Sicken vecka 🤦🏼

Denna vecka har varit lite för mycket för mig, men nu sitter jag här, trött med ont i kroppen.

Måndagens antikropptest visade att jag hade fått antikroppar efter tredje sprutan. Så nu lär jag överleva om jag får Corona. Nu vet läkarna hur de ska hjälpa oss immunsänkta om vi får Corona.

Tisdag kväll på träff med fika och handarbete. Tog scootern och det var trevligt men vi var bara fyra, nästa möte kommer det några fler.

Onsdag då var jag till ortopeden och fick min spruta kortison, mitt in i artrosen i tumbasen, för att lindra värken som har varit förfärlig sista veckorna. Han drog och testade tummen sa att det nog blir operation framöver. Det enda jag tänker på är ”Ååå nej stickningen” man blir gipsad efter operationen 4-6 veckor. Men det går nog att sticka ändå på något vis. Tänkte optimisten.

Maken var med, även han träffade min ortopedläkare efter mitt möte. Bilen stod långt bort och jag har svårt att gå, så maken lämnade mig sittande på första parkett till ett gisslandrama som pågick i huset jag just besökt. Massor av poliser och människor som räddades ut med blodiga kroppar, inlindade i guldfiltar för värmen. Det skreks order och en av de skadade var så upprörd, hon ville bara hem. Ambulansen kom inte och ut släpades en skadad mellan två poliser.

Riktigt ruskigt, om det hade varit på riktigt. Tur för mig var det bara polisövning. Redan inne på avdelningen hörde vi en mansröst vråla något och jag och en annan patient tittade storögt på varandra. Tänkte att det var någon som hade skitont och vrålade. Det är ju en stor mottagning med rehab, massage och ortopeder. Men receptionisten sa att det är polisen som övar i våningen under. Där längst ner i entrén var tidigare vår polisstation. Säg något politikerna inte har klappat igen! Men de har tydligen kvar något i polislokalen.

Idag har jag varit till hudmottagningen på Danderyd. Tack o lov inga nya cancermärken, så nu är årskontrollen gjord. Det är den immundämpande medicinen som ger många av oss hudcancer av olika slag. Igår natt stöp jag i säng före nio och sov 12 timmar, kroppen blir sjuk av för mycket göranden. Var så vissen när jag väcktes, men det är ju bara att släpa sig upp och iväg.

Hade ännu en dag i veckan när jag bara sov, kroppen har blivit så jäkla risig sista tiden, fattar inte vad det är med den. Så svag att jag igår när jag skulle kliva ur bilen, fick landa på sätet igen. Det gick inte att stå på benen, tro sjutton jag blir rädd. Vinglade upp och tog mig hem, tror jag måste gå till min vanliga läkare och höra vad nu detta är. Inte helt nytt, men så försämrat.Imorgon tror jag vi åker till landet, en montör har bokat tid till måndag. Då kommer jag att sova en vecka, titta på fåglarna och njuta i vårt lilla fina hus.Kram på er alla

Så lycklig över antikropparna!
Kart vi måste ha lite blommor!

Tugga sidor

Den här lugna dagen mellan två dagar fulla av göranden är jag trött och vimsigare än vanligt.

Jag har skrivit blogg här inne, tror sedan 2007 eller kanske ännu tidigare, minns inte just nu. Alla dessa inlägg fixade maken böcker av, så där tusen sidor. Men företaget som gjorde jobbet kunde aldrig få till det med limningen, utan sidorna sprätte loss. Så jag fick flera omgångar av böcker, som inte höll ihop. Den sista omgången var något så när … men jag har bett maken att jaga upp ett företag som kan sin sak och ge mig hela raddan av böcker i julklapp.

Jag vill så gärna lämna efter mig dessa texter, det är så mycket mig, så det osar om det och T snart tretton, min hjärtevän har tittat i dessa böcker sedan han var lite och roades då av alla bilder. Han vill läsa böckerna när han blir stor, andra tror jag inte är så intresserade. Det händer att jag läser högt om roliga saker han har sagt eller gjort som liten. Vi skrattar så gott tillsammans, tack Gode Gud att han finns i mitt liv. Han varken vet eller fattar hur viktig han blev för mig när han föddes i januari 2009. Det var sista färden med njursvikt, till våren fick jag dialys, sen i august min väns njure. Den lilla söta bebisen gjorde att jag ville leva, jag ville finnas i hans liv, dela hans liv. Vi kom att betyda mycket för varandra av olika skäl genom åren.

Nu sitter jag här och kör alla dessa sidor i en papperstugg och det känns så märkligt med all denna text som äts upp, rubriker som jag inte minns och lockas läsa igen. Roligt, jobbigt, klokhet, intressant, osmart, tokigt allt finns med. Den lilla människans liv och tankar, öppna, naiva ibland, hårda arga andra gånger, kroppskrälle, sjukdomar, mediciner, viktuppgång, magoperationer, brock, dialys, njurtransplantation, POTS, fibromyalgi. Hur in i hoppsan mycket ska en liten jag gå igenom? Allt skriver jag om i dessa böcker.

