Författare: livsglimtar

Vänner, går aldrig bort

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

Oftast skriver jag här och flyttar det till Facebook, men idag gjorde jag tvärt om.CFBB47E2-656B-4425-BD6B-A136A72F3D6D

Tänk vilken kvävande ångest jag fick av att ta bort två vänner, som vänner. Inte för att de inte är vänner längre, utan för att de har dött. Det blir verkligen konstigheter i facebooksvärlden när vänner går vidare, fyra gånger har jag tagit bort kära vänner, samma vånda varje gång.

Det känns så märkligt varje gång jag går in till vännens sida och anhöriga skriver om sin sorg och saknad, födelsedagar och alla högtider de firar, då skrivs längtansfulla kommentarer om den de saknar och jag blir så sorgsen.

Maken gräver upp, flyttar på hallonbuskarna, dottern seglar i Skärgården med ett tjejgäng, sonen med familj är på Grönan, jag sittligger i soffan som vanligt.

Olika falla ödets lotter … pratade med T som var på besök igår. Vi fixade favoritlunchen fiskbullar, han valde vanlig vit sås, ratade senapssmak eller tomat. Vi kunde konstatera att farmor visste man alltid var man hade, i soffan i stan eller på landet och så skrattade vi.

Innan vi åkte till landet körde vi ner till sonens familj, W 3-år är ju fullständigt galen i Pippi, så hon fick en Pippiperuk av mig. Hon blev så otroligt lycklig, tittade på sin spegelbild i portfönstret, vi träffades utanför porten och sen skrek hon rakt ut och sa självmant ”Tack Farmor!”

Det var stort även för mig, den lilla Pippiungen är en blyg viol som jag sällan går rakt på, kramar eller försöker lyfta upp i knät. Det gör jag för den delen aldrig med barn som är ”aviga”. Hon är inte det minsta blyg, om hon får vara ifred och komma när det passar. Då kan jag både få henne i knät plötsligt, eller en go kram.

Här på landet har hon som de andra ungarna börjat komma in till mig ensam. Himla gulligt, kliver in ropar på farmor, pratar några ord, sen ett tydligt Mamma! Så pinnar benen iväg till mamma igen, hon lär nog också sitta i skinnfåtöljen och lösa världsproblem med farmor vad det lider.

Nu ska jag dra igång min dag.

Jagstark är viktigt

~ livsglimtar ~ Lämna en kommentar

1C1143FA-E384-46A7-A704-28449B1EB0C9

En sista eftersläntrande tomatplanta som vi fick av dottern, nu börjar den få tomater.

Jag känner mig bestulen på en hel vecka, vart tar de vägen alla veckor, de är banne mig värre än sockor som går upp i rök i tvättmaskinen.

Idag har T varit här och vi har som vanligt pratar om livet, det bra och det som beter sig hopplöst mot var och en av oss, då och då. Jag har berättat om grooming, vad det betyder och var man kan möta sånt. Känns inte kul att behöva tala om att världen inte är bara god, tids nog kommer han uppleva motståndet livet bjuder, besvikelser och hela baletten som behövs för att bli vuxen. Nja, alla upplevelser behövs inte, men det blir som det blir.

Jag pratar mycket om att vara jagstark, det där som är vi, lyssna inåt och känna in magkänslan när något känns konstigt. Att våga lyssna på sig själv, våga stå upp, vara obekväm, om jag så är ensam om tanken, och den i sig inte skadar någon. Idag får små pojkar lära sig att se sig över axeln och springa av bara helsicke, när nya grupperingar hotar. Jag har inte ord för ilskan jag känner över all oro vuxna kommer behöva ha för sina barn i nutid. Han har redan mött elakheten från äldre skitungar vid rampen de åker på.

Ett gäng stjärnögda i vårt land tror ju alltid att allt är lögn och förbannad dikt, eller rasism, när jag och andra är förbannade över landets tillstånd. Till och med gammelmedia har ju tvingats berätta dygnet runt, om en del av allt som händer. Läser man lite mer vågat, alternativmedia och utlandspress, så får man mer av verkligheten än man klarar av att smälta.

Det är ju våra barn och barnbarn som kommer få stor påverkan i sina liv, inte sjutton kan vi sitta här då och blunda, mumla och brunsmeta alla som ser mer klarögt. Vi den äldre generationen kommer klara oss med nöd och näppe. De äldsta av de äldre har ännu den bästa pensionen, om man bortser från mig och resten av oss sk fattigpensionärer. Vi slipper den dåliga skolan, hoten under hela uppväxten, alla indragningar i alla samhällets led, bara vi håller oss friska nog och inte behöver bo på ett boende, utarmas det som varit självklar för oss. Våra barn får inte det fina land att växa upp i som vi fick, vi tvingas lämna över eländes, elände i ett längre perspektiv. En ren mardröm.

Men nu ska här packas, jag ska njuta av stugan, tystnaden, trädens sus och att sova som klubbad, vilket jag ofta gör där. Sen ska vi plocka tomaterna på vår stooora odling 🙂 och hämta upp mer potatis ur jorden.

Fridens på er alla, ha en skön helg. ❤

Rörigt

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

818AE88F-0579-4C08-ABFD-A1963C54F092.jpegIgår som ni vet var det städning, mobilen ringde och en byggnadskille ringde och kunde vara utanför min port om två minuter, var jag hemma? Ja, klart jag kommer ner … öppnar ytterdörren och ut ur hissen kliver en kollega till min Lina som städar. Jag blev rädd hoppade till och så skrattade vi gott, hon var också från Litauen och pratade utmärkt engelska, vilket Lina inte alls gör. Så jag åker ner och träffar byggnadskillen.

