Det här att ha maken hemma förvirrar mig, tror det är helg hela tiden på något knasigt vis. Nu har han fått sin första pensionsutbetalning och vi firar med skaldjur till middag. Inte för att utbetalningen är så stor, utan för att det var hans första. 🥂🍰 🎉
Sonen är pigg, vill jobba, men det går ju inte för sig. 🦠 Han blir flåsig om han anstränger sig och jag vill så gärna dela med mig av min långtidsverkande astmaspray Budesonid som innehåller en av få saker som hjälper vid andningsbesvär och hosta vid Corona. En storsäljare för Astras företag, finns både mer akut spray att ta och så denna med långtidsverkan med kortison. Nu tänker jag på antalet dagar han har varit sjuk, många blir ju jättedåliga fem dagar in och andra 8-10 dagar. Jag kommer inte bli lugn förrän två veckor har gått sedan det började.
Jag har hamnat i någon slags baktakt, tycker inte jag får något gjort. Igår lyckades jag tova ett par herrvantar till ett par typ liten dam eller barnvante. Brukar aldrig bli fel, men sånt händer så klart de där dagarna man inget får gjort. Jag har ju skaffat mig en mission med det här att jag ska sticka till mina vuxna barnbarn, nu är yngsta 4 och äldsta 11, så det är en idé jag vill genomföra och lämna efter mig till dem i framtiden. Vantarna som kympte (det ska stå kympte) var ju så klart ett par i herrstorlek, far och bada de är jättestora, innan de tovades och blev för små. Så det är bara att börja om, gilla läget. 🔆
Maken drog iväg och handlade, kom hem med fina tulpaner och Betsy Sandbergs fina chokladpraliner till mig. Han är nog livrädd att jag ska smalna av i helgen hahaha! Själv har han verkligen slankat av efter nästan två års promenerande med Frasse. Äsch, jag är så fet att jag inte orkar ta tag i det, tur att jag inte är kort i rocken för då skulle jag nog se ut som en fyrkant med rundade kanter, oval eller sälformad kanske är närmare sanningen.
Wp säger att det idag är 14 år sedan jag började skriva här, inte klokt.
Nu har jag spelat Fia med knuff med barnbarnen, jag vann. Lärde yngsta att hålla tärningen i öppen handflata och liksom rulla iväg tärningen. Skrattade gott, hon var så kletig att tärningen satt fast i handflatan, frågade om hon hade lim i handen. 😃 Handtvätt är inte hennes bästa gren.
Maken och sonen handlade fågelholkar på vägen hem från golfandet, gamla holkar ska rensas och nya sättas upp. Vädret briljerar ännu och jag har bjudit chokladbollar stående barfota på trädäcket, det var så härligt att känna de ljumma plankorna under fötterna.
Nu snackar vi mat igen, sonen har köpt rostbiff och vi entrecôte, grillat blir det och vad som ska serveras till får vi se. Igår grillade maken palsternackor och det var väldigt gott, rotfrukter är verkligen något alla borde äta mer av, så gott även i ugn, blandat med andra rotfrukter.
Tingeling, snart ut till mina små skunkar igen. 💛☀️💛
Imorse gjorde det ont när mobilen talade om att det var dags att gå upp och ta sin medicin. Så trött och virrig slängde jag in tabletterna med för lite vätska, det trycker sig ner allt för torra och gör ont. Så där som någon gång har hänt som barn, med en för stor nersvalt typ köttbit.
En grå dag, lika grå som min kropp känner sig, tror vaccinet bubblar runt och ökar upp inflammationen jag ständigt har i kroppen. Idag blir det en Alvedon dag.
Maken är ute med Frasse på sin långtur, vet inte om det blir en eller en och en halvtimmes tur. Jag hade tänkt mig besök hos mamma idag, men kroppen orkar inte. På tisdag ska hon äntligen opereras för gråstarr, det ska bli så skönt att det äntligen blir av. På torsdag ska vi hälsa på mamma med påsktårta, påskägg, tidningar och frukt. Först ska jag bara till vårdcentralen och lämna alla blodprov och annat. Sen bär det av till landet och friheten att välja själv hur länge vi ska stanna där, onsdag är makens sida arbetsdag. 🥳✨⭐️💥☀️🌈🥂🍾
Stickade nytovade vantar.
Nu har jag fått en idé om att skaffa fem typ skokartonger med snyggt papper på, kommer köpa snygga lådor, en för varje barnbarn. Varje unge ska få ett par tovade vantar och ett par sockor i vuxenstorlek. Sen har jag lite annat fint som jag tänker lägga ner i lådorna och stoppa in lite kärleksord i vantarna, de ska hitta lappen, när vanten ska prövas. Dessa lådor ska fyllas med personliga gåvor, sånt jag tycker skulle passa just det barnet. Tänk om jag hade fått en sån låda efter min mormor, då hade jag storgråtit av glädje. Nu är ju inte min tanke att de ska storgråta, mer att de kommer minnas mitt eviga stickande och den förhoppningsfullt sköna känslan att jag får värma deras händer och fötter även som vuxna.
