Varm om benen

Nu är ugnspannkakan med finriven morot i ugnen, den ska serveras med rårörda lingon och vitkålssallad.

Idag har jag mått bra hela dagen, ofattbart, härligt, efterlängtat. 🦥 Invigde min nya vadderade långkjolen under scooterfärden, den fungerade perfekt. Det blir ju väldigt kallt om benen när jag kör scootern, tittade på den typen av skydd som handikappade har, men de var ju ihopsydda vid fötterna. Så hittade jag denna vadderade långkjol, var orolig att den skulle vara för smal i midjan, men den var stor nog. Så nu kan det få bli kallt, men snön hoppar jag över, så jag kan åka runt som jag vill.

Dagen bjöd solsken och mildhet, Frasse fick både nosa i lugn och ro och så springa. Jag plockar upp efter honom och andras hundar om det ligger nära hans. Jag har kört över sex mil sedan jag fick den i somras.

Man får ju tycka som man vill, men jag kände mig road när jag idag gick in på Amazon och tittade på allt som erbjöds att köpa. Klart jag beställde en omgång, blir ju bra nu till jul att skicka efter julklappar.

Har ni sett så söta, utdöda Dronten som var oförmögen att flyga, de levde på ön Mauritius, 1 meter höga, kan ha vägt 10,6 – 17,5 kg.

Rättvisans uppluckring

Läser att hovrätten sänkte straffet för invandraren som hade svenska flickans huvud i sin garderob, inlindat i folio med mördarens egna fingeravtryck. Tänk så rättssäkert vårt land har blivit? Vad har domstolar för agenda numera, vad är det som styr dem, har vi några lagar som fungerar, när det kommer till kriminellt invandrat folk?

Men detta går ju inte längre, de sprängfyller våra fängelser och mängder går fria i väntan på fängelsestraff, om de ens får ett straff, plus att vi bygger nytt fängelse för dessa invandrare. Det är banne mig bara kostnader för dessa människor, hur man än vänder sig. Vi måste ju få till folkräkningen som regeringen nu vill smita ifrån, så vi kan skicka hem de hundratusentals som lever i den grå zonen i vårt samhälle. Vad tror ni de lever av?

Varje dygn samma hemska upprepningar av mord, brand, våldtäkter, skjutningar, åldringsbrott, bomber. Detta har kommit med invandringen, de som säger annat har rosa glasögon eller ljuger. Jag fattar inte varför inget görs, var är alla riktiga insatser för att bevara freden, demokratin i vårt land? Finns det inte en enda kvinna eller man med råg i ryggen som vågar stå upp, ta fighten mot det totala fördärvet? Ta en massa beslut som fegisarna i regeringen och resten inte bryr sig om.

Orka läsa och ta in detta totala haveri dag ut och in. Men några vill ha det så här, för de är jävligt duktiga på att knipa käft och gärna kväsa oss, som inte orkar se skiten längre utan att det görs ett dugg.

Tomt och tråkigt idag

Skyddar mig ordentligt i affären.

Jämngrått med fint regn bjuds vi idag och jag muttrar för mig själv, blir ingen scootertur utan jag får gå runt huset med Frasse, huset är fem portar brett så det är ju en liten bit att gå, med betoning på liten.

Igår sa kroppen ”gå och lägg dig” men inte brydde sig knoppen om det, hon hade andra tankar att utföra. Så jag satte mig på scootern, mötte granne som vi pratade, väldigt länge. Sen åkte jag till Ica, på med munskydd vilket jag var ensam om. Tänker att de som bryr sig om sig själv och andra handlar tidigare och nu var det ”Vi som kommer från jobbet och tåget, som handlar.” Jag handlade inte allt, för jag hade glömt min stora braiga kasse hemma.

Så typiskt, hjärnan funkar inte som den ska när kroppen tramsar. Jag får inte plats med en Ica korg vid fötterna, så det fick bli en mindre pappkasse, jag kan ju inte åka runt med ben och fötter spretande ut, för att en Icakorg står där fötterna ska vara, men min mjuka fyrkantiga kasse funkar med både mat i och fötterna får plats. Å fy så tråkigt jag skriver idag, kassar och korgar, fötter som står ut.

Idag ska jag beställa en hjärtformad blomkrans till min morbrors begravning.

Resten av dagen tänker jag lyda min kropp idag, så vila och vila.

Urtråkigt inlägg.

Fridens på er alla!

Han gick när jag satt i en taxi

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Jag vaknar onödigt tidigt med oro i kroppen, igår var dagen jag skulle till öronläkare och få undersökt vad det var för fel på sidan av min tunga. Äta var ju bara att glömma, då jag är ulkningens största ulkare när de stoppar in saker i munnen. 11.45 skulle jag vara där, det är ju hopplöst att vänta på något man är så rädd för, jag tog en lugnande tablett.

Väl där möttes jag av ett vitaminpiller till läkare, ganska ung inte svensk, men pratade bra svenska. Inte sjutton var det afte jag hade utan något som hette lichen, sjutton vet hur det stavas och om jag ens skrev rätt, har fixat nu. Ska kolla det senare idag. Fick annan gel att dutta på två gånger om dagen. Jag har fått det pga mitt medicinska nedsatta immunförsvar sa läkaren.

