Någons död rör upp tankar och känslor

Igår dog en man vi umgicks med under de där åren barnen växte upp, han var gift och hade barn i vår dotters ålder. Så mycket kul vi hade tillsammans, vi åt väldigt gott, fikade, spelade massor av spel och löste världsproblem över köksbordet. Hon och jag är ännu goda vänner, fast paret skiljde sig för många år sedan.

Jag hade inte sett honom på lång tid, när vi hittar varandra i Icas gångar. Stort överviktig, satt han på en scooter och såg väl inte så där jättefrisk ut, men vi pratade på som förr, konstaterade att det var länge sedan vi sågs. Slängde käft och skrattade på det vis vi alltid har gjort. Att jag nyss blev pensionär och han som några år äldre hunnit träna en hel del som tidsmiljonär.

Idag är jag tacksam och glad att vi fick det där sista mötet, känns som något som ofta händer mig, att få ett sista oplanerat möte. I vintras dog ännu en manlig vän, även honom mötte vi och pratade om cancern och jag fick krama om, ta del och sa till maken, det där var nog sista gången vi såg honom. Även han en gourmand som lagade mat med skicklighet, trevlig som bara den att umgås med honom och hans fru. Frun som har haft T och nu även de två yngsta av sonens barn, som dagbarn. Vi är så insnärjda i varandra, vi som lärde känna varandra de där fantastiska åren när vi fick våra barn.

Så många som har dött genom åren, olika människor som jag har umgåtts med på olika vis. De har alla lämnat spår i mig, varje gång någon dör, slås jag av förgängligheten i våra liv och att man aldrig vet, när det plötsligt saknas någon, i det här, mitt närmaste känslomässiga kollektiv, alla grannar har varit genom åren. Grannar som oss, fick barn och kämpade för att få ihop tillvaron. Vi delade varandras liv, på närmast Bullerbyaktigt vis, vi mammor och alla barn, den sista generationen som var hemma med sina ungar. Vi var ett stort gäng på gården och delade våra liv på många vis.

Där fanns alla sorters kärringar, städkärringar, vi var tre,  bakkärringar, vi var två, skvallerkärringar, gladkärringar, mutterkärringar, vet bäst kärringar, tar hand om allt kärringar, allt fanns där, omväxling förnöjer. Men idag ekar tystnaden på de lekplatser byggda enligt fastställda EU-normer. Det var inte en tyst stund då, när vi var i den åldern att vi dagar i enda var ute med ungarna, året runt.

Jag ska tända ett ljus för Stefan ikväll, mitt sätt att säga tack och hej.

Håller med dig Bergalott man blir överrumplad av innebörden av åldrandet på många vis, det jag skrev om nyss är väl det tydligaste. De som gått/dött, välj det ord som passar dig bäst, de påminner mig om min ålder, då de blir fler och fler som lämnar. Stunden, jag får höra om någon som gått, stannar det mesta upp några sekunder i mig, jag glömmer först bort att andas, sen det tunga stråket, tankarna om allt som varit. Sorg, men ibland tacksamhet att den som dött, fick lämna smärta och elände, fri helt enkelt.

 

Velar hit och dit

Dagen V som i vila innehåller byte av sängkläder och häng med robotdammsugaren. Trycker in en tvätt i tvättmaskinen och vänder mig om för att ta ner tvättmedlet, skrattar för mig själv och tänker ”där står beviset för att jag inte är ensam om virrigheten” maken plockade upp det vi handlade igår. Möjligtvis kan remoulad användas mot torrt hår, i tvätt är den nog ingen hit.

Jag var i tisdags iväg till vårt centrum, skjortor storlek 110 och vinterkängor storl 27-28 inhandlades till 4-åringens födelsedag. Han vägrar att ha annat än skjortor och kommer bli lycklig att få några nya. Jag tänkte köpa en hög, trodde de kostade så där 99-149 kr men 199 kr styck … så det blev två stycken och vinterkängor 700 kr av prima märket Eskimo med lösa ”innerstövlar” att stoppa i när kylan biter extra. Min mamma ska vara med, vi delar på kostnaden.

Men just nu slutar inga utflykter bra för mig, hjärtat slår för snabbt och trycket är för lågt, så det är en evig pina att ge sig iväg, samma som när jag gick av en busshållplats för tidigt häromveckan. Känner mig dum som ett spån som envisas med att vilja göra normala saker, det är här hemma jag ska sitta och glo dygnet runt.

