Sovstuga med gnöl fast jag borde hålla 🙊

En konstig dag, gick upp och gick till sängs igen. Vill bara sova och gjorde det många timmar. Just idag är kroppen knäpp igen, började igår kväll med vibrationer i öronen från och till, viket jag har känt av i några dagar. Sen ont i ena örat och bihålan på samma sida för att sen plötsligt trumma på med huvudvärk. Jag testade att ta kortisonnässpray, men inte sjutton hjälpte det.

Tror det stavas medicinska biverkningar, men från vad vete tusan. ME, fibromyalgi, POTS allt i en salig blandning, välj det som känns bäst för stunden. Oavsett vad, så finns det inget att göra rent medicinskt, njurens medicinering tillåter inget mer medicinerande, utan här får jag bara gilla läget. Jag blir deppig av detta helt okontrollerade tillstånden av fysisk svaghet, som värkande onda ben som inte orkar bära mig. Yrseln som tar mig när jag reser mig eller står och köar, är ingen höjdare kan jag lova, paniken som bryter ut när jag köar i affär. Ska jag lägga mig ner, sätta mig lutad mot godispelaren?? Men hemma i stan har jag nu min elscooter att sitta i, åka runt i affären med. Men jag ska likväl stå upp och fysiskt packa ner maten i kassar, klämma in kassarna på fotplattan och hinna sätta mig. Snabbt måste det gå så jag inte snurrar omkull.

Att duscha är jobbigt, lägg till tvätta håret och jag får ta med handduken, lägga mig blöt på den på sängen för hjärtat pumpar och jag flåsar hysteriskt. Flåsandet är jag så trött på och hur jag någonsin ska få upp farten, fattar jag inte. Jag har skrivit om det många gånger genom åren, det går inte att träna med en kropp som blir sjuk av träning. Men har jag någonsin gett upp? Jo, när jag efter träningsförsök blivit sjuk och inte klarar av ett dugg mer. Men så börjar ju kroppen hämta sig och hela tiden dessa förbenade tankar om att jag måste klara av något. Så som vanligt har hjärnan en plan inför hösten, samt extra tillägg för bantning.

Som om skallen min bara har två mål som jag aldrig når, gå ner i vikt och träna. Ärligt talat faller jag ibland ner i mörkaste hålet i min frustration över att inte kunna bestämma över mitt fysiska liv, utan min kropp gör som det vill, när det passar den, själv är jag inte tillfrågad om jag vill sova en natt och lägga mig och sova vidare efter frukost. Eller drabbas av andra fysiska konstigheter när som helst, jag har nu läst mig till, att de som fick långtidscovid har samma symtom som oss med POTS. De söker nu på nätet och hittar till vår sida, blir ju intressant att se, om ökningen av vår typ av besvär hos människor över hela klotet, gör att läkare får mer kunskap om att vi finns och med tur mer forskning.

Min turer ner i svarta hålet är för det mesta kortvariga, ibland räcker det med att gnöla här inne, så mår jag bättre. Att acceptera att ålder och sjukdom tar ut sin rätt, har jag svårt att just acceptera, så svårt att vara en som vill, när kroppen inte hänger med. Det finns så otroligt mycket jag har fått ge avkall på genom åren. Tänk bara när ungarna var här sist, de åkte till badet och min älskade T bad så innerligt att jag skulle åka med, jag kunde sitta på soffan som förr, sa han. Då var det svårt att inte överskrida sina gränser och säga ja. Inom mig grät jag av sorgen att inte kunna vara den farmor jag vill vara, men att åka med och bli en stoppkloss som inte pallar värmen, inte orkar sitta upp som en vanlig mänska på en bänk och till slut tvinga dem att åka hem med mig. Förkorta deras badande, nej det gick ju inte.

Imorgon fyller maken och dottern år, då kommer dottern med familj och ska bo i ungarnas stuga några dagar. Jag är innerligt tacksam att min sovardag kom idag. Hoppas nu jag kan stå på benen på kalaset och verka vara mig själv. Dottern har kommenterar när jag har varit hos dem ”att jag alltid verkar dålig, när jag är hos dem”. Hon förstår inte, att det är så jag har det, att jag inte orkar som vanligt folk. Som om hon tror att det har med ”vem jag besöker att göra”, orkar inte spela pigg längre, orkar inte. De hälsar nästan aldrig på hemma hos oss och vi bjuds i stort sätt aldrig in till dem. Det är ungarnas födelsekalas och före pandemin julafton. Hon har körkort och egen bil, men det hjälper inte, bara titta över en dag/kväll med eller utan ungar har inte funnits på hennes karta. Jag som inget körkort har har åkt buss och tunnelbana i hela mitt liv till vänner som har bott långt bort. Då när jag var frisk och mitt i livet.

Men jag har inte haft sånt besvär med hennes ointresse, hon har ringt nästan varje dag året om och kan prata hur länge som helst om sig och sitt liv. Men visst är det märkligt att ha körkort och bil och inte njuta av friheten att bara sticka över till .. tänkte skriva till morsan, men sticka en tur till vem som helst på en fika. Jag känner mig älskad av båda mina barn, men jag förstår mig inte alltid på dem, säkert förstår de inte mig heller.

Nu har jag annat att göra … Tjing!


Barnvakt 🎠

Så sitter vi där ute i plötsliga lagomvädret, proppmätta efter Dans fantastiska asiatiska födelsedagsmiddag till Emma som fyller år. Vi pratar och ungarna far omkring som vanligt, så pratas det om syrsorna som låter överallt … Va?

