Rättvisans uppluckring

Läser att hovrätten sänkte straffet för invandraren som hade svenska flickans huvud i sin garderob, inlindat i folio med mördarens egna fingeravtryck. Tänk så rättssäkert vårt land har blivit? Vad har domstolar för agenda numera, vad är det som styr dem, har vi några lagar som fungerar, när det kommer till kriminellt invandrat folk?

Men detta går ju inte längre, de sprängfyller våra fängelser och mängder går fria i väntan på fängelsestraff, om de ens får ett straff, plus att vi bygger nytt fängelse för dessa invandrare. Det är banne mig bara kostnader för dessa människor, hur man än vänder sig. Vi måste ju få till folkräkningen som regeringen nu vill smita ifrån, så vi kan skicka hem de hundratusentals som lever i den grå zonen i vårt samhälle. Vad tror ni de lever av?

Varje dygn samma hemska upprepningar av mord, brand, våldtäkter, skjutningar, åldringsbrott, bomber. Detta har kommit med invandringen, de som säger annat har rosa glasögon eller ljuger. Jag fattar inte varför inget görs, var är alla riktiga insatser för att bevara freden, demokratin i vårt land? Finns det inte en enda kvinna eller man med råg i ryggen som vågar stå upp, ta fighten mot det totala fördärvet? Ta en massa beslut som fegisarna i regeringen och resten inte bryr sig om.

Orka läsa och ta in detta totala haveri dag ut och in. Men några vill ha det så här, för de är jävligt duktiga på att knipa käft och gärna kväsa oss, som inte orkar se skiten längre utan att det görs ett dugg.

Tomt och tråkigt idag

Skyddar mig ordentligt i affären.

Jämngrått med fint regn bjuds vi idag och jag muttrar för mig själv, blir ingen scootertur utan jag får gå runt huset med Frasse, huset är fem portar brett så det är ju en liten bit att gå, med betoning på liten.

Igår sa kroppen ”gå och lägg dig” men inte brydde sig knoppen om det, hon hade andra tankar att utföra. Så jag satte mig på scootern, mötte granne som vi pratade, väldigt länge. Sen åkte jag till Ica, på med munskydd vilket jag var ensam om. Tänker att de som bryr sig om sig själv och andra handlar tidigare och nu var det ”Vi som kommer från jobbet och tåget, som handlar.” Jag handlade inte allt, för jag hade glömt min stora braiga kasse hemma.

Så typiskt, hjärnan funkar inte som den ska när kroppen tramsar. Jag får inte plats med en Ica korg vid fötterna, så det fick bli en mindre pappkasse, jag kan ju inte åka runt med ben och fötter spretande ut, för att en Icakorg står där fötterna ska vara, men min mjuka fyrkantiga kasse funkar med både mat i och fötterna får plats. Å fy så tråkigt jag skriver idag, kassar och korgar, fötter som står ut.

Idag ska jag beställa en hjärtformad blomkrans till min morbrors begravning.

Resten av dagen tänker jag lyda min kropp idag, så vila och vila.

Urtråkigt inlägg.

Fridens på er alla!

Bortglömd häl, blåst kalas

Inte nog med att vi hade kalas ute för sonens fyraåringen, i kraftiga blåsten i vårt område, som i sig är känt för att vara ett blåshål. Vi frös, men stod ut, det är ju så mysigt att träffas hela gänget och jag känner mig så rik när alla skrattar och pratar, lirar fotboll, dotterns 7-åringen gick lyckligt runt med Frasse i koppel, att hon önskar sig en hund, det är ingen hemlighet. De små leker i lekställningen och flänger runt mest hela tiden.

När jag sen kommer hem fortsätter jag på sista sockan jag stickar på, snart klar … när jag upptäcker att jag har hoppat över hälen. Ibland blir jag väldigt trött på mig själv, bara repa upp och börja om.

