Klassträff

Nu har vi kämpat oss fram i blåsten, men inte så kallt som tur är. Jag bad Frasse hoppa upp på ett bord, perfekt borsta pälsväder, allt flög iväg utan problem. Kanske kan fåglarna hitta något att bygga bo med?

Faktiskt första riktigt bra turen för min kropp, inget packade ihop, ingen käring som satt på sniskan på bänkarna runt huset hahaha! En lycklig dag!

Helgen har varit vilsam, en tur till mamma i söndags till fikatiden, mycket prat och skratt, fast tanterna hade mycket åsikter om det samhälle vi nu har fått på 5-6 år, härliga tider, knappast. De har ju andra äldre vänner som bor på eländiga boenden, jag blir lättad att det finns äldre som inte är dummare än att de har räknat ut vad som händer i samhället och vilkas fel det är.

Sen väl hemma blev jag uppringd av en klasskompis jag hade i nian, vi fick ju välja inriktning på studierna och jag som bara ville ut och jobba valde handelslinje vilket ingick att lära sig skriva maskin. Så roligt det var att lära sig och sån nytta jag har haft av det som sekreterare i arbetslivet på tidning och andra platser.

Men nu ville min vän att vi ifrån den klassen skulle träffas i slutet av maj. En av killarna äger en fin klädaffär på Östermalm, så det finns plats för ett gäng att sitta bakom affären. Sen fixar hon som ringde mig buffé via sitt jobb till bra pris, hon jobbar på ett av de bättre ställena i Stockholm, mums. 

Så det blev ett väldigt mailande och ringande igår, det var ju så länge sedan att vi fnissande konstaterade att vi inte mindes alla och inget klasskort togs det året. Men killarna hade lite bättre ordning på just vilka killar som gick där med oss.

Skrattade så gott med min vän när hon berättar att det är klädkillen på Östermalm som har tagit kontakt och vill dra ihop det hela. De pratar i telefonen och min vän kunde inte placera honom, hon ber honom skicka en bild. Han skickar en bild på sig i nutid! ”En gubbe jag verkligen inte kände igen” sa min vän och vi skrattade gott.

E3DBA517-3326-4E75-9C07-83BE2AA105E3

Jag har själv ordnat två klassträffar med min vanliga klass, de jag gick tillsammans med 1-8:an. Det var roliga träffar, god mat och massor av prat så klart. Vi var 30 i klassen och de flesta kom, på första träffen sa tjejerna att det var ”väntat och typiskt, att det var jag som drog igång och fixade festen.” Hmm, jag var inte medveten om att andra såg mig så, redan då, hade inte tänkt så om mig själv före denna klassfest. Fast efter tankar om det borde jag inte varit förvånad, vet ju att jag har varit drivande i kombination med icke rädsla för att ta i och lusten att ordna trevligheter. Ligger säkert något bekräftelse behov och skvalpar i mig, den då duktiga flickan. 🙂
Stackarn.

Ordnade också två olika jättestora träffar med alla oss som växte upp i Sätra Danderyd och alla vi umgicks med i de olika gängen. Så många ungar vi var i varje port, nu är alla mer än vuxna, till och med småsyskonen som fladdrade runt oss lite äldre, var ju så kul att träffa. Först fixade jag pizzerian, så vi trängde in oss och var och en åt vad den ville, sen gick vi över till vår tidigare ungdomsgård där nya ägaren till pizzerian öppnade upp och fixade disco. Vi hade så roligt, dans, prat och massor av skratt. Möta föredettingar och kompisar jag inte sett på massor av år, också prata vi om de som hade gått ifrån oss, för i alla gäng går några för tidigt i sjukdom, andra i olyckor, några i sprit och droger, en strypt och ännu en mördad, vi var väldigt många i de generationerna och livet var inte nådigt mot alla.

Fridens!

 

Mot en stund i solen

En solig dag, känner mig ännu så svag och dessutom orolig i magen, sjutton sån tid det tar för min kropp. Igår blev det en flopp när jag var ute med Frasse, jag hade min svimmigaste dag på länge, så att gå ut med hund var ingen höjdare. Naturligtvis mötte vi två hundar, den första lyckades jag behålla auktoriteten, men sen kom killen med svarta hunden när vi rundade huset och Frasse blev bananas och jag som bara måste sätta mig på närmsta bänk kände mig svag och desperat, sånt känner hundar direkt.

Så klart jag klarade att ta mig runt sittande på bänk här, bänk där, från baksidan av huset in i grannhusets hiss, satt i den. Utanför grannhusets port, satt på bänken och så in i min port och satt på brädan i hissen. Väl hemma vilandes en stund, reste mig och då höll det inte längre, kastade mig ner på alla fyra på golvet och la huvudet i mattan. Lägga sig ner vill jag undvika, ska ju upp igen och det är rena OS för min kropp. Kryper till soffan och lägger mig där, så förbenat tacksam att jag klarade mig till vi kom hem.

Men idag, känns det lite bättre och solen som jag längtat efter gör sitt bästa, ska ta med borstar och annat, måste borsta ur Frasses päls.

Annars händer inte mycket, jag lyssnade på vacker musik men slutade med det, bara grinar och det tar jag som ett tecken på att jag är svagare än vanligt på alla vis. Men det är bara att hämta upp sig själv via knäna, så det går över med lite tid.