Nog har jag hört att gamla inte hör syrsorna, men det var ju gamla det, är det gammal jag har blivit i ett nafs? Så märkligt, maken ”hör” säger han, men det var väl tusan att han hör syrsorna, mig hör han inte alls vissa dagar. Maken säger att vi redan har konstaterat att jag inte hör syrsorna, minns jag inte. Det är ju inte som om man blir påmind om dem när jag inte hör dem. Hörs de inte, finns de inte eller?

I fredags blev vi barnvakter till sonens tre ungar, de var uppspelta att komma till landet och vara hos oss. Det var ju en evighet sedan vi hade alla tre på en gång. T och L var så himla nöjda och till och med W sa ”det är cool att vara med farmor och farfar”, vilket hon nog hört L säga, låter precis som något han skulle säga.

Men är man minst och ovan att vara utan sina päron, så rinner det lite saknadens tårar då och då. Evigheten låg mellan W och mötet med mamma igen. Men det fixade jag första kvällen, pratade och körde till slut utmattningstaktiken, när det var mer tårar än insomning. Upp och hoppa, sen satt hon uppe tills hon somnade sittandes. Sen var det inga problem att sova i sängen.

Men så vi pratar, vi letar fakta på paddan, boaormar och annat stort slingrande Farligt! Farfar stegar upp längden på ormarna på golvet. Med skräckblandad förtjusning förstår de hur stora de kan vara, finns de här? Nej, tack och lov.

Hur låter egentligen en Skallerorm? Jag letade och letade, hittade ingen. Men sonen hittade ljudet när vi hade ätit klart hans asieninspirerade middag. Jag ser ännu för mitt inre L:s stora ögon när han lyssnar på ljudet från Skallerormen, nästan så öronen står ut, totalt koncentrerad.

Dessa barnvaktsdagar har varit intensiva, men helt underbara. Maken har kört uteaktiviteter, det har badats och badats, inte så svårt att roa när värmen vibrerar och badringarna är fyllda med farfars andedräkt. Själv har jag mer tagit hand om hemmafronten, jag är ett säkert kort för barn och hund, alltid på plats, sittande eller liggande i soffan. Redo med berättande, att se dem förstå är nog det allra bästa jag vet. Aha uttrycket i deras ansikten är för mig högsta vinsten. Förste glassutdelare och fixare här hemma, det är min lott.

I farmors kök har det lagats mat som ligger på barnmenyn, fiskbullar gör succé varje gång, grillspett där de fick välja vad som skulle vara på, farfar handlade prinskorv och köttbullar enligt önskemål. Sen på med härligheten, tränga på paprika och champinjoner mellan köttbullar och prinsar. Sen att äta sina egengjorda spett, får alla ungar att äta upp allt. Så snälla och mysiga barnbarn kan vara, det lilla groll som hördes var inget, en gång sa jag ifrån på tre dagar.

Förstår inte vad päron klagar över? 😂🤣😂 En bra fostrad unge är trevlig borta och hopplös hemma. Det brukar vara ett bra mått på att man har lyckats med sin fostran. Idag städar de kåken, tvättmaskinen går, allt för att syrran med familj som kommer senare i veckan ska ta över kåken några dagar. Familjen ska vidare på äventyr i sommarlandet Sverige.Själv tänker jag passa på att boa i soffan till nästa gäng kommer.

Fridens ⛵️

Slänger in några rader ⛱ ⛵️ ⛱

Retar mig på alla förbenade förpackningar där det står ”Öppna här”. Kyss mig där bak! Inte går det att dela dessa två plastflikar, de sitter som limmade och saxen åker fram. Undrar hur ofta jag står där och svär över dessa idiotiska förpackningar? Klipper, hackar och skär mig fram för att nå innehållet.

Överhuvudtaget livets jävligheter för mig, är också en halv böj ner mot golvet, det är där allt hamnar, som jag tappar. Böjer överkroppen ner mot golvet för att plocka upp något och får åka samma karusell som när jag reser mig upp från sittande. Tjoho yrseln bjuder upp till dans!Blodet fastnar i knävecken och överkroppen får klara sig bäst sjutton den kan. Brukar inte bli så bra, jag stapplar fram till närmsta stol böjd som en ostkrok, eller en variant av ringaren i NotreDame. Jag är så glad att våra barnbarn har blivit lite äldre, att krypa runt på golvet är inget för mig i nutid. Kommer jag ner kommer jag nästan inte upp.

Kroppen börjar bli nött, fingrarna fumlar, prylar slinker så lätt ur handen, mattkanten har plötsligt blivit något att snava på, minnet sviker, orden flyger runt får inte alltid tag i dem, jag letar ständigt efter saker … samtidigt hittar jag annat och glömmer det jag egentligen letade efter. Reser mig och går några steg, stannar upp och funderar vart jag är på väg? Går tillbaka i hopp om att syftet med promenaden ska dyka upp. Många frågetecken blir det varje dag?????

Ute är det över 31 grader och det straffar sig, blir till att sitta inne och krama vår AC. Nej, jag mår verkligen inte bra av värme, längtar till 18 grader, gärna lägre för då mår jag bra jämfört med detta. Hallå där värmegalningar, avrättning av mig är inte tillåtet i vårt land, fast det verkar så dygnet runt, avrättningar är det nya vi. Eller åtminstone re ger ing ens, så här vill de ha det, allt för makten. Makten att göra inte ett skvatt.