Maken hämtade mig, jag tog en taxi dit med den märkligaste taxitur jag har åkt, får man köra så långsamt och osäkert? En äldre man mörkhyad med glasögon så smutsiga, jag såg ju bakifrån genom dem och funderade på om han ens såg vägen. Eller så hade han nyss fått körkortet … ur ett flingpaket? 😲

Hemkommen är jag slut, totalt. Säger till maken nu äter jag en smörgås och dricker en latte, sen sover jag.

Hann igenom halva smörgåsen, så ringer min morbrors fru och gråter, min älskade morbror dog den stund jag satt i taxin. Jo, vi kommer över, så fort Frasse var klar på sin rundsmörjning hos tjejen vi valt att sköta om honom. Jag är så glad att vi tillbringade resten av dagen med min kära Roffe, hans fru, hennes dotter och man. Jag förstår också vidden av den förlust vi som folk har gjort genom att låta sjukhusen ta hand om döden.

Sorgen, tårarna, stunden jag kunde sitta hos Roffe, prata med honom, klappa på honom, hälsa från de jag hjälpte till att meddela sorgen till. Han låg där uppe i huset och vi umgicks där nere, pratade, skrattade, berättade roliga minnen om Roffe och torkade tårar. Vi väntade in likbilen och funderade hur sjutton de skulle få ner båren, trappan var så smal, sedan han hade fått en stol att åka upp för trappan i. Socialt mycket trevliga män som kom med båren, detta viktiga dygnetrunt arbete.

Tankarna snurrade när de bar ut båren, vi stod i ett fönster och följde sista gången Roffe ”gick” ut ur huset, det var bara så sorgligt. Min skojfriska busiga, gladlynta starka och hjälpsamma morbror, som jag bodde tillsammans med mitt första år, han kändes som min bror.

Svårt var det att ringa mamma och tala om att hennes lillebror nu hade dött, hon grät och där satt jag och kände mig tusentals mil bort, när jag borde ha suttit med henne. Jag ringde personalen och bad dem hålla ett extra öga på mamma. De tackade för att de fick veta, så de kan hjälpa till bättre. Nu är mamma den sista av hela den äldre generationen i min släkt. När jag tänker så vill jag bara storböla, alla som präglade mig är borta.

I helgen tänker jag med maken åka över till mamma, ta med kaffe, smörgåstårta och någon typ biskvi till kaffet. Hon måste få veta allt som hände igår och sörja med sin närmaste, sin dotter.

Två märkliga saker hände dagen före dödsfallet, min son berättar att hans son 6-åringen frågade honom i bilen hem efter skolan, ”Är Roffe död?” Känsliga tentaklar har den grabben, han har inte sett Roffe sedan två somrar. Samma med min mamma som ringde på kvällen till mig och frågade samma sak. ”Är Roffe död?” Jag sa ”Nej” så hon skulle ringa honom och gjorde så. Bara det att hon klarade att ringa både mig och Roffe är ett under. Men han var ju på väg bort och sov så tungt, att det inte gick att väcka honom.

Så idag en dag i baktakt.

Döden kan verkligen vara en befriare från kroppslig smärta, att som Roffe långsamt kvävas, då kan döden inte vara annat än en befriare. Så skönt också att han sov lugnt in i döden. Det var med blandade känslor jag satt där hos honom, lättad att han fått gå och ytterst tacksam att jag fick födas in i familjen nära honom. Han som andra har haft sina fel och brister, men säga vad man vill om honom, han var så levande, engagerad, ni vet den där riktiga socialdemokraten som även jobbade politiskt på fritiden, den äkta socialdemokraten, den sorten som nog bara finns kvar bland den äldreäldre generationen. Samtidigt en man som hjälpte andra, byggde altaner, hus av ren vänskap, alltid lika lätt att ställa upp, se var behovet fanns och ta i.

Vem skyddar vem?

Upp till 07.00 ve och fasa, väckarklockan ringer …

Urinprov och dusch, snabbt i kläderna och iväg till labbet för att lämna de vanliga 3-månaders proverna. År ut och in samma anspänning för att lämna proverna, inte för själva blodproverna, utan för rädslan att de ska visa att njuren har fått problem.

Så när jag kommer hem vet jag precis hur det kommer bli. Frukost först, sen brukar jag somna helt konstigt sjukt trött.

Konstigt att sitta på labbet bland så där 11-12 personer och vara ensam med munskydd? Vad är det folk inte fattar? Om inte annat så skyddade jag de andra från min lättare förkylning och halsonda som jag tror hänger ihop med Afte som jag skrev om sist. Remiss har gått iväg så jag väntar … med fasa, jag är bland de ulkigaste personer jag känner, ärftligt släktdrag. Tänk de ska dra i min tunga för att se hur det ser ut längst bak. Hur sjutton ska de gå till? Ska de se något samtidigt som jag ulkar? Jag får ångest av sånt som ska in i munnen/tandläkaren, nja inte hela han, men händer och prylar, eller när läkaren tar en spatel och trycker ner tungan för att se i halsen, när jag skulle göra en undersökning med slang ner i tarmarna via mun. Men dra mig på en kärra, jag dog nästan ulkningsdöden.

