Blir inte alltid som man tänkt

Hon skulle vara tomtemor i röd fin klänning och ljuslykta i handen i Luciatåget på dagis, men virus tog henne, svepte in hennes lilla kropp i 40 graders feber. En liten tös som var för sjuk för att orka bry sig och hennes mormor som skulle åkt och tittat på tomtemor, låg däckad och suckade lättat över, att det inte blev något Luciatåg. Men med mig är det inte virus, mer de vanliga kroppsliga gnället.

Idag skulle jag åkt till vårt centrum och handlat de sista klapparna, men det blir inget av med det, får ta det på lördag när maken är hemma. Söndag ska vi och sonens familj till mamma och fira lite jul. Jag har beställt en smörgåstårta med rostbiff, bakat lussebullar som ligger i frysen och ska på söndag slänga ihop en kladdkaka och vispa grädde, kaffe ska bryggas i termos. Saft till ungarna, papptallrikar, plastbestick, skedar, muggar, mjölk osv. Ni vet det blir en del att ha i knoppen, så allt kommer med. Sen har jag köpt julklappar till barnbarnen från mamma som hon får räcka över och så har jag köpt julklapp till mamma som hon får på boendet, när deras tomte kommer.

Hemlagad julmat får mamma efter julafton, det är ju inget klart till den helg som kommer. Men de får julbord på boendet, nyss fick de en väldigt flott lunch med viltfågel på Nobeldagen. De står still, stavas det Nobell eller Nobel, det måste väl vara ett l?

När jag har mycket att göra kommer rastlösheten och samtidigt känslan av att nää jag orkar inte, vill inte. Det är ju kroppen som talar om att det blir för mycket, men brukar jag bry mig? Nej, inte tillräckligt mycket och det är därför jag blir som en boll som luften gått ur.

Det är ju inte bara jul, jag har ännu ett nerpackat hem med hur mycket som helst att ställa tillbaka, sortera, kasta och dona. Vi ska röja i helgen, men vi har ju parketten som ska bytas i vardagsrummet och den går vidare in i balkongrummet, så möblerna ska ju ut igen från dessa rum. Vilket betyder att jag inte kan ställa in saker som är nerpackade från vitrinskåp och en massa annat, ja, ni vet.

Solen skiner och himlen är inte evigt blå, men nog syns det blå, moln är så vackra inte bara de fluffigt vita utan även åskmoln de svartlila, kan ju verkligen vara fantastiskt vackra.

Bilden idag är från en Lucia för fyra år sedan, min älskade unge med sin lillebror som också fick vara lite pepparkaksgubbe en stund. Vi skrattade gott för han försvann i hatten.

Trevlig helg på er alla.

Ett rum med vy

Tänkte baka lussebullar idag, men fick snopet konstatera att både jäst och russin var slut. Maken får köpa med sig på vägen hem, för imorgon kommer fönsterputsarna och då kommer det bli kallt här inne vilket inte jäsande deg gillar.

Jag känner mig enorm rik just nu, var ner till grovsoprummet och hittade massor av pocketböcker att ta med till sjukhuset korridorbibliotek. Jag har en misson med det här att släpa pocketböcker till sjukhuset. Dels tycker jag att idén är toppen, låt böcker läsas om och om igen och sen tillfredställelsen egot alltid får, när man hjälper andra.

En gång på mitt sista jobb sa en kollega ”men hur orkar du alltid tänka på andra, vara så generös?” Jag blev så förvånad över den kommentaren, för jag tänker inte på att hjälpa andra på det viset. Jag jobbade på dagvård dit ännu hemmaboende äldre, ensamma kom med färdtjänst 1-2 gånger i veckan för att få umgänge, äta frukost, lunch och kaffe, innan de åkte hem igen.

Allt jag tänkte på var att de skulle må bra hos oss, att de skulle få nya intryck varje gång och så missade kollegan, att man mår så himla bra av att inte bara tänka på sig själv. Hon var en sån som satte upp lappar där vi andra skulle skriva vår signatur när vi tvättade, vattnade blommorna, strök och liknande. Det var ju mig hon var ute efter, jag jobbade oftast heltid på timme. När det efter några månader oftast bara var min signatur, så försvann lappen. Var det någon som smet från jobbet, var rent av lat, så var det hon, kontrollanten.

Jag har en tavla med hela regentslängden  och nu menar jag hela, ner till den halte o lytte och allt de kallades för. En avlång inglasad tavla med tecknade kungliga figurer och den tog jag under armen och vinglade på cykeln över bron, blev ett riktigt vindfång, men lyckades ta mig till jobbet. Hängde upp tavlan så att det blev ett intressant ämne att prata om, många äldre har ju bra mycket bättre kunskap om kungar och hur det var förr än yngre. Där fick den hänga så länge jag jobbade där.

