Efter ännu några bomber denna natt i Kista, kan jag bara konstatera att politikerna stod för sitt ord om att öka antalet jobb.
Framtidsyrke nr 1 lär bli glasmästare, bara sätt igång och anställ fler över hela landet.

Är det inte bomber, så stenas fönster sönder över hela landet varje natt. Bara för att förstörelselustan och kopplingen till hjärnan är minimal, om vilka det är som får betala det hela.
Att folket redan betala mer än för dyrt för dessa sk barn det framkommer allt för sällan.

.En blev inspirerad av en annan som inspirerade mig. 🙂

Typisk rundgång på bloggar, eller hur. Här funderas över mig själv och högljuddhet i det sk offentliga rummet och så slänger jag in kontaktsökande pratmoster.

Jag minns en gång på en bar i Stockholm som höll på att stänga, jag valsade in med min allt för överförfriskade vännina och tiggde en kaffe för att pigga upp henne, hon fick sista koppen kaffe och jag hjälpte henne upp på barstolen. Nej, hon var inget drickande vrak, utan bara väldigt ovan att dricka och ville inte snål som hon var lämna kvar vinet i flaskan vi hade beställt, utan stjälpte i sig och det gick nog rakt ner i benen som inte ville vara med längre. I den här baren satt fyra trevliga killar som jag ganska snart slängde käft med, vi hade det roligt helt enkelt.

Då sa min vännina ”kunde ge mig den på, att det är så lätt du har det.” Jag fattade inte vad hon menade … ? Verkligen inte. Men hon förklarade att hon förstod hur jag fixade kontakter med folk överallt, antog väl också att jag hade lätt att skaffa män, vi var båda gifta, med samma män än idag.

Tror det var första gången jag insåg att jag inte var som alla andra, bevare mig väl nu tror hon att hon är något igen. Så nu var det sagt, så gå och dra något över skallen du svenska med alla rätt. Hahaha ni andra kan hoppa över dessa rader och bara läsa vidare, om ni vill.

Att slänga käft, att ta kontakt med folk hur lätt som helst, var som helst, när som helst, har nog varit en av mina starkaste OS-grenar, i hur jag är som mänska. Men den sidan delade mig med den andra sidan, som bara vill vara tyst och ifred. Konstigt att man kan vara så totalt olika i sätt och behov. Att min inbjudande öppna sida skulle erbjuda möjligheter tror jag inte jag hade tänkt på före min vän kommenterade det. Behöver ju bara gå till mig själv, öppna, glada människor gillar ju jag och de flesta.

Efter den där natten med min vän undersökte jag verkligen min begåvning att vara social. Åren går och jag är ju som jag är tills jag blir sjuk. Det är nu jag verkligen börjar förstå hur mycket energi den utåtriktade, glada, kontaktsökande människan behöver. Förstod då varför jag hade den där off knappen i mig själv, för att ladda batterierna.

Självklart var jag en gestikulerande människa när jag pratade, osvensk sa en vän. Men när njursvikten tog mig då orkade jag inte gestikulera och för den delen var jag mest tyst, orkade helt enkelt inte. Detta var bland det svåraste med att bli sjuk, att inte orka ha åsikter, prata, skämta, drog mig in i mig själv, vilket skrämde våra barn, för hon som satt där var ju inte som deras mamma varit.

I många år trodde jag att jag skulle bli som förr, bli frisk och känna igen mig själv. Men inte sjutton blir det någonsin som jag var förr, det kan glimma till, men som ett tomtebloss gnistrar intensivt och kort, slocknar jag lika snabbt.

Tänker att människor som är väldigt introverta måste få en snäv krets att umgås med och vad händer när de som vuxna flyttar till ny ort. För de vet de flesta att det tar tid att få nya kontakter på ny ort, även för en vuxen pratmoster. Sen funderar jag på vad dessa introverta tänker … menar inte skolkunskap och arbetsuppgifter, utan just om det sociala?

Ja, vad tänker de i sin ensamhet? Lever de i någon slags fantastisk fantasivärld som jag aldrig är ens i närheten av, eller är de mest så avslagna och ointresserade som en del av dem verkar? Nu låter jag elak, så här får man väl inte ens tänka, jo om det hålls som tankar i det tysta. Fyy tabu att tänka högt, då är man elak säkert brun/svart i själen. 🙂

Men vad tror du, för visst träffar man folk ibland som är så avstängda och tråkiga att klockan stannar. De har inget att dela med sig av, ingen input får man, dra ur dem ord kan jag visst göra och kan till och med få igång dem, lite så där. Men jag överlever, men är nyfiken på hur de själva överlever? Är de så hyperkänsliga, så att de absolut inte orkar/vågar med någon gnistrande pratmoster, som visst kan vara nog så seriös och lugn i sin framfart. Jojo, alla älskar inte mig, eller är intresserad av att prata med mig eller någon annan för den delen.

Själv sitter jag ofta ensam både på landet och hemma, men jag gör det för min kropp fungerar inte som för normalt folk. Jag smiter det mesta i umgängesform för att jag inte orkar, det är ett tvingande val, som jag ofta nog tänjer på, med eftersläntrande kroppselände som jag försöker strunta i. Det har tagit så galet många år att dra mig tillbaka, sörja den där spralliga Maggan som gillade att umgås och prata, för att inte tala om så jag saknar och sörjer den kvinnan som orkade och ville så mycket, hon som var orädd för besvär och mer än gärna hjälpte andra. Idel lovord hahaha, men det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara. Bara sitta här och glo på den här kvinnan som blev kvar.

Nu rodnar himlen runt huset och trädens svarta stammar och grenar vajar ännu i rester av blåsten, som mojnat en del. Jag hör att maken kommer hem med bilen, full av trähyllor till källaren, som dottern inte behövde längre. Jag har en varmkorv på lut åt honom och nybryggt kaffe.

Fridens på er alla, hoppas inte någon tog illa upp av frisläppta, faktiskt nyfikna tankar.