Men nu ska jag snart iväg till Föreningsgården. Där har en kvinna föreslagit att vi som vill ha ett StickCafé kan träffas, fika och handarbeta, det har jag längtat efter så in i norden länge. Orken att åka iväg långt bort på något som detta finns ju inte. Men kan jag ta scootern och åka ner i vårt ”centrum” och sen hem, så får jag nog ihop orken att vara med, kanske inte alla gånger, men så ofta kroppen kan.Fridens på er alla! 🧶🧶🧶

En blänkar från småtimmarna igår natt.

När jag ligger här och väntar på John Blund, konstaterar jag att han som vanligt glömt bort mig.

Mig händer det knasiga saker rätt ofta. Idag gasade jag ner till Ica och apoteket med min scooter, åkte in på apoteket och väntade på min tur. Då kommer ännu en kund som jag kikar på, gillar att titta på andra okända runt om. Vi är ett gäng som väntar och när den nya kunden går längst bort i affären så vänder hon ryggen mot oss andra och jag kände hur fnisset, skratten tog spjärn enda nere i fötterna.

När hon strosade tillbaka, så ropade jag på henne. Hon hade en rak jacka, med ett bredare skärp av samma tyg som jackan runt midjan. ”Du har en klädhängare hängande på ryggen i skärpet.” Hon tittade på mig som om jag inte var klok, samtidigt som hon trevade efter plastgalgen. ”Det är väl märkligt att vi är så många som såg den, men ingen sa ett ljud” sa jag. Som som vanligt inte kan hålla käften. Är hundra på att det är mitt danska arv, som gör att käften går på mig.

Svensken är ju livrädd för opassande kontakt. Men alla skrattade eller log passande. ”Jag tänkte att några barn nog hade skojat med henne och sa det.” Men det var hon själv som hade lyckats med det hela. Nu ska jag lägga mig fan ta Bofinken John Blund, det blev en sömntablett på studs. Gnatt på er alla fina vänner!

Livstecken 🐄

Efter långdragen jäkla förkylning drar jag nu runt på ben som är svaga, orkeslösa och darrande, undrar vem som har skrämt dem? Ett tips jag fick av vän som också drabbats av mycket sängläge sa ”sitt på sängen och rest dig upp tio gånger om dagen”. Efter den lilla ceremonin sa inte bara benen upp sig utan släpade in skinkorna i racet. De värsta dagarna tar jag mig nästan inte upp ur soffan och gången är därefter, ser inte klokt ut. Det gör Ont! Sover hela dagarna gör jag några gånger i veckan, verkar aldrig gå över. Så där ja, nu har jag gnällt klart.

Bortsätt från detta hade vi kalas i lördags med hela familjen, det vankades kalkon med gräddsås, potatis, brysselkål (undrar varför den heter så?) och vinbärsgelé. Där satt vi fem barn och sex vuxna helt tysta, alla åt och åt, sen kom Mmmm så gott mer sås …

Ungarna var placerade så att de kunde gå ifrån matbordet när de var klara. De leker så galet bra tillsammans, kurragömma haha se dem trampa runt i soffan och gömma sig i hörnet, det räknas ner och rusas runt och jag njuter. Strunt samma att de stökar och bökar i våra sängar, klipper klippdockor och kläder i papper som farfar har fixat. Skattletning efter karta, varje unge har sin godispåse som mål. Lagom till vuxnas ostbricka och sen kaffe med praliner, satt alla mina älskade skunkar och prasslade med sina godispåsar framför en film på tv.

Upptäckte att nästa vecka är en ”Allt på en gång vecka”! Hur sjutton hänger detta ihop att alla saker totar ihop sig? Måndag blodprover på förmiddagen, eftermiddagen kommer min fina städtjej. Tisdag fyller mamma år, men det firas på lördag, på kvällen ska jag till Föreningsgården på träff med andra som gillar att sticka och pyssla, första träffen och jag längtar efter det. Onsdag ortopeden, kortisonspruta i tummen igen tack och lov. Efter mig ska maken kolla artros i höften med samma läkare, bli utredd. Torsdag är det dags för läkartid på hudmottagningen för mig, den årliga kollen. Fredag fri! Lördag landet och på vägen dit Gratta mamma. Makalöst, jag vill nog bara dö en smula på landet veckan efter.

Sa jag att åtta på mammas avdelning fick Corona? Men ingen blev dålig, de har alla hunnit med tredje vaccinsprutan, precis som jag. Hon har varit isolerad som de andra sjuklingarna på sina rum, blir frisläppt imorgon. Men vi var dit i tisdags med en 12-bitars Schwartzwaldtårta till alla + personalen till fikat. Sen var vi till servettfabriken och jag plockade ihop två kuber med 200 olika servetter i varje, det blir många samtal om vem som har fått vad för motiv på servetten. Det sa personalen sist jag hade med mig servetter, att det pratades mest hela tiden om dessa servettmotiv. Sen en pappkasse med massor av blandade tidningar från mig, min nu mera döda morbrors fru och så min frissa. Så de har mycket damtidningar att läsa när det inte kommer besök till dem.

