Några rader, fast det tar emot i värmen, som om jag inte orkar samla ihop mig. Igår levde jag livets glada dagar, tog scootern och åkte med maken till affären. Jag och Frasse satt i skuggan och väntade på husse, tror vi båda njöt av att betrakta allt som rörde sig fram och tillbaka. Kände sån lycka över att kunna hänga med, friheten att bara se folk i rörelse, vid middagstid, så många var det. Samtidigt känslan av att jag nu för tiden inte känner eller ens känner igen en jäkel som drar förbi. Tänkte att jag kunde sitta på vilket torg som helst.

Men på väg hem mötte jag C som satt vid uteserveringen med vinglas och småfull måndag middagstid. Min kära vän som nog har tappat kontrollen över det här med drickandet. Vi ska ses nästa vecka, ha picknick sa vi, det blir nog av, för vi gillar att träffas och prata ihjäl oss. Jag har redan pratat ”drickande” med henne och hon har sina perioder, så jag säger nog inget om det nu. Folk får liksom välja sina egna liv och jag vet att hon tar upp det själv, ibland.

Sen körde jag vidare mot en speciell bänk där min tidigare granne från Chile brukar sitta. Maken tog Frasse och matkassen och gick hem, jag ville prata med M länge, vi ses inte så ofta sedan jag flyttade. Hon har blivit riktigt sjuk och jag hoppas tabletterna hjälper hennes lever, annars blir det kanske transplantation om hennes kropp pallar det. Min lilla goa fd granne, hennes ena dotter gick i sonens klass och vi bodde på samma våningsplan i många år. De hade ju inte ett smack när de kom hit och jag var ner i min källare och letade upp lampor, mattor och massor av saker de kunde ta. Jag som alltid gillat att köpa stora och små muggar fick ju alltid för många till slut, upp med dem på bricka och in till M som alltid ville ha, för att inte tala om barnkläder hit och dit, fram och tillbaka.

Ryggskottet har blivit mycket bättre efter träningen jag har gjort sedan jag var hos naprapaten, tills igår. Då under dagen vevade jag tydligen för mycket, så redan igår kväll kände jag av ryggskottet igen. Blir inget kul besök alls att få ar … just här tappade jag wp igen, sidan kraschar står det och jag försökte komma in, men det bara liksom rullar, byter sida, hit och dit. Så släcka ner allt, gå ur, gå in, rensa. Jag vet inte varför det är så mycket besvär på min wp nu för tiden.

Nu har jag varit hos trevliga naprapaten, jäklar det gör så ont. Hela jag var dyngsur när jag reste mig upp. Med lite info om träning och rörelser som han skickar på mailen till mig, så kan jag fortsätta träna hemma. Tänk så kul det är med människor som han, möter mig barfota, pratar och inspirerar med sina tankar och humor. Vi hittade verkligen varandra, inte något snack om vem jag ringer när jag behöver en omgång. Det här att klä av sig, stå där i Bh och underbyxor … är verkligen inget jag har lust med, men vilken smart kille detta var, han var så inne i sina inspirerande tankar som han delade, att jag inte kände mig betraktad som annat än en kropp som han ville hjälpa. Befriande att se sitt förbenade gropiga, valkiga jag i en spegel och tänka äh va faAn, skit samma.

Det får mig att tänka på igår, när jag satt och betraktade alla människor på torget. Just hur vi klär oss är rätt intressant och hur icke klädsamt en del klär sig i förhållande till kroppsstorlek, längd osv. Jag ser denna kvinna i sina bästa år med ett mindre barn, hon har supertajta shorts och en supersnäv överdel. Så gräsligt tjock, men egentligen gör det mig inget för hennes del, hennes val. Jag är mer i mig själv känslan när jag betraktar henne, jag skulle aldrig klä mig så ute bland folk, för jag har som en gräns i hur just jag med min övervikt får se ut med andra runt om.

Så att jag och många med mig är feta, det gör egentligen inte mig något, jo, om de är unga tycker jag det är för jäkligt. Att föräldrar inte gör sitt, håller efter ätandet, när ungarna redan som små blir tjocka. Det är så det börjar, sen blir de tjockisen i skolan, föräldrar borde veta hut, om barnet nu inte lider av någon sjukdom.

Minns min dotter i skolåldern, hon var mullig, la på sig lätt och jag var tvungen att bli stark, envis och känna mig som elak mamma när hon inte fick äta vad hon ville efter skolan och på fritiden. Hon var så arg på mig … men jag tänkte, glasögon, tandställning + tjock! Aldrig … de två första kunde jag inget göra åt, men vikten kunde jag styra. Som vuxen tackade hon mig för att jag stod på mig, men kul var det inte, verkligen inte.

