Fler barnbarn jippi

Igår kväll upplystes jag om att jag hade fyra barnbarn till, lyckan var total och jag kände en stor stolthet över pappa Frasse och mamma Sniskan, det var inte klokt så glad jag blev. Fick se bilder på de fyra ursöta valparna, som nu är större och redan boende hos sina nya hussar och mattar. Minns svagt att Frasses tidigare ägare sa något om Frasses äventyr med Sniskan, det var hon som visade mig bilder på de små. Mysigt att hans underbara gener finns där ute till framtidens valpköpare.

Igår bakade jag på ”fri hand” som oftast, ihop en limpa som blev otroligt bra. Ett helt paket urkärnade katrinplommon, en redig omgång müsli, vetemjöl special, lite mörk sirap och rågmjöl. Fråga mig inte om hur mycket av varje, men det fick jäsa väldigt länge både i bakmaskinen och sen i formen. Jag var tveksam, det såg så mörkt ut, men smakade otroligt gott. Ett bröd varje trög mage skulle ha tillgång till, inte bra för mig då, men inte sjutton kan jag låta bli att äta.

ABB8379A-E288-4D99-B71F-DE4278ABD302

Härliga måndag igen, hårt regn slår plötsligt på rutan, samtidigt som himlen är lite blå med solljus som tränger sig igenom, men det grå tar över igen. Veckan har bara ett måste, ta blodprover och urinprov imorgon och invänta min njurläkares samtal. Självklart kommer Lina och städar den eftermiddagen, som vanligt allt på en gång. Resten av veckan är ekande tom på uppdrag, underbart. Det betyder att jag kommer må bra, dona med det jag orkar, varefter jag känner för det.

Fridens

 

 

 

Slänger fram en sko

Innan jag är riktigt uppe och vaken börjar Frasse vanka runt oroligt, han tittar uppfodrande på mig och jag suckar. Tar på mig strumporna, Frasse blir uppspelt, ”äntligen fattar hon” tänker han. Jo, nog fattar jag, klär på mig och går ut, han hade brått att bajsa, så jag är inte sur på honom. Känns skönt att jag kan läsa hans signaler, första gången han for omkring som ett orosmoln hade han nyligen varit ute med maken. Så vi tänkte väl inte att han var nödig, funderade på om han hade löpande tikar på gång ute? Vi har ju aldrig sett honom uppspeedad efter löpande tikar, han har ju bara varit här sedan september.

Då tittar han på mig och går sen och hämtar en sko som han slänger fram! Herre min gnu viken smart hund, synd att inte varken husse eller matte fattade ett smack. Men nu blev det fart på husse, som berättade när de kom in igen, att Frasse behövde bajsa. Han är oftast bra i magen, men jag har kokat hemlagad mat till honom och det kanske har påverkat fibermängden i tarmen, till det mindre. De har så otroligt mycket kolhydrater i torrfodret, med hemkokt bajsar han normalt och inte så enorma mängder.

Fredag igen, dagarna rusar iväg.

6A8F9E7D-F6A1-410F-ACB1-EE5C94EA05F4

 

 

 

Långlinan blev inget hit

Ljus som plötsligt slänger solsken in i mitt fönster, ut ska vi, bara jag kan kämpa mig upp ur soffan. Det verkar som om denna förbenade förkylning aldrig vill släppa taget. Mina olika kombinationer av sjukdomar gör inte livet lätt just nu, det här att gå ut med hund när jag mår som jag gör är så jobbigt. Lågt blodtryck, hjärtklappning och svårighet att gå är ingen höjdare, att sitta på olika soffor för att orka ta mig hem är jag sjukt trött på. Som jag flåsar kunde jag nog ta anställning som flåsare på en porrlinje på nätet.

Igår packade jag ner nya långlinan när vi gick ut, går en sväng och sätter mig på en bänk vid ett bord ute och kopplar Frasse till långlinan. Allt för att han ska få nosa runt lite längre, medans jag sitter i lugn och ro. Han tvekar, går några meter ifrån mig, stannar och ser sig omkring.

Det är nog detta som är trixet med rasen vallhund, de håller ordning på sin skock, fast skocken bara är jag. Så långlinan är inget för honom, inte ens när vi gick drog han iväg, utan höll sig runt benen på mig, med massor av meter lina ringlande helt i onödan.

I eftermiddag kommer T efter skolan, jag längtar efter honom fast jag egentligen inte orkar just nu, så måste vi få träffas. Han har säkert massor att berätta om och jag kan krypa ner under filten i soffan när han sätter igång.

Nää, sjutton så jobbigt det är att se så mycket hundhår, torr tvätt som behöver plockas ner, damm, prylar som ska sorteras undan när jag inte orkar. Igår tog jag den lilla orken som fans och bakade två bröd med äppeltärningar och hackad mandel, lite graham och resten vetemjöl special. Blev väldigt saftigt och gott, åt en sån smörgås med avokado, tomat, tunn paprika och mitt eget hemtrampade örtsalt till frukost.

