Rörigt blir det

Önskar du ett själsligt lyft föreslår jag att du hoppar över mig idag, jag gungar i helgens alkoholfria baksmälla, det finns så mycket jag kan vara, frustrerad, arg, ledsen och uppgiven, men slås mest ner av den tunga tröttheten. Allt det andra fysiskt onda är jag van vid.

Kroppen körvar till sig, så jag vet varken ut eller in, ok den gör ont här och där, det är jag van vid. Som den klant jag numera är råkade jag sova på högra bröstet. Det där bröstet som fick ett inplantat för över trettio år sedan. Ett inplantat som självklart blev inopererat även i det andra bröstet. Jag valde ett litet inplantat den gången, tror det var -84. Jag ville inte ha bröst som ett sexuell attribut, jag ville bara ha lite nytta av alla insydda bröstveck som fanns i alla kläder.  Se ut som alla andra.

Att växa upp och aldrig få några bröst att tala om, var något som tog mycket tid att tänka på. Hela släktens kvinnor var tungt utrustade, utom jag, vilket blev en slags blyghet som hämmade mig på många olika vis. Hela gänget reser iväg och festade, badar näck, badar bastu … jag stannar hemma, rös vid tanken på att ha klarat mig. Sexdebut … kunde utan minsta problem slita av min undertill, men ”BH” och överdelen försökte jag alltid ha kvar på mig i yngre år.

4DFB0A19-8612-448B-9B5F-27F39840F3AF

Sen opererade en äldre kvinnlig vän in bröstimplantat på ett väldigt tidigt nymodighetstadie i Sverige och hon, hela hon, var min fristad på alla sätt och vis. Kunde hon kunde/vågade jag många år senare.

Strunt samma, i nutid vill jag operera bort dem, har velat det i många år. Om du tänker dig mig då när de opererades in vägandes 55 kg till mina 1.75 centimetrar, mot nutid, vikt lite över hundra kilo. Det är ju ingen som helst ordning eller tjusigt med dessa hängande taxöron med rester av plantat. De gör galet ont om jag somnar liggandes fel, oftast på den vänstra. Speciellt nu efter mammografin med alla lämnade ömmande blåmärken, önskar jag inte värken i bröstet kombinerat med hjärtklappning, vilket jag har även nu när jag skriver. Kollade trycket, övre 86 undre 56 och hjärtklappning 111, klart jag inte mår bra. Så hela helgen ont i vänstra bröstet, ont i bröstkorgen med känning i hjärtat vilket hänger ihop med fibromyalgin. Ett sjukt flåsande så fort jag skulle röra mig, jag vill yla av idiotin som drabbar mig, men vem skulle orka det med mitt flås.

Så idag upp i ottan, iväg till vårdcentralen, ta blodprov, kolla om Hb:t verkligen ligger för högt. Det känns i hela kroppen, knoppen att det är för högt, fast jag blir lika vilsen och osäker varje gång, har svårt att skilja alla symtom, är det jätteskovet FibroTorsten som har invaderat min kropp, POTS, yrsel, mjölksyra i en salig röra,  extra allt eller är det bara fibromyalgi och/eller högt Hb, dags för blodtappning?

Maken kör mig dit och hem, Frasse hänger med så klart, han kan ju inte vara ensam hemma ännu. Hade aldrig en tanke på att hunden inte skulle klara av att vara ensam, tänkte för den delen aldrig på de ev problem en omplacerad hund kan ha. Men vi har haft sån tur med Frasse, han är rena drömhunden. Hör här så lyhörd han är.

Jag har mina bra och dåliga dagar rent fysiskt, de totalt ”glöm bort att jag lever” dagarna har varit två sedan Frasse kom. Jag släpade mig ut med honom och tänkte rätt snabbt att nu orkar jag inte gå mer, jag måste vända och gå hem. Direkt vänder Frasse och går hem, jag tänkte att det var konstigt, kunde han vara så lyhörd? Är det verkligen möjligt eller läser jag in något som inte finns? Sen har dagarna rullat på och i fredags ensam på landet blev jag så där galet vissen igen och trampar ut med Frasse i mörkret. Pannlampan på och så gick vi, inte kom vi långt, jag flåsade och tänker ”nu orkar jag inte längre.” Som på en signal vänder han om och går hem! Helt otrolig hund!

Vad tror du?

Fridens på er som orkade läsa mitt gnäll idag.

