Ett telefonsamtal

Palliativ vård faller som en tung gråsten i min kropp ner i magen och stannar där, tyngden sprider sig och jag befinner mig i ett känslomässigt intet läge. Var är gråten, skriken och frustrationen, just nu ett intet i mig.

Äter och dricker man inte och riskerar att få ner det lilla man får i sig i lungorna som då kan skapa lunginflammation, då har livet redan smitit sin kos.

Sjuksyster och läkaren ringer och vi pratar oss fram till det palliativa. För mig det kärleksfullaste jag kan ge min mamma och med läkarens hjälp, ångestdämpande och starkt smärtstillande.

Bäst att hon får ligga i lugn och ro på det ställe som har varit hennes hem de senaste 6-7-åren. Inte köras till sjukhuset, böka bort hennes sista tid med meningslösa transporter och insatser som inte leder någonstans. Kroppen måste ha rätt att få lämna när den har gjort sitt, själen väntar på sin frihet och jag vill inget hellre än att hon får möta alla nära och kära som har gått före henne.

Just här och nu är jag så glad att vi fick vår lilla stund med kaffe och tårta med mamma sittande upp. Hon njöt av kaffet ”livselixir sa hon” och citronmoussen mmm och en liten bit jordgubbe var så påtagligt njutbar.

Tänker på allt en människa har gjort under sin livstid, sagt, känt, upplevt. Livet är en nåd vi får passera, större delen av det vi kallar liv, förstår vi inte just nåden. Vi växer upp, hovrar i tillvaron bara glider igenom och vidare, långt senare kommer tankarna, insikterna och frågorna vi ställer oss om detta fantastiska liv.

Kan ni tänka er att jag skriver och hela tiden har Frasse sin förmiddagsuppgift att få med mig till köket för frukostbrunchen. Han snackar, krafsar ger sig inte, jag ska upp ur soffan och hämta frukost.

Ja, så blir det och hemma blir vi, ingen tripp till landet denna vecka som planerat. Jag vill ha nära till mamma och kommer nog åka över ofta. Får göra som när min syster låg för döden, ta med min stickning.

Alla ni som kan njut av nåden, gåvan vi alla fått av liv.

lite tänk

Var uppe tidigt i morse ”för att vara mej” och satt i soffan så klar. Ge mig några år, så har vi en fin grop i nya soffans dyna efter rumpan min.

Men det var ju inte det jag skulle skriva, utan om det kav lugna havet och solen som tveksam lite avskalat så där som bara novembersol kan, ändå lyckades blänka till i en mås som gled över himlen.

En ynnest att få se livet i sin eviga kretsgång. Allt klarar sig själv, solen går upp och ner, djur föds och dör, naturen växer upp och torkar ihop till mull. Det blåser, snöar, töar, regnar, solen värmer mer eller mindre, månen skiner, molnen drar än hit än dit.

En ynnest att låta det skådespelet upprepa sig inför mitt seende. Ibland suckar jag av lyckan att bara få ta del, utan minsta krav. Andra gånger blir jag lätt vemodig som varje vår, att alltet orkar ta nya tag och blomma upp inför mig igen. Andra gånger är det en befriare att andas in djupt och låta den djupare sorgen släppas ut. Vi människor är inget utan den syresatta rundeln runt vår jord, är inget utan allts eviga vandrande, helt av sig själv.

Tacksamheten finner inga gränser i min vardag mellan ynk och frustrationer. Glädjen egen eller delad är det finaste att ha. Gränslösa tänkandet kan ge oss allt, även det vi aldrig når. För en sekund eller två får jag sväva, sväva ut.

Orostid och fest går det ihop?

Egentligen har jag inte tid att skriva just nu, men andan faller på och jag följer andan en stund. Igår ringde systern på mammas boende och berättade på usel svenska att mamma skickas till sjukhuset med en stroke. Det var knappt jag förstod vad hon sa systern alltså, hur kan de få en så viktig uppgift i samhället, utan att prata svenska bättre än så. Eftersom det är mammas tredje stroke vet jag att det inte är någon ide att hysteriskt rusa till sjukhuset. Hon är talbar, men sluddrar och kommer nu undersökas och slutligen köras till en avdelning,
Men ringer så klart sjukhuset för att höra hur det går och pratar med en normalt svensktalande kille som under samtalet får in mamma, det tog lång tid mellan samtalet från systern på boendet tills mamma kom på plats. ”Ja, jag är den ni ska ringa” säger jag när han frågar, kollar att numret stämmer hem till mig i papperna från boendet. Självklart inte, där stod vårt gamla hemnummer, fast jag lämnade redigt papper för flera år sedan, med mitt nya nummer. Men det vore ju dumt att tro att ett boende kunde klara att ändra en så viktig uppgift.

Sen fortsätter livet här hemma, vi ska ha ungarna med barnbarnen här som idag på middag och vår beställda cateringbuffé levererades i många kartonger igår, som vi ställe på den inglasade balkongen över natten. Vi ville skapa lite mys för familjen och valde catering, bara ställa i ordning här hemma duka och pyssla med snacks, drink, middagen, efterrätt Banoffee gör vi själva och så espresso eller vanligt kaffe till det. Vi brukar bjuda på middag denna helg, underbart att få träffas och umgås. Ungarna börjar bli ”stora” fem stycken från fem till fjorton snart femton. Anders har fixat pyssel och knåp som passar de olika åldrarna och så godis så klart.

Frasse fick en extra lång promenad och när jag klivit upp kom de hem efter en snabbis med bilen ner till Anders föräldrars grav med ljus och krans.