Varje morgon läser jag hur många som har gått åt under natten, knivade, skjutna, misshandlade … tänker på uppväxten i vårt då lugna land, när ett mord kunde hålla oss alla upptagna en hel sommar. När jag förr läste om dessa barbariska länder där inbördeskrig, terrorister och rövarband ständigt tog livet av sin/andras befolkning av religiösa skäl eller dikatoriska klanledare med hjärnor av ärtstorlek som ständigt höll/håller igång krig och terror mot sin/andras befolkning. Det var otäckt att läsa om och hur ofta tackade jag inte för att vara född i vårt trygga, vettiga land.

Arma människor att ha det så, nu har S Mp C V och L bjudit in klanhövdingarna med ärthjärnor och deras söner, familjer. Så nu läser jag inte längre dessa hemska nyheter från andra länder, nu har vi alla dem runt knuten.

Nu har halva dagen gått och jag måste ta mig upp … jag går mest i baktakt nu för tiden, det får vara så när det passar mig. Läser man till 03 på nätterna, så blir det tung sömn till framåt tio tiden, frukost/lunch, läsa på nääätet, skriva lite, då blir det dusch vid ett tiden.

Vad är det för ynklig skit som skjuter vår polis? Tar sig rätten till något så oförlåtligt?

Nu känner jag ursinnet rinna över och färgar in hela mig. En polis skjuten, en ung man som inte finns mer och det är banne mig oförlåtligt och skyldig till möjligheten att göra så, är våra tillfälligt avsatta pappskallar till politiker i fd regeringen, som snart kommer sitta där igen pga en teknisk omoralisk finess som de har räknat ut.

Våra poliser, som maktkåta politiker skiter fullständigt i, hur de har det i dessa kriminellt överbelastade orter/städer. Att tillåta invandrad kriminalitet att bre ut sig, ta över och bete sig bäst fan de vill, släppa in dem utan minsta kontroll av varifrån och vem de är, är totalt ofattbart korkat.

Jag lider med polisen som mördades, hans anhöriga, hans vilja att finnas där, när vi alla andra var rädda, han som inte tilläts använda det våldsmonopol poliser i andra länder med självklarhet tar till när det behövs. Auktoriteten lika med noll, att dag ut och in höra dessa avskums hatiska skrål och tåla deras medfödda aggressiva beteende, för det är så de lever i sina egna länder. Med skillnaden att deras poliser inte tolererar ett dugg och där åker de kriminella på stryk så det visslar om det, blir rent av ihjälslagna. Sånt behövs för ett totalt ouppfostrat folk med lågt IQ snarstuckenhet, aggressivitet, tar för sig allt och lite till.

Våra poliser, jag lider med dem varje dag. Övergivna i sin hopplösa ställning, där inte ens staten står på deras sida när det kommer till kritan, det visar oförmågan, oviljan till att förändra till det bättre. Ville staten, regeringen något skulle de kasta ut kriminella invandrare, hela klaner, familjer, rensa upp i vårt land. Ta hem specialutbildade soldater och sätt igång utrensningen, alla som beter sig har förverkat sin rätt att vara här. Skjuter du våra poliser, då har du satt din sista jävla potatis. Ska på en gång lägga till att detta inte handlar om alla de normala skötsamma invandrare som arbetar och vill höra till oss och vårt land.

Den här bilden är till dig okände polis, du som ville så rätt, var så ung och blev så oförlåtligt skjuten.

Stängt för Semester 🤍🍒🤍🍓🤍

Lika bra jag skriver så, för det är inte mycket fart varken på mitt skrivande eller läsande hos er. Fick brev med posten från sjukhuset, patologens svar om provet på tungan var ofarligt. Tacksam att jag slipper oroa mig.

Nyss drog jag och min elscooter till Ica, jag körde runt där inne länge, njöt av min frihet att handla så länge jag vill, oavsett vad kroppskrället signalerar. Sen körde jag runt extra omväg på väg hem, mötte grannar, pratade och kände mig nästan som förr.

Snart åker vi tillbaka till landet, rätt skönt att komma hem, hämta paket på posten, fick städat av städfirman, första gången på nästan ett år. Men min Lina var så klart uppbokad av andra, fick en Agnes som imponerade med sin städning, inte behöver jag sörja Linas städning, fast jag saknar Lina. Märks att de får gå kurs och lära sig städa ordentligt. Hon till och med vek toapappret som man gör på hotell och likaså hushållsrullen, vilket jag aldrig har sett tidigare.

Trevlig sommar önskar jag er alla 🤍🌷🤍🌼🤍🌸🤍🐝🤍🥰🤍

Vår midsommar 🍓

Tänkte dela mitt midsommarinlägg från Facebook. Tiden sprang iväg med en farlig fart och helgen har varit så ofattbart härlig med våra barn och deras respektive + barnbarnen.

Jag hoppas ni alla har haft en skön midsommarhelg. 🌸🍓🌸🍒🌸🍓🌸🍒🌸

Det drar ihop sig, i kylskåpet trängs midsommarens alla tänkbara delikatesser, skallen min surrar av planerna på hur allt ska fixas så trevligt som möjligt imorgon. Taket på paviljongen är nyimpregnerat, allt för att mota eventuella skurar. Där kan vi sitta oavsett väder och äta i lugn och ro.