Här vare blåst

EF148561-496B-4CA8-A829-37C420AC895D

Blåser hårt ute och jag måste snart ge mig ut i det grå, blåsiga.

Jag har nu fått en remiss till blodprovstagning av mitt Hb, jag har så svårt att få ihop mina besök nu med Frasse, som inte kan vara ensam. Maken måste ju vara med, köra mig och ha Frasse under tiden jag undersöks eller vad det nu än är. Jag mår  skunk och tänker ta blodprovet på måndag morgon, sen ringa min sjuksköterska och boka in tappning samma vecka.

Såg idag efter duschen när jag torkade mig att jag är helt full av blåmärken efter mammografin, det gjorde ont i mig bara av att se blåmärkena.

Min vän ligger ännu kvar på sjukhuset och det verkar inte gå något vidare. Lilla Skruttan så tråkigt det är och inget kan jag göra. Dottern tyckte jag skulle hälsa på, men jag vill nog att hon ska vara så pass att hon vet att jag är där. Jag funderar på att bjuda upp min väns man på middag någon kväll nästa vecka. Jag har tänkt så många gånger men jag är ju så hopplöst svag just nu. Går ut med Frasse med ben som är så svaga, har haft Rulle med mig för att ta mig runt.

Jäkla jobbigt, spelar ingen roll vad jag gör, finns ingen kraft i kroppen. Innan detta började, skov eller för högt Hb, så gick jag fint ut med hunden och ökade längden på promenaden vissa dagar. Nu är jag glad om jag klara av det lilla. Men Frasse går ut tre gånger med maken, så det går ingen nöd på honom. För den delen sticker jag till landet ikväll, så imorgon kommer jag kasta boll, då får han springa fram och tillbaka på tomten. Det känns skönt för både honom och mig.

Igår blev han duschad och schamponerad med ett schampo som ska avlägsna allergener. Göta Petter så han fäller efter badet, nu ska jag ut och borsta honom. Ni skulle sett honom efter duschen,  han for i hundra knyck runt i lägenheten, upp i soffan, snurra på mattan och så runt överallt igen. Jag skrattar så gott, så kul detta fnatt de får när de ska torka sig.

Fy fåglarna, nu har vi varit ute, det blåser så jag höll på att ramla i en backe med vinden från Värtan i ryggen, det ligger på rakt in, vi bor i ett blåshål.

Nu har jag värmt lite pannbiffar med sås till sen lunch.

Ha det gött!

 

Ibland blir det inte som man bestämt

Precis när vi skulle sätta igång och fixa för vårt barnvakteri så ringer dottern, äldsta flickan har fått feber. Så hon var djupt besviken och ledsen, i bakgrunden skrek yngsta argt för hon ville till mommo. Dottern själv var minst lika besviken, första gången utan båda ungarna, hon såg middagen ute på restaurang flyga iväg, såg ännu en timmes harvande vid nattning och ingen unge som vill somna framför sig och sovmorgon med frukost i lugn och ro. Allt puts väck!

Här blev vi sittande och tittade på varandra, jaha då får vi ta han om saker här hemma som ligger och bara väntar på att få komma i ordning. Maken har redan rensat handfatet, tvättmaskinens filter och duschen. Nu drar vi snart väg till servettfabriken och sen ska jag kila in och handla lite julklappar, maken får sitta i bilen med Frasse.

Snubbla på målsnöret!

37224240-6AA6-41DD-8EBD-68F4BC1F6F64

Ringer sonen som är på landet med familjen och berättar att det inte blev som vi tänkt. Han tycker vi ska komma ut, men som sagt vi tar tag i annat hemma. Sen berättar han att ungarna tycker det är tråkigt att inte vi är där. Så nu är vi efterlängtade av alla fem fast på olika vis, inte illa pinkat av en trähäst.

Tingeling!

Gick inget bra

Kom precis hem efter en tur till en sjukgymnast med min galet onda fot. Hem kom jag med ett papper med övningar och hör långt ut på gatan hur Frasse skäller, det gör ont i mig, han klarar inte att vara ensam ens en timme.

Översvallande lycklig anfalls jag av pussar och svassande utan ände, nu ska vi ut, jag  måste lugna ner mig en stund och vila innan. Det tråkiga är att grannens lilla ViffVaff skäller oavbrutet inne hos sig, stackarn. Antar att de har jagat upp varandra i sitt skällande, så ännu mer träning för att lämna Frasse själv. Nu ligger han här nära mig och sover, tro jag det, måste vara tröttande att få separationsångest.

