag att det inte är någon ide att hysteriskt rusa till sjukhuset. Hon är talbar, men sluddrar och kommer nu undersökas och slutligen köras till en avdelning,
Men ringer så klart sjukhuset för att höra hur det går och pratar med en normalt svensktalande kille som under samtalet får in mamma, det tog lång tid mellan samtalet från systern på boendet tills mamma kom på plats. ”Ja, jag är den ni ska ringa” säger jag när han frågar, kollar att numret stämmer hem till mig i papperna från boendet. Självklart inte, där stod vårt gamla hemnummer, fast jag lämnade redigt papper för flera år sedan, med mitt nya nummer. Men det vore ju dumt att tro att ett boende kunde klara att ändra en så viktig uppgift.

Sen fortsätter livet här hemma, vi ska ha ungarna med barnbarnen här som idag på middag och vår beställda cateringbuffé levererades i många kartonger igår, som vi ställe på den inglasade balkongen över natten. Vi ville skapa lite mys för familjen och valde catering, bara ställa i ordning här hemma duka och pyssla med snacks, drink, middagen, efterrätt Banoffee gör vi själva och så espresso eller vanligt kaffe till det. Vi brukar bjuda på middag denna helg, underbart att få träffas och umgås. Ungarna börjar bli ”stora” fem stycken från fem till fjorton snart femton. Anders har fixat pyssel och knåp som passar de olika åldrarna och så godis så klart.

Frasse fick en extra lång promenad och när jag klivit upp kom de hem efter en snabbis med bilen ner till Anders föräldrars grav med ljus och krans.

Tillbaka till gårdagen. Ringer neuroakuten (sjutton vet hur det stavas) vårdlag 3 och vill höra hur det nu är med mamma. En kvinna som pratar ännu sämre svenska än systern på boendet bad mig lämna mammas födelsenummer. Jag talar om det i vanligt tonläge och pratfart. Tystnad . . . jo, jag tar det igen …tystnad bara avdelningens ljud, pipande från bevakningsmaskiner . . så upprepar hon siffrorna, fel igen och jag talar l å n g s a m t . . . upprepar .. upprepar, höjer rösten . . . pratar som till en idiot . . . 16 var så svårt så svårt . . jag blir otrevlig i tonen (undrar vad i helvete detta är, ett skämt???) Inom parantes sa jag inte utan tänkte. Min man tittar på mig frågande, undrande vad fan jag håller på med. Efter att ha sagt 16 på mängder av sätt, ett sex, ett sex , sexton sexton sexton Nej inte 06 nääää inte 06. Till slut sluddrande på fan vet vilket språk sa hon 16 och plötsligt hade hon hela födelsenumret. Sen tystnad bakgrundsljud av olika maskiner pip pip pip jobbade på. Jag säger Hallå??? På oförskämt dålig svenska fick hon ur sig den avdelning mamma nu låg på och telefonnumret. Jag tackade och avslutade samtalet snabbt. Faktiskt chockad över hur en så outbildad kan sättas på en så viktig plats? Verkligen inte svårt att förstå gårdagens uppgifter på nyheterna, att stora klasser fockats ur sin utbildning till sjuksköterskor pga usel svenska. Tänk så Otroligt Många Fel det kommer bli i deras fotspår, i ett jobb där det akut behöver gå undan i tanke och tal. Hur ska de klara av order om mediciner i akuta skeenden? Kan de inte läsa eller förstå svenska siffror i tal . . .

Senare på kvällen fick jag tag i en svensk sjuksyster på mammas avdelning tack o lov prisa konungen! Jag fick till och med prata med mamma med högtalaren på mobilen. Hon skrattade när hon hörde min röst och då blev jag lugn. Visst sluddrade hon lite och stroken var denna gång på motsatta sidan, men hon kände igen mig, blev så glad sa syrran. Vi kommer på söndag sa jag, idag ska de testa hur hon har påverkats och jag fick svara på många frågor om hur mamma var innan den här stroken.

Idag är det verkligen november och jag hälsar de grå och blöta som så naturligt ramlar in, så fort vi stavar till november. Nu ska jag hjälpa Anders få ordning på festen.