Nya tävlingar på gång, penna på snöre ner i flaska, spiktävling och ballongstafett. Sen har maken köpt ett nytt krocketset, det gamla har gjort sitt, Kubb finns också i källaren. Själv tänker jag bara sitta på altan och njuta av spektaklet som en riktig smitare. Skulle jag stå på huk och få ner pennan i flaskan lär jag inte stå kvar och står jag kvar på huk så kommer jag inte upp. 😂 Så altanen blir bäst för mig eller inne om myggen tar mig, det är fasligt mycket mygg. Just den där översvämningsmyggan har ju inte vett att hålla sig undan på dagen och lever rövare som värsta kamikazepilot. Vi har garderat oss med myggstift och så lilla maskinen vad den nu heter som brukar ligga under och på bordet, osar lite och skrämmer iväg vad som än inande försöker anfalla.

Detta år blir det två sittningar, lunch med matjestårta, inlagd sill, Skärgårdssill, potatis, kokta ägg, kex och olika fina ostar. Nubbe öl/vatten, läsk och mitt nya citronöl 0% alkohol. Hallontårta till kaffet. Det kan bli mer på lunchbordet, vet inte om Dan har slagit till med gubbröra eller annat. Mätta lär vi bli. Ungarna som inte vill ha sill får grillad korv.

Sittning nr 2 Blir Surf N turf grillad entrecôte, flapsteak, vanliga räkor, Gambasräkor, räkor i vitlök och räkor på spett, rotfrukter i ugn och såser, förbenat många olika såser och sallad. Till kaffet dotterns Pavlova med hemtrampad flädercurd, blandat med grädde och jordgubbar. Ungar som trilskas får dotterns hemtrampade köttbullar. Nog överlever vi.

Kan ju tala om att taket inte blev tätt av impregneringen maken kämpade med, så när störtskuren slog till under en timme, så fick vi dra en pressening över, sen klarade vi oss bra. Men så typiskt män som aldrig lyssnar, ”köp en ny sa jag”. Men nej då, det skulle skuras bort svartmögelprickar med medel, torka i solen och sen sprutas med impregnering. Tror alla medel kostade hälften av en nyköpt paviljong, vilket det nog lär bli snar ändå.

Ps. Inte en tävling blev det, ungarna lekte oavbrutet och vi vuxna njöt av att kunna sitta och prata, umgås som vi alla har längtat efter så länge. Dotterns yngsta är värsta kelgrisen, när jag låg i soffan och vilade knölade hon sig upp och låg på mig, klappade mina kinder, pussade på mina armar och hade precis som sin mamma, min dotter ansiktet typ 10 cm från mitt ansikte. Så mycket minnen från dottern som liten for genom mig. Jag förstår att Gullrumpan är älskad på sitt dagis, en liten buse med glimten i ögat, men sååå mycket empati och kärlek. Tänk hon och sonens yngsta som är ca 6 månader äldre, de har blivit så kära i varandra. De bara leker och leker och längtar efter varandra. Dottern berättade att dagen efter, de åkte hem sent på kvällen, på morgonen grät Gullrumpan av saknaden efter kusinen. Jag har nog aldrig sett två små flickor mellan fyra och fem år, vara så samspelta timme efter timme.

🍒🤍🍒🤍🍒🤍🍒

Snigelns fart 🐌

Maken stack iväg med en lång lista av göranden, på vägen hit igen så hämtar han upp min T, det var ju så länge sedan han var med oss. T har fyllt 12-år och det var med stor kärlek i hjärtat jag hörde att han ville komma till oss själv några dagar. Resten av sonens familj kommer ju på torsdag.

Så jag som inte gillar värme har ju fått så det räcker, igår 32 och just nu bara 26 grader. Halleluja för vår AC denna sommar.

Så fort maken åkte iväg fick jag fart, överdriver lite när det gäller farten, men tog fram dammsugaren den utan sladd och blev överraska över vilket vanedjur jag är. Varje gång jag gick lite längre bort med dammsugaren letade jag efter sladden, försökte liksom dra den med mig, famlande i luften efter något som inte fanns, mer än som en reflexrörelse. Knöt ihop soporna och ställde dem utanför dörren, torkade ur själva sopskåpet, där blir det så skräpigt och maken ser inte just det stället.

Snart kommer de hem och det ska bli kul att vara ensam med T och prata var inte igår precis.

Är sent ute men har nu efter samtal med A duschat av mig och ska äta lite lunch kl 15.00 Ingen som helst ordning på mig.

Fridens 🔆😎🔆

Dammar av både hemma och åsikter

Idag planeras stordåd, dammvippan den omtalade i tv-reklamen ska få dansa runt här hemma och tänka vad man vill om reklam, men vippan är precis lika bra som dammtorkaren till golvet av samma märke. Maken får ta fram dammsugaren, för nog blir det skräpigt med oss två och Frasse på denna lilla yta.

Annars har jag bara tänkt ta hand om mina fötter, sitta i en balja ute med svalt vatten är väl ingen dum ide. Sitta ute i skuggan en stund och fixa fötterna, något blekare än mig får man leta efter, maken ser ut som om han har varit till havs i strålande sol ett par veckor, redigt brun. Minns min ungdom, herregu hur låter inte det?

