Det gnager i själen

A2727077-D5BA-4D26-95B5-ACC0D9EECA0A

Snubblar upp, nyvaken och halvt blind, ser att det är ett riktigt snöoväder ute och Bore har målat landet vitt. Det är mys på hög nivå, fast jag vet att det imorgon säkert har smält undan. Flåt, till er som drömmer vår, sol och värme. Men det kommer var så säker, lite aprilväder får man räkna med.

Själen jublar som ett barn, minns ni när ni satt inne som barn på morgonen och snöovädret höll på utanför fönstret? Hur brått ni hade att ta er ut, pjäxor, åka kana, skidor, T-fat eller kälke och bara öppna munnen ut med tungan och låta flingor smälta på den.
Röd i ansiktet och små snöbollar på Lovikkavantarna och inuti fanns det fuktiga små bollar av ull jag pillade på. Vantarna kunde bli väldigt blöta till slut, rena sänken på händerna, eller som stora snöbollar beroende på vädret.

Men jag tänker sitta inne och titta ut, kroppen gapar och gnäller för andra dagen, ont här och där. Stapplande gång, utan normal muskelkraft i benen. Så vid lunch kokar jag soppa till maken, dukar upp, under tiden han går ut med Frasse, tur som en tok att Frasse har honom, 4-5 km rantar de iväg. Men idag vill nog inte Frasse gå så långt och säkert inte tvåbeningen heller.

Nu är jag isolerad för tredje veckan, sedan maken kom hit har jag inte mycket att klaga över. Han sitter i ungarnas stuga och jobbar hela dagarna.
Nu sover han i vårt hus på nätterna, fast i gästrummet, tänker om han blir sjuk på natten, att det är lika bra han ligger i eget rum och så får han flytta ner till ungarnas stuga igen i så fall.

Ingen mänska kan ju fatta hur och när man verkligen blir smittad med detta jäkla virus. Men jag inbillar mig att jag har ordning på oss två här ute i spenaten. Nu har vi också beställt mat och betalt via nätet, bara att hämta kassarna.

Jag känner mig liten, utsatt och rädd för detta osynliga monster till virus. Mamma på sitt boende, de är ännu friska, men tänker om alla blir smittade, hur gör de arma anställda som säkert inte har några skyddskläder att tala om? Sticker de då, som de gjorde i Italien eller var det Spanien?

Sen denna återkommande oro över mina barn och deras barn/familjer. Inte nog med att jag inte får träffa dem, krama om dem, ha de yngre i knät.
Tiden går och jag är så rädd att någon av mina närmaste blir sjuk, att inte kunna vara där, sitta där, krypa ner i sängen om det är någon av de små allra bästa jag har, som blivit sjuk, Inte kunna hålla om … dottern, sonen.

Sen går ju tiden och den är värdefull, inte sjutton vet jag hur lång tid jag har på mig med mina barn, barnbarn, oavsett corona.

Tänker att jag växte upp med Röda faran i medvetandet. Men det är Gula faran som verkligen är farlig, med sin befolkning och deras gräsliga marknader med levande djur. Det är inte djuren fel, utan människorna som säljer dessa tama och vilda djur. Visst är det uselt av Gula farans ledare att inte totalt förbjuda dessa marknader med djur.

Nu drar det ihop sig till lunch för er, själv tänker jag börja med frukosten och snart även lunch till maken.

Ha det bra, tvätta händerna, sluta andas, nysa och hosta så kommer vi alla överleva.

 

 

Farmor ställer inte upp

Igår ringde jag till vår son …

Gud så svårt samtal. Jag har ju redan berättar att jag är väldigt rädd för coronaviruset. Nu på lördag var det meningen att vi skulle passa alla tre över natten och jag har ångest och en massa tankar om viruset. Min T går ju i skolan och i vårt område bor det mängder av snorrika människor som ständigt åker utomlands på alla tänkbara lov och Italien var ett stort resmålen.

De två första dagarna efter sportlovet saknades det många barn sa T, men sen kom de tillbaka. Sen har jag funderat fram och tillbaka,  vad gör man med sin oro när man som jag både har astma och nedsatt immunförsvar? Jag har aldrig varit så rädd någonsin för någon sjukdom tidigare. Jag vet ju att många njurtransplanterade ständigt hamnar på sjukhus för sånt andra klarar av hemma. Men jag har klarat mig, fast det var nog bra nära när jag fick magsjukan.

Jo,sonen förstod mig på ett vis sa han, men hur tänker jag framöver i sommar? I sommar? Jag har fullt sjå med nutiden … vi kan väl träffast ute säger jag, för han menar på landet. 

Men de som har smittats i Italien har ju varit ute och blivit smittade, sa han då. Snacka om att göra livet surt för mig. Känns som om han vill trycka ner mig, inte förstå eller egentligen vara rädd om mig, få mig att må sämre, jag är en dålig människa känslan ger han mig, jag ska ifrågasättas.
Jag ska liksom stå till svart för att asiaterna äter en massa skit och staplar djur på marknader. Vad ska jag säga, vad förväntar han sig?

Så jag säger, ”men kom över med ungarna på lördag” (för, helvete tänkte jag,  bara du känner dig nöjd.)

Men det ville han minsann inte ha på sitt samvete om jag dog. Han skulle fixa en annan barnvakt. Jag drog till med att pappa kan ju komma ner och passa dem. Då höll han på att smälla av över hur inkonsekvent jag tänker, det gör jag för jag hukar under rädslan för att dö och skyldigheten/lusten att passa mina barnbarn, skyldighet för att jag har lovat passa dem.