Känner mig svajig, blir deppig, tänker en massa osunda tankar om att livet, vad är det för jäkla liv egentligen? Hålla på så här, planera för minsta lilla och det blir bara pannkaka av allt. Vad ska det tjäna till, detta inre negativa käbbel som envist håller sig fast. Hur är det egentligen, när är man självmordsbenägen? Om jag går till doktorn och berättar att jag är deppig, då får jag ett papper att fylla i som avslöjar om jag är självmordsbenägen. Men känner inte alla så här ibland?

Hur vet man om man plötsligt kliver ut från 7:de våningens balkong eller vad man nu tänker sig för slut? För mig behövs bara ett telefonsamtal från en kompis, så mår jag bra igen, eller skriva av mig här eller tvinga igång ett brödbak, riva ur sängarna, sätta på en tvätt, snacka med dammsugsroboten. Nog finns det ett behov av mig? Inbillar mig att ingen annan gör just dessa saker, fast inte ens det är sant i nutid, maken har genom åren tvingats lära sig allt man behöver sköta om, när man räknas som vuxen. Det är inte alla som någonsin lär sig se om sitt hus …

Tänker att tunga tankar i kombo med impulsivitet nog är det största hotet mot livet. Impulsivitet, gå på känsla, i sekunden …

Nu ska jag fortsätta hålla mig igång, hänga tvätt och annat.

Vem har rätt att ha åsikter?

Igår var en sån där dag när vemodet la sig i mitt inre, kände mig lite låg och så ringde dotter, miljökämpen och hade ett och ett annat att köra ner i halsen på mig. Jag brukar aldrig skriva något inne på hennes Fb sida som har med politik eller miljö att göra. Var och en är ”fanatisk” på sitt vis och det vet vi ju alla att många av mina tankar om politik får gamla tanter att gå i spagat. Ordet är inte så fritt som många tror, men vem som får vara fri att tala, hoppa på, förnedra andra med vilka oförtjänta nötta ord som helst, det vet alla vi som inte är så PK.

Samtidigt med detta försökte jag hjälpa en PK vän att hitta de namngivna personer som påstod hade satts upp på Kjell Bergqvists lista över alla kändisar som ville visa upp sitt gemensamma S-ställningstagande. De personer som inte satt upp sig själva, utan var ditlagda som Börje Salming. Vännen var ju i affekt, ville bevisa att det var fejk och jag började leta efter de källor alltid politiska affektmänniskor kräver. Ärligt, jag brydde mig inte ett dugg om dessa kändisar och listan, sånt dyker alltid upp vid val.

Men den källa som namngav personerna som jag hittade, blev ju starkt ifrågasatt, hade jag koll på vad det var för nazistsida? Näää, det hade jag inte, brydde jag mig inte om, men där var namnen på de som påstods inte själva ha velat medverka i listan. Men det räcker aldrig och syvende och sist blir det jag som var boven. Jag gjorde inte eftersökningen för att bevisa ett dugg, hon bad om namn och fick namn. Det här med att visa källor till olika information, det skriker alla läger efter så fort det i deras tänkande absolut inte kan vara sant. Spelar ju ingen roll var man letar upp för källa, den är alltid en skitkälla oavsett PK eller resten av oss andra.

Som ett sent efterspel fick jag en riktig käftsmäll imorse av vännen, hon med eftersökta namnen igår på Fb. Suck, jag var väl förtjänt av den käftsmällen, som vi alla andra ständigt är, vi som inte tänker som andra, vi borde alltid hålla käften.

Så med detta blandat med vemodet åker maken och jag ner till Ica för att handla lite mat med till landet. En röst ropar mitt namn bakom mig och där står paret, jag förstår vem det är, men maken hennes är så tärd av cancern att jag inte känner igen honom. Vi kramas, vi pratar och sorgen landar och blandar sig med vemodet, rör upp starka känslor som tränger ut Fb tramset, PK folket, mitt eget tänkande, sånt skit rent ut sagt. Vän och barn som ska tala om vad som är rätt eller fel, hur hemsk är inte jag i mina hårda åsikter, hur värdelös är inte jag som inte förstår att mina barnbarn kommer gå under på jorden om 30-år. Hur vågar jag ha andra elaka, felaktiga åsikter?