Kom hem från Mallorca och direkt ut på min favoritnattklubb Racing som startades av Picko Troberg, om jag inte minns fel. Sitter med en kille som var svart som natten och pratar … han tittar på mina ben, lägger handen ovanför knät och känner hettan i dem (från solen samma dag) och säger ”Oh, trodde du hade mörka nylonstrumpor på dig”, han var tvungen att känna efter, så otroligt brun var jag om benen. Så att vara ljusblond behöver inte betyda att man bara blir röd av solen, vissa av oss ljusa, har pigment så det räcker och blir över. Det är sånt jag tänker på när jag ser ner på mina numera bleka ben.

Just nu ser det ut som om hela mitt gäng kommer samlas igen till midsommar, dottern med familj brukar ha annat för sig, men detta år lutar det åt att de kommer hit. Jag tänker att det blir så roligt för ungarna, de leker så in i norden bra ihop. Skallen min är redan igång med planering av ätandet, men alla kommer bidra i denna matglada familj. Matjesilltårta snurrar i min skalle, det gillar alla. Sen får vi se det ska väl vara sill o potäter på längden och bredden. Grillat så klart och inte att glömma jordgubbstårta som i dotterns hand nog blir en stor Pavlova, ni vet hemgjorda marängbottnar med grädde och jordgubbar. Något att dö för.

Dieten går så där, mitt första delmål är imorgon och jag var 6 hg ifrån det när vi var hemma sist. Men det är ingen garanti, för jag lutar mig så lätt tillbaka här i ingentinghänderlandet och tar en glass eller varför inte lite kakor till kaffet. Ja, hopplös känner jag mig, äter så himla bra mat. Det är inte där problemet ligger, varning utfärdas till kvällsfikat, utan något sött känns det så tråkigt. Sen är det väl ett måste med en eller två mackor för att klara alla nattens drömska utflykter.

Midsommar är åter inställt meddelade Hembygdsföreningen, ingen dans runt stången, inga lotter, tombola eller åka traktorsläp med lokala bonden för ungarna. Sorgligt, men passar väl vår regering, vi har ju ingen kultur, inga seder och bruk att upprätthålla enligt dem. Vi är ju så glada åt multikulti, så vi äntligen kan få allt vi har saknat i århundraden. Tänk så mycket kultur vi har fått nu … jag skulle inte ta illa upp om någon berättade, vad för kultur vi har berikats med? Vad fick vi i stället för Midsommar, Påsk, Pingst, Jul, Alla helgon, Kristi himmelsfärd?

Mat … kultur? Behövde vi 2 miljoner invandrare för att laga mat som kultur? Vi har väl ändå lyckats överleva vårt eget släkte med vår egen mat sill och potäter, för det var väl allt? Nää, multikulti är inte kul längre, när man är i ett affärskomplex och inte ser en svensk, då mår jag illa, då har något gått jäkligt fel.

Måndag blir väl lite spänning i huruvida regeringen blir kvar eller fälls. Detta regeringsspektakel borde tackat för sig för länge sedan, att se statsministern dyka upp som gubben i lådan igår, så lägligt med ett lockande erbjudande som tagit 2 1/2 år att dela med sig av till barnfamiljerna, om en veckas extra ledighet. Allt för att locka familjerna att rösta på dem i ett ev nyval. Skämmes ta me faAn.

Drömmen vore ju om pappskallarna vågade tillstå sina tillkortakommande, det blev fel, låt oss vända oss till alla andra partier och gemensamt för vårt folk, vårt land reda ut detta skit vi har ställt till. Då hade inte hopplösheten dansat i varje vrå, politikerföraktet inte varit totalt och vi hade kanske fått det vi som medborgare har rätt till, ett land skött för vårt bästa, inte för alla andras folks bästa eller vad som passar EU, eller vad som passar Löfven, att åka runt som en ekonomisk frälsare i världen.

.Ungefär så tänker jag just nu, kärringen mot strömmen, en viktig uppgift jag har tagit på mig. Ensam är jag inte!

Tungan och jag överlevde ⚜️

Klarade av den lilla operationen under tungan, lite fick de bränna tunna blödande kärl, men den biten gick som jag tänkte mig, utmärkt. Värre var början, undersökningen, ulkandet när hon drog i tungan och kände runt i hela munnen. Det var precis den pärs jag var rädd för. Nu bedövar vi så slipper du ulkandet sa hon och sprayade något som gjorde att jag inte kunde svälja, fick en spypåse att spotta i och pappersnäsdukar. Allt rann, näsan ögonen och saliven, så obehagligt, men som hon sa ulkandet gick över. Trevlig läkare och syrra, så skönt att det är gjort, provsvar om några veckor, ska bli så skönt att höra att det inget är. Det skulle göra väldigt ont sa läkaren, men det klarade jag bra, ibland är det finemang att ha hög smärttröskel, idag har jag inte behövt ta något för värk i tungan, mer i hela kroppen.

Vi var till veterinären kl 13.00 Frasse har förhudskatarr och jag blev instruerad hur jag skulle sköta om det. Sen skulle jag till fotvården, men det gick bara inte. Kroppen la bara av och jag ringde Laura och sa att jag inte kan komma, skickar maken i stället. Så blev det, så nu är han fin om fötterna till midsommar, själv får jag ta fram mina maskiner och fixa fötterna när vi är tillbaka på landet.

Igår tog jag värktabletter när jag kom hem från sjukhuset, gjorde en egen soppa, allt för tungans skull. Men det funkade bra att dricka soppan och även att äta en smörgås, så detta sår läker snabbt hoppas jag. Nu vill jag inget mer gällande sjukvård och min kropp på två tre veckor hahaha! Då är det dags att ta alla blodprov för njuren, var tredje månad år ut och in. Men är allt ok så får jag frist i tre månader.