Så nu har skallen lite att spinna på framöver, får väl skynda mig, vet ju aldrig framöver vad som händer med alla muterade virus.
Mamma sa i telefon att hon inte hängde med, jag pratar för snabbt. Gud så jag har tänkt på det. Jobbade i många år med äldre och anpassade mitt prat för att de skulle hänga med. Men, som om jag inte har tänkt tanken, att min mamma inte skulle hänga med i mitt prat. Mamma är ju mamma, hon fattar vad jag säger … fattar, men hinner inte med. Allt förändras, mamma är mamma, men likväl inte, jag är hennes mamma numera. Jag vill inte att det ska vara så, så kapabel som hon har varit genom livet, chef på jobbet, rest långa resor ensam, Kina, Ryssland och andra länder. Varit en orädd kvinna, på många vis ett föredöme att växa upp med.
Nästa tanke kommer till mig själv, mitt eget åldrande. Det kommer nog bli ensamt om jag bor på boende, ensamt på besök från barnen. Men det överlever jag säkert, många föräldrar får nog sitta ensamma, hoppas på de fem barnbarnen, kanske de tittar in en gång om året, det blir fem besök. Sen kommer ungarna i maj när jag fyller år och en gång till jul. Vilken tur att jag inte förväntar mig så mycket, det förenklar för mig. Fast tankarna snurrar.
Tänker på hur det ser ut redan nu oavsett Corona, mamma får väl besök typ två ggr om året av dottern, hon pratar, men det händer inget. Sonen åker dit några fler gånger, men det är nog hans fru som vill och trycker på. Får man ens skriva sånt här? De flesta har yta som ledord, bara det ser fint ut för andra, så är allt bra. Lyckliga familjer, tror ni de finns, som glider genom hela familjelivet med bara kärlek och leenden, fester, mys och livet leker, gärna på långa fina resor, god dyr mat, vinglas i fokus som visar på lyckan i livet.
Min längtan efter ärlighet i skrivandet är både självklart och förbaskat svårt. Det som skrivs om andra är ju bara min vinkel av saken, personen. En liten skärva av allt den andra personen är.
Mina barn är ju det absolut bästa som har hänt mig och jag älskar dem som man numera säger ”till månen och tillbaka.” De växte upp så olika redan från början, det är det som är så fantastiskt spännande med att få barn, vad blir det av dem som personer. Vissa delar av utvecklingen är ju bara jubel och klockspel, andra drag skylls på maken för inte skulle väl jag … jo, då. Så vissa drag är tydliga redan som små och en del gillar jag inte, men det hör ju till deras personlighet.
Man får heller inte tycka mer om den ena än den andra ungen, fast alla vet att man gillar alla sina barn, fast på väldigt olika vis och vissa delar kommer du ärligt aldrig, riktigt tycka om. Precis som de kommer tycka mindre bra om vissa av mina personlighetsdrag.
Nu tror jag att jag ger mig för denna gång. Nu har det grå vädret blivit ett fint regn som klänger på rutan och gör min utsikt lika diffus som livet ibland kan vara. Jag envisas med att försöka skala av mig själv, bit för bit, men det blir lätt ensidigt och sig själv ser man ungefär lika tydligt, som ut genom ett riktigt regnigt fönster. Men avslöjande blir texten, för er som läser och ser min ynklighet som människa.
Så här dagen efter själva vaccinerandet mår jag ännu bra, bara vänsterarmen som kunde ta en paus. Men igår några timmar efter undret skedde, blev jag yr på nytt vis och mådde så konstigt. Några timmar trodde jag att jag skulle bli riktigt sjuk, men det la sig. Läste runt och hittade fler som känt sig så där konstiga, så vet ni om ni upplever detsamma.
Ni kan glömma hushållsnäras vaccinerande i samma veva som vi transplanterade får vårt vaccin. Det har Region Stockholm tagit bort, men det fungerar tydligen fint på andra orter. Så i maj lär de ha vaccin till resten av befolkningen och det tror jag fan i mig inte på. Även om de får vaccin, så klarar inte regionen av att organisera det hela. Sämsta regionen i hela landet, det skäms de inte för. Det som gör mig så arg är att de går ut med upplysning om att vi ska kallas och hushållsboende, min man då, ska få ett papper som ger honom förtur till vaccination på vårdcentralen. Sen kommer jag där till min vaccination och ber om pappret till min man, syrran som kollade mitt leg visste inte ett dugg om det. Inte min vårdcentral heller. Hur vore det om regionen kunde upplysa oss om det som blir pannkaka? Nä, misslyckanden ligger de lågt med, oavsett hur och vem, vad det drabbar.
