GLAD PÅSK

Konstigare påsk får man väl leta efter, normalt äts det god påskmat, liten hutt för vissa och godis till kaffet. Ungarna brukar springa omkring som yra höns med allt godis de har fått. Sånt blir det inget av med denna påsk.

I Coronans spår kommer maken och jag äta vårt lammkött i  sällskap av Frasse och alla våra fåglar vi matar utanför. Tänker att det är tur att jag inte längre är så där rastlös som jag var som ung. Trivs med mig själv och att vara själv, sa hon som har gubben sin i stugan på tomten på dagtid och sällskap resten av dygnet. 🙂

Vi var till Ica Rimbo igår och det fungerade utmärkt att bara hämta ut våra beställda/betalda matkassar. Nu känns det skönt att ha all mat hemma och med lite tur kanske vädret är lite bussiga mot oss de närmsta dagarna.

Nog tänkte jag att vi kärringar skulle dra till Blåkulla, men någon har oljat kvastskaftet så ni går festa utan mig.

 

 

Det gnager i själen

A2727077-D5BA-4D26-95B5-ACC0D9EECA0A

Snubblar upp, nyvaken och halvt blind, ser att det är ett riktigt snöoväder ute och Bore har målat landet vitt. Det är mys på hög nivå, fast jag vet att det imorgon säkert har smält undan. Flåt, till er som drömmer vår, sol och värme. Men det kommer var så säker, lite aprilväder får man räkna med.

Själen jublar som ett barn, minns ni när ni satt inne som barn på morgonen och snöovädret höll på utanför fönstret? Hur brått ni hade att ta er ut, pjäxor, åka kana, skidor, T-fat eller kälke och bara öppna munnen ut med tungan och låta flingor smälta på den.
Röd i ansiktet och små snöbollar på Lovikkavantarna och inuti fanns det fuktiga små bollar av ull jag pillade på. Vantarna kunde bli väldigt blöta till slut, rena sänken på händerna, eller som stora snöbollar beroende på vädret.

Men jag tänker sitta inne och titta ut, kroppen gapar och gnäller för andra dagen, ont här och där. Stapplande gång, utan normal muskelkraft i benen. Så vid lunch kokar jag soppa till maken, dukar upp, under tiden han går ut med Frasse, tur som en tok att Frasse har honom, 4-5 km rantar de iväg. Men idag vill nog inte Frasse gå så långt och säkert inte tvåbeningen heller.

Nu är jag isolerad för tredje veckan, sedan maken kom hit har jag inte mycket att klaga över. Han sitter i ungarnas stuga och jobbar hela dagarna.
Nu sover han i vårt hus på nätterna, fast i gästrummet, tänker om han blir sjuk på natten, att det är lika bra han ligger i eget rum och så får han flytta ner till ungarnas stuga igen i så fall.

Ingen mänska kan ju fatta hur och när man verkligen blir smittad med detta jäkla virus. Men jag inbillar mig att jag har ordning på oss två här ute i spenaten. Nu har vi också beställt mat och betalt via nätet, bara att hämta kassarna.

Jag känner mig liten, utsatt och rädd för detta osynliga monster till virus. Mamma på sitt boende, de är ännu friska, men tänker om alla blir smittade, hur gör de arma anställda som säkert inte har några skyddskläder att tala om? Sticker de då, som de gjorde i Italien eller var det Spanien?

Sen denna återkommande oro över mina barn och deras barn/familjer. Inte nog med att jag inte får träffa dem, krama om dem, ha de yngre i knät.
Tiden går och jag är så rädd att någon av mina närmaste blir sjuk, att inte kunna vara där, sitta där, krypa ner i sängen om det är någon av de små allra bästa jag har, som blivit sjuk, Inte kunna hålla om … dottern, sonen.

Sen går ju tiden och den är värdefull, inte sjutton vet jag hur lång tid jag har på mig med mina barn, barnbarn, oavsett corona.

Tänker att jag växte upp med Röda faran i medvetandet. Men det är Gula faran som verkligen är farlig, med sin befolkning och deras gräsliga marknader med levande djur. Det är inte djuren fel, utan människorna som säljer dessa tama och vilda djur. Visst är det uselt av Gula farans ledare att inte totalt förbjuda dessa marknader med djur.

Nu drar det ihop sig till lunch för er, själv tänker jag börja med frukosten och snart även lunch till maken.

Ha det bra, tvätta händerna, sluta andas, nysa och hosta så kommer vi alla överleva.

 

 

Ro hit munskydd och allt annat skydd till vårdpersonal Nu!

95B95D65-43D1-4B8A-BE6D-C39ED6C6AD24

Gårdagen var en riktig höjdardag, ute växlade vädret som om det plötsligt drabbats av total kaos och inte kunde bestämma sig för snöoväder, fint hagel, grovt hagel, små snöflingor, blaffor till snöflingor, sol, sol i moln och/eller helt blå himmel. När allt drog ihop sig och mörkret sänkte sig, njöt jag av ett av få snöoväder denna vinter. Självklart lyckades jag och Frasse gå vår tur när vädret hämtade andan, lagom sol och en mörkgrå himmel hotfullt på väg mot oss.

Jag har nu varit här i stugan över två veckor och mår väldigt bra av lugnet, nu bor ju även maken här och det lugnar mig ännu mer.

Ja, vad tänker en liten hjärna sittande i en stuga på landet? Inte mycket.