Mina vänner här inne, några rader om mig och livet som flyter fram hur overksam jag än må vara. Visst blir jag lite less och deppig ibland, men jag känner kärleken flöda genom mig och jag gillar oftast livet. Mina stickor går och jag läser igen, det har varit si och så med det tidgare. Förlåt att jag inte har kikat in till er och tagit del. Jag har varit trött och låg efter den förbenade förkylningen som tog två månader på sig att bli klar. Som om luften gick totalt ur mig. 🧸🧸🧸

Ett lagom gnäll

Idag är jag inte så uppkäftig, var på 5-års kalas igår och det vill sig inte kroppsligt idag, helst vill kroppen sova, men se det kan den glömma. Jag tar en Alvedon mot kroppsgnället och har packat ordning för ett besök hos mamma.

Jag har blivit av med besväret i luftrören, men öronen klickar ännu, ibland hör jag väldigt bra/normalt, sen blir det lite sämre igen. Fortsättning följer på sjukjournalen … fick svamp i munnen av allt jäkla kortisonsprayande, så nu tar jag en medicin mot det. Benen är så svaga att jag har svårt att resa mig upp, knappt de orkar gå. Minns min mormor just när hon skulle resa sig upp och jag tänker, känner, kan inte vara sant, är jag redan där!? Jag har rullatorn med mig vid kortare turer eller scootern vid längre, bara att kliva ur bilen blir jag ett försvagat skakande, jag vet inte vad.

Kalaset igår var roligt denna gång, jag mådde så jag kunde stanna kvar hela tiden. Kusinerna lekte och vi vuxna pratade och åt Kärdotterns goda hembakta av alla sorter. Hon kan baka den kvinnan …

Tänk att vi ännu får besök av turister så långt in på hösten. Den här är en av de större, alltid kul att se dem.

Tycker inte det händer så mycket här hemma, jag har kommit in i ett svall av ont här, ont där, och svagheten tar mig. Huvudet är fullt av planer och lust till både det ena och andra, tar vi oss iväg har jag svårt att njuta för kroppen är så övertydlig med vad den orkar eller inte och jag har fullt sjå att få sitta i lugn och ro och njuta.

Men en del har jag hunnit. Varit på besök hos min njurläkare och det var bra. Sen efter det gick jag över till mottagningen där de mer fysiskt tar hand om oss njursjuka. Jag blev tappad på blod så där 4-5 dl och fick tillbaka lite av mig själv igen, tack för det. Jag menar inte att jag fick tillbaka blodet, utan mer att huvudvärk och annat som hänger ihop med för högt Hb försvann.

Sen tog jag tredje vaccinsprutan i måndag på Huddinge sjukhus. Jag får ångest av att se den grå betongklumpen, fy tusan så fult de kan bygga så viktiga hus. Väl där inne är det långa röriga, dåligt uppmärkta skyltar, så jag virrade framför allt i mina försök att senare komma ut. Tur att jag hade Rulle med mig att hänga på. Men bara varma trevligt folk som jobbade, mest invandrare, men de är så välkomna bara de kan prata och sitt jobb. Klart jag fick ont i armen på kvällen, något måste det alltid vara och jag har ännu lite ömhet kvar i axeln. Jag ska om 4-6 veckor ta antikroppstest, vi immunsänkta fick ju ta 3:dje sprutan först, för de flesta av oss har inte fått något skydd av de två tidigare vaccineringarna.

Nu ska jag göra mig iordning och åka till mamma.

Ett fram och två bak 🤧

Veckorna går, fem och en halv sedan värsta förkylningen slog sig ner i luftrören och ännu huserar bäst den vill, trots evig sprayande av kortison av alla slag. Läkarbesök ett blev två och jag väntar besked i början av denna vecka på provsvar. Kunde själv konstatera på 1177 att blodproverna vad det gäller förkylning inte verkade visa något, kvar är provet från snoken. Men mitt Hb var superhögt igen så jag har skrivit till njurmottagningen och bett dem boka in tappning samtidigt som mitt tremånadersbesök den 6 oktober. Jo, lite på bättringsvägen är jag, men det dröjer nog ett bra tag till.

Jag är så jäkla trött på detta harvande, tänkte vänta med att skriva tills jag blev frisk, men det verkar vara hopplöst lång väntetid. Just idag har jag suttit i mobilen mest hela förmiddagen, har bokat Frasses årliga sprutor mot diverse elände en hund kan få. Han har blivit grattad av mig, hörde att han blev morfar i natt, två töser och två pojkar, dottern hans klarade allt med glans. Förra veckan fyllde han sju år, uppfödaren undrade om han kunde användas i avel igen hos henne? Hon var så jättenöjd med alla valpar i hans första kull. Jag sa ja, men vi får väl se. Sen har jag bokat in honom på spa igen efter sommaren, han behöver bli lite friserad, nagelklippt och tvättad.

