Imorse gjorde det ont när mobilen talade om att det var dags att gå upp och ta sin medicin. Så trött och virrig slängde jag in tabletterna med för lite vätska, det trycker sig ner allt för torra och gör ont. Så där som någon gång har hänt som barn, med en för stor nersvalt typ köttbit.

En grå dag, lika grå som min kropp känner sig, tror vaccinet bubblar runt och ökar upp inflammationen jag ständigt har i kroppen. Idag blir det en Alvedon dag.

Maken är ute med Frasse på sin långtur, vet inte om det blir en eller en och en halvtimmes tur. Jag hade tänkt mig besök hos mamma idag, men kroppen orkar inte. På tisdag ska hon äntligen opereras för gråstarr, det ska bli så skönt att det äntligen blir av. På torsdag ska vi hälsa på mamma med påsktårta, påskägg, tidningar och frukt. Först ska jag bara till vårdcentralen och lämna alla blodprov och annat. Sen bär det av till landet och friheten att välja själv hur länge vi ska stanna där, onsdag är makens sida arbetsdag. 🥳✨⭐️💥☀️🌈🥂🍾

Nu har jag fått en idé om att skaffa fem typ skokartonger med snyggt papper på, kommer köpa snygga lådor, en för varje barnbarn. Varje unge ska få ett par tovade vantar och ett par sockor i vuxenstorlek. Sen har jag lite annat fint som jag tänker lägga ner i lådorna och stoppa in lite kärleksord i vantarna, de ska hitta lappen, när vanten ska prövas. Dessa lådor ska fyllas med personliga gåvor, sånt jag tycker skulle passa just det barnet. Tänk om jag hade fått en sån låda efter min mormor, då hade jag storgråtit av glädje. Nu är ju inte min tanke att de ska storgråta, mer att de kommer minnas mitt eviga stickande och den förhoppningsfullt sköna känslan att jag får värma deras händer och fötter även som vuxna.

Så nu har skallen lite att spinna på framöver, får väl skynda mig, vet ju aldrig framöver vad som händer med alla muterade virus.

Mamma sa i telefon att hon inte hängde med, jag pratar för snabbt. Gud så jag har tänkt på det. Jobbade i många år med äldre och anpassade mitt prat för att de skulle hänga med. Men, som om jag inte har tänkt tanken, att min mamma inte skulle hänga med i mitt prat. Mamma är ju mamma, hon fattar vad jag säger … fattar, men hinner inte med. Allt förändras, mamma är mamma, men likväl inte, jag är hennes mamma numera. Jag vill inte att det ska vara så, så kapabel som hon har varit genom livet, chef på jobbet, rest långa resor ensam, Kina, Ryssland och andra länder. Varit en orädd kvinna, på många vis ett föredöme att växa upp med.

Nästa tanke kommer till mig själv, mitt eget åldrande. Det kommer nog bli ensamt om jag bor på boende, ensamt på besök från barnen. Men det överlever jag säkert, många föräldrar får nog sitta ensamma, hoppas på de fem barnbarnen, kanske de tittar in en gång om året, det blir fem besök. Sen kommer ungarna i maj när jag fyller år och en gång till jul. Vilken tur att jag inte förväntar mig så mycket, det förenklar för mig. Fast tankarna snurrar.

Tänker på hur det ser ut redan nu oavsett Corona, mamma får väl besök typ två ggr om året av dottern, hon pratar, men det händer inget. Sonen åker dit några fler gånger, men det är nog hans fru som vill och trycker på. Får man ens skriva sånt här? De flesta har yta som ledord, bara det ser fint ut för andra, så är allt bra. Lyckliga familjer, tror ni de finns, som glider genom hela familjelivet med bara kärlek och leenden, fester, mys och livet leker, gärna på långa fina resor, god dyr mat, vinglas i fokus som visar på lyckan i livet.

Min längtan efter ärlighet i skrivandet är både självklart och förbaskat svårt. Det som skrivs om andra är ju bara min vinkel av saken, personen. En liten skärva av allt den andra personen är.