Sen funderade jag på korsord, bra träning för hjärnan, bad maken trycka upp ett DN korsord på ett stort hårdare papper som vi satte på en träställning liknande det barn har när de står och målar, sen satt våra gäster runt och kunde se och någon av oss som jobbade där skrev med blyerts, så det gick att sudda bort när allt var klar, återanvändning är bra.

Min make hade fått en bok om hela nittonhundratalet, år för år, månad för månad. Den var ju så spännande att läsa högt ur. Jag brukade sitta på en hög pall, de fick tala om vilket år och månad de var födda, sen läste jag högt om det. Så mycket prat det blev, minnen, skratt och diskussioner om när var hur.

Svårare än så behöver det inte vara, använd fantasin och lägg två strån i kors, så har man funnits för andra och själv haft väldigt kul under tiden.

Det bästa gjorde jag varje dag, bakade både fikabröd, matbröd och ibland kokade jag ok marmelad för diabetikerna. En van bakare snor ihop det på en timme och varje morgon när de kom i korridoren gissade det vad de skulle få till eftermiddagens kaffe. Finns bara glädje i att glädja andra, jag saknar den här delen av mitt liv, så mycket. Att inte orka som förr, orka göra sånt som känns så självklart inom mig, att ständigt hejda sig själv, för hur mår kroppen?

Men jag är tacksam över att jag har hunnit hjälpa så många människor på livets väg, både barn, jämnåriga och äldre. Det var detta livs tema och tacksammare tema får man nog leta efter.

Vi har nu flyttat soffan mot fönstret igen, så underbart att titta ut och se hela Stockholm med tinnar och torn, all rök som bolmar upp ur skorstenarna kalla dagar får mig osökt att tänka på Anders Fågelströms Barn av sin stad. En av våra absolut största författare, minns ni Henning? Jag älskade dessa böcker, läste dem i tonåren och hoppas jag kan få mina barbarn att läsa riktiga böcker av författare som har gåvan att förmedla levande porträtt av människor och deras tid på jorden.

Ännu en mission.

Punkt slut för idag.

Uppblåst

Sitter här i min ensamhet och njuter av varat fast lite fram och tillbaka. Jag har ju mage, vilket jag nog delar med de flesta, mage som lider av IBS. Sedan i lördags har mina diagnoser trasslat till det för mig. Först en uppblåst ballongmage och gaser, sen en slags förstoppning som ingen blir glad av.

Får lättare ont … vill inte skriva smärta, mer molande till och från, inget jag tar värktablett mot. Längst ner i magen hålls molandet till, en bit ovanför blygdbenet. Tänker att nu köper jag klysma mot förstoppning, så det som ska ut kommer ut. Inte nog med det, igår kokade jag en soppa till middag med linser, broccoli, vitlök, morot, potatis, bönor, grönsaksbuljong och cocosmjölk, blev även lunch idag, Till det ett svart bröd med så mycket fibrer att jag smörar, lägger på ost och får äta mackan upp och ner, så osten håller ihop brödet, annars faller alla fibrer ner på golvet, nu jädrar ska magen få jobba.

Så långt var väl allt som det skulle, men imorse när jag vinglar upp för att kissa, så inser jag samtidigt som jag spolade, slängde en blick ner på nr 1 och ser att det var rött. Blod, jaha, antar att det är en cysta från mina gamla njurar som har gått sönder och nu blöder. Detta tillstånd har jag minst koll på, har bara haft en omgång med helvetesvärk och tur till akuten för redig smärtlindring.

Så nu vet jag inte om jag ska oroa mig för förstoppningen eller om det är en cystblödning jag har. Nej, har inte kissat rött någon mer gång idag.

På landet är det jag, regnet och det grå som huserar, maken satte upp en handdukstork i badrummet igår, i första hand för att få in värme i badrummet. Hoppas elkillen kan komma hit någon eftermiddag och fixa elkontakten till den, nu har vi en lång sladd dragen till hallen utanför toaletten.

Vår stjärna lyser i fönstret, adventsljusstakarna står i alla tre fönster på rad, det mysljus som jag saknar mest varje år de plockas ner.

Kylskåpet är fullt med mat, kaffe i termosen, kroppen får vara precis som den vill, somna en stund om den vill, gå en sväng, men idag struntade jag i det. Stickar och läser, tiden flyter och jag med den. På torsdag hämtar maken mig, då är allt klart i lägenheten. Det ska bli spännande att komma hem, hallen, två sovrum och köket är klart.