Svävar 🎶

Jag svävar hå hååå, jag svävar högt i de blå. 🎶 Kan du se hur jag sadlar min scooter och drar iväg till Willys? Trodde väl aldrig att en tur till en mataffär skulle få mig att må så bra. Där inne har jag långsamt glidit runt och bara varit fri att vara där så länge jag hade lust, inte så länge min kropp orkade stå och röra sig. På hemvägen kände jag att det gick för snabbt hem, vill dra ut på det fria sköna som ett resårband, som det i mina rymliga tajts. Frihetens byxa och scootern min befriare kan jag inte nog lovsjunga.

Foto av Emre Kuzu pu00e5 Pexels.com

Nyss gled lunchen ner, grönsakssoppa den hemkokta med en skivad avokado och så mitt örtsalt ovanpå. Två Finncrisp med keso och tomat, en kiwi till dessert.

I mitt huvud snurrar en massa inredningsdetaljer till vårt kök, någon gång måste det ju bli klart. Jag har beställt en fläkt över spisen med ett skåp, valde en vit, för metall som är så inne känns kallt, manligt och passar enligt mig bäst i ett kök med mörk inredning. Så där som unkisar vill ha det. Fördomar?

I februari beställde jag fläkten av förvaltaren som lagom la allt inomhusarbete på is i och med Coronan. Två gånger har jag ringt och två gånger har de sagt att de ska kolla upp det hela och ringa mig. Har de ringt som de sa? Skulle inte tro det … förmodligen mina fördomar igen, men får de anställda något gjort överhuvudtaget nu för tiden? Har IQ:t sjunkit så pass att de inte längre klarar av sina betalda jobb? Något är verkligen fel på tjänstvilligheten, ansvaret, lusten hos anställda. Sådana har det alltid funnits, de som alltid smiter och förväntar sig att andra ska göra deras jobb. Men nu verkar det nästan vara en färdighet hos allt för många, att verkligen lägga ner krutet på sina rättigheter, för övrigt är det alltid någon annan som har skyldigheter.

Jaha, det var avdelning surkärring som kan och vet allt.

Köket: Tapet på en vägg. Vägghylla. Krokar. Ska det vara så svårt att komma till skott?

Fridens, nu ska jag sticka på sista vanten som ska tovas senare och glo på Dr Phil.

Stendöd

Så igår stängde jag av paddan för den var banne mig inte snäll, har inte skött sig det senaste halvåret. Den rullar in och ut lite hur som helst, ni minns kanske att jag har skrivit inlägg och så vips ”bara borta” … f*n så förbannad jag har varit många gånger på den. Men igår tänkte jag som så många gånger, rensar upp och stänger ner, natti natti idiotpaddan.

Nog blev det natti alltid, den har somnat för gott och jag fick lite panik, tänkte på allt jag har där inne, text och bilder. Men maken, tack gode gnu för honom, han hade dagen innan gjort en backup när jag fick ett utbrott på paddan och sa en massa olämpliga ord om dess varande.

Men nu kom en annan slags panik, var skulle jag göra allt läsande och skrivande de veckor som apple envisade med att paddan skulle kollas. De ska egentligen bara byta ut paddan då jag inte har haft den mer än två år, till tre är det garanti på byte vid dödsfall. Men klart att de ska fåna sig, ha sina som mest tre veckors rutiner på vänt för mig. Kan de ge konstgjord andning till fanstyget fram till treårsdagen så är de lyckliga. Maken var in till en annan verkstad där de kollade lite och sa hur han skulle göra, vad han hade rätt till.

Nog om det, började att undersöka min mobil som jag mest bara har till just att ringa med. Jag som avskyr att skriva på mobilen, detta pyttefjant som bara skriver fel hela tiden. Skulle jag skriva fel? 😏 Lyckades förstå och tog mig in i Facebook och annat, pillerill. Klagar över mitt förfärliga tillstånd, då skriver min son ”vadå, du har ju en ny PC!” Men den kan jag inte använda har ju inget på den mer än räkningar … ridå.

Men flåt en gammal mänska som inte tänker så tekniskt på allt. Jo, visst kan jag sitta vid PC:n. Men vem vill sitta rakt upp och ner när man kan sitta i soffan, ligga i sängen eller soffan och skriva? Jag med mina garanterade gener till Romarrikets vanor att ligga och göra det mesta, jag har ännu inte fått maken att stå klädd i ett höftskynke matandes mig med druvor. Skämt och sidor men PC föll bort och jag tänkte nu blir det snabbkurs i mobilkonsten. Men då kommer maken med min gamla padda, den han övertog när han köpte en ny till mig. Numera hans padda att ”glo på idrott, när som helst, var som helst.”