Vem köper flytande pumptvål med blåbärsdoft?
Vem tänkte ut att blåbärsdoftande tvål blir en kioskvältare bland kunder?
Den göken skulle jag vilja ha ett snack med. Står där och trycker på pumpen och ut strömmar en äcklig blåbärsdoft, hur kunde de veta att jag i hela mitt liv drömt om att tvåla in mig i just blåbär? Näää, knappast!

Ropar på maken och frågar hur sjutton han tänkte när han handlade tvål med den doften?

Kan man tänka på något annat än corona med det massiva informationsflödet från hela media via alla tänkbara kanaler dygnet runt.
Konstaterar att det är som det är, landet som så generöst bjuder värden på farliga virus om och om igen borde stå till svars. Men de låssas nu att alla nyinsjukna har blivit smittade av utlänningar. Icke oväntat ljög de om omfattningen av både antalet sjuka och antalet döda. De lär redan ha öppnat marknader med levande djurförsäljning igen, så det är väl bara att invänta nästa virus de sprider.

Corona och svensk sjukvård … nu vill myndigheter lura i personalen i vården att de inte behöver munskydd. Jag kan bara tolka det som att regionerna/regeringen inte klarar sitt jobb att skaffa skyddsutrustning, vilket inte förvånar mig. Bort med dessa överbetalda landstingspolitiker, fd politiker är inget att lita på. Skulle de vara något slags specialister plötsligt på sjukvård? Knappast!

Så ge för faAn munskydd och all skyddsutrustning de behöver i vården, eller hur tänker ni att vården ska skötas när alla har blivit sjuka och dött? Överhuvudtaget detta mantra om och om igen att ”munskydd inte hjälper” är ju så otroligt dumt. Varför har hela världen på sig munskydd av allt tänkbart, hemgjorda om inget annat finns. Munskydd skyddar ju både den som bär det och den som möter bäraren. Sen kanske det inte är maximalt skydd, men bättre än oskyddad. Varför springer jordens  sjukvårdsfolk med munskydd på sig om det inte behövs?

Tänker att de inte klarar av att sätta igång redan befintliga fabriker med att göra skyddsutrustning, saknas väl någon byråkratisk EU-certifiering som bara svenska byråkrater bryr sig om. Att folk blir sjuka och dör spelar mindre roll i vårt galna byråkratiska land.
Då kom de på att säga att munskydd inte behövs! Så kanske regeringen och kompani +landstingen de usla, ser bättre ut än att de inte klara det mest elementära. Som om de brytt sig om stora lager på sjukhus som normaltillstånd, plus extra stora sjukvårdslager plus medicinlager på olika ställen i vårt land, för att möta upp brister vid kriser och krig. MSB? Var det deras uppgift de senaste åren att trycka upp en broschyr där de talar om hur vi ska ta hand om oss själva? Vad har vi alla dessa myndigheter till?

 

 

Fram och tillbaka

Igår åkte vi hem för att hämta ett paket, vattna blommorna och ta med de känsliga hit, för här lär vi  sitta ett bra tag till. Samlade ihop posten och plockade fram det jag glömde när vi åkte.

Skickar in maken på Ica, handla mat och blommor. På väg till landet igen, in till mammas boende, ringde på den låsta dörren, lämnade blommor och frukt till hennes ”kontakt” en trevlig man, som sa åt mig att hoppa in i buskarna utanför mammas balkong. Hon var redan nerbäddad, men med uppdragna persienner och öppen balkongdörr kunde vi se varandra, prat och kasta slängkyssar.

När vi åkte tänkte jag i mitt stilla sinne, att kanske det var sista gången vi sågs. För personalen åker de vanliga bussarna, tunnelbanan och pendeln för att komma till jobbet och risken finns ju att corona hänger med till boendet. Ingen är säker och ingen vet, men kommer det in dit, då kommer de trilla av pinn i långa banor.

Som jag förstår åldringsboendet nu för tiden, så är det inte som det som förr kallades ålderdomshem. För förr behövde du inte vara dödssjuk med stora svårigheter att klara dig själv. Så verkar kraven vara för att få bo på många hem nu för tiden, så kommer corona in där,  går det snabbt.  Personalen har gått palliativ kurs i hur hantera döende personer, för de flyttas hemifrån så sent, att de dör rätt snabbt på boendet. De tål inte att flyttas så pass sent i sjukdom, men sånt verkar inte vårt humana samhälle bry sig om längre.

93FA1216-01A3-434D-BAE7-94E6D9A3564F

Sen åkte vi först genom Enebyberg, Täby och sist Vallentuna komun och den vägen har jag inte åkt på väldigt många år, så det var mest ”men titta där” hela tiden. Vi bodde vårt första år med nyfödd dotter i Vallentuna, men jag var väldigt glad att lämna den kommun, trivdes inte där. Nu generaliserar jag, men så urtråkigt folk, mötte en kvinna som tur var i samma ålder, boende vid samma gård, utan henne och hennes också nyfödda bebis hade jag nog smällt av. Vi har ännu kontakt fast hon och maken har flyttar till Kroatien.

Väl i Vallentuna ringde jag på min morbrors dörr och räckte över tulpaner och en kasse med tidningar med stort avstånd mellan oss. Han och hans fru sitter ju där de sitter med hans svåra lungsjukdom.

Så nu är vi på landet igen, så skönt. Här springer rådjuren över tomten, jag stod i källaren, höll på att sätta igång en tvätt när jag i det lilla fönstret plötsligt ser dem gå över vår baksida av huset. Så nära känns magiskt, att se de vilda djuren och inte en blek hade de om att jag var så nära.