Mina barn är ju det absolut bästa som har hänt mig och jag älskar dem som man numera säger ”till månen och tillbaka.” De växte upp så olika redan från början, det är det som är så fantastiskt spännande med att få barn, vad blir det av dem som personer. Vissa delar av utvecklingen är ju bara jubel och klockspel, andra drag skylls på maken för inte skulle väl jag … jo, då. Så vissa drag är tydliga redan som små och en del gillar jag inte, men det hör ju till deras personlighet.

Man får heller inte tycka mer om den ena än den andra ungen, fast alla vet att man gillar alla sina barn, fast på väldigt olika vis och vissa delar kommer du ärligt aldrig, riktigt tycka om. Precis som de kommer tycka mindre bra om vissa av mina personlighetsdrag.

Nu tror jag att jag ger mig för denna gång. Nu har det grå vädret blivit ett fint regn som klänger på rutan och gör min utsikt lika diffus som livet ibland kan vara. Jag envisas med att försöka skala av mig själv, bit för bit, men det blir lätt ensidigt och sig själv ser man ungefär lika tydligt, som ut genom ett riktigt regnigt fönster. Men avslöjande blir texten, för er som läser och ser min ynklighet som människa.

Så här dagen efter själva vaccinerandet mår jag ännu bra, bara vänsterarmen som kunde ta en paus. Men igår några timmar efter undret skedde, blev jag yr på nytt vis och mådde så konstigt. Några timmar trodde jag att jag skulle bli riktigt sjuk, men det la sig. Läste runt och hittade fler som känt sig så där konstiga, så vet ni om ni upplever detsamma.

Ni kan glömma hushållsnäras vaccinerande i samma veva som vi transplanterade får vårt vaccin. Det har Region Stockholm tagit bort, men det fungerar tydligen fint på andra orter. Så i maj lär de ha vaccin till resten av befolkningen och det tror jag fan i mig inte på. Även om de får vaccin, så klarar inte regionen av att organisera det hela. Sämsta regionen i hela landet, det skäms de inte för. Det som gör mig så arg är att de går ut med upplysning om att vi ska kallas och hushållsboende, min man då, ska få ett papper som ger honom förtur till vaccination på vårdcentralen. Sen kommer jag där till min vaccination och ber om pappret till min man, syrran som kollade mitt leg visste inte ett dugg om det. Inte min vårdcentral heller. Hur vore det om regionen kunde upplysa oss om det som blir pannkaka? Nä, misslyckanden ligger de lågt med, oavsett hur och vem, vad det drabbar.

Igår ringde Frasses förra ägare, hon ska upp till Stockholm idag och kommer över på en fika, ute så klart. Det ska bli så spännande att se hur Frasse reagerar. Jag tror han får glädjefnatt, men det var inte förra ägaren så säker på. Det blir bra att träffas en stund, få prata lite om Frasse och livet.

Förra helgen tog maken med sig Frasse till en Västgötaspetsträff på Gärdet. Tänk er 26 hundar av samma ras, lösa och lyckliga i en stor grupp. Först var Frasse lite avvaktande, men sen lossnade det och han for runt med hela gänget. En timmes promenad en gång i månaden, maken kommer åka dit igen. Trevligt folk och måste vara så kul att se alla glada hundar, en ras som älskar sin egen ras bäst, ras”ister” helt enkelt hahaha! Jo då, det var andra hundraser med och de lekte så fint med varandra hela högen, lika bra att förtydliga i landet där allt nagelfars och ondska ständigt upptäckts i varje sneseglande ord.

Nu minns jag inte vad jag har skrivit tidigare … men cancerfri är jag, såret blödde lite senast igår, så det är det värsta sår jag någonsin haft på att läka uselt, opererades 10 februari. Tänker på det lååånga ärr jag fick efter njurtransplantationen, det läkte så snabbt och fint jämfört med detta lilla skitsår.

Påsken närmar sig och för mig är det inte bara påsk utan maken går äntligen i pension. Det ska firas på på landet med sonens familj och min morbrors änka. Det ser jag fram emot, barnbarnen, maten, samt att bara vara ute tillsammans. Nu ska jag ta tag i dagen, eller om den tar tag i mig?