Är det hopp om livet?

EB016128-814D-4CAA-A247-1E2D55D0263C

Hålet, det svarta tunga har halvt slukat mig. Mest handlar det om kroppen, som har slagit bakut, har ont nedre delen av ryggen, ner i skinkorna, kroppen skakar, flåsar bjuder till med hela maskineriet. Magen är konstig, som någon slags molande värk och aningen illamående, är inte förstoppad. Matlusten minimal, vore jag ensam skulle jag nog inte äta mer än smörgås, yoghurt och kaffe. Maken lagar middagsmaten, då äter jag. Nu är det slut på penicillinkur nr 3 och jag fortsätter nu med tranbärsdryck spetsat med mängder av citron och de där tabletterna med koncentrerad tranbär. Vore väl fan om jag åker dit igen.

Sen är det kalaset på lördag, det är ju bara familjen med sina ungar, tårtan lätt att fixa själv och kaffe på eftermiddagen. Grillmiddag med gott kött och lite olika sorters korvar, fransk potatissallad och hemgjord Coleslaw.

Det ska tävlas igen, vuxna mot barnen, vinster har införskaffats till ungarna, jag håller koll, kommer sitta och häcka på altanen.

Men det låter väl trevligt och bra …

Dessutom kommer sonen med familj redan idag och han fixar så gärna grillandet och dottern sitter inte heller på baken om det behövs. Mest jag som tänker att maken som oftast sköter allt nu för tiden, kan få slippa serva hela gänget på sin födelsedag, mig är det inget att räkna med.

Mitt psyke blir överstressat och jag vill bara försvinna i ett hål, åka hem och gömma mig. Jag blir lika överraskad varje gång jag upplever detta och varje gång tänker jag, säger jag till maken att ”det får vara slut nu på lite större kalas.” Men maken fyller 65, det måste bara firas och så dottern som fyller samma dag.

Jag undviker ju i möjligaste mån att ha besök från andra, står inte ut med tanken på att kroppen bara lägger av, att inte orka resa mig när mjölksyran/eller vad det är, tar mina ben, det är så överjävligt när det plötsligt, hur trevligt jag än har bara sätter igång. Sist satt jag hos dottern, vars dotter fyllde år, jag känner mig så olycklig när det sätter igång, frustrerad och hjälplös, inget syns ju på mig och jag vill inget säga.  Jag kan snart inte sitta upp, det vill jag inte säga, utan jag blir liksom avtrubbad hör inte riktigt vad de säger, hänger inte med i pratet, koncentrerar mig på att sitta kvar.

Vojne samma gnöl som vanligt från bana 5.

Tja, nu sticker maken till Ica, sista inköpen till imorgon. Jag överlever detta kalas, övertygad om det … är ju inte första gången jag känner mig så här knäpp, ska kolla om jag har en lugnande 5 eller 10 mg Valium. Brukar be om en liten kartong med lugnande med många års mellanrum, är nog lugnande att bara veta att de finns oftast. Men så tvistas livet till, då är det skönt att ha, tror det här med Lenas död också har tagit på mig mer än jag förstår. Så mycket tankar sedan beskedet, bara att tänka att hon, den levnadsglada ligger kall i ett kylrum. så jävla ofattbart det här med döden.

Tjing

Mitt i juli dras ett stråk av sorg genom oss

21A04B57-A137-4320-BEDD-AC7D12618E45
En ganska typisk svensk sommardag i juli med lite temperaturväxling åt det svalare hållet. Fast solen skiner och vinden för prasslande björkar åt det håll den vill.
Det skimrar i björkens alla blad och molnen som alltid drar förbi skänker tillfällig och vilsam skugga till den som så önskar.

Tänk så livet kan gnistra och blänka av solstrålar, vi har sorg i familjen, en stark solstråle har lämnat oss, ungarnas farmor i Skåne släppte taget imorse.
Så många tankar som far runt, lättnaden över att hon släpptes fri från det fängelse demensen innebar.
Samtidigt tankar om allt trevligt vi har haft tillsamman, allt vi gjorde och hur varm Lenas själ alltid var mot oss, vi Stockholmare som plötsligt dök upp i hennes liv.

Plötsligt fick maken två halvbröder och Lena tog emot maken som sin egen son. Det var verkligen en lycka av stora mått, många blev turerna ner till Skåne, vi till och med funderade på att flytta dit.

Men nu sitter vi här med hjärtat fullt av minnen och ett svart stråk drar genom min familjs hjärta. Vi minns alla så mycket trevliga, kärleksfulla stunder med Lena.

Vila nu ut och få din kraftfulla själ i form igen, du har många axlar att sitta på framöver, många att hålla ett öga på.

🌷💛🌷💛🌷 

Vojne

BC6D6D58-BFE3-443F-8161-5A08BDE454FE
Men hur överlever ni utan AC? När jag stänger av den en stund rör sig termometern grad för grad uppåt. En bra bit över 31 grader ute och inne snart  26 grader.
Idag ringde jag till det apotek jag handlar hos här på landet, min fråga var om de hade kapslar med tranbär? Den hopplösa urinvägsinfektionen gäckar mig fram och tillbaka, hopplöst när jag kissar och får frys/rys sista droppen, oooohh det är ingen höjdare om jag säger så. Har druckit tranbär och pressat ner färsk citron i samma glas, tycker det hjälper fläckvis att sänka PH värdet, men det blir aldrig bra.

Så pratar jag med apotekaren och berättar hur det ligger till och hur länge jag har hållit på. Hon blir lite upprörd och konstaterar att jag ”lär ju få redig UVI om jag inte tar penicillinet.” Så jag tog första tabletten och ska äta tre om dagen i en vecka, nu håller jag tummen för att det ger sig.

Har precis lyssnat på Tegnells sommarprat, intressant att lyssna på, konstaterar att jag gillar hans sätt att berätta. Vilken jäkla sits han har hamnat i, oavsett om man tycker de har gjort rätt eller fel val i hur att hantera pandemin. Kluven känner jag mig, tänkt mest hela tiden att de som stängde ner sina länder, kommer få tillbaka kluster av sjuka personer när allt släpps fritt. Vilket kommer öka dödsantalen i deras länder.
Att staten har gjort galet med äldrevården, så är det bara, timanställda = döden  för de sköra äldre äldre. Att de inte stoppade flyg till vårt land redan från början, är ju så korkat att jag inte har ord för det. Peking -Stockholm direktflyg varje vecka och sen resten av flyget från världens övriga hot spots med covid19 baciller i bagaget.