Detta med bild på sig själv, vi satt ju här i helgen och rensade ur foton som vi helt hade glömt. Jag är ju nästan aldrig med på bild, eftersom det är jag som är fotografen här hemma. Maken glömmer alltid bort och kommer han ihåg att fota, så kan du ge dig den på att jag är kapad, bara halva skallen kvar. Eller halv kropp, eller varför inte en enorm himmel och en rest av något längst ner på bilden, oftast jag. Men nya bilder finns det inte på mig direkt, hittade några äldre på mig själv, där hela jag var presenterad. Så jag bjuder på en bild, fast jag normalt försöker vara anonym.

7B2CDC62-8B8F-460B-8319-F0585BFF644C

 

Nu sticker vi ut en sväng. Fridens!

Frys

Det här att vakna är sällan en hit, visst jag har gått upp större delen av mitt liv när klockan ringt, fast jag känt mig mer död än levande. Är man kvällsmänniska så straffas man hela livet. Just nu är det värre än vanligt, att vakna och känna förkylningen, hostan drar igång och kroppen mår inte bra, fast jag anser att den har mått sämre tidigare under förkylningen. Det sitter som berg i luftrören, jag känner mig så less på eländet.

På lördag var det tänkt att handla en ny frys och klämma in i klädkammaren, jag mailade sonen, undrade om de vill vara hundvakt några timmar. Men idag konstaterar jag att det blir till att vara hemma, kroppen orkar inte gå i affärer.
Igår fick jag ett litet ryck och bakade rågfrallor med katrinplommon i och solroskärnor ovanpå. Jösses, de blev väldigt goda. En hel påse urkärnade katrinplommon, blir väl jämn fart på magen kan jag tänka. 🙂 

Idag är jag som tillbaka till ”kunde lika gärna vara död” i kroppen, klart jag tappat lusten tillfälligt, fast jag borde veta vid detta lag att förkylning tar en evig tid att kliva ur för min kropp. Inge fara, jag trampar upp och ner med dessa baciller och vinner alltid till slut över dem.

Det här med en ny frys är Frasses fel, jag har börjat koka hans mat själv, precis som jag gjorde med Watson när han levde. Ett sånt här fiasko till halv fjantfrys som de sätter in i vanliga lägenheter är ju bara ett skämt. Är väl för de som bara har glass i frysen, jag hade största frysboxen när ungarna växte upp, lagar man mat i stora lass, likaså bakar, syltar och har sig då behöver man rediga doningar.

Men denna gång köper vi inte en box utan en mindre frys, mest för hundmat. Det är dyrt med hund, först alla doningar han behöver äta och dricka i på två ställen, leksaker, klotång, rund sax, ny dammsugare utan sladd, ännu en ny dammsugare special mot allergi och en frys till maten. 🙂 Men den sista dammsugaren, var ett måste att köpa, den gamla hade gjort sitt.

CC178D69-4488-45E9-8593-F90EFFE2AAEA

Nu laddar jag för att orka gå ut med Frasse lite senare. Igår var det bara att ta med rullatorn på vår lilla tur. När jag var på väg tillbaka kom en bekant och jag tänkte ”låt mig slippa” orkar inte, satte mig på Rulle och kunde inte svara på hennes frågor. Hopplöst när det bara blir tomt i skallen, vad hette min läkare? Herregud vad spelar det för roll? Så kom det två små hundar som naturligtvis skulle in i den porten vi stannat framför. Frasse passade på att skälla, jag orkade inte rätta honom. Kvinnan pratar och jag vimsar, hittar ingen rytm i mina meningar. Tror ni inte det kommer ännu en hund som ska in i porten. Frasse drar på och jag har sån lust att bara storgrina, säga Gå till kvinnan. Men inte gör jag varken det ena eller andra, så klart.

Hem kommer jag, varför kan jag så sällan få skriva att jag mår bra, promenaden var skön och nu ska jag sätta igång … glöm det, bara en massa sjukt gnäll från mig. Är väl inte konstigt att jag blir less på mig själv.

Nu ska vi ut igen på en sväng, som blir lika jobbig som igår känner jag. Tack gode gud att det är fredag och maken tar över allt rännande ut.

Helg igen och jag skriver väl tvärt emot denna helg.
Ta bara hand om er själva, det tänker jag göra, tänk inte på någon annan, tänk bara på er själva, ring för bövelen inte någon ensam jävel, som gott kan fortsätta sitta i sin ensamhet, gör ingen glad, dela framförallt inte med er. Så blir er helg utmärkt. 🙂

 

Kylt läge

Undrar vad Frasse hittade i min sopkorg igår. Han kräktes två gånger på dagen, fick bara ris till middag. Imorse fick han kokt ris och kokt kyckling. Väl ute så kom nr 2, som inte såg ut som den ska, omöjlig att plocka upp, redigt risig i magen. Måste vara något han käka upp ur sopen, jädrans sopsorterare. Så han är lite slak idag, här ska kokas mer ris och fisk till hans middag. Så är det nog bra till imorgon.