Idag sken solen och jag kämpade med mig själv, borde vilat idag men scootern lockade mig. Så jag stack till vårt centrum, biblioteket en sväng och sen ner till fiket på en kaffe sittande ute i lä med solsken. Jag kände mig så fri och lycklig när jag studerade alla som gick förbi.

Innan den scooterturen kom äntligen killarna som skulle installera köksfläkt med en kryddhylla. Jag skriver äntligen, då det hela beställdes i februari, sen kom Corona kopplat till vår förvaltare som har svårt att få något ur händerna. Inte förvånande fick killarna ställa in allt i vår klädkammare då förvaltaren inte kommit ihåg att el måste dras fram till fläkten. Dessa korkskallar som aldrig verkar få ihop saker, så dessa killar som är oskyldiga till det hela, får komma tillbaka när elen är på plats.

Imorgon kommer min elvaåring vid 3-tiden, då ska han göra sin hemläxa, att baka en kladdkaka. Receptet har han fått av sin fröken, det är väl träning att läsa och följa ett recept. Vi har bestämt att vi ska äta den med vispad grädde, min fina Lina ska städa åt oss samtidigt. Allt på en gång som vanligt, kanske vi kan locka Lina att fika med oss och vår kladdkaka.

Här har Ella med hundlängtan klätt på Frasse lite mot blåsten och kylan. Mössan åkte av efter några sekunder och Ella klädde på sig sin mössa igen. De andra spelade fotboll för att hålla upp värmen. Vi var tvingade att plocka undan det mesta på bordet, blåsten var hård mot allt som kunde flyga iväg.

Senil betyder väl bara att man är äldre?

Trött var ordet, vecka efter vecka, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ok, veckan har inte varit vilsam precis, jag var till njurläkaren på återbesök, vilket bara var mysigt, vi skrattar bra tillsamman, jag gillar verkligen henne. Sen veterinären, Frasse fick sin spruta och blev riktigt undersökt, allt väl, lite förmodad artros i ryggraden på ett ställe. Men det är inget att göra åt, det blir något att hålla ögonen på med åren. Han ska ner några kilo, vilket vi redan har tagit tag i, han hade mycket och stora muskler sa veterinären. Tror jag det, han går långa promenader med både maken och får springa med mig och scootern.

Så var det dags igen att skydda sig mot Corona. Här gör jag succé på Ica. 😃

På tal om scootern så funkar inte gasen riktigt, jag oroas över om någon har dragit för hårt i spaken, den står ju helt oskyddad i vårt gemensamma källare, där vi har container som vi kastar pappskräp i. Maken är nere och ser om scootern nu, pumpar däck, skruvar fast gasspaken om det går och sätter igång laddaren.

Imorgon kalas för sonens yngsta som fyller fyra år, vi ska sitta ute, så på med kläder. Idag skiner solen över Stockholm, hoppas den spar några strålar till imorgon.

Jaha, inget fel på reglaget, tusen tack, det var dumma mig som hade lyckats sätta hastigheten på snigeln. Det låter väl smart eller hur? Jag kan trycka på snigelknappen eller hareknappen … sen finns ett vred där jag kan öka eller minska farten. Just den hade jag lyckats sätta ner. Suck!

Här ett tydligt bevis för mina steg in i demensstadiet, förr skulle jag aldrig ha missat en sån sak. Långsammare och dummare, nu går det bakåt med kärringen. Jag känner ofta när jag kör scootern att jag liksom njuter av rörelsen, vinden/luften och omgivningen så pass att jag kör lite långsamt för uppmärksamheten på omgivningen är inte lika snabb som förr. Va, kommer det bilar även från den sidan, när jag ska köra över en väg?! Sjutton också folk ute med hundar överallt, måste locka Frasse, vill inte att han skäller som en idiot.

Igår fick vi åka fram och tillbaka till landet, då ett stort paket med fågelmat, matare och ny matstation till ekorrarna plus ekorrmat kommit till landet och inte hem hit. Det får ju inte ligga kvar länge nu och jag vill inte att det skulle gå i retur. Trött på det där företaget, de gör alltid fel hur sjutton jag än pratar med dem. Vid samtal går hon igenom alla uppgifter och läser upp min hemadress … sen skickar de paketet till landet. Jo, det var ju helt rätt, om jag hade bett att få det dit denna gång.