Så jag kommer klara mig galant framöver, utan min egen padda …

Nu ska jag göra mig iordning för en tur till min mammas boende, jag har köpt tre par nya skor till henne. Sandaler, inneskor och tofflor, det måste prövas och godkännas, det blir till att sitta ute i det fantastiska höstvädret.

Fridens alla goingar ha det skön t i helgen.

Sim Sala Bim

Som vi letade, i väskor, fickor, allt vändes ut och in. Jag fick böka med ny legitimation för min var borta, förmodade att maken som hämtar mina postpaket hade tappat det. Så igår när vi ska iväg och handla drar jag på mig en lite tjockare jacka, det blåste småkyligt.

Foto av Free Creative Stuff pu00e5 Pexels.com

Ni skulle sett min min och makens min när mitt leg ligger i fickan?! Jag begriper det inte, står där med plastbiten i handen, nämen … va, skrattar, undrar, har du lagt det i min ficka? Han nekar till det … men skulle jag inte ha hittar den som låg helt ensam i min ficka, i en jacka som jag har haft på mig. Ärligt talat begriper jag inte ett dugg av detta mysterium för den jackan använder jag höst och vår?

Så klipper jag itu den gamla legitimationen, så mycket besvär helt i onödan. Glad likväl över att ingen har snott den och använt den.

Igår jobbade maken hemifrån idag är han på arbetsplatsen och jag vaknar relativt pigg för att vara jag. Idag ska jag sätta ett bröd, tvätta och åka scooter med Frasse, känner mig som sagt skaplig, men efter duschen får vi se hur kaxig jag känner mig.

Nu är årstiden när måsar och tärnor flyger omkring i flockar och så de ”skrattar” de för liv och jag känner glädjen i fågelvärldens rutiner, inte bara mina egna. Snart har sommaren glidit över i höst och då tystnar måsarna och under en längre period senare syns de inte, tror de drar längre ut till havs.

I huvudet planeras en kombinerad surströmmings och kräftfest med våra ungar och barnbarn till helgen. Vädret ser ut att bli skapligt utesittarväder och jag längtar efter att få bjuda de små på barnvänlig surströmmingsklämma. Kan tänka mig deras äcklade miner av lukten haha!

Sen stannar vi på landet, nu ska värmepumpen installeras, sen kan värmeböljorna dallra bäst sjutton de vill i vårt land för det ingår AC i pumpen.

Tänkte en massa som jag skulle skriva om, men helt tomt i bollen. Jag får nog skaffa mig ett litet block att skriva upp sånt jag klurar på i vardagen, i livet som så.

Fridens

Tiden är inte alltid något som läker

Svenska folket i svartvitt

Det finns hela tiden människor som tänker rätt och vågar stå upp för det. Här en kompis till mig, det är andra gången jag sätter in Jan Carlzons befriande tal om vart vi var på väg. 2015 var ju synligheten klockren för många av oss, vi som anser att det inte bara ska hjärta till om man släpper in flera miljoner mest män, ekonomiska flyktingar.
Idag ser inte alla, men fler vart invandringspolitiken har burit oss. Dessa hätska män som nu vandaliserar vårt land, vårt folk, de sökte en fristad från krig och elände, från länder ingen vill bo i, men semestrar där gör de gärna. Med sig hit tog de allt de sa de ville lämna.
Så nu sitter vi här med våra naiva, ickeförstående, handlingsförlamade politiker och allt deras ickehanterande har de strösslat ut över polisen och det mesta av vårt lands kommuner. Lågt i tak, inga pengar till mer än andra länders folk och dessutom deras kommuners kassor, så de kan ge kommunal service till sitt folk ???

Jan Carlzon fick stående ovation när han pratade flyktingar.

Jan Carlzon en av Sveriges kändaste direktörer, stod inför 500 åhörare på Kvalitetsmässan i Göteborg 2015. Han sa: – Ingen kan kalla mig rasist. Hela mitt yrkesliv har byggt på öppenhet mot världen. Men nu är jag för första gången orolig.

– Jag känner stor oro, säger Jan Carlzon . Öppnar man sin famn måste man också öppna sina ögon. Välkomnar vi människor på flykt måste vi också kunna ta hand om dem. Vi kan inte ta emot fler än vi klarar av. Det förvånar mig att politikerna inte har förstått det.

Det enda partiet som tagit till sig den förståelsen, samma som många medborgare runt om i landet, är Sverigedemokraterna. Plötsligt diskuterar varenda människa invandring och integration med utgångspunkt från den verkligheter de lever i . De enda som inte verkar bry sig är de politiker som har ansvaret för den uppkomna situationen.

Så frågan Jan Carlzon ställer är , har vi det ledarskap som situationen kräver eller har vi fått ledare som följer hopen och försöker samla ihop det som blev kvar det som så tydligt visar ett dåligt ledarskap ?  
– När man tar på sig ett stort ansvar krävs också ett stort ledarskap det som så tydligt har saknats de senaste åren i svensk politik. säger Jan Carlzon.