Fridens

 

Nyfiket tassande bakom ryggen på målaren

Oooo nu gick jag ut i lägenheten av nyfikenhet, tapetsering på gång. Vi, eller mest jag har oroat mig för vad vi valde för tapeter då i augusti och ingen av oss var smart nog att fota de tapeter vi valde. Balkongrummets tapetval gjorde mig så glad, det blir fint. Jag stod där och gladde mig, sa några ord till målarens rygg, som inte hörde ett ord. Han har lurar på sig, lyssnar väl på radio eller musik, så jag smet in i sovrummet igen.

Det är jobbigt för mig med så tidiga mornar när nattugglan i mig släcker lampan vid 02-03 tiden. Upp och ”hoppa” kan ni glömma, bara upp och masa mig in i duschen 06.40, på med kläderna. Känner mig hjärnskadad och kroppen fattar inte ett dugg, sen 07.30 så där, dyker han upp, målaren. Sen kan jag gå och lägga mig ovanpå överkastet och somna vad det lider.

Jag stod en stund tidigare och studerade målarens arbete, han hör ju inget, ser inget, sliter bara med sitt jobb. Då blev jag förbannad, han är bara en av alla de människor som sliter hårt hela sitt yrkesliv. Hur sjutton tänker politiker, att målare ska jobba till de blir 75 år. Varför inte ärligt ta fram ättestupan igen, för det är ju vad det hela handlar om för människor som sliter hela sitt liv. De som kan jobba länge är ju alla som sitter ner vid ett skrivbord, där slits inte kroppen ut och värker av ont slit inte. Möjligen fördunklas tankarna lite med åren, klarar man sig bara från senilitet, så är det väl bara att jobba på. Suck!

Så nu har politikerna sett till att släppa in så många som aldrig dragit in något till stacken och större delen kommer heller aldrig göra det. Som tack får svensson bli livegen skatteslav in i det sista och slita illa till 75, sen ska helst döden bara slå till, är du lönsam lille vän? Allt för att föda politikernas nya favoriter, inte är det svenskarna inte.

Envis som en gris säger maken ibland om mig … jag håller på med ett par torgvantar i tunn ull, blir fan ta mig galen på spetsmönstret. Jag har stickat 7-8 cm och så repat upp  om och om igen. Fattar inte var, när, jag gör fel, nu går garnet inte att sticka med blir ju slitet av att stickas, repas så många gånger. Bytte garn och mönster, men vet inte om jag är nöjd ännu. Stora problem att ta hand om …

Rörigt minst sagt

När jag nyss nös blev det som en explosion av det höga ljudet, så högt att jag själv hajade till … sitter i vardagsrummet som nu är så kalt, gardiner, tavlor och annat är utburet. Ikväll kommer sonen och hjälper maken att lyfta ut en del tunga saker och med sig har han min T, minns ni att jag skickade efter kläder till honom häromveckan? De har kommit nu och jag inbillar mig att han borde haft en storlek större. Vimsiga farmor, tror jag köpte storleken större sist, men det var för stort.  Så han får testa kläderna och ta dem med sig, jag köper lite fler i julklapp.

Imorgon kommer målaren 07.30, för mig en eländig tid. Men jag får masa mig upp till 08.00 och göra mig iordning, första dagen kan jag väl hålla masken, så han tror att jag är som alla andra, vaken med tuppen.

Jag visste inte att jag tittar så ofta på väggklockan som nu inte finns kvar på väggen. Alla dessa vanor jag har utan att tänka på det.

Igår kom min nya motionscykel en sån som man sitter i med ryggstöd, men det går inte att packa upp den i denna röra. Så fort Klarna finns betalar jag med deras enkla service, men denna gång läste jag slarvigt på nätsidan jag handlade cykeln av och klickade i Klarna avbetalning, suck. Ringde och pratade med kundservice, så nu har jag betalt in hela summan direkt, som jag vill ha det. Det bästa som finns med snabb service i alla lägen.

Nu ska jag brygga en kopp kaffe och glo på Netflix en stund, tvättmaskinen börjar låta som om den är på slutet av programmet, bra så jag får i ännu en tvätt.

Fridens

Att bli gammal och bortglömd

Märkligt så glömsk jag känner mig, har tänkt flera gånger, ”det ska jag skriva om.” Inte sjutton kommer jag ihåg det inte.

Helgen på landet var vilsam, mest tystnad med avbrott för mat och kaffe. Maken skulle ha skruvat upp en handdukstork som också skulle värma badrummet. Men se det blev det inget av, han frågade personal på Bauhaus om rätt plugg för det han skulle göra, frågade för att verkligen få rätt sort, snopen blev han när han fått en sort som inte var tillräckligt kraftig.