Nu ska jag ut i köket och skala morötter och förbereda andra rotsaker för juicepressning. Nu har vi handlar hem mängder av nyttigheter, bara att pressa på framöver.

Då satt hon redan och fikade

Helgen har varit ”en trött en” jag har vaknat segat mig upp, ätit lite frukost och sen somnat om i soffan, hopplöst svårt att vakna. I lördags var maken borta och jag skulle gå ut med Frasse vid lunchtid, somnar om efter frukost … vaknar 13.30 och stapplar upp, på med kläder. ute öste regnet ner, jag som inte ens sett att det regnade blev dyngsur direkt och Frasse såg inte heller glad ut. Vi gick runt huset, sen hem.

Igår var det samma urlakade kropp som bara ville sova, men in med Alvedon … vet inte vad den tabletten gör, men lite ork skänker den, eller så är det inbillning. Vi packade ner kaffetermos, mjölk, socker och plastbestick, tallrikar, muggar, hämtade kaffebröd och rostbiffsmörgåstårta på Ica, sen drog vi till mamma.

Vädrets gudar var med oss, en strålande höstdag dukade vi upp utanför boendet hennes, med smörgåstårta och något till kaffet. Jag hade ringt i förväg och sagt till att hon inte skulle fika där denna dag och sitta påklädd utanför entrén.

Som vanligt när en icke riktigt svensktalande svarar i telefonen, fattar de inte vad man säger. Så min mamma satt inne och drack kaffe när vi kom, hon visste inte att vi skulle komma och jag blev så förbannad. Detta är en stor nackdel med dessa många gånger jättefina invandrade anställda. De fattar inte den enklaste svenska och allt blir därefter, nu gällde det inget viktigt denna gång, men visar på hur uselt det är med alla icke svensktalande i vården. Stackars äldre, de måste ha det som att tala med en vägg och ingen kommer fatta vad de egentligen vill eller behöver hjälp med, om det inte är väldigt synligt.

Så jag blev riktigt förbannad på den vårdaren som faktiskt är mammas, muttrade högljutt om deras icke befintliga kommunikation. De ska ju skriva ner information och föra vidare till nästa skift, hur jäkla svårt kan det vara. Kunde hon inte skriva, fick hon väl be sin arbetskompis.

Nog om det mamma kläddes på i hast, fick påtår och mumsade smörgåstårta. Roffes fru kom också, så det blev en fin stund för mamma med sina närmaste. Prata om det som hänt, dela sorgen.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Han gick när jag satt i en taxi

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Jag vaknar onödigt tidigt med oro i kroppen, igår var dagen jag skulle till öronläkare och få undersökt vad det var för fel på sidan av min tunga. Äta var ju bara att glömma, då jag är ulkningens största ulkare när de stoppar in saker i munnen. 11.45 skulle jag vara där, det är ju hopplöst att vänta på något man är så rädd för, jag tog en lugnande tablett.

Väl där möttes jag av ett vitaminpiller till läkare, ganska ung inte svensk, men pratade bra svenska. Inte sjutton var det afte jag hade utan något som hette lichen, sjutton vet hur det stavas och om jag ens skrev rätt, har fixat nu. Ska kolla det senare idag. Fick annan gel att dutta på två gånger om dagen. Jag har fått det pga mitt medicinska nedsatta immunförsvar sa läkaren.

Maken hämtade mig, jag tog en taxi dit med den märkligaste taxitur jag har åkt, får man köra så långsamt och osäkert? En äldre man mörkhyad med glasögon så smutsiga, jag såg ju bakifrån genom dem och funderade på om han ens såg vägen. Eller så hade han nyss fått körkortet … ur ett flingpaket? 😲

Hemkommen är jag slut, totalt. Säger till maken nu äter jag en smörgås och dricker en latte, sen sover jag.