Igår pratade jag med min vännina som har legat på sjukhuset så länge, hon är hemma nu, med hela havet stormar som väller ut och in för att vårda, hemtjänsta och rehabilitera henne. Hon borde fått komma på ett rehab några månader så klart, men vi vet alla att det blir billigast för kommuner att bara stänga ner sånt folk är i behov av. Allt ska skötas hemma av i första hand den stackars maken i detta fall, sen resten av det billigaste alternativet efter en hemmaboende anhörig som man så gärna sliter ut.

Jag ska vänta några veckor sedan tar jag med Frasse och går över på en fika, bakar och tar med något.

Nu ska vi ut i solen!

29338CCE-18D9-4C45-A890-6EC9317CA405

Jag tar det i rätt ordning

Gårdagen var en märklig dag av en missad högtid, en sorg som svepte över mig och oro för Frasse på djursjukhuset.

Jag ska ta det i rätt ordning.

Det var vår 42:a bröllopsdag som blev helt bortglömd vilket i sig inte är ovanligt i vår familj. Jag får blommor året runt av min man och vi firar minsann med goda middagar väldigt ofta. Så vi tar igen firandet på lördag.

På väg med Frasse till djursjukhuset drog mörkret genom hela mig så fort vi svängde av mot stället. Hela sorgen vällde över mig och jag kämpade mot en häftig gråt som försökte slippa ut. Sist jag var här fick vi hjälp att släcka vår hund Watsons liv, jag blev överraskad av den starka känslostormen, men fick ordning på mig själv.

Det här med sorg efter djur har varit en avgrund utan botten för mig. Det började med vår kanin och det är en lång story, sorgen verkade aldrig ta slut, men la sig så småningom. Tiden bjuder in en valp som vi döper till Watson, passande för en terrier. Trettonde på det fjortonde året, står jag där vid hans nedsövda kropp och väntar på att hjärtat ska sluta slå. Den sorgen går nog aldrig över och folk som inbillar sig att man inte sörjer djur, de är nog de mest icke empatiska som finns.

Allt gick bra med Frasse och tiden får visa om det hela läker eller om det är ledband, korsband, kan sjutton inte hålla ordning på allt veterinären sa. Band som kan hänga kvar i en eller flera avslitna ”trådar” och senare brista.

DE79C6E1-01A0-4A3A-ACF6-36FCF7D9EAF3
Nu ska vi ut i solskenet på en kort promenad, en tur som passar matte. Solen skiner och jag mår riktigt bra idag, än så länge.

Tjing!

 

Rent hus?

Skriver och raderar, när lite solljus igår äntligen flödar går jag i baklås, lite tungsint och tänker en massa tankar som jag kunde vara utan. Så det är tomt på inspiration och lust, tröttheten lurar hela tiden på mig.

Frasse går nu mestadels på alla fyra och har igen börjat hoppa upp i soffan och sängen, men jag känner oron propsa på ett veterinärbesök, hundar kan hålla masken om det onda allt för bra.

Nu lider jag av att se allt som jag behöver ta hand om här hemma, det är nog bara städkäringar som reagerar som jag, när jag ser det som förr fixades i ett huj. Klarar inte av att dammsuga, fast det ska gudarna veta att det behövs. Önskar ofta att jag var både lat och blind som många är när det gäller städning hemma. Jag har jobbat från unga år inom hemtjänsten, den riktiga hemtjänsten när vi såg människan som en helhet. Sen är jag utbildad till något som heter Hemvårdarinna, det var en fin tanke från kommunerna. Jag och mina kollegor hoppade in i familjer när de vuxna blev sjuka, när allt ballade ur och det kunde vara eländes elände eller en mamma som låg på sjukhus och hade många barn hemma som behövdes tas om hand plus själva hemmet. Så nog har jag sett hur olika vi människor är när det kommer till städning och renlighet. Det bästa som fanns var att Röja runt i ett hem där de inte hade en susning om ordning, reda och rent.

Därför har jag jobbigt med att inte kunna städa själv.

Nu ska jag ringa och boka veterinärtid till Frasse.

E733FEF8-5E6D-41C8-84BA-EF663A48431F

Poltergeist eller va?

Här på landet plockar vi ner våra ljusstakar och fönsterstjärna, alltid lika tråkigt att bli av med mysljuset. Jag har hittat ett företag som säljer konstgjorda blommor, så naturtrogna och vackra. Har köpt några både hit och hem, måste beställa fler just till landet, så bekvämt att ha i fönstren, aldrig törstar de eller vissnar.

Jag minns inte om jag skrev om smällen mellan mig och maken? Vi sitter i vardagsrummet, jag i soffan med Frasse sovandes på mig och maken i fåtöljen bredvid soffan. Plötsligt smäller det så högt mellan oss att vi båda hoppade högt och bara tittade på varandra. Vad tusan var det där?

Det har vi ännu inte kommit på.

EA5030C3-F8A3-460A-A53A-9BD2CA4454C5

Så igår kväll på väg hit hoppade vi in på McDonalds och åt middag. Väl framme packade vi upp och satte på kaffe till tårtan jag hade köpt på bageriet via Karma. Jag får ett meddelande om bröd/kaffebröd/tårtor som blivit över efter dagens försäljning. Jag väljer vad jag vill ha, betalar halva priset och maken hämtar på vägen hem. Utmärkt system, vi äter alltid hembakt eller fint bageribröd nu för tiden. Också ett bra sätt att inte kasta mat, vinst för alla.