Nu ska jag fixa hundmat.
Här bild på mina solgula och oranga stickade strumpor i bomullsgarn. Nästa par till barn i restgarn redan på gång.

 

Ett frö i vinden

När jag ser bilder från förr på mig själv, här med Mormor och kusin till vänster, drabbas jag av en känsla av overklighet. Allt det där som var, oceaner av vatten som runnit förbi med händelser, upplevelser.
Nog kan jag undra hur livet blivit om jag hade valt annorlunda, måste nog ändå känna att det mesta blev till ett bra liv.

Tänk så mycket jag har lärt mig av alla tokiga och bra vägval jag har gjort, alla människor som har skänkt mig kärlek och tack även till de som visade att alla inte är att lita på. Dessa båda motpoler behövs, för att frottera fram det bästa av oss människor.

Inte kommer vi så långt födda med silversked, omhuldade och undanhållna det vi andra kallar liv. Vi människor behöver ha det tråkigt i uppväxten, behöver gå på nitar som gör oss både ledsna, besvikna och arga, vilket med tiden omvandlas till tålamod, insikt och ödmjukhet. Jag tror inte det starka, kärleksfulla, genuina kan komma ur en människa som inte själv har lidit och gått i alla ”grannars skor.”

Insikt får de flesta med åren, insikt om att allt inte är svart och vitt, alla gråzoner jag aldrig såg som barn, ung vuxen, de ser jag nu. Jag ser dem på mitt vis, som andra ser dem på sitt, tänk att samma upplevelse kan tolkas på lika många vis som personer som upplever den. Ingens tolkningssätt är egentligen mer rätt än någon annans. Tänk hela vår sprakande uppväxt, ung vuxen, vuxen och alla dessa år. Vilken prägel de sätter på oss alla, var och en med sitt kalejdoskop att titta igenom.

Nu när det bubblar i mig måste Frasse ut … alla dessa människor med miljarder variationer, tro sjutton att det är en strid att leva, helt beroende på var vi hamnar i livet.

Kram

Frasse har ordet

Här har vi några grader plus, snöfritt och strålande sol. Dagen började med att husse satte nyckeln i ytterdörren och tog med mig på morgonens första runda. Matte och jag vaknade 9.30 vi låg och kramades när husse dök upp. Sen 40 minuter senare släppte husse in mig till matte igen och gick till sitt karantänboende . Jag måste säga att jag inte fattar alls, vad som händer i familjen nu?

Husse är sig inte lik, han hämtar mig för promenad eller leker med mig ute. Jag hänger som vanligt med honom på tomten när han fixar med de nersågade träden och allt annat som vi herrar har att uträtta på tomten. Första natten sov jag över hos honom, men det mådde jag inte så bra av.

Matte tänkte att husse som inte sett mig på så länge skulle få mysa med mig i sängen över natten. Men jag saknade matte så in i norden och blev orolig över det nya boendet. Så nu bor jag som tidigare bara hos matte och då blev allt bra igen.

Men jag har ännu inte lyckats klura ut varför husse och matte inte bor ihop längre? Varför husse håller sig borta, jag längtar efter att det blir som vanligt igen.
Det är lite sorgligt att höra matte ringa ner till husse på kvällen och höra vad han gör. Så suckar hon och längtar till allt blir som vanligt igen.

Jag har det himla bra, matte har fixat världens frukost som jag får efter promenaden. Kycklingfilé med kokta herrgårdsgrönsaker, riven vitkål med morötter, en skvätt hemkokt grönsakssoppa sätter fart på det hela och sist kokt ris. Här får jag olika menyer varje vecka, kött, fisk fågel och lite kokta ägg står på menyn. Sen har hon vitaminer och annat som hon prompt rör ner i käket varje kväll. Hon tycker det luktar apa om vitaminerna, men jag gillar allt som luktar apa, så vad klagar hon på, hon behöver väl inte äta mina vitaminer?

I förra veckan ringde mattes mamma klockan tolv på natten, hon kunde inte somna, utan hade tittat på sk corona nyheterna från hela världen och då först förstått hur illa det var i världen. Bilder på Europas tomma städer gav henne en chock och matte fick fullt upp att lugna henne. Det är inte lätt säger matte när man blir äldre och inte riktigt hängt med i svängarna. Själv förstår jag inte alls vilka svängar hon egentligen pratar om. Får jag bara kärlek, mat, mattes varma säng, svänga runt ute, busa med husse och göra nr 1 och 2 så kan livet inte bli bättre. Svängarna får hon ha för sig själv.

På måndag börjar husse jobba ifrån sin stuga, han har haft otroligt mycket att göra för att det ska bli så bra det bara går för hans företag. Hans tankar går till alla anställda och sjutton vet om inte matte sa häromdagen att han var deppig. Hon har nog aldrig sett honom deppig på detta vis. Så nu kommer de sitta här i sina stugor och invänta och längta tills de kan bo ihop igen.

Matte ska ju alltid vara lite märkvärdig med sin sjuka kropp, det ska tas en massa hänsyn till ditt och datt. Samtidigt som hon krasst säger att ”Något ska man dö av.” Men inte faAn kommer hon någonsin acceptera att dö av något skit virus när hon har överlevt så mycket elände med sin kropp. Då får de skriva ”Detta accepterade hon inte!” på hennes gravsten. Kom ihåg det.