Det känns allt för ofta som om staten inte har eller tar ett helhetsansvar oavsett vad det gäller. Jag vet inte vilka de tror ska sköta deras jobb, de flyter runt utan kontakt med jorden. Insikten till det mesta verkar totalt avstängd, har de rådgivare så använder de samma sorts rosafärgade glasögon. I vissa fall har de nog köpt in svarta säckar för säkerhets skull, verkligheten, egna ansvaret är skrämmande när man svävar i den öfre sfären.

Själv svävar jag i soffan, funderandes över att vid smitta av covid19  tar det två dagar, fem dagar eller fjorton dagar att smittan bryter ut och det vanligaste är fem dagar inkubation. Asså, hur ska man någonsin veta vem, var man blev smittad? Jag som har lite mer avancerat munskydd och plasthandskar, de få gånger jag går in i en affär. Sen spitas det hysteriskt, när vi kommer till bilen.

Ånges för att dö, har jag väl inte haft så mycket efter att jag väl fick min kompis njure. Men efter att tittat på olika dokumentära inslag av de covid19 sjuka så kan det riktigt ånga om min dödsångest vissa korta stunder.
Vem sjutton vill ligga så där och kanske om man tursamt överlever får förändringar i hjärnan, så man inte verkar bli sig själv igen. För att inte tala om att det inte finns eftervård, rehab behövs lång tid efteråt, men det kan man nog glömma. Finns inte resurser, utbildat folk nog.

Vojne, en besvärlig dag, det inser man av mina rader, både UVI, Covid19, värmen, usla staten, rehab och så mitt usla hovrande över alltihopa. 😅

Fridens!

Ett faktainlägg om varför äldre inte får syrgas.

Dessa fakta borde alla veta!

Ett inlägg jag lånade från Charlotte Arborén. Så himla bra, så här ligger det till med boenden och varför de inte flyttar de gamla när de drabbas av Corona.
Jag vet att det är så på boenden, att de kommer in så sent att de dör på en till tre månader, utan Corona.

För att förstå VARFÖR dessa äldre inte bara kan slängas in i ett tält och bli friska av syrgas så måste man ha vissa saker som förklarar:
1. Äldre på boendena i dag är redan i så oerhört dåligt fysiskt skick när de får en boende plats att medellängden för att leva där är 1-3 månader innan död. Detta UTAN pandemi.
Artikel från 2014 och läget har FÖRVÄRRATS avsevärt.
https://www.svt.se/…/allt-farre-far-plats-pa-aldreboende
2. Dessa redan sjuka och mkt sköra äldre drabbas en respiratorisk sjukdom som ffa ger problem att orka andas UT ordentligt och befria kroppen från koldioxid. Inte att dra IN och syresätta. Syrgas gör alltså INGENTING för de som är i så dåligt skick. Infektionen ger desutom slem som sitter hårt i lungorna. Om man då skulle välja en Bi-pap behandling så trycker man NER slemmet och vätskan längre ner i lungorna. Samt att trycket från maskinen kan vara rent värre för en gammal människas sjuka och trasiga lungor.
3. När kroppen inte kan göra sig av med koldioxid med rejäl utandning, så påverkas syrabasbalansen i blodet. Personen blir snabbt ”sur” vilket är mkt farligt eftersom kroppen gör ALLT för att kompensera för att få ph’t att normaliseras. Detta görs genom att alla organ börjar arbeta och sända ut och sluta producera diverse hormoner och system vilket inom mkt kort tid orsakar total organsvikt. Detta är ett stadie som inte går att reversera knappt på en ung och väsentligt frisk människa. (detta är troligen även orsaken till att diabetiker inte klarar sjukdomen så bra då de lätt blir försurade när insulin och socker inte kan kontrolleras. Det är livsfarligt för diabetiker att därför drabbas av influensa, calici etc.)
Med detta i tanken så ska man veta att patienter ”nollas” dagligen på sjukhus när man edömer att deras kroppar skadas mer eller orsakar snabbare död av att sätta in olika behandlingar eller livsuppehållande åtgärder. Detta är alltså inget nytt. Tyvärr drabbas dessa äldre av denna respiratoriska infektion som snabbt förstör lungorna och andningen och medför att ingen behandling kan hjälpa dom. Syrgas är inget mirakelmedel som gör dessa patienter friska eller ens bättre. Deras kroppar klarar inte av att lungorna drabbas så hårt. De flesta äldre har lunginflammation i livets slutskede då de är sängliggande och inte orkar hosta eller andas. Så lägg till de symtom som kräver oerhört mkt även av tidigare friska med Covid19.
Problemet är att några puckon dragit in skiten på boendena från början. Detta är en dödande sjukdom utan nåd för dessa människor.

5586DF55-C6DE-4013-9250-6E10E68AE366

Fram och tillbaka

Igår åkte vi hem för att hämta ett paket, vattna blommorna och ta med de känsliga hit, för här lär vi  sitta ett bra tag till. Samlade ihop posten och plockade fram det jag glömde när vi åkte.

Skickar in maken på Ica, handla mat och blommor. På väg till landet igen, in till mammas boende, ringde på den låsta dörren, lämnade blommor och frukt till hennes ”kontakt” en trevlig man, som sa åt mig att hoppa in i buskarna utanför mammas balkong. Hon var redan nerbäddad, men med uppdragna persienner och öppen balkongdörr kunde vi se varandra, prat och kasta slängkyssar.

När vi åkte tänkte jag i mitt stilla sinne, att kanske det var sista gången vi sågs. För personalen åker de vanliga bussarna, tunnelbanan och pendeln för att komma till jobbet och risken finns ju att corona hänger med till boendet. Ingen är säker och ingen vet, men kommer det in dit, då kommer de trilla av pinn i långa banor.

Som jag förstår åldringsboendet nu för tiden, så är det inte som det som förr kallades ålderdomshem. För förr behövde du inte vara dödssjuk med stora svårigheter att klara dig själv. Så verkar kraven vara för att få bo på många hem nu för tiden, så kommer corona in där,  går det snabbt.  Personalen har gått palliativ kurs i hur hantera döende personer, för de flyttas hemifrån så sent, att de dör rätt snabbt på boendet. De tål inte att flyttas så pass sent i sjukdom, men sånt verkar inte vårt humana samhälle bry sig om längre.

93FA1216-01A3-434D-BAE7-94E6D9A3564F

Sen åkte vi först genom Enebyberg, Täby och sist Vallentuna komun och den vägen har jag inte åkt på väldigt många år, så det var mest ”men titta där” hela tiden. Vi bodde vårt första år med nyfödd dotter i Vallentuna, men jag var väldigt glad att lämna den kommun, trivdes inte där. Nu generaliserar jag, men så urtråkigt folk, mötte en kvinna som tur var i samma ålder, boende vid samma gård, utan henne och hennes också nyfödda bebis hade jag nog smällt av. Vi har ännu kontakt fast hon och maken har flyttar till Kroatien.