Igår ringde Frasses förra ägare, hon ska upp till Stockholm idag och kommer över på en fika, ute så klart. Det ska bli så spännande att se hur Frasse reagerar. Jag tror han får glädjefnatt, men det var inte förra ägaren så säker på. Det blir bra att träffas en stund, få prata lite om Frasse och livet.
Förra helgen tog maken med sig Frasse till en Västgötaspetsträff på Gärdet. Tänk er 26 hundar av samma ras, lösa och lyckliga i en stor grupp. Först var Frasse lite avvaktande, men sen lossnade det och han for runt med hela gänget. En timmes promenad en gång i månaden, maken kommer åka dit igen. Trevligt folk och måste vara så kul att se alla glada hundar, en ras som älskar sin egen ras bäst, ras”ister” helt enkelt hahaha! Jo då, det var andra hundraser med och de lekte så fint med varandra hela högen, lika bra att förtydliga i landet där allt nagelfars och ondska ständigt upptäckts i varje sneseglande ord.
Nu minns jag inte vad jag har skrivit tidigare … men cancerfri är jag, såret blödde lite senast igår, så det är det värsta sår jag någonsin haft på att läka uselt, opererades 10 februari. Tänker på det lååånga ärr jag fick efter njurtransplantationen, det läkte så snabbt och fint jämfört med detta lilla skitsår.
Påsken närmar sig och för mig är det inte bara påsk utan maken går äntligen i pension. Det ska firas på på landet med sonens familj och min morbrors änka. Det ser jag fram emot, barnbarnen, maten, samt att bara vara ute tillsammans. Nu ska jag ta tag i dagen, eller om den tar tag i mig?
Ord kan vara så tilltalande, smeker vårt ego eller boostar självkänslan, finns så många ord att välja mellan, med så många olika känslor i.
Men så illa dessa små rackare kan landa, ibland utan att man har tänkt sig en hård landning överhuvudtaget, meningen var inte tänkt att göra ont. Eller för att visa förakt, förminska, sätta sig på folk.
Vissa saker som uttalas kan aldrig tas tillbaka.
I denna splittringens tid, när makten som förväntas visa vägen, pumpar på om onda människor och nazister, det vi med andra tankar anses vara, vi klumpas ihop i SD. Alla andra tankar om utveckling normala människor har, innebär att människorna vet vad regeringen håller på med, det är regeringen som står för hat, mobbing och hot mot vanligt folk och ett annat regeringsparti.
Det är genant att höra på deras påhittade brösttoner, inga andra håller så ihärdigt på med sin hemkokta splittring av folket i vårt land.
Oavsett hur människor tänker och det kan vara väldigt olika, ärligt talat vem vet hur vi alla får ihop vårt tänkande, om hur vi vill ha det. En del människor har ju verkligen tankar jag är så långt ifrån att jag på Fb inte har dem i mitt flöde, men vänner är de och jag går själv in och läser allt av privat natur. Det gäller att skilja på den privata människan och hennes politiska ställningstagande. Regeringens skrämselpropaganda använder sig av känslor för att så splittring. Om folk bara förstod det.
Bilden är ovanligt goda Mandelkubb, smidigt och smart att baka i form.
Några regndroppar på mitt fönster och jag vill skrika Nej! Snälla väder, dra på kylan igen, det blir så tråkigt för alla när det blir grått och slaskskitigt utan snö. Tänk på ungarna, snart är det sportlov.
Här händer inte så mycket, jag fick ju höra av läkaren när hon opererade mig, att jag hade ett likadant ”märke” högt upp på låret, att visa upp på hud, du måste ringa och boka tid sa hon. ”Nämen sa jag, det är väl ett blåmärke” sa jag. ”Nej, du måste ringa och be dem kolla upp det” sa läkaren.
Ringa kunde jag glömma, alla tider var varje dag uppbokade. Paniken steg i mig, men så fick jag för mig att nyttja 1177 eftersom jag redan är patient på hud, har så att säga rätt att få be om hjälp. Så nu har jag fått tid till början av mars, allt skedde smidigt via 1177.
Jag har inte varit snäll mot mig själv sista veckan. Som vanligt snurrar tankar om att minska medicineringen, inte den som har med njurarna att göra utan sömntabletten. Vilket rävgift dessa tabletter är, fast de fungerar bra som just insomningspiller. Hittade en förpackning med speciella sömntabletter, som inte gör en beroende, tänkte … trodde jag. Att jag skulle sluta med de andra och ta detta rävgift istället, för dessa blir man inte beroende av. Men jösses jag har varit helt väck, legat och inte kommit upp, fast jag har sovit som en stock på nätterna. Dessa förbenade biverkningar och utsättningsbesvär i kombination så klart, av den tablett jag har sovit på i mängder av år. Efter en vecka hjälpte maken mig att inse att jag ska ta de vanliga sömntabletterna, ingen ide att gå igenom detta, då den nya icke beroendeframkallande tablett fick mig att må prutt, vilket den är känd för. Därför låg den kvar i min medicinlåda minus ett par tabletter sedan tidigare försök. Envis och dum som en åsna.
