Nog var jag lite spänd på hur Frasse skulle hantera alla barnen under en eftermiddag och kväll. Han skällde lyckligt och for som en skållad råtta när de kom, ungarna var glada och tog det med ro. Det var nog mest svärsonen som hade problem och stora tvivel på Frasse, det såg jag i hans ansikte. Han är ingen hundmänniska, så är det bara.
Men Frasse bara gled omkring bland ungarna som lekte omkring honom, han låg ibland och vilade, slickade lite här och där, av godis sötsliskiga barnahänder i farten och verkade trivas mest hela tiden. När alla gått hem var både han och jag slut, jag låg på rygg i soffan med ett ben rakt vilande och det andra uppdraget mot ryggstödet. Med ett smidigt skutt hoppade Frasse upp och la sig mellan benen på mig, låter knasigt, men han var så slut, la sitt huvud på min mage och sov som en stock. Nu vet vi att han fungerar med oss alla och det är en välsignelse för oss.
Både maken och jag är så nöjda med gårdagen, mysigt med ungarna, prat och skratt, jag gjorde som Frasse for som en skållad råtta, skulle minsann fixa med maten och dona. Sonen sa till mig att lugna ner mig, det är bara familjen och vi hjälps åt. Sonen skar allt kokt avsvalnat kött från oxbringan och för den delen allt annat. Jag vet inte varför jag alltid blir så stressig nu för tiden. Ett vet jag, det är jobbigt att se andra, med det menar jag maken som jobbar långsamt i köket.
Vi kunde inte rosta brödet i ugnen för pommes friten gjorde att det blev för fuktigt inne i ugnen, utan jag sa ”ta fram brödrosten.” Sen varefter bröden rostades skulle redan hyvlad appenzellerost läggas på brödet, för att sen smältas i ugnen.
Då står maken och lägger ost på färdigrostat bröd, men kommer inte ihåg att rosta vidare samtidigt. Sån gör mig nipprig, det är ju så när man lagar mat, att man har tider att passa för att maten ska kunna serveras, när den är som bäst. Det vill säga pommes friten blir inte god av att vänta på i detta fall brödet. Svårt att släppa taget om att få saker gjort, organiserat och med fart. Jag tycker det är så svårt att inte vara mig själv längre med orken och farten.
Men så otroligt gott vi alla tyckte att det smakade, proppmätta reste vi oss från bordet, tanken var att ta med ostbrickan in till vardagsrummet och kaffet. Men vi vuxna orkade inte mycket ost, men ungarna gillade ostkex. Hade jag vetat att maten var så pass mäktig, hade jag gjort en enkel efterrätt med frukt och lite grädde eller glass.
Oj, nu ska vi åka och hämta T i Södertälje, han har kommit hem från Bryssel. Sonen ringde nyss, han och svärdottern har ätit räkor från Icas salladsbar, båda började må illa och sonen har kräkts. Fy farao! Men jag stannar hemma med Frasse bestämde jag mig för.
Maken var ner till kyrkogården tidigare och la en krans och tände ljus på sina föräldrars grav. 18 år sedan hans pappa dog och mamman dog -95 inte klokt, så fort åren har gått. Klart att vi fick betala för att gravstenen inte satt tillräckligt stadigt enligt nya normerna. På något vis tycker jag att det är en tjänst vi redan har betalt för och borde vara kyrkoförvaltningen som sköter det hela var efter. Men på ett annat vis tycker jag att myndigheter är rätt fjantiga i sitt evinnerliga säkerhetstänk, som när det kommer till kritan inte efterlevs, så mycket mer än på papper. (Tänker tex på hela byggsvängen, där folk stadigt faller ner och dör.)
Några barn leker på en kyrkogård … bara det, vem låter sina barn springa runt och leka på en kyrkogård? En gravsten rasar ner över ett barn som dör. Det är ju en tragedi, men att det skulle styra upp ett myndighetsdrev av testande av att gravstenar sitt fast och fakturor till mängder av folk, vars gravstenar sitter lite för löst. Sånt händer väl bara i Sverige.
Jo, vi har betalt 3000 kr, men på kyrkogården var det mängder med gravstenar som stod på sniskan, betalar man inte tas tydligen gravstenen bort. Undrar hur de tänker sen, ska nya begravas i de gravarna? Sen undrar jag hur de tänker om säkerheten när så mycket hänger på sniskan? Tänkte de inte på det? För mängder av folk kommer inte betala …
Livsglimtar 