Hann igenom halva smörgåsen, så ringer min morbrors fru och gråter, min älskade morbror dog den stund jag satt i taxin. Jo, vi kommer över, så fort Frasse var klar på sin rundsmörjning hos tjejen vi valt att sköta om honom. Jag är så glad att vi tillbringade resten av dagen med min kära Roffe, hans fru, hennes dotter och man. Jag förstår också vidden av den förlust vi som folk har gjort genom att låta sjukhusen ta hand om döden.

Sorgen, tårarna, stunden jag kunde sitta hos Roffe, prata med honom, klappa på honom, hälsa från de jag hjälpte till att meddela sorgen till. Han låg där uppe i huset och vi umgicks där nere, pratade, skrattade, berättade roliga minnen om Roffe och torkade tårar. Vi väntade in likbilen och funderade hur sjutton de skulle få ner båren, trappan var så smal, sedan han hade fått en stol att åka upp för trappan i. Socialt mycket trevliga män som kom med båren, detta viktiga dygnetrunt arbete.

Tankarna snurrade när de bar ut båren, vi stod i ett fönster och följde sista gången Roffe ”gick” ut ur huset, det var bara så sorgligt. Min skojfriska busiga, gladlynta starka och hjälpsamma morbror, som jag bodde tillsammans med mitt första år, han kändes som min bror.

Svårt var det att ringa mamma och tala om att hennes lillebror nu hade dött, hon grät och där satt jag och kände mig tusentals mil bort, när jag borde ha suttit med henne. Jag ringde personalen och bad dem hålla ett extra öga på mamma. De tackade för att de fick veta, så de kan hjälpa till bättre. Nu är mamma den sista av hela den äldre generationen i min släkt. När jag tänker så vill jag bara storböla, alla som präglade mig är borta.

I helgen tänker jag med maken åka över till mamma, ta med kaffe, smörgåstårta och någon typ biskvi till kaffet. Hon måste få veta allt som hände igår och sörja med sin närmaste, sin dotter.

Två märkliga saker hände dagen före dödsfallet, min son berättar att hans son 6-åringen frågade honom i bilen hem efter skolan, ”Är Roffe död?” Känsliga tentaklar har den grabben, han har inte sett Roffe sedan två somrar. Samma med min mamma som ringde på kvällen till mig och frågade samma sak. ”Är Roffe död?” Jag sa ”Nej” så hon skulle ringa honom och gjorde så. Bara det att hon klarade att ringa både mig och Roffe är ett under. Men han var ju på väg bort och sov så tungt, att det inte gick att väcka honom.

Så idag en dag i baktakt.

Döden kan verkligen vara en befriare från kroppslig smärta, att som Roffe långsamt kvävas, då kan döden inte vara annat än en befriare. Så skönt också att han sov lugnt in i döden. Det var med blandade känslor jag satt där hos honom, lättad att han fått gå och ytterst tacksam att jag fick födas in i familjen nära honom. Han som andra har haft sina fel och brister, men säga vad man vill om honom, han var så levande, engagerad, ni vet den där riktiga socialdemokraten som även jobbade politiskt på fritiden, den äkta socialdemokraten, den sorten som nog bara finns kvar bland den äldreäldre generationen. Samtidigt en man som hjälpte andra, byggde altaner, hus av ren vänskap, alltid lika lätt att ställa upp, se var behovet fanns och ta i.

Haka

Jaha och hur tänkte du nu Maggan? Ansiktets haka eller haka i något?

Långt ifrån, satt hemma i stan och såg ett Netflixprogram om en begravningsbyrå, tror de höll till i Honolulu. Sånt gillar ju jag, dokumentära serier om döden och hur vi olika människor hanterat döendet, döden och allt efter, cermonier, riter.

Vid begravningen bars kistan med en maorisk person ut ur kyrkan och där stod män och utförde en Haka, vilket är en krigsdans från 1800-talet som de utförde för att avskräcka fienden. I nutid används dansen mer av uppvisningskaraktär vid t ex New Zealands rugby union inför landskamper.