Jag förstår inte varför jag envisas med jämna mellanrum att försöka avgifta mig själv, det blir ett helvete. När man nu är en sån som ogärna tar tabletter, så får jag perioder, när jag vill befria mig och min kropp ifrån gifter. Det har fungerar flera gånger, jag har trappat ut sömntabletten under fysisk vånda, konstaterat att jag klarat av det och sen efter några sömnlösa sängrullande nätter gett upp och tagit tabletten igen.
Imorgon är det barnkalas igen, bakom dotterns villa ska vi träffas, om nu inte regnet vräker ner. Risken finns, om det bara duggar tar jag med paraply … jäkla väder, jag vill så gärna träffa de mina och ungarna.
Annars händer inte så mycket, jag stickar mest, har börjat följa en serie Bridgeton på Netflix, vackra kläder, överklassens baler och intriger. Faktiskt rätt skönt att låta sig vaggas med i en fantasivärld, tanken på att överklassen, adeln och de kungliga faktiskt haft och har så många privilegier. Fast fy tusan för att som i The Crown som handlar om engelska kungahuset, ha folk runt om sig i hela sitt liv, bli på-avklädda, slippa allt som är vanligt liv och ansvar för sig själv och det självklara runt om. Men intressant att följa just engelska kunga … borde heta drottninghuset i generationer.
Fredag igen, entrecôte, pommes och bea till middag, klart bra inledning på helgen. Hoppas ni får det bra. Kram 🌷⭐️🌷
Lite trött är jag efter den lilla operationen, men mår bra, har till och med duschat. Tänk så fina omlägg det finns numera med både uppsugande kompress och rejält stort plast”plåster” så att det fungerar att duscha. Stygnen försvinner av sig själv och det känns bra, mindre bra kändes det när läkaren plötsligt tittade mig på sidan av låret högt upp och sa ”den där får du kolla upp, ser ut som en ev blivande skivepistelcancer.” Nää, sa jag är nog ett blåmärke, får ju ofta det. Vänta några dagar och se om det gulnar, om inte ring hudmottagningen och boka tid. Suck, finns de som inte gör annat än får skära bort hudcancer, efter den jäkla medicinen vi måste äta för att njuren ska stanna kvar. Fatta att jag blir psykiskt trött.
Om några månader fyller jag 67 och på sista tiden har jag upplevt en härdsmälta av tankar om att jag snart är 70 år. 70-åringar som skulle få vaccin, 70-åringar hit och dit, inte hörde jag dit ens i den minsta tänkbara tanke. Så insikten bara brakade in i min totalt oskyddade tankevärld. Men skulle jag leva till 70? Med kompisens njure och en kropp som inte är att lita på. Tror inte jag varit rädd att fylla någon ålder tidigare i mitt liv, men nu inser jag , hängande på en luftpumpad räddningsbåt att luften långsamt pyser ut. Döden är mer närvarande i 70 än i 60 det är säkert. Döden, döden lär Astrid Lindgren ha sagt tillsammans med sin syster i telefon varje dag, så var det kapitlet avklarat.
Så jag säger samma döden, döden. 👎🏿
Dagens isbild är tagen genom fönstret så lite speglingar från fönstret hängde med, det bjuder jag på.
… skulle jag nog dö. Fingrarna måste ständigt gå, känslan att verkligen skapa något är ren livslust. Ni vet den ”berömda väggen,” klart jag hälsade på den. Vägen tillbaka broderade jag mig fram, jag har en stor låda full med tavlor i petit point vilket betyder pyttesmå korsstygn. Allt detta koncentrerande på något i händerna skänker ro, jag tror det är själva upprepandet som gör något med vår hjärna.
Kom att tänka på att jag nog alltid har gillat upprepande rutiner, som ung mamma hade jag ett bestämt sätt att hantera min dag. Ordning och reda, bädda, diska undan från frukost, fixa, tvätta osv. Vet att en vän vid ett besök sa ” här kan man äta på golven.” Jag var väldigt pedantisk, sånt fick jag med mig från mormor och mamma, hel och ren, ordning och reda, duktig kvinna reder sig själv och höga krav på produktiviteten. Sylta, safta, gelea, baka, koka, steka, konservera, mosa. Idag är jag en betraktare av ett hem i delvis förfall, klarar ju inte av allt det där längre. Det har tagit eoner av år att acceptera tillkortakommandet med allt som var så självklart. Nu överdrev jag nog, kommer aldrig att acceptera, att jag inte klarar av sånt självklart jag vill göra.