Tillbaka till gårdagen. Ringer neuroakuten (sjutton vet hur det stavas) vårdlag 3 och vill höra hur det nu är med mamma. En kvinna som pratar ännu sämre svenska än systern på boendet bad mig lämna mammas födelsenummer. Jag talar om det i vanligt tonläge och pratfart. Tystnad . . . jo, jag tar det igen …tystnad bara avdelningens ljud, pipande från bevakningsmaskiner . . så upprepar hon siffrorna, fel igen och jag talar l å n g s a m t . . . upprepar .. upprepar, höjer rösten . . . pratar som till en idiot . . . 16 var så svårt så svårt . . jag blir otrevlig i tonen (undrar vad i helvete detta är, ett skämt???) Inom parantes sa jag inte utan tänkte. Min man tittar på mig frågande, undrande vad fan jag håller på med. Efter att ha sagt 16 på mängder av sätt, ett sex, ett sex , sexton sexton sexton Nej inte 06 nääää inte 06. Till slut sluddrande på fan vet vilket språk sa hon 16 och plötsligt hade hon hela födelsenumret. Sen tystnad bakgrundsljud av olika maskiner pip pip pip jobbade på. Jag säger Hallå??? På oförskämt dålig svenska fick hon ur sig den avdelning mamma nu låg på och telefonnumret. Jag tackade och avslutade samtalet snabbt. Faktiskt chockad över hur en så outbildad kan sättas på en så viktig plats? Verkligen inte svårt att förstå gårdagens uppgifter på nyheterna, att stora klasser fockats ur sin utbildning till sjuksköterskor pga usel svenska. Tänk så Otroligt Många Fel det kommer bli i deras fotspår, i ett jobb där det akut behöver gå undan i tanke och tal. Hur ska de klara av order om mediciner i akuta skeenden? Kan de inte läsa eller förstå svenska siffror i tal . . .

Senare på kvällen fick jag tag i en svensk sjuksyster på mammas avdelning tack o lov prisa konungen! Jag fick till och med prata med mamma med högtalaren på mobilen. Hon skrattade när hon hörde min röst och då blev jag lugn. Visst sluddrade hon lite och stroken var denna gång på motsatta sidan, men hon kände igen mig, blev så glad sa syrran. Vi kommer på söndag sa jag, idag ska de testa hur hon har påverkats och jag fick svara på många frågor om hur mamma var innan den här stroken.

Idag är det verkligen november och jag hälsar de grå och blöta som så naturligt ramlar in, så fort vi stavar till november. Nu ska jag hjälpa Anders få ordning på festen.

Repris från 2015

Idag är jag ”dagen efter”, kroppen är en röra och jag känner mig ilsken för jag har saker att uträtta.

Det är en sån dag när jag blir galen på alla inlägg som bara pekar åt ett håll i vårt land, åt helvete!

Jag vill inte höra talas om fler invällande invandrare, att det från torsdag inte finns tak över huvudet för fler och vi bara sitter här i roddbåten och regeringen har snott årorna och skiter fullständigt i sånt som varje klok Svensson kan räkna ut med baken, det går åt fanders.

Jag vill inte läsa att våningssängar inte går att få tag i i hela Europa, att lite för många flyktingar är missnöjda redan efter en vecka i vårt land. Att de slåss som galningar på förläggningar, att de redan har börjat fortsätta sina interna religionsstrider i vårt land, under tiden vi tror att vi räddar dem.

Att de släpar sig genom hela Europas alla trygga länder för att komma just hit, vilket har mest med ekonomiska fördelar att göra, vilket vi inte alls får låssas om eller prata högt om.

Signalerna vi sänder ut har vi problem med, vilket varje svensk vet, signalfel är ett inarbetet problem i vårt land som tydligen också kan överföras på invandringen. Att göra något av det, rätta till det verkar vara totalt omöjligt i vårt land. Både tekniker och upphandlare och regeringen klarar inte av att ta tag i saker från botten, stå upp och tala ärligt om det som felats. Nej, de har media med sig som har slutat vara det de ska vara grävande, ärliga i sitt uppsåt att peka på brister, sprickor och regeringens taskspel.

De håller ihop och jag begriper banne mig inte vad de tror sig tjäna på det?

– Men tror ni att vi alla är så lättlurade?

– Men vi vill så väl och hjärtat ska vara med, vi tänker och lever här och nu precis som det i andra fall bör vara.

– Men det finns ett SEN som i ett lands ekonomiska varande inte kan ignoreras med ett nu. Har ni totalt glömt SEN?

– Men ni minns de gamla som misshandlas i vården. De gamla som inte har råd att äta, leva som du och jag.

– Men ni funderar väl på hur vår sjukvård slutligen kommer se ut? Löner till de av oss anställda, visst vill vi ge dem anständig lön och rätt till semester som är så viktig för resten av oss andra? Eller?

– Men rädslan för det kriminella är tydligen inte tillräckligt personligt nära ännu för att vi ska protestera mot att polisen bryts ner, den nya organisationen fungerar tydligen sämre än sämst vilket också är något vi absolut inte får tala om eller ifrågasätta. De högst upp i polisiära kretsar tiger som muren tillsammans med regeringen.

Polisers löner? De får gärna gå ut och offra sina liv tillsammans med brandmän och sjukvårdspersonal, bryr vi oss? Bryr sig makthavarna om att landets domstolsväsen och polis krackelerar? När bilar och skolor ständigt brinner i de där förorterna vi inte får låssas om har sjuka problem.

-Men hur tänker ni SEN med allt nytt folk som ska ha rätt till allt vi är vana vid? Hur tror ni att vi kommer reagera och må när alla budgetar är slimmade till ett samhälle som har anpassats till andras väl och ve i första hand?

När vi var och en drabbas av den ekonomiska katastrof vi har framför oss på ett mer personligt plan än nu? Reagerar vi då?

Jag är väl som alla andra, tänker på mig själv och mina egna nära och kära. Precis på samma vis som flyktingarna gör när de drar igenom Europa för att slutligen stanna i Tyskland eller Sverige. De länder som till synes erbjuder mest …

-Men jag undrar hur det kommer se ut i samhälle SEN? Finns det ett SEN som liknar det vi tänker oss som vårt samhälle?

Våra barn och barnbarn har de inte rätt till ett värdigt liv i Sverige? Hur svårt kommer framtiden att bli för dem, vad lämnar vi efter oss?

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Tänka högt

Efter nattens njutbart regnande konstaterar jag att jag har sovit som en stock, konstigt att varje förflyttande fram och tillbaka mellan landet och stan slår undan orken för mig något dygn.

