Hökögon

Äntligen finns jag igen, om ni visste så besvärligt det är att inte vara någon, att inte kunna legitimera sig. I måndags var vi till poliskontoret och i onsdags kom beskedet att mitt leg fanns att hämta. Får nog tacka coronan för den lilla mängd människor som sökte pass och annat.

En familj med tre mindre barn var där samtidigt med oss, pappan parkerade bilen, så mamman passade på att mäta ett av barnen, prick 100 cm sa mamman. När jag var klar med mitt stod pappan ensam med barnet för att mäta. ”Han sa, nu ska vi se … och jag svepte förbi på väg ut och sa ”prick 100 cm.” Han blev ju såååå förvånad och skrattade, ”snacka om hökögon hahaha!” Klart jag sa som det var, att mamman redan hade mätt ungen. Dagens roligaste skratt! Man har det inte roligare än man gör sig.

Idag smider jag planer, packa lite ska jag, landet över helgen, vi har jord och annat som ska dit, tar mycket plats i bilen, lika bra att ta med det nu, så nästa gång vi åker får vi med oss allt som behövs för att stanna längre.
Jag ska handla med mig frukt och lite choklad till mamma och tre Skagenbakelser, en till henne och de andra till min morbror med fru på vägen till landet. Morbror med sin lungsjukdom sitter ju där han sitter,  kommer ingenstans, så jag slänger in lite gott att äta och tidningar. Sen har jag beställt som buffé för mig och maken från en Saluhall vi har med underbar mat.  De får plocka ihop olika rätter, som vi kan äta när vi kommer fram till landet.

26AB328F-E0FD-49C9-B9BC-1CCF8DB515C3

Så oroligt allt är, inte bara här hemma utan i hela världen. Tänker ibland att det börjar bli som de där katastroffilmerna. TV visar hur folk slåss, rånar butiker och folk, slår ihjäl varandra om de får en chans. Inspelat i nattens mörker, rusar dessa galningar runt och har badboll i IQ. Ingen vanligt tänkande människa kan tänka att polismannen som kvävde killen gjorde ett uns rätt. Oavsett att han som dog tydligen var ett riktigt as, välkänd inom polis och domstolar. Inte lite illa han har gjort andra i sitt liv.

Sen läser jag vidare, statistik över vilka som blir skjutna av poliser i USA, mest vita. Då tänker jag på det här jäkla ”rasistkortet” som allt för många kör upp i ansiktet på folk, så fort de kan när någon privat eller polis påpekar att de inte sköter sig. Men samtidigt är det så att färgat folk har det motigt och mycket skit ligger och skvalpar i botten. Samtidigt som just de har möjligheter, samma som fattiga vita, men med föräldrar som knarkar bort sina liv, sina barn, så är ekorrhjulet det sociala evigas rundgång.

Vems fel det är … vi har ju alla ett eget ansvar, det tycker jag ofta glöms bort, i alla fall i vårt land, här verkar det mesta alltid vara någon annans fel eller skyldighet att ta ansvar. I landet där allt är gratis i uppväxten och mångt och mycket subventionerat som vuxen.

Samtidigt tänker jag på mig själv här i mitt land och all förändring som skett med dessa invandrare. Minns från min skolgång, en kille som kom från ett annat land och gick i vår skola. Han var sjuk och behövde medicinsk hjälp som inte fanns i hans land. Det var spännande att titta på honom och fundera över hur det var i hans land, aldrig vad jag vet var någon elak mot honom.

Sen var det äldre tonåren, då mötte jag svarta amerikaner som inte ville åka till Vietnam, desertörer.  Varför var det bara de svarta som deserterade? Rätt många mötte jag på discon i Stockholm, trevliga och spännande killar att prata med. Minns att en sa ”att det svåraste var att lära sig svenska, för alla svenskar ville prata engelska.” Så var det då, även andra arbetsinvandrare av den rätta sorten, som ville arbeta och behövdes lärde sig svenska. Det är inte så svårt att förstå, att vi inte hade något emot de invandrare som kom då.

Ååå fy här kunde jag skriva mängder av skäl till att invandringen i nutid är så …

Jag hoppar över det hela. Inser att jag och ett gäng vanliga människor med sunt förnuft skulle kunna ösa skutan torr, och få det mesta på fötter. Man måste vilja och våga.

Fridens på er alla över helgen 🌹🌹❤️🌹🌹

En repris från 2014

Som ung var jag utan kroppstänkande, jag bara var och smal som bara den. Jag fick vänta till över 30 års ålder innan jag började uppleva att jag hade en kropp att tänka på och det är nu förfallet långsamt öppnas upp.

En kropp kräver uppmärksamhet och till att börja med var det positivt att gå upp de där första tio-femton kilona, ”så klädsamt” sas det ofta till mig. Jag var inte längre en okvinnlig pinne att hänga kläder på. Jag var normalviktig, nu ickerökare.

En del vänner var genom alla år sk överviktiga men inte störde det mig, vikt tänkte jag aldrig på varken för mig själv eller andra.