Jag har inte skrivit ett ord om detta vad jag minns, för jag tror inte på det förrän det är klart. Så här är det, ni som läser mig minns säkert all yrsel, svimmar nästan, flåsandet, hjärtklappning och ingen ork att gå längre sträckor, som jag har gnällt över i många år. Sista jag var till min goa husläkare, så pratade vi om allt jag inte kan göra, eller vågar göra och att jag har köpt en rullator som skänkt en del ny frihet. Så min läkare bestämmer att det är, nog nu, jag fick en remiss till en scooter, med ett litet garage utanför min port, där den kan stå och ladda och ha lite värme när vintern kommer. Jag fick göra en del tester och lämna blod, det jag lider av kallas dysautonomi och frekventa blodtrycksfall. POTS kan man också kika på om man vill veta mer.

Jag har haft besök av Rehabpersonal och en från kommun som släpade runt med mig i källargången fram och tillbaka både utanför på baksidan och inne i källargången, han hittade inte och inte jag heller. Han ville klämma in mig med scooter i cykelrummet, men det är skyddsrummet vid krig, har höga trösklar, tung dörr, och sen ännu en tung dörr ut på baksidan. Det kommer inte gå, det vet jag som ju köpte en begagnad scooter, som jag inte kunde använda. Jag fick knappt in den i hissen, öppna hissdörren fyra gånger och fyra gånger porten för en tur ute, jag blev helt galet slut. Den som minns, det slutade med att jag satt i trappen och inte fick scooter varken ut eller in i hissen. En byggjobbare dök tursamt upp och hjälpte mig, då grät jag när jag kom hem, helt slut och sen dess har jag aldrig använt den scootern, på grund av tunga hissdörren och porten samtidigt som jag ska manövrera den tunga scootern.

Så där dyker denna kille upp och har redan sett en utmärkt placering av det lilla garaget, till vänster om min port om man står utanför och tittar mot huset. Han behövde 1.70 och det såg han direkt var det passade, placeras mellan portfönstret och grannens fönster, ingen blir skymd. Så nu kommer han skicka fakturan till kommun och sen vem som pratar med fastighetsägaren, som ju också måste godta, har jag ingen aning om. Jag var tveksam till byggkillen, men han sa ”sånt här gör jag hela dagarna, inga problem”. Jag kände mig mest som ett stort frågetecken, blir det som han säger, är det som att vinna högsta vinsten. Det finns en massa andra hinder som jag kan berätta om ifall det inte blir som byggkillen säger.

Hahaha, nu lägger ett fartyg, Disney Magic ut som spelar första noterna i, ”Ser du stjärnan i det blå”. Det blåser som sjutton idag, men är varmt, måsarna vimlar runt båten som ska gå, de hoppas väl på uppvirvlad småfisk eller kanske utkastade rester från båten. Men jag vet faktiskt inte varför sjöfågel alltid omringar båtar som kommer och går?

Så igår efter byggkillen fick jag möjlighet att prata med min duktiga Lina, som städar så fint, via hennes kollega som tolkade. Det kändes så himla bra, rosa den som rosas ska och berätta, varför det ser ut som det gör här hemma, ni vet mitt syrum, numera skräprum med lådor som ska packas upp, sorteras upp. Tavlor stående på golvet, ja ni vet själva när allt varit nerpackat. Det tar tid och det har jag, men orken …. jäkla skämt.

Så idag kom RehabEmma  som också ringde igår och bokade möte till 10-tiden, henne har jag all kontakt med och hon satte upp en sittbänk över badkaret, så att jag slipper stå och hålla handen eller armbågen i väggen hela tiden. Hon pratade igen, om jag inte behöver ha en rullator inomhus, men jag har ju stolar att sätta mig på strategiskt placerade och golvet kan jag alltid lägga mig på om det inte går att stå/sitta längre.

Men sen idag slog det kroppsliga galenskapen till, det var mycket för mig på två dagar. Så jag orkade äta brunch, sen har jag sovit resten av dagen. En sån dag, när jag till och med drömmer om att jag inte kan öppna ögonen. Konstigt, upprepande dröm vid dessa tillfällen.

Men nu ringde jag till maken och tyckte vi skulle äta sushi till middag, jag vill ha Makirullar, futomaki lax, krabba, gurka och avokado.

Nu tar det slut på ord för denna gång.

Fridens

Överraskningens dag

~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

Idag kom min städhjälp, före semestern sist gav jag henne presenter, för jag vill verkligen att hon känner sig viktig och väldigt behövd av mig. Idag kommer hon glad i hågen med presenter till mig. En stor burk honung från en vän, vilken lyx för mig, äkta honung. Sen plockar hon upp en stor kaka liknande spettekaka, en nationalrätt från Litauen som heter Sakotis den görs på liknande sätt som spettekaka. 1E8B3A34-672F-499D-90EC-7267C87F7B20  Jag blir så glad och fnissar för mig själv, håller på och bakar ett gott matbröd i köket och dubblade receptet för jag tänkte hon skulle få den ena. Men nu tror hon kanske att jag bara vill vara snäll och dela, då får det bli så.