Tyvärr så har ansvariga politikerna i både Alliansen och det rödgröna blocket struntat i att ta hand om de som kommer hit. Man har fört en politik där tuta och kör och se vad som händer varit det som gällt. Alla opponenter av den politiken har de gemensamt anklagat för främlingsfientlighet. Man har med sin politik skapat klasskillnader i samhället där man får gå tillbaka ända till 30 talet för att se motsvarande samhällsförändringar. Något som inte verkar ha bekymrat de ansvariga politikerna att man är skylldig till att sparkat tillbaka utvecklingen i klasskillnader till i början på 1900 talet i Sverige.

Man har med det skapat en kriminalitet som har gjort flera områden runt i Sverige klassas som särskilt utsatta där myndigheter har svårt att få ordning på utvecklingen. Man har struntat i att föra en bostadspolitik som ligger i fas med de som man lockat hit. Man har struntat i att ge skolan resurser för att tillgodose flyktingbarns större behov för att integreras i skolsystemet, Man har i stort sett struntat i allt som skapar en vettig integration av de nyanlända.

I stället för att föra en vettig politik så har man försökt ändra fokus på de problem som uppstått genom att svartmålat de som opponerat sig mot den politiken. Ingen självrannsakan här inte mer än att när de fått ur sig sin frustration på Sverigedemokraterna så ger man sig på motståndarblocket och anklagar dessa för att inte ta ansvar. Att bägge blocket har lika stort del i det som sker vill man inte låtsas om.

Att någon överhuvudtaget kan rösta på de partier som är ansvariga för det vi nu ser är en gåta. Och i stället för att rannsaka sig själva så fortsätter man ge sig på det enda parti som varit kritisk till invandringspolitiken i hopp att man skall ändar fokus så att de slipper stå i skamvrån inför medborgarna för vad de ställt till. Vi kan väl hoppas att fler tar till sig vilka som är de verkliga syndarna i hur man skött Sverige i flyktingfrågan de senaste 10 åren. Nu får svenska folket vara beredd att städa upp efter vad den naiva flyktingpolitiken lett till.

Man skall aldrig rösta på ett parti i vad de vill åstadkomma utan man skall rösta efter vad de åstadkommit med sin politik. Med det synsättet så är det många partier som borde känna sig oroliga inför valet 2018.

All denna tekniska förändring, vad tjänar det till?

Tragglar med det nya här inne, hoppas att jag får ordning på det, de här blocken som ska skickas hit och dit, läggas på varandra. Jag får ♠️ försöket läsa, men begriper inte vad det här röriga ska tjäna till. Jag vill läsa inlägg, skriva och få in lite bilder här och där, hur svårt kan Wp göra det?

Synd att man inte kan skydda sig emot sk teknisk utvecklingen. Jag har ännu inte lyckats hitta ”hur man får in en bild i text.” Under sker!

Men titta här ett genombrott, passande skydd mot baciller och teknik?

Idag ligger dagen som en halvfuktig filt över allt, inte var det mycket regn som kom inatt, men fukt lämnades. Idag gick maken turen med Frasse och jag känner mig så nöjd med att inte behöva göra någonting denna dag.

Vi har pratat om att ta en tur, jag med scootern ner till nya området, gå efter strandpromenaden och stanna till, fika på något ställe. Ska bli spännande att se, tror jag kan åka hela vägen fram till/genom Kappsta, där Raul Wallenbergs väska står som ett monument över hans gärning. Men nja, jag nöjer mig med en fika på bryggan som första tur, om vädret inte slår om till regn.

Som av en händelse har både Wp och Fb ändrat sitt utseende samtidigt, så jag virrar även inne på Fb.

Nu ska jag sätta fart, snigelfart ok!

Wp trasslar, naprapat och tjockisar

549D4594-555E-4C0A-8AB3-678F573BF9E4

Några rader, fast det tar emot i värmen, som om jag inte orkar samla ihop mig. Igår levde jag livets glada dagar, tog scootern och åkte med maken till affären. Jag och Frasse satt i skuggan och väntade på husse, tror vi båda njöt av att betrakta allt som rörde sig fram och tillbaka. Kände sån lycka över att kunna hänga med, friheten att bara se folk i rörelse, vid middagstid, så många var det. Samtidigt känslan av att jag nu för tiden inte känner eller ens känner igen en jäkel som drar förbi. Tänkte att jag kunde sitta på vilket torg som helst.

Men på väg hem mötte jag C som satt vid uteserveringen med vinglas och småfull måndag middagstid. Min kära vän som nog har tappat kontrollen över det här med drickandet. Vi ska ses nästa vecka, ha picknick sa vi, det blir nog av, för vi gillar att träffas och prata ihjäl oss. Jag har redan pratat ”drickande” med henne och hon har sina perioder, så jag säger nog inget om det nu. Folk får liksom välja sina egna liv och jag vet att hon tar upp det själv, ibland.