Idag blir sonens 6-åring 7 och fick önska sig frukost hahaha … kakor och wienerbröd. Klart han fick och paketöppning. Vi är så glada, extra glada att vår son är hemma, han hamnade på sjukhuset med kraftig magverk, som visade sig vara inflammation i tarmen. Så det blev flytande föda för honom och födelsedagsbarnet blev ju så orolig att han skulle få soppa på sin dag. 🤣 Lutar nog mer åt barnmat i puréform framöver för sonen. Men vi får nog hembakt och tårta i helgen som kommer på kalaset …

Så ringde sjuksköterskan från mammas boende, imorgon var det tänkt att operera andra ögat mot starr. Men mamma är så trött, så trött och virrig, det går neråt och vi konstaterade att hon inte ser på tv längre som förr, hon blir bara förvirrad. Läsa blir nog inte heller av, hon kan bara fokusera kortare stunder och hon får inte ordning på livet. Värst är nog tröttheten, hon vill bara sova. Jag ringde upp en av tjejerna som jag känner bättre och verkligen litar på, frågade hur det var. Efter vårt samtal och hennes oro att mamma helt enkelt inte klarar en operation, hon om någon vet ju hur mamma mår i nutid. Bestämde vi att mamma inte verkar ha problem att se, ett öga är ju redan opererat och hon har inget problem till vardags med seendet. När hon nu inte läser längre eller ens klarar av att se på tv. Så det blev ingen operation, men ett sånt beslut tas under vånda, så himla svårt, jag vill ju hennes bästa.

Jag tänker, det är jag bra på … ibland. Tänker att jag snart ska ta Rulle med mig och gå en kort promenad, det blir väl ett jäkla flåsande, men måste komma igång lite, pyttelite i taget. Som när jag var nyopererad med nya njuren. Ut skulle jag och gå en sväng. Hahaha, kom ut från porten och två portar bort, där fick jag sitta länge på piskställningen. Trodde aldrig jag skulle komma hem.

Nu ska jag sätta in ett bröd med grovt råg, vetemjöl special, pumpakärnor och tranbär.

Kram på er Alla ✨🌷✨

Ännu inget slut 🤧

Som en sommardag med ljumna vindar ute, men här på landet har hösten tagit för sig, mer än hemma i stan. Mycket blad har fallit, björkarna blev gulare och gulare ju längre vi kom på vägen hit. Här är så tyst och det passar min trötta kropp, nästan fri från förkylningen vill jag mest bara sova. Det här med värk i de förbenade bihålorna i pannan är fram och tillbaka. Äntligen tänker jag på dagtid för att till kvällen få ont igen, men luftrören är banne mig snart som de ska.

Jag skulle vilja ut och gå, men det är ingen idé med den här kroppen, maken sa att vi kunde ta med den liten hopfällbara trebenta stolen. Det var ju en bra lösning, men jag vet inte hur lealösa mina ben kommer bli av en tur, ska ju hem igen.

Annars händer inget runt mig sedan länge, jag stickar som vanligt, läser och tittar på serier på tv. Jag som aldrig har suttit och glott på serier på dagtid. Jo, Hem till gården som sändes en halv timme sedan corona slog till, den har börjat nu igen, men jag har liksom tappat lusten. En kvart serie, lång reklam och sen några minuter serie igen kan jag vara utan.

Ännu har Stockholm inte lyckats komma ut med info om den tredje sprutan för oss med sänkt immunförsvar, vilket gör att vi inte fått någon större mängd antikroppar av de två första. Det har de vetat hela tiden, men det är tydligen inte viktigt för oss att ha något skydd överhuvudtaget. Så inte ens när det äntligen bestäms att vi ska få är Stockholms län igång. De har väl för bövelen listor kvar i datorerna sedan första omgången.

Så där lite sjukjournal, lite gnäll och fritidssysselsättning. Nu vill jag bara ur denna sega hopplösa förkylningen. Jag vill leva igen!!

💛💐💛

Vilken tid det tar att bli🔝frisk 🌷

I torsdags var det tre veckor sedan helvetesförkylningen satte igång, ännu är jag inte frisk fast jag sprayar som en galning med kortison, har dock slutat själva kortisontablettkuren efter första veckan. Bronkit med tung panna vilket för mig är varning för bihålorna, så mycket som jag har snutit mig skulle det vara förvånande om inte hela skallen var full av snor.

Så det är ännu tunghostat, rasslar, piper och har sig, flåset är stort så fort jag gör något litet fysiskt. Gör inte så mycket alls, bakar bröd typ var tredje dag, men det sköter sig ju själv i hushållsmaskinen, jäsa en timme och så hälla över i bakform, jäsa igen och in i ugn. Lite plockande här hemma, sen får det räcka, stickar och har äntligen börjat läsa igen, en deckare.

Maken har hämtat och kört grabbarna till sin träning och matcher, tror han mår riktigt bra av att hänga med. Det lär nog bara bli mer med tiden och varför inte, grabbarna blir lyckliga när han kommer. Han berättade att den äldsta T 13-år i januari inte var ett dugg generad trots kompisar runt om, han kramades som vi normalt gör när vi träffas.