Själv känner jag mig som ett vrak, nu med mer halsont, nyser, hostar och snorar. Men idag har jag mer normal röst, igår var rösten ett skämt.

Asså, så här var det inte förr att bli förkyld. Då på den tiden visste man direkt att kliar det i näsan, halsen känns trång och det droppar snor som vatten. Då var man på väg in i en förkylning, Ibland fick man feber. Mamma tog fram näsdukarna, idag känns ju dessa näsdukar så äckliga. Minns hur kallt blöta de kunde kännas, de låg under kudden när värsta snorkriget brutit ut, lätta att ha till hands. Men i nutid, bevare mig väl att det finns pappersnäsdukar.

Men nu kan det börja precis hur som helst, de med läggning åt att kräkas eller sitta på toa sitter där och undrar om de åt något olämpligt? Sen kan de få frossa, härlig feber, upp och ner, ont i halsen, snorigt värre. Hosta som tar livet av en, gröthosta, torrhosta, slemhosta, hackhosta, attackhosta, nära döden hosta. Bara välj själv när det är din tur att hosta sönder lungorna och resten av inälvorna.

Efter ett tag skriker kroppens alla muskler av hostandet, de i mag och lungtrakten som man inte ens vet finns, får spunk. Man får ta till teknik mot hostan, hålla magen på plats, sitta eller ligga på speciellt vis för att slippa all smärta en attackhosta bjuder.
Samtidigt som snoren rinner eller sitter där den sitter. Det sprutas, droppas, näsdroppar, kortison, annat i halsen och hemgjorda dunderbrygder rörs ihop. Bara man tvingar i sig de äckliga hemmakurerna, så tror en del man blir bra.

Just när man tycker att det börjar finnas hopp om livet så slår snorbacillerna till en sista gång. Då blir man eländigare än eländig, har man tur efter den sista kampen, kan man börja röja upp i snorfanor och medikamenter.

Men Hallå ropa inte hej än!

Nu kan det sätta sig på tvären å de grövsta. Det som fastnat, svällt och haft sig, fixar lätt sånt som bara penicillin tar på. Otit, bihåleinflammation, lunginflammation och garanterat finns det fler elände än jag kan räkna upp som en sista hälsning från en jäkla bacill.

CA63F5BB-7B63-4EDA-B0B1-F9ECE6AFB9E6

Människan kan så mycket i sin iver att vara först, störst och starkast. Att ta sig till månen var ju bara politisk mumbojumbo redan på den tiden. Vi andra med vår romantiska känsla för månen och spänningen i att de kan ”åka ända till månen.” Vi naiva förstod inte spelet bakom ”först till månen” mellan ryssar och amerikaner.
I nutid kan militären se ut ett offer som de kan skjuta ihjäl långt åt helvete bort, mitt i prick.
All denna otroliga teknik, men sätta stopp på snoreriet, de fixar de inte.

Hela min uppväxt var ett pendlande för syrran och mig till öronmottagningen på Danderyds sjukhus. Otit konstaterade Fabbor doktorn och stack hål på våra trumhinnor, syster satt vi i knä på och tjuvhölls på plats. Jag har garanterat varit mest förkylningssjuk av alla du känner, genom hela uppväxten, sen första delen av vuxenåldern och fick en nystart när våra barn föddes. Jippi, då körde jag hela loppet dubbelt upp igen.

Men tröst i nutid är att jag inte blir förkyld så ofta, men sätter det igång tar det oftast tid.

Fredag igen och ni alla ser fram emot helgens ledighet. Det ska ätas och drickas, umgås och ha sig. Själv kommer jag missa T födelsedagskalas imorgon. Inte sjutton går man bort med förkylning inte. Men maken får fira honom, jag ska be att han filmar när T öppnar paketen från oss. Så får jag se det hela senare.
Så fort jag är frisk så får T komma hit och frossa i delikata fiskbullar från Abba. Så jag får krama om honom och så sitter vi i soffan och tittar på Netflix samtidigt som vi plockar i oss något gott. Om vi nu inte har massor att prata om sedan sist vi sågs.

Tänkt på det här med barns kalas, hur viktiga de är i alla växande barns liv, inte bara i vissa barns liv. Barn noterar mer än man tror om vilka som kom eller inte. Att känna sig totalt sedd den där dagen varje år, födelsen och livet ska firas, så länge vi är just barn.
Att firas som vuxen lärde mig en väldigt nära och kär vän. Jag ville förringa min födelsedag, tyckte inte den var så viktig. Men då satte Min vän igång, övertygade mig om min egen betydelse, på min dag.

Jag har nog skrivit om det tidigare. Syrran fyllde 1 maj och jag den 3 maj. Det blev alltid hennes födelsedag som firades, alla var ju lediga den dagen. Visst fick även jag paket och grattades, men jag tror att ”jaget” på något vis kom i skymundan, för det var Tinas födelsedag. Med det inte sagt att jag stod där och kände mig övergiven, ledsen eller så, utan tror mer att det var en inre omedveten känsla att kanske inte vara så viktig. Som sen blommade ut efter att jag hade fått våra barn. Deras födelsedagar var viktigare för mig.