Sen körde jag vidare mot en speciell bänk där min tidigare granne från Chile brukar sitta. Maken tog Frasse och matkassen och gick hem, jag ville prata med M länge, vi ses inte så ofta sedan jag flyttade. Hon har blivit riktigt sjuk och jag hoppas tabletterna hjälper hennes lever, annars blir det kanske transplantation om hennes kropp pallar det. Min lilla goa fd granne, hennes ena dotter gick i sonens klass och vi bodde på samma våningsplan i många år. De hade ju inte ett smack när de kom hit och jag var ner i min källare och letade upp lampor, mattor och massor av saker de kunde ta. Jag som alltid gillat att köpa stora och små muggar fick ju alltid för många till slut, upp med dem på bricka och in till M som alltid ville ha, för att inte tala om barnkläder hit och dit, fram och tillbaka.

Ryggskottet har blivit mycket bättre efter träningen jag har gjort sedan jag var hos naprapaten, tills igår. Då under dagen vevade jag tydligen för mycket, så redan igår kväll kände jag av ryggskottet igen. Blir inget kul besök alls att få ar … just här tappade jag wp igen, sidan kraschar står det och jag försökte komma in, men det bara liksom rullar, byter sida, hit och dit. Så släcka ner allt, gå ur, gå in, rensa. Jag vet inte varför det är så mycket besvär på min wp nu för tiden.

Nu har jag varit hos trevliga naprapaten, jäklar det gör så ont. Hela jag var dyngsur när jag reste mig upp. Med lite info om träning och rörelser som han skickar på mailen till mig, så kan jag fortsätta träna hemma. Tänk så kul det är med människor som han, möter mig barfota, pratar och inspirerar med sina tankar och humor. Vi hittade verkligen varandra, inte något snack om vem jag ringer när jag behöver en omgång. Det här att klä av sig, stå där i Bh och underbyxor … är verkligen inget jag har lust med, men vilken smart kille detta var, han var så inne i sina inspirerande tankar som han delade, att jag inte kände mig betraktad som annat än en kropp som han ville hjälpa. Befriande att se sitt förbenade gropiga, valkiga jag i en spegel och tänka äh va faAn, skit samma.

Det får mig att tänka på igår, när jag satt och betraktade alla människor på torget. Just hur vi klär oss är rätt intressant och hur icke klädsamt en del klär sig i förhållande till kroppsstorlek, längd osv. Jag ser denna kvinna i sina bästa år med ett mindre barn, hon har supertajta shorts och en supersnäv överdel. Så gräsligt tjock, men egentligen gör det mig inget för hennes del, hennes val. Jag är mer i mig själv känslan när jag betraktar henne, jag skulle aldrig klä mig så ute bland folk, för jag har som en gräns i hur just jag med min övervikt får se ut med andra runt om.

Så att jag och många med mig är feta, det gör egentligen inte mig något, jo, om de är unga tycker jag det är för jäkligt. Att föräldrar inte gör sitt, håller efter ätandet, när ungarna redan som små blir tjocka. Det är så det börjar, sen blir de tjockisen i skolan, föräldrar borde veta hut, om barnet nu inte lider av någon sjukdom.

Minns min dotter i skolåldern, hon var mullig, la på sig lätt och jag var tvungen att bli stark, envis och känna mig som elak mamma när hon inte fick äta vad hon ville efter skolan och på fritiden. Hon var så arg på mig … men jag tänkte, glasögon, tandställning + tjock! Aldrig … de två första kunde jag inget göra åt, men vikten kunde jag styra. Som vuxen tackade hon mig för att jag stod på mig, men kul var det inte, verkligen inte.

Nu hoppas jag inte att någon som läser blir sårad, jag är själv redigt tjock så jag vet hur det är, hur svårt det är.

Fridens

Väntan

Detta eviga väntande, mest hela livet är just att vänta. I stunden väntar jag på att min städerska ska komma, senare väntar jag på att åka till naprapaten, för jag har väntat i flera veckor på att ryggskottet ska gå över.

Jag tror man väntar på att födas och sen vet vi alla vad vi mest väntar på under första åren, mat och mat, ny blöja osv. Mer medveten väntar man på förskolestart, skolstart, sommarlov, vinterlov, skolstart osv i många väntans år. Väntar på förfesten till studenten, allt dansande, resande, semestrar, rätt jobb, färdiga studier, lön, alla födelsedagar, kalas, jular, påskägg …

Vänta på den rätte, på barn, på deras uppväxt, deras giftemål, barnbarn som väntar på att allt ska upprepa sig.

Det gör ont i ryggen, jag blir trött och har sovit mer än vanligt, maken reagerar när jag lägger mig efter 22-tiden, då är Maggan risig. Men det finns ju så mycket att glädja sig åt ändå och stunderna av välmående och en slags ny förväntan och ta me sjutton just glädje i att vara i stan igen, sen att maken ännu jobbar hemma och går mot sin för alltid lediga tid i livet. Han har en stor maskin som ska installeras på jobbet och det krävs en del närvaro, så han kommer vara på jobbet en del, då han har ansvaret för det hela och det blir väl lite som kronan på verket, hans avgörande sista stora grej på jobbet. Gäller att ha tungan rätt i mun.

