Ser ni muggarna med fågelmat i? I min omsorg om de små fåglarna smälta jag kokos och blanda ner frön, nötter och russin. Gjorde enligt tips från Pinterest, men inte sjutton funkar det, kokosen rinner bara igenom muggarna, ja, så klart, det är ju ett litet hål i botten till snöret.
Funderar på om jag ska ta en mindre bricka, hälla ut allt och ställa in i frysen. Eller har ni något bättre förslag?
Idag har vi varit till skogen två gånger och allt gick åt skogen. Första turen fick min mage spunk som vanligt och vi körde hem i hast. Andra gången hittade vi nästan ingen svamp, jag däremot fick träffa den avskydda älgflugan för första gången. Väl hemma hittade vi på vår egen tomt strävsoppar, så en smörgås med svamp får vi ihop. Nu håller maken på och sätter lökar i en nygjord rabatt som ska göra oss glada i vår. Och jag då som misslyckas med hemlagad fågelmat, tror jag har halva kokosnötter i källaren från tidigare fågelmatning, ska hämta dem och hälla ner lite av röran i en sån.
Plockar fram allt som behövs för att baka bananmuffins, passar perfekt för att bli av med de två sista brunprickiga bananerna som ingen = jag äter upp.
Passar samtidigt på att plocka fram garn och stickor till ännu ett par sockor till barnbarnen, började med 8-åringen fortsätter nu med 4-åringens, sen är det tre till i fallande skala.
Nästa station är vitrinskåpet som jag redan har börjat riva ut, det är trångt om saligheten i vår lilla kåk och allt maken handlade förra helgen, bokhylla, garderob, vägghyllor och lådor att lägga prylar i kräver en massa plockande och flyttande hit och dit.
Jodå, allt kommer bli ordning på, tillvägagångssättet visar bara på hur svårt jag har att fokusera och det retar mig, gör mig trött att känna mig vimsig i skallen. Återfallet i utbrändheten går inte omärkt förbi, men här i min ensamhet är absolut bästa platsen att häcka sig i balans.
Ett litet fniss gav jag mig själv imorse när jag tittade ut och högt konstaterade att det är damm ute. I min stressade hjärna var det ordet som flög ut fast jag borde ha sagt molnigt. Så nu vet ni hur det är ute när jag säger damm. Inte borde jag alls bry mig om paddan, läsa massa inlägg, skriva här och där, inte heller lägga patiens halva nätterna, ni vet den där Harpan som är gratis på nätet. Hjärnstress mår nog bäst av att bara vara i naturen, inga överraskande syner, inga tankar, helst borde jag gräva ner mig under täcket och dyka upp om några månader.
Men som tur är har jag lite att ordna med, mot muffinsbaket.
Kan utan problem konstatera att uppvärmda raggmunkar inte var en hit, mest en fraslös deg som gled ner med lingonsylt. Alla rester är inte så himla goda. Denna dag är nu grå inte bara ute även jag har blivit grå och får inte till så mycket som jag hade tänkt.
Tystnad är så skönt som självvald med vissa dagar känner jag hur jag sjunker , blir tungsint och fastnar i soffan. I maj dog vår hund och det är som om depressionen klänger sig fast vid mig så fort jag blir ensam, vilket jag för det mesta är på dagarna.
Depression, smakar på ordet som för mig betyder håglös, trött och baktung. Men ibland är det som om allt går i baklås hur goda intentioner jag än har. Många olika tärande fenomen jag ska igenom detta liv, måtte fler liv kunna levas i bästa karmatänket. Utbränd är ett snällt ord, jag var vidbränd under många år, men började se ljuset som bara visade sig vara en ny omgång med behov av en ny njure. När jag fick min njure av en vän och jag låg där mer död än levande så kom sjuksyrrorna in med nävvis av piller, allt för att njuren skulle stanna kvar i min ömkliga kropp. Nog stannade den kvar och har gjort sitt så fint i över fem år, samtidigt som pillren har gjort mig sjuk när jag borde vara frisk.
Mitt i allt det där så har jag ett psyke som har åkt rundgång med mig på olika vis. Jag tar mina piller sedan transplantationen vilket de flesta lär göra som har fått ett organ. Inte vet jag hur jag skulle må utan dem …
Som njursviktig mår kroppen bara sämre och sämre, förgiftad som den blir och får man ingen dialys eller en ny njure så dör man, lär ta en vecka. Vi njursjuka får själva bestämma om vi inte vill leva mer, om vi har dialys men inte orkar mer så får just vår grupp avgöra när vi ska själva ska dö, rätt ovanligt eller hur? Men jag vill inte dö jag har man, barn och barnbarn, numera tre stycken ljuvliga ungar som verkligen behöver en tokig farmor/mormor i livet. Jag är så ego och osvensk att jag inbillar mig att jag behövs.
