Tänker att jag ska skriva en dag när jag mår bra, men gårdagen med lite bättre kraft i kroppen, blev ett dyk i alla mina garner. Håller ännu på med sortering i nyuppsatta hyllor till lådorna garnet förvaras i. Rensar ut till dagis i omgivningen, men det går så långsamt. Orken är inte mycket att hurra för.
Så gryr ännu en dag med tveksamt väder och jag vaknar med denna förbenade huvudvärk och nästäppa igen, börjar tappa dagarna på hur länge jag har hållit på. Mina tankar går lite spretigt, antingen fick jag inga antikroppar nog av vaccinet, vilket de konstaterat att vi transplanterade på grund av medicinen inte alltid får. Sen trasslade livet till sig, när jag hämtar 6-åringen i skolan och har picknick, samma dag som hans pappa tappar lukt och smaksinnet och åker iväg och tar Covidprov. Jo, han hade Covid och senare togs prov på ungarna som pigga till tusen, lite snoriga och hostiga också hade Covid. Asså hur jävligt osannolik är det inte att jag hämtar ungen på elscootern och picknickar första gången på över ett år och samma dag får sonen med familj Covid? Jag har inte gjort något med ungarna eller haft dem nära på all denna tid.
Så antingen blev jag smittad pga för lite antikroppar av vaccinet eller så har jag biverkan från vaccinet? Men oavsett, hur lång tid ska det hålla på så här? Jo, så är det ju med min kropp, att den inte kan avsluta förkylningar och annat på den normala tid som andra lider sig igenom, här tar det evig tid att bli frisk.
Idag ska maken och jag köpa 🍰 ☕️ tårta till kaffet. Jag fyller 67-år idag och jag kan omöjligt fatta att det är mig det handlar om, inte sjutton kan jag vara 67? Vi ska ha kalaset senare i maj pga just Coviden, så att alla är friska., om nu vädret inte är helt hopplöst. De där 70-taggarna är ju så långt ifrån min ålder … not. Asså jag kan inte sätta ord på känslan, fattar inte att jag lever överhuvudtaget.
Där for maken iväg, måste köpa en ny tv till mamma, hennes tv är från 2006 eller så och då fungerar det inte längre att se mer än 1:an och 2:an efter digitaliseringen. Jag är lite skruttig, så han fick åka utan mig, dumt att chansa, vill inte smitta henne med något.
Funderar på att ta hink med vatten och rengöringsmedel i och gå ner till scootern, torka av den och sen skura av golvet precis där den står. Har inte bestämt mig ännu, sen kan jag ju fortsätta och städa, rensa bland alla böcker vi har i bokhyllorna där nere.
Jag opererade bort cancerfödelsemärket den 10 februari och ännu har det inte riktigt läkt, kommer lite, med betoning på lite, blodprickar på underbyxan ännu då och då. Jag har sett att tråden hon sydde med kommer upp som pyttesmå ”nystan” det är så litet, men det blir som små hål där resterna av tråden som skulle försvinna av sig själv dyker upp. Helt galet tröttsamt, men jag väntar lite till, innan jag beställer tid till distriktan på vc, för vad kan hon göra egentligen?
Jag har en spegel med två sidor, en vanlig spegel på ena sidan och en med förstoring på andra sidan. Jag vill varna för att någonsin se er själva i förstoringen!
Mitt numera äldre ansikte tappar allt i förstoring, huden jag säger bara huden. Hur ska man kunna älska sig själv när åren går? Nu menar jag bara utseendemässigt, allt dras nedåt och förfulas. Jag kan ju ha hur vacker själ som helst, 🤐 men skalet vill jag banne mig byta ut. Fast andra med äldre utseende störs jag inte ett dugg av, tänker på mina tanter och gubbar jag har skött om tidigare i mitt liv. Dessa små gulliga tanter … jag kommer aldrig bli någon sån gullig tant för någon, det känns verkligen som något omöjligt. Nja, vi behöver ju alla sorters människor, så jag får nöja mig med det.
Sonens Corona verkar vara av den lättare sorten, om han nu inte fejkar, för att han fattar att jag blir så sjukt rädd att han ska dö. Idag skulle de låta testa alla ungarna, ska bli ”intressant” om de är smittade, ungarna är ju pigga, snoriga, hostiga sedan länge. Jag hämtade ju 6-åringen i skolan förra tisdagen, utan att veta att sonen precis i samma veva tappade smak och lukt i ett nafs och stack och testade sig.
Jag skyller mitt usla mående på omslag i väder, värsta som finns fram och tillbaka. Halsont mer än vanligt, är något jag jag har haft i mänger av år, halsont som ingår i fibromyalgidiagnosen. Allt går i skov och kanske känns det mer pga kortisonnässprayen mot allergin och intag av kortisonspray mot astman? Jag vet så lite nu för tiden med min kropp, den har så mycket för sig, sedan många år och medicinering. Tänker på förr, då visste jag på stunden när mensen kom, hade aldrig fel. Kände min kropp så himla väl, vilket jag fått bekräftat på många vis genom tidigare år. Var hos en som trycker på punkter under fötterna … kan sjutton inte komma ihåg vad de k … zonterapi va? Hon tryckte och jag kände av olika ställen på kroppen, hon hade aldrig varit med om det tidigare. Vi testade, hon gjorde sitt utan att berätta, var jag skulle känna det och jag talade om var det kändes.