Nu stack maken iväg, han har ju haft bil genom arbetet i så många år, att vi plötsligt nu när han snart pensionerar sig kom på, att vi måste ha en ny bil. Så vi har plöjt igenom bilmodeller i vår jakt, helst en Volvo, men vi konstaterade att det är att slänga pengarna i sjön, de tappar ju så mycket i värde, så fort man har köpt den. Dessutom är den så sjukt dyr, inte värd priset, om man själv ska betala den.
Så det lutar åt en Hyundai Tucson, vi måste ju ha rejält med plats till hundburen bak, dragkrok och andra saker maken vill ha tekniskt. Jag har inte körkort och min inblandning i bilaffärer är att välja färg. 😀 Skrattar gott för mig själv, jag bryr mig inte så mycket om annat än att bilen ska fungera och gärna vara lite högre, så man slipper kravla sig ur bilen som en skadeskjuten kråka. Tänk en låg sportbil, då skulle jag nog få stoppa ut armarna först och krypa ur bilen.
Det är nu med åldern jag verkligen förstår det här med sittriktiga möbler, minns pappa som satt upprätt i sin för mig i yngre år obekväma fåtölj. Alla låga soffor, som man liksom får kräla sig upp ur, borde ju vara bannlysta. När man väl står upp är man helt slut som mänska. Nu är ju just jag en sån som omöjligt kan sitta som folk i en soffa, jag sitter med benen under mig eller som en skräddare. Jo, sånt kan man göra om man har en överrörlighet i lederna medfött. Märkligt när jag knappt kan gå ibland, det knakar och brakar om fötter och ben, stelheten sitter som ett smäck. Men sätt tanten i en soffa, så blir hon plötsligt mjukare än yngre personer, konstigt men sant.
Från igår har vi fått 10-15 cm nysnö, härligt nu när solen skiner och snösvängen duktigt har gjort sitt. Jag har precis varit och tagit nytt blodprov, den där koncentrationen av medicin i blodet som kontrolleras. Hoppas att jag kan stanna med den låga dygnsdos jag är nere på nu.
Att vänta på att maken ska gå i pension är lite som vara gravid, men pensioneringen har i alla fall ett datum som han inte kommer gå över tiden med. Jag har längtat så länge efter vår gemensamma tid, på ett vis är det bara positivt men ärligt, jag som inte orkar så mycket oroar mig att han ska känna sig instängd med mig.
Det ”bästa” med Coronan är att vi nu har kamperat tillsammans ett år, jag menar han jobbar ju hemifrån. Så han har sett mig boa mycket i soffan, sett mig totalt packa ihop och sova större delen av dagen. Vi har pratar om att han ska känna sig fri att sticka iväg på museum, golf eller vad han nu vill när jag är i mina skov. Vissa delar av mitt mående, har han aldrig sett så tydligt tidigare. Jag brukar som den fåntratt jag är mörka och låssas vara piggare än vad jag är. Det här sovandet, när jag är helt borta, såg han första gången i somras. Då väckte han mig försiktigt, frågade om jag inte skulle vakna? Då hade jag sovit hela dagen och behövde nog bara sova vidare. Bara lägga korten på bordet, han har ju hört mig berätta om vissa konstigheter, men han har ju jobbat jämnt och inte sett.
Framöver kommer landet att få längre besök, (vi) maken har massor att dona med. Tomten är stor och vi ska äntligen skapa vår äng och planteringar med grönsaker. En stuga till ska upp, nja en lite större bod till trädgårdsprylarna, verktyg osv. Men den ska vara så stor att den går att dela av, en säng ska finnas i ena delen. Tänker att när barnbarnen blir äldre och vill ha ett ställe för sig själva, så kan de på sommaren häcka där inne. Tänk en skön dagbädd med många kuddar, mysigt överkast och filtar. Böcker och serietidningar, golvlampa och fin gardin för det enda fönstret. Misstänker att jag själv kommer boa där inne, med dörren ut till sommaren öppen.
Sen vill jag åka färja på dagtur, äta gott, sticka i solen eller inne om det regnar. Titta på folk, bara vara. Sen det stora äventyret, Norrland. Ta bilen, dra iväg med maken och Frasse, bo på hotell längst vägen, drömmen att se renar i sin rätta natur. Gäller bara att pricka mygg och knottfria perioden, finns det en sån?
Det var lite av mina drömmar om den tid som står och väntar. Den tid som bara måste få bli vår gemensamma. Tänk att det snöar ute igen, himmel med moln och blå strimmor med en tveksam sol som stundtals tar sig igenom. Nu ska jag ta en påtår och sticka mig igenom Hem till gården, även dit har minskydden nått och bara en halvtimmes program varje vardag, med reklam avbrott blir det inte mycket kvar av serien. Så fort den tar fart, är dagens program slut. Men jag härdar ut, ser ingen annan serie på dagtid, tittar inte mycket på tv på dagen alls. Då är det stickorna som går, poddar och swebbtv som tar min tid.