Men det är nu när jag icke anande lever mitt liv i familjens sköte med allt det där som snurrar runt när livet är som mest liv. Det är då mina tidigare ynkligt smala fettplättar börjar växa till en modell jag inte alls är förberedd på.
Långsamt går det, år läggs på år med lite mer av mig runt midjan, så smått börjar jag få en inblick i en helt ny värld, överviktens.

I den världen inser jag att tidningar som förr var ett nöje nu mest är irriterande, ena uppslaget recept på bullar och kakor vilket jag så gärna göder min familj med, bull och matmamman i sitt esse.
Vänd blad och katastrofen var ett faktum, övervikt var något av det absolut värsta man kunde råka ut för som kvinna. Sida upp och ner med ynka menyer, sladdriga salladsblad och smaklösa fettfria utsvävningar artikel på artikel.
Nu börjar jag långsamt fatta att jag har gått från ”nöter kläderna från insidan” till köp gärna ett förtält och göm dig i.

Så omedveten om det som väntar en överviktig, det som för min del var jobbigt var mina egna tankar om den här förbannade övervikten, så mycket jag borde hela tiden. Plötsligt skulle jag som var största soffpotatisen börja springa runt i naturen, gilla läget. Nog fan sprang jag och konstaterade att min kondition var så långt ner i botten att den verkade totalt omöjlig att hämta upp. Jag låg i spåret, stod på alla fyra och fick inte luft, det var en omöjlig uppgift att få fart på fläsket.
Det gick så långt att jag var tvungen att gå till doktorn som konstaterade ansträngningsastma vilket var vanligt att man fick om man slutade röka och började träna hårt.
Hur man än gör har man ändan bak och inget ska gå lätt.

Så den klädsamma extravikten efter rökstopp blev plötsligt en allvarlig astma som slog till vid varje förkylning, jag fick gå till en speciallist som konstaterade att jag hade en sjuårings lungkapacitet lite för ofta för att vara roligt.
Långa perioder med mycket mediciner och lite fysisk rörelse gav mina fettplättar ännu lite mer just fett.

Nu börjar det hela bli något som upptar större delen av mitt vakna liv, jag går in och ut hos viktväktarna som barn i huset utan hållbart resultat. Här prövas speciella soppor och allt tänkbart även det otänkbara dieter för att gå ner i vikt. Inte blev det bättre av att njurarna håller på att lägga av sitt arbete och min njurläkare med tyngd varje gång påpekar att det är bra om jag går ner i vikt.
Mentalt blir det kaos i skallen till slut och jag skakar av mig ångesten över att kanske bli för fet för transplantationen.

Det blev transplantation och jag mådde så dåligt och åt inte ett smack på tio dagar, gick inte att svälja ner allt bara växte i munnen. Hem till Anders goda mat och med jättenäven kortison tillsammans med resten av medicinen som ska hålla kvar min nya njure i min kropp.
Kortison vet ni vad den gör med kroppen? … men jag vet, man blir tjock. Så nu har jag gjort den långa resan och kommit till slutstation.

Kan någon tala om varför jag började skriva om detta? Ett liv pågår till det är slut och min historia har ju inget slut? Ännu.
Var väl uppslaget med att se vad man passar i i förhållande till sin form som fick igång tankarna. Jag saknar alla år jag bara var utan tankar på att passa andra, för det är väl bara det de handlar om. Att bli vägd och mätt med andras ögonmått, jaget passar men den yttre formen har ingen plats i vårt samhälle.

Nej, nu får det vara nog med fettceller för idag, helst för resten av livet.
Lite sol och blå himmel med bomullsmoln, snart en sväng till Ica, vardagen tar över.067F9053-5323-448B-B67B-002675CE23A4

Legimittation …

Idag har jag besökt ett poliskontor. Äntligen ska här göras en ny legitimation, maken som hämtar paket på posten åt mig slarvade bort mitt leg. Tack vare det har han fått hämta och betala ännu mer än normalt, för utan leg är man körd. Det jag beställer typ garn och stickor får han hämta, jag måste beställa det i hans namn, han är den enda som har leg att visa när paket ska hämtas. Så idiotiskt, men nu har jag lämnat alla uppgifter till polisen och fått ett foto taget, så hemska dessa bilder alltid ser ut. Inte för att jag känner mig så vacker, men är jag så ful, får en va gla man redan är gift.

Nu fick ni så ni teg alla soldyrkare som ligger och svettas, kämpar på mot framtida hudcancer. Asså jag är ju så usel på värme, spelar mer i skuggligans mästerskap, där är jag OS vinnare. Jag får ångest när termometern sticker iväg på detta viset, hoppas på en lagom svensk sommar. Vad ska vi ha det där ordet lagom för om inget längre är lagom?
Jag har upprepat min önskan om en luftvärmepump på landet, inte för värmens skull, utan för att använda den som svalkande AC på sommaren. Tänker mig att det ska fixa sig vilket år som helst, så slipper vi släpa AC-klunsen vi har här hemma fram och tillbaka.