Jag har dåligt samvete för att tiden rinner iväg, kunde inte åka till mamma med förkylningen och hälsa på. Men i veckan som kommer ska vi åka till landet, då ska jag ta på munskydd och hoppa in. Jag tror inte jag smittar längre, det som sitter i mig, är nog inget som hoppar över till andra.

Jag har nu hört att vi som har sänkt immunförsvar ska få en spruta till, då vi inte får några eller väldigt få antikroppar. Andra län har ju redan satt igång att vaccinera, men Stockholms län, hahaha de hamnar nog i skämtligan. För mig personligen gör det inte så mycket, är ju ännu för risig för att ta sprutan.

Nu ska vi äta kräftor och räkor till middag, vi har skjutit på det i flera veckor, inte mycket anledning att äta sånt gott när man ingen smak känner. Men ikväll ska här surplas och bröd rostas …

Kram på er alla 💞

Infektionsnod 🏵🩺🏵

Idag var jag på besök på en infektionsnod .. ett litet hus utanför min vårdcentral. Trodde väl aldrig att jag skulle hamna där, Coronahuset där tydligen vi alla som drabbas av förkylning hamnar för att undersökas. Läkaren var väl påklädd för skydd mot det mesta, men mest mot Corona.

Förkylningen sitter fast i lungorna och jag har hövve fullt av snor, bihålorna värker och rasslande hostan tar så pass mycket kraft, att jag blir helt matt och yr efter en omgång. Jag ska få penicillin, men först togs prov på vilken bacill jag behöver penicillin emot. Så de ringer väl imorgon eller på fredag.

För första gången har jag testar ljummen koksaltlösning, sprutar in i en näsborren och det rinner ut genom den andra. För mig har det alltid varit läskigt, har alltid inbillat mig att det var otäck på något vis, var det inte alls. Tvärtom, detta skola bli min melodi vid förkylningar och allergier framöver.

Igår tog jag min första scootertur sedan/jag blev sjuk, då passade vi ungarna och åt glass på Agabryggan, det var torsdagen den 12/8 och turen igår gick till vår 7-årings skolgård. Vi skulle hämta de två yngsta, jag valde grabben som jublar när Farmor hämtar med scootern. Han var så himla lycklig när han såg mig komma körande, det gäller att njuta de här åren man får så mycket öppen kärlek. Thihi ok, kanske scootern är det som drar mest, men Farmor vill så gärna inbilla sig att hon betyder något extra en kort sekund. Maken hämtade femåringen på lekis och vi möttes på väg hem, sen hämtades ungarna av päronmamman hos oss.

Så här händer inte så mycket mer än hosta och snytande, stickar på en kofta till ett barnbarn, läser på paddan, är trött på politik, sover rätt mycket, äter för mycket, mest pga kortisondos i en vecka, blir så hungrig och fet av kortison, längtar till jag blir frisk.

Hej hopp hoppas ni alla mår bra. 🥰

Barnbarn ett riktigt virus ⚔️ 🧨 🩺 🩹

Självklart fick jag en redig förkylning efter veckans barnbarnspassning, som gick rakt ner i lungorna och satte igång astman, piper, väser och knäpper i lungorna. Så det är en inte pigg Maggan som stadigt sprayar kortison i luftrören och näsdroppar i näsan. Startade en kortisondos med fler extratabletter för att hjälpa luftrören.

Min läkare svarade inte på sin telefontid eller på inlägg via 1177, så idag ringde jag mottagningen för att höra om jag kunde få komma och sitta med en ansiktsmask och andas in medicin. Men i coronatider gör de inte sånt … klart jag testade mig för Corona, men det var det inte som tur var. Även maken fick en släng och den lille boven i dramat som bjöd på bacillen, han har också varit hemma från fritids några dagar. Jäkla ungar, de är giftiga, men härliga att umgås med. Att min läkare inte hörde av sig berodde på att hennes mamma har dött, tråkigt för min läkare och jag förstår att det inte blev någon ordning på de vanliga rutinerna.

Maken har fått ett ryck, fast jag bara tittar på, han har flyttat köksbord och stolar till balkongrummet, så det blir som ett matsalsrum, inte nog med det han torkar golv och lister. Äntligen börjar det ta sig här hemma, tanken var ju att vi tillsammans skulle fixa här hemma, med start veckan efter passningen av barnbarnen, deras sista lediga sommarlovsvecka. Men host och snörvel kom i vägen, men maken han kämpar på, fast jag sagt att han borde tex gå kortare turer med Frasse, inte städa, möblera om här hemma. Men han gör som vanligt, kör sitt race. Vilket jag likväl är tacksam över, han lyssnar ju ändå inte på mig.

Våren, sommaren vart tog ni vägen? Känns som om jag inte hann med någon av er riktigt detta år. Ute regnar det och regnet rinner efter alla fönster, så skönt med svalare väder, när hälsan inte är på topp. Jag har ännu inte kommit in i min vanliga läslust, större delen av sommaren har jag inte läst böcker. Så märkligt, kanske en mättnad på allt läsande, skrivande i paddan och på mobilen. Böcker finns i travar, men lusten har gömt sig.