Här satt vi med tårtan och kaffet när äggklockan plötsligt börjar ringa, vi tittar på varandra och undrar båda, har du rört äggklockan? Den står i köksfönstret och ingen av oss har rört den. Nu begriper jag inte ett dugg, det är inte spöken utan det som kallas poltergeist, om det nu är något. Vi är lika förvånade båda två, någon slags energi som har uppstått mellan oss, som då utlöser detta. Men jösses, vi har levt ihop sedan -76, borde det inte visat sig tidigare?

Vad tänker du om det hela?

Idag har vi haft lite av varje väder, fint regn, hårt regn, grått och lite solsken på slutet. Maken har lekt med Frasse som bara älskar att springa efter bollen. Maken kastar och Frasse springer, sån energi han har i kroppen. Sen har hans öron blivit droppade och husse har masserat hörselgången i 30 sek mot smuts. Sen skakas det på öronen och resten av kroppen, förhoppningsvis flyger då smutsen ut. Utmärkt att göra ute, precis som att husse har borstat bort mängder av päls. Lite spa och gym-dag för Frasse helt enkelt.

Själv har jag bara varit, för det är jag absolut champion på, nu kaffe och en bit tårta. Senare grillar maken entrecote och jag får hitta på det vi ska ha till. Ikväll börjar Mello igen och jag tänker som vanligt hålla mig borta. Inget som roar just mig, jag kommer leta på kunskapskanalen, där hittar jag många livräddande program. SVT Play är också något jag kan rekommendera när tv dränks i Hotell Paradis, Fixa en bonde, och alla töntiga tävlingar mellan fd kända idrottsmän/kvinnor.

Nu java och tårta.

Fridens

 

Fler barnbarn jippi

Igår kväll upplystes jag om att jag hade fyra barnbarn till, lyckan var total och jag kände en stor stolthet över pappa Frasse och mamma Sniskan, det var inte klokt så glad jag blev. Fick se bilder på de fyra ursöta valparna, som nu är större och redan boende hos sina nya hussar och mattar. Minns svagt att Frasses tidigare ägare sa något om Frasses äventyr med Sniskan, det var hon som visade mig bilder på de små. Mysigt att hans underbara gener finns där ute till framtidens valpköpare.

Igår bakade jag på ”fri hand” som oftast, ihop en limpa som blev otroligt bra. Ett helt paket urkärnade katrinplommon, en redig omgång müsli, vetemjöl special, lite mörk sirap och rågmjöl. Fråga mig inte om hur mycket av varje, men det fick jäsa väldigt länge både i bakmaskinen och sen i formen. Jag var tveksam, det såg så mörkt ut, men smakade otroligt gott. Ett bröd varje trög mage skulle ha tillgång till, inte bra för mig då, men inte sjutton kan jag låta bli att äta.

ABB8379A-E288-4D99-B71F-DE4278ABD302

Härliga måndag igen, hårt regn slår plötsligt på rutan, samtidigt som himlen är lite blå med solljus som tränger sig igenom, men det grå tar över igen. Veckan har bara ett måste, ta blodprover och urinprov imorgon och invänta min njurläkares samtal. Självklart kommer Lina och städar den eftermiddagen, som vanligt allt på en gång. Resten av veckan är ekande tom på uppdrag, underbart. Det betyder att jag kommer må bra, dona med det jag orkar, varefter jag känner för det.

Fridens

 

 

 

Slänger fram en sko

Innan jag är riktigt uppe och vaken börjar Frasse vanka runt oroligt, han tittar uppfodrande på mig och jag suckar. Tar på mig strumporna, Frasse blir uppspelt, ”äntligen fattar hon” tänker han. Jo, nog fattar jag, klär på mig och går ut, han hade brått att bajsa, så jag är inte sur på honom. Känns skönt att jag kan läsa hans signaler, första gången han for omkring som ett orosmoln hade han nyligen varit ute med maken. Så vi tänkte väl inte att han var nödig, funderade på om han hade löpande tikar på gång ute? Vi har ju aldrig sett honom uppspeedad efter löpande tikar, han har ju bara varit här sedan september.

Då tittar han på mig och går sen och hämtar en sko som han slänger fram! Herre min gnu viken smart hund, synd att inte varken husse eller matte fattade ett smack. Men nu blev det fart på husse, som berättade när de kom in igen, att Frasse behövde bajsa. Han är oftast bra i magen, men jag har kokat hemlagad mat till honom och det kanske har påverkat fibermängden i tarmen, till det mindre. De har så otroligt mycket kolhydrater i torrfodret, med hemkokt bajsar han normalt och inte så enorma mängder.

Fredag igen, dagarna rusar iväg.

6A8F9E7D-F6A1-410F-ACB1-EE5C94EA05F4

 

 

 

Långlinan blev inget hit

Ljus som plötsligt slänger solsken in i mitt fönster, ut ska vi, bara jag kan kämpa mig upp ur soffan. Det verkar som om denna förbenade förkylning aldrig vill släppa taget. Mina olika kombinationer av sjukdomar gör inte livet lätt just nu, det här att gå ut med hund när jag mår som jag gör är så jobbigt. Lågt blodtryck, hjärtklappning och svårighet att gå är ingen höjdare, att sitta på olika soffor för att orka ta mig hem är jag sjukt trött på. Som jag flåsar kunde jag nog ta anställning som flåsare på en porrlinje på nätet.