Idag hade jag tänkt börja rita av och klippa ut mönster, tänkte sy tre sommarklänningar till mina barnbarn. Enkla ärmlösa klänningar … men jag har som ingen fart i mig, saknar mitt riktiga jag. Att bara ha tankar om saker jag ska göra och sen blir det inget mer, fast jag har allt framme. Det går mig på nerverna, att känna kreativiteten pocka på och allt det oftast leder till är sockstickning. Vet ni hur många sockpar jag har liggande, mest barn men även vuxen? 12 par och så vantar så klart. Det är så vilsamt att sticka sockor, meditativt att bara upprepa maska på maska.

Är det någon som fattar detta nya med Block? Jag blir så trött på skiten, mellanrum i texten klarar jag utan block. Allt annat är så rörigt och jag har massor jag inte klarat av att räkna ut hur man ska göra.

Så ska man äta middag, maken som ofta hanterar stekspade och stekpanna för att han tycker det är kul sa; Panerad rödspätta, hemgjord remoulad, ärtor och kokt potatis. Tack sa jag.

Tjing!

Gråter och skrattar

Jag konstaterar tacksamt att min surdeg hänger med ett bak till, fina bubblor i surisen som tack för ”maten” jag gav degen. Så nu jäser en ny deg med rågsikt, aprikos och fikon de två sista som jag har skurit ner i lagoma bitar.

Sa jag att vi köpte en ny kaffebryggare?
Så här var det, på landet i lillstugan där maken sitter och jobbar upptäckte han att ungarna sist gången de var där glömde att ta bort kaffefiltret med sump. Maken diskade ur och satte på kaffe, som smakade skit rent ut sagt. Han körde igenom med bara vatten flera gånger men smaken satt kvar. Så den bryggaren är bara att kasta. Det är då jag kommer på en lysande idé, vi köper ny hemma, tar med den gamla till landet och ger ungarna den som redan finns i vårt kök på landet.

Nu visste ju jag vad jag ville ha för kaffebryggare, självklart ingen Melitta billigt från Ica, utan nu jäklar i min låda slog jag till med en värsting i testväg och prisväg en Mocca Master. Halleluja vilket kaffe, vi prisar den varje dag, värd varje öre. Allt detta skrivande om kaffe och bryggare för att jag satte på några koppar och satte mig i soffan. Under tiden jag har gjort degen och kaffet har maken sorterat skräplådan.

Så kommer han med en liten burk, sån vi förr förvarade film i.

Om du någon gång ska förvara något dyrt och känslomässigt värdefullt, som inte ens är ditt, något du alltid flyttar runt för att inte tjuvar ska hitta och ta, om du inte är hemma. Om du då till slut tappar bäringen på burken, den lilla burken ligger inte någonstans av alla ställen den har besökt. Då gnager det år ut och in i min skalle, senast förra veckan. Så jag har letat och letat.

Så kommer han då med den lilla burken, säger ”Här får du något du kommer bli glad att jag hittade!”
Glad? Jag brast ihop i en skakig, tårfylld mänska som inte trodde det var sant. Burken och allt fanns kvar, jag plockade långsamt upp hela min mammas livs smycken. Tårarna rinner och jag har som en inre orkan av tusen och en känslor, som tittade jag i ett kalejdoskop. Ser mamma för min inre syn, uppklädd och fin i set av smycken som hör ihop. Min lilla mamma som inte hade så mycket smycket i sitt skrin, hon hade själv lagt de värdefulla i denna lilla burk och gömt hemma. Jag lovade att ta hand om den åt henne, om något hände.
Det är inte mycket materiellt en vanlig människa lämnar efter sig när de dör. Men det som stannar kvar är ju alla minnen och band vi har till varandra.

Efter en stund kommer maken skrattande från skräplådan, i handen håller han en kortlek i sitt pappfodral med oskyldiga bilder på nakna damer. Vi fick oss ett stort skratt av minnet med den kortleken.

Ett par vi under alla år ungarna växte upp umgicks med, spelade kort med. Vi upptäckte att han blev så himla generad över nakenhet och jag köpte så klart en kortleken med nakna kvinnor. Blandade och delade ut, hans min när han såg de nakna kvinnorna var obetalbar, vi skrattade så vi höll på att dö. Vi fortsatte umgås, spela fyrmansvist, äta god mat och ungarna lekte, såg hyrda filmer käkandes popcorn och godis. Så många mysiga år vi fick, idag är maken till min vän död och hon själv är omgift. Det var hon som aldrig blev sig själv efter hjärtoperationen i vintras. Dialys tre gånger i veckan och stroke som tog bort mycket av det som var hon. I veckan som kommer ska vi träffas och fika ute bakom huset med hennes nuvarande man, hon klarar av att förflytta sig med rullator.

Nu ska jag ut och slåss en vända med degen.

Tjing!


Efterlängtat besök av dotterns familj

En så underbar försommardag i vår mysiga park med föräldrar och alla lekande barn, ännu bättre blev det när dottern med familj kom på besök.