Det är smör de häller över kakan. Så roligt det här med hur vi gör liknande saker fast det är ett hav mellan oss.

A4841825-AE5C-4748-AC51-55DAE4821626

Jag satt tidigare idag och läste inne på Aftonbladet om folk som har dött, känt folk. De gör som en kavalkad … ordet känns inte rätt i förhållande till döden, men jag får upp Jon Skolmen, Lasse Pöysti, Bibbi Andersson och Doris Day. Ungdom, uppväxt, tv i svartvitt och dessa personer har var och en tagit plats i mig. Jag vet inte när de egentligen tog sig in i hjärtat, men det är med en sorts sorg jag inser att de är borta. Vem av er har inte filmisar med Doris Day? Bara en sån sak, som känns så avlägset, precis som mina sparade bokmärken i sin låda.

Nu var det slut på tänkandet för idag. Jag ska försöka sortera någon hög, fattar inte när jag ska bli klar med högarna. Nu har jag rensat ur två vitrinskåp i badrummet, torkat rent och fint, kastat gamla krämer och annat skrutt, två kassar med skräp. Asså högarna kommer till när jag rensar ur skåp och lådor, sen blir de liggande, för lusten är minimal att ta tag i dem. Ett annat problem blir, var jag ska förvara det som blir kvar. Så är det med mina högar.

 

 

Orm för tusan, spring!

~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

C2784247-FF99-49E5-9D2C-D13E1DD1CF2FDetta hände i fredags

Kommer då äntligen ut på landet, släpar kassar in i huset, rundar in i köket och där ligger ormen Orm!
Jäklar så rädd jag blev, kastar kassar vilt och skriker rakt ut! Sen kommer maken och han börjar skratta, han ska ta den, men jag är ännu så inne i Farlig Orm att jag säger ”Nej, rör den inte, ta sopborsten”!
Hjärtklappning och Stort adrenalinpåslag

Fattar att det är den förbenade Sonen med sina söner som har lagt den där, jädrans plastorm och jädrans unge. Ringer upp honom och han skrattar ihjäl sig i luren, han har väntat sedan förra söndagen på detta.

Nu får jag fundera ut en hämnd framöver. Grrrrrrr!

Någons död rör upp tankar och känslor

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Igår dog en man vi umgicks med under de där åren barnen växte upp, han var gift och hade barn i vår dotters ålder. Så mycket kul vi hade tillsammans, vi åt väldigt gott, fikade, spelade massor av spel och löste världsproblem över köksbordet. Hon och jag är ännu goda vänner, fast paret skiljde sig för många år sedan.

Jag hade inte sett honom på lång tid, när vi hittar varandra i Icas gångar. Stort överviktig, satt han på en scooter och såg väl inte så där jättefrisk ut, men vi pratade på som förr, konstaterade att det var länge sedan vi sågs. Slängde käft och skrattade på det vis vi alltid har gjort. Att jag nyss blev pensionär och han som några år äldre hunnit träna en hel del som tidsmiljonär.

Idag är jag tacksam och glad att vi fick det där sista mötet, känns som något som ofta händer mig, att få ett sista oplanerat möte. I vintras dog ännu en manlig vän, även honom mötte vi och pratade om cancern och jag fick krama om, ta del och sa till maken, det där var nog sista gången vi såg honom. Även han en gourmand som lagade mat med skicklighet, trevlig som bara den att umgås med honom och hans fru. Frun som har haft T och nu även de två yngsta av sonens barn, som dagbarn. Vi är så insnärjda i varandra, vi som lärde känna varandra de där fantastiska åren när vi fick våra barn.

Så många som har dött genom åren, olika människor som jag har umgåtts med på olika vis. De har alla lämnat spår i mig, varje gång någon dör, slås jag av förgängligheten i våra liv och att man aldrig vet, när det plötsligt saknas någon, i det här, mitt närmaste känslomässiga kollektiv, alla grannar har varit genom åren. Grannar som oss, fick barn och kämpade för att få ihop tillvaron. Vi delade varandras liv, på närmast Bullerbyaktigt vis, vi mammor och alla barn, den sista generationen som var hemma med sina ungar. Vi var ett stort gäng på gården och delade våra liv på många vis.

Där fanns alla sorters kärringar, städkärringar, vi var tre,  bakkärringar, vi var två, skvallerkärringar, gladkärringar, mutterkärringar, vet bäst kärringar, tar hand om allt kärringar, allt fanns där, omväxling förnöjer. Men idag ekar tystnaden på de lekplatser byggda enligt fastställda EU-normer. Det var inte en tyst stund då, när vi var i den åldern att vi dagar i enda var ute med ungarna, året runt.

Jag ska tända ett ljus för Stefan ikväll, mitt sätt att säga tack och hej.

Håller med dig Bergalott man blir överrumplad av innebörden av åldrandet på många vis, det jag skrev om nyss är väl det tydligaste. De som gått/dött, välj det ord som passar dig bäst, de påminner mig om min ålder, då de blir fler och fler som lämnar. Stunden, jag får höra om någon som gått, stannar det mesta upp några sekunder i mig, jag glömmer först bort att andas, sen det tunga stråket, tankarna om allt som varit. Sorg, men ibland tacksamhet att den som dött, fick lämna smärta och elände, fri helt enkelt.

 

Va, pensionär jag?