Men där sitter jag och blev helt tagen av all kraft, beslutsamhet de sänder ut i sin dans. Tårarna bara flödar, jag fattar inte varför jag reagerade så starkt, jag ryser, håret står rakt upp på armarna. Hakan tar sig rakt in i hjärtat och någonstans känner jag på mitt svenska lite känslomässiga tafatta, lågmälda vis, att detta skulle jag önska att vi hade i Sverige. Dessa män, urkraften, gemenskapen, beslutsamheten ger ett själsligt totalt genomslag i mig.

Allt detta som vi saknar i vårt land, de må vara en dans, deras kulturarv. Jämfört med vårt kulturarv av dans i ring, mjukheten i en vindlande snoa. Tänker på olika folkslags väsen, det som så gärna förnekas i vårt land av Ali Baba och de sju rövarna.

Vi människor har samma grundläggande behov, men därefter är olikheter starkt präglade av det land vi har växt upp i, stadsskick, lagar, rätt och fel, moral, etik, religion, högtider, döden, födelsen och rytmen i landet vi växer upp i. Vi är som natt och dag i väldigt mycket, men kan om viljan finns mötas och leva tillsammans.

Jag hör yxans slag, maken hugger ved, löven seglar, darrande, flaxande förbi mitt fönster i sin sista dans med vinden. Hösten tar för sig och jag trivs med det, en tveksam höstdag med fukt och grå himmel. En ny dag som bjuder till på sitt vis, fri att låta mig påverkas av.

Foto av Wellington Cunha pu00e5 Pexels.com

Vem skyddar vem?

Upp till 07.00 ve och fasa, väckarklockan ringer …

Urinprov och dusch, snabbt i kläderna och iväg till labbet för att lämna de vanliga 3-månaders proverna. År ut och in samma anspänning för att lämna proverna, inte för själva blodproverna, utan för rädslan att de ska visa att njuren har fått problem.

Så när jag kommer hem vet jag precis hur det kommer bli. Frukost först, sen brukar jag somna helt konstigt sjukt trött.

Konstigt att sitta på labbet bland så där 11-12 personer och vara ensam med munskydd? Vad är det folk inte fattar? Om inte annat så skyddade jag de andra från min lättare förkylning och halsonda som jag tror hänger ihop med Afte som jag skrev om sist. Remiss har gått iväg så jag väntar … med fasa, jag är bland de ulkigaste personer jag känner, ärftligt släktdrag. Tänk de ska dra i min tunga för att se hur det ser ut längst bak. Hur sjutton ska de gå till? Ska de se något samtidigt som jag ulkar? Jag får ångest av sånt som ska in i munnen/tandläkaren, nja inte hela han, men händer och prylar, eller när läkaren tar en spatel och trycker ner tungan för att se i halsen, när jag skulle göra en undersökning med slang ner i tarmarna via mun. Men dra mig på en kärra, jag dog nästan ulkningsdöden.

Trött på mig själv

Foto av Luiz M. Santos pu00e5 Pexels.com

En dag segare än kola, kroppen, fukten i luften, diset blandas till något som bara vill dra filten över skallen och sova, en sån dag. Men det blir inget av med det, scootern, Frasse och jag ska ut lite senare, maken jobbar idag.

När jag i söndags på barnkalaset satt med min familj och alla ungar, så insåg jag att ingen av mina barnbarn skulle funnits till utan mig och maken. Men, så intelligent slutledningsförmåga hahaha! Men det var nog inte intellektet, utan mer den känslosvallande biten som tog plats. Jag har alltid haft lätt att bli rörd, den sidan kommer med min mamma och tar mer plats ju äldre jag blir. Minns att jag ofta stod och torkade tårar inne på toa, när jag jobbade med äldre och äldreäldre människor. Så mycket öden de delade med sig av och så goa de flesta var, tänkte att den inre äkta kärnan tog över med årenoch då är det inte svårt att känna kärlek, till den äkta människan.