Glass, tårta och hembakta kardemummabullar, livet leker och barn hojtar runt om, ett liv och ett kiv.

Våra barnbarn, E och H så efterlängtade känner jag verkligen mer än vanligt när E kommer sprintande som värsta OS-löparen och ropar MORMOR! Den längtan och glädjen kan man inte ta miste på.

Nog känns det snöpligt att inte kunna avsluta längtan i famnen på varandra.
Hålla avstånd när man bara vill krama, pussa och vara nära.

När man inte ses så ofta så ränner ungar iväg på längden, även yngsta H verkar ha tappat mycket av bebishullet. Den lilla roliga raringen pratar som bara den och nog är det bra kul att förstå vad hon säger mer och mer.

När hon kom och sträckte sin lilla hand med självplockade blommor mot mig, då klappar mormorshjärtat av kärlek. Denna Goa MumsMums till unge med empati i mass och starkt känsloliv. Så minns jag hennes mamma som liten, fullt ös medvetslös, men så stormande glad och nyfiken på livet som dottern var, är det inte många som är, möjligtvis H då. Så i dotterns familj är det yngst som är mest lik mamma, i sonens familj är äldst mest lik sin pappa.

Fy tusan så jag älskar alla mina skunkar.

Fick fina blommor från dotterns trädgård de där stjärnflocka som jag är så förtjust i och vill så i mängder av olika färger på landet, vilket år som helst.
Nu spelar och dunkar partybåten förbi vårt hus, tänk att jag en gång orkade och njöt av dansdunkljud. Nu är det skönt när dunket tunnas ut för att försvinna över nejden.

Nu har vi gjort en stor sallad med massor av smaskens i.
Middagsdags!

Kram på er alla Tjing!

Vem har on knappen?

Vill bara dela med mig av en bild som fick mig att känna lycka, vilket var bra för mig idag, känner mig lite off, deppig, suck och stön. Vilket år som helst kommer jag kliva in i duschen och sen brukar jag känna mig lite mer uppåt. Får nog tvinga mig ut en stund idag.

Men den bild jag ville visa var för liten. Det är väl typiskt.

Tjing!

Fiskbilen som förr

I vintras köpte vi fisk från en fiskbil som kom till vårt hus i stan, det har varit en glädje att ta fram ur frysen när fisksuget satt in. Idag beställde jag 3 kg hälleflundra kotletter och samma mängd tonfisk. Inte fungerade själva beställandet när vi kom till Klarna vilket jag aldrig brukar ha något som helst besvär med. Så jag ringde upp fiskkillen jag köpte av första gången, han undrade om vi har svisch eller hur det nu stavas, det är maken som har det. Jag kommer om en timme sa fiskkillen. Toppen tänkte jag, sen tar vi med all fisk till landet och grillar av bara tusan. Sonens ungar älskar fisk, så det kommer bli kalasmiddagar framöver.

Nyss gick maken och Frasse iväg för att hämta bilen som har blivit servad idag, även byte av fönsterruta fram pga stenskott. Hoppas han hinner hem till fiskbilen kommer, jag har ingen svisch att betala med.

Hörrni har ni kollat in de nya WordPress håller på lanserar, jag är där nu och skriver. Vad tror ni, kommer det bli det som gör att ni tappar lusten till skrivandet? Jag är så trött på att allt måste förändras hela tiden. Allt jag vill är ju bara att skriva, kommentera och sätta in lite foton. Kunde de inte göra det lätt för alla, välj tre nivåer av skrivande. Som mitt enkla utan massa länkar och trix, sen en med lite mer finesser och slutligen den som jag inte ens vill tänka på.

Sommarväder även idag och jag är ju inte så där jätteförtjust i värme, mår inte bra när det blir för varmt. Men något jag gillar är Frasse som doftade annat än hund igår, finklippt och fixad. Han blev lycklig när vi hämtade honom.

Nej, nu blir det inte mer, är för ofokuserad, han med fisken kommer om 15 min och maken är ju o hämtar bilen och kommer förhoppningsvis före fiskbilen. Sånt här stressas jag galet av.

Tjing!

Spa da

Upp som en sol och ner som en pannkaka, eller mer pannkaka redan från början. Imorse vid fullständigt fel tid för min idiot till kropp, körde maken mig till tandläkaren. Jag blev väl omhändertagen, undersökt, två röntgenbilder togs och den tand längst bak vars yttersida lossnat fixade/lagade mitt suveräna team av tandläkare och sköterska. Det tog 20 minuter och sen forslade maken hem min skakande, svimfärdiga kropp.

Det var då själva faAn att bli så här nockad för ingenting, jag vinglade ut i köket gjorde några smörgåsar och tog en kopp kaffe. Sen har jag sovit i soffan, det är så skakigt, darrigt att jag helst bara vill fortsätta sova. Men, varför finns det så många ”men” här i livet? Frasse ska på sitt ”spa” 15.30, kloklipp, öronhårklipp +rengöring, klipp hår under magen och runt snoppen, sen blir det lite rakning och shamponering. Han fäller och har så otroligt mycket päls.