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Idag ska jag skriva och berätta att förmiddagen är så lagom något bara kan bli. Det drar lite lagom svalt från vädringsfönstret och måsar samlade i trupp skrattar under sin glidande tillvaro, ljudet svävar in och fyller mig med glädje. Molnen är både vita och grå, belysta av sol, lika vackra som alltid.

Denna dag tar jag mig själv i nacken, nu ska det svåra ske, det som har lämnat breda ångestspår, sedan vi kom hem från landet. Jag brukar säga, ”gör det du är mest rädd för direkt, bara hoppa ut.” Så tog jag ett lätt steg upp på vågen, var så rädd att kilona hade ökats på under semester och så hade jag minskat 4 hg sedan sista gången jag vägde mig i juni.

Om ni bara kunde fatta hur lättad och glad jag blev, ni vet när känslan ”det är inte sant” bara hoppade på en, klänger sig fast under tiden jag rusigt skjuter tillbaka vågen och går ut ur badrummet.
Nu ska jag med gott samvete äta frukost. ”Inte klokt helt enkelt känslan.”

~~~~~~~~ minus 10 kg ~~~~~~~~ Jippi!

I början på veckan var jag iväg och tog alla blodprov som alltid, var tredje månad. På väg ner till bussen slank jag in till en frissör och bad om tvätt och klipp. En tyst men trevlig man, tog hand om mig och jobbade på, resultatet var jag nöjd med. När jag kommer till kassan så tar en kollega över och jag väntar med kortet redo. Får mitt kvitto, tackar och åker hem.

Sen igår får jag upp kvittot ur plånboken, där står; Klippning inkl tvätt dampensionär65+
Men va!!! Jag sa inte att jag var pensionär, sånt har jag inte lärt mig än och jag hade inte rullatorn med mig.
Det var en lustig känsla, inget fel på den alls, bara jag som kände mig så häpen, så nu syns det att jag är pensionär. Jag som tittar på andra bekanta ute och tänker att åren har gått, men gällde det även mig? Hahaha!

ikväll sticker vi till Paradiset igen, men denna gång gör vi det bara för tomaternas skull. Har vi nu planterat tre små plantor, som nu är stora tomatplantor, så måste vi både vattna och skörda. Egentligen vill jag fortsätta vara hemma i stan, finns en del att böka med här också.

Men nu en hög KNALL åska och regnar gör det. Jösses så åskan kan skrämmas. Helt underbart med regnet.

Ha det nu fint i helgen! Ta fram stövlar och regnrocken, nu kommer det skvala rejält, hoppas jag.

Det luddiga vita har grånat

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

Känner mig som ett barn som väntar på tomten, den förlösande stunden när regnet äntligen kommer, har inte kommit, hittills inte en droppe, bara sol och vita luddiga sommarmoln.     … Nu har det kommit mörka moln … Jippi!

Jag njuter denna första ensamma vecka, efter fem veckors semester, disträ har fått en ny innebörd för mig. Jag börjar och slutar mest hela tiden med ”att göra saker” men blir liksom aldrig klar.

En hög med tidningar om LCHF utrensad då tänkte jag, vem känner jag som skulle bli glad för dessa? Idag skrev Lotta om sin omstart med LCHF och jag om min VK, Aftonbladets Viktklubb. Så nu löste sig den tidningshögen, den går till dig Lotta. jag bara älskar att få tidningar och så klart att ge mina egna vidare. Förr, då var vi ett gäng här i området som släpade/bytte tidningar med varandra. Precis lika kul som alla andra saker vi bytte med varandra, gardiner jag tröttnat på, barnkläder, vuxenkläder, sängar till ungarna, vi släpade våra prylar fram och tillbaka. Den tiden kämpa och stök, var själva höjdpunkten på livet, inte fattade jag det då. Sån tur att vi har fått barnbarn så jag bara kan njuta, slippa stöket och kämpandet att få ihop tillvaron.

Till och med skrivandet blir stört av mitt ofokuserade sinne, under tiden dessa rader skrivs, reser jag mig, lägger LCHF tidningarna i en kasse, maken ringer, tycker mig höra åska, tittar länge på grävskopan som liksom äter sig in i cisternen som låter som åska över vattnet, eller är det åska? Kaffe, måste ha en kopp java mitt i allt, dagens intag 500 kalorier är en av de där 5:2 dagarna, en slags fasta. Min frukost/lunch bestod av 1 sardin i tomatsås, 2 kokta ägg, en nästan genomskinligt tunn brödskiva, av mitt igår bakade surdegsbröd med mjukost, mjukosten som jag bara visade för den där flortunna skivan.

Vill man bli fin, får man lida pin, sa mamma under uppväxten, när jag skulle sova med papiljotter i hela skallen och klagade på att det gjorde ont. Funderar över om män någonsin har lidit pin så mycket som vi flickor, kvinnor gjort genom tiderna?

Jag tycker synd om flickor som växer upp nu i fläskläppade eran med allt så långt från naturligt man kan komma. Snacket om att man duger som man är eller den vackra insidan som räknas, släng dig i väggen, förljugna ord. Varför skulle unga mitt i sin blomning behöva fläskläppar, botox, plastikbröst, nya skinkor, nya näsor, lösfransar långa nog att möta hårfästet, hårdsminkade dygnet runt. Nej, det är för sorgligt, så tror de att de är vackra. Undrar vad de ska ta till när de blir äldre, vill de se ut som många äldre opererade kvinnor och även män i och för sig nu för tiden gör?