Nämen nu har jag då skrivit flera kilometer …

Massor av kärlek till er alla i helgen, ha det skönt, ring någon som ni borde ringt till för länge sedan. Vi alla vet hur det är med vissa samtal. De tar sån tid att komma till skott, skaver som en sten i skon. Lyft luren, gör någons dag lyckligare.  

Host och harkel

Idag är det ännu mer synd om mig, låter som en karl när jag pratar, rasslar i luftrören vid hosta och eländes elände, så ynklig man kan bli.

Snart åker maken själv och handlar en ny dammsugare, en Bosch special med tanke på djurhår och allergi. Vår vanliga dammsugare har gjort sitt, spräckt både här och där. Min städerska Lina kommer bli glad åt en ny pigg sugare, när hon kommer tillbaka efter ledigheten.

Det händer ju inte mycket i mitt liv, så typiskt med förkylningen när vi nu skulle iväg och handla tillsammans.  Sen ringde jag T för första gången i mitt liv och sa att han inte kan komma imorgon, jag är för vissen helt enkelt. Jag ska ta Frasse på en pyttetur runt huset vid lunch imorgon och det kommer bli en jobbig tur.

Sitter nu och laddar för att sätta mig på min fina träbänk i badkaret, en lång varm dusch vore skönt. Mer blir det nog inte idag, vågrät ställning större delen av dagen.

EA8AED80-E0C5-4273-A5DD-F1E3FBD4D593
Här hänger tomtens kläder rentvättade till nästa år.

 

Jag och hunden slapp sitta på nedervåningen

I år blev det en annorlunda jul, sonens yngsta fick feber, precis så där som det yngsta släktet ständigt överraskar oss vuxna med, lagom till stora efterlängtade helger. Men vi bestämde att de skulle komma efter Kalle och själva julmiddagen, möta upp när tomten kom på besök. De var efterlängtade när de dök upp, kusinerna gillar att leka tillsammans och jag blir varm i hjärtat när båda ungar med familjer är på plats.

När man ska på kalas så ska man vara fin, inte sant? Så jag planerade lite klädinköp tidigare i höstas. Fru Olsson en vän inneboende här på wp pratade om kalasbyxor och vi som har haft sådana vet ju precis vad kalasbyxor är.

Vare sig jag har strumpbyxor eller kalasbyxor avskyr jag när benen är för korta och hasar ner i grenen. Redan tidigt i tonåren drog jag ett par tajta underbyxor ovanpå strumpbyxorna för att hålla grenen på plats, trixet hängde med upp i vuxen ålder. Avsky nummer två är när strumbyxmidjan bara räcker till under naveln, obekvämt så det räcker och blir över, de rullar då helst ner sig och ligger som en tjock korv under magen. Jag vet inte hur många strumpbyxor jag har köpt genom åren och svurit långa haranger över fabrikanter som inte har en aning om hur kvinnor ser ut, eller bryr sig.

Så detta år tänkte jag köpa mjuka lite tjockare ”kalasbyxor” efter år utan nyttjande av nylonstrumpor eller annat än tajts, med ljuvlig resår i midjan. Viva resåren! Så jag hittar ett tvåpack ett par svarta och ett par grå, funderade länge innan jag slog till på en redig storlek, så hela jag får plats, plus att de ska gå att dra upp över min obefintliga midja lite ovanför naveln och grenen ska sitta där grenen normalt sitter och inte halvvägs ner vid knäna.

Nog fick jag jag kalasbyxor som var stora nog …

Midjan tog aldrig slut, utan kunde med ytterst lite vilja dras upp över brösten, bara att slopa BH:n denna julafton. Grenen satt där grenen ska sitta, men benlängden var otroligt lång, så klart det som annat med åren dras nedåt och korvade sig vid anklarna. Själva foten överraskade mig om och om igen med hälen roterande upp ovanför foten. Hela kvällen blev ett dragande upp av själva byxben och midjeBH:n och ner med hälarna till sin rätta plats. Det var den korvigaste kvällen på bra länge, tro sjutton det blir tajts hädanefter.

Avd Julklappar gav mig maken en dagsljuslampa som jag tänkte skulle muntra upp mitt gråtyngda jag, ge mig en kvart om dagen sa Arne Tammer, ge mig en kvarting om dagen sa fyllisen, själv nöjer jag mig med klart terapeutiskt dagsljus i en kvart.  Julklappar är roligt att ge och få, böcker jag önskat mig och lite andra presenter gjorde mig glad och nöjd.

Kastade mig ner i sängen och kämpade med mitt nya tyngdtäcke, 9 kilos tyngd är inte det lättaste att dra runt på när artrostummen inte vill hålla i ordentligt utan att göra så ont att jag får en känsla av att jag lika bra kunde hugga av den, kunde inte göra mer ont. Men täcket kommer på plats, lika svårt att somna som vanligt, men sover som en stock när jag väl sover. Men denna julnatt var jag tvungen att direkt börja med efterlängtad julbok, en obducents memoarer. Jag har alltid varit mer än nyfiken på döden, hur de tog hand om kropparna förr, balsameringsteknik läste jag i tidiga tonåren och på den vägen har det varit i hela mitt liv.