I måndags kunde min städtjej inte komma, pga skolstarten för sin dotter. Så jag fick en vikarie, öppnade dörren och där stod Ukraina med soligt leende. Hon kom hit i mars och pratade hjälplig svenska och engelska. Nog sjutton är det skillnad på folk och folk och inte sjutton är det rasism, bara ett konstaterande.

Hur mycket hjärta och empati jag än har för annat folk, känns det bäst med de som likt oss vill jobba och har liknande uppfattning om det mesta. Ärligt talat tror jag inte på multikulti i något land, peka ut ett land utan mängder av problem pga olikheter mellan folk från länder för långt ifrån västs påverkan. Det här med ”lika barn leka bäst” har inte kommit till av en slump.

Sen är ju människor oändligt olika att möta därute, även svensken finns i oändlig variation. Vi har egna av allt, våldtäktsmän, mördare, bedragare, skitstövlar, psykopater ja, va du vill, allt finns. Det finns inhemskt att ta hand om, men inte var de så många att varken poliser, fängelser eller häkten räckte till.

Undrar vad som gjorde att politiker ansåg att vi behövde alla dessa invällande livräddare som skulle bli en fördel ekonomiskt, rädda pensionerna osv i evighet. Men hallå, de från MENA länderna de är ju oftast analfabeter, vuxit upp på stampat jordgolv och har inte ett dugg likhet med västuppväxt folk. Ja, vi som de ser ut som människor, behöver föda, tak över huvudet och vård vid sjukdom och annat.

Men sen är det inte så mycket som stämmer längre, vad den skillnaden har gjort med vårt land är ju rent skrämmande och att svenskt folk inte ser vad som har hänt och inte kan hjälpa till att stabilisera vårt land, det ger mig panikkänsla.

Mig går det ingen nöd på, så länge jag inte blir nedslagen eller våldtagen. Bara en sån sak att dessa . . . . (fult ord) ger sig på gamla kvinnor och våldtar dem, en våldtog gamla tanter på ett boende och filmade det hela. För mig fullständigt ofattbart, som så mycket annat som följer i dessa människor väg efter intrång i vårt land, med falska ID om inte något annat än deras lögner om ålder och eget land.

Jag vill inte ha det så här, som sagt, jag klarar mig, men herre min gnu våra barn och barnbarn. Det är ju dem jag agiterar för, tänker på. Hur sjutton tror ni de kommer få det om låt säga 10-20 år? Om jag inte minns fel är det 3 miljoner idag som jobbar, vi är över 10 miljoner, så 3 miljoner ska föda lite över 7 miljoner. Matte är inte min starka sida, men även jag kan lägga ihop det där och inse att det inte kommer hålla så länge innan vårt samhälle är slut. Eller hur tänker ni som tänker att jag bara har fel?

Som vanligt får jag klämma in att jag inte har ett dugg emot invandrat folk som lär sig vårt språk, för att de vill leva här med oss på de villkor vårt land borde ställa på alla infödda som invandrare. Gör din plikt, dra ditt strå till stacken, här har vi skyldigheter och rättigheter. Inte bara rättigheter.

Jaha, det var dagens plåga att läsa för den som inte delar mina tankar. Nu har maken dragit igång med allt slit på huset, tomten och jag får väl hitta på något strå att dra till stacken.

September har blivit en ruggig månad, har lyckats få tid till allt man egentligen vill slippa. Först hemma de nya fönsterrutorna, tandläkartid, gynekologtid, Camp pro få en tumortos för just min tumme, mammografi. Inte klokt allt inom loppet av några veckor.

Fridens

Vill inte att folk anpassar sig så galet mycket till PK-normen att de varken syns eller hörs. De ser ju bara konstiga ut i sin anpassade tystnad. Att aldrig reagera på annat än att andra reagerar är ju bra märkligt, eller har jag fel? Borde jag och mina polare sitta som apan?

Tänk att jag lever ännu fast jag har simmat mot strömmen i så många år. Jag hörs alltså finns jag . . . ett tag till.

Stopp för alla klimatlögner

Klimat i kvadrat

Jordens klimat har alltid varierat. Under vissa perioder har det varit tropiskt varmt, under andra har stora delar av jorden varit täckt av is. Istider avbryts av varmare perioder, som den vi befinner oss i nu. Den började för 11 500 år sedan.

I och med att det blev varmare smälte isen som täckte bl.a. Sverige och människor kunde börja leva här. Temperaturen i Sverige steg långsamt och för mellan 5000 och 8000 år sedan nåddes den högsta medeltemperaturen. Då var det så varmt att det fanns pelikaner i det som nu är södra Sverige. Efter hand sjönk temperaturen igen. För cirka 3000 år sedan var det fortfarande varmare än det är idag.

Tänka sig. Och allt detta skedde utan att vi hade förbränningsmotorer eller eldade med olja. Helt fantastiskt. Man kanske skulle kunna tänka i banor att CO2-halten var högre då? Eller kanske var det så att det berodde på någonting annat? Någonting som idag inte går att beskatta.

Det här fick vi lära oss när vi gick i skolan på 50- 60-talet. Vad säger det oss då? Bland annat att klimatet pendlar mellan kallare perioder och varmare perioder. Så har det varit under jordens hela utveckling. Konstigt att det inte gäller nu. Kanske var det så förr att man inte kunde pungslå folk med straffskatter om det råkade vara en smula varmare.

Men så hände något. I slutet av 1200-talet började temperaturen att sjunka då “Lilla istiden” inleddes. Det var en kallperiod som skulle pågå i ca 500 år. Dessutom blev klimatet mer varierande, med år av både av extrem nederbörd och torka. Ingenting vi märker av idag på 2000-talet.

Men så blev det återigen varmare och helt plötsligt befinner vi oss i nutid och vi kan se att temperaturen pendlar några tiondels grader upp och ner på årsbasis. Fast nu beror svängningar inte på jordens utveckling. Det beror på något helt annat. Eftersom vi inte lär av vår historia beror detta på att människan släpper ut koldioxid. Kolossala mängder koldioxid.