Nu ringde fastighetsskötare, skulle komma och fixa en läckande kran i badrummet.

Så tjing tjong för idag!

Åska eller åska

~ livsglimtar ~ 6 kommentarer

Nog är det grått, men regnet håller sig undan. Däremot väcktes vi av en så där galet hög åskknall vid sextiden, så hög att jag liggandes hoppade högt. Men somnade om och då regnade det, för blött var det ute när jag vaknade.

Hör ju på nyheterna att det ska åska och regna rejält, tänker att det mullrar lite för mycket och ser då fraktfartyget som lassar av containers och det brukar låta som åska. Vid middagstid kommer det komma ännu mer ”åska” igång, om ni tittar noga/förstora upp bilden, så ser ni hur de river den stora cisternen, den ”lilla” grävskopan som ser ut som en leksak, river och sliter ner dessa cisterner och det låter som åska. BA934F5E-F5EA-4A7E-975F-A8C892C8CF3A.jpeg

Märkligt att de sparar det störande jobbet till kvällstid, jag har svårt att förstå det här med tider de jobbar nu för tiden. Antar att beställaren struntar i vilken tid arbetet blir gjort, bara de gör det inom den tid, de vill ha det gjort. Men att folk störs vid den tid man borde ha rätt att ha det lugnt på kvällen, sånt bryr man sig inte om. Sånt som hänsyn, som vi växte upp med som en självklarhet, sånt finns det inte mycket av nu för tiden.

Där ska byggas nya boenden, antar att hyrorna, om det nu är hyreslägenheter, kommer vara enormt höga, med det läget. Så där kommer inga vanliga svenskar ha råd att flytta in, det blir nog vi som får betala hyran för nykomna, intet är gott nog till vissa.

En insats för ”världsfreden” 🙂 har jag nu klarat av, rensat och torkat ur det lilla vitrinskåpet i badrummet. Nu återstår bara det stora vitrinskåpet, suck imorgon är en ny dag.

200 km/h bara å gasa på

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Igår på väg mot dotterns middag på de vägar, som om man åker vidare leder till utanförskap och elände, enligt de boende själva, som om inget annat var möjligt i vårt land, att man skapar mycket själv, har ingen undervisat dem om. En bil kör förbi i ytterfilen så snabbt att jag faktiskt hoppar till och blir rädd. Jag tittat till på maken och konstaterar att den nog körde i 200 km/h. Så sjuk, den klämmer sig in och utsätter andra för livsfara, far ut och in genom filerna.

Efter en utsökt middag där dottern testade sin födelsedagspresent en  souwide, sjutton vet hur det stavas. Hon sjöd en hel oxfilé i en försluten plastpåse i flera timmar, däri plastpåsen var också smör och kryddor, sen grillades filén på, precis innan serverandet. Likadant med plastpåsen, gjorde hon med sina egenodlade morötter och annat, nyupptagen potatis mmmm säger jag bara, galet gott.

Det var så roligt att träffa småflickorna igen och lilla mullgrodan som är så lik min dotter som liten, vill upp i min famn direkt. Sexåringen hoppade också upp och kramades. Inte konstigt att hjärtat sväller och kärleken brer ut sig.

Det hände inte mycket, vi pratade och skrattade, lekte med ungarna och så försökte sexåringen och jag att videofilma henne med olika resultat. Vi konstaterade att mormor inte var något bra på det hela och inte heller en sexåring som annars kan det mesta. 🙂

Vid hemresan blev vi igen varse den nya körstilen i Sverige, denna gång tre bilar i rad som blåste förbi oss i så där tvåhundra knyck vid Nordiska Museet. Tävlingsköra i vanlig trafik som är såå roligt … not.  Folk utan hjärna har invaderat landet, vi får vara glada så länge vi klarar oss.

Igår natt låg jag och läste gamla och nu menar jag riktigt gamla inlägg. En vän undrade om jag hade sett att jag var bland de 100 mest lästa på WordPresslistan.  Nämen så kul för egot att bli påmind, det var roliga tider, med riktig fart på bloggarna här inne. Är vi inte en krympande skara, vi som vill skriva här inne?

Nyss kom vi hem från Blomsterlandet, nysatsning på blommor som gillar direktsol. Det går ju inte att ha annat i fönstren på ena sidan, skiner solen är det obarmhärtigt varmt och ljust.

På vägen hem slank vi ner till glasskiosken vid bryggan, så gott, en strut med en kula salt karamell, bland det godaste i glassväg, såg att den smaken hade vunnit pris, tro de ja! Den andra kulan citron/kaka, men dra mig på en skottkärra, så läcker och inga äckliga kaksmulor, utan bara själva smaken blandad med len citron. Havet, måsar, tärnor, bryggan, båten och ett blädderex av en känd kvinnas kåserier. Klar jag köpte mig ett eget ex 200 kr av Inger Grimlund. Minns att en kompis hjälpte henne att renskriva recept till en av de kokböcker hon är mamma till.

Finns så många fantastiska kvinnor på ön, minns en höstdag för några år sedan när jag fick äran att armkroka modeoraklet Gunilla  Ponten. Jag kan ju bara tänka mig hur kraftfull hon var i sin glans dagar, när hon hade en så stark utstrålning på äldre dagar. Jag fattar inte hur man får acsang där man vill ha det, vet att det saknas ibland i mitt skrivande som hos Ponten, gör mig galen av ilska. Så behöver vän av ordningen inte reta sig på det.

 

 

 