2EED4992-5BCA-4D82-B03A-B7C155A06EAC

Han är ju nästan alltid helt tyst, inget skällande varken på nerdunsande post, gubbar på taket som dundrar och klampar runt, eller andra hundar som skäller, han är så lugn och tyst. Men ensam klarar han inte av att vara, maken har ju kört mig till alla undersökningar och gått på långpromenad med Frasse, när jag har varit inne på mina undersökningar. Nu får jag avboka återbesökstiden, funkar det och går åt rätt håll, så behöver jag ju inte gå dit igen. Lämnar inte Frasse ensam igen, funkar inte foten måste Anders komma hem och ta Frasse. Hahaha, har man inte problem så skaffar man sig … me hund. Men honom är jag så kär i att det inte är klokt.

Nu sticker jag, Frasse och Rulle ut på byn en tur, sen får jag gå hem, äta lunch och somna i soffan, en sån dag blir det.

Ungar, hund och kalas

Igår var en ”dagen efter” för mig och jag är väl inte så uppkäftig idag heller. Helgen var urmysig med sonens grabbar, som kom på lördagen och sov över hos oss. Massor av prat, skratt, lek med Frasse som verkar älska ju fler vi är. Det var bubbelbad, hårtvättning, godispåsar och kycklinggryta. På tv hittade jag en teater gjord av ”Fem myror är fler än fyra elefanter.” Den var både roligt och lärorik, ”jag är här du är där” lärde sig femåringen, häftigt att se när de plötsligt begriper. Sen började femåringen krokna, fast vi inte hunnit äta några chips, vilket är väldigt viktigt för L, han bäddades ner med löfte om att älskade storebror kommer senare. Tror han sov innan dörren drogs igen, han är extremt lätt att ha att göra med, som sin bror T. Men T har ju närmast vuxit upp med oss som extraföräldrar, eftersom sonen varit ensamstående med honom.

Söndag var det fart igen, brygga kaffe i stor termos, packa ner allt till mammas kalas, fixa ungarna, hämta smörgåstårtorna och tårtan. Sen bar det av till boendet, vi stormade in, kändes ungefär så i detta rätt stillastående vatten. Ner från andra avdelningen kom mammas favorit och kramade alla och grattade mamma. Han Saied den fantastiske invandrade mannen som har sin familj utspridd över hela världen. Han med största hjärtat jag tror jag har mött, på rätt plats i livet.

34A7B392-9D9A-4196-972C-C619257F1327

Sen tog vi mamma i hissen ner till rummet vi får låna, dukade upp, sen kom resten. Full rulle med alla fem ungarna och Frasse. Vi trängdes runt bordet, 14 personer mamma och hennes bror i rullstolar, ni minns säkert honom, den fina morbrodern med syrgas. Ett redigt kalas.

Dotterns yngsta är fullkomligt förhäxad av, håll i er, armbågar. Hon hjälper till att dra upp ev ärm och sen börjar hon pilla, nypa och kramas med armbågen hahaha, jag ser direkt när hon kommer att nu gäller det att kavla upp ärmen. Efter en omgång leker hon vidare och jag ropar ”nu drar jag ber tröjärmen” Hon svarar direkt ett bestämt ”Nej!” vi skrattar åt älskade tossa.

Både sonen och vi har korg med ostar, kex, 3 flaskor vin, frukt, vindruvor och goda italienska delikatesser och choklad. Så nu kan tanterna ha lite party några kvällar.

Imorgon ska jag till hud och kollas, hoppas ingen cancer har poppat upp sedan förra årets kontroll.

Annars bara lugnt denna vecka, så skönt.

Tom i bollen

Här i min lilla soffa på landet envisas Frasse med att tränga sig in bakom … vad tror ni? Min ända så klart. Vi två i tystnaden, lyssnande till regnet och en del dunsar från de som lägger ner fiber på andra vägen efter vår.

Upp och ut snubblar jag varje morgon med snälla hunden, imorse var allt fras från frost och kyla borta. Senare kastade jag boll och han sprang, ju mer han sprang ju svagare blev jag i benen. Haha låter inte klokt, men jag orkade inte idag, som igår. Så vi fick gå in och kura ihop oss igen.

Det blir liksom inget gjort känner jag, hade tänkt, planerat lite, men det händer inget. Stickar på sista sockan till dotterns yngsta, gjorde ett par med fint mönster till henne, men de var för små, så på söndag när vi träffas på min mammas kalas, kan hon få nya sockor hon också.