Nu har jag till kaffet ätit en mikrad stor blaffa av hemgjord maräng, den marängen har nu lagt sig tillrätta i min BH vilket inte är allt för skönt så jag slutar skriva och går iväg för att avlasta ”smulhyllan” från sockerchocken.
Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna i hålen som gör att (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.
Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???
Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.
Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.
Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.
Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.
Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.
En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.
Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.
Det är när jag står där vid diskbänken och spiller kladdiga sopor över min fot som jag känner den där hinnan som klarast. När sen upptravade blomkrukor i skåpet under diskbänken leker dominobrickor och landar på mina tår och fågelmaten jag köpt inte hittas för maken har ställt den på ett ”bra ställe”. Där någonstans så brister det i mig, jag är så helvetiskt trött på att leva bakom den här hinnan som gör allt så förbaskat trögflytande.
Tänker att fåglarna ska få mat bakom huset och letar efter fågelmaten och sen extra nyckeln för att komma bakom huset utan att gå runt det hela från början … nyckeln har nog sonen … fågelmaten har jag ännu inte hittat, men lite fanns kvar av den förra säcken.
Så här håller jag på hela tiden, tappar allt du kan tänka dig, på mig, över mig runt mig, ständigt detta drällande, skvättande och rinnande. Ju tröttare min kropp är desto mer hamnar på golvet, jag har aldrig i hela mitt tidigare liv varit fumlig på detta sätt. Hade svårt med folk som var fumliga, ville snabbt in och fixa det som skulle fixas, men nu är det jag som står för fumligheten. Förr blev jag ursinnig när jag fumlade …. men nu när det är min vardag så har jag nog aldrig i hela mitt liv känt sån uppgivenhet, frustration, gråt rakt ut helt hysteriskt.
Hinnan igen … vad gör man när man lever där bakom hinnan? Jag googlade på utanförskap, utanför, hinna, dimma, ensam osv till jag plötsligt tänkte att det var ju själva den, inte ska jag sitta här och söka på sådana där skitord. Så jag började söka på glädje och inte var det så fullt med bilder på glädje inte om man jämför med depression.
Konstigt det där att man inte rent av vrålar ut sin glädje när man nu är glad? Men depressionen den letar man bilder på och vill skriva om … äh, konstiga vi är eller jag är 😀
Det pågår en inre dialog där jag envist pekar på alla fördelar jag har i detta liv. Jag lever bara en sån sak, tänker ni någonsin på det, att ni lever? Jag har ju allt en mänska behöver för ett fantastiskt liv, inser det och ändå kan jag känna mig utanför, deppig och håglös, i alla fall när jag är för mig själv. Mest har det väl med mitt fysiska tillkortakommande att göra, jag glädjs med er alla när det går bra för er och ni mår bra men hinnan sitter där mellan er och mig fast ni inte ser den.
I onsdags skulle maken komma hem senare och jag ställde in mig på en mysig kväll med tv och stickning, köpte gott till kaffet och såg fram emot kvällen. Men tv:n visade bara en fryst bild och en skylt bad mig ringa ComHem vilket jag gjorde och blev upplyst om att de hade någon slags service och det framgick inte när de skulle bli klara.
Jaha, hämtade radion och lyssnade lite förstrött på surret … prövade tv:n för hundrade gången men inget nytt där inte. Ringde åter ComHem och nya killen sa att det hela var klart sedan länge … 😯
Åhh sa jag ”kan du inte sätt på mig” ??? Tystnad och sen skrattade vi både väldigt gott. Han sa åt mig att dra ut en sladd vilken man gör för att bli uppkopplad på nytt. Medans jag höll på så kröp jag på golvet och letade efter alla sladdar för att se att inget var utdraget. När jag satt på huk och skulle resa mig upp så bar inte benen mig, jag orkar alltså inte ställa mig upp från hukställning. Som tur var stod motionscykeln där så jag drog mig upp via den helt slut i benen. Hasade vidare och ser en sladd som ligger på golvet utdragen … tvi vale i samma stund som jag satte i den så skrålade tv:n igång. Jag orkade inte säga till den trevliga killen som ”satte på mig” att det var mitt eget fel, att sladden var ut. Jag bara lät honom tro att det han sa till mig att göra gjorde susen. Tekniken och jag har aldrig gift oss och jag kan inte vara mer ointresserad.