Men säg mig då, hur kunde det vara varmare när människan inte släppte ut koldioxid och svalare nu när människan de facto släpper ut koldioxid? Det är nästan som att man kan höra en liten klocka ringa.

Fast jag tror att det berodde på att det inte fanns någon Bolund eller Stenevi eller föredettingen, globalisternas megafon Thunberg, på 1200-talet.

Vi kör på det.

Jan-Ove Malmgren, 2022-08-17

Stopp för alla lögner om klimat.

Besöket hos Sören

Just nu pustar jag ut efter en trevlig stund med Tim. Vi bestämde att vi skulle gå ner till ”Sören” som han sa när han var liten. Frisören visade sig vara fullbokad, dumma jag tänkte inte på att det är skolstart på torsdag och alla ungar ser ut som bara den i håret.

Men frisören skulle trycka in Tim om vi väntade ett tag och det gjorde vi. När Tim väl satt i stolen drog jag iväg till blomsteraffären och köpte en fin blomma med kruka, jag sa att jag ville ha billigaste krukan. Det är så sjukt med blomkrukor, så dyra hur små och fula de än är. Ska krukor alltid vara dyrare än själva blomman? Sen fick jag Begonian och krukan inslagen så tjusigt i fint papper och ner i en kasse.

Tillbaka till frisören som var på slutet med klippningen av Tim, jag tackade, betalade och gav frisören blomman. Han tänjde på sin tid och jag ville visa honom att jag blev tacksam för det. Så överraskad och glad som han blev, det är väl en ynnest att få göra andra glada. Anders, sonen och hans söner klipper sig där, en bra frisör.

Sa till Tim att man alltid ska vara generös Om man har råd med det och hjärtat vill. Man mår så bra själv av att hjälpa andra och vara generös om man nu kan.

Sen stack vi till fiket och pratade om allt mellan himmel och jord.

Jag sa att jag har spenderbyxorna på när vi drog in på Ica. Jordgubbar, vindruvor hundben till Molly, bajspåsar och godispåse till ungarna, det fick Tim med sig hem. (Hahaha! Ser det efteråt att det ser ut som om ungarna får bajspåsar och godispåse.)

Utanför Ica på fiket satt en av hans fd dagisfröken vår fd granne vars barn gick i samma klass som vår dotter, där satt hon med lite annat folk. Jag passade på att krama om henne, maken dog för några veckor sedan. 💞

Blir sjuk och får diagnos cancer både här och där, dör på tre veckor. Sen får hon syn på favoriten Tim som hon alltid har vurmat för. Hon frågade mig om hon fick gifta sig med honom. Klart jag sa ja.

Ett är säkert, om jag inte hade haft scootern hade denna trevliga dag inte blivit av. Älskar min scooter!

Ibland är jag inte klok, men det är väl inget nytt. Satt en kväll och glodde på tv. Ser att en mindre fluga har dykt i mitt vattenglas, äsch vad har du där att göra frågade jag? Tittade vidare på tv och långt senare ser jag att den ännu lever, märkligt. Jag blev så rörd av hans kämpande, tänkte på hans göranden i sitt korta liv. Men jag gillar verkligen inte flygfän surrande runt inne, jag har nog aldrig förr känt sorg över en blomflugas drunknande liv. Jag avslutade hans liv, har aldrig upplevt det så sorgligt att klämma ihjäl en blomfluga.

Jag som knappt klarar av att se överkörda djur efter vägarna, jag som gråter när de vanvårdar, misshandlar djur. Världen är så grym mot människor, tänk så mycket jävligare den är mot djur. Ukrainas folk lider, men de förstår åtminstone vad som händer, inte barnen, men de vuxna. Men alla djur, de vilda och de tama, bondens djur. Jag klarar inte av det, händer det olyckor med djur vill jag i första hand höra om djuret överlevde eller om djurvårdare har tagit hand om dem eller avlivat dem. Känner som om jag fjärmar mig från människans lidande, människan skapar bra mycket elände och jag försöker enträget hålla det ifrån mig.

Håll i er ännu ett inlägg rykande nyskrivet!

Tiden har en förmåga att bara gå upp i rök, vi har ju haft Ella här veckan som var, Ninas äldsta flicka som fyller nio år imorgon. Första gången hon var borta så länge och första gången hos oss, så många dygn. Det gick så bra och vi fick fint tillfälle att bonda lite mer på djupet i lugn och ro.

Klart hon som Dans ungar när de är här, fick lite friare tyglar när det gäller godis, fikabröd, uppe sent, läsa tills hon somnade. Sånt som alla ungar uppskattar, lite extra frihet hos oss.

Anders och Dan tog ungarna med sig på upptäcktsfärd till Spårvagnsmuseet i Norra Djurgårdsstaden. En upplevelse Ella var mycket glad över, träffa kusinerna var inte heller fel. Sen drog vi till landet med stor nyfikenhet över hur pass vår nya gräsmatta på ca 500 kvm hade tagit sig. Den var till belåtenhet, men det tar ju tid att få ordning på den, så mer på tunnsådda platser och gödsla på rätt vis. Nu ska Anders klippa den för första gången.

Förra veckan kom Dan med familj ut och efter det såg vi bara Ella på nätterna sovandes. 🤣 De hade så mycket för sig ungarna, Dan kom i galopp med Ella på ryggen för avlämning hos oss sent på kvällarna. Hon var så uppspelt, skulle stå i planka 10 minuter!? Då skulle han köpa en häst åt henne haha! Hon är så himla envis så en dag kommer hon bergis att stå i planka 10 minuter för sin dröm om sin häst. Men då har nog tidsfristen för erbjudandet gått ut.

Klart de har badat, Ella har ätit både lunch och middag med kusinerna och mellanmål. Fyra barfota ungar som har sprungit fritt ut och in, hoppat i ..… hjärnsläpp, vad sjutton heter den svarta hoppgrejen? Ja, ni fattar.