Så tomt i bollen idag, kanske alla dagar enligt vissa, men sånt struntar jag i. Ute är det svart som i en säck, regnet trummar, Frasse sover och jag ska snart sätta in en Janssons frestelse i ugnen. Maken kommer om några timmar, imorgon kommer fiberkillarna hit och installerar, bra att maken är här då. Jag är så totalt ointresserad av teknik, det ska bara funka.

Fridens

E73E162A-A589-429C-BF34-891D04C874E0

Gräset prasslar

När mobilens inställda larm väcker oss kryper Frasse intill mig och vi har en mysig stund. Jag kliver upp och inser att jag har sovit i gårdagens tunika, glömt att sätta på nattlinnet. Nya rutiner när maken är borta, att gå ut med Frasse sista kissturen, fick mig tydligen att tappa ordning på kläderna. Inget jag dör av, mer häpnar över hur lite som behövs för att störa mina rutiner, får kanske vara glad över att jag kom ihåg att borsta tänderna.

-1 grad och tunt lager snö, det frostnupna gräset prasslar och vi ger oss av, i mitt huvud har jag planerat en kortare tur. Vi går och Frasse gör sitt, jag hänger med, tänker att nu är vi snart vid vägen där jag vill vända. I samma stund tanken far genom mitt huvud tvärnitar Frasse och vänder hem. Makalös denna hund är, brått hem är det och när jag utanför vår tomt drar av honom kopplet, far han iväg som skjuten ur en kanon, raka vägen till vår ytterdörr.

Ett stilla snöfall drar ner utanför fönstret, det är vilsamt att titta på, allt som hörs är skator och kråkorna som härjar runt i sina försök att äts småfåglarnas mat. Den silvrigt kalla solen skvallrar så tydligt om kommande tid med kyla och snö.

Ett har jag planerat, på eftermiddagen ska vi ut och kasta boll tills Frasse kroknar, då mår han bra resten av dygnet.

Sen tänker jag inte göra ett smack mer än att sticka, läsa, krama Frasse och ev skriva.

BFC66B9A-3DB6-4CFC-B705-28AC89006E7A

 

Ord bara ord

I pannlampans fokuserade ljus

virvlar himlens alla snöflingor

likt glänsande stjärnor och jag stannar i steget

liksom hovrar i tystnaden och mörkret runt ljusstrålen

en makalös natt

en fågel skränar ångestfyllt

vi lyssnar stilla

jag håller andan för en sekund

ser ner på hunden

han ser upp på mig

sen går vi vidare

lämnande avtryck i det tunna krispiga snötäcket

506C28B3-9EC5-4DBB-88EE-B90711C5EAB2

Ungar, hund och gravstenar på sniskan

Nog var jag lite spänd på hur Frasse skulle hantera alla barnen under en eftermiddag och kväll. Han skällde lyckligt och for som en skållad råtta när de kom, ungarna var glada och tog det med ro. Det var nog mest svärsonen som hade problem och stora tvivel på Frasse, det såg jag i hans ansikte. Han är ingen hundmänniska, så är det bara.

Men Frasse bara gled omkring bland ungarna som lekte omkring honom, han låg ibland och vilade, slickade lite här och där, av godis sötsliskiga barnahänder i farten och verkade trivas mest hela tiden. När alla gått hem var både han och jag slut, jag låg på rygg i soffan med ett ben rakt vilande och det andra uppdraget mot ryggstödet. Med ett smidigt skutt hoppade Frasse upp och la sig mellan benen på mig, låter knasigt, men han var så slut, la sitt huvud på min mage och sov som en stock. Nu vet vi att han fungerar med oss alla och det är en välsignelse för oss.

Både maken och jag är så nöjda med gårdagen, mysigt med ungarna, prat och skratt, jag gjorde som Frasse for som en skållad råtta, skulle minsann fixa med maten och dona. Sonen sa till mig att lugna ner mig, det är bara familjen och vi hjälps åt. Sonen skar allt kokt avsvalnat kött från oxbringan och för den delen allt annat. Jag vet inte varför jag alltid blir så stressig nu för tiden. Ett vet jag, det är jobbigt att se andra, med det menar jag maken som jobbar långsamt i köket.