Det här var sommaren jag har kommit mina barnbarn närmare, det är verkligen en lisa för själen med dessa ungar. Mamma min ringde mig igår med hjälp av en av de fina tjejerna på boendet. Inga besök på ett bra tag nu och så förkylning på det. Mamma har blivit så virrig och jag känner så starkt med hennes frustration och förtvivlan över hur rörigt det känns för henne. Minnet är så kort och inte förstår hon heller allt när jag pratar och berättar.

Jag känner mig själv virrig rätt ofta och undrar om jag håller på att bli dement redan nu? Undrar om andra står som mig som fån halvvägs på väg mot, ja just det vad då? Skulle jag hämta, lämna det är ofta den förvirrade frågan för mig.

Men jag vill inte klaga, har haft det så bra nu när maken är hemma varje dag, han pysslar med sitt och jag med mitt. Vi pratar om mycket, men njuter ofta av tystnaden tillsammans, han läser mycket och jag stickar, läser eller skriver.

Nu ska jag ta tag i dagen, fridens på er alla!

Klipp o sling 💇🏼‍♀️

Igår en skitdag, sov större delen, kroppen bara la av och imorse ville den bara fortsätta sova, men jag hade tid hos frissan kl 14.00. Tog tablett och tvingade mig iväg, jag har några kartor av Alvedon 665 kvar, som får ta udden av kroppsgnöl.

Rätt långhårig sa jag ”klipp mig kort” och nu är det gjort. Känns som om jag har blivit av med några kilo, slingad blev jag också. Trevligt att prata med personalen, jag har ju gått till dem många gånger genom åren, var så skönt att bara kunna drop in när jag orkade och ville bli fin. Min vän som har salong var upptagen när jag ringde, så det blev mitt andra ställe. Maken blev klippt av en av tjejerna för ett tag sen, det är kul att de känner oss båda. De kommer från Turkiet men är inte turkar, står still i skallen … om maken kommer in med Frasse snart, ska jag höra vad som är rätt folkslag … nu kom det, kurder. Herre min gnu så seg skallen är ibland.

Nu har vi åkt hem från landet, tror vi har varit där i två månader, skönt att komma till stan. Vi har en del att fixa här hemma och jag mår inte så bra som jag önskar. Men nya tag efter helgen, då ska vi passa sonens tre ungar på dagtid deras sista sommarlovsvecka. Maken kommer gå ut med Frasse på morgonen, ta med honom och sen gå ner till ungarna. Sen kommer de hit till lunch, eftermiddagarna blir det lite utflykter typ Historiska museet, en gård med djur och sen får vi se hur vädret blir. Men det blir nog maken som får ta hand om utflykterna, jag vill inte förhala deras trevliga utflykter med att inte må bra.

Nu har vi kommit fram till att vi ska äta hämtmat, blir Thaimat.

Fridens! 🦕

Sovstuga med gnöl fast jag borde hålla 🙊

En konstig dag, gick upp och gick till sängs igen. Vill bara sova och gjorde det många timmar. Just idag är kroppen knäpp igen, började igår kväll med vibrationer i öronen från och till, viket jag har känt av i några dagar. Sen ont i ena örat och bihålan på samma sida för att sen plötsligt trumma på med huvudvärk. Jag testade att ta kortisonnässpray, men inte sjutton hjälpte det.

Tror det stavas medicinska biverkningar, men från vad vete tusan. ME, fibromyalgi, POTS allt i en salig blandning, välj det som känns bäst för stunden. Oavsett vad, så finns det inget att göra rent medicinskt, njurens medicinering tillåter inget mer medicinerande, utan här får jag bara gilla läget. Jag blir deppig av detta helt okontrollerade tillstånden av fysisk svaghet, som värkande onda ben som inte orkar bära mig. Yrseln som tar mig när jag reser mig eller står och köar, är ingen höjdare kan jag lova, paniken som bryter ut när jag köar i affär. Ska jag lägga mig ner, sätta mig lutad mot godispelaren?? Men hemma i stan har jag nu min elscooter att sitta i, åka runt i affären med. Men jag ska likväl stå upp och fysiskt packa ner maten i kassar, klämma in kassarna på fotplattan och hinna sätta mig. Snabbt måste det gå så jag inte snurrar omkull.

Att duscha är jobbigt, lägg till tvätta håret och jag får ta med handduken, lägga mig blöt på den på sängen för hjärtat pumpar och jag flåsar hysteriskt. Flåsandet är jag så trött på och hur jag någonsin ska få upp farten, fattar jag inte. Jag har skrivit om det många gånger genom åren, det går inte att träna med en kropp som blir sjuk av träning. Men har jag någonsin gett upp? Jo, när jag efter träningsförsök blivit sjuk och inte klarar av ett dugg mer. Men så börjar ju kroppen hämta sig och hela tiden dessa förbenade tankar om att jag måste klara av något. Så som vanligt har hjärnan en plan inför hösten, samt extra tillägg för bantning.