Nu hoppas jag inte att någon som läser blir sårad, jag är själv redigt tjock så jag vet hur det är, hur svårt det är.

Fridens

Detta eviga väntande, mest hela livet är just att vänta. I stunden väntar jag på att min städerska ska komma, senare väntar jag på att åka till naprapaten, för jag har väntat i flera veckor på att ryggskottet ska gå över.

Jag tror man väntar på att födas och sen vet vi alla vad vi mest väntar på under första åren, mat och mat, ny blöja osv. Mer medveten väntar man på förskolestart, skolstart, sommarlov, vinterlov, skolstart osv i många väntans år. Väntar på förfesten till studenten, allt dansande, resande, semestrar, rätt jobb, färdiga studier, lön, alla födelsedagar, kalas, jular, påskägg …

Vänta på den rätte, på barn, på deras uppväxt, deras giftemål, barnbarn som väntar på att allt ska upprepa sig.

Det gör ont i ryggen, jag blir trött och har sovit mer än vanligt, maken reagerar när jag lägger mig efter 22-tiden, då är Maggan risig. Men det finns ju så mycket att glädja sig åt ändå och stunderna av välmående och en slags ny förväntan och ta me sjutton just glädje i att vara i stan igen, sen att maken ännu jobbar hemma och går mot sin för alltid lediga tid i livet. Han har en stor maskin som ska installeras på jobbet och det krävs en del närvaro, så han kommer vara på jobbet en del, då han har ansvaret för det hela och det blir väl lite som kronan på verket, hans avgörande sista stora grej på jobbet. Gäller att ha tungan rätt i mun.

Nu är jag tjock igen, gick upp åtta av mina 10 minus. Denna förbannade vikt, är så trött på att ha dessa negativa tankar surra som ett getingbo i skallen på mig. Bortsätt för allt negativt rent kroppsligt av övervikt, så är det så här för mig som är transplanterad, jag får ingen ny njure om jag är fysiskt svag vilket jag är och tjock. Då blir det dialys igen de år jag har kvar, fan så det stressar mig. Men det är som om jag har lagt av, orkar inte jagas av maran, som om all energi dragit sin kos. Under själva njursviktstiden tjatade min första läkare hål i skallen på mig om vikten, jag vägde inte alls som nu, men gud så illa hon gjorde mig med detta överdrivna intresse för min vikt. Det sjuka var att när jag gick ner i vikt kommentera hon det inte ett dugg. Jag bytte ut henne efter många år, det tog ca 9 år från konstaterandet av njursjukdomen tills jag fick en ny njure. En långsam, plågsam nedgång av kroppens funktion till dialys först, sedan turen att få en njure.

Minns ni min vän som opererades för hjärtat förra året? Det blev ingen bättring med henne, hon har ännu dialys tre gånger i veckan och sondmatas ännu. Vissa delar i hjärnan tog stroken ifrån henne och oss. Hon är sig inte lik, kommer aldrig bli sig lik, dessutom klarar hon sig inte själv utan maken, hemtjänst och dialysen som sköter om henne. Nästa vecka ska maken ta henne med till en soffa utanför deras hus, hon går lite med rullator. Jag tar med kaffe, hälsar på. Så sorgligt hon och jag bodde många år i samma hus och umgicks massor. Våra döttrar gick i samma klass och sen sydde vi tillsammans, hjälpte varandra, pratade, skrattade. Tänk hon som jag kunde slänga käft så mycket med och så vi har skrattar åt oss, åt livet.

Nu är hela den biten borta, hon är inte hon längre, men hon minns mig, men jag vet inte på vilket vis. Jag bakar något till maken hennes och mig, för hon äter ju inte, vad ska det tjäna till, hon har ju sin slang, säger hon. Motivationsområdet är puts väck.

Så kan det sluta när man åker in för en planerad operation, det gör ont i mig när vänner drabbas så hårt. Stackars make, hur långe kommer han orka?

Fridens för denna gång.