Igår packade jag ner nya långlinan när vi gick ut, går en sväng och sätter mig på en bänk vid ett bord ute och kopplar Frasse till långlinan. Allt för att han ska få nosa runt lite längre, medans jag sitter i lugn och ro. Han tvekar, går några meter ifrån mig, stannar och ser sig omkring.

Det är nog detta som är trixet med rasen vallhund, de håller ordning på sin skock, fast skocken bara är jag. Så långlinan är inget för honom, inte ens när vi gick drog han iväg, utan höll sig runt benen på mig, med massor av meter lina ringlande helt i onödan.

I eftermiddag kommer T efter skolan, jag längtar efter honom fast jag egentligen inte orkar just nu, så måste vi få träffas. Han har säkert massor att berätta om och jag kan krypa ner under filten i soffan när han sätter igång.

Nää, sjutton så jobbigt det är att se så mycket hundhår, torr tvätt som behöver plockas ner, damm, prylar som ska sorteras undan när jag inte orkar. Igår tog jag den lilla orken som fans och bakade två bröd med äppeltärningar och hackad mandel, lite graham och resten vetemjöl special. Blev väldigt saftigt och gott, åt en sån smörgås med avokado, tomat, tunn paprika och mitt eget hemtrampade örtsalt till frukost.

Detta med bild på sig själv, vi satt ju här i helgen och rensade ur foton som vi helt hade glömt. Jag är ju nästan aldrig med på bild, eftersom det är jag som är fotografen här hemma. Maken glömmer alltid bort och kommer han ihåg att fota, så kan du ge dig den på att jag är kapad, bara halva skallen kvar. Eller halv kropp, eller varför inte en enorm himmel och en rest av något längst ner på bilden, oftast jag. Men nya bilder finns det inte på mig direkt, hittade några äldre på mig själv, där hela jag var presenterad. Så jag bjuder på en bild, fast jag normalt försöker vara anonym.

7B2CDC62-8B8F-460B-8319-F0585BFF644C

 

Nu sticker vi ut en sväng. Fridens!

Frys

Det här att vakna är sällan en hit, visst jag har gått upp större delen av mitt liv när klockan ringt, fast jag känt mig mer död än levande. Är man kvällsmänniska så straffas man hela livet. Just nu är det värre än vanligt, att vakna och känna förkylningen, hostan drar igång och kroppen mår inte bra, fast jag anser att den har mått sämre tidigare under förkylningen. Det sitter som berg i luftrören, jag känner mig så less på eländet.

På lördag var det tänkt att handla en ny frys och klämma in i klädkammaren, jag mailade sonen, undrade om de vill vara hundvakt några timmar. Men idag konstaterar jag att det blir till att vara hemma, kroppen orkar inte gå i affärer.
Igår fick jag ett litet ryck och bakade rågfrallor med katrinplommon i och solroskärnor ovanpå. Jösses, de blev väldigt goda. En hel påse urkärnade katrinplommon, blir väl jämn fart på magen kan jag tänka. 🙂 

Idag är jag som tillbaka till ”kunde lika gärna vara död” i kroppen, klart jag tappat lusten tillfälligt, fast jag borde veta vid detta lag att förkylning tar en evig tid att kliva ur för min kropp. Inge fara, jag trampar upp och ner med dessa baciller och vinner alltid till slut över dem.

Det här med en ny frys är Frasses fel, jag har börjat koka hans mat själv, precis som jag gjorde med Watson när han levde. Ett sånt här fiasko till halv fjantfrys som de sätter in i vanliga lägenheter är ju bara ett skämt. Är väl för de som bara har glass i frysen, jag hade största frysboxen när ungarna växte upp, lagar man mat i stora lass, likaså bakar, syltar och har sig då behöver man rediga doningar.

Men denna gång köper vi inte en box utan en mindre frys, mest för hundmat. Det är dyrt med hund, först alla doningar han behöver äta och dricka i på två ställen, leksaker, klotång, rund sax, ny dammsugare utan sladd, ännu en ny dammsugare special mot allergi och en frys till maten. 🙂 Men den sista dammsugaren, var ett måste att köpa, den gamla hade gjort sitt.

CC178D69-4488-45E9-8593-F90EFFE2AAEA

Nu laddar jag för att orka gå ut med Frasse lite senare. Igår var det bara att ta med rullatorn på vår lilla tur. När jag var på väg tillbaka kom en bekant och jag tänkte ”låt mig slippa” orkar inte, satte mig på Rulle och kunde inte svara på hennes frågor. Hopplöst när det bara blir tomt i skallen, vad hette min läkare? Herregud vad spelar det för roll? Så kom det två små hundar som naturligtvis skulle in i den porten vi stannat framför. Frasse passade på att skälla, jag orkade inte rätta honom. Kvinnan pratar och jag vimsar, hittar ingen rytm i mina meningar. Tror ni inte det kommer ännu en hund som ska in i porten. Frasse drar på och jag har sån lust att bara storgrina, säga Gå till kvinnan. Men inte gör jag varken det ena eller andra, så klart.

Hem kommer jag, varför kan jag så sällan få skriva att jag mår bra, promenaden var skön och nu ska jag sätta igång … glöm det, bara en massa sjukt gnäll från mig. Är väl inte konstigt att jag blir less på mig själv.

Nu ska vi ut igen på en sväng, som blir lika jobbig som igår känner jag. Tack gode gud att det är fredag och maken tar över allt rännande ut.

