En strålande höstdag med nyp i luften, 3 grader känns väldigt svalt minsann, fåglarna har fått mitt överblivna bröd, längre tur ut än så, blir det inte. Jag håller mig inne, är ännu inte pigg, men maken som ständigt är pigg på en ny dag, har redan gett sig iväg för att gör sitt på områdets städdag.

Själv konstaterar jag att de flesta sommargrannar håller sig i stan, så fort det är städdag. Det är nya tider, annat kan jag inte säga, det här solidariskt gemensamma görandet i ett stugområde, verkar mest skötas av den äldre generationens män och så några av de som kommer efter. Men det visar med tydlighet samma mönster som resten av samhället, det är alltid någon annan som har skyldighet att sköta om något, vad det än månne vara, så krackelerat har även vårt samhälle blivit.

Med ett suckande inre minns jag vem jag var, när jag var mig själv. Jag var grannen i höghuset som satte lapp i entrén om en gemensam städdag, som vi skulle avsluta med grillning. Jag hade pratat med förvaltaren och fått säckar och plockare till låns, de var nog överraskade, för hur ofta bryr sig folk som bor i hyreshus om sin omgivning, mer än att förvänta sig att någon annan alltid tar hand om allt.

Men vi var ett större gäng som satte igång, trevligt var det och vädret var med oss. Andra grannar som kom på väg hem, tyckte det var ett bra intiativ, åter andra talade om att det där hade andra betalt för att göra. Alla dessa glädjedödande latmaskar som inte kunde inse att vi hade det trevligt. Grillkorv skänkte en familj till oss alla, då de själv inte var hemma och hjälpte till, men tyckte idén var utmärkt.

När jag tänker efter inser jag att de flesta från det huset som var med då, de lite äldre inte finns kvar idag. Jag lånade vid annat tillfälle en sån där skräpplockare själv och gick efter huset vi nu bor i. Då kom en kärring och pekade utanför hennes port, där fanns det massor av skräp, på sidan av huset. Ni ska inte tro att hon såg mig, jag var bara någon som skulle ta hand om skiten. Då sa jag åt henne att hon kunde hjälpa till själv, då jag bara var en granne som plockade upp efter andra. Hon såg bra dum ut och stöp iväg snabbt.

Jag plockade dels för att jag vill ha det fint där jag bor, men också för att röra lite på mig, jag var njursviktig och orkade inte så mycket. Var lagom att gå med en plastpåse i min egen takt, kunde sluta när jag inte orkade mer och var nära min egen port. Jag har läst att andra i nutid motionerar med en plastpåse och plockare i näven samtidigt som de promenerar/springer sin runda. Sånt gör mig lycklig och jag saknar allt jag skulle ha velat göra om jag hade orkat.

Det blåser idag och höstens löv virvlar i kaskader förbi mitt fönster ner på altan och vidare på marken, nu kommer min tid, den svala tid jag trivs med.

Kände bara att Rulle vågar jag inte ta med på tunnelbanan, hissen kanske är ur funktion och då ska rullatorn dras upp för varje trappsteg. Så det blev taxi, dyrt, men så trevliga taximän, den första kom från SydAfrika och pratade flytande svenska, han har varit här i många år. Vi pratade barnuppfostran och hur viktigt det var att hålla ordning på sonen som var 17 år. De bor i en av förorterna som jag aldrig vill åka till och chauffören sa att det mest bor skräp där. Knark och knark …

Vi hade så lika uppfattning om fostran, så det kommer nog gå bra med hans son. Vi tackade varandra för ett härligt samtal och jag hann precis in på Smarteyes. Optikern kollade synen, den var oförändrad. Sen fick jag hjälp av en trevlig tös, som hämtade bågar och vi tillsammans kom fram till en båge som passar mig. Jag återkommer med bild om några veckor.

Sen stod jag där på Kungsgatan, helt tafatt, pulsen, trycket av människor på väg, gjorde starkt intryck på mig. Jag är inte van längre, och tänkte mig ett fik. Vetekatten kändes som ett bra val, men jag kom inte längre än till tunnelbanenedgången där i hörnet nära Hötorget. Benen sviktade och jag såg att det låg en Espresso House precis där. Tog mig in och ner för en trappa, går som ett barn när benen sviktar, med en fot i taget, känns alltid konstigt att behöva gå så, men bara gilla läget.

Beställde en cappuccino och en beagle, köade först för beaglen, sen för kaffet och så stuttade jag mot en ledig plats. Men kära nån sånt jäkla liv, från serveringsstället, plus musik i högtalare och framförallt besökarna. Jag överdriver inte när jag säger att jag blev kallsvettig och skakig i kroppen, tappade matlusten efter en stund. Ringde en taxi, samlade ihop mig och bad om en påse att stoppa beaglen i.

Sitter i busskuren och väntar på Taxi, efter en stund ringer taxikillen och undrar var jag är? Han kommer från fel håll, så jag säger att jag går över gatan och väntar utanför Max. Där kom han, ännu en trevlig man, en Marockan denna gång som också bott i vårt land länge. Vi pratade om invandringen och delade massor av tankar om det, jag menar folk som han som varit i landet 20-30 år pratar flytande svenska, är ju som vilken inföding som helst och det är mycket intressant att höra hans tankar.

Tiden flyger iväg när jag har trevligt och även denna chaufför tackar jag för en givande stund. Stunden av samförstånd med en främling, är något jag skattar högt och inte blir det sämre när de som kört mig verkligen går igång och och vi får det där efterlängtade samtalet som ger så mycket.

Väl hemma knaprande på resterna av smörgåsen, tänker jag att utflykten var som ett besök i den tid som flytt. Jag jobbade under några åt på Kungsgatan, flängde runt i Hötorgshallen och köpte hästkött hos Chilenaren längst in i vänstra hörnet varje fredag. Staden, pulsen var ett med mig, då var jag hemma i min stad och för den delen stark frisk och orädd. Rädd och rädd, det var läge att vara smart och tänka sig för när man som jag var ensam ute, både i Stockholm och i andra länder jag reste själv till.

Visst blåser det idag, men solen strålar och det är Magganväder, svalt och skönt.

Ja, tänk vilken tur, ännu en dag jag känner mig lycklig.