Avvaktande enstaka snöflingor svävar i luften och jag i tystnaden i nuet, betraktar skeendet och tänker på alla människor som genom tiderna har suttit som mig och bara varit, med blicken ut.
Den där trippen till sjukhuset tog verkligen på mig, jag har mest vilat, likt björnen i vinterns ide. Flitigt stickar jag sockor och vantar, har nyss gått över till bomullsgarn och virknål, som blir grytlappar. Ett och annat bröd blir bakat, lite småplock hemma, läsande och skrivande, reagerande på Facebook mest om något.
Men visst är det något stort omvälvande som håller på att hända, de som sover märker nog inget, hur mycket de än hör och ser. Men andra läser, hör och analyserar så gott de kan. Det har blivit rörigt överlag, inget är som det jag växte upp i och det är nog det som är meningen, att vi ska bli förvirrade, osäkra och framförallt tysta. En omvälvande global, se där, nu kom ordet global. För det är någon slags ny global världsordning de med makten, rikedomarna har kommit överens om. Nu hånflinar en del, ahaha hon tror på konspirationsteorier, korkskallen!
Flina på ni, med tiden kommer ni nog få så ni storknar, det är ju er de bygger det hela på, ni som flinar och sover. Andra som både ser, hör, kan läsa mellan raderna, förstår ju att något tvingande är på väg, inte bara raserandet av vårt fina land. Orolig och rädd, inte för min del, men jag har barn och barnbarn, för att inte tala om era barn och barnbarn.
Hur lång tid tror ni det tar innan det onda har tagit herraväldet över vårt lilla land? Vi som ingen ordning har på ett dugg, landet med blåögda ledare som verkar oseende om de starka krafterna av hat och våld mot vår befolkning? Eller har de en annan agenda än den vi tror oss veta?
Det nya herrefolket som har kommit för att ta över. Här har politikerna rullat ut röda mattan för övertagandet, med stor hjälp av våra skattepengar och media. Media som en gång i tiden var på vår sida och gjorde sitt jobb som journalister. Med våra skattepengar springer de nu i maktens ledband och glömmer vad journalistyrke består av.
Nog om detta, nu har ekorrarna fått en ny matstation full med sånt de gillar att äta. Alla matstationer till fåglarna bågnar av fågelmat och jag känner mig så nöjd med att de nu har att äta. Maken har fixar och donar ute, han trivs med att hålla på fysiskt, passar bra då han sitter mycket vid alla möten framför datorn. Jag längtar till han slutar jobba, det finns så mycket vi har tänkt ska hända, när vi båda blir fria tillsammans. Han har jobbat så mycket att det räcker nu, jag vill ha honom levande i många år. Tre personer behövs för att ta över efter honom, vilket inte är klokt, pekar på stor arbetskraft och kunnande.
Ibland tänker jag att det var en jäkla tur att jag gifte mig med en själ som är lik mig själv. Nu menar jag det här draget av att jobba ihärdigt, tänk va, att jag var sån innan … innan livet förändrades. Förr skötte jag allt som min man nu gör hemma, som ombytta roller och det är det jag menar med att ha valt en ”själ som var lik mig.” Många män klarar inte av det kvinnor gör hemma. Tänker på alla slashasar som kvinnor servar som bebisar hela sina liv.
Jaha, så har jag då retat upp en del och fått andra att nicka igenkännande åt mina tankar om samhället, politiken, livet.
Nu är ugnspannkakan med finriven morot i ugnen, den ska serveras med rårörda lingon och vitkålssallad.
Idag har jag mått bra hela dagen, ofattbart, härligt, efterlängtat. 🦥 Invigde min nya vadderade långkjolen under scooterfärden, den fungerade perfekt. Det blir ju väldigt kallt om benen när jag kör scootern, tittade på den typen av skydd som handikappade har, men de var ju ihopsydda vid fötterna. Så hittade jag denna vadderade långkjol, var orolig att den skulle vara för smal i midjan, men den var stor nog. Så nu kan det få bli kallt, men snön hoppar jag över, så jag kan åka runt som jag vill.
Dagen bjöd solsken och mildhet, Frasse fick både nosa i lugn och ro och så springa. Jag plockar upp efter honom och andras hundar om det ligger nära hans. Jag har kört över sex mil sedan jag fick den i somras.
Man får ju tycka som man vill, men jag kände mig road när jag idag gick in på Amazon och tittade på allt som erbjöds att köpa. Klart jag beställde en omgång, blir ju bra nu till jul att skicka efter julklappar.