Skit samma med kärringen, bara jag får uppmärksamma henne på alla logiska feltänk hon har och hur menar hon, ska vi aldrig träffas? Det här kan ju dra ut på tiden.

Så urbota korkat att jag inte har något svar på när influensan går över, att jag inte har mer än min larviga, säkert otroligt överdrivna barnsliga rädsla, att dö.

Ingen kan som han få mig att känna mig så värdelös, den där ilskan, jag duger så sällan. Att alltid bli ifrågasatt när jag säger nej till något eller inte håller med, det har skapat en ovilja att ringa om annat än det som bara sjunger ja ja och varsågod.

Jag sjunger ofta mina barns lov, men i ärlighetens namn, så tror jag det finns diverse gråtoner i alla föräldrars ungar, precis som det finns i föräldrarna. Det går att ha ett i bästa fall vuxet förhållande till sina barn, för det mesta, men kompis fungerar mindre bra. Då åtminstone jag inte kan säga vad jag vill till mina ungar, utan att det där mamma/barn förhållandet flyter upp. Vänner förstår vad jag säger på ett mer  opersonligt vis, de drabbas liksom inte personligen av min åsikt eller mitt tänkande högt. Men ens barn … minerad mark och sällan är det väl helt smidigt i kontakterna.

Alltid är det en eller båda som har sitt tänkande om mig eller om varandra, de tänker att de minsann skiter i att ställa upp eller tycker att man ställer upp, vilket inte har fått tillräcklig uppskattning av varandra. Som morsa hamnar jag mitt i smeten, jag ska inget säga, helst alltid hålla tyst. Men hålla med senaste talare får jag göra …

E7B8CBC0-265E-460A-863E-6A6748DCC0B3

Jaha, inget upplyftande inlägg, men jag tror många av er känner igen sig, det är inte lätt att vara släkt det ska gudarna veta,

Så nu är jag mindre omtyckt för att jag inte tänker så logiskt som jag borde. Det kan jag skita i, men att inte ha mina barnbarn här som tänkt, det tar djupt i mig. Sen kommer väl kommentarerna, pikarna komma om jag nu vågar träffa dem på landet framöver.

Kroppslig oro va e de bra för?

Vaknar tidigare av mig själv och känner den där inre stressen som betyder att jag ska göra något idag. Ligger där och tänker att ”så här har jag varit hela livet,” vaknat tidigare och varit spänd i kroppen inför det som ska hända under dagen. Inför just alla resor, denna idioti, som ung reste jag min första utlandsresa helt själv, var 17-18 år. Det jag var mest rädd för, har jag alltid försökt beta av, att då vakna och vara spänd var väl inget konstigt. Men att vakna imorse för att maken ska skjutsa mig till landet i kväll, då blir jag verkligen förbenad på mitt knäppa psyke, som har tappat allt förnuft. Det finns delar av att bli äldre som jag gott kunde vara utan, titta bara på kroppen hur den ser ut. Nu har det gått så långt att jag nästan inte känner igen min kropp som min. När jag ser unga friska röra sig, springa, hoppa då minns jag känslan att röra mig så lätt, den kroppsliga friheten som man inte har en enda tanke på genom alla år man har den, det bara är, som att andas.

B73EE0E3-E58C-4F32-84FC-E7EA5B553A7E

Idag har ungarna sportlovsvecka här och T kommer på lunch vid tolv tiden, så jag ska dra upp tempot för att hinna packa och umgås med honom. Så ett vet jag det blir en trevlig efterlängtad dag, men jag kommer virra till det med packningen som ska med till landet. Det här att fokusera är väl ingen av mina bästa grenar, när det blir ”störningar” runt om, fast störningen T är toppen.

Igår var vi på kalas hos dotterns yngsta som fyllde tre år, hon är mormors yngsta älskade unge, mullgrodan min. Hon önskade sig blå dinosaurs, kan ni fatta att jag hittade en täckjacka med blå botten och massor av urtidsödlor tryckta på tyget. Jag var mäkta stolt över mitt fynd. Jackan uppskattades och kompletterades med en docka Skrollan som de flesta med flickbarn i släkten känner igen. Skrollan blev hennes bebis direkt och matades mest hela tiden, kändes också som en hit.

Nu måste jag sätta igång mig själv.

Fridens

Fler barnbarn jippi

Igår kväll upplystes jag om att jag hade fyra barnbarn till, lyckan var total och jag kände en stor stolthet över pappa Frasse och mamma Sniskan, det var inte klokt så glad jag blev. Fick se bilder på de fyra ursöta valparna, som nu är större och redan boende hos sina nya hussar och mattar. Minns svagt att Frasses tidigare ägare sa något om Frasses äventyr med Sniskan, det var hon som visade mig bilder på de små. Mysigt att hans underbara gener finns där ute till framtidens valpköpare.

Igår bakade jag på ”fri hand” som oftast, ihop en limpa som blev otroligt bra. Ett helt paket urkärnade katrinplommon, en redig omgång müsli, vetemjöl special, lite mörk sirap och rågmjöl. Fråga mig inte om hur mycket av varje, men det fick jäsa väldigt länge både i bakmaskinen och sen i formen. Jag var tveksam, det såg så mörkt ut, men smakade otroligt gott. Ett bröd varje trög mage skulle ha tillgång till, inte bra för mig då, men inte sjutton kan jag låta bli att äta.

ABB8379A-E288-4D99-B71F-DE4278ABD302

Härliga måndag igen, hårt regn slår plötsligt på rutan, samtidigt som himlen är lite blå med solljus som tränger sig igenom, men det grå tar över igen. Veckan har bara ett måste, ta blodprover och urinprov imorgon och invänta min njurläkares samtal. Självklart kommer Lina och städar den eftermiddagen, som vanligt allt på en gång. Resten av veckan är ekande tom på uppdrag, underbart. Det betyder att jag kommer må bra, dona med det jag orkar, varefter jag känner för det.

