Broddar på tanten

Igår kväll när jag gick där med Watson så var mina broddar så högljudda att jag helt kom av mig, att de kan låta så mycket. Går inte att smyga med broddar inte … hur skämmigt det än är. På ett träd hängde en istapp som säkert var en halv meter bara rakt ner från en gren, har aldrig sett en tapp hänga så där förut. Nej, det var inte min dag igår, sov tre timmar under eftermiddagen och hankade mig fram med mina promenader med Watson. Men sen efter sista luftningen så gick orken ur mig totalt, Watson låg på husses säng (han är ju borta) och slickade på det där såret som vi har bandagerat tills det såg ok ut.

Nu blödde det igen och jag fick honom inte att sluta slicka, han låg på överkastet och jag skulle aldrig få för mig att sticka in min hand när han håller på med ett sår, för då blir han ursinnig. Jag tog tag i överkastet och liksom ryckte i det så att han kastades upp några centimeter, men inte sjutton brydde sig han om det han bara fortsatte slicka. När jag stod där och misslyckades om och om igen, la min energi på ett intet så pös jag ihop i en gråtande hög. Äsch, det är för hopplöst att må som jag gör nu och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mig själv.

Jag orkar inte ta hand om hunden det bara är så det är och jag vill inte bli lämnad med allt ansvar för honom. Jag kan som idag koka mat till honom och jag gick upp och ut i morse för att han måste få kissa, men sen är det som om jag oroar mig hela tiden över hur jag ska palla med att klä på mig ytterkläderna fyra gånger denna dag och gå runt där ute. Som tur var kom vårt kära hundvaktande par hem och ringde och undrade om jag ville ha hjälp med Watson. Det är ett sånt tillfälle som får mig att nästan stortjuta rakt ut av ren lättnad. Så där är han nu och får långa promenader och jag får i bästa fall hjälp av dottern till sista promenaden ikväll.

Jag har huvudvärk som kommer och går allt från molande till hysterisk värk, jag är yr och jag är svag, ser suddigt från och till, har ingen som helst ordning på mitt minne, tappar helt orken och mår så konstigt mest hela tiden. Jag ”hoppas” (låter inte klokt men är bättre än biverkningar) att det är fibromyalgin som ger mig dessa symptom, men jag vet inte säkert och det är det som är en sån belastning. Jag mår psykiskt dåligt har ringt min kurator och fått en tid framöver, nu måste jag prata med någon som hänger med i svängarna och ser både röda och blå trådar i min ordmassa. Jag har tappat bort mig själv som jag ser det.

Egentligen skulle jag inte skriva så tråkigt som det hela blir när jag bara deppar och gnäller. Kanske är det fler som deppar när ljuset kommer till skillnad mot dem som deppar när mörkret tar dem? Ljuset som vi alla längtar så efter får mig att bli deppig samtidigt som jag kan njuta av solljuset, motsägelsefullt. Det är så obarmhärtigt det här tidiga vårljuset, skär in i mina ögon och letar sig fram i varje inre vrå av mig som plötsligt blir som upplyst av en strålkastare. Det är mer än jag pallar med efter organoperationen och allt som den långa sjukdomsperioden har fört med sig.

Kommer igen vilken dag som helst

Inte så illa som det ser ut

Är som vanlig på väg ut med Watson, solen skiner och jag borde ju vara så glad och upplivad att det inte är klokt. 😉

Men jag har hamnat i något slags grumligt bakvatten, lite deppig och inte helt överens med min kropp.
Det är ju ”bara” att ta det lugnt ett tag och vänta in sig själv igen. Jag ställer mig här vid en lyckstolpe och hoppas jag hittar mig själv vilken dag som helst.
Sen gnager det här med vikten, jag var nere i den vikt som jag tycker passar mig efter operationen, men sen tog cortisonet över mitt liv och gav mig simring och annat som hänger på mest hela mig.
Nu äter jag inte så stor dos längre men vikten är kvar och jag bara måste ta tag i det hela vilket jag inte har ett dugg lust med. Vill bara ösa in allt onyttigt mest hela tiden, jag bara måste komma till skott med ätandet.
Jag tror att jag ska ta några dagars vila ifrån bloggen, tycker det är mest tomt i bollen och det som kommer ut är gnäll. Men jag kommer som vanligt att läsa runt i bloggar, något ska jag väl ha att göra när jag letar ludd i min navel.
Kram på Er alla      

Vad ger sjukdom och sorg?

head_03.jpgLite avslagen kännner jag mig efter allt fånigt trassel med att ta bort två bloggar som nu bara ger mig ångest. Jag har öppnat en ny blogg på ett annat ställe där jag kan böka lite för mig själv. Tror att det är lite rastlöshet så här i vårkanten som har drabbat mig, det brukar gå över rätt snabbt.