Men rädd blev jag när benen inte bar, kom att tänka på S som snart ska få sin svägerskas njure, när hon berättade om en träningsdag med hundarna och andra i skogen. Hon drog sig undan för hon var kissnödig, gjorde det hon skulle, men kom inte upp. Det är en del av njursvikten att man tappar muskelmassa, S grät och fick väl ropa på de andra för att få hjälp upp och hon är ändå väldigt vältränad som har tre stora hundar som hon tränar sök och tävlar med vilket imponerar stort på mig när hon är så sjuk i kroppen.
Att krypa runt och försöka ta sig upp det var allt som behövdes för att fibron skulle dra igång igen så nu har jag inte mått så bra sedan i torsdags, inatt har jag nästan inte sovit ett dugg och det gör fumligheten etter värre. Nu ser jag fram emot fredagskvällen när jag kan lämna över stafettpinnen till maken och lägga mig i soffan och bara vara. Men helgen är fullbokad vare sig jag mår bra eller ej, imorgon ska vi över till min mamma som fyllde år i veckan. Söndag kommer makens nya syster hit med sin make, jag ska göra landgångar och bjuda på till kaffet eller vinet om någon vill ha en skvätt.
Så lev livet utan hinna ni som kan, lev för bövelen och inse att ni kan leva precis som ni själva vill om ingen fysisk eller psykisk åkomma stoppar er.
Önskar att lite ren sprit kunde hjälpa, men sån tur har inte jag.
Nog har jag blivit tappad men inte har det hjälpt upp varken kropp eller humör speciellt mycket. Jag tror att jag tar en paus ett tag … lika bra att jag skriver det, för varje gång jag har gjort det brukar jag komma igång igen med skrivandet.
Nej, jag mår inte bra varken till kropp eller själ inte blir det bättre av att Watson började blöda idag igen på den där tassen han har haft problem med två gånger tidigare. Rengöring, kortisonsalva och bandage i helgen och förmodad operation nästa vecka. Jag som darrar invärtes så lätt och ofta ändå … tror att jag har hamnat i vägs ände, vet varken ut eller in längre.
Igår sa de på ett radioprogram att hjärnan är så korkad att om munnen ler så tror hjärnan att man är glad och mår glad. Jag har gått här hemma med ett fastklistrat leende mest hela dagen, men så korkad verkar inte min hjärna vara tråkigt nog. Men vem vet att kasta sig ut från balkongen som jag brukar säga att jag har lust med rätt ofta kanske jag hade gjort idag om jag inte hade lett så förbaskat envist och länge.
Ja, det kan kännas så här ibland att man bara ger upp … släpper taget och åker ruschkana rakt ner i det svarta, tänker att det aldrig blir något friskt med mig mer. Livslust, matlust far all värdens väg … alla möten jag har är bara en välmaskad stund där det gäller att hålla ut tills man åker hem eller gästerna går. Mår illa, svettas, yrslas och tystnar med jämna mellanrum för att klara av att sitta upp och se normal ut, värstingsstund är att bli bjuden på mat.
Så ensam jag kan känna mig där mitt i ångesten över att vara så otroligt nära den totala kollapsen, ingen ser, ingen förstår och jag tiger still. Vill inte att alla möten ska handla om mitt mående, försöker glömma ett tag, pratar på och försöker vara som förr en stund i taget. Jag har hoppats i över ett år att det ska bli bättre men det verkar helt hopplöst är så trött, in i själen trött på att försöka anpassa mig i min väntan på att bli normal igen.
Allt jag ska göra är att överleva de möten jag har framför mig så att jag kan få åka hem och bara lägga mig … men inte var det så här mitt liv skulle bli?
Men jag utmanar mig själv, åker bort på kaffe och annat för att tvinga ångesten att lägga sig. Signalerar till min slutkörda kropp att det här är det som bjuds idag, håll ihop och sköt dig.
Klart att jag ska flyta upp igen men just nu idag orkar jag inte ta mig upp, men imorgon är det en ny dag när jag ska köpa nya stickor i bambu storlek 3 och ev mer 2-trådigt ullgarn. Vilken tur att jag har mina ullgarner och alla mönster i Vantboken, stickandet är min livlina sedan ett bra tag. När inget blir som jag har tänkt är det soffan och vantstickningen som håller mig uppe. Jag minns när jag gick in i väggen väldigt rejält för så där 12 år sedan. Den gången var det petit-point tavlor jag sydde, har massor av väldigt vackra oramade tavlor som trängs i en låda som en rest från den tiden.