Kallas det självhävdelse att berätta goda saker om sig själv? Undrar just var gränsen går för att berätta positiva saker om sig själv? Herre min gnu jag är ju trots allt uppvuxen med Jantelagen, hämmande saker det där. Blanda upp en svensk med en halv uppkäftig dansk, tja det är väl inte det optimala i landet vara ingenting, knyta handen i fickan och tiga. Lagomma fisljumma landet ingenting, som så gärna ger bort allt de har till främlingar. Haha! Nu surnar några till surmjölk, så där får man fan i mig varken tycka eller tänka. Tur att jag och några till tycker så, om alla tyckte lika skulle det inte vara så lätt att känna sig god. Utan mörker inget ljus, utan de onda ingen god, tål väl att tänka på lite i alla fall.
Nää, nu ska jag inte retas mer, nu tar skurkärringen i mig över och går ner och skurar av scootern och städar efter andra i källaren. 🙏🏻
I natt läste jag väldigt länge efter en lång stunds klurande med korsord, det börjar kurra i magen och jag suckar. Det är som ett psykologiskt sug, jag somnar inte om jag inte äter något, plus dricker te eller mjölk. Jag har sedan länge slutat försöka smyga förbi Frasse ut i köket, han skuttar upp innan han ens har vaknat, livrädd att han ska missa en ostbit eller annat när jag som ett nattligt spöke i nattsärken drar mig till köket.
Upptäcker i en burk med lock, rester av vår räkmiddag och kokta ägg på samma hylla, räkmacka med ägg är ju inte fy skam mitt i natten. Sätter igång att skala och är noga med att lägga ner alla skal i burken och sätta på locket. Det luktar ju apa av gamla räkskal, tänkte att maken kan kasta resterna på morgonen när han går ut med Frasse. Så burken fick stå i diskhon, klart han öppnar den när han kommer till köket, inte ont anandes. Stackarn!
När jag kliver upp luktar det apa överallt, jag känner vad som stinker och kollar i köket … tom burken utan lock står i vatten och skalen har maken tagit med till soporna. Men du milde så det stinker, stackars maken, jag vädrar hysteriskt. Var väl inte så jag hade tänkt att det skulle lukta en söndagsmorgon. Men jag njöt på natten av mackan, borstade tänderna för andra gången och somnade som en stock. Funkar varje gång.
Nu är maken och Frasse på Gärdet i Stockholm och träffar alla andra ägare med sina Västgötaspetsar springande fritt, hopp, skutt och lek. Jag tror inte de kommer vara lika många denna söndag, grå himmel och enstaka förvirrade snöflingor som knappt hinner landa förrän de försvinner. Jaha nu ringde maken, denna gång morrade och muttrade en del hundar inklusive Frasse, så maken satt i bilen på väg hem. Han tyckte att Frasse blev för upphetsad, lika bra att åka hem. Så tråkigt med den reaktionen, vi vet ju inte så där värst mycket hur han egentligen hade det med två andra Colliehundar i sitt hem, jag har förstått att de rök ihop och Frasse fick nog på nöten. När han kom till oss tappade han tussar av päls runt hela halsen, tror det var bitmärken som gjorde att pälsen lossnade på det viset.
1 februari 1709
Är Woodes Rogers knappt myndig, tar då över sin fars rederi. Han övertalas att ställa fartyg till förfogande i kriget mot spanjorerna. På natten i en vik jag förstod inte var, ankrar de upp och tror sig se fiendens eld på stranden. Visar sig vara en kvarlämnad skotte som nu efter många år fick följa med Rogers båt hem igen. Denna skotte Alexander Selkirk, mannen vars öde att bo ensam på en öde ö under flera år, inspirerade Daniel Defoe att skriva romanen Robinson Crusoe 1719.
Dagboksboken är inspirerande på alla sätt och vis, bara älskar när nyttig eller spännande upplysning glider in lika lätt som min nattliga räkmacka gjorde. De där Aha stunderna är verkligen underbara, synd bara att min något åldrade hjärna har skaffat sig mer teflon med åren. Det glider in och ut lika lätt tänker jag ofta.
Nu ska jag be att få meddela att alla mina garner ligger fint i stora plastfickor med blixtlås, aha ni anar inte hur mycket garn jag har. En stor kasse garn ska jag skänka till dagis som pyssel om de vill ha. Men idag är det tygerna som ska tas om hand, så det rör faktiskt på sig i vårt kaosartade arbetsrum.
Frågade sonen min med Covid, hur han mådde idag? ”Som en Formel 1 bil i verkstaden! En kungskobra i skogen! Titanic innan hon sjönk!” Tror nog grabben min har fått en lättare variant och jag är så otroligt glad för det, så blir det för de flesta, men man vet ju inte vem som klarar sig och vem som blir dödssjuk.
Nu måste jag ta tag i dagen, maken och Frasse är hemma, lugnet lägger sig.
Det här att ha maken hemma förvirrar mig, tror det är helg hela tiden på något knasigt vis. Nu har han fått sin första pensionsutbetalning och vi firar med skaldjur till middag. Inte för att utbetalningen är så stor, utan för att det var hans första. 🥂🍰 🎉
Sonen är pigg, vill jobba, men det går ju inte för sig. 🦠 Han blir flåsig om han anstränger sig och jag vill så gärna dela med mig av min långtidsverkande astmaspray Budesonid som innehåller en av få saker som hjälper vid andningsbesvär och hosta vid Corona. En storsäljare för Astras företag, finns både mer akut spray att ta och så denna med långtidsverkan med kortison. Nu tänker jag på antalet dagar han har varit sjuk, många blir ju jättedåliga fem dagar in och andra 8-10 dagar. Jag kommer inte bli lugn förrän två veckor har gått sedan det började.