Är inne i ett kroppsliga besvär, hehehe och säg när jag inte gnäller om sånt? Naglarna, går bara sönder, skivar sig. Kroppen är så torr att jag blir tokig, detta att hålla på hela tiden med sig själv, sin kropp är liksom inte jag. Dessutom har jag aldrig behövt smörja, det skötte min hud av sig själv i alla år. Men det var då, nu är jag mest missnöjd med övervikten, torrheten, födelsemärken, prickar, pnoppor, gammeln tar mig och jag, som som sagt, aldrig har brytt mig så mycket om utseendet, håller på att storkna av missmod.

Har fått större problem med något som kallas Afte, har nu fått remiss till öron näs o halsläkare. Sen en remiss till hud, ett födelsemärke som sitter tokigt och skavs sönder hela tiden av Bh:n. Jäkla gnöl hela tiden, kroppskrälle!

Minns en fd vän som för inte så många år sedan kommenterade att jag ju nästan aldrig sminkade mig. Jo, när det var disco och fest, utgång på G, men till vardags var jag ok med att vara mig själv. Tänk så andra som sminkade sig jämt hade tankar om mitt icke sminkande. Jag hade nog aldrig tänkt på att den där vännen eller andra alltid sminkade sig, jag såg nog inte så på folk, för det var inte viktigt.

Idag ska tre stickade stoora vantar in i tvättmaskin och tovas, jag har redan nästa på gång.

Fridens 💕

Sticker ut hakan som en idiot

 

Efter ett flängande runt i bilen har jag nu landat i soffan. Det skulle handlas mat, hämtas paket på posten, handlas presenter till sonens 6-åring, kalas imorgon och bröd på bageriet, jag har inte haft lust att baka matbröd på ett tag.

Satt i bilen och väntade när maken handlade, vi delade upp oss, jag hade rullatorn med för mina turer. Tog fram mobilen, tänkte se om det fanns något att ta del av på nätet. Den var urladdad och helt svart, nu laddar den ut så snabbt att jag inte hinner med. Verkar vara inne i en sån period när allt går sönder.

Ny, dammsugare, tvättmaskin, padda, mobil … sen ny luftvärmepump till landet, vi har verkligen inte legat lågt under Coronatiden utan konsumerat mera, duktiga idioter.

Ikväll ska vi äta höstens första krabba och så köpte jag 400 gr färska räkor, hovmästarsås gott bröd från bageriet, så överlever vi denna kväll.

Jag har tänkt en massa om uppväxt och vad som påverkade mig mest, det jag i den mån det går, att var självmedveten om, vad som påverkade mitt sätt att tänka. Egentligen är det nog många tankar också om hur många flickor, kvinnor det verkar vara nu för tiden som är psykiskt sjuka på olika vis. Ok, det har alltid funnits själsligt sjuka, känsliga personer, men i min generation tror jag att de flesta jobbade så gott de kunde. Det var nog bara de sämst sjuka som bodde på institution eller hölls hemma. Sen institutionerna togs bort på gott och ont, verkar inte psykiska hälsan ha blivit starkare precis. Jag har ju mött en hel del med problem, när jag redan som ung jobbade som hemvårdarinna och hemsamarit, som det så fint hette då.

Det har ju hela tiden funnits psyksjuka människor omkring oss i samhället, men med mina barns generation har det hänt något med flickorna, kvinnorna. Jag har på ytterst nära håll fått uppleva hur det är när psyksjuka får barn, vilket är ett stort trauma för barnen och dem de lever med. Det går ju inte, finns inte en chans i världen att barn och de anhöriga närmast skulle må bra av den kombinationen.