Helg igen och jag skriver väl tvärt emot denna helg.
Ta bara hand om er själva, det tänker jag göra, tänk inte på någon annan, tänk bara på er själva, ring för bövelen inte någon ensam jävel, som gott kan fortsätta sitta i sin ensamhet, gör ingen glad, dela framförallt inte med er. Så blir er helg utmärkt. 🙂

 

Kylt läge

Undrar vad Frasse hittade i min sopkorg igår. Han kräktes två gånger på dagen, fick bara ris till middag. Imorse fick han kokt ris och kokt kyckling. Väl ute så kom nr 2, som inte såg ut som den ska, omöjlig att plocka upp, redigt risig i magen. Måste vara något han käka upp ur sopen, jädrans sopsorterare. Så han är lite slak idag, här ska kokas mer ris och fisk till hans middag. Så är det nog bra till imorgon.

Själv känner jag mig som ett vrak, nu med mer halsont, nyser, hostar och snorar. Men idag har jag mer normal röst, igår var rösten ett skämt.

Asså, så här var det inte förr att bli förkyld. Då på den tiden visste man direkt att kliar det i näsan, halsen känns trång och det droppar snor som vatten. Då var man på väg in i en förkylning, Ibland fick man feber. Mamma tog fram näsdukarna, idag känns ju dessa näsdukar så äckliga. Minns hur kallt blöta de kunde kännas, de låg under kudden när värsta snorkriget brutit ut, lätta att ha till hands. Men i nutid, bevare mig väl att det finns pappersnäsdukar.

Men nu kan det börja precis hur som helst, de med läggning åt att kräkas eller sitta på toa sitter där och undrar om de åt något olämpligt? Sen kan de få frossa, härlig feber, upp och ner, ont i halsen, snorigt värre. Hosta som tar livet av en, gröthosta, torrhosta, slemhosta, hackhosta, attackhosta, nära döden hosta. Bara välj själv när det är din tur att hosta sönder lungorna och resten av inälvorna.

Efter ett tag skriker kroppens alla muskler av hostandet, de i mag och lungtrakten som man inte ens vet finns, får spunk. Man får ta till teknik mot hostan, hålla magen på plats, sitta eller ligga på speciellt vis för att slippa all smärta en attackhosta bjuder.
Samtidigt som snoren rinner eller sitter där den sitter. Det sprutas, droppas, näsdroppar, kortison, annat i halsen och hemgjorda dunderbrygder rörs ihop. Bara man tvingar i sig de äckliga hemmakurerna, så tror en del man blir bra.

Just när man tycker att det börjar finnas hopp om livet så slår snorbacillerna till en sista gång. Då blir man eländigare än eländig, har man tur efter den sista kampen, kan man börja röja upp i snorfanor och medikamenter.

Men Hallå ropa inte hej än!

Nu kan det sätta sig på tvären å de grövsta. Det som fastnat, svällt och haft sig, fixar lätt sånt som bara penicillin tar på. Otit, bihåleinflammation, lunginflammation och garanterat finns det fler elände än jag kan räkna upp som en sista hälsning från en jäkla bacill.

CA63F5BB-7B63-4EDA-B0B1-F9ECE6AFB9E6

Människan kan så mycket i sin iver att vara först, störst och starkast. Att ta sig till månen var ju bara politisk mumbojumbo redan på den tiden. Vi andra med vår romantiska känsla för månen och spänningen i att de kan ”åka ända till månen.” Vi naiva förstod inte spelet bakom ”först till månen” mellan ryssar och amerikaner.
I nutid kan militären se ut ett offer som de kan skjuta ihjäl långt åt helvete bort, mitt i prick.
All denna otroliga teknik, men sätta stopp på snoreriet, de fixar de inte.

Hela min uppväxt var ett pendlande för syrran och mig till öronmottagningen på Danderyds sjukhus. Otit konstaterade Fabbor doktorn och stack hål på våra trumhinnor, syster satt vi i knä på och tjuvhölls på plats. Jag har garanterat varit mest förkylningssjuk av alla du känner, genom hela uppväxten, sen första delen av vuxenåldern och fick en nystart när våra barn föddes. Jippi, då körde jag hela loppet dubbelt upp igen.

Men tröst i nutid är att jag inte blir förkyld så ofta, men sätter det igång tar det oftast tid.

Fredag igen och ni alla ser fram emot helgens ledighet. Det ska ätas och drickas, umgås och ha sig. Själv kommer jag missa T födelsedagskalas imorgon. Inte sjutton går man bort med förkylning inte. Men maken får fira honom, jag ska be att han filmar när T öppnar paketen från oss. Så får jag se det hela senare.
Så fort jag är frisk så får T komma hit och frossa i delikata fiskbullar från Abba. Så jag får krama om honom och så sitter vi i soffan och tittar på Netflix samtidigt som vi plockar i oss något gott. Om vi nu inte har massor att prata om sedan sist vi sågs.

Tänkt på det här med barns kalas, hur viktiga de är i alla växande barns liv, inte bara i vissa barns liv. Barn noterar mer än man tror om vilka som kom eller inte. Att känna sig totalt sedd den där dagen varje år, födelsen och livet ska firas, så länge vi är just barn.
Att firas som vuxen lärde mig en väldigt nära och kär vän. Jag ville förringa min födelsedag, tyckte inte den var så viktig. Men då satte Min vän igång, övertygade mig om min egen betydelse, på min dag.