För att göra en lång historia kort, så lärde min farfar upp läkarstudenter hur man obducerar ett lik. Så klart jag hittade kartongen med gamla fotografier efter farfar i vår klädkammare och jag tyckte det var så spännande att titta på de bilderna i svartvitt som från förr, med de vitklädda männen som stod runt om de döda. Så kan fascination för något starta, så var det för mig. Om jag inte var så medelmåttig på matte kombinerat med urkänsligt luktsinne, världsbäst på att ulka när det luktar illa, så kunde jag nog ha blivit obducent. En obducent med en tjock lina av Vicks mentolcréme  under näsan, undrar om man inte kan använda de där mjuka lite större öronpropparna, helt enkelt stoppa in dem i näsborrarna?

Glömde att man måste vilja studera också … jag ville ju bara ut, jobba, vara en fri människa. Så jag blev varken obducent, barnmorska eller psykolog, men jag har varit rätt lycklig utan skrytsamt CV.  🙂

0A5E649D-6A7A-4291-9001-84093DAF6BB4

Nu drar det ihop sig till vårt eget lilla julmiddagsbord, denna dag när framförallt jag och Frasse har vilat tätt tillsammans, nog är det väldigt skönt dagen efter julafton. Maken han har haft ett redigt ryck, utfört en massa nyttiga saker här hemma. Själv är jag mest en pösmunk, som ser fram emot att mysa med mat och senare kaffe och saffranskaka/bullar.

På tal om Frasse så var han underbar att ha med sig på julafton, lugn, glad och mycket mjuk och försiktig med alla barn. Var nog bara värden som oroade sig för att Frasse skulle klösa upp deras nya golv med sina klor. Undrade om klorna var nyklippta, tydligen river de upp golv då? Jag erbjöd mig att sitta på nedervåningen med Frasse … men jag skulle inte vara en martyr sa dottern? Någonstans är alltid släkten värst, det var ju så dumt, korkat att jag först helt kom av mig. Dit kommer aldrig Frasse få stanna på besök ensam och sova över, stackars dottern och barnen som så gärna ville låna Frasse vid senare tillfälle. Undrar just hur korken ska göra med sina egna barns alla leksaker som dras med hjul, cyklas på inne? Man borde inte bry sig, men inom mig darrar en sträng av obehag för mina barnbarns skull.

En God fortsättning säger man idag och det menar jag att ni alla ska ha.  ❤ ❤ ❤

 

 

Gör ett lappkast ner i soffan

Vojne, känner mig deppig av att inte må bra. Igår var jag till sjukhuset och tappades på blod, det gick som vanligt snabbt. Men resten av dagen var helt hopplös och vi ska inte tala om den lilla kisstur Frasse fick under dagen, tröstar mig med att han gick en längre tur med maken, när jag tappades på blod. Sen sov jag och sov utan att känna mig varken piggare eller gladare när jag vaknade. Vädret hjälper inte till precis, ser lika deppigt ut som jag känner mig.

Imorse vaknade jag med samma gnöl i kroppen plus ett öga som svullnat pga allergi mot hunden. Nää, dra mig på en kärra, räcker väl med att jag mår skit, ska jag behöva se likadan ut också. Han låg säkert på min kudde när jag borstade tänderna, förbaskade allergi. Nu ligger han som vanligt bakom ändan på mig och sover med benen i luften.

A28454E3-4D40-449B-A7D9-10573C737A6A

Nu ska jag ta en Alvedon och lura upp mig själv, komma igång, låssas piggare kan jag väl med en Alvedon, så att duschen klaras av och Frasse får sin sväng.

Jag har precis ringt och ställt in besöket hos makens syster och man på lördag. Tråkigt, men jag vågar inte lita på att kroppen orkar minsta utsvävning, vi som skulle få se deras nya boende, det går fler tåg som tur är.

Sitter här och kikar mellan blomkrukorna ut över ett grått och disigt Stockholm med alla tinnar och torn. Tänker sorgsna tankar på hur människor förr hade det i Stockholm, tankar som hänger samman med verkligheten och Fågelströms böcker. Tänk så fantastiska hans böcker är, du som har missat dem, gå till biblioteket och låna.

I onsdags var jag på fotvård, fick ta med hunden som tur är, vi är ju vänner fotvårdaren och jag. Tog Rullatorn med som tur var för det var en jobbig tur, satt även under fotvården och trodde jag skulle svimma. Sa inget, är så sjukt trött på att få dessa jäkla anfall, testade att köra med knipövningarna syrran på mammografin tipsade om. Gick väl så där och om det gick över av sig själv eller av knipet vet jag inte, får testa nästa gång jag drabbas. Sen skulle jag, hund och Rulle hem, mötte en vän med Kol, så jag satte mig två gånger på Rulle och flåsade och hon stod och flåsade. Trodde inte jag skulle komma hem, men sen blev det kast med galen kropp i soffan, för att knappt resa mig mer den dagen.