Fridens

 

 

 

Allt och ingenting

Just nu skulle jag vara ute med Frasse, men stannade till i köket och slängde på vägen till hallen, snabbt ner disken i diskmaskinen och kroppen min go bananas. Så jag får ligga här en stund till och hoppas att det hela planar ut i kroppen.

Jag orkar inte ens vara arg just nu, vill mest bara vara en lipsill över att inte ha kontroll på kroppen. Men hallå tänker jag ”solen skiner” och med lite tur gör den det ännu en stund.

Igår gjorde jag bra ifrån mig på hemmafronten, jag sa till maken ”kan du hämta min meterhög?” En hel meter med tidningar, reklam och annat, lagt på hög, äntligen är det sorterat och skräp är kastat. Så nu kan jag börja på en ny hög. 🙂

I dagens uppvindar glider de alla utanför mitt vardagsrumsfönster, Tärnor, Kajor, Fiskmåsar och alla andra som får lust att glidflyga. Avundas dem deras glidande, hur skickliga de är, aldrig ser jag någon som bara ”hoppsan, faller ner!”

Längtar efter alla mina barnbarn, ha dem här lekandes och babblandes, men samtidigt är jag så himla glad att de inte är här just nu. Motsägelsefullt till tusen, men det man längtar efter får man inte alltid, i mitt fall pga kroppens sorg att inte orka.

Pratade med T igår om hans kalas som jag inte kunde komma till. Han sa han ”fick så dåligt samvete när jag var hemma och sjuk, jag skulle ju sitta där, vara med, jag har ju alltid suttit där på hans kalas.” Min genomempatiska unge som var nöjd och glad åt sina presenter och gästerna fast det var manfall pga sjukdom. Tänk han och lillebror 5-åringen, ska få åka med styvmammans fostermamma och man till Grekland i sommar. Hon som har tagit med T med familj till skidsemester i Trysil flera gånger, de har hus där och sen resor till London och Bryssel senast. Min älskade unge, alla blir så kära i honom. Det skriver jag inte för att han är min ögonsten, utan för att han verkligen är mycket socialt begåvad och så lätt att tycka om. Lite kul nu när hans bror som är så olik T också har blivit så mysig, men så olika de är. 5-åringen skämtar mer än gärna, slänger käft och skapar mycket skratt åt sitt sätt att hantera tillvaron. Känner att han är släkt med mig, vi pratsamma som kan både oroa och roa. Jag har länge sagt att han nog blir bilförsäljare, med truten igång, glimten i ögat. Den som lever får se.

Nej, nu ska vi ut en sväng.

884DF55C-7AFF-4B15-B17D-5476BB11CAC6

Kylt läge

Undrar vad Frasse hittade i min sopkorg igår. Han kräktes två gånger på dagen, fick bara ris till middag. Imorse fick han kokt ris och kokt kyckling. Väl ute så kom nr 2, som inte såg ut som den ska, omöjlig att plocka upp, redigt risig i magen. Måste vara något han käka upp ur sopen, jädrans sopsorterare. Så han är lite slak idag, här ska kokas mer ris och fisk till hans middag. Så är det nog bra till imorgon.

Själv känner jag mig som ett vrak, nu med mer halsont, nyser, hostar och snorar. Men idag har jag mer normal röst, igår var rösten ett skämt.

Asså, så här var det inte förr att bli förkyld. Då på den tiden visste man direkt att kliar det i näsan, halsen känns trång och det droppar snor som vatten. Då var man på väg in i en förkylning, Ibland fick man feber. Mamma tog fram näsdukarna, idag känns ju dessa näsdukar så äckliga. Minns hur kallt blöta de kunde kännas, de låg under kudden när värsta snorkriget brutit ut, lätta att ha till hands. Men i nutid, bevare mig väl att det finns pappersnäsdukar.

Men nu kan det börja precis hur som helst, de med läggning åt att kräkas eller sitta på toa sitter där och undrar om de åt något olämpligt? Sen kan de få frossa, härlig feber, upp och ner, ont i halsen, snorigt värre. Hosta som tar livet av en, gröthosta, torrhosta, slemhosta, hackhosta, attackhosta, nära döden hosta. Bara välj själv när det är din tur att hosta sönder lungorna och resten av inälvorna.

Efter ett tag skriker kroppens alla muskler av hostandet, de i mag och lungtrakten som man inte ens vet finns, får spunk. Man får ta till teknik mot hostan, hålla magen på plats, sitta eller ligga på speciellt vis för att slippa all smärta en attackhosta bjuder.
Samtidigt som snoren rinner eller sitter där den sitter. Det sprutas, droppas, näsdroppar, kortison, annat i halsen och hemgjorda dunderbrygder rörs ihop. Bara man tvingar i sig de äckliga hemmakurerna, så tror en del man blir bra.

Just när man tycker att det börjar finnas hopp om livet så slår snorbacillerna till en sista gång. Då blir man eländigare än eländig, har man tur efter den sista kampen, kan man börja röja upp i snorfanor och medikamenter.

Men Hallå ropa inte hej än!

Nu kan det sätta sig på tvären å de grövsta. Det som fastnat, svällt och haft sig, fixar lätt sånt som bara penicillin tar på. Otit, bihåleinflammation, lunginflammation och garanterat finns det fler elände än jag kan räkna upp som en sista hälsning från en jäkla bacill.