Det var inte kul att åka hem tyckte hon, men det går fler tåg när hon kan bo med oss. Sitta bakom ändan på mig som ligger på sidan i soffan. Kan ni tänka att båda våra ungar har suttit så under uppväxten när vi har tittat på TV. Sen kom Tim sonens första och satt likadant, nu Ella. Hon döpte mig till Kudden, hennes egen mjuka kudde och så vi har pratat. Klart ”kudden” baken är mjuk att hänga på. Någon glädje ska man väl ha av alla extrakilon.

Sen har Dans familj haft besök här på landet av hans kompis med familj. Kompisen blev polis och har lovat mig att dyka upp i full mundering och ge mig en kram. Det sa jag under hans utbildning att jag ville ha, så nu får jag nog besök av piketen någon dag framöver. Jag har ju jobbat som civilanställd på Kronoberg, men det var ju inte så att jag kramade poliser där inte.

Jag har sovit varje dag sedan i söndags, tröttheten tar mig i perioder. Men i morgon packar vi oss hem till Ellas kalas, det vankas grillade hamburgare och säkert tårta till kaffet om jag känner Nina rätt.

Det blir en sväng hem, vattna blommor, hämta post och slå in paket. Lär även bli en sväng för att hämta ett utekök Dan har fått av en vän. Vi har släpet med oss, för andra gången senaste veckorna. När Anders körde hem Ella var släpet med, ett bord hämtades till Dan och Ninas altan och min gamla begagnade scooter som inte orkar dra mig upp i backar något vidare. Den var rätt slut redan när jag köpte den som då begagnad, fick ju som tur en stark riktig scooter som ni vet för några år sedan. Tanken är att den gamla slöa scootern ska gå att köra för mig här, inga backar i omgivningen jag vill åka till. Nå, nu ska detta med till landet imorgon, när vi åker hem efter kalaset.

Sa jag att vårt tak nu är ompysslat och målat här på landet. Jag tycker så mycket om när hantverkare verkligen är noga och gör allt förarbete som behövs. Det är inte säkert att det är så nu för tiden. Så en stor ⭐️till honom.

Det har hänt massor av andra saker, men jag stannar här.

MIN LÄNGTAN ATT MÖTAS IGEN 🍂🍂🌼🍂🍂

En repris från 11/7 1917

Igår var sommaren samlad i en smeksam vind just på vår altan, njöt gjorde jag av skuggan och allt det gröna som så beredvilligt bjöds. Kaffemuggen på lilla bordet, radion på ljugarsoffan och Sommarprat till livs, i händerna de eviga maskorna som ständigt följer mig och mitt liv.

Där satt jag och tänkte att livet verkligen har varit snällt mot mig och givit mer än det har tagit. Fast jag hämtar blodtrycket i knäna lite för ofta och förgiftar min kropp med livgivande cellgifter för att transplantatet inte ska fly min kropp. Visst kröp jag omkring och tjöt av sorg, saknad och brustet hjärta både en och två, tre gånger under tidiga åren som gick.

Saknaden efter de nära som dog, den finns där oftast hela tiden, fast till vardags mest omedvetet tills en doft, ett minne flyter upp. Det är då jag känner hur djupt hålet är, det är då jag pratar med dem. Frågar vad det tjänar till, vad är det för mening egentligen med livet och våra möten. Det är då jag blir så in i helvitti sorgsen och känner, verkligen känner att just jag är en sån mänska som vill ha det där vanda, igenkända kvar runt om mig hela tiden. Det ska inte dös här inte, varför kunde inte min mormor bli som Dagny sommarprataren igår 105 år?

Syrran ska vi bara inte tala om, död vid 49 år i lungcancer, hon var kanske inte den optimala syrran för mig, eller jag för henne, men vi var de enda syskon vi hade och det räcker och blir över när livet står på spel.

Föredettingar har ju sin del av min själ och hjärta, jag saknar dem alla och önskar att i de bästa av världar kunde vi prata, umgås så där tryggt man bara gör med dem man skänkt sin kärlek till, vänner eller käraste. Visst vi mognar och med det kommer förändringar, men nog tror jag att det inre stråket, kärnan av mig, oss alla är den vi fick med oss detta liv. Den igenkännbara kärnan, när jag tänker så typiskt ”den personen” eller ”den personen” och det kan vara de fina sidorna hos någon likväl som de man gärna blundar för i vänskap och kärlek, nog vet du vad jag menar.

Ja, jag har vuxit förbi många vänskaper och de mig, nog tror jag att det är allas vår väg, vi möts byter erfarenheter, lär oss av varandra. Jag har bitit i det sura äpplet många gånger, men kärleken jag fått av andra är så mycket större än det sura. Ibland har jag till och med känt mig gudabenådad som har fått så mycket till skänks via andra.

Idag blänker allt det gröna frodigt av regnet som faller, ljumna vindar torkar min kind och rosen min första planterade tar sig med en knopp som sakta börjar längta efter att öppna sig. Ahhh, en lång sån där djup, glad i själen suck tar sig ut och jag känner plötsligt att de alla som gick finns här mitt i altet. I det frodiga gröna, i vinden, i min suck, i min längtan att allt ska vara, i min längtan att mötas igen.

Kropp utan knopp 🌿🍋🍋🌿

Är man dum i knoppen får kroppen lida! Så sant att det inte är klokt.

Ni vet alla piller jag måste ta morgon och kväll, var tredje vecka sätter jag mig och fyller medicindosorna. Sedan många år ingår en tablett mot magkatarr, som apoteken nu sköter sina inköp växlar utseendet hela tiden på samma piller. De är ovala, runda, stora, små, dragerade, odragerade, oranga, vita osv.

Så sist jag fyllde mina dosor var den stor, rund och utan ytan som gör att den slinker ner lätt. Förbannade skitpiller som gärna fastnar bak i gommen. Som om inte det räcker var den så usel att jag seiöst funderade på att gå ner på apoteket och kräva en sort som fungerar, för magkatarr har jag haft från och till hela tiden.