Ja, ni ser så spännande dagar jag har, intressanta upplevelser att berika andra med, not. Men det vänder vilket år som helst … julen står för dörren och jag har skickat efter det mesta av klapparna. De ska slås in klappar och mat ska lagas, till nästa söndag ska vi ha lite jul för och med mamma på boendet. Jag ska baka saffranskladdkaka som serveras med grädde och kanel/sockrade muffins till kaffet. Så det blir till att fixa och släpa igen, jag har köpt böcker till barnbarnen från mamma. Sen ska det köpas något mer till mamma och det är inte så lätt, hon läser inte böcker längre, lyxiga crèmer fick hon på födelsedagen i november. Två festkvällar har hon haft med damerna på boendet, med ost, chark, kex och vin hon också fick på födelsedagen. Dottern ska baka kakor och göra en korg med hembakt fikabröd och en flaska likör, som tanterna kan festa på framöver.  Tycker det är en bra julklapp, men vad jag ska hitta på vet jag inte just nu.

Nu sätter jag fart … snigelfart 🙂

Rörigt blir det

Önskar du ett själsligt lyft föreslår jag att du hoppar över mig idag, jag gungar i helgens alkoholfria baksmälla, det finns så mycket jag kan vara, frustrerad, arg, ledsen och uppgiven, men slås mest ner av den tunga tröttheten. Allt det andra fysiskt onda är jag van vid.

Kroppen körvar till sig, så jag vet varken ut eller in, ok den gör ont här och där, det är jag van vid. Som den klant jag numera är råkade jag sova på högra bröstet. Det där bröstet som fick ett inplantat för över trettio år sedan. Ett inplantat som självklart blev inopererat även i det andra bröstet. Jag valde ett litet inplantat den gången, tror det var -84. Jag ville inte ha bröst som ett sexuell attribut, jag ville bara ha lite nytta av alla insydda bröstveck som fanns i alla kläder.  Se ut som alla andra.

Att växa upp och aldrig få några bröst att tala om, var något som tog mycket tid att tänka på. Hela släktens kvinnor var tungt utrustade, utom jag, vilket blev en slags blyghet som hämmade mig på många olika vis. Hela gänget reser iväg och festade, badar näck, badar bastu … jag stannar hemma, rös vid tanken på att ha klarat mig. Sexdebut … kunde utan minsta problem slita av min undertill, men ”BH” och överdelen försökte jag alltid ha kvar på mig i yngre år.

4DFB0A19-8612-448B-9B5F-27F39840F3AF

Sen opererade en äldre kvinnlig vän in bröstimplantat på ett väldigt tidigt nymodighetstadie i Sverige och hon, hela hon, var min fristad på alla sätt och vis. Kunde hon kunde/vågade jag många år senare.

Strunt samma, i nutid vill jag operera bort dem, har velat det i många år. Om du tänker dig mig då när de opererades in vägandes 55 kg till mina 1.75 centimetrar, mot nutid, vikt lite över hundra kilo. Det är ju ingen som helst ordning eller tjusigt med dessa hängande taxöron med rester av plantat. De gör galet ont om jag somnar liggandes fel, oftast på den vänstra. Speciellt nu efter mammografin med alla lämnade ömmande blåmärken, önskar jag inte värken i bröstet kombinerat med hjärtklappning, vilket jag har även nu när jag skriver. Kollade trycket, övre 86 undre 56 och hjärtklappning 111, klart jag inte mår bra. Så hela helgen ont i vänstra bröstet, ont i bröstkorgen med känning i hjärtat vilket hänger ihop med fibromyalgin. Ett sjukt flåsande så fort jag skulle röra mig, jag vill yla av idiotin som drabbar mig, men vem skulle orka det med mitt flås.

Så idag upp i ottan, iväg till vårdcentralen, ta blodprov, kolla om Hb:t verkligen ligger för högt. Det känns i hela kroppen, knoppen att det är för högt, fast jag blir lika vilsen och osäker varje gång, har svårt att skilja alla symtom, är det jätteskovet FibroTorsten som har invaderat min kropp, POTS, yrsel, mjölksyra i en salig röra,  extra allt eller är det bara fibromyalgi och/eller högt Hb, dags för blodtappning?

Maken kör mig dit och hem, Frasse hänger med så klart, han kan ju inte vara ensam hemma ännu. Hade aldrig en tanke på att hunden inte skulle klara av att vara ensam, tänkte för den delen aldrig på de ev problem en omplacerad hund kan ha. Men vi har haft sån tur med Frasse, han är rena drömhunden. Hör här så lyhörd han är.