Inte hör jag vad som sägs, det mal och mal. Frågar maken ”vad han lyssnar på? Golf instruktioner säger han.”
Bevare mig väl så urbota trist, sa jag.
”Jag var så dålig sist, att jag kunde kasta klubborna i sjön, blev svaret.” ”Bättre kasta dig själv i spat, klubborna genererar ju en del att sälja, sa jag.”
Sen blev det tyst …

Det finns så mycket goda människor i världen, ibland är det lätt att glömma det. 💛

Så skrev jag igår på Facebook …

Samtidigt som jag drunknar i mail från bedragare. Jag vinner oavbrutet stora summor, jag får hela tiden pengar att handla för från Lidl, Ica, Coop och andra. Bit coin i all evighet, de har till och med satt in pengar på ”mitt” konto, som jag inte ens vet att jag har. Herrar i lämplig ålder, gärna med metallskrot på axlarna från något Amerikanskt vunnet krig, blir ständigt kära i just mig. De vill så gärna ha kontakt med mig, de står i rad. Tror hela Nigeria vill med mig, åtminstone den manliga delen. När till och med Viagra glimmar till och tigger om köp, då inte bara muttrar jag.

Denna Covid19 sommar har varit något i hästväg när det kommer till bedrägligt förfarande på Fb. Aldrig har jag fått så mycket skit, min ”skräp” knapp är snart utnött. Inte spelar det så stor roll vad jag gör, skurkarna har automatiserade utskick, men visst borde Facebook kunna stänga av en massa ren skit.

Nästa elände är ryggen, något bättre, men så segt och så in i helskotta ont, just nu brinner nederdelen av ryggen och ner i skinkorna. Maken har smort in Tigerbalsam som både hettar och kyler, mycket konstig känsla. Så länge jag sitter eller ligger är det skapligt, men att ta sig upp … stå där och inse varför de skämtsamt visar ryggskott med någon som går krokig som en ostbåge. Att räta ut sig är plågsamt och de första stegen är banne mig märkvärdigare än de på månen. Först står jag bara där och konstaterar att inget händer, sen kommer det några pyttesteg som känns som ”den förlamade som tog sin säng och gick,” sen kommer det hela igång och bättras på varefter.

Jojo, nu ska vi, jag snart stappla ner till utrymmet och titta om min elscooter  står kvar, laddas ska den, om den finns på plats.

Igår på väg hem i bilen köpte jag en ny tvättmaskin, hoppas de kommer med den innan veckan är slut. Den gamla maskinen har gjort sitt, den läcker värre än en gisten eka och sist tyckte jag inte kläderna luktade gott, vägrade ha dem på mig. Blev till att tvätta om dem i maskinen som är ny på landet. Fick för mig att den gamla maskinen inte skickade ut smutsvattnet ordentligt, där av lukten. Men maken han säger att min näsa är helt galet överkänslig.

Jo, jag tillhör de som har sjukt bra luktsinne, känner allt och lite till. Kan ju bara säga att det blev ännu mer utstuderat efter njurtransplantationen, varför? Har jag ingen aning om.

Imorgon får jag spotta upp mig, ett bokat besök till min morbror, han som har syrgas och inte så långt kvar. Han är ännu hemma med sin fru, som tar hand om honom, det är så tungt och sorgset. Han har varit som min bror i uppväxten, jag bodde hos mormor mitt första år och han bodde då ännu hemma. Fy fan rent ut sagt för att kvävas, sitta och vänta på att dö på detta vis. Vi sitter i trädgården med hans fru och fikar, han  själv sitter vid ett speciellt fönster inne, han tar sig inte ut. Så vi träffas på det viset.

Nu ner till scootern.

På diskbänken ligger kräftor för att tinas, ikväll festar maken och jag, inte för något speciellt, bara för att vi blev sugna. Idag blir det till mångas glädje uppåt 25 grader varmt, så de känner sig extra lediga och lyckliga.

Klimathysterin passar på att skriva om värmeböljan i Europa … har de helt glömt bort det vanliga vädret? Varje augusti brukar det slå till med en värmebölja, till och med vi får det ibland. Växlande väder har vi haft i alla tider och förändringar kallare/varmare sker under otroligt lång tid. Så de fejkar med siffror om vädret hela tiden, jag har läst så mycket påhitt och folk blir rädda och sväljer allt. Vad jag inte förstår är vad de ska ha för nytta av folks rädsla och vad de ska ha alla pengar till? Men vi som litet skötsamt land är som en spott i havet, alla våra skattepengar och förändringar kostar oss galet mycket. Samtidigt som de riktiga miljöbovarna skiter fullständigt faan i det hela, stora länder som inte håller måttet för fem öre. Men folket i vårt land, låter de dra stora lass åt andra, resultatet blir bara högre skattetryck på oss, pengar vilket inte alls går till det vi tror.