CA63F5BB-7B63-4EDA-B0B1-F9ECE6AFB9E6

Människan kan så mycket i sin iver att vara först, störst och starkast. Att ta sig till månen var ju bara politisk mumbojumbo redan på den tiden. Vi andra med vår romantiska känsla för månen och spänningen i att de kan ”åka ända till månen.” Vi naiva förstod inte spelet bakom ”först till månen” mellan ryssar och amerikaner.
I nutid kan militären se ut ett offer som de kan skjuta ihjäl långt åt helvete bort, mitt i prick.
All denna otroliga teknik, men sätta stopp på snoreriet, de fixar de inte.

Hela min uppväxt var ett pendlande för syrran och mig till öronmottagningen på Danderyds sjukhus. Otit konstaterade Fabbor doktorn och stack hål på våra trumhinnor, syster satt vi i knä på och tjuvhölls på plats. Jag har garanterat varit mest förkylningssjuk av alla du känner, genom hela uppväxten, sen första delen av vuxenåldern och fick en nystart när våra barn föddes. Jippi, då körde jag hela loppet dubbelt upp igen.

Men tröst i nutid är att jag inte blir förkyld så ofta, men sätter det igång tar det oftast tid.

Fredag igen och ni alla ser fram emot helgens ledighet. Det ska ätas och drickas, umgås och ha sig. Själv kommer jag missa T födelsedagskalas imorgon. Inte sjutton går man bort med förkylning inte. Men maken får fira honom, jag ska be att han filmar när T öppnar paketen från oss. Så får jag se det hela senare.
Så fort jag är frisk så får T komma hit och frossa i delikata fiskbullar från Abba. Så jag får krama om honom och så sitter vi i soffan och tittar på Netflix samtidigt som vi plockar i oss något gott. Om vi nu inte har massor att prata om sedan sist vi sågs.

Tänkt på det här med barns kalas, hur viktiga de är i alla växande barns liv, inte bara i vissa barns liv. Barn noterar mer än man tror om vilka som kom eller inte. Att känna sig totalt sedd den där dagen varje år, födelsen och livet ska firas, så länge vi är just barn.
Att firas som vuxen lärde mig en väldigt nära och kär vän. Jag ville förringa min födelsedag, tyckte inte den var så viktig. Men då satte Min vän igång, övertygade mig om min egen betydelse, på min dag.

Jag har nog skrivit om det tidigare. Syrran fyllde 1 maj och jag den 3 maj. Det blev alltid hennes födelsedag som firades, alla var ju lediga den dagen. Visst fick även jag paket och grattades, men jag tror att ”jaget” på något vis kom i skymundan, för det var Tinas födelsedag. Med det inte sagt att jag stod där och kände mig övergiven, ledsen eller så, utan tror mer att det var en inre omedveten känsla att kanske inte vara så viktig. Som sen blommade ut efter att jag hade fått våra barn. Deras födelsedagar var viktigare för mig.

Nämen nu har jag då skrivit flera kilometer …

Massor av kärlek till er alla i helgen, ha det skönt, ring någon som ni borde ringt till för länge sedan. Vi alla vet hur det är med vissa samtal. De tar sån tid att komma till skott, skaver som en sten i skon. Lyft luren, gör någons dag lyckligare.  

Host och harkel

Idag är det ännu mer synd om mig, låter som en karl när jag pratar, rasslar i luftrören vid hosta och eländes elände, så ynklig man kan bli.

Snart åker maken själv och handlar en ny dammsugare, en Bosch special med tanke på djurhår och allergi. Vår vanliga dammsugare har gjort sitt, spräckt både här och där. Min städerska Lina kommer bli glad åt en ny pigg sugare, när hon kommer tillbaka efter ledigheten.

Det händer ju inte mycket i mitt liv, så typiskt med förkylningen när vi nu skulle iväg och handla tillsammans.  Sen ringde jag T för första gången i mitt liv och sa att han inte kan komma imorgon, jag är för vissen helt enkelt. Jag ska ta Frasse på en pyttetur runt huset vid lunch imorgon och det kommer bli en jobbig tur.

Sitter nu och laddar för att sätta mig på min fina träbänk i badkaret, en lång varm dusch vore skönt. Mer blir det nog inte idag, vågrät ställning större delen av dagen.

EA8AED80-E0C5-4273-A5DD-F1E3FBD4D593
Här hänger tomtens kläder rentvättade till nästa år.

 

Synd om mig

Lite synd e re om mig. Hostan sonens familj hade med till landet efter jul har landat, så klart i mina luftrör. Klar vi båda tänkte ”att de släpper lös världens hostigaste gäng in till farmor och farfar” och vi flatskallar sa inget. Ibland blandas ens känslor av häpenhet och svårighet att säga något, vi vill ju så gärna vara med barnbarnen, som så gärna vill vara med oss. Så kan man som småbarnsförälder ignorera bacillerna och på något vis langa över beslutet att inte umgås, så mycket som möjligt på oss äldre, dem man faktiskt borde vara lite extra rädda om. De vuxna var ju lika sjuka de, men pratade inte om det, låg lågt, vad det nu skulle tjäna till?

Dagarna fram till vår nyårsafton var full av spring, ut och in i vår kåk, det gillar jag för det mesta, men blev lite trött ibland. Yngsta som hostade lungorna fria efter viruslunginflammationen, var dock rätt vissen ännu och lyckades bara komma helt själv till oss en gång precis innan de åkte hem dagen efter nyår. Hon kom tidigare i sällskap med femåriga brodern som alltid tar hand om henne.