När kroppen och hjärnan inte orkar med en massa intryck så passar det mig att sitta där och räkna maskor eller stygn, jag har försökt sy framförallt barnkläder till marsipangrisen, men jag orkar inte riktigt med alla moment. Sen är jag så ringrostigt har inte sytt på väldigt många år, inte kan man tro att jag sydde åt en kemtvätt och för den delen har sytt bröllopsklänningar och annat till andra genom åren, men som sagt det var många år sedan. På den tiden hela jag var intakt. Att ha varit en sån som ”var så duktig” till att bli en som inte är/kan ett skit … det är jävligt tungt, svårtuggat hur jag än vrider och vänder på det hela.
I småspringande steg för att hämta lite tidningar jag vill ge till hundvakterna som står i dörren och väntar, inser jag att småspringet inte är den jag är idag, det var jag förr och så stannar jag mitt i steget. Gick medvetet långsamt i en takt som passar den jag är idag … men fatta hur det känns att hålla på så här. Att födas med ett visst spring i benen och fart i kroppen och sen hela tiden hejda sig och röra sig i en takt som inte är din egen. Jag har så svårt för det … allt som går med automatik är banne mig hopplöst att ändra på.
Fredag igen … ännu en seg vecka som har gått, varje dag är värdefull så jag trivs inte med att känna mig så här avslagen med att dagarna går. Nu ska jag le av bara fan så att vår middag kommer smaka gott, för det tror jag på att ”hur man mår när man lagar mat spelar roll för smaken”. Äta bör man annars dör man, äta gör man ändå dör man.
Just nu hällregnar det och mig gör det inte ett dugg, bara det blir uppehåll när Watson och jag ska ut vår sväng. 😉
Har pratat med en av de trygga syrrorna på Huddinge som kollade provsvaret. Nu ser det ut som om jag bara ska ”leva på” i en vecka och sen ta nytt prov och hoppas att det blir blankt. Det var baskilusker på det sista odlingsprovet, men jag vet inte om det var samma som sist eller nya. Börjar bli helt kolrig på alla olika odlingar och provsvar. Jag har haft olika baciller det har jag fattat, men så mycket mer fattar jag inte just nu är bara så skiträdd att jag ska bli så där dålig igen i min väntan på nästa provsvar.
Jag kan inte den här svängen med urinvägsinfektion hur de egentligen hanterar det hela, jag får en känsla av att det har varit lite för utdraget på mig och lite väl många läkare inblandade och det är där min oro kommer in. Rädd helt enkelt att de inte ser helhetsbilden av min kropp just nu … de här påbörjade kurerna som jag har fått sluta och börja äta igen. Som jag tror är det då bacillerna blir starkare … men jag kan inte det här så jag vet inte släpar bara runt på min oro.
Har tid till gynekologen nästa vecka för att dra ut och sätta in en ny hormonspiral det lär hjälpa oss medelålders att inte få urinvägsinfektion, själva hormonet tar bort skörheten i slemhinnorna vilket gör att bacillerna inte får fäste så lätt i ev små sprickor man kan få. Det blir rundsmörjning helt enkelt. 🙂
Igår var vi över till dottern och fästmannen för att titta på deras hus, det var så fint och tänk att de även har en braskamin som de kan elda i. Det där eldandet kan jag bli sotis över, vem vill inte sitta framför en sprakande eld en ruggig höstdag eller en snöstormsdag? Det ska bli så roligt att se hur de förvandlar sitt hus till något väldigt vackert att komma hem till. Dottern har öga för det där och sambon är väldigt händigt och har även han känsla för inredning.
Dagen bjuder fotvård och det ser jag fram emot, sen ska jag njuta av den avslappning jag rent psykiskt fick av att inte behöva läggas in på sjukhuset. Konstigt med mig så skör och orolig jag har blivit mot förr, är inte ens i närheten av den jag var en gång i tiden. Jag som har rest ensam utomlands som ingenting och klarat av och gjort saker många av mina vänner aldrig vågat sig på. Det var då de … nu är jag värsta harpalten och gråter för det minsta lilla och oroar mig för det mesta.
Nu tror du att du ska få läsa ett roligt inlägg …. glöm det jag deppar och gnäller, så känner du inte för att läsa om sånt råder jag dig att gå till en annan blogg.