Vart tar de vägen?

~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

Igår natt låg jag i min säng och tittade i taket en bra stund, två små hoppetossor for omkring i mitt hörntak helt hysterisk, sedan två större, svarta flygfän som flängde fram och tillbaka i samma spår, som om de aldrig kunde bestämma sig för var de skulle sitta. Imorse tittade jag efter dem, aldrig är de kvar i taket eller någon annanstans. Så mina tankar far ju runt, vart tar de vägen, dagen efter?

Nu smyger hösten sig på och jag vet att antalet flygfän kommer öka, gäller att komma ihåg att dra igen alla fönster. Jag gillar inte kryp i någon form, mer än där de ska vara i naturen eller luften. Inte på mig, inte inne i mitt boende, jag månar om bin och annat som vill krypa in, de har fått två bihotell på landet, en äng ska börja prepareras, så den kan skapas till nästa vår. Där ska ängsblommor av alla slag få frodas fritt, jag tänker kasta ut frön och vattna under hela våren och sommaren.

Välkomnande allt som vill sprida pollen, det finns ett namn på en biart, som jag egentligen inte kan så mycket om, hör här, så vacker det låter, Solitärbi. Rullar igång på s:et rundas mjukt av o:et l, i och t som sätter lite stoppunkter, ä som öppnar upp, r rullar på mjuka b och sist i som i Lidingö. Solitärbi på min ära, jag ska läsa in mig på dem.

Imorgon middag hos dottern familj, längtar efter henne och ungarna, vi ska fira maken och dotterns födelsedag, de har ju samma födelsedag, som redan har varit, dottern med familj var i Frankrike det datumet.

Ibland gör jag konstiga saker, jag prenumererar billigt på några månaders Allers för att få lite extra korsord, det är ju inget konstigt med det. Det är mest på sommaren jag löser korsord.

Sen ser jag ett billigt erbjudande om Damernas Värld, herre min gnu, den blaskan som jag bara har läst hos frissan. Men de erbjöd några månaders tidning, plus två bakformar med löstagbar botten, en rund och en hjärtformad. Se där, då brann det en säkring och jag slog till, jag som har saknat en extra form med löstagbar botten på landet. Men 199 kr för det erbjudandet, är det ju värt.

Sen en dag köper jag Hänt (i Vecket) Extra, jaja, jag vet att det är en sån tidning det inte anses fint att läsa. Bara löst skvaller och fånigheter, men det tar timmar att ögna igen allt och få namnen på alla kändisar och deras göranden. Bäst gillar jag att titta på finkläderna de har på galor, en del så vackra, andra klär sig i sin egen nakenhet. Det här med att helst vara naken, visa upp sig, jag har alltid haft svårt för folk som vill synas nakna. Visst har många av dem unga vackra kroppar, men själv skulle jag aldrig som vissa artister helst gå näck för att få uppmärksamhet.

Men nu var det det här med Hänt Extra som erbjöd många veckors bläddrande till mycket billigt pris. Tänkte på mamma, också hon kan behöva lite skvaller, sex, otrohet, skilsmässor och fnissa över sjukt fula ankläppar, fuskrumpor och världens största bröst.

När vi då öppnade dörren igår, så låg det sex tidningar på golvet, två av varje och jag känner hur trist det är med Svensk Damtidning och Hänt i vecket, Allers går dock bra. Äsch, jag ska ge tidningarna vidare, så gör jag alltid och blir så glad när jag får gamla tidningar av någon annan.

Nu ska jag lösa korsord och sen läsa innan John Blund kommer och tar mig. Gnatt! ❤

Glädjen att få dela med sig

~ livsglimtar ~ 15 kommentarer

5FA7F516-B591-443C-A136-2427A63E5124Nu hemma i stan i den större soffan, hör ljud från livet från höger sida av lägenhetens öppna fönster, bussar och annat brummande. På vänster sida på baksidan sitter ett gäng och skrattar, pratar efter en trevlig middag med grillad mat. Måsarna mina skränar och jag njuter av deras skratt och båtars motorer.

Efter gårdagens städande kom sonen med familj och en kompis ut till landet. Efter middagen spelade de ett nytt Monopol, men inte den vanliga, detta Monopol var gjort för dem som älskar att fuska, så min svärdotter måste ha varit i sin fuskhimmel. Vi har skrattat så mycket åt hennes lust att fuska, när vi har spelat.

Så idag packade vi ihop och fick sällskap av sonens kompis, han blev hemkörd av oss. En fin kille som håller på och utbildar sig till polis, jobbar extra på häktet, sedan flera år. Är nu sjukskriven efter att en mördare hoppade på honom och misshandlade honom. Så jäkla ruskigt, jag tänker ofta på honom och hoppas att han ska klara sig när han börjar jobba som polisaspirant, tror de kallas så innan de är färdigutbildade.

Sen in till mamma med frukt och massor av tidningar, sorterade ut både nya och gamla, det gillar alla boenden på hemmet. Mycket prat och skratt, lilla mamma min, hon hade bara ny personal omkring sig, inte en ”svensk.” Men de flesta brukar vara hur bra som helst, en del bättre än svenskar. Kärleksfulla, speciellt de som har varit tillräckligt länge här, pratar språket och vet hur vi lever i vårt land, förstår våra helger och mentaliteten vi har. Jag fixade lite, bytte tandborsten till eltandborsten, kollade att hon hade alla hygienartiklar, så jag vet om jag ska köpa något nytt.