I bilen på väg mot tidlösa lugnet kommer gråten, inte för att jag är en så usel person, utan för vännen med cancer, allt rörs runt och upp inom mig. Mina egna tankar om döden, väntan, ovissheten om hur det skulle gå för mig, då när njursvikten var som värst, nu är paret i det limbo, man inte önskar någon alls, hängandet i ingenting där man samtidigt hysteriskt kämpar om överlevnad till varje pris. Jag gråter av sorgen, av hopplösheten att stå där och inte kunna göra ett dugg. Hur tung är inte den känslan … källa på det?

Dagen bjuder skön höst med sol och blåstens frasande i träden som villigt släpper sin löv mot jorden, för att multna ner i det eviga kretsloppet vi alla tillhör.

Ole dole UVI

Vet ni ibland vill jag skriva, men tillståndet för dagen ger känslan av att jag borde låta bli. Om jag nu ska skriva så vill jag att det ska handla om livet, tankar, händelser, inte min kropps eviga misslyckanden med att hålla sig frisk.

Men kroppfan handlar det om hela tiden, jag ges aldrig någon chans att bli ”frisk” må riktigt bra i ett lite längre normalt perspektiv. Jag har insett med själsligt motstånd att det är så här jag ska ha det typ ”är det inte det ena så är det det andra, sa flickan som blödde näsblod”. Jag är inte riktigt tillbaka från luftrörsinfektionen som slog till veckan efter midsommar. Så jag har hostat, harklat, sprayat kortison, tuggat kortison, svag fysiskt och sönderhostad i kroppen. Så trött, där på landet har vi fått besök från barn och barnbarn som lever om och pulserar runt mig vare sig jag orkar eller ej.

”Klart jag vill” säger den gamla jag, hon tycker om att sitta med de små runt om sig, berätta och läsa högt. Självklaraste ämnet att bli en lärare, hon som ännu kan fängsla när hon berättar, men vad hon inte berättar är hur totalt slut hon blir efter en stund med de små, att hon ständigt håller in den depressiva gråten av att inte orka varken fysiskt eller psykiskt. Längtan att äntligen få ge upp, som ett obstinat barn som inte vill längre. Lägga sig ner och sparka med fötterna i golvet, fast så mycket fysisk rörelse kan jag glömma och hur hade jag tänkt att ta mig upp från golvet då? Här talar den praktiska sidan av mig, hur skulle jag komma upp, måste ju ha något att klänga mig upp via nu för tiden.

Så åker en del av familjen med sina egna gäster hem på söndagen och genast börjar jag uppmärksamma att jag har ett urinrör. Men ni hör ju själva hur det låter … hur ofta går ni omkring och känner en pytteliten del av er kropp? Som att trycka på en knapp kommer oron, vetskapen att ännu fler veckor kommer handla om kroppfan. Jag dricker vatten, bälgar i mig mängder i min hysteriska vädjan till kroppen att som omväxling göra rätt, skölj ut skiten som inte ska vara där.

Under natten springer jag upp och ner på toaletten och det första jag konstaterar när måndag morgon tvingar upp mig för ännu en kisstur är att det är dags igen för UVI. Det är nu jag återigen kan konstatera att mitt skal verkligen bara är ett skal, jag tappar fattningen, tappar kontakten med mig själv. Börjar ringa runt som en galning till alla omkringliggande VC, men de har inga tider. På min njurmottagning har telefontiden tagit slut, på stora sjukhusets vårdavdelning, syster påstår att de inte har någon läkare förrän imorgon. Jag blir så rädd att allt brister, jag gråter hysteriskt, ylar och allt sånt en sansad jag aldrig har hållit på med i mitt liv.

Av alla jävliga tillstånd jag kan råka ut för så är nog ”att vara beroende” av andra det absolut värsta jag kan råka ut för. Andra som i ett samhälle som inte fungerar, att vara beroende av andra för att leva.

Det är nu jag säger till maken, jag kan inte vara kvar här på landet, snart kommer nästa gäng som ska roas, barnbarn som ska springa in och ut till mig, vuxna som vill umgås, middagar som ska vara gemensamma precis som kaffestunder. Jag blir så hysterisk, inser att mitt land inte längre är mitt utan andras och jag har själv sett till att det blev så. Nu kör du hem mig säger jag till maken, jag slänger ner så mycket jag kan av mitt pick och pack. Med ett kissprov i rätt dosa kör han mig till stora akuten, jag vet fan i mig inte vart en lite obetydlig skit till människa ska ta vägen med sitt helvetes urinrör.