Inser att det är väldigt länge sedan hela familjen var samlad så tidigt på morgonen … starten för dotterns flytt till huset står på ”att göra listan” idag för sonen, dottern och maken. När de gick blev det så tyst och jag kände hur depressionen la sin tunga hand på mig. Jag vill inte sitta här längre och se på när andra lever och gör som de vill, jag ville följa med och flytta vara som alla andra.
Det är svårt att förklara hur trött jag är på att ständigt vara sjuk i kroppen, jag tappar greppet ibland vet inte vad jag ska göra med mig själv. Allt jag planerar planar ständigt ut i ingenting och för er som är friska vet jag att ni aldrig kan fatta hur upplösande och frustrerande det kan kännas.
Det jag oroar mig för nu är odlingssvaret på måndag … vad betyder det om de säger att det är samma bacill som jag nu för 3:dje gånger äter penicillin mot, vad händer då? Får jag starkare dos, annan sort (som inte finns) eller blir det inläggning på sjukhuset? Sen ska jag börja medicinsk yoga på torsdag vilket jag har sett fram emot varje gång jag tror att jag är pigg igen. Men nu vet jag inte ens om jag kommer dit?
Vikten knäcker mig, men det är inte så dåligt att bli redigt sjuk av urinvägsinfektion, jag har gått ner 2½ kilo och nu fortsätter jag att hålla igen. Måste ner i vikt och behöver verkligen gå promenader för att hjälpa min kropp, min ena foten är helt väck vilket jag kanske inte har sagt något om. Vet inte om det är en stukning eller för att jag är för tung eller om det är fibron som för den delen värker i hela kroppen och jag vill inte ta värktabletter för magen tar sån stryk redan av alla piller + penicillet. Det är som om jag springer omkring i ett sånt där hamsterhjul. Hur jag än vrider och vänder så funkar ingenting och jag är sååå trött och deppig på att hålla på så här.
Lite mer smaskiga detaljer … av så mycket penicillin har jag fått svamp i underlivet, har köpt det som behövs för att ta bort det, men dosen tar ju slut före sista penicillinet tar slut så jag får säkert börja om. Astma har jag haft en period när det var så fuktigt vilket gav mig början på svamp i munnen … ja, det får man av kortisonspray om man har otur och allt sån kan vi med lägre immunförsvar lätt få. Så det blev till att sluta med kortisonspray och börja gurgla med vischyvatten vilket har hjälpt då jag upptäckte det så tidigt, hoppas det inte blir värre. Idag är jag gnälligare än gnällig eller hur?
Det händer roliga saker som tur är, min danska faster och jag mailar varandra och det är spännande. I torsdags fick maken ett personligt brev … en halvsyster hörde av sig om ett möte. Så spännande att han har en syster också. Men min reaktion var att bli helt svettig och kritvit i nosen när han sa att hon ville bjuda på middag om några veckor. Kan ni fatta att jag mår så dåligt att en sån trevlig sak får mig att tappa fotfästet? Hur ska jag orka det? Äta bjudmiddag när jag nästan inte kan äta ett dugg pga hur jag mår? Bara att vara trevlig och umgås normalt är lite för mycket för mig just nu, så vad gör man åt sig själv?
Nej, jag hoppar inte ut från balkongen, men det känns ibland som om det vore en utväg. Lite för ofta känns det som en utväg … funderar på att ringa min goa husläkare igen, kanske det är dags för antidepressiva tabletter. Syrran på Huddinge sa att väldigt många transplanterade åt det, men nää, kan man verkligen inte komma till rätta med sig själv utan psykofarmaka? Kan kroppfan aldrig skärpa sig och ge mig lite frist? Det spelar ingen roll hur mycket jag planerar i skallen när kroppen inte orkar ett dugg.
Att hasa runt med hunden ger yrsel och svimkänslor, gung i knäna och kroppen blir samtidigt totalt utmattad som om jag har sprungit ett marathon. Det finns promenadtillfällen när jag skulle kunna lägga mig ner var som helst och bara ge upp. Vad är det för fel på kroppen? Är det meningen att man ständigt ska gråta och kvida för att man inte orkar gå den korta svängen med hunden? Varför måste det vara så här?
Jag bestämmer mig för att inte läsa allt jag kan hitta om resistenta bakterier i urin … läkaren som ringde nyss sa att de skulle odla vidare för att se vad de ska sätta in mot de resistenta bakterierna Om jag mådde allt för dåligt kunde jag redan nu få något, men det bästa är ju att vänta till måndag och få rätt sorts penicillin.