Jag har mina bra och dåliga dagar rent fysiskt, de totalt ”glöm bort att jag lever” dagarna har varit två sedan Frasse kom. Jag släpade mig ut med honom och tänkte rätt snabbt att nu orkar jag inte gå mer, jag måste vända och gå hem. Direkt vänder Frasse och går hem, jag tänkte att det var konstigt, kunde han vara så lyhörd? Är det verkligen möjligt eller läser jag in något som inte finns? Sen har dagarna rullat på och i fredags ensam på landet blev jag så där galet vissen igen och trampar ut med Frasse i mörkret. Pannlampan på och så gick vi, inte kom vi långt, jag flåsade och tänker ”nu orkar jag inte längre.” Som på en signal vänder han om och går hem! Helt otrolig hund!

Vad tror du?

Fridens på er som orkade läsa mitt gnäll idag.

Här vare blåst

EF148561-496B-4CA8-A829-37C420AC895D

Blåser hårt ute och jag måste snart ge mig ut i det grå, blåsiga.

Jag har nu fått en remiss till blodprovstagning av mitt Hb, jag har så svårt att få ihop mina besök nu med Frasse, som inte kan vara ensam. Maken måste ju vara med, köra mig och ha Frasse under tiden jag undersöks eller vad det nu än är. Jag mår  skunk och tänker ta blodprovet på måndag morgon, sen ringa min sjuksköterska och boka in tappning samma vecka.

Såg idag efter duschen när jag torkade mig att jag är helt full av blåmärken efter mammografin, det gjorde ont i mig bara av att se blåmärkena.

Min vän ligger ännu kvar på sjukhuset och det verkar inte gå något vidare. Lilla Skruttan så tråkigt det är och inget kan jag göra. Dottern tyckte jag skulle hälsa på, men jag vill nog att hon ska vara så pass att hon vet att jag är där. Jag funderar på att bjuda upp min väns man på middag någon kväll nästa vecka. Jag har tänkt så många gånger men jag är ju så hopplöst svag just nu. Går ut med Frasse med ben som är så svaga, har haft Rulle med mig för att ta mig runt.

Jäkla jobbigt, spelar ingen roll vad jag gör, finns ingen kraft i kroppen. Innan detta började, skov eller för högt Hb, så gick jag fint ut med hunden och ökade längden på promenaden vissa dagar. Nu är jag glad om jag klara av det lilla. Men Frasse går ut tre gånger med maken, så det går ingen nöd på honom. För den delen sticker jag till landet ikväll, så imorgon kommer jag kasta boll, då får han springa fram och tillbaka på tomten. Det känns skönt för både honom och mig.

Igår blev han duschad och schamponerad med ett schampo som ska avlägsna allergener. Göta Petter så han fäller efter badet, nu ska jag ut och borsta honom. Ni skulle sett honom efter duschen,  han for i hundra knyck runt i lägenheten, upp i soffan, snurra på mattan och så runt överallt igen. Jag skrattar så gott, så kul detta fnatt de får när de ska torka sig.

Fy fåglarna, nu har vi varit ute, det blåser så jag höll på att ramla i en backe med vinden från Värtan i ryggen, det ligger på rakt in, vi bor i ett blåshål.

Nu har jag värmt lite pannbiffar med sås till sen lunch.

Ha det gött!

 

Ibland blir det inte som man bestämt

Precis när vi skulle sätta igång och fixa för vårt barnvakteri så ringer dottern, äldsta flickan har fått feber. Så hon var djupt besviken och ledsen, i bakgrunden skrek yngsta argt för hon ville till mommo. Dottern själv var minst lika besviken, första gången utan båda ungarna, hon såg middagen ute på restaurang flyga iväg, såg ännu en timmes harvande vid nattning och ingen unge som vill somna framför sig och sovmorgon med frukost i lugn och ro. Allt puts väck!

Här blev vi sittande och tittade på varandra, jaha då får vi ta han om saker här hemma som ligger och bara väntar på att få komma i ordning. Maken har redan rensat handfatet, tvättmaskinens filter och duschen. Nu drar vi snart väg till servettfabriken och sen ska jag kila in och handla lite julklappar, maken får sitta i bilen med Frasse.

Snubbla på målsnöret!

37224240-6AA6-41DD-8EBD-68F4BC1F6F64

Ringer sonen som är på landet med familjen och berättar att det inte blev som vi tänkt. Han tycker vi ska komma ut, men som sagt vi tar tag i annat hemma. Sen berättar han att ungarna tycker det är tråkigt att inte vi är där. Så nu är vi efterlängtade av alla fem fast på olika vis, inte illa pinkat av en trähäst.

Tingeling!

Gick inget bra

Kom precis hem efter en tur till en sjukgymnast med min galet onda fot. Hem kom jag med ett papper med övningar och hör långt ut på gatan hur Frasse skäller, det gör ont i mig, han klarar inte att vara ensam ens en timme.

Översvallande lycklig anfalls jag av pussar och svassande utan ände, nu ska vi ut, jag  måste lugna ner mig en stund och vila innan. Det tråkiga är att grannens lilla ViffVaff skäller oavbrutet inne hos sig, stackarn. Antar att de har jagat upp varandra i sitt skällande, så ännu mer träning för att lämna Frasse själv. Nu ligger han här nära mig och sover, tro jag det, måste vara tröttande att få separationsångest.

