Önskar du ett själsligt lyft föreslår jag att du hoppar över mig idag, jag gungar i helgens alkoholfria baksmälla, det finns så mycket jag kan vara, frustrerad, arg, ledsen och uppgiven, men slås mest ner av den tunga tröttheten. Allt det andra fysiskt onda är jag van vid.
Kroppen körvar till sig, så jag vet varken ut eller in, ok den gör ont här och där, det är jag van vid. Som den klant jag numera är råkade jag sova på högra bröstet. Det där bröstet som fick ett inplantat för över trettio år sedan. Ett inplantat som självklart blev inopererat även i det andra bröstet. Jag valde ett litet inplantat den gången, tror det var -84. Jag ville inte ha bröst som ett sexuell attribut, jag ville bara ha lite nytta av alla insydda bröstveck som fanns i alla kläder. Se ut som alla andra.
Att växa upp och aldrig få några bröst att tala om, var något som tog mycket tid att tänka på. Hela släktens kvinnor var tungt utrustade, utom jag, vilket blev en slags blyghet som hämmade mig på många olika vis. Hela gänget reser iväg och festade, badar näck, badar bastu … jag stannar hemma, rös vid tanken på att ha klarat mig. Sexdebut … kunde utan minsta problem slita av min undertill, men ”BH” och överdelen försökte jag alltid ha kvar på mig i yngre år.
Sen opererade en äldre kvinnlig vän in bröstimplantat på ett väldigt tidigt nymodighetstadie i Sverige och hon, hela hon, var min fristad på alla sätt och vis. Kunde hon kunde/vågade jag många år senare.
Strunt samma, i nutid vill jag operera bort dem, har velat det i många år. Om du tänker dig mig då när de opererades in vägandes 55 kg till mina 1.75 centimetrar, mot nutid, vikt lite över hundra kilo. Det är ju ingen som helst ordning eller tjusigt med dessa hängande taxöron med rester av plantat. De gör galet ont om jag somnar liggandes fel, oftast på den vänstra. Speciellt nu efter mammografin med alla lämnade ömmande blåmärken, önskar jag inte värken i bröstet kombinerat med hjärtklappning, vilket jag har även nu när jag skriver. Kollade trycket, övre 86 undre 56 och hjärtklappning 111, klart jag inte mår bra. Så hela helgen ont i vänstra bröstet, ont i bröstkorgen med känning i hjärtat vilket hänger ihop med fibromyalgin. Ett sjukt flåsande så fort jag skulle röra mig, jag vill yla av idiotin som drabbar mig, men vem skulle orka det med mitt flås.
Så idag upp i ottan, iväg till vårdcentralen, ta blodprov, kolla om Hb:t verkligen ligger för högt. Det känns i hela kroppen, knoppen att det är för högt, fast jag blir lika vilsen och osäker varje gång, har svårt att skilja alla symtom, är det jätteskovet FibroTorsten som har invaderat min kropp, POTS, yrsel, mjölksyra i en salig röra, extra allt eller är det bara fibromyalgi och/eller högt Hb, dags för blodtappning?
Maken kör mig dit och hem, Frasse hänger med så klart, han kan ju inte vara ensam hemma ännu. Hade aldrig en tanke på att hunden inte skulle klara av att vara ensam, tänkte för den delen aldrig på de ev problem en omplacerad hund kan ha. Men vi har haft sån tur med Frasse, han är rena drömhunden. Hör här så lyhörd han är.
Jag har mina bra och dåliga dagar rent fysiskt, de totalt ”glöm bort att jag lever” dagarna har varit två sedan Frasse kom. Jag släpade mig ut med honom och tänkte rätt snabbt att nu orkar jag inte gå mer, jag måste vända och gå hem. Direkt vänder Frasse och går hem, jag tänkte att det var konstigt, kunde han vara så lyhörd? Är det verkligen möjligt eller läser jag in något som inte finns? Sen har dagarna rullat på och i fredags ensam på landet blev jag så där galet vissen igen och trampar ut med Frasse i mörkret. Pannlampan på och så gick vi, inte kom vi långt, jag flåsade och tänker ”nu orkar jag inte längre.” Som på en signal vänder han om och går hem! Helt otrolig hund!
Vad tror du?
Fridens på er som orkade läsa mitt gnäll idag.