Så där ja, nu vet ni hur det hela landade. 😀

Jaha, avigt värre 🙊🙈

På väg till mamma med allt möjligt inser jag plötsligt att min klänning sitter bak och fram … och jag som nyss var in på Ica och handlade till just mamma, med den klänningen. Suck, händer sånt här bara mig? Konstaterade att jag inte klarade av att vända på den i bilen, så jag fick vänta till jag kom till mammas boende.

Dörren på boendet öppnas av en av de invandrade kvinnorna och jag skrattar gott och berättar att min klänning sitter bak och fram. Vi skrattar tillsammans och då berättar hon för mig ”att besöka bekanta till henne med för djup urringning går inte, så hon brukar göra just som mig, sätta klänningen bak och fram.” Så vi skrattar tillsammans i korridoren.

Så hemma i stan några intensiva dagar, maken ska få dragkroken till bilen tidigt imorgon och tänk att jag på bara en vecka fick tid till ”tungan” på öron-näs och hals imorgon eftermiddag. Jag kan då inte klaga på mina möten med sjukvården. Men jag ska villigt erkänna att jag är rädd för den lilla löjliga operationen av tungan. Inte för operationen som så utan stället … jag som ulkar så lätt. Tvi vale om de drar för hårt i tungan, eller om det blöder så det rinner ner i halsen. Tvi vale. Rapport kommer,

Sen på tisdag har vi veterinärtid till Frasse som har haft ”snoppedropp” lite för länge och behöver nog någon medicin, passa på och väga honom också. Han har nog gått ner lite i vikt, det är bara bra, önskar att jag kunde säga detsamma.

Inte nog med det, sen fotvården för min del.

Fridens 🐝

Vackra ord som uppvindar, bris, själ och fågelsång 🍋

När jag sitter där i skuggan på altanen, smekt av sommaren bris, med händer som vandrar runt i blomman vars utblommade skrufs, prompt måste bort för att nya blommor ska bildas, det är då jag ser min mammas händer.

Det sorgsna och rörda sveper igenom min själ, mamma min mamma. Du finns, men ändå inte och jag ska snart titta in till dig. Bråkdelen av en stund ser du mig och gläds, sen tappar du fokus och rullar iväg med rullstolen och jag vet inte om jag orkar hålla på så här. Du säger att du har det bra och jag tror dig, fast ledan nog tar sitt kvävande tag från och till. Så mycket som är här och nu, snart har tiden och stunden runnit iväg och känner jag då, ångest över att jag inte orkade nu?

Jag vill bara vara, helst på rygg i soffan med stickningen, boken, tidningen, paddan, mobilen, korsordet på bordet. Är det så här resten av mitt liv kommer vara? Jag har inget emot det, klämmer in annat görande mellan turerna i soffan. Väljer jag detta? Ja, faktiskt, med åren och krämporna har det kokat ner till detta varande. Redan i uppväxten drog jag mig i det längsta hemma på morgonen, inte i sängen, utan inväntande att hela familjen hade gått iväg. Då satt jag i tystnadens kök med en skvätt ljummet kaffe efter mammas bryggda. Jag satt där i tystnaden, lyssnandes på husets morgonljud, klockans tickande och där i det vilsamma visste jag att jag hörde hemma. En evig längtan har bott i mig, att bara få vara.

Visst vet jag, vill jag motionera, men att veta vad man ska och kunna är två olika saker. Min kropp blir sjuk av träning, jag har prövat så många gånger. Kommer igång, tar mig knappt hem, kämpar på flera gånger i veckan, svårare och svårare att ta mig hem. Efter ett tag behöver jag mer än dagen efter för att orka träna vidare, sen ställer jag in ett träningspass av tre i vecka. Ligger all annan tid och mår så dåligt, till slut ger kroppen upp totalt och jag får sluta träna, sen tar det ett halvår för kroppen att må bättre igen. Undrar hur många år minus det blir i mitt liv av att inte ha kondis, hur många minus blir det av att ha en transplanterad njure och andra sjukdomar? Att vara fet helt enkelt och ska man överhuvudtaget bry sig om sin vikt? Hur lång tid extra får jag om jag går ner 30 kilo i vikt, tränar upp ett redigt flås, fast jag blir sjuk av träningen. Vad betyder skapligt välmående på rygg i soffan med god mat, med allt fettbildande som är så gott? Väga för och emot, väger ”må skapligt” tillräckligt mycket, för att övertrumfa några års minus?

Tankar som tar mig med, inte blir jag klokare alla gånger av dem, släppa taget och bara vara i det förbenat flyktiga nuet. Jag vevar vidare i min existensiella livsångest … men mår lyckligt bra oftast ändå. Mannen, barnen, barnbarnen och vänner, hur mycket tror människan man kan få ut av ett liv?

Åska och regn sommaren är här 🎯

Revisorn som sonen döpt räven till slank precis över tomten med ett gäng skränande kråkor efter sig. Måste vara svårt att jaga byte med kråkgänget efter sig.

Asså jag minns inte vad jag skrev sist, hur många dagar det var sedan jag var in här. Nu har jag varit hos tandläkare och fått en ny tand och ett hål som krupit bakom en lagning lagat. Efter det in till läkare och fick kortisonsprutan i tumbasen, var ingen höjdare, men gick snabbt. Verkar fungera, får väl se i längden hur det går. Läkaren sa att det bara var att ringa för påfyllning efter 3,6,12 månader, när det nu behövs.