Klart jag väntar … tror mig förstå varför jag har varit irriterad och inte mått så där jättebra på sista tiden. Inom mig suckar jag tungt för varför i hela friden ska en njurtransplanterad som nästan aldrig har haft urinvägsinfektion (2 ggr tidigare) få resistenta bakterier?
Varför kan aldrig något med denna kropp vara helt normalt? Jag har helt klart fått ett måndags exemplar detta liv och snacka om att jag till nästa liv ska vara minst atlet och frisk så att det äcklar andra 🙄
Nu gäller det att hämta upp kraft och lust där det inte verkar finnas ett skvatt, men jag får väl sätta mig och sticka lite och glo på tv i väntan på att mitt psyke ska ställe om sig och bli lite gladare igen. Tänker med fasa på Harriet som väl hade urinvägsinfektion i ett år efter att hon fick en njure. Nej, nu ska jag bannlysa negativa tankar … så gott det nu går.
Tänk att det kan vara så skönt att vakna för sig själv en måndag morgon. Jag går i min egen takt och känner mig rätt skaplig, ska snart ut med Watson på en tur. Regntung himmel som lovar gott … ja, det ska bli härligt med regn under eftermiddagen. Då kan jag sitta och sticka, mysa, tända lite ljus och dricka en kopp java. Nu ringde fastighetsskötaren, han ville komma och titta på fönstret i vardagsrummet … det som höll på att fall ut och sprack i våras. Glaskillen som var här och bytte sa att man måste sätta in en ny ram, annars kommer fönstret att spricka igen. Men det undrar jag om vår fastighetsskötare vill göra … de snålar något fruktansvärt på allt sånt. Det är helrenovering på gång om några år, så det som går att strunta i gör de nog. Lyckas han öppna fönstret utan att det spricker nu så får jag nog ha det som det är. Så att det spricker när jag öppnar för att tvätta rutan nästa gång.
Helgen har gått så snabbt, vi var barnvakt till Marsipangrisen i lördags och då står tiden inte still om jag säger så, undrar om Tim är släkt med Fantomen han var ju lika snabb han. Första gången ute i sandlådan och jisses så han grävde och plattade till sand både här och där. Mycket speciell känsla att se sitt barnbarn gräva omkring med pappans leksaker. Det står pappans namn på alla bilar, spadar, hinkar allt som hör till en sandlåda. Nästa gång ska vi ta ut de stora sakerna, tänk att vi har sparat så mycket kul leksaker från våra ungars uppväxt. Han pratar mer för varje gång, först en massa rappakalja och så mitt i allt hör man riktiga ord, det låter så kul. Tror det blir fafa som han kommer säga först verkar lättare än farmor.
Igår var jag inte så pigg och kände mig deppig på kvällen, urinvägsinfektionen har satt ner min ork och jag vill inte hålla på så här. Jag vill vara ”nästan frisk” =) så jag orkar det jag har tänkt mig. Vill inte sitta dag ut och in avslagen av olik skäl. Igår fick jag lite gjort med Watson, maken duschade honom och jag klippte runt tassarna och kortade av mustaschen och klippte ner håret runt snoppen … farliga saker att göra, gäller att ha tungan rätt i mun. Jag var så svettig att det rann om mig och jag funderar över varför jag svettas så kopiöst? Till i höst ska jag se till att få en ny hormonspiral för det är dags att byta den, undrar om svettningen har med den att göra eller om det bara är biverkan från medicinerna jag tar?
Är ur slag även idag … som en gammal seg deg, verkar aldrig få kraft i kroppen.
Ute med Watson regnade det näsor över oss … manna från himlen har jag hört talas om dock vet jag inte säkert vad det är, men näsor från himlen är en festlig variant. Minns att jag som barn delade på näsorna och vek ut dem så att de gick att sätta fast på min egen näsa.
Idag har jag skrivit en lista ”att göra saker” som jag konsekvent gör mig blind för. Baka matbröd uppmanas jag att göra men jag köpte en god men usel variant av bröd, rent av Skogaholmslimpa i fyrkantsformat som de flesta nytillkomna bröd nu ser ut. Stryka … tror ni att jag får det gjort? Nej, blir nog inget av med det …
När jag tidigare var ute så tänkte jag att jag är som en sån där svajmast i psyket, ena stunden mår jag prima och kör på som aldrig förr och andra stunden så går luften helt ur mig och jag rasar ner i det svarta hålet. Idag mitt i näsregnet dalade jag väldeliga i humöret och tänkte att det är verkligen ingen mening med att leva och må så här flåsigt och tröttsamt. Det är deprimerande att bli fet … jag ska villigt erkänna att jag har jäkligt svårt för min kropp just nu. Bara att få den fetknoppen att röra sig med mig är rent av hopplöst vissa dagar. Jag är deprimerad men försöker att inte låssas om det men ibland blir det så påtagligt att jag inte kan blunda för det hela.