Igår när jag började leta efter en extra magkatarrstablett, tänker ta en till för de är ju så jäkla dåliga. Det är då jag inser att jag har ätit allergitabletter, inte en mot magkatarr. Som om inte det var nog, tog jag ännu en allergitablett varje kväll en lite blå jäkel. Så kan det gå när tabletterna ändrar utseende hela tiden och jag vimsade till det med namnet på tabletten.

Tack, precis vad min sketna kropp behövde. Magkatarr i flera veckor, spenderar mycket tid på toa i ett tillstånd ni inte vill veta mer om, räcker väl att säga att jag fick ont i skinkorna av sittandet och att färgen på det där vi inte pratar om har signalerat fel på levern och fan och hans moster.

Mina tankar har snurrat och slutsatsen blev att korven den italienska jag älskar, inte är bra för människor att äta. Skönt att korven var oskyldig.

Så där kan det gå när man är som mig virrigare än vanligt, överdoserad på allergimedicin i två veckor.

Igår kväll hände något mycket märkligt. Vi hade täckt nya soffan med filtar, så nu kan jag inte njuta av synen av soffan, bara känna dess bolster som kröppen min ligger i, njutbart, vi valde extra fyllning. Jag har packat upp stickningen från landet och stickat några varv. Den lösa stickan satt som den skulle inkörd i nystandet. Sen glor vi på en TV-serie och tiden går, tar upp stickningen och stickan är borta. Om ni visste så jag letade, nya ryamattan, soffan, filtarna, kuddarna, bordet, under duken, lyfte på Allt. Borta . . . det är då jag ger upp, reser mig, letar efter de där magtabletterna i medicinlådan och slänger en blick ner i min IKEA-kasse. Där sitter stickan i ett gul nystan?!!

Livet är en utmaning och nu för tiden finns det mesta jag vill ha på golvet, eller kastas mot tvättmaskinen, för att landa på golvet eller långsamt hamna där. Allt faller runt mig, det droppar, skvätter och rinner, ny överdel betyder alltid fläckar eller så landar det smuliga, knapriga på hyllan eller mellan brösten. Minns min mammas letande mellan brösten. Nu vet jag vad hon höll på med. Så för er små lagombröstade, med åren kilona, blir det mer hylla att leta på, bara så ni vet.

En glad sak, började hålla igen förra måndagen minus 1,8 på vågen, vore väl sjutton om inte något hände första veckan. Dessutom kommer min städtjej idag hipp hurraaa!

GoVänner ha det bäst ni kan, denna måndag går inte i repris! 🌿🌸🌿🌺🌿

Här en bild på nya soffan och ryamattan.

Innan jag glömmer … ✍🏻

ord som börjar lite smygande för att sen ta över och färga det mesta, tänker på order ”värdegrund” ett från början rätt fint ord, som med åren fullständigt ha trasats sönder, då inte ens de som startade ordet och deras evigt trummande med det, längre verkar förstå vad det står för. Sånt jäkla tjat, som alltid med modeord blir jag mer allergisk mot dem än mot björkpollen. Inte är det fint längre, värdegrund är lika med avloppsgrund eller något sånt stinkande. Tro sjutton det goda i ordet sjönk till botten, när politiker/byråkrater/löst folk tryckte ner mer och mer påhittad innebörd i ordet.

Nu ska vi genast kasta oss in i nästa modeord som klättrar snabbare än snabbt … narrativ, att höra det, läsa det i nästan varje mening, så tröttsamt. Jag känner mig som ett UFO, kvarlämnat från 50-60-talets normala, naiva, lugna uppväxande där S ännu hade en uppgift att fylla i vårt lands utveckling och gjorde så.. Inte såg vi på hela världens politiker/rika som ett enda stort konspirationsfölje med högsta mål att ta allas rättighet, frihet, ägande, åsiktsfrihet osv ifrån oss, göra oss till slavar med tvingande vaccineringar och vaccinpass. Det glunkas om vaccinsprutor med chips som sprutas in, ändrar vårt DNA. Vojne, jag orkar inte med allt.

Klart hela vårt samhälle är totalt upp och ner, men jag ser det mer som en självklarhet efter alla år med i stort sätt samma politruker som har sett till att placera folk med partibok i näven på samtliga platser i samhället där det skulle sitta utbildat folk. Det finns ingen framtid i den konstruktionen, lågt i tak bevakar de politiskt ditsatta sina tjänster. Så ingen vågar säga sin mening, om de ens har någon, tänker att vi alla lite som ryssen är indoktrinerade av S i vårt sätt att tänka oavsett vilken partihöringhet vi har. Gemensam uppväxt och samhällets ton, färgar oss vare sig vi vill eller ens är medvetna om det.

Eftersom jag är medveten om min förträfflighet tänker jag inte här och nu lösa alla samhällets problem, fast jag är högst medveten om min kapacitet till storverk. 🤣 Släng in ett gäng orädda idéfyllda tanter och lite gubbar med fart i, så kunde vi skotta och raka ut den sk politiska eliten, elit … morsning korsning. Döskallar utan ryggrad.

Men nu rakt ner i min tillvaro på landet, här har jag gjort en del nytta, har tvättat alla våra innekrukväxter. Nu har blommorna fått ny färg och bladen sin gröna färg, konstgjorda blommor är det enda som fungerar här. De vanliga blommorna är ju i behov av en skvätt vatten då och då, det blir inget av med det när vi är i stan. Annars händer det inte så mycket, jag trasslar till det ibland, idag kokade jag gröt till lunch och skalade ett kokt ägg till ett hårt bröd. Insåg att vi hade Skagenröra i kylskåpet, så jag hoppade över smöret och la röran där med skivat ägg ovanpå. När jag sen tog första tuggan insåg jag att jag hade klämt ut kaviar uppepå ägget. Ibland slutar jag inte förvånas över hur mycket jag kan få till utan att ha en aning om det hela.