Nu är jag tjock igen, gick upp åtta av mina 10 minus. Denna förbannade vikt, är så trött på att ha dessa negativa tankar surra som ett getingbo i skallen på mig. Bortsätt för allt negativt rent kroppsligt av övervikt, så är det så här för mig som är transplanterad, jag får ingen ny njure om jag är fysiskt svag vilket jag är och tjock. Då blir det dialys igen de år jag har kvar, fan så det stressar mig. Men det är som om jag har lagt av, orkar inte jagas av maran, som om all energi dragit sin kos. Under själva njursviktstiden tjatade min första läkare hål i skallen på mig om vikten, jag vägde inte alls som nu, men gud så illa hon gjorde mig med detta överdrivna intresse för min vikt. Det sjuka var att när jag gick ner i vikt kommentera hon det inte ett dugg. Jag bytte ut henne efter många år, det tog ca 9 år från konstaterandet av njursjukdomen tills jag fick en ny njure. En långsam, plågsam nedgång av kroppens funktion till dialys först, sedan turen att få en njure.

Minns ni min vän som opererades för hjärtat förra året? Det blev ingen bättring med henne, hon har ännu dialys tre gånger i veckan och sondmatas ännu. Vissa delar i hjärnan tog stroken ifrån henne och oss. Hon är sig inte lik, kommer aldrig bli sig lik, dessutom klarar hon sig inte själv utan maken, hemtjänst och dialysen som sköter om henne. Nästa vecka ska maken ta henne med till en soffa utanför deras hus, hon går lite med rullator. Jag tar med kaffe, hälsar på. Så sorgligt hon och jag bodde många år i samma hus och umgicks massor. Våra döttrar gick i samma klass och sen sydde vi tillsammans, hjälpte varandra, pratade, skrattade. Tänk hon som jag kunde slänga käft så mycket med och så vi har skrattar åt oss, åt livet.

Nu är hela den biten borta, hon är inte hon längre, men hon minns mig, men jag vet inte på vilket vis. Jag bakar något till maken hennes och mig, för hon äter ju inte, vad ska det tjäna till, hon har ju sin slang, säger hon. Motivationsområdet är puts väck.

Så kan det sluta när man åker in för en planerad operation, det gör ont i mig när vänner drabbas så hårt. Stackars make, hur långe kommer han orka?

Fridens för denna gång.

4AB92F33-DA95-45AA-A228-43A1591AB8E9

Hårigt blekt värre

23BE9E9C-CA7D-4250-8F1F-2C0515DF46FA

Inte hör jag vad som sägs, det mal och mal. Frågar maken ”vad han lyssnar på? Golf instruktioner säger han.”
Bevare mig väl så urbota trist, sa jag.
”Jag var så dålig sist, att jag kunde kasta klubborna i sjön, blev svaret.” ”Bättre kasta dig själv i spat, klubborna genererar ju en del att sälja, sa jag.”
Sen blev det tyst …

Jag fnissar för mig själv, men gillar hans ärlighet, golf är i mina ögon tråkigt. Bangolf var jag bra på, brukade vinna, då, förr som med en normal kropp. Undrar om det visade på en möjligt bra golfkarriär? Nää, säkert inte, men ligga här och fundera på det som aldrig blev är ju döfött.

Finns det något tråkigare än att hålla på med sin feta lekamen. Håriga ben och armhålor, smörja in sig, fila fötter, klippa tånaglar, tvätta hår, föna hår? Dusch varje dag är min melodi, allt det andra får jag liksom tränga in när orken finns.

Förr behövde jag aldrig smörja min kropp … idag ett levande fnöske som kräver mer rundsmörjning än jag pallar med. Hur sjutton klarade män det förr, nu menar jag svenska äldre modellen av män, som tveklöst aldrig nuddade kroppen med annat smörj än möjligen en rak höger i nyllet vid bråk.

Nutidens män är ju annorlunda, de smörjer, klipper och rakar, till och med pungen. Har du fattat vad en rakad pung gör för skillnad? Det här med analblekning, betyder de att de bleker håret eller hålet? Antar att håret rakas och det som bleks är hålet, blir vad bättre då? Hur gör färgade män då, är de inte lite ljusar just där av naturen eller tänker jag fel? Det skulle se bra underligt ut med ett ljust blont hål på en svart man? Men igen vem skulle titta där?
Gud så glad jag är över att inte vara den typen av man i nutid.
Vem glor en annan i det hålet och blir till sig av lycka, ahhh ett blekt hål, hela världen ler mot mig. Ska väl vara bögarna som bleker hålet eller gör heteromän det och framförallt varför?

Förr kunde vi kvinnor alltid oja oss över att vi menstruerade varje månad, dåligt mådde vi och pengar kostade skydden. Männen slapp som vanligt undan med endast rakning, vilket var avundsvärt orättvist.
Skulle vi minsann ha allt kämpande, mens, graviditet, födandet, gynundersökningar, ammandet, klimakteriet.

Antar att männen tröttnade på att bara raka ansiktet, tänkte länge på vad de kunde lägga till, det blev rakning av hela kroppen, inklusive de ädlare delarna, (enligt de själva) lidande med vaxning både här och där. Men skägget slutade de raka och ser nu ut som gamla gubbar i förtid, ser ut som något man kan skrämma barn med.