Jag har hamnat i någon slags baktakt, tycker inte jag får något gjort. Igår lyckades jag tova ett par herrvantar till ett par typ liten dam eller barnvante. Brukar aldrig bli fel, men sånt händer så klart de där dagarna man inget får gjort. Jag har ju skaffat mig en mission med det här att jag ska sticka till mina vuxna barnbarn, nu är yngsta 4 och äldsta 11, så det är en idé jag vill genomföra och lämna efter mig till dem i framtiden. Vantarna som kympte (det ska stå kympte) var ju så klart ett par i herrstorlek, far och bada de är jättestora, innan de tovades och blev för små. Så det är bara att börja om, gilla läget. 🔆
Maken drog iväg och handlade, kom hem med fina tulpaner och Betsy Sandbergs fina chokladpraliner till mig. Han är nog livrädd att jag ska smalna av i helgen hahaha! Själv har han verkligen slankat av efter nästan två års promenerande med Frasse. Äsch, jag är så fet att jag inte orkar ta tag i det, tur att jag inte är kort i rocken för då skulle jag nog se ut som en fyrkant med rundade kanter, oval eller sälformad kanske är närmare sanningen.
När vi åker till och från landet har jag blivit så snopen av att se svanar i åkrarna och inte få heller, ibland har jag inte hunnit räkna dem när vi kör förbi. En översvämmningsvår efter idogt regnande hade naturen skaffat en sjö vid en åker, så många svanar har jag aldrig sett på land och i den lilla sjön tidigare. Jag undrar så ifall de alltid har suttit i åkrarna hela våren och i så fall varför? Maskarna kanske är extra lätta att komma åt, vad vet jag.
Men nu jäklar i min låda läste jag att det har slagits rekord i en ort strax utanför Umeå, ett rekord av svanar hela 8,400 mot tidigare rekord 6,600. Finns det en svansjö där undrar jag, eller sitter de i ortens åkrar och käkar? Vi har ju svanar i havet här hemma i stan, jag blir inte klok på dessa svanar på landet i åkrarna. Fascinerad och väldigt undrande.
Idag har jag storgråtit då sonen blev konstaterad med covid19, jag har tänkt så länge att han varit utsatt på många olika vis via jobb och lite andra saker och att han bergis kommer åka på skiten. Jag blir rädd, han är i den åldern det drabbar många illa och man dessutom, det är ju de som oftast dör. Så nu kommer min själ vara i gungning tills han är frisk igen.
Hopp i sängen sent i går kväll, korsord, ny tidning och sen boken som fängslar mig just nu, 365 dagar Utdrag ur kända och okända dagböcker av Anders Bergman & Emilie Perland. Berättelserna ett tvärsnitt om allt i vår historia på gott och ont, varje berättelse en dag från någons dagbok. Så det blev sent eller tidigt i natt hur man nu ser på det, när mobilen ringde ville jag inte vara med, tänk att jag tror jag ska smälla av, när det är dags att kliva upp. Men idag hade jag ett uppdrag.
Klockan två skulle jag hämta 6-åringen på skolgården, han skulle få åka, stå framför mig på elscootern, till fiket, där skulle vi köpa tårtbitar och sen sammanstråla med farfar och Frasse i parken. Farfar hade kaffe, papptallrikar och skedar med sig. Där stod jag på skolgården med alla dessa ungar i olika åldrar. 🤪 Hej hej hej hur gammal är du! 67 år sa jag, 47 sa någon, som blev rättad. Hur fort går den här? Får jag åka med, snälla? När vårt barnbarn kom var en del lite avis, andra sprang med, när vi långsamt åkte iväg. Ungar är ju så underbara i sin direkthet, fritidsledare måste ha ett härligt jobb, så meningsfullt och så mycket kul de hittar på. Pratade med två av fritidsledarna, en sa att hennes son skulle vara så sotis att inte han fick åka. 😂
Sjutton så jag känner att jag verkligen borde utbildat mig till lärare/fritidsledare och haft ungar i typ ettan till sexan, bästa åldern. Att ha dessa lyssnande ungar, att få berätta, fånga upp deras intresse, lyssna till deras tankar och veckla in sig i allt mellan himmel och jord.
Fixade två träffar med min egen skolklass för en del år sedan, då kom vi så klart att prata om skoltiden och en tjej kom ihåg att jag ville jobba med gamla, hon rös och kunde aldrig fatta hur sjutton jag kunde vilja jobba med gamla? Det gjorde jag också på olika vis under många år, jobbade med äldre, tänker att jag kanske borde ha valt barnen. Vi alla är olika och jag har haft en medfödd läggning att umgås med barn och äldre, något jag inte förstod under många år. Tänk om en skoltrött unge som mig, fått lite mer vägledning, jag hade så tydlig begåvning för tex syslöjd, matlagning och bra med barn, var barnvakt redan som barn. Så något kunde väl syokonsulenten ha hjälpt till med. Slöjdfröken eller hemkunskapsfröken kunde ju också varit roligt. Man kan ju fantisera lite om allt som inte blev.
Nu har vi ätit lax i ugn, tänk jag tycker just lax är så himla gott på alla möjliga vis. Men det ska helst vara färsk lax, de där frysta laxbitarna i plastförpackning är inte riktigt de bästa i min smak.
Igår stickade jag klart ett par sockor till ett barnbarn, vuxen storlek, minns ni att jag tänkte sticka vantar och sockor till dem som vuxna, lägga i en fin kartong som de får när jag inte finns. Jag har ni börjat på tovad vante nr 2 nu blir det rosa toner till en av flickorna.
Wp säger att det idag är 14 år sedan jag började skriva här, inte klokt.