Nu börjar matte röra på sig i soffan, in i duschen med dig, så vi kan sticka ut. Jag har min fina pipboll som väntar på mig, matte säger att den är bland det äckligaste hon tvingas ta i hela dagarna. En halvt avgnagd liknande tennisboll, med ”gult skägg” som jag hela tiden försöker dra bort, halva är naken nu, så jag kommer lyckas få den helt naken till slut.

Fridens på er alla och ha en Voff dag! ❤️❤️❤️ 

024319EC-98F8-48FC-ACA0-FD1B41BA678F

Snabeldraken och jag

Idag tar jag dagen i etapper, har kastat ut alla mattor på altanen, sen vila i soffan. Dammsög vårt sovrum och hallen, vila i soffan … nu är det stora rummet och köket kvar. Sen ska skurhinken fram med såpavatten, doftar så himmelskt gott. Det blir mycket vila i soffan idag, jag flåsar som en idiot.

Men när det är klart ska jag dricka en kopp java och njuta. Kan själv, visst men det tar evig tid och ork.

Frasse är så himla snäll, jag har öppen ytterdörr när jag dammsuger, han går ut på altan, men sticker inte ut på tomten, förrän jag säger varsågod. Han är superkänslig på mitt görande, han går långsammare ute när han hör att jag börjar flåsa, vänder hem när jag tänker att jag inte orkar mer. Kommer varje gång jag kallar på honom, bara en sån sak.

Om jag förändrar mitt humör det minsta, typ svär över paddan, så där som man gör utan att ens tänka på det. Då sticker han på en gång in i sovrummet. Jag har börjat ta tag i den biten, pratar med honom att höjd röst inte är farligt, så han har börjat stanna kvar oftare men ännu tveksamt. Hans nos och svans fick jag inte röra från början, nu har jag smekt hans svans så ofta att han står kvar och njuter, han vet att jag inte gör svansen illa. Nosen får jag nu mera pussa ovanpå, ännu inte helt ok, men han litar mer och mer på mig.

Han är en änglahund sänd till just mig, han är allt jag kunde önska mig i hundväg. Sen tror jag att även han behövde komma till just mig, oändlig kärlek, god hemlagad mat, närhet, trygghet och lugn, enda hunden=all uppmärksamhet.

4890AA2D-BE1E-4C35-835F-7C1C7DA00297

Nu ska jag ta tag i snabeldraken igen …

Önskar er alla en skön helg, själv kommer jag njuta av att se min man igen. Fast han får bo i ungarnas stuga, ska jobba där ifrån under flera veckor. Jag kommer bli glad att han kommer, Frasse kommer bli jublande glad när promenadkompisen som går låångt kommer.

❤️🌺❤️

Lugnet la sig

Imorse drog vi runt första turen på tomten och närmsta väg, regnet ömsom strilade och öste på. När det viktigaste var gjort sprang Frasse till ytterdörren och väntade in mig som lufsade i ett tempo passande en nyvaken tant med nattlinnet på under kappan, en tant utan brådska.

Just nu känner jag mig så lättad, inte nog med nyduschad, även tvättat håret och det gör jag inte lika ofta här som i stan. Efter några veckors dividerande om det här med isolering för min del och hur vi skulle göra med maken som ännu jobbade, fast han i mitt tycke har ett jobb som passar utmärkt för att utföra i hemma. Efter samtal om hur produktion och allt annat skulle läggas upp ringde han mig och sa att han skulle jobba två dagar hemma och sen en dag på jobbet. Då blev jag mållös som omväxling, vad är det han inte fattar? Tror han att alla andra kan bli smittade, men inte han?
Båda ungarna hörde av sig och kände att så här kan det inte vara, sonen pratade med sin pappa, som tack o lov insåg att han inte tänkte hela vägen ut. Så nu blev det omläggning i planerna och jag blev så lättad. Tusen tack mina älskade ungar, för att ni hjälpte pappa er att tänka klart.

Så nu kommer han att jobba hemifrån. Han kommer bo i ungarnasB166F286-DADA-43F5-BA21-7974ADCE02E4 stuga och jag i vår. Vi kan sitta på altanen och prata, fika om vädret vill, gå en promenad allt med tillräckligt avstånd mellan oss.

Frasse kommer få långa promenader och jag får väl laga mat åt oss och ”ställa på trappen” till maken, sa jag till honom och så skrattade vi. Nu har vi båda bokat av tandläkare, läkarbesök, städning och allt annat. Jag ska kolla upp vilka som kan skicka hem varor framöver.

Nu snackar Frasse så vi ska ut.

 

Om en liten fågels död och det ofattbara

Gårdagens strålande har nu bytts ut mot gråväder och blåst, jag vaknade tidigare än igår med stel och stapplig kropp. Upp och borsta tänder, dra på kläder med nattlinnet kvar, för jag tänkte inte promenera iväg med Frasse idag, han får flänga runt på tomten med mig.

Jag gick långsamt runt och Frasse gjorde sitt, perfekt, bara fram med en bajspåse. Han sprang runt och jag trampade också runt, ser något rött liggande bakom huset, en död Domherre. Jag tog upp den i en plastpåse och kände sorg över att en så perfekt varelse var död. En av mina favoritfåglar, de håller ihop, honan och hanen hela livet och jag funderar över om fågeln var en singelherre eller om en hona nu sörjde sin make.