8AE5ACE0-6D60-4107-A694-EA46A57E7F49

När han är inlämnad ska vi köpa riktigt surdegsbröd på bageriet/jag orkar inte baka idag och sen in på hundaffären och köpa vitaminer och mineraler till Frasse. Jag köpte ett pulver med allt som han behöver, man blandar det i hans mat, men hans mage fick ju spunk och inte blev det bättre när vi testade igen några dagar senare, då visade jag bara pulvret för Frasses middag i skålen och han blev ändå lös i magen igen. Så nej, det pulvret går bort. Här berättar jag om det vi ska göra, men egentligen kommer jag sitta i bilen och vänta medans maken får ränna runt. Det är så det ser ut det här livet som är mitt vissa perioder, nu har ju bilsittandet utökats med sittande pga covid19 inte bara för att kroppen inte pallar. Suck!

Men livet väntar inte för att min kropp inte fungerar idag, jag hör barnen som leker bakom huset, båtarna som kör förbi, en del slår med fören och vågorna skvalpar upp mot land, hörbart vissa dagar. Det glittrar förföriskt och alla mina älskade sjöfåglar svävar förbi mitt vardagsrumsfönster högst upp i huset. De tror att de är ensamma i det blå, så här högt upp, men tji fick de. Igår när kroppen min levde mer normalt, så kastade jag ut bröd och tärnad ost till dem, svisch så dök en hel hop och rensade på några sekunder. Att se dem flyga ovanifrån är en kittlande härlighet, de är så vackra.

Nu ska vi dra till hundspa tjing!

 

Så lycklig över livet

En strålande dag med besök på Agabryggan och glasskiosken, solen glittrade förföriskt i vattnet, tärnor och mås cirklade runt och vågor skvalpade. Vem  tackar nej till en glass med kolasmak och havssalt, toppat av en kula kokos.

Vi åkte runt ön och njöt av vårens skira grönska, det gröna i alla tänkbara nyanser fullkomligt nockade mig, så ljuvligt att få leva. Ännu ett stopp vid Elfviks gröna ängar med får och lamm, ner till havet och ut i solblänket igen. Här låg det på mer vind, vi vänder blicken ut mot vattenvägen till Stockholm. Massor av båtar stora som små slängde mjukt vågor efter sig och jag njöt in i själen av svallets kluckande.

Ensamma var vi inte, överallt folk på lagom avstånd, det promenerades, satts med glasstrutar och kaffekoppar i nävar var jag än tittade. Vi njöt tillsammans med ansiktet mot solen, havet, livet, helt befriade från alla tankar om Coronans oro. Jag närde drömmar om allt jag kan åka till med min blivande kompis scootern. Ibland sjuder det liksom i mig av liv och lust, igår och idag är det mer liv än vanligt i tanta.

769CE36F-AE60-4D9A-A04F-BBC4FCFD7BDA

Gårdagen var starten på helgens finväder, där satt jag med min sons familj, ungarna for omkring som ungar gör och yngsta sa så där ogenerat som bara barn kan tills de har lärt sig, vad man får säga, be om  ”farmor kan ni köpa en sparkcykel till mig.” Båda bröderna sparkade runt som galningar, så visst ska Stintan också få en sparkcykel. 

Idag ringde sonen, bad liksom om ursäkt för tiggandet, men ville bara säga att om vi nu köper en sparkcykel, så skulle det vara en rosa Elsa Frost sparkcykel. Så det inte blev fel sort, bra att ungen vet vad hon vill ha hahaha. Jag ska skicka efter en idag, mysigt att få vara givaren till min lilla tiggerska.

Snart är det torskrygg vilandes på en bädd av spenat, ägg och persiljesås ska hällas över, in i ugnen och sen ett räkregn över det hela, sa jag potatismos. Middag på G!

Friden och njut nu, ut med er i sol och natur, packa ner fika och dra iväg. 🌷🌷❤️🌷🌷❤️🌷🌷

Äntligen

938EBBA1-E758-42A2-B24D-DF866E1EFD90
I måndags körde maken mig till Sodexo för att pröva ut en elscooter. På bilden fastnade min trevliga rehabkontakt. Så nu väntar jag bara på leveransen och det kanske går lite snabbare än vanligt så här i Coronatider, inte många som vill pröva ut hjälpmedel.

Annars har jag inte gjort så mycket, är bara så jobbigt trött. Maken lagar mat och tydligen piper Frasse.
Jag sitter i vardagsrummet och hör inte det.

Går iväg mot hallen och ser hur olycklig hundstackaren är och lös i magen. Maken ut med hunden och jag borde ta hand om olyckan … men maken känner ju mig. Jag ulkar och kräks är helt hopplöst att lita på mig, när det gäller sånt, jag la bara hushållspapper över eländet.

När ungarna var små hände det inte så ofta som tur är, vissa familjer får ju oftare problem med sånt. Men hände det och jag var ensam så kräktes ungen i toaletten och jag hade en egen hink på sidan om det blev för mycket.