På stora akuten vill de inte veta av mig och en kvinna före mig i kön, vi ska gå till VC där de säger ”vi har inga tider”. Det har landstinget sett till, att inget fungerar längre, dessa samhällets jävla talibaner, politikerna. Men det är väl säkert främlingsfientligt att ha en åsikt om sånt också i vårt land fullt med rädda människor, som gärna förtrycker andra med åsikter.

Men ibland är det tur att vara en njurtransplanterad när UVI slår till, sköterskan på akuten inser någonstans att det kanske inte är helt vettigt att strunta i mig, onödigt dyrt för samhället att jag ska tappa min njurfunktion. Hon försöker lösa mitt problem, tycker det är onödigt att jag ska sitta på akuten i tio timmar, tio timmars väntan. Så hon ringer den stängda mottagningen och jag får genast prata med en av mina syrror som fixar remiss att lämna kissprovet en våning upp. Åker hem, men tänker på er alla andra med UVI som inte skulle fått hjälp. Väl hemma ringer min njursyrra igen och har via njurakutens läkare fixat ett recept att ta tills provet imorgon visar om det var rätt antibiotika.

La mig igår, ett skvättande, darrande offer för det som hör till UVI, tog 1 1/2 sömntablett vill inte vara med längre och vaknar upp med känslan att jag nog fick rätt penicillin direkt. Kvar är depressiva jag med ständigt häng av tårar i vrån, övergivenhetskänslan, stannar ensam hemma när maken idag drar till det som var mitt/vårt land. Jag tror jag kommer bli sittande ensam hemma, så de friska kan ha det bra på landet. Sen när de inte vill vara där, höst och vinter då kan jag åka dit och få vara så ensam som jag är i behov av.

Utan att det är så ”synd om mig känslan” känner jag att jag bara är i vägen, vad i hela världen ska det tjäna till. Om jag bara la mig ner i soffan just nu och så var det inget mer med det hela, så skulle det vara lika bra. Tänker så bra det vore för alla i familjen, så kunde de få umgås utan hinder från idioten till morsa. Jag fattar inte vad det ska tjäna till?

Mamma lilla mamma

Veckan började med att marsipangrisen blev dålig med en kind som blev väldigt svullen. Som om inte det var nog så lyckades sonen slå foten i en tröskel hemma när han under lek jagade den lilla grisen. Den foten kunde han nästan inte gå på först.

 Läkarbesök för lilla grisen visade att han troligen hade spottkörtelinflammation och fick penicillin och åter besök efter tre dagar för att läkaren skulle kolla att det verkligen var det han hade fått, att penicillinet tog. Under återbesöket fick sonen en remiss till röntgen för sin fot som var svullen och omöjlig att gå normalt på.

Jag blev barnvakt när de kom från läkaren så att sonen kunde åka och röntga foten, vilken sen visade sig vara ”helt ok”, alltså inga sprickor eller ben av.

Igår passade Watson på att vara magsjuk, hela dagen kräktes han och pep på det ynkligaste vis och jag blir alltid så orolig. Husse tvångsmatade honom med en spruta utan nål fylld med vatten för uttorkad blir han av att inte dricka och bara kräkas. Sjutton sa jag nu är det snart helg igen, blir han sjuk är det banne mig nästan alltid helg. Men efter den där tvångsvattningen så drack han flera gånger på kvällen, idag är han frisk igen.

Idag ringde en bekant till min mamma och berättar att hon har följt henne till vårdcentralen. Sedan igår har mamma varit yr gått i cirkel och kunde inte ta sig in på toa genom att gå raka vägen dit. Snurrig hade hon varit och såg dåligt på höger öga gjorde hon … herregud jag blev så rädd att tiden stannade för en stund. Hon blev körd till Danderyds sjukhus och dit for maken och jag så fort han kom hem.

Jag har ofta funderat över hur det skulle kännas att få ett liknande samtal om att min mamma är sjuk, tänker ofta på att det bara är hon och jag kvar av min ursprungsfamilj. Tanken på att det till slut bara blir jag kvar har gjort mig mör många gånger, livets rullande våg som tar oss alla till slut, alla står vi där ensamma på stranden när vår resa är slut.