Nu har jag spelat Fia med knuff med barnbarnen, jag vann. Lärde yngsta att hålla tärningen i öppen handflata och liksom rulla iväg tärningen. Skrattade gott, hon var så kletig att tärningen satt fast i handflatan, frågade om hon hade lim i handen. 😃 Handtvätt är inte hennes bästa gren.
Maken och sonen handlade fågelholkar på vägen hem från golfandet, gamla holkar ska rensas och nya sättas upp. Vädret briljerar ännu och jag har bjudit chokladbollar stående barfota på trädäcket, det var så härligt att känna de ljumma plankorna under fötterna.
Nu snackar vi mat igen, sonen har köpt rostbiff och vi entrecôte, grillat blir det och vad som ska serveras till får vi se. Igår grillade maken palsternackor och det var väldigt gott, rotfrukter är verkligen något alla borde äta mer av, så gott även i ugn, blandat med andra rotfrukter.
Tingeling, snart ut till mina små skunkar igen. 💛☀️💛
Kliver ur bilen och njuter av det vårlika vädret och fåglarna som håller låda i vår trädgård på landet. Tiden har bara rusat iväg och jag inser att jag redan ikväll kan krama mina barnbarn, det ser jag fram emot. Tog sista sprutan i torsdags, så nu får det bli mer liv i livet, maken har en vecka kvar, sedan är det tre veckor sedan hans första dos. Det nya nu är ju att vi ska kunna umgås då med våra nära, men jag kommer ha munskydd och hålla avstånd vid andra tillfällen med okända runt om.
Det är extra rörigt för oss med immunsänkande medicin, verkar inte som om vi får upp stort antal antikroppar efter vaccinering. De testar nu varefter med just vår grupp transplanterade, så allt blir bra. Min läkare ringde igår och sa att de skulle testa just oss i höst för att se om vi behöver ännu en dos. Det är en förvirrande värld vi alla har hamnat i och inte blir det bättre av att lyssna varken på politikerna som skaffat sig en massa tv-tid utan att ha så mycket att säga, som folkhälsomyndigheten att tolka detta virriga, gör en inte trygg precis.
Jag fick redigt påslag av värk och stelhet i kroppen efter första sprutan och CRP 16, oroat mig som sjutton för spruta nr 2 helt i onödan, har bara fått rejält ont i armen efter vaccineringen.
På väg hit åker vi förbi Ländia, fabriken som gör kokosbollar och chokladbollar. Säger till maken att vi kan väl stanna vid macken och handla en stor kartong med kokosbollar … barnbarnen kommer ju ikväll och de kommer gå åt. Klart han hoppar in och handlar, bråttom bråttom … väl framme och packar upp visar det sig att han tog en kartong med chokladbollar. Fatta att han hade ett uppdrag och köper fel sort, irriterande, de kommer att gå åt. Men alla vet hur det är att vara sugen på något, tro sig få det och upptäcker att det inte blev rätt sort.
Veckan som gått har varit knepig, först var det tandläkartiden som blev inställd, antog att tandläkaren fått covid, sa tandsköterskan, ny tid i maj. Fotvården blev av, så skönt för både fötter och själen att sitta i stolen och umgås med min vän L sedan många år, sen igår den sista sprutan. Hemma har vi verkligen rört till i mitt arbetsrum, tömt dessa förbenade kartonger som stått travade och skapat nya högar i rummet. Högar som ska till Myrorna både kläder och prylar, prylar till ungarna om de vill ha, och ännu mer högar med mina tyger, mönster, mönstertidningar, mönsterböcker tar aldrig slut. Problemet är hur jag ska förvara alla mina garner, tyger och allt runt om detta handarbetande. Men nu har vi det så lyxigt med gemensamma tiden, att det känns mest roligt med planerandet av det vi ska förändra både hemma och här på landet.
I veckan var vi till mamma med kläder jag har skickat efter till henne, frukt och blommor. Jag stod och ordnade tulpanerna i en vas till henne när maken säger ”där stack hon.” Jag hämtade henne i det gemensamma lunchrummet pratandes med en av killarna som jobbar där. Det funkar inte längre med hennes tankeverksamhet. Jag har ju jobbar med äldre i många år, så jag känner igen det mesta, har upplevt hur det kan vara att bli gammal. Men fan rent ut sagt, nu är det min mamma som rullar iväg från mig när jag är på besök. Jag finns inte mer, jag blir arg, ledsen och besviken känner att det inte är kul att fixa till henne hela tiden, när hon rullar iväg efter 5-10 minuter. I veckan som kommer ska maken och sonen köpa ny TV till henne, de har bytt från analogt till digitalt i hela vårt land och hennes TV är från 2006 och klarar bara att visa 1 och 2:an. Men klart att jag inte anklagar henne för något, bara kände att det blev så jobbigt känslomässigt, jag kämpar så med mitt eget, att orka med mig själv och mitt. Att ta tag i allt runt henne är så ofta mer än jag orkar, men jag gör det.
Nog om det mamma är senil och mer förvirrad varefter tiden går.
Nu ska jag göra en sallad modell råkost, maken grillar fänkål och andra grönsaker + kyckling …någonting, finns så mycket olika sorters file, stek, minut, sjutton minns allt.