Men konstigt nog har jag i mitt yrke som hemvårdarinna fått ta hand om allt möjligt omöjligt. Jäklar så jag andades med näsan och skurade, vet inte hur jag klarade det, men var ju ett måste, var mitt jobb. Jag har fobi för att höra folk kräkas, dessutom.

Vi lagar mat till Frasse själva och har precis börjat ge honom ett nytt vitamin/kalk medel som hundar behöver när maten är hemlagad. Så vi tror att han reagerade på det, blir lite uppehåll med pulvret och smyga igång med bara lite, hoppas det fungerar. Stackars liten. ❤️

 

Ett faktainlägg om varför äldre inte får syrgas.

Dessa fakta borde alla veta!

Ett inlägg jag lånade från Charlotte Arborén. Så himla bra, så här ligger det till med boenden och varför de inte flyttar de gamla när de drabbas av Corona.
Jag vet att det är så på boenden, att de kommer in så sent att de dör på en till tre månader, utan Corona.

För att förstå VARFÖR dessa äldre inte bara kan slängas in i ett tält och bli friska av syrgas så måste man ha vissa saker som förklarar:
1. Äldre på boendena i dag är redan i så oerhört dåligt fysiskt skick när de får en boende plats att medellängden för att leva där är 1-3 månader innan död. Detta UTAN pandemi.
Artikel från 2014 och läget har FÖRVÄRRATS avsevärt.
https://www.svt.se/…/allt-farre-far-plats-pa-aldreboende
2. Dessa redan sjuka och mkt sköra äldre drabbas en respiratorisk sjukdom som ffa ger problem att orka andas UT ordentligt och befria kroppen från koldioxid. Inte att dra IN och syresätta. Syrgas gör alltså INGENTING för de som är i så dåligt skick. Infektionen ger desutom slem som sitter hårt i lungorna. Om man då skulle välja en Bi-pap behandling så trycker man NER slemmet och vätskan längre ner i lungorna. Samt att trycket från maskinen kan vara rent värre för en gammal människas sjuka och trasiga lungor.
3. När kroppen inte kan göra sig av med koldioxid med rejäl utandning, så påverkas syrabasbalansen i blodet. Personen blir snabbt ”sur” vilket är mkt farligt eftersom kroppen gör ALLT för att kompensera för att få ph’t att normaliseras. Detta görs genom att alla organ börjar arbeta och sända ut och sluta producera diverse hormoner och system vilket inom mkt kort tid orsakar total organsvikt. Detta är ett stadie som inte går att reversera knappt på en ung och väsentligt frisk människa. (detta är troligen även orsaken till att diabetiker inte klarar sjukdomen så bra då de lätt blir försurade när insulin och socker inte kan kontrolleras. Det är livsfarligt för diabetiker att därför drabbas av influensa, calici etc.)
Med detta i tanken så ska man veta att patienter ”nollas” dagligen på sjukhus när man edömer att deras kroppar skadas mer eller orsakar snabbare död av att sätta in olika behandlingar eller livsuppehållande åtgärder. Detta är alltså inget nytt. Tyvärr drabbas dessa äldre av denna respiratoriska infektion som snabbt förstör lungorna och andningen och medför att ingen behandling kan hjälpa dom. Syrgas är inget mirakelmedel som gör dessa patienter friska eller ens bättre. Deras kroppar klarar inte av att lungorna drabbas så hårt. De flesta äldre har lunginflammation i livets slutskede då de är sängliggande och inte orkar hosta eller andas. Så lägg till de symtom som kräver oerhört mkt även av tidigare friska med Covid19.
Problemet är att några puckon dragit in skiten på boendena från början. Detta är en dödande sjukdom utan nåd för dessa människor.

5586DF55-C6DE-4013-9250-6E10E68AE366

Tankar som glider runt

Virkade mormorsrutor sitter jag och syr ihop till överkast åt barnbarns dockvagnar, jag har brått, för vi ska träffa sonens familj ute på baksidan av vårt hus imorgon. Måtte vädret hålla ihop några timmar, jag har inte sett dem på länge och är galet kramsjuk, men får nöja mig med att titta, hålla avstånd. Barnbarnen ska skämmas bort med godispåsar, till fikat ska jag köpa bullar, kakor, glass, chokladsås och strössel. Vi har mycket att ta igen, så sockerfrossan får bre ut sig några timmar.

Ibland känner jag en så djup sorg över alla de som ligger och dör ensamma, både för den som dör och de anhöriga som lämnas utanför. Vi är ju vana vid ensamhet i detta land, men nu har det nog slagit i taket. Vem kunde drömma om en pandemi som slår ut vårt vardagliga liv?

Tänker på alla katastroffilmer som visats, det finns en sak Coronaviruset  har missuppfattat. Det är bara i USA allt ska starta och där ska det hålla sig, viruset eller ufon som anfaller. Vi vet alla att amerikanska hjältar med fru och barn kommer rädda världen under ofattbara fasor och faror, men en sliten hjälte kommer på slutet återförenas med sin familj.