Så många småfåglar det nu finns, så borde jag oftare se döda på marken, jag har bara hittar två på vår tomt på många år och en svala hemma i stan. Svalan upptäckte jag och T, han var liten då, så det här med död fågel var så konstigt. Konstigt även för mig, för vem har sett en svala på så nära håll, helt stilla? Jag är så blödig att jag får stort påslag av sorg, fast jag redan som liten lärde mig om livets gång, även för djur. Jag tror att ”instrumentet” där inne är finstämt hos de flesta av oss, om vi bara stannar upp och känner in vårt inre.
769BAFE8-52BE-4097-A718-8300314EB6CE

Igår tog det bara stopp i mig, när allt jag skrollade fram bara var Corona hit och Corona dit, myndigheternas dirigering, politikernas tafatta ord, ekonomi, företagsdöd, skatter, skulder, lån, privatläkares upplevelser, alla förstå sig påare, ledarskribenters trumpetande, fåtal fd sjukas upplevelse numera friska, hamstring, döden, döden, lungmos och övergivna sjuka utan respirator. Framtida scenario väcker bilder inom mig från pestens tid, där döda låg i högar, kryssmärkta dörrar där döden hämtades i kärror och slängdes i travar i väntan på bättre tider.

Nyheterna förmedlar tomma tysta städer i Europa, insjuknande och antalet döda förmedlas tystare, bästa sättet att inte låssas om att något händer, är ju att som Sverige inte ens kolla vad som händer, med folk utanför sjukhusen. Våra kvällstidningar har slagit upp rena krigsrubrikerna, stabilt pålitliga som vanlig i att skrämma skiten ur folk. Vill du ha fakta får du betala extra för att få tillgång till kvällstidningarnas information. Att vi betalar skatter för att de ska överleva och tjäna pengar, betyder inte att de anser sig ha någon som helst ansvar/skyldighet att dela fakta, information för att lugna befolkningen, hjälpa till.

Tänker på vänner och bekanta som som mig är den riskgrupp med sämst möjlighet att överleva. Alla mina njurvänner, några med KOL och andra lungsjuka, alla äldre släkt och vänner. Jag får panik av alla känslor, samtidigt som jag stänger av för att inte må så dåligt. Här sitter jag i en stuga på landet, vårt lilla paradis, men jag sitter här för att överleva, sitter här för att det i en ev framtid, ska finnas plats för mig på sjukhuset om/när jag blir sjuk. Men vi alla förstår ju hur otroligt illa ekvationen med Europas minsta antal sängplatser/respiratorer går ihop.

När staten nu vill dra ut på insjuknandet i det längsta, för att vården ska kunna ta hand om en del av de sjuka. Tänker att politikerna vill rädda ansiktet inför det kommande avslöjandet av helt undergrävda, ekonomiskt totalt utarmande som politikerna har gjort mot vår sjukvård. Total kaos!

Om insjuknandet hos befolkningen går långsamt, kanske det inte blir lika avslöjande, svart på vitt att vi har sämst tillgång till vård, sängar, respiratorer, sköterskor, läkare, undersköterskor i hela Europa. Som om inte det räcker har vi dessa landsting som inte klarar av sitt jobb, fd politiker som plötsligt ska bestämma över liv och död. Hur det har gått, vet vi redan och ännu mer om eländet nu, vårdpersonalen har inte skyddsutrustning nog eller provkit. Arma, arma vårdpersonal alla kategorier, med så gniden usel politisk ledning. Gör som Norge ta bort landstingen, spara liv, spara pengar, få lösningar på det trams som nu tillåts gräva ner svensk sjukvård.

Men nu vill jag avsluta med  ❤️👍✌️till Bergalott som i nuet äntligen får en ny höft. Måtte vården göra sitt bästa för hennes som i grevens tid, får det hon är i behov av, för ett bra liv utan värk. ❤️
Nu pratas det om att inplanerad vård ska läggas ner, alla vårdplatser behövs till Coronas offer.

Hur kunde politikerna göra så här mot oss, hur kunde vi tillåta dem att rasera vår vård?

 

Nu ryker tallen

Tänka sig strålande sol en lördag, har suttit i lä, bara njutit av hackspettarnas flit, kråkornas KraKra och lite smått som flugit förbi och snattrat i farten. Snart kommer dock lugnet att brytas av en arborists arbete på vår tomt. Dessa stora träd som inte har vett att växa, där vi vill ha dem ryker nu. När vi köpte huset var tomten helt ihopväxt, ingen hade brytt sig om tomten på mängder av år, vi såg inte ens huset från vägen när vi kom för att titta på det. Så det är inte första besöket av en arborist, jag blir lika glad varje gång jag kommer på vad det yrket heter. 😊
8EB2CCD0-D8A5-425E-A9F7-B09F4B110856

På vägen hit igår i mörkret så är jag alltid så vaksam på vad som ev finns i vägkanterna, vad som kan dyka upp. Maken kör och jag spejar, jag är minst sagt knäpp med min starka ovilja att köra på ett djur och då är det djuret jag tänker på i första hand.

Plötsligt tänker jag eller snarare känner … djur, rakt upp efter krönet och nog låg det ett djur där, platt som en pannkaka redan. 😢
Visst är det märkligt att jag kan känna så tydligt, inte första gången och andra gånger har djuret levt. Resten av resan hit bjöd på en hare som hann hoppa över vägen tack vare mig och lyckan var en grävling som kom traskande på lilla bron över vårt sjön. Men grävlingar, så söta de är, annat kan jag inte säga.