Jag har nog skrivit om det tidigare. Syrran fyllde 1 maj och jag den 3 maj. Det blev alltid hennes födelsedag som firades, alla var ju lediga den dagen. Visst fick även jag paket och grattades, men jag tror att ”jaget” på något vis kom i skymundan, för det var Tinas födelsedag. Med det inte sagt att jag stod där och kände mig övergiven, ledsen eller så, utan tror mer att det var en inre omedveten känsla att kanske inte vara så viktig. Som sen blommade ut efter att jag hade fått våra barn. Deras födelsedagar var viktigare för mig.

Nämen nu har jag då skrivit flera kilometer …

Massor av kärlek till er alla i helgen, ha det skönt, ring någon som ni borde ringt till för länge sedan. Vi alla vet hur det är med vissa samtal. De tar sån tid att komma till skott, skaver som en sten i skon. Lyft luren, gör någons dag lyckligare.  

Host och harkel

Idag är det ännu mer synd om mig, låter som en karl när jag pratar, rasslar i luftrören vid hosta och eländes elände, så ynklig man kan bli.

Snart åker maken själv och handlar en ny dammsugare, en Bosch special med tanke på djurhår och allergi. Vår vanliga dammsugare har gjort sitt, spräckt både här och där. Min städerska Lina kommer bli glad åt en ny pigg sugare, när hon kommer tillbaka efter ledigheten.

Det händer ju inte mycket i mitt liv, så typiskt med förkylningen när vi nu skulle iväg och handla tillsammans.  Sen ringde jag T för första gången i mitt liv och sa att han inte kan komma imorgon, jag är för vissen helt enkelt. Jag ska ta Frasse på en pyttetur runt huset vid lunch imorgon och det kommer bli en jobbig tur.

Sitter nu och laddar för att sätta mig på min fina träbänk i badkaret, en lång varm dusch vore skönt. Mer blir det nog inte idag, vågrät ställning större delen av dagen.

EA8AED80-E0C5-4273-A5DD-F1E3FBD4D593
Här hänger tomtens kläder rentvättade till nästa år.

 

Jag och hunden slapp sitta på nedervåningen

I år blev det en annorlunda jul, sonens yngsta fick feber, precis så där som det yngsta släktet ständigt överraskar oss vuxna med, lagom till stora efterlängtade helger. Men vi bestämde att de skulle komma efter Kalle och själva julmiddagen, möta upp när tomten kom på besök. De var efterlängtade när de dök upp, kusinerna gillar att leka tillsammans och jag blir varm i hjärtat när båda ungar med familjer är på plats.

När man ska på kalas så ska man vara fin, inte sant? Så jag planerade lite klädinköp tidigare i höstas. Fru Olsson en vän inneboende här på wp pratade om kalasbyxor och vi som har haft sådana vet ju precis vad kalasbyxor är.

Vare sig jag har strumpbyxor eller kalasbyxor avskyr jag när benen är för korta och hasar ner i grenen. Redan tidigt i tonåren drog jag ett par tajta underbyxor ovanpå strumpbyxorna för att hålla grenen på plats, trixet hängde med upp i vuxen ålder. Avsky nummer två är när strumbyxmidjan bara räcker till under naveln, obekvämt så det räcker och blir över, de rullar då helst ner sig och ligger som en tjock korv under magen. Jag vet inte hur många strumpbyxor jag har köpt genom åren och svurit långa haranger över fabrikanter som inte har en aning om hur kvinnor ser ut, eller bryr sig.

Så detta år tänkte jag köpa mjuka lite tjockare ”kalasbyxor” efter år utan nyttjande av nylonstrumpor eller annat än tajts, med ljuvlig resår i midjan. Viva resåren! Så jag hittar ett tvåpack ett par svarta och ett par grå, funderade länge innan jag slog till på en redig storlek, så hela jag får plats, plus att de ska gå att dra upp över min obefintliga midja lite ovanför naveln och grenen ska sitta där grenen normalt sitter och inte halvvägs ner vid knäna.

Nog fick jag jag kalasbyxor som var stora nog …

Midjan tog aldrig slut, utan kunde med ytterst lite vilja dras upp över brösten, bara att slopa BH:n denna julafton. Grenen satt där grenen ska sitta, men benlängden var otroligt lång, så klart det som annat med åren dras nedåt och korvade sig vid anklarna. Själva foten överraskade mig om och om igen med hälen roterande upp ovanför foten. Hela kvällen blev ett dragande upp av själva byxben och midjeBH:n och ner med hälarna till sin rätta plats. Det var den korvigaste kvällen på bra länge, tro sjutton det blir tajts hädanefter.

Avd Julklappar gav mig maken en dagsljuslampa som jag tänkte skulle muntra upp mitt gråtyngda jag, ge mig en kvart om dagen sa Arne Tammer, ge mig en kvarting om dagen sa fyllisen, själv nöjer jag mig med klart terapeutiskt dagsljus i en kvart.  Julklappar är roligt att ge och få, böcker jag önskat mig och lite andra presenter gjorde mig glad och nöjd.