Då tog han fram motorsågen och körde igång, tog hand om träd som föll ner tidigare i höstas, som nu med tiden blir ved. Jag njöt av solen och minusgraderna, gick en sväng, inspekterade ägorna … hahaha kunde inte låta bli, leka godsägare!

Jag stickar på, nu torgvantar i ett spetsmönster och läser så klart.

På vägen hem var vi in till mamma och sällskapade, hon blir glad när vi kommer. Såg/hörde ni Linnea Henriksson när hon sjöng i kyrkan igår på ”Så mycket bättre.” Världens sorgligaste låt om gamla mamman som fyllde år, inga av sönerna kom och grattade henne, Christer Sjögrens låt. Linnea sjöng den så otroligt vacker i kyrkans akustik och kören som fyllde upp, tills tårarna bara rann på mig. Att bli gammal och bortglömd … vad ska man säga? Som min mamma ibland säger om andra på boendet, ”hennes barn hälsar inte på.”

Men jag tänker att alla föräldrar är verkligen inget att hänga i julgran, en del föräldrar var ett helvette för sina barn. Vad vet man om varför ungar inte hälsar på? Självklart finns det bra föräldrar vars barn inte har tid, tar sig tid för sina gamla, oavsett hur bra föräldern varit. Herregud, en del har ju inte ens tid att begrava sina föräldrar, agendan ska nagelfaras efter passande datum. Hur jäkla sjukt har det inte blivit?

I fredags ringde målaren! Vi trodde inte det var sant, han kommer på onsdag och ska måla och tapetser tills det är klart. Så nu blir det ännu rörigare här hemma och när killen som ska lägga parketten kommer vet vi inte och inte är det någon idé att ställa tillbaka något, parketten går även in i balkongrummet. Strunt samma med röran, oroar mig för vilka tapeter vi valde då i augusti. Så korkat att jag inte tänkte på att fota tapeterna vi valde. Jag tror vardagsrumstapeten är ett avslaget färglöst val.

Nu ska jag sticka vidare och ta en påtår.

Onda ögat av mormor

Maken lagade middag igår, planka med entrecote, bea och duschesspotatismos. Men färgen på fotot är ju inte i närheten av hur det såg ut. Det var himmelskt gott!

Till mammas boende kom vi igår släpandes på kassar med kaffetermosar, saft till ungarna och allt som hör till ett 85-års kalas. Tiramisutårta till oss, en till personalen och ännu en till mammas mys med sina boendekamrater till idag. Dottern kom med en kartong full av ostar, vindruvor, päron, rödvin, choklad och massor av ostkex. Tanken är att de idag ska äta ost och sippa vin före kaffe och chokladmoussetårtan vid 2-tiden. Jag hoppas de får en trevlig stund med andra smaker på ost än den boendet bjuder, gorgonzola och vällagrad brie är väl aldrig fel.

Mamma satt så nöjd, fin i håret efter besök av frissan, hon njuter av att se oss alla prata och skratta. Det var stor skillnad i år med barnbarnen, förra året var det ett jäkla liv på dem, de skrek, trotsade, lekte och rymde ut i korridorerna, inte en lugn stund. Men igår var de lagom nivå på allt, de blir äldre och lugnare, dottern hade packat ner ritpapper på rulle och färgade pennor, först ritade ungarna, sen satt föräldrarna där och ritade.  🙂

Min morbror med fru kom och det var jag så glad över, vi har inte setts på ett tag, sommarn var ju läskigt varm och många besök och uppgjorda planer grusades. Morbror med syrgas, så tärd av att röra sig, det gör ont i mig, han har varit en sån otrolig kraftkarl, jobbat som få, ställt upp för andra, mer än ni kan föreställa er. Det finns en snällhetsgen i min släkt på mammas sida, morfar var också sån, ”snäll, så han nästan var dum.”

Jag bodde mitt första år hemma hos mormor och morfar, då bodde ännu morbror kvar hemma, så vi har lite mer känsla för varandra, lite bror och syster kan jag tänka mig. Han har bytt blöja på mig, lekt med mig och lärde mig nyttiga saker som att sätta upp hårda smörgåsen med smörsidan som klister upp under köksbordet. Eller varför inte skjuta gröna ärtor med gaffeln ut i köket? Mormor gav oss onda ögat, men jag tror hon smålog när vi inte såg, var väl morbror som fick städa efter oss.