Väl i Vallentuna ringde jag på min morbrors dörr och räckte över tulpaner och en kasse med tidningar med stort avstånd mellan oss. Han och hans fru sitter ju där de sitter med hans svåra lungsjukdom.

Så nu är vi på landet igen, så skönt. Här springer rådjuren över tomten, jag stod i källaren, höll på att sätta igång en tvätt när jag i det lilla fönstret plötsligt ser dem gå över vår baksida av huset. Så nära känns magiskt, att se de vilda djuren och inte en blek hade de om att jag var så nära.

Nu ska jag fixa hundmat.
Här bild på mina solgula och oranga stickade strumpor i bomullsgarn. Nästa par till barn i restgarn redan på gång.

 

Om en liten fågels död och det ofattbara

Gårdagens strålande har nu bytts ut mot gråväder och blåst, jag vaknade tidigare än igår med stel och stapplig kropp. Upp och borsta tänder, dra på kläder med nattlinnet kvar, för jag tänkte inte promenera iväg med Frasse idag, han får flänga runt på tomten med mig.

Jag gick långsamt runt och Frasse gjorde sitt, perfekt, bara fram med en bajspåse. Han sprang runt och jag trampade också runt, ser något rött liggande bakom huset, en död Domherre. Jag tog upp den i en plastpåse och kände sorg över att en så perfekt varelse var död. En av mina favoritfåglar, de håller ihop, honan och hanen hela livet och jag funderar över om fågeln var en singelherre eller om en hona nu sörjde sin make.

Så många småfåglar det nu finns, så borde jag oftare se döda på marken, jag har bara hittar två på vår tomt på många år och en svala hemma i stan. Svalan upptäckte jag och T, han var liten då, så det här med död fågel var så konstigt. Konstigt även för mig, för vem har sett en svala på så nära håll, helt stilla? Jag är så blödig att jag får stort påslag av sorg, fast jag redan som liten lärde mig om livets gång, även för djur. Jag tror att ”instrumentet” där inne är finstämt hos de flesta av oss, om vi bara stannar upp och känner in vårt inre.
769BAFE8-52BE-4097-A718-8300314EB6CE

Igår tog det bara stopp i mig, när allt jag skrollade fram bara var Corona hit och Corona dit, myndigheternas dirigering, politikernas tafatta ord, ekonomi, företagsdöd, skatter, skulder, lån, privatläkares upplevelser, alla förstå sig påare, ledarskribenters trumpetande, fåtal fd sjukas upplevelse numera friska, hamstring, döden, döden, lungmos och övergivna sjuka utan respirator. Framtida scenario väcker bilder inom mig från pestens tid, där döda låg i högar, kryssmärkta dörrar där döden hämtades i kärror och slängdes i travar i väntan på bättre tider.

Nyheterna förmedlar tomma tysta städer i Europa, insjuknande och antalet döda förmedlas tystare, bästa sättet att inte låssas om att något händer, är ju att som Sverige inte ens kolla vad som händer, med folk utanför sjukhusen. Våra kvällstidningar har slagit upp rena krigsrubrikerna, stabilt pålitliga som vanlig i att skrämma skiten ur folk. Vill du ha fakta får du betala extra för att få tillgång till kvällstidningarnas information. Att vi betalar skatter för att de ska överleva och tjäna pengar, betyder inte att de anser sig ha någon som helst ansvar/skyldighet att dela fakta, information för att lugna befolkningen, hjälpa till.

Tänker på vänner och bekanta som som mig är den riskgrupp med sämst möjlighet att överleva. Alla mina njurvänner, några med KOL och andra lungsjuka, alla äldre släkt och vänner. Jag får panik av alla känslor, samtidigt som jag stänger av för att inte må så dåligt. Här sitter jag i en stuga på landet, vårt lilla paradis, men jag sitter här för att överleva, sitter här för att det i en ev framtid, ska finnas plats för mig på sjukhuset om/när jag blir sjuk. Men vi alla förstår ju hur otroligt illa ekvationen med Europas minsta antal sängplatser/respiratorer går ihop.

När staten nu vill dra ut på insjuknandet i det längsta, för att vården ska kunna ta hand om en del av de sjuka. Tänker att politikerna vill rädda ansiktet inför det kommande avslöjandet av helt undergrävda, ekonomiskt totalt utarmande som politikerna har gjort mot vår sjukvård. Total kaos!

Om insjuknandet hos befolkningen går långsamt, kanske det inte blir lika avslöjande, svart på vitt att vi har sämst tillgång till vård, sängar, respiratorer, sköterskor, läkare, undersköterskor i hela Europa. Som om inte det räcker har vi dessa landsting som inte klarar av sitt jobb, fd politiker som plötsligt ska bestämma över liv och död. Hur det har gått, vet vi redan och ännu mer om eländet nu, vårdpersonalen har inte skyddsutrustning nog eller provkit. Arma, arma vårdpersonal alla kategorier, med så gniden usel politisk ledning. Gör som Norge ta bort landstingen, spara liv, spara pengar, få lösningar på det trams som nu tillåts gräva ner svensk sjukvård.

Men nu vill jag avsluta med  ❤️👍✌️till Bergalott som i nuet äntligen får en ny höft. Måtte vården göra sitt bästa för hennes som i grevens tid, får det hon är i behov av, för ett bra liv utan värk. ❤️
Nu pratas det om att inplanerad vård ska läggas ner, alla vårdplatser behövs till Coronas offer.

Hur kunde politikerna göra så här mot oss, hur kunde vi tillåta dem att rasera vår vård?

 

Farmor ställer inte upp

Igår ringde jag till vår son …

Gud så svårt samtal. Jag har ju redan berättar att jag är väldigt rädd för coronaviruset. Nu på lördag var det meningen att vi skulle passa alla tre över natten och jag har ångest och en massa tankar om viruset. Min T går ju i skolan och i vårt område bor det mängder av snorrika människor som ständigt åker utomlands på alla tänkbara lov och Italien var ett stort resmålen.

De två första dagarna efter sportlovet saknades det många barn sa T, men sen kom de tillbaka. Sen har jag funderat fram och tillbaka,  vad gör man med sin oro när man som jag både har astma och nedsatt immunförsvar? Jag har aldrig varit så rädd någonsin för någon sjukdom tidigare. Jag vet ju att många njurtransplanterade ständigt hamnar på sjukhus för sånt andra klarar av hemma. Men jag har klarat mig, fast det var nog bra nära när jag fick magsjukan.