Som om skallen min bara har två mål som jag aldrig når, gå ner i vikt och träna. Ärligt talat faller jag ibland ner i mörkaste hålet i min frustration över att inte kunna bestämma över mitt fysiska liv, utan min kropp gör som det vill, när det passar den, själv är jag inte tillfrågad om jag vill sova en natt och lägga mig och sova vidare efter frukost. Eller drabbas av andra fysiska konstigheter när som helst, jag har nu läst mig till, att de som fick långtidscovid har samma symtom som oss med POTS. De söker nu på nätet och hittar till vår sida, blir ju intressant att se, om ökningen av vår typ av besvär hos människor över hela klotet, gör att läkare får mer kunskap om att vi finns och med tur mer forskning.

Min turer ner i svarta hålet är för det mesta kortvariga, ibland räcker det med att gnöla här inne, så mår jag bättre. Att acceptera att ålder och sjukdom tar ut sin rätt, har jag svårt att just acceptera, så svårt att vara en som vill, när kroppen inte hänger med. Det finns så otroligt mycket jag har fått ge avkall på genom åren. Tänk bara när ungarna var här sist, de åkte till badet och min älskade T bad så innerligt att jag skulle åka med, jag kunde sitta på soffan som förr, sa han. Då var det svårt att inte överskrida sina gränser och säga ja. Inom mig grät jag av sorgen att inte kunna vara den farmor jag vill vara, men att åka med och bli en stoppkloss som inte pallar värmen, inte orkar sitta upp som en vanlig mänska på en bänk och till slut tvinga dem att åka hem med mig. Förkorta deras badande, nej det gick ju inte.

Imorgon fyller maken och dottern år, då kommer dottern med familj och ska bo i ungarnas stuga några dagar. Jag är innerligt tacksam att min sovardag kom idag. Hoppas nu jag kan stå på benen på kalaset och verka vara mig själv. Dottern har kommenterar när jag har varit hos dem ”att jag alltid verkar dålig, när jag är hos dem”. Hon förstår inte, att det är så jag har det, att jag inte orkar som vanligt folk. Som om hon tror att det har med ”vem jag besöker att göra”, orkar inte spela pigg längre, orkar inte. De hälsar nästan aldrig på hemma hos oss och vi bjuds i stort sätt aldrig in till dem. Det är ungarnas födelsekalas och före pandemin julafton. Hon har körkort och egen bil, men det hjälper inte, bara titta över en dag/kväll med eller utan ungar har inte funnits på hennes karta. Jag som inget körkort har har åkt buss och tunnelbana i hela mitt liv till vänner som har bott långt bort. Då när jag var frisk och mitt i livet.

Men jag har inte haft sånt besvär med hennes ointresse, hon har ringt nästan varje dag året om och kan prata hur länge som helst om sig och sitt liv. Men visst är det märkligt att ha körkort och bil och inte njuta av friheten att bara sticka över till .. tänkte skriva till morsan, men sticka en tur till vem som helst på en fika. Jag känner mig älskad av båda mina barn, men jag förstår mig inte alltid på dem, säkert förstår de inte mig heller.

Nu har jag annat att göra … Tjing!


Barnvakt 🎠

Så sitter vi där ute i plötsliga lagomvädret, proppmätta efter Dans fantastiska asiatiska födelsedagsmiddag till Emma som fyller år. Vi pratar och ungarna far omkring som vanligt, så pratas det om syrsorna som låter överallt … Va?

Nog har jag hört att gamla inte hör syrsorna, men det var ju gamla det, är det gammal jag har blivit i ett nafs? Så märkligt, maken ”hör” säger han, men det var väl tusan att han hör syrsorna, mig hör han inte alls vissa dagar. Maken säger att vi redan har konstaterat att jag inte hör syrsorna, minns jag inte. Det är ju inte som om man blir påmind om dem när jag inte hör dem. Hörs de inte, finns de inte eller?

I fredags blev vi barnvakter till sonens tre ungar, de var uppspelta att komma till landet och vara hos oss. Det var ju en evighet sedan vi hade alla tre på en gång. T och L var så himla nöjda och till och med W sa ”det är cool att vara med farmor och farfar”, vilket hon nog hört L säga, låter precis som något han skulle säga.

Men är man minst och ovan att vara utan sina päron, så rinner det lite saknadens tårar då och då. Evigheten låg mellan W och mötet med mamma igen. Men det fixade jag första kvällen, pratade och körde till slut utmattningstaktiken, när det var mer tårar än insomning. Upp och hoppa, sen satt hon uppe tills hon somnade sittandes. Sen var det inga problem att sova i sängen.

Men så vi pratar, vi letar fakta på paddan, boaormar och annat stort slingrande Farligt! Farfar stegar upp längden på ormarna på golvet. Med skräckblandad förtjusning förstår de hur stora de kan vara, finns de här? Nej, tack och lov.