Sonen sa igår att det var dags för middag hemma hos oss eller hos dem med hela familjen och lekar ville han ha, precis som vi hade på vår bröllopsdagsfest. Det här att tävla vuxna mot ungarna är så roligt, kissade nästan på mig av skratt. Det gjorde faktist en vän till mig, kissade på sig, vid värsta tänkbara tillfälle, sittandes på sin mans axlar för att palla äpplen. Hon svajade och skrattade så hon kissade på sig, vilken tur i oturen att det var hennes man. 🙂

Idag har det varit en lång startsträcka för mig, ont här och där och under tiden jag har tyckt synd om mig själv, har maken gått igång som en galning. Målat väggen rakt fram i klädkammaren, planterar nu om blommor, de nya vi köpte har ju bara skit som sk jord. Jo, tvättmaskinen har han satt på och sen ska han måla väggen en gång till. Tack Gode Gnu att jag har ett sånt under till make och tro inte jag har sagt ett ord om det som händer, han är självgående, fostrad av mig hahaha!

Fridens

Åsnan i mig

Igår skrev jag detta, men som ofta fick jag inte in inlägget. Flyttade, räddade det med mig till Fb och idag lyckades det fint att flytta tillbaka det hela.

Gårdagen bjöd väckning i ottan och biltur till njurläkaren på inbokat besök. Ny läkare, ren glädje att träffa henne. Alla prover var utmärkta, så besöket gick snabbt. När hon öppnade dörren sin och hämtade mig, satt jag och skrattade högt med ett äldre par, där mannen var njursjuk. Härligt att höra så glada röster sa hon, läkaren. Jag vet att det brukar vara rätt tyst i väntrummet, men har man tur träffar man någon pratsjuk, glad själ. När jag sa till läkaren att jag mådde bra, vilket jag gör nu på ett nytt vis, med min nya medicin, som jag trimmade in under semestern. Du ser väldigt pigg ut sa hon, det lyser om dig.

Ja, men likväl gick luften ur mig efter frukost väl hemma igen och då sov jag som en stock tills Stig en mycket gammal vän, snart 90 ringde och väckte mig. Men före hemkomsten åkte jag taxi med en spännande kille från Kirgizistan och ja, jag var tvungen att titta hur det stavades. Ett bergigt land i inre Centraleuropa, gränsande till Kina. Hans utseende såg speciellt ut så jag var tvungen att kolla in fakta från hans land. Tror jag mötte min första mongol, häftigt, för något vandrande turkfolk tror jag inte han härstammade ifrån. Asså, de där turkarna, finns de boende över hela världen, jag bara undrar?

Det tog inte många minuter förrän han berättade om sitt liv, frånskild med en elvaårig dotter boende hos mamman med ny man. Mamman led av schizofreni och det var ingen höjdare varken för honom eller dottern. Han pratade om sin dotter och sorgen, oron lyste så starkt igenom. Tänk så många människoöden det finns, bara runt den lilla cirkel du och jag bor i.

Ibland står jag i mitt sovrumsfönster och tittar på alla fönster i husen mitt emot. Funderar vad som gömmer sig där bakom rutorna, hur de lever, pratar. Hur det faktiskt finns ett liv med en hel historia bakom varje fönster. Precis som varje taxibil bär en förare med ett öde och dessutom kunders öden. Det finns så mycket berättelser här i världen och jag älskar att lyssna, delta i den där riktiga kommunikationen som finns runt varje hörn om man har ork, tid och viljan att delta.

Sen när jag klev in hemma låg posten på golvet och se där, min första kontakt med mitt kommande pensionerade liv. Alecta talade om att jag har ålderspension hos dem, men så spännande. Gå in på ”Mina sidor” och se pensionen från dem hahaha!
Du har fan i mig skyldighet att hålla dig frisk livet igenom om du ska få något från oss din åsna! Hela 122 kr resten av livet varje månad + 60 kr i fem år. Ta er i dalen, eller det är nog jag som ska ta mig i dalen. Vilken tur att min man finns, verkligen inte bara ekonomiskt, men det underlättar.

Men i sanningens namn det var inget oväntat, vad som var oväntat var min inre reaktion på ordet ålderspension. Nämen e ja där nu, konstigt, nyss var jag mitt i smeten, jaha, nu har större delen av ett liv, mitt liv gått. Både ofattbart och märkligt, den starka reaktionen var jag inte beredd på.

Senare satt jag och tittade på en lista med alla namn och adresser till min gamla klass, har kvar den efter två klassträffar som jag ordnade. Gav listan vidare efter sista träffen till några av de andra tjejerna, som får ta över och bjuda in till nästa träff, men det blir nog inget av med det. Så få som orkar ta tag i saker nu för tiden, ”ta tag i” det får oftast någon annan göra.
Undrar hur många som lever av mina klasskompisar, vet att två saknas och den ena var nog en av de jag var mest nyfiken på. Skulle velat träffa henne, helt privat, bara pratat om livet, tankarna, hur allt blev och inte blev. Men yrvädret drog ifrån oss av egen fri vilja och det sörjer jag.
Men nu måste det bli något mer av dagen, ska sätta en bröddeg och dona lite.