Jo,sonen förstod mig på ett vis sa han, men hur tänker jag framöver i sommar? I sommar? Jag har fullt sjå med nutiden … vi kan väl träffast ute säger jag, för han menar på landet. 

Men de som har smittats i Italien har ju varit ute och blivit smittade, sa han då. Snacka om att göra livet surt för mig. Känns som om han vill trycka ner mig, inte förstå eller egentligen vara rädd om mig, få mig att må sämre, jag är en dålig människa känslan ger han mig, jag ska ifrågasättas.
Jag ska liksom stå till svart för att asiaterna äter en massa skit och staplar djur på marknader. Vad ska jag säga, vad förväntar han sig?

Så jag säger, ”men kom över med ungarna på lördag” (för, helvete tänkte jag,  bara du känner dig nöjd.)

Men det ville han minsann inte ha på sitt samvete om jag dog. Han skulle fixa en annan barnvakt. Jag drog till med att pappa kan ju komma ner och passa dem. Då höll han på att smälla av över hur inkonsekvent jag tänker, det gör jag för jag hukar under rädslan för att dö och skyldigheten/lusten att passa mina barnbarn, skyldighet för att jag har lovat passa dem.

Skit samma med kärringen, bara jag får uppmärksamma henne på alla logiska feltänk hon har och hur menar hon, ska vi aldrig träffas? Det här kan ju dra ut på tiden.

Så urbota korkat att jag inte har något svar på när influensan går över, att jag inte har mer än min larviga, säkert otroligt överdrivna barnsliga rädsla, att dö.

Ingen kan som han få mig att känna mig så värdelös, den där ilskan, jag duger så sällan. Att alltid bli ifrågasatt när jag säger nej till något eller inte håller med, det har skapat en ovilja att ringa om annat än det som bara sjunger ja ja och varsågod.

Jag sjunger ofta mina barns lov, men i ärlighetens namn, så tror jag det finns diverse gråtoner i alla föräldrars ungar, precis som det finns i föräldrarna. Det går att ha ett i bästa fall vuxet förhållande till sina barn, för det mesta, men kompis fungerar mindre bra. Då åtminstone jag inte kan säga vad jag vill till mina ungar, utan att det där mamma/barn förhållandet flyter upp. Vänner förstår vad jag säger på ett mer  opersonligt vis, de drabbas liksom inte personligen av min åsikt eller mitt tänkande högt. Men ens barn … minerad mark och sällan är det väl helt smidigt i kontakterna.

Alltid är det en eller båda som har sitt tänkande om mig eller om varandra, de tänker att de minsann skiter i att ställa upp eller tycker att man ställer upp, vilket inte har fått tillräcklig uppskattning av varandra. Som morsa hamnar jag mitt i smeten, jag ska inget säga, helst alltid hålla tyst. Men hålla med senaste talare får jag göra …

E7B8CBC0-265E-460A-863E-6A6748DCC0B3

Jaha, inget upplyftande inlägg, men jag tror många av er känner igen sig, det är inte lätt att vara släkt det ska gudarna veta,

Så nu är jag mindre omtyckt för att jag inte tänker så logiskt som jag borde. Det kan jag skita i, men att inte ha mina barnbarn här som tänkt, det tar djupt i mig. Sen kommer väl kommentarerna, pikarna komma om jag nu vågar träffa dem på landet framöver.

Denna förbenade utbrändhet som skvalpar

Igår kväll stod jag under himlavalvets kupol och bara njöt av stjärnhimlen. Nog är det mäktigt att få stå där, som den lilla människan och slås av det oändliga i jordens historia och att  ha fått ta del bråkdelen av en sekund. För så kort som ett halvt andetag, är vår gemensamma tid vi vandrar här.

Bara tänka på alla generationer före mig som har stått som mig och hänförts av detta storslagna varande.

Ännu en galet tidig morgon, dra på kläder, koppla långrepet, klampa ut på altanen och säga åt Frasse, ut med dig, Varsågod! Men han står kvar vid min sida och verkar inte ett dugg kissnödig, jag manar på honom, men han vill ha sällskap av mig. Så det är bara att snubbla iväg med honom runt tomten, som är rätt stor som tur är. Jag är inte vaken alls och tillståndet känns som tortyr. Maken sköter alltid denna första tur, så jag får vakna och gå upp i min takt. Nästa tur är till lunch, men nu är det mest ut och in hela dagen.
Igår satt jag på en stor kudde på ljugarbänken med ett korsord i näven, solen bara svämmade över, Frasse med sitt långkoppel vågade lämna mig några meter ut på gräsmattan.

Idag ännu solfritt med tveksamma mycket små snöflingor, som långsamt dalar ner till ett intet på marken.

Men hur mår jag? Häromnatten funkade inte belysningen i sovrummet, så jag låg med pannlampa som skavde i några timmar. Igår var det dags att kliva upp på en stol och kolla in det gamla proppskåpet. Jag bytte det som såg trasigt ut och inte hjälpte det … lappen talade om A B och C men på proppskåpet stod inte vad som var vad, vågrät, lodrät hur fasen läser man sånt. Plötsligt står jag där och upptäcker att allt som funkar är handdukstorken i badrummet.

Jag blir så stressad att hela jag skälver, jag kliver upp och ner på stolen i hallen framför proppskåpet. Propparna av större kraft tar slut och jag fotar skåp och informationspappret, skickar det till sonen som skriker på mig att ”lugna ner mig.” Svetten rinner om mig, jag är totalt blockerad, hör inte riktigt vad sonen säger, men får liv i belysningen i sovrummet. Stressen den för min del farliga efter att ha gått i värsta väggen vid millenniet, bara tar för sig allt den kan. Jag har ju varit ovanligt svag efter förkylningen och sen magsjukan, det räcker för en hjärna som ballat ur ordentligt en gång, som aldrig verkar bli sig lik.

Vraket jag, darrar så jag knappt kan få in propparna, sonen ber mig att göra olika saker och svara på frågor. Jag vill bara gråta, skrika och dö … fattar att ni tänker dramakärring som överdriver, men jag blir så fysiskt slut, att jag helt enkelt inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så min kropp reagerar när utbrändheten tar över.

Maken rings av sonen, jag ringer också, vet inte att sonen redan ringt, nästa man som säger att jag ska ”lugna ner mig.” Det är så svårt att förklara paniken jag får mitt i svagheten i kroppen. Bara tanken på att ringa en ”året runt boende” granne får mig att vilja lägga mig ner och dö. Inte för att be om hjälp, men för att jag inte orkar ringa och se sen gå till dem och låna proppar. Med makens hjälp hittar jag fler nya proppar. Jag byter hit och dit och plötsligt går kyl, frys, tv och all belysning fungerar.