Egentligen händer inte ett dugg efter påsk, vilket är så skönt. Maken fick sin spruta och med den feber, han sov mycket en dag, sen var det över. Själv har nog inflammationen i min kropp fått fnatt efter vaccinet, har som en matta av dov, varm värk från fötterna upp till knoppen. Oroar mig lite, ska ju ta spruta nr 2 nästa vecka och jag vill inte må mer dåligt i kroppen. Just idag skiner solen från en blå himmel, fåglarna trängs i vår fågelmatarstation, Bofinkar i mängder och andra hungriga sötnosar kvittrar förtjust där ute. Jag borde så mycket, men mitt kroppsliga knäppa läge håller mig fången, det krävs så mycket skärpning för att komma till skott. Efter vanlig tvagning, tandborstning och påklädning är jag dessa dagar helt slut. Kastar mig i soffan och flåsar. 🛌
Sen ska utekläder på för att ta mig ut, blåsigt som bara den. Ta ett varv runt på tomten och sen sitta där och njuta av solen i lä, fast jag inte borde med tanke på hudcancerrisken. Maken gör som vanligt allt på tomten, just nu krattar han och trivs med det, själv vill jag, men det är ingen idé att ens försöka kratta, min kropp är just en kratta. Mentalt har jag hållit på så många år med nystart av träning och bantning att jag bara inte orkar mer. De där två jag har haft på axlarna i hela mitt liv, ”sätt igång” ”skit i allt, ge upp” har smält samman i en uppgivenhet. Mer ”gå och lägg dig” du kommer dö för tidigt.” ⛑
Ser och lyssnar på sekunderna som rinner iväg på väggklockan, alla konstiga tankar väller fram. Tankar om träd som kommer stå kvar efter att jag har gått, livet som bara kommer rulla vidare utan mig, precis som efter alla som dött. Låter väl riktigt depressivt, men nej, detta är tankar som jag nog alltid har haft inför evigheten i havets rullande över stränder, solnedgångar, uppgångarna är för tidigt, då sover jag, morgontrötta mänska. Den mörka himlens stjärnvalv och jag med alla andra i evighet som stått så där, med huvudet uppåt, för att ta in det oändliga, stora vackra runt om oss.
Jag tar nu tag i .. en Alvedon och ger mig ut i det dagen bjuder, ska fan sitta här och gnälla längre. 👒
Lägger till några rader. 🕶
Har skrotat runt på tomten, betraktat blåsippor och vitsipporna som nickar i blåsten, satt på ljugarbänken i solen och tänkte tro sjutton jag är gråtmild och pyttelite deppig, det blir jag ju alltid vid denna tid. Vårdepression är inget ovanligt, men tog otroligt många år innan jag fattade att det var det som knep vid denna tid. Det är ju så smärtsamt vackert, allt som liksom tar sats och börjar om att blomstra. Ville bara lägga till dessa rader. ☀️
Denna påsk var en lisa för själen, men kylan och behovet av att inte frotteras inomhus, fick oss alla att vara klädda för polarkyla.Vi började med sonens middag på långfredagen med lammstek och lammytterfile, rödvinssås, smörstekt brysselkål och potatisknyten med potatis, lök, morötter och jordärtskocker, gungande i smör. Avslutning med ostar, favorit Gorgonzola och bondost. Jag kan garantera att våra middagar inte är någon bantningskur precis, utan ett möte i gourmandernas paradis.
Påskafton var det maken som stod för maten, själv stöp jag i soffan på eftermiddagen och sov allt för länge. Kroppen kunde jag sälja billigt denna helg, men det går så länge det går, sen går luften totalt ur. Men maken är upplärd och tuktad i matlagningskonsten av sjusovaren.
Förrätten bjöds en Toast Skagen att dö för, sonens insats, sen ägghalvor med laxröra med pepparrot så gott. Så middagen var räddad, Porchetta fyra timmar i ugn. Små potatisar med klyftad rödbeta och lök allt ugnsbakat Fetaostsås till det hela.
Efterrätt, vit choklad smält med varm grädde, citronsaft och citroncest. Den stod i kylen i timmar för att vispas upp före servering i glas med smulad kaka och lite mer cest ovanpå. Det blev helt tyst när gänget tog första skeden av efterrätten. Så gott!
Igår trodde jag verkligen på våren, då solen så generöst bjöd på sig själv. Vore det inte för blåsten som tog i mer och mer efter tiden gick, kunde vem som helst tro på vår. Sonen åkte hem med familjen och vi var alla så nöjda över vår mysiga men kalla påsk. Jag har ljugit ungarna fulla med berättelser om livet, här har djupa saker avhandlats. Min mammas stroke, varför kan hon inte gå och varför är hennes arm så svag?
Vi kastade oss in i hjärnans vindlingar och lät blodproppen fastna i den del som styr kroppens rörelser. Hjärnans inblandning i allt som sker, så spännande att prata om. Vad händer om proppen sätter sig i den del som styr talet? Afasi, jaha, det är så det hänger ihop.
Frågor om min morbrors död tog L upp, L, han som kände på sig att det var dags för min morbror att gå. Döden döden, så mycket att prata om, fundera på, som människan gjort i alla tider.
Äntligen satt vi där ungarna och jag pratandes om allt i livet, aldrig lever jag så intensivt som när jag ser deras stora intresse över allt märkligt farmor berättar. Högsta vinsten av tillfredställelse, att kunna skapa detta totala varandet i nuet i en 6-åring och en 11-åring. Syrran har ännu inte ron i kroppen, så lillsyrran fick stöka med sitt.
I morse när jag vinglade upp och in på toa, ser jag snön som yr, vitt på marken och inser att maken och Frasse är ute i aprilvädret. Snabba kast mellan aprils väderlekar, vilket jag faktiskt älskar. Mardrömmen vore att sitta i ett land med evig värme och sol, så fantasilöst. Vår kommande sommar ska tuktad med AC inomhus för första gången. Så denna sommarvärme känner jag en något nyfiknare längtan efter, när den kan tuktas med AC när min kropp smäller av.