Har hört om så många män som nu sitter ensamstående med sina barn för kvinnorna/mammorna har fullt upp med sig själva, är för sjuka för att orka ta hand om sina barn. Det är väl dock ok, de barnen har det oftast bra. Värre är det med alla dessa kvinnor som strider med soc vid sin sida, för att till varje pris ha kvar vårdnaden om barnen, fast de inte bryr sig ett dugg när det kommer till kritan pga sin psyksjukdom. Pappan får akut hämta och lämna barn, se till att de får mat och allt det som barn behöver. För mödrarna är inget att lita på, så synd om alla runt dessa kvinnor. Barnens bästa, är mest något som låter fint att påstå, men soc är ännu på kvinnors sida i ur och skur. Tänker på Lilla Hjärtat, kvinnors rätt till sina barn är något som är viktigare än barns välmående.

Jag vill inte såra folk med klent psyke, men nog borde man se till barns bästa i dessa lägen och helst/bäst vore om de aldrig skaffade sig barn. Lika självklart som att utvecklingsstörda inte ska få barn, barn ska inte ha barn. Så där ja, nu har jag tänkt högt igen och det finns säkert anledning för en del att ta illa upp, vi är ju så lättkränkta nu för tiden att vanlig rakhet, ärlighet är snudd på förbjuden.

Nu ska vi duka upp vår delade krabba och ta fram räkorna och allt som hör till.

Trevlig helg 🌺🔆🌺

Fri som en .. lycklig pensionär

Foto av Ronu00ea Ferreira pu00e5 Pexels.com

Igår stack jag och scootern till det nya biblioteket i vårt centrum, det var så underbart att ge sig iväg, sommardag med mild vind som smekte min kind. Jackan åkte av och där satt jag mycket imponerad av sensommarvärmen vi har bjudits på senaste veckorna.

Biblioteket har flyttat in i vårt statshus och öppnades innan coronan slog till, jag har längtat att åka dit och se hur det blev. Förr var jag en storkund, men sedan jag började hitta böcker i källarbokhyllan, köpa egna och får många av andra, har jag mer än jag kan läsa. Men vilket fint bibliotek med trevlig personal, en bok lånade jag, en med stickmönster. Sen drog jag ut igen och njöt av friheten, vädret, mot Ica, här skulle handlas middag.

Minns ni min i måndags första ”åka handla med scootern till Willys?” Jag skrattade gott när jag såg ny reklam på tv från just Willys och den var inspelad från min Willys. Man ser lite bort mot området jag bor i och på slutet av reklamen ser man en dam på en scooter åka iväg. Hahaha, jag lovar det är inte jag.

Imorgon jobbar maken hemifrån igen och jag ska kolla om Röda Korsets Kupan second hand har öppet. Samma med den affären som nyöppnade och stängdes i och med Coronan. Jag passar på att åka iväg när maken är hemma, då behöver inte Frasse vara ensam.

Tamme tusan är jag inte lycklig av min nya frihet. 🔆

Svävar 🎶

Jag svävar hå hååå, jag svävar högt i de blå. 🎶 Kan du se hur jag sadlar min scooter och drar iväg till Willys? Trodde väl aldrig att en tur till en mataffär skulle få mig att må så bra. Där inne har jag långsamt glidit runt och bara varit fri att vara där så länge jag hade lust, inte så länge min kropp orkade stå och röra sig. På hemvägen kände jag att det gick för snabbt hem, vill dra ut på det fria sköna som ett resårband, som det i mina rymliga tajts. Frihetens byxa och scootern min befriare kan jag inte nog lovsjunga.

Foto av Emre Kuzu pu00e5 Pexels.com

Nyss gled lunchen ner, grönsakssoppa den hemkokta med en skivad avokado och så mitt örtsalt ovanpå. Två Finncrisp med keso och tomat, en kiwi till dessert.

I mitt huvud snurrar en massa inredningsdetaljer till vårt kök, någon gång måste det ju bli klart. Jag har beställt en fläkt över spisen med ett skåp, valde en vit, för metall som är så inne känns kallt, manligt och passar enligt mig bäst i ett kök med mörk inredning. Så där som unkisar vill ha det. Fördomar?