En del tycker om skägg, gör sällan jag, inte ens de två hårstrån i kors jag ständigt jagar på min egen haka.
Denna dag idel frågetecken?

Ha de gött nu med blekta eller naturliga kroppsdelar.

Tjing

Livet med en klick tiger

FEB7AD79-14D2-4B3F-82F1-60E8198B0078Det finns så mycket goda människor i världen, ibland är det lätt att glömma det. 💛

Så skrev jag igår på Facebook …

Samtidigt som jag drunknar i mail från bedragare. Jag vinner oavbrutet stora summor, jag får hela tiden pengar att handla för från Lidl, Ica, Coop och andra. Bit coin i all evighet, de har till och med satt in pengar på ”mitt” konto, som jag inte ens vet att jag har. Herrar i lämplig ålder, gärna med metallskrot på axlarna från något Amerikanskt vunnet krig, blir ständigt kära i just mig. De vill så gärna ha kontakt med mig, de står i rad. Tror hela Nigeria vill med mig, åtminstone den manliga delen. När till och med Viagra glimmar till och tigger om köp, då inte bara muttrar jag.

Denna Covid19 sommar har varit något i hästväg när det kommer till bedrägligt förfarande på Fb. Aldrig har jag fått så mycket skit, min ”skräp” knapp är snart utnött. Inte spelar det så stor roll vad jag gör, skurkarna har automatiserade utskick, men visst borde Facebook kunna stänga av en massa ren skit.

Nästa elände är ryggen, något bättre, men så segt och så in i helskotta ont, just nu brinner nederdelen av ryggen och ner i skinkorna. Maken har smort in Tigerbalsam som både hettar och kyler, mycket konstig känsla. Så länge jag sitter eller ligger är det skapligt, men att ta sig upp … stå där och inse varför de skämtsamt visar ryggskott med någon som går krokig som en ostbåge. Att räta ut sig är plågsamt och de första stegen är banne mig märkvärdigare än de på månen. Först står jag bara där och konstaterar att inget händer, sen kommer det några pyttesteg som känns som ”den förlamade som tog sin säng och gick,” sen kommer det hela igång och bättras på varefter.

Jojo, nu ska vi, jag snart stappla ner till utrymmet och titta om min elscooter  står kvar, laddas ska den, om den finns på plats.

Igår på väg hem i bilen köpte jag en ny tvättmaskin, hoppas de kommer med den innan veckan är slut. Den gamla maskinen har gjort sitt, den läcker värre än en gisten eka och sist tyckte jag inte kläderna luktade gott, vägrade ha dem på mig. Blev till att tvätta om dem i maskinen som är ny på landet. Fick för mig att den gamla maskinen inte skickade ut smutsvattnet ordentligt, där av lukten. Men maken han säger att min näsa är helt galet överkänslig.

Jo, jag tillhör de som har sjukt bra luktsinne, känner allt och lite till. Kan ju bara säga att det blev ännu mer utstuderat efter njurtransplantationen, varför? Har jag ingen aning om.

Imorgon får jag spotta upp mig, ett bokat besök till min morbror, han som har syrgas och inte så långt kvar. Han är ännu hemma med sin fru, som tar hand om honom, det är så tungt och sorgset. Han har varit som min bror i uppväxten, jag bodde hos mormor mitt första år och han bodde då ännu hemma. Fy fan rent ut sagt för att kvävas, sitta och vänta på att dö på detta vis. Vi sitter i trädgården med hans fru och fikar, han  själv sitter vid ett speciellt fönster inne, han tar sig inte ut. Så vi träffas på det viset.

Nu ner till scootern.

 

Mest mutter

AC0937CA-9885-403E-8D12-275AE2B5E6C1
På diskbänken ligger kräftor för att tinas, ikväll festar maken och jag, inte för något speciellt, bara för att vi blev sugna. Idag blir det till mångas glädje uppåt 25 grader varmt, så de känner sig extra lediga och lyckliga.

Klimathysterin passar på att skriva om värmeböljan i Europa … har de helt glömt bort det vanliga vädret? Varje augusti brukar det slå till med en värmebölja, till och med vi får det ibland. Växlande väder har vi haft i alla tider och förändringar kallare/varmare sker under otroligt lång tid. Så de fejkar med siffror om vädret hela tiden, jag har läst så mycket påhitt och folk blir rädda och sväljer allt. Vad jag inte förstår är vad de ska ha för nytta av folks rädsla och vad de ska ha alla pengar till? Men vi som litet skötsamt land är som en spott i havet, alla våra skattepengar och förändringar kostar oss galet mycket. Samtidigt som de riktiga miljöbovarna skiter fullständigt faan i det hela, stora länder som inte håller måttet för fem öre. Men folket i vårt land, låter de dra stora lass åt andra, resultatet blir bara högre skattetryck på oss, pengar vilket inte alls går till det vi tror.

Nej, nu ska jag fortsätta sticka och lyssna på någon som pratar om annat, lättsamt, lättsmält utan ringa värde. Något som kan få mig att tro att jag ännu lever i det land jag växte upp i.