Sen var det hudmottagningens läkare som remitterade vad det nu är under tungan till öron-näs och hals, där de har kirurgisk utrustning ifall alla blodådror som sitter där börjar blöda. Sånt har de inte på hudmottagningen. Jag var så trött när maken hämtade mig i torsdags efter mötet med hudläkaren, vi åkte direkt ut till landet. Maken hade handlat och packat allt inför lördagens kalas som äntligen blev av, under tiden jag tog en taxi till sjukhuset.

12 person blev vi på vårt efterlängtade kalas, att se alla fem barnbarnen sitta i en lång rad vid fikabordet var en så gudomligt skön glädje. Massor av prat och skratt, jag fick fina presenter precis sånt jag gillar. Vacker temugg, te, kakor och marmelad, en trave böcker, en av var som dottern läst i sin bokcirkel, fick nya så klart, ser fram emot att läsa speciellt Caitlin Doughty Will my cat eat my eyeballs? And other questions about dead bodies. Nyfiken är jag på Jag är Malala flickan som fick nobels fredspris 2013 och Kvinnor kan förändra världen av Melinda Gates. Det finns några till, men dessa är förstahandsvalet. Sen ett gäng jordgubbsplantor vilket vi verkligen blev glada över. Jag tänker att de inte behövde ha något med sig, jag är så glad bara de kommer.

Kalaset blev precis så mysigt som jag hade drömt om, dessa ungars kramar och prat är så härligt att vara mitt i. Farmor hit och mormor dit, sen att de trivs så bra att leka, som de lekte och sonen vår ordnade tävlingarna för alla.

Nu regnar det ute, ett stilla sommarregn som jag och Frasse tog sista kissturen i, såg allt för många svarta sniglar. Maken åkte hem, han ska ta sista sprutan imorgon och hämta lite på posten.

Nu ska jag lösa korsord så ha det bra … 😎🐄😎

Tiden, stanna den! ✍🏻

Vi har precis kommit in från en rundtur med Frasse, jag på scootern, åkte efter i lugnt mak. Frasse skäller på hundar och bollar … vi gick genom området, förbi mängder av grillande folk, fotbollsmatch med småttingar med suporters som tjoade, andra barn som sparkade bollar och då tror ju Frasse att det är hans tur att vara med. Frasse speedade upp sig av allt sorl och hojtande hit och dit skällde, morrade och maken, han är väl inte så där snabb att bryta i tid med en levergodis.

Tiden rusar fram och jag har väl inte mått så där bra som en kan önska. Var till tandläkaren och det var inget mer fel än tanden som lossnade förra sommaren. Så nu ska den åtgärdas, hon tog också bild på mitt märke under tungan och skickade remiss till typ privat käkkirurg på Östermalm. Var där igår och säga/tycka vad man vill om privat vård, men så trevligt med bemötandet. Jag önskar jag hade råd med privat vård med alla kroppens behov.

Läkaren tog upp alla uppgifter och gick igenom munnen allt såg bra ut, men märket som inte ser ut att vara något märkvärdigt med, ska bort. Vi började prata och hur som helst ville han inte göra operationen på mig, då jag har så mycket blodkärl just där. Han tyckte att jag skulle be min njurläkare om remiss, hon vet att jag redan har haft helt utvecklad cancer på ett födelsemärke och förstadie på ett annat. Han opererade så gärna, men inte igår på en fredag, ifall jag skulle få blödningar pga blodkärlen. Då kan jag inte få hjälp av dem typ idag, om han hade tagit bort den och jag får problem. Sen var han vänlig nog att påpeka att det skulle kosta många tusen att ta bort den privat. Så det var bättre att ta det på vanliga sjukhuset med alla resurser, eftersom jag redan är inne i den vården och går stadigt till hudkliniken.

Så trodde ni den sjuka delen var avklarad? Icke, jag ringde njurmottagningen om att tappas på blod, den huvudvärken, tröttheten och yrseln stod jag inte ut med längre. Syrran tittade i journalen och undrade om det kunde ha åkt upp så snabbt, sedan senaste provtagningen. Ja, sa jag. Sen ringde min njurläkare och skrattade samtidigt som hon sa ”Säger ”jag” att det är dags, då är det så”. Mycket riktigt för högt Hb, så i onsdags tappades jag på så där 4-5 dl. Resten av den dagen sov jag, vet inte varför det blir så ibland, andra gånger mår jag bara toppen efter.

Så nu har jag tandläkare och sen ortoped som ska ge kortisonspruta i tummen på onsdag, ska också ringa min njurläkare om den där remissen till tungan. På torsdag bär det av till landet och på vägen storhandlar vi till kalaset som äntligen blir av, annat kan jag inte tänka mig och blir det inte av, då ger jag fan i mig upp.

Tankarna tar sig in och jag funderade i veckan på en av dotterns nära manliga vän under uppväxten. Hur går det för honom, vad gör han, bor, hur många barn? Ni vet hur man funderar över folk då och då, så ringde dottern igår med en hälsning från den killen. Av en slump fick de tag i varandra och jag skakade lite på mitt huvud, hur ofta det händer mig precis så där.