Så nu är jag hemma igen och snart är vardagen tillbaka vilket är skönt för alla som har känt sig ensamma under hela helgen. Själv känner jag mig dubbel, gillar när maken är hemma, men brukar gilla när vardagen bjuder lite ensamhet. Men på tisdag kommer T, och som vanligt laddar jag med fiskbullar. Så ska lärarna ha en studiedag, så fort alla andra börjar jobba, så föräldrar får ta ännu en semesterdag och passa barnen. Andra jobbade redan på fredag om man inte tagit semester, den dagen vore ju lämplig att lägga en studiedag.

28AE220E-C405-4851-AC71-8DCB656F977A

Men min T behöver ingen passning, han har ju mig att gå till, är stor nog. Men de med dagisbarn yngsta skolbarnen, har samma problem flera gånger varje termin. Privata företag med kunder, de har sina möten på kvällstid och i helger om det ska umgås längre tid. Vilka enormt onödiga kostnader för föräldrarna och samhället, tänk alla företag som föräldrar ska utebli från.

Man kan faktiskt tänka och tycka så här utan att vara negativ till varken lärare eller lärandet. Tänker att det är en gammal rest från förr att lärare ska ha extra ledighet/avsatt tid för sammanträde, som sträcker sig över alla andras ledighet för att göra sitt jobb. Samtidigt förstår jag att lärare vill ha kvar alla tänkbara fördelar, för det är inte mycket kvar av yrkesrollen. Fy bövelen så tufft de har det nu för tiden, undrar hur många skolor där numera rädsla råder, ordning och reda, respekt är en rest från förr.

Att det har hänt hemska saker, händer hemska saker i skolor hela tiden, ska vi tydligen ligga lågt med. Framförallt vad det är som händer. Har Pelle och Stina inte fått sin normala svenska fostran längre? Hot, hat misshandel, våldtäkter och slängande med ”knulla morsor och horor,” kan det verkligen vara våra barn som på fem år blivit totalt förändrade, hotar lärare  när de inte får som de vill, får tillsägelse eller får de betyg de anser sig ska ha. Räcker det inte med hot för att få som de vill, släpar de med sig hela släkten. Har vi alltid varit så här, vi svenskar och våra barn?

Nej nu ska jag inte trilskas eller reta någon till blodstörtning, jag kravlar bak i täcket och hostar vidare. Maken har tack och lov placerat sig i köket lagandes middag.

Fridens

 

Det som går och det som kommer

Med solens tveksamma besök rakt in i mina irisar som ljusskyggt kisar och samtidigt både njuter och vill dra ner rullgardinen. Dagen den sista på året och tankarna som rullar in och ut besökta av minnen från året som gått.

Det här som ständigt finns runt om oss i luften, så tydligt avslöjat av solens strålar, hur kan kroppen hantera alla dessa partiklar? Det är så spännande att sitta och titta på denna magiska partikeldans, tänka att den har följt människan i alla tider och alla har vi suttit och betraktat de små partiklarnas sällsamma rörelser, så närvarande och oftast osynlig.

Själva kroppen min har ju haft nya idéer om att konstra till livet under året. Jag lever om än ”rumphugget” som jag brukar säga, med förtvivlan blandat med den stora glädje just livet skänker. En ”nygammal” diagnos gav lättnad, att inte förstå vad som händer när det sk autonoma systemet inte är just autonomt hela tiden. Att sitta där och vara på väg bort och hålla god min till andra, i väntan på att det ska gå över, är så galet jobbigt.

Undrar just hur mycket tid jag har spenderat av mitt liv med att låssas må bra, för att inte vara till besvär för andra. Att inte orka vara ”uppståndelse” när livet ska vara en fest, eller en lugn fika med en vän, under fotvården, i kön på Ica, på väg till bussen. Att bara vilja vara som alla andra, orka finnas till mest hela tiden, utan att dra uppmärksamhet till detta förbenade kroppsliga.

Min njure jobbar ännu på och mina värden är väldigt bra, otroligt tacksam är jag över det.

Barn och barnbarn har självklart en stor plats i mitt liv, så futtigt livet vore utan dem. Jag är oerhört tacksam att ha dem i livet, vem vore jag, utan de små armarnas kramar, de stora ögonen som tittar på mig och tåligt lyssnar på mina berättelser om livet, om allt spännande livet bjuder. Vi resonerar, letar upplysning på Google och bildarkiv av alla de sorter får besök i vår lust att förstå och lära mer. Dessa ungar, så olika i både utseende och sätt, så spännande att få vara med och få det mest njutbara av barnbarn.

Tänker med glädje på att jag fick en dotter och en son, känner mig så tacksam över att inte bara fått möjligheten att föda barn, utan att ha turen att ha fått en av var sort. För skillnad är det på könen och deras väg mot vuxenlivet, oavsett vad vissa grupperingar vill göra oss till, skillnad finns, tack och lov. Jag är stolt över våra barn, handlingskraftiga, arbetsamma människor med normala liv. Guldkantat ibland, och slitigt andra gånger, men de är vettigt folk med bra fostran. Precis som vi andra, vi ur den svenska äldre generationen.

B70F0938-6EE4-42B4-B7AC-D81E9349889A

Pling plong där gick rasistlarmet för de som letar efter sånt, de som inte vill varken se, höra eller inse att vårt land bryts ner. Men håll fast för bövelen, vilken dag som helst drabbas även den, som inget ser eller vill förstå. Det politiskt bortkastade året 2019 där ingen tog ansvar, där sanningar tubbades på, där makt och ekonomiska fördelar till politiker, var viktigare än att kraftfullt ta ansvar och regera.