Ibland får jag hämta andan av kärlek som ofta möter mig på min väg i de mest oväntade situationer. För några veckor sedan kom vi hos mig på Facebook att prata om blodgrupper, min är en av de mycket små och jag skrev att sannolikheten för att en av mina vänner skulle ha samma sort var minimal. Att sen den personen ville ge mig sin ena njure, är än idag så stort att jag omöjligt kan förstå gåvans storhet. Kan ni tänka er när min fd arbetskamrat visar sig ha samma blodgrupp och skriver att jag nu har en extra njure hos henne.
Rörd är ett ord som inte räcker till för mina känslor.

Idag ringde en vän som bor ca 15 mil bort med sin man, hon sa att mannen skulle komma och handla åt mig om min familjen skulle bli sjuk och jag sitter här på landet och behöver hjälp. Omtumlande och rörd, har så fantastiska människor omkring mig. Jag måste ha varit en vänlig själ i ett tidigare liv, som får så mycket kärlek och vänlighet på min väg.

Jag skriver ofta och argt om samhällets ansvariga som inte sköter sina uppgifter, just det där vi var invaggade i att ha tilltro till, staten som skulle fixa allt från födsel till döden. S har stått som en garant för vårt tidigare eftersträvansvärda samhälle, ett samhälle beundrat av många andra länder, vi fick många studiebesök för att visa upp vår väg till ett tryggt, jämlikt samhälle. Det var förr, i nutid drar vi möjligtvis andra länders mungipor till ett leende i mjugg. Vi har blivit ett så konstigt land att man skämtar om oss. Våra grannar vet att det är kört för oss på alla vis, de berättar om det i intervjuer.

Det där är inte glömt, men begravt av karriärister i politikertoppen. Tänk om de alla imorgon kunde vända sig mot varandra i stället för ifrån och säga; Nej, nu kastar vi all partipolitik åt fanders och arbetar för vårt land, vårt folk. Ser ni vilka illusioner jag har, tro att de vill något, ta i, fast det tar emot.

 

 

Farmor ställer inte upp

Igår ringde jag till vår son …

Gud så svårt samtal. Jag har ju redan berättar att jag är väldigt rädd för coronaviruset. Nu på lördag var det meningen att vi skulle passa alla tre över natten och jag har ångest och en massa tankar om viruset. Min T går ju i skolan och i vårt område bor det mängder av snorrika människor som ständigt åker utomlands på alla tänkbara lov och Italien var ett stort resmålen.

De två första dagarna efter sportlovet saknades det många barn sa T, men sen kom de tillbaka. Sen har jag funderat fram och tillbaka,  vad gör man med sin oro när man som jag både har astma och nedsatt immunförsvar? Jag har aldrig varit så rädd någonsin för någon sjukdom tidigare. Jag vet ju att många njurtransplanterade ständigt hamnar på sjukhus för sånt andra klarar av hemma. Men jag har klarat mig, fast det var nog bra nära när jag fick magsjukan.

Jo,sonen förstod mig på ett vis sa han, men hur tänker jag framöver i sommar? I sommar? Jag har fullt sjå med nutiden … vi kan väl träffast ute säger jag, för han menar på landet. 

Men de som har smittats i Italien har ju varit ute och blivit smittade, sa han då. Snacka om att göra livet surt för mig. Känns som om han vill trycka ner mig, inte förstå eller egentligen vara rädd om mig, få mig att må sämre, jag är en dålig människa känslan ger han mig, jag ska ifrågasättas.
Jag ska liksom stå till svart för att asiaterna äter en massa skit och staplar djur på marknader. Vad ska jag säga, vad förväntar han sig?

Så jag säger, ”men kom över med ungarna på lördag” (för, helvete tänkte jag,  bara du känner dig nöjd.)

Men det ville han minsann inte ha på sitt samvete om jag dog. Han skulle fixa en annan barnvakt. Jag drog till med att pappa kan ju komma ner och passa dem. Då höll han på att smälla av över hur inkonsekvent jag tänker, det gör jag för jag hukar under rädslan för att dö och skyldigheten/lusten att passa mina barnbarn, skyldighet för att jag har lovat passa dem.

Skit samma med kärringen, bara jag får uppmärksamma henne på alla logiska feltänk hon har och hur menar hon, ska vi aldrig träffas? Det här kan ju dra ut på tiden.

Så urbota korkat att jag inte har något svar på när influensan går över, att jag inte har mer än min larviga, säkert otroligt överdrivna barnsliga rädsla, att dö.

Ingen kan som han få mig att känna mig så värdelös, den där ilskan, jag duger så sällan. Att alltid bli ifrågasatt när jag säger nej till något eller inte håller med, det har skapat en ovilja att ringa om annat än det som bara sjunger ja ja och varsågod.

Jag sjunger ofta mina barns lov, men i ärlighetens namn, så tror jag det finns diverse gråtoner i alla föräldrars ungar, precis som det finns i föräldrarna. Det går att ha ett i bästa fall vuxet förhållande till sina barn, för det mesta, men kompis fungerar mindre bra. Då åtminstone jag inte kan säga vad jag vill till mina ungar, utan att det där mamma/barn förhållandet flyter upp. Vänner förstår vad jag säger på ett mer  opersonligt vis, de drabbas liksom inte personligen av min åsikt eller mitt tänkande högt. Men ens barn … minerad mark och sällan är det väl helt smidigt i kontakterna.