Kastade mig ner i sängen och kämpade med mitt nya tyngdtäcke, 9 kilos tyngd är inte det lättaste att dra runt på när artrostummen inte vill hålla i ordentligt utan att göra så ont att jag får en känsla av att jag lika bra kunde hugga av den, kunde inte göra mer ont. Men täcket kommer på plats, lika svårt att somna som vanligt, men sover som en stock när jag väl sover. Men denna julnatt var jag tvungen att direkt börja med efterlängtad julbok, en obducents memoarer. Jag har alltid varit mer än nyfiken på döden, hur de tog hand om kropparna förr, balsameringsteknik läste jag i tidiga tonåren och på den vägen har det varit i hela mitt liv.

För att göra en lång historia kort, så lärde min farfar upp läkarstudenter hur man obducerar ett lik. Så klart jag hittade kartongen med gamla fotografier efter farfar i vår klädkammare och jag tyckte det var så spännande att titta på de bilderna i svartvitt som från förr, med de vitklädda männen som stod runt om de döda. Så kan fascination för något starta, så var det för mig. Om jag inte var så medelmåttig på matte kombinerat med urkänsligt luktsinne, världsbäst på att ulka när det luktar illa, så kunde jag nog ha blivit obducent. En obducent med en tjock lina av Vicks mentolcréme  under näsan, undrar om man inte kan använda de där mjuka lite större öronpropparna, helt enkelt stoppa in dem i näsborrarna?

Glömde att man måste vilja studera också … jag ville ju bara ut, jobba, vara en fri människa. Så jag blev varken obducent, barnmorska eller psykolog, men jag har varit rätt lycklig utan skrytsamt CV.  🙂

0A5E649D-6A7A-4291-9001-84093DAF6BB4

Nu drar det ihop sig till vårt eget lilla julmiddagsbord, denna dag när framförallt jag och Frasse har vilat tätt tillsammans, nog är det väldigt skönt dagen efter julafton. Maken han har haft ett redigt ryck, utfört en massa nyttiga saker här hemma. Själv är jag mest en pösmunk, som ser fram emot att mysa med mat och senare kaffe och saffranskaka/bullar.

På tal om Frasse så var han underbar att ha med sig på julafton, lugn, glad och mycket mjuk och försiktig med alla barn. Var nog bara värden som oroade sig för att Frasse skulle klösa upp deras nya golv med sina klor. Undrade om klorna var nyklippta, tydligen river de upp golv då? Jag erbjöd mig att sitta på nedervåningen med Frasse … men jag skulle inte vara en martyr sa dottern? Någonstans är alltid släkten värst, det var ju så dumt, korkat att jag först helt kom av mig. Dit kommer aldrig Frasse få stanna på besök ensam och sova över, stackars dottern och barnen som så gärna ville låna Frasse vid senare tillfälle. Undrar just hur korken ska göra med sina egna barns alla leksaker som dras med hjul, cyklas på inne? Man borde inte bry sig, men inom mig darrar en sträng av obehag för mina barnbarns skull.

En God fortsättning säger man idag och det menar jag att ni alla ska ha.  ❤ ❤ ❤

 

 

Gör ett lappkast ner i soffan

Vojne, känner mig deppig av att inte må bra. Igår var jag till sjukhuset och tappades på blod, det gick som vanligt snabbt. Men resten av dagen var helt hopplös och vi ska inte tala om den lilla kisstur Frasse fick under dagen, tröstar mig med att han gick en längre tur med maken, när jag tappades på blod. Sen sov jag och sov utan att känna mig varken piggare eller gladare när jag vaknade. Vädret hjälper inte till precis, ser lika deppigt ut som jag känner mig.

Imorse vaknade jag med samma gnöl i kroppen plus ett öga som svullnat pga allergi mot hunden. Nää, dra mig på en kärra, räcker väl med att jag mår skit, ska jag behöva se likadan ut också. Han låg säkert på min kudde när jag borstade tänderna, förbaskade allergi. Nu ligger han som vanligt bakom ändan på mig och sover med benen i luften.

A28454E3-4D40-449B-A7D9-10573C737A6A

Nu ska jag ta en Alvedon och lura upp mig själv, komma igång, låssas piggare kan jag väl med en Alvedon, så att duschen klaras av och Frasse får sin sväng.

Jag har precis ringt och ställt in besöket hos makens syster och man på lördag. Tråkigt, men jag vågar inte lita på att kroppen orkar minsta utsvävning, vi som skulle få se deras nya boende, det går fler tåg som tur är.

Sitter här och kikar mellan blomkrukorna ut över ett grått och disigt Stockholm med alla tinnar och torn. Tänker sorgsna tankar på hur människor förr hade det i Stockholm, tankar som hänger samman med verkligheten och Fågelströms böcker. Tänk så fantastiska hans böcker är, du som har missat dem, gå till biblioteket och låna.

I onsdags var jag på fotvård, fick ta med hunden som tur är, vi är ju vänner fotvårdaren och jag. Tog Rullatorn med som tur var för det var en jobbig tur, satt även under fotvården och trodde jag skulle svimma. Sa inget, är så sjukt trött på att få dessa jäkla anfall, testade att köra med knipövningarna syrran på mammografin tipsade om. Gick väl så där och om det gick över av sig själv eller av knipet vet jag inte, får testa nästa gång jag drabbas. Sen skulle jag, hund och Rulle hem, mötte en vän med Kol, så jag satte mig två gånger på Rulle och flåsade och hon stod och flåsade. Trodde inte jag skulle komma hem, men sen blev det kast med galen kropp i soffan, för att knappt resa mig mer den dagen.