Repris från 2015

Idag är jag ”dagen efter”, kroppen är en röra och jag känner mig ilsken för jag har saker att uträtta.

Det är en sån dag när jag blir galen på alla inlägg som bara pekar åt ett håll i vårt land, åt helvete!

Jag vill inte höra talas om fler invällande invandrare, att det från torsdag inte finns tak över huvudet för fler och vi bara sitter här i roddbåten och regeringen har snott årorna och skiter fullständigt i sånt som varje klok Svensson kan räkna ut med baken, det går åt fanders.

Jag vill inte läsa att våningssängar inte går att få tag i i hela Europa, att lite för många flyktingar är missnöjda redan efter en vecka i vårt land. Att de slåss som galningar på förläggningar, att de redan har börjat fortsätta sina interna religionsstrider i vårt land, under tiden vi tror att vi räddar dem.

Att de släpar sig genom hela Europas alla trygga länder för att komma just hit, vilket har mest med ekonomiska fördelar att göra, vilket vi inte alls får låssas om eller prata högt om.

Signalerna vi sänder ut har vi problem med, vilket varje svensk vet, signalfel är ett inarbetet problem i vårt land som tydligen också kan överföras på invandringen. Att göra något av det, rätta till det verkar vara totalt omöjligt i vårt land. Både tekniker och upphandlare och regeringen klarar inte av att ta tag i saker från botten, stå upp och tala ärligt om det som felats. Nej, de har media med sig som har slutat vara det de ska vara grävande, ärliga i sitt uppsåt att peka på brister, sprickor och regeringens taskspel.

De håller ihop och jag begriper banne mig inte vad de tror sig tjäna på det?

– Men tror ni att vi alla är så lättlurade?

– Men vi vill så väl och hjärtat ska vara med, vi tänker och lever här och nu precis som det i andra fall bör vara.

– Men det finns ett SEN som i ett lands ekonomiska varande inte kan ignoreras med ett nu. Har ni totalt glömt SEN?

– Men ni minns de gamla som misshandlas i vården. De gamla som inte har råd att äta, leva som du och jag.

– Men ni funderar väl på hur vår sjukvård slutligen kommer se ut? Löner till de av oss anställda, visst vill vi ge dem anständig lön och rätt till semester som är så viktig för resten av oss andra? Eller?

– Men rädslan för det kriminella är tydligen inte tillräckligt personligt nära ännu för att vi ska protestera mot att polisen bryts ner, den nya organisationen fungerar tydligen sämre än sämst vilket också är något vi absolut inte får tala om eller ifrågasätta. De högst upp i polisiära kretsar tiger som muren tillsammans med regeringen.

Polisers löner? De får gärna gå ut och offra sina liv tillsammans med brandmän och sjukvårdspersonal, bryr vi oss? Bryr sig makthavarna om att landets domstolsväsen och polis krackelerar? När bilar och skolor ständigt brinner i de där förorterna vi inte får låssas om har sjuka problem.

-Men hur tänker ni SEN med allt nytt folk som ska ha rätt till allt vi är vana vid? Hur tror ni att vi kommer reagera och må när alla budgetar är slimmade till ett samhälle som har anpassats till andras väl och ve i första hand?

När vi var och en drabbas av den ekonomiska katastrof vi har framför oss på ett mer personligt plan än nu? Reagerar vi då?

Jag är väl som alla andra, tänker på mig själv och mina egna nära och kära. Precis på samma vis som flyktingarna gör när de drar igenom Europa för att slutligen stanna i Tyskland eller Sverige. De länder som till synes erbjuder mest …

-Men jag undrar hur det kommer se ut i samhälle SEN? Finns det ett SEN som liknar det vi tänker oss som vårt samhälle?

Våra barn och barnbarn har de inte rätt till ett värdigt liv i Sverige? Hur svårt kommer framtiden att bli för dem, vad lämnar vi efter oss?

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Tänka högt

Efter nattens njutbart regnande konstaterar jag att jag har sovit som en stock, konstigt att varje förflyttande fram och tillbaka mellan landet och stan slår undan orken för mig något dygn.