Vi kunde inte rosta brödet i ugnen för pommes friten gjorde att det blev för fuktigt inne i ugnen, utan jag sa ”ta fram brödrosten.” Sen varefter bröden rostades skulle redan hyvlad appenzellerost läggas på brödet, för att sen smältas i ugnen.

Då står maken och lägger ost på färdigrostat bröd, men kommer inte ihåg att rosta vidare samtidigt. Sån gör mig nipprig, det är ju så när man lagar mat, att man har tider att passa för att maten ska kunna serveras, när den är som bäst. Det vill säga pommes friten blir inte god av att vänta på i detta fall brödet. Svårt att släppa taget om att få saker gjort, organiserat och med fart. Jag tycker det är så svårt att inte vara mig själv längre med orken och farten.

3CF0B402-65DF-440C-BFB4-9C8EC0EDC32C

Men så otroligt gott vi alla tyckte att det smakade, proppmätta reste vi oss från bordet, tanken var att ta med ostbrickan in till vardagsrummet och kaffet. Men vi vuxna orkade inte mycket ost, men ungarna gillade ostkex. Hade jag vetat att maten var så pass mäktig, hade jag gjort en enkel efterrätt med frukt och lite grädde eller glass.

Oj, nu ska vi åka och hämta T i Södertälje, han har kommit hem från Bryssel. Sonen ringde nyss, han och svärdottern har ätit räkor från Icas salladsbar, båda började må illa och sonen har kräkts. Fy farao! Men jag stannar hemma med Frasse bestämde jag mig för.

Maken var ner till kyrkogården tidigare och la en krans och tände ljus på sina föräldrars grav. 18 år sedan hans pappa dog och mamman dog -95 inte klokt, så fort åren har gått. Klart att vi fick betala för att gravstenen inte satt tillräckligt stadigt enligt nya normerna. På något vis tycker jag att det är en tjänst vi redan har betalt för och borde vara kyrkoförvaltningen som sköter det hela var efter. Men på ett annat vis tycker jag att myndigheter är rätt fjantiga i sitt evinnerliga säkerhetstänk, som när det kommer till kritan inte efterlevs, så mycket mer än på papper. (Tänker tex på hela byggsvängen, där folk stadigt faller ner och dör.)

Några barn leker på en kyrkogård … bara det, vem låter sina barn springa runt och leka på en kyrkogård? En gravsten rasar ner över ett barn som dör. Det är ju en tragedi, men att det skulle styra upp ett myndighetsdrev av testande av att gravstenar sitt fast och fakturor till mängder av folk, vars gravstenar sitter lite för löst. Sånt händer väl bara i Sverige.

Jo, vi har betalt 3000 kr, men på kyrkogården var det mängder med gravstenar som stod på sniskan, betalar man inte tas tydligen gravstenen bort. Undrar hur de tänker sen, ska nya begravas i de gravarna? Sen undrar jag hur de tänker om säkerheten när så mycket hänger på sniskan? Tänkte de inte på det? För mängder av folk kommer inte betala …

 

Gårdagen verkar evig

Jag behöver verkligen bara vara några dagar men ibland får jag inte till det. Gårdagens morgon segade jag mig upp och tänkte att jag drar täcket över skallen igen. Men detta var ju dagen allt skulle ske, det är väl märkligt med vissa dagar, spelar ingen roll hur jag planerar, allt kommer i alla fall att dra ihop sig på en gång.

Beskrivarbloggens bok Free Spin lämnade jag vidare till min vän som verkligen haft problem med spelandet, hon kommer ha mer nytta av boken än jag. Hon kom farande på sin elscooter mot mig, när jag var ute på hundpromenaden, glad blev hon över boken. Ps Hon tyckte att bilden på boken var läcker.

Boken var lättläst och fast jag aldrig själv drabbats av speljävulen, var det inte svårt att ta till sig själva beroendeproblematiken. Fast samtidigt är det just det som är så svårt att förstå. Hur totalt en människa kan förändras på så många olika sätt, bränna sina broar så totalt, på många vis samma resa som ett drogberoende. Gör allt för sitt beroende, ljuger, förskingrar anhörigs pengar och tillit.

Sen den tunga resan tillbaka, självföraktet, alla tankar och ”drogen” som ännu drar så pass att man får återfall i spelandet, fast man lovat andra och säker svurit inför sig själv tusen gånger att nu är det nog.

Det jag tyckte bäst om i boken var det öppenhjärtliga om kärleken, längtan och lusten. Den svåra vägen tillbaka till mannen och sorgen när han plötsligt bara dör, då när allt äntligen löst upp sig, mot det fina slut vi alla som läser boken så gärna önskar dem.