Vet inte om ni minns vår fd hundvakt Bertil med sin fru Irene? De ville inte skaffa egen hund, men hade ju Watson så ofta, han bodde hos dem under tiden jag låg på sjukhuset och fick min väns njure. Sen var de så aktiva med att promenera och tog Watson med sig när jag inte var så uppkäftig under njursviktstiden. De hängde med på våra påskmiddagar och till landet några gånger. Irene dog för några år sedan och efter det ville inte Bertil ha kontakt som förut. Han deppade tror jag, som försökte ringa och boka besök, men se det ville han inte ha. Till slut la jag ner, ville inte tränga mig på.

Tiden gick och han blev senil och hamnade på ett hem. Jag fick en del info om honom via fd arbetskompisar på dagvården, där han gick innan det blev tvunget med ett hem. För några dagar sedan tänkte jag på Bertil, vilket jag så ofta har gjort, lever han? Sa till maken frågande ”Undrar hur det är med Bertil”? På vår tur idag mötte vi tidigare grannar till oss och Bertil, han dog förra veckan. Usch, det var sorgligt fast han var över 90 år. En så fantastisk kille, han var rak, ärlig och så hjälpsam, den generation som ofta har något med sig som många senare generationer saknar. Vad jag menar med det får ni fundera på …

Snacka om att jag hade tur igår, hade beställt all min medicin från apoteket och skulle hämta det på eftermiddagen. Frågade när hos plocka ner allt i en pappkasse, ”Har jag fritt ännu”? Tänk att det var fritt sista dagen, så nu klarar jag mig ett bra tag framöver. Sånt borde jag ha koll på, men när jag inte mår så bra och det hela tiden ska åkas till läkare och labb, då snurrar det av stressen i skallen på mig.

Men jag har det så bra med allt annat, stickningen är ju väldigt viktig för mig. Jag har precis stickat och tovat vantar till min tandsköterska. Hon har tidigare fått tovade vantar och säger att hon aldrig fryser i dem när hon åker skidor, utför tror jag på vintern. Dottern hennes försöker sno hennes vantar, så får hon ett par till kan ju dottern ta de första. Sen har jag stickat två par sockor till vuxen man. Vilket är till mina barnbarn, när de vuxit upp och så håller jag på med ännu ett par tovade vantar. Har helt snöat in på tovade vantar och vanliga sockor, lätt att hålla i och skapligt snabbt går det.

Nu ska vi äta, ytterfile som är marinerad och har gottat sig i ugnen med potatis och rotfrukter. Idag började jag om med ätandet, jag kan inte vara så här jäkla tjock längre. Gick med i Aftonbladets Wellobe igen, inte med ett rungande Jippi utan mer uppgivet fan också.

Ha det nu bra och njut när sommaren kliver över tröskeln. 🔆

Kunde ge mig på de

Tog mitt Hb blodprov idag och det var allt för högt, kvinnor ligger normalt mellan 120-150 mitt låg på 160, så det blir tappning nästa vecka. Min läkare ringde och bekräfta att jag alltid har rätt, jag känner verkligen av för högt Hb, huvudvärk, yrsel, trötthet och så en känsla av hetta i händerna. Jag har ingen lust att få trombos eller andra konstigheter som döden i blodproppsform någonstans alls.

Vi åkte till metropolen Hallstavik där de har en utmärkt, trevlig vårdcentral, som alltid fungerar så bra och väl där möter jag samma sköterska som sticker mig. Gu så härlig person hon är, önskar att hon fanns på mitt labb.

Sen åkte vi till centrum för maken skulle handla på Ica och jag sa ”parkera så jag ser folk.” Det är skillnad på folk i mindre orter och i stan, det är inte illvilja från min sida, jag har inget emot en enda person, det är mer ett konstaterande, där jag sitter känner jag mig lite som en gapande fågelholk i skogen. Folk ser annorlunda ut i mindre byar, städer, mer praktiskt klädda, typ kamouflagebyxor och annat just bekvämt/praktiskt som de har som jobbar i skogen eller på gården. Tjocka och tjockare, slitna kvinnor, unga som äldre och män med sina jätteskutor gungar fram, kvinnor med slitet hår, oklippt sedan länge, en stor grupp rediga arbetsklädda klev ut från restaurangen och såg ut precis som de gör i hela vårt land, med sina varselvästar. De såg vanliga ut och fina på sitt vis, så kom den äldre vanliga tanten som jag alltid hurrar för, hon gick förbi och såg ut som tanter gör i hela vårt land.

Vad vill jag nu säga med detta? Ser inte så många välklädda, friserade, oslitna människor på den lilla stund jag var där och undrar vad som gör skillnaden så pass stor? Det finns ju precis samma typ av människor över hela landet, men på de mindre orterna ser jag fler av de som dels inte har klädsmak och ser väldigt slitna ut. Jag själv är både fet och mest bara praktiskt klädd, men jämför jag mig i stan med andra så tycker jag att flertalet är relativt välklädda, friserade och kvinnorna är ofta sminkade, vilket inte jag är. Så vad gör att jag kan se att jag är på en mindre ort och handlar? Tycker det är en intressant gåta. Ska väl på en gång skriva att jag själv passar in väldigt bra där i den skaran folk.

Ikväll blir det matjessill, gräddfil och gräslök, i landet har vi gräslök som inte är av denna värld, hög som bara den och tjock. Jag ska klippa ner den och frysa in, vill inte att den börjar blomma.

Fridens 🔆🐄🐂🐑🐏🐎🐐🐖🐓