Anders har preparerat jorden där vi ska plantera årets skörd av potatis, sen lekte han såningsman, kastade gräsfrön och gödsel runt sig, så nu förväntar vi oss mer gräs framöver. Själv är jag ännu mest konstigt trött och lägger mig tidigare än normalt, det brukar alltid betyda att jag är sjuk på något vis, om jag lägger mig före Anders. Gubben som skulle komma och gräva upp på tomten, han kom inte och har inte hört av sig. Jag sa redan innan detta hände att han inte kommer, ibland känner jag sånt på mig. Det där ni vet med magens hjälp eller vad den nu sitter, intuitionen? Så vi blev både besvikna, arga och lite till, vanligt hyfs lämnar man väl ett mail? Eller är det för mycket begärt?

Nej, han svarar inte, har helt stängt av sin mobil. Men vi har hittat en ny som bor i området som vi ska höra oss för med, om han kan fixa vår trädgård.

Nu ska jag sticka lite, ha det bäst ni alla Goa! 🥰 Bilden är från vårt kök med nya tapeten, liten kökssoffa och litet klaffbord. Stora matbordet har vi i rummet bredvid.

Stickglad hemmamalare 😀

Här borde jag inte sitta, men sitter kvar. Har precis bakat muffins med hasselnötsröra i mitten, imorgon ska jag dutta på glasyr och lite strössel. Tårtan är beställd, 16 bitars citronfromage, så det räcker till fikat även hos mamma på tisdag. Blir rörigt när allt ska trassla till sig runt samma datum. Imorgon blir det födelsedagskalas för mig, ungarna med mina älskade skunkar 🥰 kommer. Tänkte mig tårtan, muffins och hembakta bullar, men det sista orkar jag inte, så Anders får handla på Ica. Ni vet de där små som ser ut som kuddar, vanilj och kanelsmak finns och jag vill ha båda sorter. Barnbarnen gillar de bullarna och kan stoppa i sig rätt många.

Jag har malt mitt första egna mjöl på kvarnen, det var lätt och smidigt. Bakade brödet med enbart det nymalda Ölandsvetet, några skurna aprikoser la jag ner i degen. Spännande att se degens kraftigare jäsning jämfört med köpt mjöl. Jo, ca 25 gram jäst tog jag i, nästa gång kör jag surdeg eller mer av Kronans jäst allt är ju nytt, måste lära mig just det tekniska med att mala och baka sitt eget mjöl. Degen måste prata med mig, mina händer måste lära sig hur den här degen ser ut och vad den behöver.

Sen hände ännu en efterlängtad sak. Jag stickar nästan all vaken tid, sittande eller halvliggande i soffan. 😂 Såg för många år sedan att det fanns ett häfte som Ica förlaget gett ut med mönster på vantar med landskapsblommor stickande kvinnor skickade in. Jag har verkligen försökt få tag i den många gånger, men inte förrän nu hittade den till mig via ett bokantikvariat. Lyckan var löjligt stor, redan nu har jag börjat på ett par. Valde ut flera glada färger till mönstret, starkare än vanligt, det är lyckan. 🥰

På måndag kommer vår städerska, ska bli så skön vi har missat städning pga hennes sjuka barn och röd dag på vår städdag. Visst erbjuds vi ersättare, men vi hoppar över det, städar själva. På tisdag sticker Anders och Frasse till landet och möter upp grävmaskinskillen som ska färdigställa sista delen av vår tomt. Jag stannar hemma då ett företag ska leverera mattor som Anders är glad han slipper försöka få in i bilen. Sen har vi en mindre vit kökssoffa som ska hämtas i butiken när den dyker upp där, inte har jag lust att betala närmare fyrahundra för att få en så liten grej hemkörd. Så den ska hämtas någon gång denna vecka. Allt samma vecka så klart. Så vem vet när jag kommer ut på landet denna tur?

Nu ska jag fortsätta sortera tidningar, kostar på mig tre stycken och byter sen tidningar med en släkting och så ger jag många till mammas boende. De älskar att få tidningar, servetter med mängder av motiv och tårta eller smörgåstårta. Hoppas verkligen andra anhöriga hjälper till med det lilla man kan, för att alla ska få lite extra trevligt.

Stor Kram till alla som vill ha en 🌼✍🏻🌼

Tittut sa älgen

Jag längtar efter mamma . . . 🤭

sa hon direkt, när en anställd räckt över telefonen. Jag vet ju hur det senila ter sig, men det är min, min mamma och jag blev lik förbenat känslomässigt ställd. Jag vill inte vara med på den här resan, trodde aldrig jag någonsin skulle sitta på detta tåg. Det känns känslomässigt futtigt att prata om hur jag själv mår, men jag orkar så lite i nutid. Känns som om det är min skyldighet att vända ut och in på mitt eget skinn, bara jag hälsar på ofta nog. Sen att hon inte minns att jag kommer eller går, var där idag eller i förrgår? Är mina tankar, känslor bara svepsjäl att smita ifrån fler besök?

I naturens tystnad, sittande på trappan till huset, i sällskap av sus i träd och kvitter betraktar jag en fjäril som fladdrar än hit än dit. Så otroligt vacker och fulländad i sitt utmätta liv, Sorgmantelfjärilen. Solen värmer mina bara ben och armar, ansiktet vänt mot ljuset och jag känner mig en kort sekund för ett med altet.

I dag först börjar jag få tillbaka lite ork, kom hit i måndags, snart hem igen och ta hand om annat. Blir till att titta in till mamma, köper med mig tårtbitar till kaffet.

Nu har jag så mycket jag har lovat vad det gäller besök eller bli besökt, jag får ångest när hövve vill så mycket och sen kroppfan drar åt fel håll. Men jag tänkte köra taktik, ringa och boka och bara köra som jag brukar. Sen får jag väl hämta upp mig själv någonstans på vägen. 🥵

Väl hemma ska jag använda min nya mjölkvarn och sätta igång att baka med egenmalt korn. Det ska bli så spännande. Jag har startat en surdeg som jag hoppas få fart på, men det återstår att se.