Har ni sett så söta, utdöda Dronten som var oförmögen att flyga, de levde på ön Mauritius, 1 meter höga, kan ha vägt 10,6 – 17,5 kg.
Läser att hovrätten sänkte straffet för invandraren som hade svenska flickans huvud i sin garderob, inlindat i folio med mördarens egna fingeravtryck. Tänk så rättssäkert vårt land har blivit? Vad har domstolar för agenda numera, vad är det som styr dem, har vi några lagar som fungerar, när det kommer till kriminellt invandrat folk?
Men detta går ju inte längre, de sprängfyller våra fängelser och mängder går fria i väntan på fängelsestraff, om de ens får ett straff, plus att vi bygger nytt fängelse för dessa invandrare. Det är banne mig bara kostnader för dessa människor, hur man än vänder sig. Vi måste ju få till folkräkningen som regeringen nu vill smita ifrån, så vi kan skicka hem de hundratusentals som lever i den grå zonen i vårt samhälle. Vad tror ni de lever av?
Varje dygn samma hemska upprepningar av mord, brand, våldtäkter, skjutningar, åldringsbrott, bomber. Detta har kommit med invandringen, de som säger annat har rosa glasögon eller ljuger. Jag fattar inte varför inget görs, var är alla riktiga insatser för att bevara freden, demokratin i vårt land? Finns det inte en enda kvinna eller man med råg i ryggen som vågar stå upp, ta fighten mot det totala fördärvet? Ta en massa beslut som fegisarna i regeringen och resten inte bryr sig om.
Orka läsa och ta in detta totala haveri dag ut och in. Men några vill ha det så här, för de är jävligt duktiga på att knipa käft och gärna kväsa oss, som inte orkar se skiten längre utan att det görs ett dugg.
Jämngrått med fint regn bjuds vi idag och jag muttrar för mig själv, blir ingen scootertur utan jag får gå runt huset med Frasse, huset är fem portar brett så det är ju en liten bit att gå, med betoning på liten.
Igår sa kroppen ”gå och lägg dig” men inte brydde sig knoppen om det, hon hade andra tankar att utföra. Så jag satte mig på scootern, mötte granne som vi pratade, väldigt länge. Sen åkte jag till Ica, på med munskydd vilket jag var ensam om. Tänker att de som bryr sig om sig själv och andra handlar tidigare och nu var det ”Vi som kommer från jobbet och tåget, som handlar.” Jag handlade inte allt, för jag hade glömt min stora braiga kasse hemma.
Så typiskt, hjärnan funkar inte som den ska när kroppen tramsar. Jag får inte plats med en Ica korg vid fötterna, så det fick bli en mindre pappkasse, jag kan ju inte åka runt med ben och fötter spretande ut, för att en Icakorg står där fötterna ska vara, men min mjuka fyrkantiga kasse funkar med både mat i och fötterna får plats. Å fy så tråkigt jag skriver idag, kassar och korgar, fötter som står ut.
Idag ska jag beställa en hjärtformad blomkrans till min morbrors begravning.
Resten av dagen tänker jag lyda min kropp idag, så vila och vila.
Jag vaknar onödigt tidigt med oro i kroppen, igår var dagen jag skulle till öronläkare och få undersökt vad det var för fel på sidan av min tunga. Äta var ju bara att glömma, då jag är ulkningens största ulkare när de stoppar in saker i munnen. 11.45 skulle jag vara där, det är ju hopplöst att vänta på något man är så rädd för, jag tog en lugnande tablett.
Väl där möttes jag av ett vitaminpiller till läkare, ganska ung inte svensk, men pratade bra svenska. Inte sjutton var det afte jag hade utan något som hette lichen, sjutton vet hur det stavas och om jag ens skrev rätt, har fixat nu. Ska kolla det senare idag. Fick annan gel att dutta på två gånger om dagen. Jag har fått det pga mitt medicinska nedsatta immunförsvar sa läkaren.
Maken hämtade mig, jag tog en taxi dit med den märkligaste taxitur jag har åkt, får man köra så långsamt och osäkert? En äldre man mörkhyad med glasögon så smutsiga, jag såg ju bakifrån genom dem och funderade på om han ens såg vägen. Eller så hade han nyss fått körkortet … ur ett flingpaket? 😲
Hemkommen är jag slut, totalt. Säger till maken nu äter jag en smörgås och dricker en latte, sen sover jag.
Hann igenom halva smörgåsen, så ringer min morbrors fru och gråter, min älskade morbror dog den stund jag satt i taxin. Jo, vi kommer över, så fort Frasse var klar på sin rundsmörjning hos tjejen vi valt att sköta om honom. Jag är så glad att vi tillbringade resten av dagen med min kära Roffe, hans fru, hennes dotter och man. Jag förstår också vidden av den förlust vi som folk har gjort genom att låta sjukhusen ta hand om döden.