Alltid är det en eller båda som har sitt tänkande om mig eller om varandra, de tänker att de minsann skiter i att ställa upp eller tycker att man ställer upp, vilket inte har fått tillräcklig uppskattning av varandra. Som morsa hamnar jag mitt i smeten, jag ska inget säga, helst alltid hålla tyst. Men hålla med senaste talare får jag göra …

E7B8CBC0-265E-460A-863E-6A6748DCC0B3

Jaha, inget upplyftande inlägg, men jag tror många av er känner igen sig, det är inte lätt att vara släkt det ska gudarna veta,

Så nu är jag mindre omtyckt för att jag inte tänker så logiskt som jag borde. Det kan jag skita i, men att inte ha mina barnbarn här som tänkt, det tar djupt i mig. Sen kommer väl kommentarerna, pikarna komma om jag nu vågar träffa dem på landet framöver.

Kaffeblask

I högsta tallarna i fullmånens sken har vi besök av ugglor. Jag blir ju så in i hoppsan lycklig när de flyger runt och vi hör vingarna med sitt korta klappande när de möts, hade ingen aning om att deras flygande lät så. Tror det är en hona och två hanar, kan det vara parningstid tro? En sitter nu ensam i ena tallen och låter ungefär som när jag som liten spelade på kam, med ett papper om kammen. Den lite pirrande känslan jag minns på läpparna. Så låter dessa ugglor. Nog är de större än förra årets ugglor, de var så små och söta, inget klappande från stora vingar när de flög.

Maken står vid grillen och sköter om ytterfilén och ugglorna, själv är jag ugnsvakt. Hemgjord pommes och många vitlöksklyftor blandat med lite olja och vitlöksflingsalt, är mitt ansvar.

14FC05C0-DB88-4986-8A8C-116063552A56

 

I stan häromdagen fixade jag lite sen lunch och en kopp kaffe. Insåg snopet att jag hade glömt att sätta på vattenkokaren, när kaffet inte blev kaffe, jag hällde över vattnet kallt och fint hahaha! Tror fan gammeln har tagit mig, så glömsk från och till.

Så lite hjärtklappning sittandes i soffan, rent skit att det kommer fast jag sitter i lugn och ro, ingen ordning på kroppen, skulle tippa att det ligger omkring 113. Igår hoppade det från 113 till 125 och ner till 114 innan det gav sig. Jag har blodtrycksmanschett hemma i stan, lika bra att kolla.

Nu kom grillmästaren in, dags för middag.

Plötsligt händer det något

Om vi hoppar över gårdagens kväll och dagens kroppsliga gnäll ska jag be att få meddela att något helt fantastiskt hände igår på eftermiddagen.

Håll i er nu kör vi!
Hahaha, inbokad tid till Laura min fina fotvårdare och Frasse får lov att hänga med, helt ok för Laura. Tog Rulle med mig att hänga på, i backen ner mot torget kommer min snälla granne ångande. Hon pratade på och plötsligt hade jag fått upp ett onormalt snabbt gåtempo. Var tvungen att stanna, leta upp vattenflaska, då var grannen tvungen att kila vidare. Tack gode gud, jag ulkade innan jag kunde klunka i mig vatten, hon såg inte det som tur var. Det är så pinsamt detta förbenade ulkande när kroppen inte orkar.
Men sen gick vi vidare i min takt och blev fint mottagen när vi kom fram. Tanken malde i min skalle och pengar till det, tog jag ut på vägen till fotvården. Skulle jag palla att slinka in hos frissan, de med drop in som passar mig så bra? Men först måste jag fråga, ”Går det bra att ha hunden med mig in?” Ja, här får hund, katt, häst, vilket djur som helst komma in!

1D8E805C-EA6D-4B8F-A96D-4162FC358D1B

Det var så skönt att få håret tvättat, klippt och fönat. Frasse låg så lugnt vid min sida, både hos fotvården och frissan. Det var en sliten Maggan som hängde på Rulle hem, vilade på soffa på vägen och sen pannkaka i soffan. Om ni bara visste så tacksam jag var över att klara av dessa två njutningar på en gång.

Idag i den strålande och värmande solen har Frasse fått lite spa borstning stående på ett bord där bakom huset vårt. Ljuvligt snällt vårvädet och vi hade turen att inte träffa på en kotte, varken tvåbent eller fyrbent. Han blundar så sött mot solen, njuter av borstningen.

Nu packar jag för resa till landet, ska bli skönt fast jag just nu helst vill stanna hemma.

Ha nu en skön helg! ❤

Vante upphittad

Har ett par gamla älskade röda skinnvantar, upptäckte att en var borta. Letade på landet, alla promenader, utan att hitta den. Så hemma igen gick vi vår tur i solen, tänk  så glad jag blev att någon hängt upp den på en soffa.
Bara att se något rött på håll gjorde mig så himla glad, kunde det vara min vante? Yes!

Jag tappar sällan saker, som tur är. Men nu för tiden fumlar mina händer med koppel, nyckelknippan, vantar och så kassen där alla Frasses saker ligger. När jag så ska knyckla ut en bajspåse som är omöjlig att öppna, blir jag så stressad av fumligheten. Tror jag kommer att få det jobbigt med allt det där jag förknippar med ålderdom.

Allt går förbenat långsamt, minnet är fläckvis, benen går inte snabbt som förr, fumliga fingrar, spillande och drällande, går ner för trappor som barn, med en fot i taget, ingen balans, hör dåligt, ser dåligt, fattar dåligt, allt går för snabbt, hänger inte med. Ännu lider jag inte av allt, men det som är räcker, tålamodet är kort.