För Sverige och svenskarna, vilket självklart inkluderar allt invandrat skötsamt vanligt folk, som också oroas över tillståndet i landet. Tänk att jag ska behöva lägga till något så självklart, som att det gäller svenskar och ”invandrat skötsamt, vanligt folk.” De som tvingar folk att skriva sånt, är alla dessa hopplösa goda, blinda människor som inte kan skilja en bra invandrad människa från en som mördar, eldar skolor, bilar, våldtar, skändar, förgriper sig, bedrar, stjäl allt vi äger.

En människa som till varje pris vill ha kvar grovt kriminella i vårt land och ynka dem som media och SVT så gärna gör. Det är så synd om dem, att de knappt går att straffa dem vid grova brott, ännu mindre att skicka tillbaka dem till den medeltid de kom ifrån, herre min gnu, de kunde ju ta skada i sitt eget land. Att de våldtar, hotar, hatar, misshandlar vårt eget folk har tydligen noll betydelse för varken makten eller rättsväsendet. Allt går i senkommen baktakt, inget av våra lagar verkar ligga i tiden. Utformade för att passa oss, vår typ  av kriminalitet, vårt kynne, funkar usel på IQ-befriat grottfolk.

Den goda människan

En människa som bugar, bockar och vänder andra kinden till i evighet. En oseende, aggressionshämmad och icke agerande människa, som hukar när taket blir lågt och håller sig för god att protester, fast hela mattan ryckts undan deras fötter. 2020 lär inte bli något som helst bättre, med den oseende fega makten och dess PK-bärare stående i fören på det sjunkande skeppet Svea.

 Men rent personligt 2020 vill jag leva med min familj, mina vänner. Jag vill fortsätta skriva inlägg som är lättlästa, roande och andra mest irriterande. Fortsätta läsa mängder, tycka och tänka både högt och lågt, sticka vidare och njuta så ofta jag kan av det liv jag fick. 

Jag önskar er alla Ett Gott Nytt År!

 

Jag och hunden slapp sitta på nedervåningen

I år blev det en annorlunda jul, sonens yngsta fick feber, precis så där som det yngsta släktet ständigt överraskar oss vuxna med, lagom till stora efterlängtade helger. Men vi bestämde att de skulle komma efter Kalle och själva julmiddagen, möta upp när tomten kom på besök. De var efterlängtade när de dök upp, kusinerna gillar att leka tillsammans och jag blir varm i hjärtat när båda ungar med familjer är på plats.

När man ska på kalas så ska man vara fin, inte sant? Så jag planerade lite klädinköp tidigare i höstas. Fru Olsson en vän inneboende här på wp pratade om kalasbyxor och vi som har haft sådana vet ju precis vad kalasbyxor är.

Vare sig jag har strumpbyxor eller kalasbyxor avskyr jag när benen är för korta och hasar ner i grenen. Redan tidigt i tonåren drog jag ett par tajta underbyxor ovanpå strumpbyxorna för att hålla grenen på plats, trixet hängde med upp i vuxen ålder. Avsky nummer två är när strumbyxmidjan bara räcker till under naveln, obekvämt så det räcker och blir över, de rullar då helst ner sig och ligger som en tjock korv under magen. Jag vet inte hur många strumpbyxor jag har köpt genom åren och svurit långa haranger över fabrikanter som inte har en aning om hur kvinnor ser ut, eller bryr sig.

Så detta år tänkte jag köpa mjuka lite tjockare ”kalasbyxor” efter år utan nyttjande av nylonstrumpor eller annat än tajts, med ljuvlig resår i midjan. Viva resåren! Så jag hittar ett tvåpack ett par svarta och ett par grå, funderade länge innan jag slog till på en redig storlek, så hela jag får plats, plus att de ska gå att dra upp över min obefintliga midja lite ovanför naveln och grenen ska sitta där grenen normalt sitter och inte halvvägs ner vid knäna.

Nog fick jag jag kalasbyxor som var stora nog …

Midjan tog aldrig slut, utan kunde med ytterst lite vilja dras upp över brösten, bara att slopa BH:n denna julafton. Grenen satt där grenen ska sitta, men benlängden var otroligt lång, så klart det som annat med åren dras nedåt och korvade sig vid anklarna. Själva foten överraskade mig om och om igen med hälen roterande upp ovanför foten. Hela kvällen blev ett dragande upp av själva byxben och midjeBH:n och ner med hälarna till sin rätta plats. Det var den korvigaste kvällen på bra länge, tro sjutton det blir tajts hädanefter.

Avd Julklappar gav mig maken en dagsljuslampa som jag tänkte skulle muntra upp mitt gråtyngda jag, ge mig en kvart om dagen sa Arne Tammer, ge mig en kvarting om dagen sa fyllisen, själv nöjer jag mig med klart terapeutiskt dagsljus i en kvart.  Julklappar är roligt att ge och få, böcker jag önskat mig och lite andra presenter gjorde mig glad och nöjd.

Kastade mig ner i sängen och kämpade med mitt nya tyngdtäcke, 9 kilos tyngd är inte det lättaste att dra runt på när artrostummen inte vill hålla i ordentligt utan att göra så ont att jag får en känsla av att jag lika bra kunde hugga av den, kunde inte göra mer ont. Men täcket kommer på plats, lika svårt att somna som vanligt, men sover som en stock när jag väl sover. Men denna julnatt var jag tvungen att direkt börja med efterlängtad julbok, en obducents memoarer. Jag har alltid varit mer än nyfiken på döden, hur de tog hand om kropparna förr, balsameringsteknik läste jag i tidiga tonåren och på den vägen har det varit i hela mitt liv.