Sen på vägen hem säger jag, vi kan väl köpa matbröd och två kardemummabullar på bageriet, vi hinner innan de stänger. Maken kör dit och jag går in, där står en man och en kvinna före mig i kön. Mannen tjafsar om två cappuccino han precis har beställt, på menytavlan står priset för en liten och en stor. Man får alltid mellanstorleken av mugg till cappuccini, den kallas stor, men han vill ha den stora muggen som latte serveras i. Han tjafsar, är otrevlig och jag känner hur jag snart inte är tyst längre. Säger åt honom att han säkert vet att det bara är latte, man får i stora muggarna. Han gnäller vidare och expediten säger att hon inte bestämmer över sånt. Jag höjer rösten igen och frågar vad han håller på med? (Han trodde han skulle få en dubbel cappuccino utan att betala för två.) Så du håller inte med mig frågar han? Då blev den andra kvinnan urförbannad och sa ifrån. Så ingen av er håller med mig frågar han, då får de vara säger han och går. Vilken idiot säger vi och jag försöker stärka upp expediten med, att hon inte ska bry sig, han var ju faktiskt dum i skallen.

Kvinnan före mig hade beställt bröd och bullar, expediten plockar ihop och lägger till några extra bullar. När det är min tur pratar vi för fullt och hon berättar lite om otrevliga människor hon mött i jobbet. Sen berättar hon att de brukar ge bröd till typ polisen när dagen är slut, resten kastas bara, samtidigt som hon packar ner det matbröd jag vill ha, ta ett till säger hon och skär upp även den och så mina två bullar och sen fortsätter hon packa alla sorters bullar och längder i två pappkassar. Jag betalar för ett bröd och två bullar. Ha det så bra sa hon, och jag skrattade och kramade om henne.

Så ikväll har jag varit ner till två grannar med längder, har delat upp och ska imorgon en snabbis in till mitt förra jobb, med äldre ensamma som kommer dit till frukost, äter sen lunch, fikar på eftermiddagen och körs sen hem. Där ska jag lämna fyra längder och många bullar, med tur jobbar Maggan, så jag kan få en kram och skratta lite, en glad ypperlig kvinna på rätt plats. Då har jag glatt så många jag kan med gott kaffebröd.

Ni kan ju tänka er makens min när jag kommer till bilen med två kassar, jag var ju borta länge, så han undrade ju vad jag höll på med.

Det var väl en härlig överraskning, inte klokt sån glädje att få dela med sig till så många som möjligt.

MorsMors för idag! ❤

 

 

Skurkärringar är bäst

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Ut med alla mattor, riva ur sängar och kuddöverdrag, dammsuga och torka rent runt alla fönster, diska, torka, torka alla skinnstolar, soffan, panelvägg, lister … de flesta vet hur en storstädning ser ut och jag har lagt mig i soffan nu, helt slut. Maken fullföljer som tur är, dammsugning av golven och skura. Tänk så skönt det blir med nybäddat ikväll, speciellt som täcken och kuddar som legat ute hela dagen, doftar ljuvligt.

I mina gener bor en skurkärring, bara lukten av rent gör mig rusigt hög, jag har så mycket idéer om alla små ställen som behöver torkas ur, dammas, dammsugas av. Maken som skurar får spader när jag pekar på bortglömda ställen, inte lätt att dela liv med en fd skurkärring, som numera dirigerar från soffan. Men jag fick order om att lägga av att städa, han vet ju hur gärna jag vill, men vet ju också, hur vissen jag blir, när jag inte sansar mig. Men jag har städat, inte bara tittat på.

Vädret är nu mer som väntat av en svensk sommar, en som gjord för mig. Hrmf, 15 grader är en bra städtemperatur, om än lite väl svalt för mig, som tills nu har klätt mig i ärmlösa klänningar, men det är slut med det nu. Till och med min kropp som verkar stå på värme, inte vallningar, mer ett evighetspåslag av just febrig värme. Just den kroppen behövde plötsligt långärmad klänning och filt på bara ben, om fönstret står öppet.

Om nu puls och tryck inte längre funkar med kroppens eget automatik, så skulle det inte förvåna mig, om inte heller temperaturen sköter sig.

Nu ska jag ta tag i disken och köket.

PlingeLing!

 

Möklukt och hjärtklappning

~ livsglimtar ~ 5 kommentarer

Aaaahhaaa blåst, svalka och regnet i natt gav 5 mm, allt inom loppet av ett dygn. Inne har vi nu 24 grader och ute 16 grader, jag njuter, kroppen njuter och naturen njuter. En frist att andas, röra på sig utan att flyta bort.

Igår drog vi till Världsmetropolen Elmstas Ica och jag som gillar att handla mat var redo med listan. Men i bilen på vägen dit började hjärtklappningen besvära mig och väl inne i entrén med kundvagnen i händerna, så fick jag sätta mig där i det lilla caféet och vänta på att hjärtat skulle lugna sig och yrseln lägga sig. Det blev inte bättre, så jag ringde maken som handlade med min lista, att komma och hjälpa mig till bilen. Där satt jag med bildörren öppen och njöt av svalkan, sakta la sig allt och jag började må som vanligt, bara lite trött, det tar energi dessa anfall.