Hur låter egentligen en Skallerorm? Jag letade och letade, hittade ingen. Men sonen hittade ljudet när vi hade ätit klart hans asieninspirerade middag. Jag ser ännu för mitt inre L:s stora ögon när han lyssnar på ljudet från Skallerormen, nästan så öronen står ut, totalt koncentrerad.

Dessa barnvaktsdagar har varit intensiva, men helt underbara. Maken har kört uteaktiviteter, det har badats och badats, inte så svårt att roa när värmen vibrerar och badringarna är fyllda med farfars andedräkt. Själv har jag mer tagit hand om hemmafronten, jag är ett säkert kort för barn och hund, alltid på plats, sittande eller liggande i soffan. Redo med berättande, att se dem förstå är nog det allra bästa jag vet. Aha uttrycket i deras ansikten är för mig högsta vinsten. Förste glassutdelare och fixare här hemma, det är min lott.

I farmors kök har det lagats mat som ligger på barnmenyn, fiskbullar gör succé varje gång, grillspett där de fick välja vad som skulle vara på, farfar handlade prinskorv och köttbullar enligt önskemål. Sen på med härligheten, tränga på paprika och champinjoner mellan köttbullar och prinsar. Sen att äta sina egengjorda spett, får alla ungar att äta upp allt. Så snälla och mysiga barnbarn kan vara, det lilla groll som hördes var inget, en gång sa jag ifrån på tre dagar.

Förstår inte vad päron klagar över? 😂🤣😂 En bra fostrad unge är trevlig borta och hopplös hemma. Det brukar vara ett bra mått på att man har lyckats med sin fostran. Idag städar de kåken, tvättmaskinen går, allt för att syrran med familj som kommer senare i veckan ska ta över kåken några dagar. Familjen ska vidare på äventyr i sommarlandet Sverige.Själv tänker jag passa på att boa i soffan till nästa gäng kommer.

Fridens ⛵️

Slänger in några rader ⛱ ⛵️ ⛱

Retar mig på alla förbenade förpackningar där det står ”Öppna här”. Kyss mig där bak! Inte går det att dela dessa två plastflikar, de sitter som limmade och saxen åker fram. Undrar hur ofta jag står där och svär över dessa idiotiska förpackningar? Klipper, hackar och skär mig fram för att nå innehållet.

Överhuvudtaget livets jävligheter för mig, är också en halv böj ner mot golvet, det är där allt hamnar, som jag tappar. Böjer överkroppen ner mot golvet för att plocka upp något och får åka samma karusell som när jag reser mig upp från sittande. Tjoho yrseln bjuder upp till dans!Blodet fastnar i knävecken och överkroppen får klara sig bäst sjutton den kan. Brukar inte bli så bra, jag stapplar fram till närmsta stol böjd som en ostkrok, eller en variant av ringaren i NotreDame. Jag är så glad att våra barnbarn har blivit lite äldre, att krypa runt på golvet är inget för mig i nutid. Kommer jag ner kommer jag nästan inte upp.

Kroppen börjar bli nött, fingrarna fumlar, prylar slinker så lätt ur handen, mattkanten har plötsligt blivit något att snava på, minnet sviker, orden flyger runt får inte alltid tag i dem, jag letar ständigt efter saker … samtidigt hittar jag annat och glömmer det jag egentligen letade efter. Reser mig och går några steg, stannar upp och funderar vart jag är på väg? Går tillbaka i hopp om att syftet med promenaden ska dyka upp. Många frågetecken blir det varje dag?????

Ute är det över 31 grader och det straffar sig, blir till att sitta inne och krama vår AC. Nej, jag mår verkligen inte bra av värme, längtar till 18 grader, gärna lägre för då mår jag bra jämfört med detta. Hallå där värmegalningar, avrättning av mig är inte tillåtet i vårt land, fast det verkar så dygnet runt, avrättningar är det nya vi. Eller åtminstone re ger ing ens, så här vill de ha det, allt för makten. Makten att göra inte ett skvatt.

Varje morgon läser jag hur många som har gått åt under natten, knivade, skjutna, misshandlade … tänker på uppväxten i vårt då lugna land, när ett mord kunde hålla oss alla upptagna en hel sommar. När jag förr läste om dessa barbariska länder där inbördeskrig, terrorister och rövarband ständigt tog livet av sin/andras befolkning av religiösa skäl eller dikatoriska klanledare med hjärnor av ärtstorlek som ständigt höll/håller igång krig och terror mot sin/andras befolkning. Det var otäckt att läsa om och hur ofta tackade jag inte för att vara född i vårt trygga, vettiga land.

Arma människor att ha det så, nu har S Mp C V och L bjudit in klanhövdingarna med ärthjärnor och deras söner, familjer. Så nu läser jag inte längre dessa hemska nyheter från andra länder, nu har vi alla dem runt knuten.

Nu har halva dagen gått och jag måste ta mig upp … jag går mest i baktakt nu för tiden, det får vara så när det passar mig. Läser man till 03 på nätterna, så blir det tung sömn till framåt tio tiden, frukost/lunch, läsa på nääätet, skriva lite, då blir det dusch vid ett tiden.