Snart ska vi packa ihop och draga vidare, maken får sitt första vaccin imorgon, så lika bra att åka hem idag och tillbaka efter sprutan. Hoppas ni alla har haft en skön påsk med möten, god mat och vila.
Jag lyckades fråga Svenonius, högsta chefen för region Stockholm, ”om det inte var så att min man som bor med mig skulle få sina sprutor i samma veva.” Jo, sa hon och sen börjades läsandet runt, samtal till vårdcentralen och nu har han fått en tid till vaccin nästa vecka.
Suck, så onödigt trassligt, om vårdsektorn hade läst på, så hade alla vi transplanterade i Stockholm inte behövt ringa runt och störa i onödan. Om jag satt som sköterskan på Danderyd och tog emot folk som förväntade sig att få ett papper som bevis till sammanboende om deras rätt att vaccinera sig i förtur på vårdcentralen. Om hon var jag, hade jag gått högre upp och ordnat det hela, jag har svårt att förstå hur folk är så oföretagsamma, där kom person på person och frågar om samma sak och hon bara sitter kvar i båten. Dessutom lyckades andra sjukhus vaccinera både den transplanterade och dennes medboende.
Läste precis om forskning från USA på människor med medicin som sänker immunförsvaret för att transplantatet ska stanna kvar i kroppen. Första vaccinsprutan verkar inte ge något skydd alls, det forskas vidare och som tur får jag ännu en spruta. Redan innan vet de att annat vaccin på oss, inte tar lika bra som på friska. Så där 20% mindre effekt på oss.
Idag är dagen allt händer, maken åkte och hämtade nya bilen, sen till sitt jobb för att bli avtackad på jobbet, han går äntligen i pension. Jippi! 🍾🥂
Sen ska vi handla blomma till dottern och åka en snabbis över med påskägg till deras ungar. De är förkylda, så vi kommer bara lämna över våra påskgåvor och åka hem igen. Får med oss påskägg till sonens ungar från dottern. Sonen med familj firar ju gärna helger med oss, så vi ska äta och ha det trevligt på landet. Klart vi sitter utomhus, regnar det får vi flytta bord och stolar till under taket över ingången och upp med stort solparasoll. Allt går, det har vi lärt oss under denna period.
Vi planerar sonen och jag, handlade gjorde maken redan igår vid 21-tiden på kvällen, allt för att slippa trängsel. På påskafton kommer morbrors fru, hon som blev ensam när min morbror dog i vintras. Pälsa på dig sa jag till henne, vi ska bjuda på förrätt: Toast Skagen och ägg med laxröra. Varmrätt Porchetta med små potatisar, klyftade rödbetor och gul lök i ugnen, till det creme fraishe med fetaost och kryddor som sås och så sallad. Till kaffet blir det antingen en marsipantårta eller en citronfromagetårta, vi ska äta tårta till kaffet även på fredag, så jag vet inte vilken jag känner för att göra.
På fredag bjuder sonen på middag, lamm med rotfrukter, rödvinssås och brysselkål. Må Påsken komma vi är redo 🐣🐥🐣🐥🐣🐥🐣🐥
Men så skönt att vara hemma ensam en lite längre stund, inte för att jag på något vis vill vara utan min gubbe, men lite luft ensam några timmar, mår jag bra av. Jag har hunnit med en hel del, inklusive rastat Frasse. Vi hade ju besök av hans fd ägare förra helgen och det var kram och pusskalas, hon satte sig på ändan på gräsmattan, det gick hett till av glädjen att se varandra. Så mysigt att se deras kärlek och sen var Frasse liksom klar och ställde sig mellan maken och mig helt lugn. Fd ägaren och jag har mailat om mötet och tänkte samma sak, Frasse har det bra, när han var färdig med hälsandet, visste han vilka han nu hör ihop med. Vi tänkte samma tanke där, hon sa att hon såg att han var så lugn och mådde psykiskt så bra, hon är så glad att han får bo hos oss. Snacka om att vi är lyckliga som fick honom.
Kram på Er Alla önskar er en riktigt skön och vilsam helg.
Imorse gjorde det ont när mobilen talade om att det var dags att gå upp och ta sin medicin. Så trött och virrig slängde jag in tabletterna med för lite vätska, det trycker sig ner allt för torra och gör ont. Så där som någon gång har hänt som barn, med en för stor nersvalt typ köttbit.
En grå dag, lika grå som min kropp känner sig, tror vaccinet bubblar runt och ökar upp inflammationen jag ständigt har i kroppen. Idag blir det en Alvedon dag.
Maken är ute med Frasse på sin långtur, vet inte om det blir en eller en och en halvtimmes tur. Jag hade tänkt mig besök hos mamma idag, men kroppen orkar inte. På tisdag ska hon äntligen opereras för gråstarr, det ska bli så skönt att det äntligen blir av. På torsdag ska vi hälsa på mamma med påsktårta, påskägg, tidningar och frukt. Först ska jag bara till vårdcentralen och lämna alla blodprov och annat. Sen bär det av till landet och friheten att välja själv hur länge vi ska stanna där, onsdag är makens sida arbetsdag. 🥳✨⭐️💥☀️🌈🥂🍾
Stickade nytovade vantar.