En spik säger sonen och maken och en massa annat säger de, jag minns bara spik. Nu ska vi byta till ett nytt proppskåp, jag vill överhuvudtaget inte uppleva något som helst överraskande konstigheter  i mitt lilla vardagliga liv, klarar så uselt av det.
Men som dottern sa igår kväll, ”Du klarade av det!” Men priset är förbenat högt och jag kommer nu vara etter värre känslig en lång tid framöver. Allt tar sån orättvis lång tid att få ordning på, med kroppen min, för att inte tala om hjärnan, ja den blir det aldrig ordning på igen när stressen tar över.

E054DF53-6EE1-4C4E-A96E-521088700FF6

Jaha, så lyckades jag öppna min ”sjukjournal” igen, ledsen om jag gnölar och gnäller här inne. Det är som det är, jag borde nu stänga igen paddan och vila hjärnan både från skrivandet, läsandet och reaktionerna alla skitnyheter ger mig varje dag. Jag är otroligt rädd för Coronaviruset, för naturligtvis är just jag och min slitna immunnedsatta kropp just den som Corona vill flytta in i och ta livet av, jag tillhör de där som dör av skiten. Här finns det mer att tillägga, men jag lägger av nu, får vara nog med tankar, gnäll och oro.

Nu ska jag fixa frukost, Frasse sover som en stock efter sin frukost, i min säng så klart.

 

Klassträff

Nu har vi kämpat oss fram i blåsten, men inte så kallt som tur är. Jag bad Frasse hoppa upp på ett bord, perfekt borsta pälsväder, allt flög iväg utan problem. Kanske kan fåglarna hitta något att bygga bo med?

Faktiskt första riktigt bra turen för min kropp, inget packade ihop, ingen käring som satt på sniskan på bänkarna runt huset hahaha! En lycklig dag!

Helgen har varit vilsam, en tur till mamma i söndags till fikatiden, mycket prat och skratt, fast tanterna hade mycket åsikter om det samhälle vi nu har fått på 5-6 år, härliga tider, knappast. De har ju andra äldre vänner som bor på eländiga boenden, jag blir lättad att det finns äldre som inte är dummare än att de har räknat ut vad som händer i samhället och vilkas fel det är.

Sen väl hemma blev jag uppringd av en klasskompis jag hade i nian, vi fick ju välja inriktning på studierna och jag som bara ville ut och jobba valde handelslinje vilket ingick att lära sig skriva maskin. Så roligt det var att lära sig och sån nytta jag har haft av det som sekreterare i arbetslivet på tidning och andra platser.

Men nu ville min vän att vi ifrån den klassen skulle träffas i slutet av maj. En av killarna äger en fin klädaffär på Östermalm, så det finns plats för ett gäng att sitta bakom affären. Sen fixar hon som ringde mig buffé via sitt jobb till bra pris, hon jobbar på ett av de bättre ställena i Stockholm, mums. 

Så det blev ett väldigt mailande och ringande igår, det var ju så länge sedan att vi fnissande konstaterade att vi inte mindes alla och inget klasskort togs det året. Men killarna hade lite bättre ordning på just vilka killar som gick där med oss.

Skrattade så gott med min vän när hon berättar att det är klädkillen på Östermalm som har tagit kontakt och vill dra ihop det hela. De pratar i telefonen och min vän kunde inte placera honom, hon ber honom skicka en bild. Han skickar en bild på sig i nutid! ”En gubbe jag verkligen inte kände igen” sa min vän och vi skrattade gott.

E3DBA517-3326-4E75-9C07-83BE2AA105E3

Jag har själv ordnat två klassträffar med min vanliga klass, de jag gick tillsammans med 1-8:an. Det var roliga träffar, god mat och massor av prat så klart. Vi var 30 i klassen och de flesta kom, på första träffen sa tjejerna att det var ”väntat och typiskt, att det var jag som drog igång och fixade festen.” Hmm, jag var inte medveten om att andra såg mig så, redan då, hade inte tänkt så om mig själv före denna klassfest. Fast efter tankar om det borde jag inte varit förvånad, vet ju att jag har varit drivande i kombination med icke rädsla för att ta i och lusten att ordna trevligheter. Ligger säkert något bekräftelse behov och skvalpar i mig, den då duktiga flickan. 🙂
Stackarn.

Ordnade också två olika jättestora träffar med alla oss som växte upp i Sätra Danderyd och alla vi umgicks med i de olika gängen. Så många ungar vi var i varje port, nu är alla mer än vuxna, till och med småsyskonen som fladdrade runt oss lite äldre, var ju så kul att träffa. Först fixade jag pizzerian, så vi trängde in oss och var och en åt vad den ville, sen gick vi över till vår tidigare ungdomsgård där nya ägaren till pizzerian öppnade upp och fixade disco. Vi hade så roligt, dans, prat och massor av skratt. Möta föredettingar och kompisar jag inte sett på massor av år, också prata vi om de som hade gått ifrån oss, för i alla gäng går några för tidigt i sjukdom, andra i olyckor, några i sprit och droger, en strypt och ännu en mördad, vi var väldigt många i de generationerna och livet var inte nådigt mot alla.

Fridens!

 

Jag tar det i rätt ordning

Gårdagen var en märklig dag av en missad högtid, en sorg som svepte över mig och oro för Frasse på djursjukhuset.

Jag ska ta det i rätt ordning.

Det var vår 42:a bröllopsdag som blev helt bortglömd vilket i sig inte är ovanligt i vår familj. Jag får blommor året runt av min man och vi firar minsann med goda middagar väldigt ofta. Så vi tar igen firandet på lördag.

På väg med Frasse till djursjukhuset drog mörkret genom hela mig så fort vi svängde av mot stället. Hela sorgen vällde över mig och jag kämpade mot en häftig gråt som försökte slippa ut. Sist jag var här fick vi hjälp att släcka vår hund Watsons liv, jag blev överraskad av den starka känslostormen, men fick ordning på mig själv.

Det här med sorg efter djur har varit en avgrund utan botten för mig. Det började med vår kanin och det är en lång story, sorgen verkade aldrig ta slut, men la sig så småningom. Tiden bjuder in en valp som vi döper till Watson, passande för en terrier. Trettonde på det fjortonde året, står jag där vid hans nedsövda kropp och väntar på att hjärtat ska sluta slå. Den sorgen går nog aldrig över och folk som inbillar sig att man inte sörjer djur, de är nog de mest icke empatiska som finns.