Snart fyller jag 68 år, det är helt ofattbart när jag tänker på alla dessa år, de bara flög förbi och jag tänker på alla släktingar och vänner som har gått före mig. Min syster känns overklig, fast vi växte upp tillsammans, reste med våra föräldrar och tältade på semestrarna, delade rum, uppväxt, kläder, vänner, ungdomsgård och allt som hör till, hon känns likväl overklig. Fanns hon verkligen? Vi finns så länge någon minns oss, men snart är även jag, något som några kanske minns sitt liv ut och sen är mitt liv som ett maskrosfrö i vinden, ingenting. Tänk alla dessa miljoners miljoner som ingen minns, vi fanns där, levde, njöt, älskade, sörjde, var sjuka, fattiga, frusna, hungriga och kära, ett människoliv, ett flarn i tiden, utblåst som ett ljus. Ett något skingrat för vinden, sällat sig till jorden som mull att göda det växande, levande.

Liten rapport från restaurang skitiga duken. 🐣✍🏻🐥

Middagen startade med ett glas Aperitivo spritz med isbit i.

På bordet förätten: ägghalvor med räkor i röra med pepparrotssmak, kavringtårta med rökt lax, hemgjord skärgårdssill.

Sen varmrätten med helstekt fläskfilé liggande på pumpa, potatis och brysselkål serverad med Gorgonzolasås.

Till kaffet Key lime pie med cocos och vispad grädde.

Sällskap var av bästa tänkbara sort, vissa skuttade självmant både hit och dit, men löfte om påskägg för den som åt vettig, fick två att sitta still och äta upp lite bättre. Sen när påskäggen hittades var det inget fel på matlusten. 🤣

Själv hade jag en kroppsligt totalt urlakad dag, sittlåg i soffan, när de andra satt kvar vid middagsbordet, pratandes och skrattandes, jag fick sällskap av snart nio, vi pratade menstruation och förlossning, hur kommer hövve ut på barnen när de föds?

Skönt att vi alla kunde ”bara vara” när matkoman tog över sällskapet. En somna sittandes … faktiskt sant, han kallas min son, var nog första gången. 🤣🤣🤣 Resten läste missade mail och tystnaden lägrade sig en skön stund. Men sen kom vi igen med en espresso så tog allt prat och skratt över igen. Så skönt när alla kan vara sig själva, älskar min familj. 🐣❤️🐥❤️🐣❤️🐥

Idag är min kropp ännu knäppare, somnade i soffan och sov några timmar. Ikväll blir det lätt middag, rester från igår.

Ikväll kommer sonens familjs valp från Irland, det ska bli mysigt att se henne lilla Molly imorgon. Undrar hur Frasse reagerar på en liten fartig valp? Kanske blir han muttergubbe, han får väl snällt fostra Molly när vi träffas. 🥰

Nu blir det inte mer från soffhörnan. Ni alla goa vänner, ha nu en trevlig Påskafton. 🐣✍🏻🐣

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Kollijox

Dyker upp som ”gumman i lådan” det går ju så snabbt tiden och jag har tappat farten på lite olika vis. Jag som har älskat att prata i telefon gör det än, men att verkligen ringa har blivit något jag liksom glömmer bort. Jag har fullt sjå att göra det helt vanliga, som jag förr gjorde utan att tänka ett dugg. Ta sig upp är varje morgon något jag alltid har kämpat med, men inte som i nutid, kroppen ligger kvar, fast jag har gått upp. Sug på den du . …

Huvudet under armen, konstaterar att det gör ont och är segt att röra mig. Men om det bara var det, mina ben är så konstiga, ställer mig upp och svimmar nästan av blodtrycksfallet. Kommer jag iväg så tappar benen plötsligt all kraft och det blandas med mjölksyra/värk/kraftlöshet. Då gäller det att skyndsamt ta tag i ett bord/hänga över en stund, eller sätta sig så fort det bara går. Tame sjutton har jag snart inte varenda kroppslig konstighet jag kan hitta av de sk autonoma besvären. Men jag vägrar ge upp, släpar mig hela två portar bort 🤣 och tar min scooter på en tur. Ljuset, luften och friheten att röra mig som jag vill är gudagod, fristad så länge jag åker runt. Det här med att krypa, huka sig för att få upp låsen på scootern, öglan sitter under scootergolvet och är ett fäste att fästa i om man åker typ färdtjänst med scootern, finns inget gjort för att kunna låsa fast den.

Igår var vi på femårs-kalas hos vår dotter. Vi tog med två av sonens ungar och åkte dit, vi blev inte så många, många av gästerna var hemma och sjuka. Men det var kul att se dotterns nyrenoverade kök och vardagsrum. Hon är fenomenal på egna tårtor, så det är hennes ni ser på bilden.

Jag köpte en mindre gryta second hand från nätet av en hjälporganisation, den har jag till att baka grytbröd. Har i samma veva köpt från ett företag en elkvarn att mala säd med och lite olika kornsorter att börja med. Det ska bli kul att mala sitt eget mjöl lite grövre, kommer blanda med köpt mjöl.

Landet har vi varit på så klart, men är hemma nu några veckor för kalas, läkarbesök, provtagning osv. Anders har bokat möte med både takmålare och trädgårdsanläggningsföretag nästa vecka, taket behöver målas och jag vill inte se honom på taket. Så mycket korkade gubbar som tror de är 20 år klättrande och flängande, sen får ambulansen ta dem till akuten med brutna armar/ben eller annat. Mitten av vår tomt i en lite sluttande del är det så mycket stora stenar, de ska bort och sen dit med sand och jord. Vi tänker odla där, det blir väl till nästa vår kan jag tänka mig.

Jag har slutat att äta godis och kaffebröd sedan tror snart två månader, har funkar bra, lite skorpor har slunkit ner, men inget mer eller godis. Igår blev det tårta och hembakt kaka på kalaset, hoppas jag inte får jobbigt med sötsuget ikväll. Jag behöver verkligen gå ner i vikt, plötsligt vägde jag flera kilo mer och blev galen på mig själv. Men nu har jag gått ner de där extra jag hade gått upp, men det är låångt kvar till mer normal vikt.

Kära vänner ha det bra och njut av våren som långsamt med bakslag kommer. 💞