För att göra en lång historia kort, så lärde min farfar upp läkarstudenter hur man obducerar ett lik. Så klart jag hittade kartongen med gamla fotografier efter farfar i vår klädkammare och jag tyckte det var så spännande att titta på de bilderna i svartvitt som från förr, med de vitklädda männen som stod runt om de döda. Så kan fascination för något starta, så var det för mig. Om jag inte var så medelmåttig på matte kombinerat med urkänsligt luktsinne, världsbäst på att ulka när det luktar illa, så kunde jag nog ha blivit obducent. En obducent med en tjock lina av Vicks mentolcréme  under näsan, undrar om man inte kan använda de där mjuka lite större öronpropparna, helt enkelt stoppa in dem i näsborrarna?

Glömde att man måste vilja studera också … jag ville ju bara ut, jobba, vara en fri människa. Så jag blev varken obducent, barnmorska eller psykolog, men jag har varit rätt lycklig utan skrytsamt CV.  🙂

0A5E649D-6A7A-4291-9001-84093DAF6BB4

Nu drar det ihop sig till vårt eget lilla julmiddagsbord, denna dag när framförallt jag och Frasse har vilat tätt tillsammans, nog är det väldigt skönt dagen efter julafton. Maken han har haft ett redigt ryck, utfört en massa nyttiga saker här hemma. Själv är jag mest en pösmunk, som ser fram emot att mysa med mat och senare kaffe och saffranskaka/bullar.

På tal om Frasse så var han underbar att ha med sig på julafton, lugn, glad och mycket mjuk och försiktig med alla barn. Var nog bara värden som oroade sig för att Frasse skulle klösa upp deras nya golv med sina klor. Undrade om klorna var nyklippta, tydligen river de upp golv då? Jag erbjöd mig att sitta på nedervåningen med Frasse … men jag skulle inte vara en martyr sa dottern? Någonstans är alltid släkten värst, det var ju så dumt, korkat att jag först helt kom av mig. Dit kommer aldrig Frasse få stanna på besök ensam och sova över, stackars dottern och barnen som så gärna ville låna Frasse vid senare tillfälle. Undrar just hur korken ska göra med sina egna barns alla leksaker som dras med hjul, cyklas på inne? Man borde inte bry sig, men inom mig darrar en sträng av obehag för mina barnbarns skull.

En God fortsättning säger man idag och det menar jag att ni alla ska ha.  ❤ ❤ ❤

 

 

Lite av varje

Den där dagen när kroppen inte vill, men du själv så gärna vill och något så sällsynt som smink inte ens lyfter ditt ansikte. Svullnad över ögonlocken som hänger ner som trasiga persienner, de som man bara lyckas dra upp halvvägs på sniskan på fönstret.

Jaja, tramsproblem, snart bär det av till den julfest jag har planerat för, den till mamma. Men denna gång har min man tack och lov ordnat det mesta, själv har jag mest dirigerat bakandet och annat från soffan. Så saffranskladdkakan bakades i en lite för stor form och blev platt kaka utan kladd, vi överlever nog det med grädde och krispfrysta lingon. Det är inte lätt att baka, om man inte är van och jag borde reagerat när maken vinkade med just den där formen, men så är det att inte må så bra.

Så idag vispar han grädden, brygger pumptermosen full, packar och hanterar allt som i alla år varit mitt göra. Det känns inte kul, men jag har kommit så långt att jag accepterar det för det mesta. Han har även slagit in paketen ungarna ska få av mamma idag, plus alla andra paket. Tänker ofta att det var tur att jag valde en så kompetent man till kvinna.

Igår drog vi iväg runt på ön, handlade lite här och lite där. Jag har snöat in på dessa tyngdtäcken, men tyckte de var för dyrt. Så slog Hemtex till med 30% rabatt och då köpte jag ett plus vackra handdukar, måste rensa ut de gamla och köpa nya varefter. Nackdelen är att nya handdukar suger så uselt jämfört med gamla. Sen köpte jag fyra påslakan av satin och två av vanlig bomull. Vi har ju två hem, så både påslakan och handdukar behövs på båda ställena.

56DEE330-11B9-494D-A580-56D5AFF7A722

— Nu har vi varit och firat hos mamma, allt blev trevligt och lyckat som man säger vid kalas. Ungarnas böcker var mitt i prick, de två yngsta så lyckliga med Mamma Mu böcker, femåriga L blev eld och lågor han fick en bok om en familj som går till badhuset. Det var i duschen, fullt med nakna tanter och flickor, tänk så L skrattade här skulle hem och läsas, han är nog den som är värst med kiss, bajs och snoppar, så roligt. Det blev en hit för honom och den största rumpan det var ju min så klart. E 6-åringen fick en med teckningar och berättelser om hur de levde förr, 15-talet, 16-talet osv. Hon likt min T är ju de som suger i sig, båda verkar vara sådana att det kommer kunna gå lätt för dem i skolan, lättlärda och nyfikna, en bra combo för studier. Snopen blir jag när jag får höra att T vet vilka bilnummer vi alla har, bara en sån grej, skulle jag som barn aldrig ens ha tänkt på och i nutid minns jag inte ens vad vi själva har.

Saffranskakan utan ”kladd” var god, rivna marsipanen gjorde sitt i kakan, sen var muffisarna med mycket kanel och socker ovanpå väldigt goda. Vi slog in en tjock pärm med alla bilder och berättelser från mammas Kinaresa, den får hon av tomten på boendet på tisdag plus ett fotoalbum från åren innan hon hamnade på boendet. Julklappar fick hon av oss alla idag, hon hänger inte med så bra nu för tiden och så hör hon dåligt. Bland hennes post låg nu kallelse till ögonläkare, laserkliniken som ska operera gråstarr på henne.

Fridens för denna gång.