I februari beställde jag fläkten av förvaltaren som lagom la allt inomhusarbete på is i och med Coronan. Två gånger har jag ringt och två gånger har de sagt att de ska kolla upp det hela och ringa mig. Har de ringt som de sa? Skulle inte tro det … förmodligen mina fördomar igen, men får de anställda något gjort överhuvudtaget nu för tiden? Har IQ:t sjunkit så pass att de inte längre klarar av sina betalda jobb? Något är verkligen fel på tjänstvilligheten, ansvaret, lusten hos anställda. Sådana har det alltid funnits, de som alltid smiter och förväntar sig att andra ska göra deras jobb. Men nu verkar det nästan vara en färdighet hos allt för många, att verkligen lägga ner krutet på sina rättigheter, för övrigt är det alltid någon annan som har skyldigheter.

Jaha, det var avdelning surkärring som kan och vet allt.

Köket: Tapet på en vägg. Vägghylla. Krokar. Ska det vara så svårt att komma till skott?

Fridens, nu ska jag sticka på sista vanten som ska tovas senare och glo på Dr Phil.

Stendöd

Så igår stängde jag av paddan för den var banne mig inte snäll, har inte skött sig det senaste halvåret. Den rullar in och ut lite hur som helst, ni minns kanske att jag har skrivit inlägg och så vips ”bara borta” … f*n så förbannad jag har varit många gånger på den. Men igår tänkte jag som så många gånger, rensar upp och stänger ner, natti natti idiotpaddan.

Nog blev det natti alltid, den har somnat för gott och jag fick lite panik, tänkte på allt jag har där inne, text och bilder. Men maken, tack gode gnu för honom, han hade dagen innan gjort en backup när jag fick ett utbrott på paddan och sa en massa olämpliga ord om dess varande.

Men nu kom en annan slags panik, var skulle jag göra allt läsande och skrivande de veckor som apple envisade med att paddan skulle kollas. De ska egentligen bara byta ut paddan då jag inte har haft den mer än två år, till tre är det garanti på byte vid dödsfall. Men klart att de ska fåna sig, ha sina som mest tre veckors rutiner på vänt för mig. Kan de ge konstgjord andning till fanstyget fram till treårsdagen så är de lyckliga. Maken var in till en annan verkstad där de kollade lite och sa hur han skulle göra, vad han hade rätt till.

Nog om det, började att undersöka min mobil som jag mest bara har till just att ringa med. Jag som avskyr att skriva på mobilen, detta pyttefjant som bara skriver fel hela tiden. Skulle jag skriva fel? 😏 Lyckades förstå och tog mig in i Facebook och annat, pillerill. Klagar över mitt förfärliga tillstånd, då skriver min son ”vadå, du har ju en ny PC!” Men den kan jag inte använda har ju inget på den mer än räkningar … ridå.

Men flåt en gammal mänska som inte tänker så tekniskt på allt. Jo, visst kan jag sitta vid PC:n. Men vem vill sitta rakt upp och ner när man kan sitta i soffan, ligga i sängen eller soffan och skriva? Jag med mina garanterade gener till Romarrikets vanor att ligga och göra det mesta, jag har ännu inte fått maken att stå klädd i ett höftskynke matandes mig med druvor. Skämt och sidor men PC föll bort och jag tänkte nu blir det snabbkurs i mobilkonsten. Men då kommer maken med min gamla padda, den han övertog när han köpte en ny till mig. Numera hans padda att ”glo på idrott, när som helst, var som helst.”

Så jag kommer klara mig galant framöver, utan min egen padda …

Nu ska jag göra mig iordning för en tur till min mammas boende, jag har köpt tre par nya skor till henne. Sandaler, inneskor och tofflor, det måste prövas och godkännas, det blir till att sitta ute i det fantastiska höstvädret.

Fridens alla goingar ha det skön t i helgen.

En repris som tål att läsas igen

Som den äldre generationen så ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv. Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet. Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på. Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag, i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra. Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet. Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn. Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid. Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever trots livet skulle jag vilja påstå. Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där i allt som komma skulle. ❤