Allt gick bra med Frasse och tiden får visa om det hela läker eller om det är ledband, korsband, kan sjutton inte hålla ordning på allt veterinären sa. Band som kan hänga kvar i en eller flera avslitna ”trådar” och senare brista.

DE79C6E1-01A0-4A3A-ACF6-36FCF7D9EAF3
Nu ska vi ut i solskenet på en kort promenad, en tur som passar matte. Solen skiner och jag mår riktigt bra idag, än så länge.

Tjing!

 

Någons död rör upp tankar och känslor

Igår dog en man vi umgicks med under de där åren barnen växte upp, han var gift och hade barn i vår dotters ålder. Så mycket kul vi hade tillsammans, vi åt väldigt gott, fikade, spelade massor av spel och löste världsproblem över köksbordet. Hon och jag är ännu goda vänner, fast paret skiljde sig för många år sedan.

Jag hade inte sett honom på lång tid, när vi hittar varandra i Icas gångar. Stort överviktig, satt han på en scooter och såg väl inte så där jättefrisk ut, men vi pratade på som förr, konstaterade att det var länge sedan vi sågs. Slängde käft och skrattade på det vis vi alltid har gjort. Att jag nyss blev pensionär och han som några år äldre hunnit träna en hel del som tidsmiljonär.

Idag är jag tacksam och glad att vi fick det där sista mötet, känns som något som ofta händer mig, att få ett sista oplanerat möte. I vintras dog ännu en manlig vän, även honom mötte vi och pratade om cancern och jag fick krama om, ta del och sa till maken, det där var nog sista gången vi såg honom. Även han en gourmand som lagade mat med skicklighet, trevlig som bara den att umgås med honom och hans fru. Frun som har haft T och nu även de två yngsta av sonens barn, som dagbarn. Vi är så insnärjda i varandra, vi som lärde känna varandra de där fantastiska åren när vi fick våra barn.

Så många som har dött genom åren, olika människor som jag har umgåtts med på olika vis. De har alla lämnat spår i mig, varje gång någon dör, slås jag av förgängligheten i våra liv och att man aldrig vet, när det plötsligt saknas någon, i det här, mitt närmaste känslomässiga kollektiv, alla grannar har varit genom åren. Grannar som oss, fick barn och kämpade för att få ihop tillvaron. Vi delade varandras liv, på närmast Bullerbyaktigt vis, vi mammor och alla barn, den sista generationen som var hemma med sina ungar. Vi var ett stort gäng på gården och delade våra liv på många vis.

Där fanns alla sorters kärringar, städkärringar, vi var tre,  bakkärringar, vi var två, skvallerkärringar, gladkärringar, mutterkärringar, vet bäst kärringar, tar hand om allt kärringar, allt fanns där, omväxling förnöjer. Men idag ekar tystnaden på de lekplatser byggda enligt fastställda EU-normer. Det var inte en tyst stund då, när vi var i den åldern att vi dagar i enda var ute med ungarna, året runt.

Jag ska tända ett ljus för Stefan ikväll, mitt sätt att säga tack och hej.

Håller med dig Bergalott man blir överrumplad av innebörden av åldrandet på många vis, det jag skrev om nyss är väl det tydligaste. De som gått/dött, välj det ord som passar dig bäst, de påminner mig om min ålder, då de blir fler och fler som lämnar. Stunden, jag får höra om någon som gått, stannar det mesta upp några sekunder i mig, jag glömmer först bort att andas, sen det tunga stråket, tankarna om allt som varit. Sorg, men ibland tacksamhet att den som dött, fick lämna smärta och elände, fri helt enkelt.

 

Velar hit och dit

Dagen V som i vila innehåller byte av sängkläder och häng med robotdammsugaren. Trycker in en tvätt i tvättmaskinen och vänder mig om för att ta ner tvättmedlet, skrattar för mig själv och tänker ”där står beviset för att jag inte är ensam om virrigheten” maken plockade upp det vi handlade igår. Möjligtvis kan remoulad användas mot torrt hår, i tvätt är den nog ingen hit.

Jag var i tisdags iväg till vårt centrum, skjortor storlek 110 och vinterkängor storl 27-28 inhandlades till 4-åringens födelsedag. Han vägrar att ha annat än skjortor och kommer bli lycklig att få några nya. Jag tänkte köpa en hög, trodde de kostade så där 99-149 kr men 199 kr styck … så det blev två stycken och vinterkängor 700 kr av prima märket Eskimo med lösa ”innerstövlar” att stoppa i när kylan biter extra. Min mamma ska vara med, vi delar på kostnaden.

Men just nu slutar inga utflykter bra för mig, hjärtat slår för snabbt och trycket är för lågt, så det är en evig pina att ge sig iväg, samma som när jag gick av en busshållplats för tidigt häromveckan. Känner mig dum som ett spån som envisas med att vilja göra normala saker, det är här hemma jag ska sitta och glo dygnet runt.

Känner mig svajig, blir deppig, tänker en massa osunda tankar om att livet, vad är det för jäkla liv egentligen? Hålla på så här, planera för minsta lilla och det blir bara pannkaka av allt. Vad ska det tjäna till, detta inre negativa käbbel som envist håller sig fast. Hur är det egentligen, när är man självmordsbenägen? Om jag går till doktorn och berättar att jag är deppig, då får jag ett papper att fylla i som avslöjar om jag är självmordsbenägen. Men känner inte alla så här ibland?

Hur vet man om man plötsligt kliver ut från 7:de våningens balkong eller vad man nu tänker sig för slut? För mig behövs bara ett telefonsamtal från en kompis, så mår jag bra igen, eller skriva av mig här eller tvinga igång ett brödbak, riva ur sängarna, sätta på en tvätt, snacka med dammsugsroboten. Nog finns det ett behov av mig? Inbillar mig att ingen annan gör just dessa saker, fast inte ens det är sant i nutid, maken har genom åren tvingats lära sig allt man behöver sköta om, när man räknas som vuxen. Det är inte alla som någonsin lär sig se om sitt hus …

Tänker att tunga tankar i kombo med impulsivitet nog är det största hotet mot livet. Impulsivitet, gå på känsla, i sekunden …

Nu ska jag fortsätta hålla mig igång, hänga tvätt och annat.

Vem har rätt att ha åsikter?

Igår var en sån där dag när vemodet la sig i mitt inre, kände mig lite låg och så ringde dotter, miljökämpen och hade ett och ett annat att köra ner i halsen på mig. Jag brukar aldrig skriva något inne på hennes Fb sida som har med politik eller miljö att göra. Var och en är ”fanatisk” på sitt vis och det vet vi ju alla att många av mina tankar om politik får gamla tanter att gå i spagat. Ordet är inte så fritt som många tror, men vem som får vara fri att tala, hoppa på, förnedra andra med vilka oförtjänta nötta ord som helst, det vet alla vi som inte är så PK.