Idag blir det slarvmat, säger bara orka, vem orkar laga middag? Vi tittade på varandra och köpte grillad kyckling, potatissallad och så fixar vi lite sallad till det hela, nu mot middagen. Tadaa!

Nu e de jul igen

4604E7E5-A804-4CB7-A9EF-042F84CCC58A.gif

Kära vänner nu står julen och knackar på dörren. De flesta av oss känner nog stressen vilket även jag gör från soffans djup. Förr var den här veckan en enormt lång lista på allt jag skulle, laga mat och baka till julbordet.

Under ungarnas uppväxt kom nära och kära hem till oss och det förväntades att jag som kvinna, husmor skulle laga allt själv, bortsett från lutfisken, den köpte min mamma med sig, det var en dyr utgift för oss med småbarn. Nu pratar jag om ett riktigt hemlagat julbord inte något nedbantat, för att man inte skulle få dåligt samvete som kunde frossa i så mycket god mat.

I nutid är det dottern som håller i vispen och allt fixande, skillnaden är att vi alla tar med oss hemlagad mat och bygger upp ett julbord som skulle passa på vilket tjusigt påkostat julbord som helst.

Jag och maken har våra två stående rätter till julbordet med oss, jag gör sillsallad och Anders gravar lax, ibland händer det att vi plussar på med hemlagad paté och rätt sås, som jag inte kan stava till. Men i år kommer maken göra en smördegspaj med karamelliserad lök som extra.

Fem barnbarn är 15-20 paket och sen handlar jag från mamma till ungarna. I år blir det mest kläder, böcker och enstaka leksaker. Fy farao så jobbigt att komma ihåg alla på rätt sätt, inte för lite och inte för mycket. Sen lite vett över det hela också.

Imorgon ska jag baka saffranskladdkaka med mandelmassa som ska serverad med vispad grädde och frusna lingon, sen muffins med kanel och socker på toppen till vår lilla julfest med mamma på söndag. Då samlas vi där med kaffe och paket för en trevlig stund.

Nu snurrar vi på tills denna juls galenskap lägger sig, en galenskap jag trots allt tycker mycket om.

Jag önskar er alla en Härlig och Fantastisk Jul!

Långnäsornas helg

Den här helgen känns lite som alla långa näsors helg. Barnbarnen kom ju inte och det lämnade spelrum för annat, som att inse att det är första advent och lite ska ju pyntas, med betoning på lite. Ljusstakarna i fönstret och den fina adventsljusstaken i mörkblå keramik med en snygg tomte skulle få sin mossa och ljus.

Nog är det bra med en händig karl, men min gubbe är känd för att ta i lite för mycket, avsaknaden av fingertoppskänsla vid spikning av Ikea-möbler har spräckt en hel del möbler och prylar genom åren. Så när han ska sätta ner första ljuset i keramikstaken vars ljushållare så klart är i keramik, så spräcker han den. Jag vill ju inte påstå att jag är snäll när jag blir besviken och arg, korkade gubbe rent ut sagt. Det finns ju lim att räkna med nu för tiden och mossan kommer gömma hans klantighet.

Nästa långnäsa dök upp när jag öppnade en förpackning med nya köksgardiner med stjärnor i guld, inte alls min vanliga smak, tycker jag tog i där och var lite vågad. Tror min dotter kommer säga något om smaken, när hon ser dem. Tar fram strykbrädan och upptäcker att det bara är en gardinlängd jag har köpt. Gardinlängden är bred, undrar om jag kan klippa den mitt itu? Nu la jag den bara på bänken i arbetsrummet, sur på mig själv. Säger bara orka med att fixa, vilket år som helst.

Imorgon är det dags för mammografi igen, maken hämtar mig, ska vara där 16.00 på nya Karolinska, ska verkligen bli spännande att åka in i området. Nu vet jag inte om det är den nya delen jag ska till, men intressant att se hela komplexet.

Här en bild på gårdagens inköp från servettfabriken. De säljer billigt av de servetter som används när de ställer in färger i maskinerna. De vita kan ha någon färgrest och vem bryr sig, använder det som tork och hushållspapper. Lådan är fullproppad med servetter, tog bara upp en omgång för att ni skulle förstå. Tjing e ling!

Trevlig 1:a advent ❤

97340DF1-8C3E-4118-BFFF-BE3E12F78A3C

Ibland blir det inte som man bestämt

Precis när vi skulle sätta igång och fixa för vårt barnvakteri så ringer dottern, äldsta flickan har fått feber. Så hon var djupt besviken och ledsen, i bakgrunden skrek yngsta argt för hon ville till mommo. Dottern själv var minst lika besviken, första gången utan båda ungarna, hon såg middagen ute på restaurang flyga iväg, såg ännu en timmes harvande vid nattning och ingen unge som vill somna framför sig och sovmorgon med frukost i lugn och ro. Allt puts väck!

Här blev vi sittande och tittade på varandra, jaha då får vi ta han om saker här hemma som ligger och bara väntar på att få komma i ordning. Maken har redan rensat handfatet, tvättmaskinens filter och duschen. Nu drar vi snart väg till servettfabriken och sen ska jag kila in och handla lite julklappar, maken får sitta i bilen med Frasse.

Snubbla på målsnöret!

37224240-6AA6-41DD-8EBD-68F4BC1F6F64

Ringer sonen som är på landet med familjen och berättar att det inte blev som vi tänkt. Han tycker vi ska komma ut, men som sagt vi tar tag i annat hemma. Sen berättar han att ungarna tycker det är tråkigt att inte vi är där. Så nu är vi efterlängtade av alla fem fast på olika vis, inte illa pinkat av en trähäst.

Tingeling!