Nu har jag fått en idé om att skaffa fem typ skokartonger med snyggt papper på, kommer köpa snygga lådor, en för varje barnbarn. Varje unge ska få ett par tovade vantar och ett par sockor i vuxenstorlek. Sen har jag lite annat fint som jag tänker lägga ner i lådorna och stoppa in lite kärleksord i vantarna, de ska hitta lappen, när vanten ska prövas. Dessa lådor ska fyllas med personliga gåvor, sånt jag tycker skulle passa just det barnet. Tänk om jag hade fått en sån låda efter min mormor, då hade jag storgråtit av glädje. Nu är ju inte min tanke att de ska storgråta, mer att de kommer minnas mitt eviga stickande och den förhoppningsfullt sköna känslan att jag får värma deras händer och fötter även som vuxna.
Så nu har skallen lite att spinna på framöver, får väl skynda mig, vet ju aldrig framöver vad som händer med alla muterade virus.
Mamma sa i telefon att hon inte hängde med, jag pratar för snabbt. Gud så jag har tänkt på det. Jobbade i många år med äldre och anpassade mitt prat för att de skulle hänga med. Men, som om jag inte har tänkt tanken, att min mamma inte skulle hänga med i mitt prat. Mamma är ju mamma, hon fattar vad jag säger … fattar, men hinner inte med. Allt förändras, mamma är mamma, men likväl inte, jag är hennes mamma numera. Jag vill inte att det ska vara så, så kapabel som hon har varit genom livet, chef på jobbet, rest långa resor ensam, Kina, Ryssland och andra länder. Varit en orädd kvinna, på många vis ett föredöme att växa upp med.
Nästa tanke kommer till mig själv, mitt eget åldrande. Det kommer nog bli ensamt om jag bor på boende, ensamt på besök från barnen. Men det överlever jag säkert, många föräldrar får nog sitta ensamma, hoppas på de fem barnbarnen, kanske de tittar in en gång om året, det blir fem besök. Sen kommer ungarna i maj när jag fyller år och en gång till jul. Vilken tur att jag inte förväntar mig så mycket, det förenklar för mig. Fast tankarna snurrar.
Tänker på hur det ser ut redan nu oavsett Corona, mamma får väl besök typ två ggr om året av dottern, hon pratar, men det händer inget. Sonen åker dit några fler gånger, men det är nog hans fru som vill och trycker på. Får man ens skriva sånt här? De flesta har yta som ledord, bara det ser fint ut för andra, så är allt bra. Lyckliga familjer, tror ni de finns, som glider genom hela familjelivet med bara kärlek och leenden, fester, mys och livet leker, gärna på långa fina resor, god dyr mat, vinglas i fokus som visar på lyckan i livet.
Min längtan efter ärlighet i skrivandet är både självklart och förbaskat svårt. Det som skrivs om andra är ju bara min vinkel av saken, personen. En liten skärva av allt den andra personen är.
Mina barn är ju det absolut bästa som har hänt mig och jag älskar dem som man numera säger ”till månen och tillbaka.” De växte upp så olika redan från början, det är det som är så fantastiskt spännande med att få barn, vad blir det av dem som personer. Vissa delar av utvecklingen är ju bara jubel och klockspel, andra drag skylls på maken för inte skulle väl jag … jo, då. Så vissa drag är tydliga redan som små och en del gillar jag inte, men det hör ju till deras personlighet.
Man får heller inte tycka mer om den ena än den andra ungen, fast alla vet att man gillar alla sina barn, fast på väldigt olika vis och vissa delar kommer du ärligt aldrig, riktigt tycka om. Precis som de kommer tycka mindre bra om vissa av mina personlighetsdrag.
Nu tror jag att jag ger mig för denna gång. Nu har det grå vädret blivit ett fint regn som klänger på rutan och gör min utsikt lika diffus som livet ibland kan vara. Jag envisas med att försöka skala av mig själv, bit för bit, men det blir lätt ensidigt och sig själv ser man ungefär lika tydligt, som ut genom ett riktigt regnigt fönster. Men avslöjande blir texten, för er som läser och ser min ynklighet som människa.
Så här dagen efter själva vaccinerandet mår jag ännu bra, bara vänsterarmen som kunde ta en paus. Men igår några timmar efter undret skedde, blev jag yr på nytt vis och mådde så konstigt. Några timmar trodde jag att jag skulle bli riktigt sjuk, men det la sig. Läste runt och hittade fler som känt sig så där konstiga, så vet ni om ni upplever detsamma.
Ni kan glömma hushållsnäras vaccinerande i samma veva som vi transplanterade får vårt vaccin. Det har Region Stockholm tagit bort, men det fungerar tydligen fint på andra orter. Så i maj lär de ha vaccin till resten av befolkningen och det tror jag fan i mig inte på. Även om de får vaccin, så klarar inte regionen av att organisera det hela. Sämsta regionen i hela landet, det skäms de inte för. Det som gör mig så arg är att de går ut med upplysning om att vi ska kallas och hushållsboende, min man då, ska få ett papper som ger honom förtur till vaccination på vårdcentralen. Sen kommer jag där till min vaccination och ber om pappret till min man, syrran som kollade mitt leg visste inte ett dugg om det. Inte min vårdcentral heller. Hur vore det om regionen kunde upplysa oss om det som blir pannkaka? Nä, misslyckanden ligger de lågt med, oavsett hur och vem, vad det drabbar.
Igår ringde Frasses förra ägare, hon ska upp till Stockholm idag och kommer över på en fika, ute så klart. Det ska bli så spännande att se hur Frasse reagerar. Jag tror han får glädjefnatt, men det var inte förra ägaren så säker på. Det blir bra att träffas en stund, få prata lite om Frasse och livet.