Nej, nu ska jag fortsätta sticka och lyssna på någon som pratar om annat, lättsamt, lättsmält utan ringa värde. Något som kan få mig att tro att jag ännu lever i det land jag växte upp i.

Där uppe sitter en stor del av svenskarna, de som ser mönster i det som händer. Vi bruna hönor som andra så gärna kallar oss. Men jag har tröttnar på utsikten och har tagit mig ner på jorden, här är vilsamt, blundar och njuter av att allt är som vanligt.

Ovanför altanen hänger en klase med säkert 15-20 ballonger efter kalaset. Barnbarnen och deras mammas morgonpresent tillsammans med bubbel till farfar. Ballongerna har sakta men säkert lämnat sitt ståtliga stadie och hänger nu halvblåsta eller rent av skrumpna i alla tänkbara stadier.

De fick mig att tänka på vårt land, en gång så ståtliga samhällsbygge, hit kom folk från hela klotet för att ta del av undret. När jag imorse öppnade paddan och lät natten och nya dagen strömma emot mig, blev jag så in i norden trött på allt negativt. Alla synliga bevis för att vi flyter sjunkande i stormen, varken fartyget, dess passagerare eller stormen ser över hälften av befolkningen. Det sundaste vore att sluta använda paddan som information, inte bara den utan all mediainformation med enbart negativ dessutom ofullständig, mörkad information. Trött av att inte längre ha tillit till svensk media.

Ibland avundas jag de som inget ser, inget verkar förstå, så vilsamt att slippa må dåligt, känna att man ska ta något som helst ansvar, om så bara att pipa lite i den gemensamma gnölkören. Det här att knipa käft tror jag är en specialgren i OS för svenskar.

Men nu ska jag sätta mig och tärna grönsaker och rotfrukter till en soppa. Sätta på någon serie från Netflix och glo på under tiden.

Vaknade tidigt mellan 06-07 och upptäcker att jag återigen har urinvägsinfektion. Känner paniken krypa över hela mig och självklart är det lördag, åker till akuten på Norrtälje sjukhus.

När jag kommer dit blir jag upplyst av en avig kvinna i receptionen om att något slags avtal gör att de ska hänvisa mig till Närakuten. Visserligen ligger den utanför själva akuten, jag skulle ringa och boka tid.

Sitter där utanför, så galet kissnödig, ringer, ringer, ringer, men de ber mig ringa senare hela tiden. Va fan är det här för vård!? Jag svettas, och ringer upp njuravdelningen på Danderyd, de har ju också stängt, men deras Närakut är alltid öppen. Jag får sällskap av maken, som hjälper till att ringa den Närakut vi sitter utanför.

Nu börjar jag tro att vi ska behöva åka till Danderyd för att få vård, jag håller på att börja gråta av frustrationen. Plötsligt svarar en kvinna och säger att jag ska komma upp, hon öppnar dörren. Hon vill ha urinprov och jag kastar mig tacksamt in på toa.
Sen kommer en annan och säger att hon som släppte in mig har gjort fel, de är redan bokade alla tider.
Nu vill jag bara lägga mig ner på golvet och storgråta, men samlar ihop mig och får ett rör med mitt urinprov med mig. Tillbaka till akuten igen, de ringer upp Närakuten för att kolla att det inte fanns någon plats, antar att de tror jag ljuger.

Just då har jag mest lust att ge receptionistsjuksköterskan en rak höger. Men så värst kaxig är man inte när man hela tiden måste springa på toa, klämma fram en droppe under tiden man ryser, fryser och får sabla ont.

Får komma in, blodtryck väldigt lågt och fiint, tro jag det, yrslar ju runt av det där låga trycket i stort sätt varje dag. Syremättnad bra, ultraljud på blåsan visar på 1 dl urin där i. Litet stick i fingret, leta infektion, odling på urinprovet, sen kommer läkaren, palperar och lyssnar på hjärta och lungor, knackar på olika ställen. Ringer en infektionsläkare på Danderyd och hör vad han tycker. Så där noga som bara en gullig underläkare kan vara. Jag får mina piller, vi hämtar på apotek och åker hem.

Nu har jag ätit några smörgåsar och druckit kaffe, tagit min första tablett. Jag är trött och kommer nog somna en stund vilken dag som helst. AC:n går och jag drar filten om nedre delen av kroppen, kyligt blir det. Fast det ännu är 24 grader i rummet och 28 grader ute. Men snart blir det behagligt kallt här inne.

Allt jag inte skrev om idag, barnbarnen, sonen med fru, middag igår, ungarna badar, invigning av nya grillen.

Hej svejs!