Fridens

Om att tappa färgen

Jag känner mest frustration över hur fruktansvärt fel det mesta har blivit i vårt land. Alla byråkraterna som tillsammans med politikerna sitter och bestämmer över våra huvuden, sånt vi aldrig har tillfrågats om. När och varför tappade de all rim och reson. När fixade de alla dåliga lagar med hål i, aldrig verkar lagar vara det som jag trodde. Usla beslut om det mesta, ogenomtänkt, slött, uddlöst, ingen riktning, ingen framförhållning och framförallt inga beslut som står upp för varken människor eller djurs bästa.

Det lobbas något kopiöst i politikers korridorer, men inte lobbas det för vårt eller djuren bästa, bara mammon som ska fram, ha sitt. Jag är så totalt besviken på systemet, jag känner mig som ett tomt skal av sorg för det land vi en gång var. Allt jag växte upp i i tron att vi som folk och land var, stod för, var bara en chimär, samma dimridå som jag så ofta tänkte, att ryssarna levde i med en toppstyrd mediavärld, styrd från makten vad folket skulle få veta om sitt land och omvärlden. Nu sitter vi här och jag känner så stor oro och rädsla för mina barn och barnbarns framtid. Skeppet sjunker och med det alla möjligheters land och vår tillit till politiker vänds mot ilska. De valda och betalda är så inkompetenta att de inte ens kan hålla färgen längre.

Jaha, så tänkte jag och skrev på Fb, de flesta förstår hur jag tänker och känner igen sig i mina tankar, men precis som i samhället för övrigt har jag 2 vänner som lever i det blå och pratar om ”tacksamhet över vårt vackra land”. Är det de goda som talar, tillrättavisande, när de skumögt tittar ut över vårt land. Makalöst konstigt att ha vänner som inget ser, förstår, känner. Som utgår ifrån att jag inte tycker att vårt land är vackert eller är tacksam nog att få dela landet med dem, de lycksaliga som bara är nöjda med allt, så gudomligt befriande att leva så.

Själv är jag både krass och realist, men det här hur vi väljer att se på samhället är ju som baken delat.

Är jag med barn?

Myser i det grå fuktiga, inne så klart. Här i tystnaden har jag tagit hand om både fötter och händer, filat och lackat.

I torsdags drog jag iväg till min vårdcentral, influensasprutans tur, ensam var jag inte om den tanken. Jag och ett lämmeltåg av andra gamlingar armbågade oss in, slet åt oss plattorna med fastsatt papper och penna med frågor om hälsan att svara på, födelseårtal och slutligen, om vi var med barn? En liten dam med röda irriterade ögon, sa blankt ”nej” när jag frågade om hon var med barn? Det sker ju mirakel varje dag påstod jag och det var skönt att släppa lös skrattet, i det annars rätt tysta väntrummet. De röda ögonen visade sig komma från en starroperation och hon blev förvånad över att hon kunde läsa frågorna på pappret. Älskar gamla tanter, har bara så svårt att fatta att jag själv är där … nästan … beror på vem man frågar, är en klar tant för unga, för riktigt gamla är jag nog ”bara barnet.” När får man kalla sig gammal nu för tiden tro? När jag var ung så fick gamla liksom vara så gamla de ville, det var ingen som förväntade sig en sista karriär, ett oavbrutet resande, massa medvetenhet, fina kläder, fartvind i håret när de står på skidor, surfar eller kör motorcykel.

Det var över trettio personer före mig i kön, så jag fick mycket tid över till det bästa jag vet, titta på folk. Gamla par är ofta så tydliga både i ord och handling, hon lite vimsig och uppfattar inte vilket könummer som ropas upp, här flyttas vi till ett rum närmare själva sticket, när det närmar sig sitt nummer. Så hon studsar upp och gubben drar ner henne, det tjattras lite. Andra gubbar kan inte sitta still, utan vandrar lite hit och dit till tanternas irritation. Precis som i regeringen en massa käbbel. Om vilket nummer man har, det tar tid, hur lång tid tar det, händer det något, jag kommer nog tillbaka en annan dag. Vissa använder rullatorerna som pansarvagnar, undrar om allt vett och normalt uppförande försvinner hos en del med åren, varför i så fall? Man behöver väl inte bli elak och oförskämd för att man blir gammal.

Jag fick mitt stick och ropade högt vilket nummer jag hade haft till alla i första rummet, så de lättat kunde sitta ner ett tag till, innan det var dags att byta rum.