Men nu gör boken gott hos min vän och hennes många vänner som hon hjälper mot spelberoende.

Fortsättningsvis på gårdagen kom T vid tvåtiden, han har höstlov och tillbringar dagarna på fritids, igår åkte de skridskor på förmiddagen. Han ville så gärna komma till mig, för på torsdag åker han till Bryssel med min sons frus fostermamma och ett gäng sugna på pommes frites. 🙂

Vi har bjuda ungarna med familj på middag på lördag och ska tidigare svänga ner till kyrkogården, tända ljus och minnas våra saknade. Jag blir ju alltid lika sorgsen och vill kasta mig in och ut från kyrkogården i en fart, tror jag känner in den mäktiga våg av sorg och saknas som alla besökare vibrerar ut.

Så T kommer vara i Bryssel och även dottern vår blir bortrest, men resten kommer hit. Vi blir nio personer och jag ska bjuda på en väldigt manlig klassisk rätt som kallas Reuben. Rostade surdegsbröd rejäla skivor appenzeller ost, surkål, sötstark senap och kokt oxbringa. Serveras med saltgurka, chilisås och pommes frites. Egentligen rostat surdegsbröd med ost som smälter ner av ugnsvärmen efter rostning, på med surkål, avsvalnat kött, bre senap, lägg ihop två bröd, kläm ihop, dela i två halvor serveras med det som står där uppe. Ungarna ska få något annat till pommes friten.

Åter till gårdagen … tar tid det här. Vi hade tid till veterinären kl 15.00 och hon undersökte Frasse och skulle ge en spruta som han kommer få först idag då hon hade slut på den sort han har fått tidigare. Allt var bra med Frasse och hon tyckte han var väldigt fin, så snart ska han och jag tillbaka och få sprutan. Hon har sin mottagning tvärs över gatan två hus bort, passar perfekt.

Maken köpte med sig Sushi till middag igår och det var gott.

Äntligen verkar jag klar med gårdagen.

 

Tacksam sitter jag i min soffa

Nu ska vi se, efter ultraljud konstaterade röntgenläkaren att det var något väldigt ovanligt, om jag fattade rätt, hade det blivit en cysta på slemsäcken, som brast och fyllde upp vaden.  Så nu är han på väg hem, tack och lov ingen propp.

Jag känner mig helt slut, hur sansad jag än försöker att vara, så gnagde det i mig av oron. Men vi har ännu våra nya utseenden kvar, mitt öga skrämmer säkert folk. Jag minns en gång när maken fick ett rött öga, jag kunde inte titta på honom på flera dagar, för jag tyckte det såg så äckligt ut. Hans vad är ju lättare att gömma i byxorna.

Vi sover ännu en natt på landet och tar oss hem imorgon, kanske svänger vi in till mamma med fruktpåsen.

Kan ni tänka att Frasse satt vid ytterdörren igår och väntade på husse, det var första gången han gjorde så. Antar att vår, min oro, påverkade honom att vänta på ett annat vis.

Det känns som om en kyla svepte förbi, med fara för allt jag håller kär.

Tacksam sitter jag ensam ännu en stund i soffan, sen kommer han hem och vi kan fortsätta vårt liv.

6AE7B362-1E12-4E84-9A39-75C6C07593F5

Det lilla, lilla sköra livet

 

Tuggar luft

Gårdagen blev en rörig historia där jag vaknar och mår skunk, tar mig upp och bäddar, så det blir gjort. Sen ringer sonen som vabbar med barn som nu verkar ok, kan vi titta upp på eftermiddagen och hälsa på Frasse. Så klart ni kan sa jag och kastade mig i duschen, tvättade håret, packade till landet, jag for som en galning tills de kom. Glass och kaffe blev min lunch och sen gick de ut med Frasse. Jag dammsög mattan i vardagsrummet, ni kan inte fatta hur denna kille hårar när tre personer klappar och rör om i pälsen.

De stack vid tre tiden, då ringde dottern, vi pratade länge, jag värmde lite rester, då ringde maken. Här tappar hjärnan tankar och ordning, jag pratar fel, glömmer vad jag ska göra och känner mig inte normal förrän jag sitter i soffan på landet.