D906BB34-FE25-4306-A501-17EDE9D1EF71

Tänker också på min egen mormor när hon gick i pension, då fick de bli gamla och vara inte så pigga, om det nu var så de mådde. Ingen förväntade sig att de skulle dra igång ett nytt företag, resa världen över och fånga sitt otium cum dignitate eller träna kroppen till något jämförbart med ungdomens kraft och utseende. Tjusigt klädd enligt M magasins dyrbara tips om kläder, eller sminkade, med förlängda fransar och allt som hör till. Suck, jag var inte ens så som ung, nästan alltid osminkad till vardags, smink och frisyr hörde helgen till och fester.

Vem önskar inte att man såg ut som förr, men det gör jag inte så ofta, men ibland sörjer jag det. Men sörjer mer att jag enligt nutiden inte får vara i den ålder jag är, utan ska hela tiden uppmärksammas över allt jag borde göra för att ännu både se ut som i min unga tjusigaste ålder och dessutom prestera helst lika mycket som i mina unga år. Kvinnor får på något vis aldrig bara vara, där emot allt som åldras på mannen är ju mest sånt som accepteras, han med skutan till mage klappar sig nöjt på den och pratar om öl och mat. Till och med flinten har de upphöjt till något man gärna skaffar sig långt innan håret fallit av. Inget föraktat gubbfläsk där inte, som för kvinnor som tappat taget om bantning och allt som behövs för att späka fläsket.
Det är synd om kvinnor, speciellt de som inte är starka nog att våga vara sig själva utan mask och dyra kläder, vilken stress de lever under. Men sjutton vet om de fattar hur hårt trycket är på dem, att se ut på ett visst sätt?

Undrar hur mitt liv hade varit om jag inte blivit sjuk?
Ska väl säga att vill man sminka sig, ha fina kläder, vara pinnsmal och vältränad, varsågod. Alla har rätt till sin valda tillvaro. Men vi är många som inte kan/orkar välja och då blir vi grinsillar som mig. 🙂 

 

Korv som korv

Så fort maken klev in i stugan igår kväll slappnade jag av, han hade handlat rostbiff och potatissallad, bara att singla fram papperstallrikar … sorry, men ibland är det så skönt att slippa diska och klimathysterin får hålla sig undan en stund.

Dagen har gått i snigeltakt, inte ett dugg vettigt har jag gjort mer än satt mig i duschen och tvättade håret. Jo, jag har en liten plaststol att sitta på i duschen, så dumt att stå när jag har svaga dagar.

Maken har krattat grenar över hela tomten, resultatet efter stormen. Frasse har glatt travar runt där ute, sprungit efter kastade bollar och bara njutit av frihet och att husse är hemma igen.

Men tror ni inte att Frasse backade på den lägre delen ca 20 cm hög av altandäcket och trampade utanför och lyckades göra sig illa i höger bakben igen. Suck, han haltar inte nu, men jag ser att det liksom rycker i just den bakdelen. Jag vet inte om jag har sagt att jag har jobbat med healing i många år, men det slutade jag med när jag blev sjuk. 

Men Frasses bakben har jag jobbat med sista veckan intensivt, eftersom jag ville att han skulle få lite hjälp med sitt ben och för den delen hela han, det är skönt att få healing.
Syns så väl att han tycker värmen är skön, första gången jag gjorde det på honom böjde han sig bak mot min hand och slickade på handen, tittade på handen länge och la sig sen till rätta. Sen har han bara lagt sig till rätta och dragit sin djupa suck och andats lugna, djupa andetag.

Så jag blev inte glad att han gjort sig illa just där igen, måtte det bara vara tillfälligt och inte ha med den förra skadan.

6ECBB88A-26FE-40AB-82FF-C0F8226915F3

Jag har ju ätit så dåligt denna vecka, mest mackor och yoghurt, inte varit hungrig. Men kycklingköttbullar, brunsås och kokt potatis lyckades jag äta två middagar av, delade köttbullarna med Frasse. Fast jag hade massor av mat i kylskåpet chorizo, köttfärs som jag tänkte steka med bacon, lägga på små värmda tortillabröd med guacamole och mango chutney. Men det där varken orkade jag eller hungrade jag efter, så köttfärsen åkte in i frysen.

Så undrade maken idag vad vi skulle ha till middag? Nja, om vi gröpar ur korvarna ur skinnet och steker röran med en hackad lök, så kan vi lägga det på värmda tortillabröden med en klick créme fraîche och mango chutney. Sagt och gjort …

Nu kommer förklaringen till att jag berättar så ingående om maten. Maken började med middagen, han säger ”gud så svårt det var att få korvköttet ur skinnet.” Jaha, tänkte jag, men det där ska han väl klara av utan min hjälp.

Jag ligger och läser när maken som fixade med middagen kom in och skrattade högt, knallröd i ansiktet. Han berättar att han tog fel korv! Så skrattar han hysteriskt och berättar att han har försökt få ut korvköttet ur vanlig varmkorv.
Jag skrattade så jag hoppade, så vi skrattade tillsammans. Tänk att försöka kränga innanmätet ur varmkorv, skinnet är ju så tunt. 🙂

Japp, en titt i kylskåpet, så såg han chorizokorvarna och dog nog en smula av genansen.  Så imorgon ska vi försiktigt koka avskinnade, nakna varmkorvar innan vi åker hem. Körv me brö hör till innan vi åker hem.

Forsätt nu på en fin lördagskväll, jag såg faktiskt mello ikväll, bara för att få nöjet att se alla ”riktiga” äldre idoler som blev prisbelönade för tidigare insatser i melodifestivalen. Det var en underbar musikalisk stund, jag sjöng med i nästan alla härliga gamla låtar.

Hipp Häpp!