Men nu kom anfallet inte från rymden utan från Kina som inte verkar bry sig så mycket. Det hela har ju blivit en lysande affär för dem, med alla deras förmodar jag snabbt igångsatta fabriker för skyddskläder och masker av alla slag. Här ska världen räddas, allt made in kina, både viruset och skyddskläder blir till vinst för Kina, men vi andra blev de stora förlorarna. Smarta de där kineserna, samtidigt som de försöker köpa upp mark och möjligheter i andra länder som är i behov av pengar, de liksom gräver sig in i andras länder, kommunismen.

29B14669-626A-466B-977A-107BF9A8B589

Fredag igen, veckorna snurrar himla snabbt.
Nu måste jag fortsätta sy ihop täcket till dockvagnen.

Fridens! 🌷🌷🌸🌷🌷

 

Lugn bara Lugn och jag

När barnen var små hittade jag av en slump Kristina Lugns böcker på biblioteket. Hur jag hittade just henne måste varit en gudasänd knuff mot rätt hylla, poesi och dikter har aldrig varit sånt jag normalt har sökt mig till.

Men här fann jag mig både ahaande och fnissande i Kristinas texter. Den här ensamstående mamman, med sina fantastiska konstaterande av livets märkligheter i sina texter.

Så dog hon nyss och jag har tänkt och känt att nu dör det helt enkelt för många av alla de som varit mina medföljare i mitt liv. Jag har läst deras böcker, hört dem på sommarprogrammet, sett dem på tv, i filmer och rent av på riktigt ibland.

De alla är ju en bit av mig, har skakat om mig, masserat mina tankar, knäppt mig på näsan, fått mig att skratta gudomligt gott.

Kristina Lugn var ju sävlig som en sengångare på zoo, men hennes tankeskärpa var det inte fel på. Visst är det spännande och för somliga outhärdligt irriterande när hon släpande sig sig fram i det talade ordets rike.

Tänk om hon hade mött mig, jag som förr var så snabb i tanken, att jag ofta visste vad den som talade skulle säga härnäst. Avbröt dem för att avsluta meningen, herre min gnu, om det gick för långsamt. En så irriterande ovana att avsluta folks meningar. Det är nog likadant idag med mig, avbrytaren. Blev ni inte tokiga på mig, ni mina vänner?

Min syster Tina/Kristina var mer som hon Lugn, pratade inte så mycket och var just oftast lugn. Hon fick spader på mig vid något tillfälle och skrek att jag inte lyssnade, bara pratade om mig själv. Ja, det var nog så då på den tiden … har det gått över?
Men det är inte så lätt alla gånger, att prata med sengångare som inte vill prata om nära saker, ibland inte vill prata alls.
Så det var väl lika bra att jag aldrig mötte Kristina Lugn. jag hade min egen Kristina Lugn att växa upp med.

Jag läste just en krönika av Cecilia Hagen om Kristina Lugn, en i raden av kändisar som ville säga något om poeten, människan. Avslutningsvis två rader av Kristina Lugn som jag tycker visar på hennes genialitet och lättillgänglighet i poetiska tankar.

”Över ensamma och älskande råder samma lag/Vi måste alla skiljas från oss själva någon vanlig vacker dag.”

13FAC3EA-1528-41EA-8A88-5D5BAF5F4893

Svengelska

Jag lyssnar rätt ofta på inspelade intervjuer på swebb tv och finner mycket av den riktiga konversationen där. Alla får ha sina åsikter och det pratas runt och rakt på om de problem vi har i samhället. Det händer att de ibland pratar engelska och jag lyssnar, slogs plötsligt av att de pratar ju engelska.
Tänk att jag förstår, förstår vad de säger! Jag blev så överraskad av den insikten, jag pratar ju inte engelska till vardags eller annars heller. Att mina 6 år av skolengelska på något vis har utvecklats genom åren är ju fantastiskt, inte har jag varit medveten om att förståelsen blivit så bra.

Reste mycket som yngre och pratade med hela kroppen, satt på en tidningsredaktion ett tag och fick översätta lite som skulle in i tidningen. Syrran min hängde ihop med en engelsman och där fick jag också träna, hans släkt kom på besök, jag har aldrig brytt mig om ifall något prat blev fel, bara prata på och lära sig av sina fel. Det har tydligen lönat sig att lyssna och våga prata.

82153CC2-F4F2-452B-92F2-3313C351D751Idag med ömsom regn ömsom snöblask har jag beställt fönsterputs. 🤦🏻‍♀️ Blir lite snopen när en ensam kille kommer. Trevlig och duktig, och noga, men det tar tid, normalt tar det två timmar för två putsare att bli klara, idag tar det två timmar för fyra fönster, men så välputsade fönster. Nu är det inglasningen på balkongen och vardagsrummets fönster kvar. Blir också glad över att ge en invandrare jobb, men han skulle haft en kompis med sig. Att jag tittar på timmarna beror på att de har en basavgift på 395kr sedan 245kr per timme och jag brukar betala mellan 7-800kr till de andra två fönsterputsarna jag har använt mig av. Jo, men visst ja, det blir ju Rut avdraget, det gör ju det hela som jag har tänkt mig.