Känner en svag smärta i höger öga, tittar i spegeln och ser att jag har en snygg blödning i ögat. Inte så konstigt som jag har kliat ögonen. Fick bättre droppar av min njurläkare, så nu ska det bara bli bättre. 97757ECA-96BE-488B-AFCA-BB094267D891

Vaknar av ett kraftigt regnande, ont i min ena fot, svullnad som jag smörjer med inflammationsdämpande, vet sjutton inte vad det är. Tungt att vakna, stel kropp med värk, fast glad hund i säng, piggar upp betydligt. Men ynkligare än honom med regnrocken på till regnig promenad får man leta efter. Varken regn eller regnrock var en höjdare, såg att husse fick dra honom med sig i början av promenaden.

Inget lyfter, tuggar bara luft.

Fridens

 

 

Han hon hen

Inatt blev jag full i skratt åt mig själv, låg där och läste när jag kom till meningen ”Irene formade munnen till en ljudlös vissling.” Det är då jag gör samma övning som Irene. Ligger där och låssas vissla, fnissar och tänker att det inte är första gången jag härmar något ur en bok jag precis läser ur. Var och en är ju lite tokig på sitt vis.

Idag en gråare dag med normal vind, Frasse och jag trampar fram genom buskar och snår. Jag försöker gå lite längre varje dag, men samtidigt gena för att orka. Då blir det besök i buskar och snår. Andra med hundar dyker upp och Frasse skäller och har sig, jag vet ju inte ännu hur han är med andra hundar, mer än att han väl inte var förtjust i hanhundar, tiden lär visa hur det blir.

Och mamma ringer, nyss köpte maken en ny golvlampa och skruvade ihop den i fredags till henne, eftersom hon ringde om att den gamla vikt sig i stången, vilket betyder fixa ny nu. Nu är det hörapparater som ramlar ur, bara personalen kan sätta dem rätt. Glasögonen är inte bra, hon ser inte att läsa Tv-tidningen, andemeningen är att vi ska åka och fixa något med hörapparaterna och glasögonen. Det har vi gjort varje år sedan hon hamnade på boendet. Det försvinner eller går sönder, gäller att hålla oss igång.

Sen har hon hört att en vän på ett annat hem fyller hundra år den 10 januari. Tur att det är långt dit.

Så nu måste jag ringa och kolla var 100-åringen bor, om det är öppet hus, vilken tid, kan någon ta emot mamma med sin rullstol, kan någon se till att hon kommer ner till sin färdtjänstbuss rätt tid när hon ska hem och så ska jag se till att dessa färdtjänstbussar beställs av personal på hennes eget boende, rätt tid, rätt dag. Blommor måste hon ha med sig, jag suckar lite, finns ingen som kan lösa det handlandet åt mamma, tills det slår mig, jag skickar blommor till 100-åringen från mamma.

Fram till dess kommer vi titta in varje helg med frukt och allt annat som hon behöver. Den nya golvlampan visade sig vara helt onödigt köp, för hon hade sin gamla bordslampa, som minsann var bättre än den där golvlampan. Suck!

Sen fyller hon själv år nu i november och vi ska ha två av barnbarnen den helgen. Då får jag fixa kaffe och allt som hör till på söndagen, beställa tårta, fixa present, boka rummet vi ska vara i. För att inte tala om alla jag ska beställa tårtor till, hennes vänner/grannar de ska också äta tårta och fira henne, de anställda på dagen och de på natten.

Jag önskar så att min syster levde och var frisk, tänk att slippa detta, åtminstone varannan vecka. Kunna dela detta med syrran, så som det är tänkt att det ska vara, när vi nu faktiskt var två. Det här att ha ansvar för anhörig, fast man inte är frisk själv, är inget jag ville uppleva. Det är tungt och då slipper jag ändå all personlig skötsel och vård i hemmet, tusentack ni hjältar på alla boenden, ni som hamnat på rätt plats och gör ett fantastiskt jobb.

Själv vill jag bara gräva ner mig och slippa det som känns som en evig kravmaskin, upp och iväg, ta hand om, ring tusen samtal, fixa alla räkningar, handla allt, kläder, prylar, mat, frukt, godis, batterier, glödlampor, schampo, tvålar, tandkräm, crèmer, fixa frissa, fötter, optiker, audiolog osv i evighet. Prata med personal, gilla de flesta, men veta att några smiter och inte är så snälla.