Jag minns inte om jag berättade att min dotter la till Netflix hemma på vår tv och det blev precis som jag var rädd för, jag fastnar i serier och när man får fortsättningen serverad några sekunder efter tidigare episod slutat, så förstår ni hur det blir när dagen bjuder grått och blött där ute. Jag har redan sett slut på en elakare version av tv:s Sabrina. Sen Lucifer, den jävel som han är, roar barnsliga sidan hos mig, det här att oväntade saker händer, magi, sciene fiction är så roligt att se. Sen finns det hur mycket som helst att välja på, kostymfilmer ser jag fram emot och dokumentärer, när det passar mig och slippa all jäkla reklam. Finns det värre än att vilja se klart på något bra som sänds lite senare än vanligt och klockan bara går och går för reklampausarna tar aldrig slut.

Nu drar det ihop sig, ska göra lite dill och citronsmör som vi ska ha till grillad makrill, jag bara älskar makrill och avundas er som bor i hamnar där dessa godingar går att få tag på sprallande färska.

Skön helg på er alla!

Vaken?

Långt borta som i en annan värld hör jag något … zzzz nää, det kan inte ha med mig att göra, det där långt bort i stan zzz ljudet … zzzzz
Far upp, visst sjutton ringer det.
”Maggan, jaha om fem minuter?”
Kläder på i en omöjlig kombination, vem tänker på sånt, jisses ner i hissen, håret på ända, borsta tänderna … glöm de, huvve ligger kvar i sängen, där står PostNord mannen med ett jättepaket.
”Hej! Skriv på här i det grå fältet” …. skriver en punkt, för nyvaken för att fatta, det blir ett streck med någon krumelur på slutet …
”Hahaha ok skrattar PostNord, orkar du bära paketet?”
”Nää, du väckte mig, jag vet inte ens om jag hittar hem igen.”
Så tacksam att han åkte hissen upp med mig och paketet. Tack PostNord för väl uträttat arbete! ❤
Nu blir fåglarna på landet glada, vet inte hur många kilo fågelmat det är i paketet.
Själv vet jag ännu inte riktigt säkert vem jag är, var jag bor och dagen kunde ju börjat lite mer i snigeltakten som passar mig.
Men på med kaffet och rita en macka till mig själv, så puttrar nog kroppskrället igång vilken dag som helst.
Nu njuter vi av novembers redigt grå dagar, helgen drar in med stök och möten. Kram på er Alla!

Att vara eller inte vara … förkyld

En rackarns seg start på förkylningen, känner mig ännu som om jag är i början av den och väntar på vad det ska bli av den. I fredags ilade jag in till apoteket innan vi drog till landet, bunkrade näsdroppar, ColdZyme och ett rör med Berocca. Jag har nog gått på det här med Beroccas reklam, tänkte inte att jag skulle bli piggare, men tänkte att jag skulle fylla på kroppen med B, C, magnesium och zink. Alla sorters brustabletter är no no för oss med sjuka njurar eller en transplanterad, det är salterna i dessa brustabletter som vi ska undvika och så gör jag alltid, men tänkte att en brus om dagen för att hjälpa till att skrämma bort förkylningen, skulle jag nog överleva.

Vaknar av mig själv och njuter av att ha ”fått tillbaka” min vintertidstimme, maken han flinar alltid åt mig och mina kommentarer om att just få tillbaka något. Jag vill ha vanlig tid året runt, jag har läst i min sömnbok om hur finurligt kroppen är gjort för just den naturliga tiden. Mitt hopp står nu till att forskarna kan få våra korkade politiker att lyssna på de medicinska rön, fakta, som faktisk finns. Men hoppet om det är minimalt.

När jag går upp snöar det, vinden sliter sig i kastvindar och snöflingorna ser ut att snöa både uppifrån och ner, som nerifrån och upp. Märkligt ser det ut, men gör mig lycklig, det är nog barnet i mig som tittar ut på morgonen och blir euforisk, se det snöar!

Ungarna har höstlov denna vecka, men jag väntar några dagar, vill ju känna mig frisk om äldsta barnbarnet kommer någon dag, äter middag med oss och sover över.

Idag ska jag tvinga mig in i sovrummet och röja en av två garderober …

Sätta en deg som får jäsa halva dagen …

Börjar med sk brunch, mina tider stämmer inte med andras, det är sant.

Fridens

Ljusstarka pingisbollar eller va?

Min balkong är full av pelargoner, de blommar och blommar, vi tar alltid hem dem från landet i tid, så inte frosten tar dem. Den minsta tog jag in och fotade, de andra får stå kvar så länge, det går bra på den inglasade balkongen.

Som vanligt ska en massa fixas före resan till landet och jag är som en svårstartad utombordare, det puttrar till, men tystnar snabbt. Jag läser ju väldigt sent eller tidigt kanske man ska kalla det när klockan drar mot 02-03. Oftast hamnar jag i köket, det är väl därför det är ljus i kylskåpet, för att jag ska kunna göra en macka på nattakröken.