Ja, ni ser så spännande dagar jag har, intressanta upplevelser att berika andra med, not. Men det vänder vilket år som helst … julen står för dörren och jag har skickat efter det mesta av klapparna. De ska slås in klappar och mat ska lagas, till nästa söndag ska vi ha lite jul för och med mamma på boendet. Jag ska baka saffranskladdkaka som serveras med grädde och kanel/sockrade muffins till kaffet. Så det blir till att fixa och släpa igen, jag har köpt böcker till barnbarnen från mamma. Sen ska det köpas något mer till mamma och det är inte så lätt, hon läser inte böcker längre, lyxiga crèmer fick hon på födelsedagen i november. Två festkvällar har hon haft med damerna på boendet, med ost, chark, kex och vin hon också fick på födelsedagen. Dottern ska baka kakor och göra en korg med hembakt fikabröd och en flaska likör, som tanterna kan festa på framöver.  Tycker det är en bra julklapp, men vad jag ska hitta på vet jag inte just nu.

Nu sätter jag fart … snigelfart 🙂

Rörigt blir det

Önskar du ett själsligt lyft föreslår jag att du hoppar över mig idag, jag gungar i helgens alkoholfria baksmälla, det finns så mycket jag kan vara, frustrerad, arg, ledsen och uppgiven, men slås mest ner av den tunga tröttheten. Allt det andra fysiskt onda är jag van vid.

Kroppen körvar till sig, så jag vet varken ut eller in, ok den gör ont här och där, det är jag van vid. Som den klant jag numera är råkade jag sova på högra bröstet. Det där bröstet som fick ett inplantat för över trettio år sedan. Ett inplantat som självklart blev inopererat även i det andra bröstet. Jag valde ett litet inplantat den gången, tror det var -84. Jag ville inte ha bröst som ett sexuell attribut, jag ville bara ha lite nytta av alla insydda bröstveck som fanns i alla kläder.  Se ut som alla andra.

Att växa upp och aldrig få några bröst att tala om, var något som tog mycket tid att tänka på. Hela släktens kvinnor var tungt utrustade, utom jag, vilket blev en slags blyghet som hämmade mig på många olika vis. Hela gänget reser iväg och festade, badar näck, badar bastu … jag stannar hemma, rös vid tanken på att ha klarat mig. Sexdebut … kunde utan minsta problem slita av min undertill, men ”BH” och överdelen försökte jag alltid ha kvar på mig i yngre år.

4DFB0A19-8612-448B-9B5F-27F39840F3AF

Sen opererade en äldre kvinnlig vän in bröstimplantat på ett väldigt tidigt nymodighetstadie i Sverige och hon, hela hon, var min fristad på alla sätt och vis. Kunde hon kunde/vågade jag många år senare.

Strunt samma, i nutid vill jag operera bort dem, har velat det i många år. Om du tänker dig mig då när de opererades in vägandes 55 kg till mina 1.75 centimetrar, mot nutid, vikt lite över hundra kilo. Det är ju ingen som helst ordning eller tjusigt med dessa hängande taxöron med rester av plantat. De gör galet ont om jag somnar liggandes fel, oftast på den vänstra. Speciellt nu efter mammografin med alla lämnade ömmande blåmärken, önskar jag inte värken i bröstet kombinerat med hjärtklappning, vilket jag har även nu när jag skriver. Kollade trycket, övre 86 undre 56 och hjärtklappning 111, klart jag inte mår bra. Så hela helgen ont i vänstra bröstet, ont i bröstkorgen med känning i hjärtat vilket hänger ihop med fibromyalgin. Ett sjukt flåsande så fort jag skulle röra mig, jag vill yla av idiotin som drabbar mig, men vem skulle orka det med mitt flås.

Så idag upp i ottan, iväg till vårdcentralen, ta blodprov, kolla om Hb:t verkligen ligger för högt. Det känns i hela kroppen, knoppen att det är för högt, fast jag blir lika vilsen och osäker varje gång, har svårt att skilja alla symtom, är det jätteskovet FibroTorsten som har invaderat min kropp, POTS, yrsel, mjölksyra i en salig röra,  extra allt eller är det bara fibromyalgi och/eller högt Hb, dags för blodtappning?

Maken kör mig dit och hem, Frasse hänger med så klart, han kan ju inte vara ensam hemma ännu. Hade aldrig en tanke på att hunden inte skulle klara av att vara ensam, tänkte för den delen aldrig på de ev problem en omplacerad hund kan ha. Men vi har haft sån tur med Frasse, han är rena drömhunden. Hör här så lyhörd han är.

Jag har mina bra och dåliga dagar rent fysiskt, de totalt ”glöm bort att jag lever” dagarna har varit två sedan Frasse kom. Jag släpade mig ut med honom och tänkte rätt snabbt att nu orkar jag inte gå mer, jag måste vända och gå hem. Direkt vänder Frasse och går hem, jag tänkte att det var konstigt, kunde han vara så lyhörd? Är det verkligen möjligt eller läser jag in något som inte finns? Sen har dagarna rullat på och i fredags ensam på landet blev jag så där galet vissen igen och trampar ut med Frasse i mörkret. Pannlampan på och så gick vi, inte kom vi långt, jag flåsade och tänker ”nu orkar jag inte längre.” Som på en signal vänder han om och går hem! Helt otrolig hund!

Vad tror du?

Fridens på er som orkade läsa mitt gnäll idag.