Förra helgen tog maken med sig Frasse till en Västgötaspetsträff på Gärdet. Tänk er 26 hundar av samma ras, lösa och lyckliga i en stor grupp. Först var Frasse lite avvaktande, men sen lossnade det och han for runt med hela gänget. En timmes promenad en gång i månaden, maken kommer åka dit igen. Trevligt folk och måste vara så kul att se alla glada hundar, en ras som älskar sin egen ras bäst, ras”ister” helt enkelt hahaha! Jo då, det var andra hundraser med och de lekte så fint med varandra hela högen, lika bra att förtydliga i landet där allt nagelfars och ondska ständigt upptäckts i varje sneseglande ord.
Nu minns jag inte vad jag har skrivit tidigare … men cancerfri är jag, såret blödde lite senast igår, så det är det värsta sår jag någonsin haft på att läka uselt, opererades 10 februari. Tänker på det lååånga ärr jag fick efter njurtransplantationen, det läkte så snabbt och fint jämfört med detta lilla skitsår.
Påsken närmar sig och för mig är det inte bara påsk utan maken går äntligen i pension. Det ska firas på på landet med sonens familj och min morbrors änka. Det ser jag fram emot, barnbarnen, maten, samt att bara vara ute tillsammans. Nu ska jag ta tag i dagen, eller om den tar tag i mig?
Nu har jag fått möjlighet att boka in vaccindatum, det blir torsdag nästa vecka och som ni nog förstått är jag väldigt kluven. Säger Jaaa! och hoppar invärtes av lättnad efter att få tid till vaccineringen, samtidigt som jag känner en väldig skepticism. Om det var ett ”normalt” vaccin, skapat av en bit av viruset, hade jag nog aldrig haft funderingar. Men det nya som ska in och rota i kroppen på ett helt nytt vis, får mig att bli rädd. Inte rädd att dö i närtid, utan rädd för vad det eventuellt gör med folks kroppar i ett längre perspektiv. ”Går inte att byta rad, då försvinner både bakgrundsfärg och storleken på bokstäverna.” Det här fåniga tekniska ”möjligheterna” som inte fungerar när man inte fattar hur fan man får till det.” … Så här fortsätter jag utan radbyte, så vet ni varför. …. Jag har ännu inget hört från gyn om provsvar, har nu ringt upp och ska bli uppringd efter 13.15, efter 38 dagar borde väl provet vara klart? Ingen som helst ordning på sånt tydligen och såret är nästan läkt på sin 38:de dag. Det är ingen mer cancer på stället, det vet jag, men hur kan de låta bli att ta ansvar för den avslutande delen av ett ingrepp med provsvar? De kan väl för tusan låta en sköterska ringa upp när provsvaren är ok, eller hur svårt kan det vara att skicka ett brev med resultat när provsvaret, inget farligt är? Läkare behövs till de som verkligen får tunga besked, så låt övrig personal ta hand om bra provsvar. … Här hemma räknar vi dagarna till makens pension, med en glad förväntansfull stämning. Till påsk planerar vi ett första race till barnbarnen med påskägg och blommor till ungarna. Sen in till mamma med påskägg, blommor, tidningar och något extra gott på tallriken. Funderar på en smörgåstårta som hon kan bjuda sina vänner på och personalen. Jag får i nutid komma in till min mammas rum på besök, hon är fullvaccinerad, men vill inte riskera något. Så fort jag också är vaccinerad då ska hon få besök. Jag har en del att ta hand om, byta hennes gardiner, kolla i badrummets skåp, vad jag behöver fylla upp med. För plötsligt verkar ingen ha ansvar för sånt, i stort sätt bara invandrat folk plötsligt som jobbar där, de gör ett fint jobb med de äldre, men verkar inte förstå det här med kontakt med oss som ska köpa det som behövs. Eller informera om annat som är viktigt att veta som anhörig. Flera svenskar har slutat sista året och jag undrar hur de har det med den nya chefen? Hon är ingen favorit varken för anhöriga pratar för mig själv, eller de anställda. Är väl bäst med invandrat folk som man säkert kan hunsa runt med hur som helst. …. Nu kom posten med ett brev som upplyste om att provet var helt utan cancer, en långvarig kronisk inflammation i huden. Va, i huden? Jag fattar inte det provsvaret, vad betyder det? Jag har väl inflammation i hela kroppen det visar andra provsvar, men inte trodde jag de skulle se det av det provet. Men nu är detta avslutat för min del och tack gode gnu att jag slank ur det så pass lätt, cancern menar jag. 🍾🍬🎂🥂🍹🍻🍸🍼🫖🍿🍩☕️☕️☕️🥛🍷🤸♂️🏆🥇🧹🎈🎊💌 Hurra för livet! … 🎈Kram på er alla!
Med posten kom idag brev från Danderyds sjukhus, både den vanliga remissen till provtagning och bekräftelse på att jag kommer få vaccinet via dem. Tror jag blir bokad nästa vecka … jag känner mig 😀 fast kanske är det så här det kommer kännas långt framöver 🤥?
Ännu inte hört något provsvar, såret ser ut att förbenat långsamt läka? Vågar inte tro det riktigt än.
I write in Swedish, English and Italian about my big interest in crime novels, where I have a collection of 1000 books at home. I also blog about other things that I am interested in. ....Please leave a comments in my blog...Per favoreLascia un commento in italiano...Lämna gärna kommentarer i min blogg tack!
Varsågod å ät - Sveriges roligaste mat&pratblogg med Göteborgs skarpaste Gjutjärnsreporter! Här har vi skoj i köket bland smulor och verklighet, bra recept och genvägar tillsammans med lite mindre bra foton ...