Samtidigt med detta försökte jag hjälpa en PK vän att hitta de namngivna personer som påstod hade satts upp på Kjell Bergqvists lista över alla kändisar som ville visa upp sitt gemensamma S-ställningstagande. De personer som inte satt upp sig själva, utan var ditlagda som Börje Salming. Vännen var ju i affekt, ville bevisa att det var fejk och jag började leta efter de källor alltid politiska affektmänniskor kräver. Ärligt, jag brydde mig inte ett dugg om dessa kändisar och listan, sånt dyker alltid upp vid val.

Men den källa som namngav personerna som jag hittade, blev ju starkt ifrågasatt, hade jag koll på vad det var för nazistsida? Näää, det hade jag inte, brydde jag mig inte om, men där var namnen på de som påstods inte själva ha velat medverka i listan. Men det räcker aldrig och syvende och sist blir det jag som var boven. Jag gjorde inte eftersökningen för att bevisa ett dugg, hon bad om namn och fick namn. Det här med att visa källor till olika information, det skriker alla läger efter så fort det i deras tänkande absolut inte kan vara sant. Spelar ju ingen roll var man letar upp för källa, den är alltid en skitkälla oavsett PK eller resten av oss andra.

Som ett sent efterspel fick jag en riktig käftsmäll imorse av vännen, hon med eftersökta namnen igår på Fb. Suck, jag var väl förtjänt av den käftsmällen, som vi alla andra ständigt är, vi som inte tänker som andra, vi borde alltid hålla käften.

Så med detta blandat med vemodet åker maken och jag ner till Ica för att handla lite mat med till landet. En röst ropar mitt namn bakom mig och där står paret, jag förstår vem det är, men maken hennes är så tärd av cancern att jag inte känner igen honom. Vi kramas, vi pratar och sorgen landar och blandar sig med vemodet, rör upp starka känslor som tränger ut Fb tramset, PK folket, mitt eget tänkande, sånt skit rent ut sagt. Vän och barn som ska tala om vad som är rätt eller fel, hur hemsk är inte jag i mina hårda åsikter, hur värdelös är inte jag som inte förstår att mina barnbarn kommer gå under på jorden om 30-år. Hur vågar jag ha andra elaka, felaktiga åsikter?

I bilen på väg mot tidlösa lugnet kommer gråten, inte för att jag är en så usel person, utan för vännen med cancer, allt rörs runt och upp inom mig. Mina egna tankar om döden, väntan, ovissheten om hur det skulle gå för mig, då när njursvikten var som värst, nu är paret i det limbo, man inte önskar någon alls, hängandet i ingenting där man samtidigt hysteriskt kämpar om överlevnad till varje pris. Jag gråter av sorgen, av hopplösheten att stå där och inte kunna göra ett dugg. Hur tung är inte den känslan … källa på det?

Dagen bjuder skön höst med sol och blåstens frasande i träden som villigt släpper sin löv mot jorden, för att multna ner i det eviga kretsloppet vi alla tillhör.

Ole dole UVI

Vet ni ibland vill jag skriva, men tillståndet för dagen ger känslan av att jag borde låta bli. Om jag nu ska skriva så vill jag att det ska handla om livet, tankar, händelser, inte min kropps eviga misslyckanden med att hålla sig frisk.

Men kroppfan handlar det om hela tiden, jag ges aldrig någon chans att bli ”frisk” må riktigt bra i ett lite längre normalt perspektiv. Jag har insett med själsligt motstånd att det är så här jag ska ha det typ ”är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod”. Jag är inte riktigt tillbaka från luftrörsinfektionen som slog till veckan efter midsommar. Så jag har hostat, harklat, sprayat kortison, tuggat kortison, svag fysiskt och sönderhostad i kroppen. Så trött, där på landet har vi fått besök från barn och barnbarn som lever om och pulserar runt mig vare sig jag orkar eller ej.

”Klart jag vill” säger den gamla jag, hon tycker om att sitta med de små runt om sig, berätta och läsa högt. Självklaraste ämnet att bli en lärare, hon som ännu kan fängsla när hon berättar, men vad hon inte berättar är hur totalt slut hon blir efter en stund med de små, att hon ständigt håller in den depressiva gråten av att inte orka varken fysiskt eller psykiskt. Längtan att äntligen få ge upp, som ett obstinat barn som inte vill längre. Lägga sig ner och sparka med fötterna i golvet, fast så mycket fysisk rörelse kan jag glömma och hur hade jag tänkt att ta mig upp från golvet då? Här talar den praktiska sidan av mig, hur skulle jag komma upp, måste ju ha något att klänga mig upp via nu för tiden.

Så åker en del av familjen med sina egna gäster hem på söndagen och genast börjar jag uppmärksamma att jag har ett urinrör. Men ni hör ju själva hur det låter … hur ofta går ni omkring och känner en pytteliten del av er kropp? Som att trycka på en knapp kommer oron, vetskapen att ännu fler veckor kommer handla om kroppfan. Jag dricker vatten, bälgar i mig mängder i min hysteriska vädjan till kroppen att som omväxling göra rätt, skölj ut skiten som inte ska vara där.

Under natten springer jag upp och ner på toaletten och det första jag konstaterar när måndag morgon tvingar upp mig för ännu en kisstur är att det är dags igen för UVI. Det är nu jag återigen kan konstatera att mitt skal verkligen bara är ett skal, jag tappar fattningen, tappar kontakten med mig själv. Börjar ringa runt som en galning till alla omkringliggande VC, men de har inga tider. På min njurmottagning har telefontiden tagit slut, på stora sjukhusets vårdavdelning, syster påstår att de inte har någon läkare förrän imorgon. Jag blir så rädd att allt brister, jag gråter hysteriskt, ylar och allt sånt en sansad jag aldrig har hållit på med i mitt liv.

Av alla jävliga tillstånd jag kan råka ut för så är nog ”att vara beroende” av andra det absolut värsta jag kan råka ut för. Andra som i ett samhälle som inte fungerar, att vara beroende av andra för att leva.

Det är nu jag säger till maken, jag kan inte vara kvar här på landet, snart kommer nästa gäng som ska roas, barnbarn som ska springa in och ut till mig, vuxna som vill umgås, middagar som ska vara gemensamma precis som kaffestunder. Jag blir så hysterisk, inser att mitt land inte längre är mitt utan andras och jag har själv sett till att det blev så. Nu kör du hem mig säger jag till maken, jag slänger ner så mycket jag kan av mitt pick och pack. Med ett kissprov i rätt dosa kör han mig till stora akuten, jag vet fan i mig inte vart en lite obetydlig skit till människa ska ta vägen med sitt helvetes urinrör.