Tålamod ska jag ha efter den stora operationen, all omställning som är för kroppen både med ett nytt organ och alla mediciner för att inte tala om alla psykiska faser man ska igenom innan man kommer iland. Jag siktar land, men tror nog att jag har gått på grund och svajar där på en sandbank kanske för att hitta mig själv, stanna upp ett tag och inte bara skynda för att sälla mig till alla de friska. Jag säger bara fibron, fan tan …
Imorse gjorde jag bort mig … ställde mig på vågen.
Hur dum får man vara när man redan vet att det inte är bra för psyket att se det så där svart på vitt. Fettpaniken breder ut sig och jag vill vrida mig ur mig själv.
I slutet av maj ska jag träffa större delen av det stora gäng jag växte upp med. De minns mig som en sticka och så såg jag ut tills jag slutade röka i 30+ års ålder. Nu kan man slå ihop ett helt gäng stickor och ändå kommer jag att vara tjockare än tjock.
Nej, det var inget smart början på dagen … men nu måste jag börja planera och ta tag i det hela.
Inte ens vädret är roligt idag …
Igår handlade jag 450 gr mörk choklad … fyller snart år och ska baka en chokladtårta med tryffel till den första maj, tänkte baka kakor idag men inte har jag lust med det nu efter att ha vägt mig. Lika bra att det bara blir en tårta till kaffet punkt slut. Nu svänger jag in på mer protein och fett linjen och hoppas att det funkar även när man äter cortison.
Ska till tandläkaren idag och det brukar gå så himla bra men lik förbannat har jag en orosklump i magen fram tills jag sitter där i stolen. Just idag är det såååå larvigt att oroa sig, tandläkaren får inget göra utan att jag har fått penicillin som profylax, allt enligt njurläkarens order. Jo, han får laga pyttehål men inga större saker och tandsten kan han glömma totalt att ta bort just nu. Det här med tandsten är bra konstigt … jag har aldrig haft tandsten utan de har hela mitt liv sagt att det var det lilla. Men så fort de gjorde en ny tjänst, tandhygienistens så tror jag banne mig alla plötsligt fick tandsten. Dit fick man en tid vare sig man bad om det eller ej eller skulle väl säga att man fick det vare sig man behövde den eller ej.
Visst gör de ett bra jobb med folk som har problem med tandsten och fickor men vi andra är väl bara för att fylla i plånboken. Att man går där när tandläkaren ser att något är på gång är väl helt ok men att skickas dit vare sig man behöver det eller ej är väl bra konstigt.
När jag självmant dök upp och bokade min tandläkare så envisades receptionisten med att jag skulle ha en tid även till hygenisten och jag fick verkligen ta i och säga att jag inte ska ha en tid dit. Kändes väldigt konstigt?
Idag blir det bara till att gapa stort och hålla tummarna för att jag inga hål har.
Jag pendlar mellan vanligt mående och svartsyn upp och ner fram och tillbaka. Måste säga att jag känner mig bra konstig nu för tiden och då är det min hjärna jag tänker på. Igår var jag till Huddinge och träffade njurläkaren, allt såg bra ut, var bara ett extra prov de ville ta för att kolla upp en koncentration av en medicin i mitt blod. När jag sitter där och hon frågar om det är något jag vill ta upp så säger jag; Nej. Vem fasen har jag blivit? Jag skulle ju prata om att jag får flimmer som förstadie till migrän rätt ofta och huvudvärk om än inte den rätta migränvärken tack och lov. Kom jag ihåg det? Nej, så klart.
Allt annat jag lider av har liksom blivit fibromyalgi även biverkningar ignoreras och när jag sa en gång för länge sedan att jag ville att de skrev in biverkningarna i min journal så fick jag svaret att de inte bryr sig om biverkningar för de är kända sedan länge, jag äter den äldsta medicinen och biverkningarna är kända. Det är bara om jag håller på att dö av en biverkning som de skriver upp det i journalen. Vad sjutton svarar man på sånt? Det är som om allt är oväsentligt bara proverna ser bra ut, hur man mår för övrigt spelar ingen som helst roll.