Ps. Han har både munskydd och skyddshandskar på sig. Ds

Nyss ringde rehabkvinnan och bokade in prövning av scooter på måndag. Men äntligen, det ska bli så fint att få den, hoppas den nu inte blir stulen direkt. Jag drömmer om att maken, Frasse och jag ska ut och må bra, glasskiosken med uteservering måste besökas och allt nybyggt nere vid stora bryggan. Tänk vilken frihet, efter min löjliga cykelträning i måndags är min kropp helt knäpp igen. Men ok det var inte bara träningen, igår slog vi rekord i att flänga. Allt passar kroppen på att ta ut dagen efter.

Först var vi till en bilfirma och bytte till sommardäck, sen till mammas boende med en lax och räksmörgåstårta som räcker till nio personer. Den var till personalen och min mamma så klart, jag sa att de fick göra som de ville, bara mamma fick en bit. Jag tackade för deras fina arbete, att både vi och mamma var så glada att de fanns. Hon stod där med strålande ögon och log hela hon, med munskydd på, som alla har där på sitt jobb. Ännu ingen corona på boendet, det tackar jag så mycket för.

Sen gasade vi till landet, en timma dit och sen hem. Vi hade glömt att hämta ut ett paket på posten på vårt ”landet Ica.” Passade sen på att sätta upp nystrukna gardiner, så nu är det så fint i stugan till nästa gång vi kommer. Sent kom vi hem sent och jag mår skunk på grund av det idag och inte att glömma cykelträningen.

Men själen mår prima, att ha skapat glädje med smörgåstårtan till så många, sånt mår jag bra av. Sen ska man inte underskatta att bara komma ut och iväg en stund, träffa två roliga, trevliga killar som bytte däcken, äta på McDonalds utan att gå in, så klart. På den parkeringen är det alltid mycket fåglar, dessa kajor så orädda och faktiskt både söta och vackra. De flesta satt på räcket, en flög och satte sig på bakspegeln, före det drog maken snabbt upp fönstret, för en ville sätta sig där och tigga.

Visst måste man må bra av så mycket möten och händelser i sitt eget mikrokosmos.

Nu ska jag sticka några varv.

Ha de bra nu!

 

På väg

Igår gjorde jag duktiga saker här hemma, packade och torkade ur här och där. Idag är jag inte så stark, så maken tar hand om resten. Här har jag varit sedan början på mars och nu är det dags att åka hem, fortsätta hålla sig undan, men ta tag i saker som behövs göras i stan.

Fönsterputs, städning, tandläkare, återbesök tandläkare, har bitit av en yttersida på en tand längst bak, hundspa. Efter de veckorna är vi inne i juni och längtar, åker hit igen. Sen blir jag nog kvar här …

Alla mina kära är friska ännu och det gör mig lättad, oron ligger och gnager i bakhuvudet ju mer jag läser och tar del av de som varit/är sjukas berättelser. Så otroligt otäckt virus, det har lyckats täcka in alla organ och måenden. Kan inte låta bli att tänka att det är gjort av människa, som ”klippt in” olika coronavirusdelar för att få något som slår ut folk ordentligt. Sen behöver det inte vara medveten spridning från början, men gud vet vad de pysslar med i många läskiga labb världen över. Kina har nu lyckat sprida dödlighet runt världen flera gånger och jag hoppad världen kan gå ihop sig och kräva att Kina skärper upp allt som har med spridning av farliga virus att göra. Något slags rejält skadestånd skulle utkrävas, så rejält att de verkligen skärper sig.

Jag har planerat beställa en stor smörgåstårta till personalen på mammas boende. Dessa kvinnor och män gör ett gott jobb och mamma min trivs och säger att hon har det så bra. Nu när solen skiner vet jag att de sitter ute med rejält avstånd till varandra. Vilken tur att viruset inte kom på hösten, utan nu när vi hela tiden gått mot den ljusa, varmare tiden. Så vi alla kan mötas utomhus, jag ser så fram emot att fika med sonens familj på baksidan av vårt hus, där finns bord och bänkar.

Jag gav just min man en fin utmärkelse ”Bästa Skurkärringen” sa att han har blivit nästa som mitt tidigare jag. Det är verkligen inte dåligt, men jag har tränat upp honom från början. Hihihi tänker på när vi flyttade ihop och dammsög vår lägenhet en trea, varannan gång. Han undvek hela tiden att dammsuga under soffan och annat. Så jag gjorde likadant och så visade jag honom, hur det såg ut där under när det hade gått lång tid. Aldrig något problem med dammsugningen under möbler efter den visningen.

DD43807F-BABD-438F-87A6-15074A974614

Nu ska jag hjälpa till med det sista innan vi kör hem.

Fridens på er alla!