Idag har jag tittat i DN efter första april skämt och trodde jag hade hittat ett som handlade om att Dif-arenan som med ett förslag ska läggas i Loudddens oljehamn. Nä, ge fasten i det jag bor mitt emot och vatten leder ljud, ni kan ju tänka er när alla de där testosteron fyllda apskallarna sätter igång med sina vrål, eller gruppslagsmål. Då får man ju flytta, för det kommer inte bli en lugn stund och tänk sen när de har konser. Jisses vi sitter ju här och deltar i konserter som de har på Stadion om vinden ligger på åt rätt håll, för att inte tala om alla konserter som vi tvingas delta i som sker på Djurgården.

Nej, jag bläddrade vidare och nästa sida var lika tokig, en inglasning av Hammarbybacken för 2,4 miljarder. Nej, det kan inte vara sant, vem skulle betala så mycket pengar för en sån fånig sak? Måste väl vara själva aprilskämtet. Det är alltid kul att höra vad som var det egentliga skämtet dagen efter.

Jag har haft en svacka nu i några dagar, har mycket vatten i kroppen och den känns tung att dra med sig på promenad. Jag tänker på min figur och håller igen lite för att ta mig ner från vågens allt för tunga vikt. Igår gick vi en skön sväng, men jag blev väldigt trött i kroppen lite för snabbt.

Jag är tillbaka i grötriket och det är nog där som min kropp hör hemma, jag mår alltid som bäst när jag äter olika grötsorter. Det är som två flugor på smällen, det är gott och mättande och min mage går igång på fibrer. Just nu kokar jag kornmjöls gröt varje dag med lite klippta torkade frukter i.

Igår kväll hade jag en depparstund, ibland så sjunker jag ner och känner ledan, hopplösheten och det meningslösa i att gå här och bara vänta på att bli sämre för att få en chans att bli frisk. Det är det lilla barnet i mig som hoppar jämfota och skriker av otålighet. Det finns stunder när jag bara vill lägga mig ner och dö knall fall, men egentligen är jag en livsglad person, så jag reser mig snabbt upp och gör något roligare.

Fan rent ut sagt, jag är ju nyfiken fortfarande och vill leva hel och hållen varje minut av mitt liv. Aldrig vill man leva så intensivt varje sekund som när livet på något vis är hotat. Till vardags och som frisk så tänkter man ofta inte ett smack på sånt. Man bara lever på som om livet och tiden vore evig. Man måste drabbas av något för att förstå, inse att livet är skört. Man kan liksom inte läsa sig till den kunskapen, det blir bara lösa tankar som egentligen inte slår rot förren man själv verkligen prövats.

Stundtals kan man med god empati inse och förstå andra som lider, men den verkliga förståelsen kommer först när man själv har fått pröva på den ”andra” sidan av livet. Jag vet för jag har gått igenom alla stadier, från ovetande till empatisk med andras plåga utan att jag fick en insikt som gick på djupet i mig själv. Till min systers död och egen sjukdom… det var upplevelser som gick ner till roten av mig själv.

Ända kan jag säga att utan den insikten av sjukdom och död så vore jag halv på något vis. Man kan ju hylla tonåringen och den unga vackra människan som står mitt i sitt esse av sig själv. Men jag har kommit till insikten att esse är man i sig själv när man har pytsat på lite tunga saker i sitt liv. När man har gjort självmål några gånger och simmat i grumligt vatten lite för ofta. Man når inte det där inre av sig själv eller rent av sig själv utan att gå igenom sånt som många gör vad som helst för att slippa.

Så vad är det jag försöker förmedla? Jo, att sjukdom och sorg ger en djupare förståelse för sig själv och andra. Dit kommer man inte med det intellektuellas hjälp, man läser sig inte dit utan man upplever tunga saker som för en dit. 632139eo4ymcivo3.jpg