Jag kände mig så besviken, sitta och åka dit utan att ”få vara med.” Så lite sur var jag allt ett tag under kvällen, kan ni tänka er jag frös av att ha fönstret öppet under kvällen. Fick ta på mig varmare kläder och dra filten över mina bara ben, men var ju tvunget att låta tvärdraget jobba. Inne i huset är det så uppvärmt, att tvärdraget hjälpte till att sänka inomhustemperaturen.

Nu väntar vi på antennkillen igen, han måste byta antennen mot en annan, vilket han misstänkte redan när han satte upp den vi fick förra veckan.

Maken ska måla runt fönstren.

Nu håller han på och plockar ner ”myggmaskinen” den slutade fungera, maken ringde Bauhaus som sålde den, de sa att det var ett ”känt problem.” Vi skulle ringa firman och maken trasslade med allt detta, fick en fraktsedel och adress där den skulle lämnas in. Nu blev vi båda misstänksamma, vi har tidigare haft en sågmaskin som aldrig har fungerat bra, fast den har varit inlämnad på garantin och senare. Funkar, funkar inte stuket på den usla maskinen och vi tänker inte börja om med denna nya, funkar, funkar inte myggjagare. Vi har möjlighet att lämna den åter på 60-dagars garantin.

Jag är nu frisläppt inne på Facebook igen och har funderat lite över tankar och prat om att sluta där inne. Tror jag har varit där sedan 2007 och av mina vänner är det inte alla,  jag har träffat, men folk jag har läst i många år. Känns som vänner och jag vet, att de är som jag förväntade mig, mysiga, pratiga och sköna, för jag har genom åren träffat många av dem. Sen har jag inte tusen vänner där inne … jag brukar ligga runt 112-115 vänner och det beror på att de som vill vara inne hos mig, vill jag ha dialog med. Jag vill inte ha vänner som bara vill läsa mig och inte kommentera, eller skriva eget. Jo, några äldre vänner har jag som inte ger ett pip ifrån sig, varken inne hos sig själva eller hos mig. De får vara så, jag vill ha dem där och inbillar mig att jag har lite koll ändå på dem, det sitter mer i hjärtat än i hjärnan.

Nu kom maken in och sa jaha! Va? Det luktade lite mök när han kom in, när han såg min äggmacka, så förstod han vad som luktade. Visst är det märkligt att det luktar så där om ägg? Jag skyndade mig att äta upp mackan, jag vill ju inte ligga här i soffan när antennkillen kommer in, och känner att det luktar mök. 🙂

Tjing!

Öppna dörren, möta tomheten

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Mitt huvud har börjat planera för storstädning av stugan, byta i sängarna och tvätta upp det plus lite kuddfodral och tunna filtar. Semestern går in på sista veckan och jag känner mig dubbel, vill bara stanna kvar här i vårt paradis, samtidigt som det ska bli skönt att komma hem.

Att komma hem efter fem veckor på annan ort brukar vara en märklig känsla. Öppna sin dörr och mötas av ett intet, så tomt som det är, att komma hem efter frånvaro, bor jag verkligen här i detta tomrum, utan doft, utan energi.

Jag får på något vis bryta mig in och inta mitt eget hem, för att det ska bli mitt igen. Jag har som vanligt fått en massa fåniga tankar om hur mitt liv hädanefter ska bli, japp, här ska motionscyklas varje dag hehehe! Bara en sån sak, rena straffet att komma hem, alltid ska en späkas på något vis. Sen måste jag släppa mitt slappa ätande, just i värmen överäts det inte, men jag har halkat ur det, som fick mig att gå ner i vikt. Känner ett kraftigt motstånd/rädsla mot att våga ställa mig på vågen där hemma.

Maken håller på och tar bort överflödigt kitt från fönstren, som han ska måla sen. Själv har jag funderat över hur illa kroppen far av att jag nästan alltid ligger ner. Ojoj sån galenskap eller hur? Jag får ont i huvudet och örat på vänster sida, den sida jag ständigt lutar i handen. För väldigt många år sedan konstaterade maken och jag att min förmodade tidigare inkarnation var i Rom, liggandes, matandes med vindruvor. Hoppas kan jag ju att det var jag som låg och gapade, men förmodligen var jag slaven som stod för all service.

Men skämt och sidor, jag tvingar mig att sitta upp vissa timmar, fattar inte varför jag slappnar av, trivs bäst med att ligga på sidan och göra det mesta. Jo, stickar också liggande, läser, äter, glor på TV, läser på paddan och skriver. Om jag nu bortser från hur illa det förmodligen är för kroppen, varför känns det som att det är finare att som maken t. ex. sitta och läsa i flera timmar? Lite samma skamkänsla som att inte vara morgonpigg, men det är ju inget jag smyger med, men det handlar om samma känsla.

Mina barnbarn kommer nog som vuxna prata om mig, som att jag alltid låg ner hahaha! Men är det några som har vunnit något på att ha mig där i soffan, så är det barnen, de vet alltid var jag är och vet att jag alltid har tid att lyssna, berätta om livets alla mirakel. När de springer förbi på altan, så vet de exakt, var de ska titta för att se mig och vinka innan de kommer infarande.

Så väl hemkommen från semestern gäller att sitta upp, cykla och hålla diet. Jag kanske skulle stanna på landet?