Samtidigt som jag har sagt till min mamma att jag ska överleva henne, det var otröstligt att min syster dog … sånt ska mammor inte behöva uppleva. Jag har varit rädd för att dö sedan dess, för mammas skull. Varit rädd att jag lovade för mycket, kanske låter det här konstigt, men min egen sjukdomsresa har gjort mig osäker på det där självklara livet som de friska lever.

Nå, vi åker till medicin akuten, hon är sig lik på ett vis men något har hänt och vi tippar på stroke. Hon ska hjärnröntgas och bli inlagd på medicinavd. ”Åk hem ni” säger hon och det kändes inte fel att göra det, hon var i goda händer. Under kvällen ringde jag för att höra vilken avdelning hon låg på och hur röntgen hade gått. Hon hade inte fått tid för röntgen ännu och jag ifrågasätter hur de kan vänta med det, om hon har stroke så behöver hon ju medicin snabbt som ögat. Blodproven de har tagit visar att hon inte har stroke … inte visste jag att man kan se sånt med blodprov och i samma veva som det lättade att hon sa så, blev det en stor knut i min mage av oro.

Jesus vad får en att tappa lite av synen, bli förvirrad, inte veta vilket sjukhus man ligger på, ostadig på benen, och upprepande i det man säger och döv på höger öra? Tumör som trycker på i skallen .. vi har för bara ett ½ år sedan begravt min farbror för tumör i hjärnan. När det slår mig är det farbrors efterlämnade fru jag tänker först på … ska hon behöva uppleva detta jävulstyg så snabbt igen?

Nu ska jag inte förhasta mig … säg att det finns galna virus som tillfälligt ställer till saker eller urinvägsinfektion som gjorde min kusins svärfar helt skrämmande virrig, säg att det är något sånt, min mamma kan väl få dö i sömnen utan att behöva lida och gå igenom allt skit de stackars cancersjuka tvingas till för att oftast ändå dö i slutändan.

Nu ska jag lägga mig, somna med hjälp av en sömntablett och kanske en halv till om kroppen inte vill komma till ro. Imorgon vill vi alla åka dit men jag tror att jag, maken, sonen och grisen åker dit och så får dottern med fästman åka på söndag. Vi ska beställa vårt kök till sommarstugan på söndag … och mamma mår nog bättre av att vi kommer några i taget blir så rörigt annars.

Döden döden

Helgen såg ut precis så där …zzzzzZZZZZzzzzzz som en zombi mest hela tiden, ont i kroppen, knoppen och bihålevärk, en får skylla sig själv när jag gör för mycket under veckan.

Trött och slut efter veckan som gått, inte ett jota gjorde vi, jag bara sov, läste, stickade och åt. Nu njuter jag av svalare väder och blåst.

Idag fick jag en strålande idé … googla efter tips på rengöringsmedel till vår äggskalsfärgade soffa som nu har blivit rent av skitig, speciellt där jag lägger tidningen varje dag (korkat) … trycksvärtan sitter fast. Man kan inte använda vad som helst för då kan skinnet spricka, men det speciella medel man köper för dyra pengar till skinnsoffan är helt bortkastat.

Att jag inte tänkte på det själv, svaret är flytande Galltvål. Det är kanon funkade så bra på soffan, milt och fint används till hand- och kroppsrengöring, vi har duschat Watson och tvättat honom med Galltvål, prima resultat. I galltvålen har de vegetariska oljor så man behöver inte oroa sig för att skinnet spricker. Tror även Ikea säljer den nu mera.

I helgen började jag sticka på en kofta som stickas ”uppifrån och ner” … jag har gjort alla tänkbara fel och bara fått repa upp. Insåg att jag nog i alla fall ska hålla mig till mina vantar, lagom stora och så förstår jag mig på mönstret.

Lånat av Hugomamman.blogspot.se

Min farbror dog för någon vecka sedan av cancer … så skönt att han fick gå snabbt och slapp lida allt för länge. Så nu blir det begravning vid samma ställe som min pappa begravdes på, man kan säga att de två bröderna kom hem när de kom till bårhuset på Danderyd. Vägg i vägg med bårhuset ligger en liten lokal där man kan ha en fin begravning för de närmaste. Både min pappa och hans nu döda bror föddes på Danderyd och växte upp där… farfar jobbade där och familjen bodde i ett fint litet hus med trädgård bakom sjukhuset.