2EED4992-5BCA-4D82-B03A-B7C155A06EAC

Han är ju nästan alltid helt tyst, inget skällande varken på nerdunsande post, gubbar på taket som dundrar och klampar runt, eller andra hundar som skäller, han är så lugn och tyst. Men ensam klarar han inte av att vara, maken har ju kört mig till alla undersökningar och gått på långpromenad med Frasse, när jag har varit inne på mina undersökningar. Nu får jag avboka återbesökstiden, funkar det och går åt rätt håll, så behöver jag ju inte gå dit igen. Lämnar inte Frasse ensam igen, funkar inte foten måste Anders komma hem och ta Frasse. Hahaha, har man inte problem så skaffar man sig … me hund. Men honom är jag så kär i att det inte är klokt.

Nu sticker jag, Frasse och Rulle ut på byn en tur, sen får jag gå hem, äta lunch och somna i soffan, en sån dag blir det.

Ungar, hund och kalas

Igår var en ”dagen efter” för mig och jag är väl inte så uppkäftig idag heller. Helgen var urmysig med sonens grabbar, som kom på lördagen och sov över hos oss. Massor av prat, skratt, lek med Frasse som verkar älska ju fler vi är. Det var bubbelbad, hårtvättning, godispåsar och kycklinggryta. På tv hittade jag en teater gjord av ”Fem myror är fler än fyra elefanter.” Den var både roligt och lärorik, ”jag är här du är där” lärde sig femåringen, häftigt att se när de plötsligt begriper. Sen började femåringen krokna, fast vi inte hunnit äta några chips, vilket är väldigt viktigt för L, han bäddades ner med löfte om att älskade storebror kommer senare. Tror han sov innan dörren drogs igen, han är extremt lätt att ha att göra med, som sin bror T. Men T har ju närmast vuxit upp med oss som extraföräldrar, eftersom sonen varit ensamstående med honom.

Söndag var det fart igen, brygga kaffe i stor termos, packa ner allt till mammas kalas, fixa ungarna, hämta smörgåstårtorna och tårtan. Sen bar det av till boendet, vi stormade in, kändes ungefär så i detta rätt stillastående vatten. Ner från andra avdelningen kom mammas favorit och kramade alla och grattade mamma. Han Saied den fantastiske invandrade mannen som har sin familj utspridd över hela världen. Han med största hjärtat jag tror jag har mött, på rätt plats i livet.

34A7B392-9D9A-4196-972C-C619257F1327

Sen tog vi mamma i hissen ner till rummet vi får låna, dukade upp, sen kom resten. Full rulle med alla fem ungarna och Frasse. Vi trängdes runt bordet, 14 personer mamma och hennes bror i rullstolar, ni minns säkert honom, den fina morbrodern med syrgas. Ett redigt kalas.

Dotterns yngsta är fullkomligt förhäxad av, håll i er, armbågar. Hon hjälper till att dra upp ev ärm och sen börjar hon pilla, nypa och kramas med armbågen hahaha, jag ser direkt när hon kommer att nu gäller det att kavla upp ärmen. Efter en omgång leker hon vidare och jag ropar ”nu drar jag ber tröjärmen” Hon svarar direkt ett bestämt ”Nej!” vi skrattar åt älskade tossa.

Både sonen och vi har korg med ostar, kex, 3 flaskor vin, frukt, vindruvor och goda italienska delikatesser och choklad. Så nu kan tanterna ha lite party några kvällar.

Imorgon ska jag till hud och kollas, hoppas ingen cancer har poppat upp sedan förra årets kontroll.

Annars bara lugnt denna vecka, så skönt.

Tom i bollen

Här i min lilla soffa på landet envisas Frasse med att tränga sig in bakom … vad tror ni? Min ända så klart. Vi två i tystnaden, lyssnande till regnet och en del dunsar från de som lägger ner fiber på andra vägen efter vår.

Upp och ut snubblar jag varje morgon med snälla hunden, imorse var allt fras från frost och kyla borta. Senare kastade jag boll och han sprang, ju mer han sprang ju svagare blev jag i benen. Haha låter inte klokt, men jag orkade inte idag, som igår. Så vi fick gå in och kura ihop oss igen.

Det blir liksom inget gjort känner jag, hade tänkt, planerat lite, men det händer inget. Stickar på sista sockan till dotterns yngsta, gjorde ett par med fint mönster till henne, men de var för små, så på söndag när vi träffas på min mammas kalas, kan hon få nya sockor hon också.

Så tomt i bollen idag, kanske alla dagar enligt vissa, men sånt struntar jag i. Ute är det svart som i en säck, regnet trummar, Frasse sover och jag ska snart sätta in en Janssons frestelse i ugnen. Maken kommer om några timmar, imorgon kommer fiberkillarna hit och installerar, bra att maken är här då. Jag är så totalt ointresserad av teknik, det ska bara funka.

Fridens

E73E162A-A589-429C-BF34-891D04C874E0