I måndags kunde min städtjej inte komma, pga skolstarten för sin dotter. Så jag fick en vikarie, öppnade dörren och där stod Ukraina med soligt leende. Hon kom hit i mars och pratade hjälplig svenska och engelska. Nog sjutton är det skillnad på folk och folk och inte sjutton är det rasism, bara ett konstaterande.

Hur mycket hjärta och empati jag än har för annat folk, känns det bäst med de som likt oss vill jobba och har liknande uppfattning om det mesta. Ärligt talat tror jag inte på multikulti i något land, peka ut ett land utan mängder av problem pga olikheter mellan folk från länder för långt ifrån västs påverkan. Det här med ”lika barn leka bäst” har inte kommit till av en slump.

Sen är ju människor oändligt olika att möta därute, även svensken finns i oändlig variation. Vi har egna av allt, våldtäktsmän, mördare, bedragare, skitstövlar, psykopater ja, va du vill, allt finns. Det finns inhemskt att ta hand om, men inte var de så många att varken poliser, fängelser eller häkten räckte till.

Undrar vad som gjorde att politiker ansåg att vi behövde alla dessa invällande livräddare som skulle bli en fördel ekonomiskt, rädda pensionerna osv i evighet. Men hallå, de från MENA länderna de är ju oftast analfabeter, vuxit upp på stampat jordgolv och har inte ett dugg likhet med västuppväxt folk. Ja, vi som de ser ut som människor, behöver föda, tak över huvudet och vård vid sjukdom och annat.

Men sen är det inte så mycket som stämmer längre, vad den skillnaden har gjort med vårt land är ju rent skrämmande och att svenskt folk inte ser vad som har hänt och inte kan hjälpa till att stabilisera vårt land, det ger mig panikkänsla.

Mig går det ingen nöd på, så länge jag inte blir nedslagen eller våldtagen. Bara en sån sak att dessa . . . . (fult ord) ger sig på gamla kvinnor och våldtar dem, en våldtog gamla tanter på ett boende och filmade det hela. För mig fullständigt ofattbart, som så mycket annat som följer i dessa människor väg efter intrång i vårt land, med falska ID om inte något annat än deras lögner om ålder och eget land.

Jag vill inte ha det så här, som sagt, jag klarar mig, men herre min gnu våra barn och barnbarn. Det är ju dem jag agiterar för, tänker på. Hur sjutton tror ni de kommer få det om låt säga 10-20 år? Om jag inte minns fel är det 3 miljoner idag som jobbar, vi är över 10 miljoner, så 3 miljoner ska föda lite över 7 miljoner. Matte är inte min starka sida, men även jag kan lägga ihop det där och inse att det inte kommer hålla så länge innan vårt samhälle är slut. Eller hur tänker ni som tänker att jag bara har fel?

Som vanligt får jag klämma in att jag inte har ett dugg emot invandrat folk som lär sig vårt språk, för att de vill leva här med oss på de villkor vårt land borde ställa på alla infödda som invandrare. Gör din plikt, dra ditt strå till stacken, här har vi skyldigheter och rättigheter. Inte bara rättigheter.

Jaha, det var dagens plåga att läsa för den som inte delar mina tankar. Nu har maken dragit igång med allt slit på huset, tomten och jag får väl hitta på något strå att dra till stacken.

September har blivit en ruggig månad, har lyckats få tid till allt man egentligen vill slippa. Först hemma de nya fönsterrutorna, tandläkartid, gynekologtid, Camp pro få en tumortos för just min tumme, mammografi. Inte klokt allt inom loppet av några veckor.

Fridens

Vill inte att folk anpassar sig så galet mycket till PK-normen att de varken syns eller hörs. De ser ju bara konstiga ut i sin anpassade tystnad. Att aldrig reagera på annat än att andra reagerar är ju bra märkligt, eller har jag fel? Borde jag och mina polare sitta som apan?

Tänk att jag lever ännu fast jag har simmat mot strömmen i så många år. Jag hörs alltså finns jag . . . ett tag till.