Två gånger har det hänt märkligheter … jag går där i mörkret genom hallen till köksdörren, börjar lyfta armen för att tända taklampan, då i mörkret kommer en ljusstrålande rundel stor som en pingisboll farande precis ovanför mitt huvud, rakt ner mellan ögonen, nära ansiktet, ner mot golvet och så bara borta. Jag blev så himla överrumplad och skraj första gången, andra gången några dygn senare, men denna gång var bollen inte lika starkt skinande. Vad i hela friden var/är detta? Har ni tankar dela dem gärna med mig.

Mitt huvud bråkar med mig, jag vill stanna kvar några dagar extra på landet, men har ju nu äntligen kommit igång med sortering av kläder och annat. Senare i november börjar cirkusen med provtagning, läkarbesök, koll av huden efter ev mer cancer. Gyn har jag ju redan fixat, vet inte om det dyker upp fler remisser typ bentäthet. Då vet jag hur det blir, iväg en dag och helt slut när jag kommer hem, som om inte var nog, går ofta dagen efter också bort till vila.

Idag har jag kastat ut äpple, päron och matbröd till fåglarn på baksidan, det kvittrar, Kra Kra och låter ett tag, sen är allt slut. Vilket fantastiskt väder, sol och värme, stod länge och tittade ut över havet, glittret, sjöfåglarna och drog in doften, såg folk som promenerade efter sjöpromenaden. Där fanns en så tydlig längtan att gå ut och gå men, tja, om inte ”men” fanns hade jag gått där i solen och satt mig på min och makens bänk på ett berg och bara njutit av allt skönt som finns att betrakta.

Nu blir det en sen snabbdusch och sen lunch. Svårstartat som sagt!

Fridens!

Mellan lövhögarna muttrar jag

Det singlar, dalar, fladdrar, dansar ner löv över hela vår tomt, maken räfsar och räfsar. Han har legat i hela helgen, ställt grillen under tak, tagit in stolar och bord från både vår altan och ungarnas, hängt över rännorna och rensande bort löv, både från vårt hus och ungarnas. Plockat ordning på hammocken, barnbarnens hoppmatta, allt har torkats av och vikts ihop.

Själv muttrar jag mest över att han aldrig får hjälp med sånt här och jag vet att ungarna har så mycket annat för sig, om de inte rent av är däckade i hösten host och snorinferno. Men han är som han är min slitvarg, klagar aldrig, tur han har mig som muttrar.

Oftast tittar han på mig, när jag säger självklara saker, om att han väl inte ska behöva serva med allt. Jag vet också att den blicket betyder att han så gärna gör allt, en sån förälder som sopar och fejar, raka rena gator som ungarna bara kan promenera fram på. Intet är för betungande, han kör, hämtar, släpar, när inte Mohammed kommer till berget, så gör han det så gärna, själv är jag fostrad att klara mig själv in i det längsta. Jag skulle aldrig drömma om att nyttja mina föräldrar till något som helst, det funkade inte så i min uppväxtfamilj. Bli körd hit och dit, vilja ha det mesta levererar vid sin egen dörr, barnvakt, flytthjälp sånt var utopier i min uppväxt och självklart även i mitt vuxna liv.

Nu skulle ju mixen av makens för generösa hållning och min strama bli en bra kombo, men det blev mest ungar ”som inte tänker” och jag fortsätter muttra helt i onödan. Ett problem är mitt eget, jag är också generös och vill finnas, men kanske då på lite andra saker än maken, så det blir väl bara ett fjöl av det hela. Vilket betyder att jag egentligen som vanligt ska hålla tyst, men jag muttrar.

Sonen bor närmast och klart han hjälper till om vi ber om det, hans fru skulle komma direkt om jag bad om hjälp. Dottern bor inte granne och hon har sagt till att ”vi ska säga till två veckor i förväg” om vi vill ha hjälp med något. Hemma är det väl bara hjälp med flyttning av möbler som i den kommande cirkusen med omtapetsering och nya golv, samt borra med proffsborr, när så behövs, är det alltid sonen som ställer upp.

Men jag tänker mest på landet där det är mycket att ta hand om mest hela tiden och det är där jag muttrar när maken ensam får göra det mesta. Som han dessutom tycker är kul, men lite hjälp vore väl aldrig fel.

Så jag då, som vill, men inte kan, igår pratade vi om hur länge maken trodde jag skulle orka räfsa löv? Fem minuter kom han fram till och sen blir jag fysiskt sjuk, så det hoppade jag över på hans begäran.

Nu ska jag sluta muttra och börja plocka undan, diska och fixa lite.

Fridens