Nu låter jag sjukare än jag är igen, det är svårt att sätta ord på den här biten av min tillvaro. Jag är som tudelad, mår ju stundtals så förbaskat bra och känner att det som hör ihop med njuren funkar ju prima. Men så är det det här andra som jag inte riktigt var beredd på att jag skulle bli så risig av och mitt psyke orkar inte med den biten. Jag vill så intensivt bara vara frisk och orka röra mig och göra som jag vill. Jag vill träna, bli stark och gå ner naturligt i vikt för att jag rör mig redigt.
Men nu ska jag ta dagens nya tag och kan konstatera att det ser vårlikt ut även idag, solen skiner och det är ju så underbart.
Idag när jag strövade runt ute med Watson så slog det mig att lust och längtan måste vara det som styr oss mest. Jag längtar alltid efter något, som idag på promenaden. Då tänkte jag att måtte den milda luften fortsätta så här dag efter dag och fåglarna ska sjunga och boa mest hela tiden, själv vill jag vill fixa på balkongen och börja laga maten till påskbuffén och gå mot dörren när mina gäster ringer på. Alltid är jag lite före i mina tankar när det gäller längtan. Själva lusten finns ju där hela tiden fast den minsann kan förklä sig ibland så att man inte uppfattar att den finns där. Nu tänkte jag väl inte i första hand på sexlust utan mer den kreativa lusten som får mig att vilja så mycket.
Lusten att leva finns ju där hela tiden fast jag ibland tvivlar när jag kanar runt på botten av något jag inte tyckt mig bett om. Det behövs verkligen inte mycket för att lusten i mig ska tränga sig förbi det mesta annat man lider av. Ser på tv hur en persons tavlor, naivt målat får mig att le och genast tänker jag att självklart vill jag slita fram alla mina målarprylar och börja måla naivt. När jag läser en stickblogg och ser foton från hennes senaste utflykt tillsammans med andra stickare, då blir jag så sugen på att sticka det mesta de håller på med. Min hjärna sätter direkt igång med funderingar över om det är garnet och mönster som bildat det fina mönstret eller om det bara är garnet som är färgat på olika vis. Sånt där kan jag hålla på med länge, tankarna far hit och dit i mina försök att förstå. Många stickförsök ligger i vardagsrumsbordets låda, genom glaset ser jag allt jag borde slutföra vilken dag som helst. Men jag är ganska bara på att slutföra, men det kan ta tid.
Att jag lever kan jag tillskriva lusten, längtan och viljan det är nog det som driver mig i livet mest. Man kan göra så fantastiska saker med de här tre orden, viljan kan verkligen flytta berg och även hjälpa andra på olika vis. Är inte det fantastiskt så säg? Det här att hjälpa andra behöver inte alls vara så pretentiöst som man kanske lätt tänker och förringar sina egna ev insatser. Man kan vara bra på så olika vis och man ska självklart välja att vara bra på det som känns naturligt för en. Det som finns där utan att man känner att man gör något, det är där man ska ”sätta in klutarna” med att hjälpa andra.
Då blir det något som kommer från hjärtat utan att man ständigt tänker att man ”ställer upp” som vissa så gärna säger när de hjälper någon. Oftast kommer ”ställer upp” när personen som man har hjälpt inte svarar upp på det vis man själv tycker att den borde. Kanske visa mer tacksamhet eller uppmärksamhet på den stora tjänst man har gjort personen. Äh, då är man fel ute som hjälpare …
Lust kan man verkligen ha tillsammans med andra inte bara den sexuella utan även lusten att arbeta för något i en grupp, allt från att läsa en gemensam bok som man sen analyserar tillsammans, till att sy ett gemensamt lapptäcke, tänk att sitta där med alla tyglappar och sy medans man pratar om livet vi lever, snacka om lust.
Längtan … behöver jag ens skriva något om det ordet? För mig lever det sitt eget liv och det är rätt skönt att man inte kan styra alla sina tankar utan får leva med vissa som dyker upp som gubben i lådan när man minst anar det. Det är svårt att leva när man mister lust, längtan och vilja det är då man kämpar som mest för att ta ett andetag i taget, övertyga sig om att man lever fram till nästa andetag. Där i andetaget gömmer sig nog både lusten, längtan och viljan fast det just då är förklätt till osynlighet.
Dagens bästa var kreatininvärdet som låg på 95, det får mig att lyfta en liten bit. Har släpat runt ute med avig hund och känner mig trött, svettig och rätt sur när det begav sig.
Nu ska jag göra eftermiddagen till min sköna eftermiddag, kaffe latte och en glass står på menyn. Kanske blir jag snäppet gladare efter det …
Livsglimtar 