Jag vill inte höra missnöjet, gnället, kraven, jag vill bara vara. Det är roligt att komma dit fullastad med kassar och glädje, hjälpa till, fixa, det ordnar Maggan säger mamma. Så mycket hänger på min kroppsliga ork, det är det jag inte orkar. Så knepigt när personen Maggan alltid har orkar, mer än de flesta, men nu behöver slippa det, när hon äntligen efter 65 år insett att hon Orkar inte mer än andra längre. Men då ska hon likväl orka mer än hon orkar.

Tänker flyktigt på om det blir min tur att bo så där framöver? Att bli en sån som bara är jobbig. Mina friska vuxna barn orkar med nöd och näppe hälsa på sin mormor, jag ryser av tanken på det skamliga. Framförallt hos en av dem som är minst där, där känner jag den skam som hen borde känna. Där ser man, ”hen” funkar väldigt bra i ett sånt här sammanhang. 🙂 Avskyr ordet hen för övrigt och för den delen även skam.

262A2D3D-C5D9-4FB0-A5AA-0B3BDB44D355

 

Gula ögon

Här ligger en pannkaka med gula ögon, pannkaka blev jag när luften gick ur mig efter 45 minuters promenad. Det var både snurrigt och jobbigt sista biten hem, utan Rulle. Det var så bökigt med Rulle och Frasse, så jag har chansat på att komma runt utan Rulle och utan att tappa kraften i benen. Det har gått bra, men idag var jag så lagom uppkäftig.

Jag droppar mot allergiklådan i ögonen och tänkte att det börjar bli väldigt ömt i ögonen och lite pyttelite klibb. Så nu drog jag i en sträng salva mot ögoninfektion, först ser man inte ett dugg, allt blir klet, sen blir allt gult, tjusigt värre. Just nu kliar det inte och jag hoppas att jag är på rätt spår.

Helgen har varit så skön, jag passade på att packa ihop på lördagen, jag mådde inte bra och sov större delen av eftermiddagen. Som om hela veckans spänningar med allt nytt med Frasse tog ut sin rätt. Idag har jag mått bra, om man bara bortser från pannkakan efter promenaden. 5420479A-8ABF-420C-B638-25F9A1A4D3F3

Frasse är helt underbar, mild och så snäll, lyder mig otroligt bra, snäll och mjuk röst lystrar han till. Nu börjar han släppa mig och sover på olika ställen, måste inte hela tiden ha ögonkontakt. Jag blev lite orolig först, men nu verkar han ha landat och vet vart han hör.

Idag på promenaden hämtade jag bajspåsar på förvaltarens kontor, bra att vi i området får dem ”gratis,” de ligger väl inbakade i hyran, kan jag tänka. Sen testade vi hundrastgården som var uppdelad i två, mycket bra. Där satt vi och jag borstade och borstade, makalöst så mycket päls han fäller.

 

Gonatt mest hela tiden

Så trött, varje dag. Tills jag läste vad som stod på allergitabletterna som biverkan; trötthet. Jo tack, var väl inte vad jag behövde nu, när min energi behövs till all förändring med Frasse. Idag har vi självklart varit ute, han har gjort sitt och sen ville han hem. Märks nu att han vet var han bor och tur är väl det, jag känner mig så trött att han gärna får leda mig hem. Men vilket grått och rått väder dag efter dag, börjar känna igen mitt område igen, går de stigar jag gick för många år sedan med Watson, känns så länge sedan och omgivningen har både vuxit igen och hållits efter, så allt ser nytt ut för mig. Till nästa vår kommer jag åter gå under körsbärsträdet och smaka, har jag inte gjort på väldigt länge.

Idag är första dagen han har lämnat lite naturligt avstånd mellan oss, han har inte legat på mig mest hela tiden, inte stått och glott på mig, inte följt mig varje rörelse. Jag hoppas att han fortsätter så här, känner sig tryggare med sitt nya liv.

Snart kommer maken hem då ska vi alla iväg och hämta mina nya glasögon på Kungsgatan. Det var ju stängt i söndags, snopet och korkat att inte kolla upp öppettiderna. Sa jag att vi köpte en säker bur till Frasse i söndags, han hoppade rätt in i buren när den satt på plats, antar att han är van vid bil i bur. Hahaha bil i bur, det skulle jag vilja se, sa ju att jag är trött. Läs bur i bil så blir det lättare att förstå.

Ps. Ser att jag har tjatat om hundburen i flera inlägg, tror jag blir gaggigare och gaggigare. Hahaha!

867D8246-55A8-433D-B8B9-4D216C7D99D0