På stora akuten vill de inte veta av mig och en kvinna före mig i kön, vi ska gå till VC där de säger ”vi har inga tider”. Det har landstinget sett till, att inget fungerar längre, dessa samhällets jävla talibaner, politikerna. Men det är väl säkert främlingsfientligt att ha en åsikt om sånt också i vårt land fullt med rädda människor, som gärna förtrycker andra med åsikter.

Men ibland är det tur att vara en njurtransplanterad när UVI slår till, sköterskan på akuten inser någonstans att det kanske inte är helt vettigt att strunta i mig, onödigt dyrt för samhället att jag ska tappa min njurfunktion. Hon försöker lösa mitt problem, tycker det är onödigt att jag ska sitta på akuten i tio timmar, tio timmars väntan. Så hon ringer den stängda mottagningen och jag får genast prata med en av mina syrror som fixar remiss att lämna kissprovet en våning upp. Åker hem, men tänker på er alla andra med UVI som inte skulle fått hjälp. Väl hemma ringer min njursyrra igen och har via njurakutens läkare fixat ett recept att ta tills provet imorgon visar om det var rätt antibiotika.

La mig igår, ett skvättande, darrande offer för det som hör till UVI, tog 1 1/2 sömntablett vill inte vara med längre och vaknar upp med känslan att jag nog fick rätt penicillin direkt. Kvar är depressiva jag med ständigt häng av tårar i vrån, övergivenhetskänslan, stannar ensam hemma när maken idag drar till det som var mitt/vårt land. Jag tror jag kommer bli sittande ensam hemma, så de friska kan ha det bra på landet. Sen när de inte vill vara där, höst och vinter då kan jag åka dit och få vara så ensam som jag är i behov av.

Utan att det är så ”synd om mig känslan” känner jag att jag bara är i vägen, vad i hela världen ska det tjäna till. Om jag bara la mig ner i soffan just nu och så var det inget mer med det hela, så skulle det vara lika bra. Tänker så bra det vore för alla i familjen, så kunde de få umgås utan hinder från idioten till morsa. Jag fattar inte vad det ska tjäna till?

Mamma lilla mamma

Veckan började med att marsipangrisen blev dålig med en kind som blev väldigt svullen. Som om inte det var nog så lyckades sonen slå foten i en tröskel hemma när han under lek jagade den lilla grisen. Den foten kunde han nästan inte gå på först.

 Läkarbesök för lilla grisen visade att han troligen hade spottkörtelinflammation och fick penicillin och åter besök efter tre dagar för att läkaren skulle kolla att det verkligen var det han hade fått, att penicillinet tog. Under återbesöket fick sonen en remiss till röntgen för sin fot som var svullen och omöjlig att gå normalt på.

Jag blev barnvakt när de kom från läkaren så att sonen kunde åka och röntga foten, vilken sen visade sig vara ”helt ok”, alltså inga sprickor eller ben av.

Igår passade Watson på att vara magsjuk, hela dagen kräktes han och pep på det ynkligaste vis och jag blir alltid så orolig. Husse tvångsmatade honom med en spruta utan nål fylld med vatten för uttorkad blir han av att inte dricka och bara kräkas. Sjutton sa jag nu är det snart helg igen, blir han sjuk är det banne mig nästan alltid helg. Men efter den där tvångsvattningen så drack han flera gånger på kvällen, idag är han frisk igen.

Idag ringde en bekant till min mamma och berättar att hon har följt henne till vårdcentralen. Sedan igår har mamma varit yr gått i cirkel och kunde inte ta sig in på toa genom att gå raka vägen dit. Snurrig hade hon varit och såg dåligt på höger öga gjorde hon … herregud jag blev så rädd att tiden stannade för en stund. Hon blev körd till Danderyds sjukhus och dit for maken och jag så fort han kom hem.

Jag har ofta funderat över hur det skulle kännas att få ett liknande samtal om att min mamma är sjuk, tänker ofta på att det bara är hon och jag kvar av min ursprungsfamilj. Tanken på att det till slut bara blir jag kvar har gjort mig mör många gånger, livets rullande våg som tar oss alla till slut, alla står vi där ensamma på stranden när vår resa är slut.

Samtidigt som jag har sagt till min mamma att jag ska överleva henne, det var otröstligt att min syster dog … sånt ska mammor inte behöva uppleva. Jag har varit rädd för att dö sedan dess, för mammas skull. Varit rädd att jag lovade för mycket, kanske låter det här konstigt, men min egen sjukdomsresa har gjort mig osäker på det där självklara livet som de friska lever.

Nå, vi åker till medicin akuten, hon är sig lik på ett vis men något har hänt och vi tippar på stroke. Hon ska hjärnröntgas och bli inlagd på medicinavd. ”Åk hem ni” säger hon och det kändes inte fel att göra det, hon var i goda händer. Under kvällen ringde jag för att höra vilken avdelning hon låg på och hur röntgen hade gått. Hon hade inte fått tid för röntgen ännu och jag ifrågasätter hur de kan vänta med det, om hon har stroke så behöver hon ju medicin snabbt som ögat. Blodproven de har tagit visar att hon inte har stroke … inte visste jag att man kan se sånt med blodprov och i samma veva som det lättade att hon sa så, blev det en stor knut i min mage av oro.

Jesus vad får en att tappa lite av synen, bli förvirrad, inte veta vilket sjukhus man ligger på, ostadig på benen, och upprepande i det man säger och döv på höger öra? Tumör som trycker på i skallen .. vi har för bara ett ½ år sedan begravt min farbror för tumör i hjärnan. När det slår mig är det farbrors efterlämnade fru jag tänker först på … ska hon behöva uppleva detta jävulstyg så snabbt igen?

Nu ska jag inte förhasta mig … säg att det finns galna virus som tillfälligt ställer till saker eller urinvägsinfektion som gjorde min kusins svärfar helt skrämmande virrig, säg att det är något sånt, min mamma kan väl få dö i sömnen utan att behöva lida och gå igenom allt skit de stackars cancersjuka tvingas till för att oftast ändå dö i slutändan.

Nu ska jag lägga mig, somna med hjälp av en sömntablett och kanske en halv till om kroppen inte vill komma till ro. Imorgon vill vi alla åka dit men jag tror att jag, maken, sonen och grisen åker dit och så får dottern med fästman åka på söndag. Vi ska beställa vårt kök till sommarstugan på söndag … och mamma mår nog bättre av att vi kommer några i taget blir så rörigt annars.