Sorgen, tårarna, stunden jag kunde sitta hos Roffe, prata med honom, klappa på honom, hälsa från de jag hjälpte till att meddela sorgen till. Han låg där uppe i huset och vi umgicks där nere, pratade, skrattade, berättade roliga minnen om Roffe och torkade tårar. Vi väntade in likbilen och funderade hur sjutton de skulle få ner båren, trappan var så smal, sedan han hade fått en stol att åka upp för trappan i. Socialt mycket trevliga män som kom med båren, detta viktiga dygnetrunt arbete.
Tankarna snurrade när de bar ut båren, vi stod i ett fönster och följde sista gången Roffe ”gick” ut ur huset, det var bara så sorgligt. Min skojfriska busiga, gladlynta starka och hjälpsamma morbror, som jag bodde tillsammans med mitt första år, han kändes som min bror.
Svårt var det att ringa mamma och tala om att hennes lillebror nu hade dött, hon grät och där satt jag och kände mig tusentals mil bort, när jag borde ha suttit med henne. Jag ringde personalen och bad dem hålla ett extra öga på mamma. De tackade för att de fick veta, så de kan hjälpa till bättre. Nu är mamma den sista av hela den äldre generationen i min släkt. När jag tänker så vill jag bara storböla, alla som präglade mig är borta.
I helgen tänker jag med maken åka över till mamma, ta med kaffe, smörgåstårta och någon typ biskvi till kaffet. Hon måste få veta allt som hände igår och sörja med sin närmaste, sin dotter.
Två märkliga saker hände dagen före dödsfallet, min son berättar att hans son 6-åringen frågade honom i bilen hem efter skolan, ”Är Roffe död?” Känsliga tentaklar har den grabben, han har inte sett Roffe sedan två somrar. Samma med min mamma som ringde på kvällen till mig och frågade samma sak. ”Är Roffe död?” Jag sa ”Nej” så hon skulle ringa honom och gjorde så. Bara det att hon klarade att ringa både mig och Roffe är ett under. Men han var ju på väg bort och sov så tungt, att det inte gick att väcka honom.
Så idag en dag i baktakt.
Döden kan verkligen vara en befriare från kroppslig smärta, att som Roffe långsamt kvävas, då kan döden inte vara annat än en befriare. Så skönt också att han sov lugnt in i döden. Det var med blandade känslor jag satt där hos honom, lättad att han fått gå och ytterst tacksam att jag fick födas in i familjen nära honom. Han som andra har haft sina fel och brister, men säga vad man vill om honom, han var så levande, engagerad, ni vet den där riktiga socialdemokraten som även jobbade politiskt på fritiden, den äkta socialdemokraten, den sorten som nog bara finns kvar bland den äldreäldre generationen. Samtidigt en man som hjälpte andra, byggde altaner, hus av ren vänskap, alltid lika lätt att ställa upp, se var behovet fanns och ta i.
Upp till 07.00 ve och fasa, väckarklockan ringer …
Urinprov och dusch, snabbt i kläderna och iväg till labbet för att lämna de vanliga 3-månaders proverna. År ut och in samma anspänning för att lämna proverna, inte för själva blodproverna, utan för rädslan att de ska visa att njuren har fått problem.
Så när jag kommer hem vet jag precis hur det kommer bli. Frukost först, sen brukar jag somna helt konstigt sjukt trött.
Konstigt att sitta på labbet bland så där 11-12 personer och vara ensam med munskydd? Vad är det folk inte fattar? Om inte annat så skyddade jag de andra från min lättare förkylning och halsonda som jag tror hänger ihop med Afte som jag skrev om sist. Remiss har gått iväg så jag väntar … med fasa, jag är bland de ulkigaste personer jag känner, ärftligt släktdrag. Tänk de ska dra i min tunga för att se hur det ser ut längst bak. Hur sjutton ska de gå till? Ska de se något samtidigt som jag ulkar? Jag får ångest av sånt som ska in i munnen/tandläkaren, nja inte hela han, men händer och prylar, eller när läkaren tar en spatel och trycker ner tungan för att se i halsen, när jag skulle göra en undersökning med slang ner i tarmarna via mun. Men dra mig på en kärra, jag dog nästan ulkningsdöden.
I write in Swedish, English and Italian about my big interest in crime novels, where I have a collection of 1000 books at home. I also blog about other things that I am interested in. ....Please leave a comments in my blog...Per favoreLascia un commento in italiano...Lämna gärna kommentarer i min blogg tack!
Varsågod å ät - Sveriges roligaste mat&pratblogg med Göteborgs skarpaste Gjutjärnsreporter! Här har vi skoj i köket bland smulor och verklighet, bra recept och genvägar tillsammans med lite mindre bra foton ...