Farfar var vaktmästaren som ofta var i bårhuset, han var intresserad av obduktion. Han lär ha fått undervisa läkarkandidaterna i det grundläggande stegen i obduktion. Jag hittade en mycket spännade låda när jag växte upp med foton från den tiden när farfar och andra läkare stod där vid liken, mycket spännande för mig som alltid har varit nyfiken på döden och den döda kroppen.

Så min pappa och farbror sprang ut och in i bårhuset där farfar var en hel del. Min farbror jobbade som ambulansförare när Danderyd hade en egen ambulanspark. Han blev sen chef över ambulansförarna och de som tog prover på folk, senare slutade Danderyd ha egna ambulanser, allt centrerades till något ställe som servade alla sjukhusen.

Så min farbror kom hem och slöt därmed cirkeln för bröderna, han föddes där, jobbade där hela sitt liv och ligger nu i bårhuset och väntar på begravningen som kommer att ske vägg i vägg med bårhuset nästa vecka.

Själv känner jag att livet verkligen rinner iväg med alla mina släktingar, jag inser att det är jag som är på tur att gå vidare vara äldst i släkten och det är inte något som glädjer mig. När jag tänker tillbaka på våra släktmiddagar förr och det lilla som är kvar nu så blir jag tungsint. Det är så här för de flesta så klart, men jag räknade aldrig med att min syster inte skulle vara kvar och dela den här tiden med mig. Mamma finns än så länge och det är skönt, hon går mot 80 år så man vet inte hur länge hon kommer finnas kvar.

 

Se jag flyger, tror jag

Ser ni hur fint jag flyger ….

Det här att tro sig kunna göra det omöjliga är bra för det mesta, det händer ofta att jag känner mig som flygaren på bilden. Jag vill så mycket och sen kommer verkligheten ikapp mig.

Vissa av oss måste slå skallen i väggen flera gånger för att förstå att det är det vi gör. Det är ju aldrig någon ide att tala om för andra hur de ska hantera tillvaron, utan man får snällt se på när personen skallar sig själv upprepade gånger. Ingen ide att ens säga ”vad var det jag sa”. Man blir liksom inte klokare av andras smällar utan måste prompt genomföra sina egna idiotiska felsteg.

Men nu har jag äntligen börjat känna igen mig själv och det är inte fy skam. Det hela smög sig på mig i torsdags den 15 april, ett välmående som jag försiktigt smakade på och mest förstulet sneglade på. Kan det vara så, har jag tänkt nu i flera dagar, vågar inte riktigt flyga, men säger högt flera gånger om dagen; Yes, Yes och känner efter ännu en gång  …

Ni vet när man ligger där och är redigt förkyld med frossa, feber och snoren rinnande i evighet med papper instoppat i snoken för att få någon ro att sova. Man bättrar sig långsamt och precis när man börjar tänka att nu håller jag på att bli frisk, det är då man plötsligt blir sämre 😦  igen. Man funderar på om det är dags att ringa farbror doktorn och be honom kolla vad som håller på att bli något värre än en förkylning. Sen vaknar man en dag senare och bara är frisk. Jag har funderar en hel del i mitt liv över den där nedgången som alltid föregås av en bättring. Varför är det på detta viset? Till och med folk som håller på att dö får en tillfällig bättring där de beter sig som om de är friska för att sen lägga sig ner och bara dö knall fall.

Man får inte smaka på nedgång och uppgång bara vid sjukdom utan kan finna sig själv stå framför ett enormt hinder precis när man trodde att man hade rott ett stort uppdrag i mål. Plötsligt från ingenstans har man en mur framför sig som verkar oöverstiglig att ta sig över. Det hör liksom till har jag lärt mig att det blir så där och då gäller det att ta ett djupt andetag och klättra av bara fan eller gräva sig under muren. När du nästan ger upp är du framme och målet ligger där som en skimrande hägring.

Det jag försöker berätta men inte riktigt vet om jag ska våga tro på fullt ut är att jag har haft den där försämringen rent fysiskt i över en månad för att i torsdags plötsligt känna att jag var på väg mot något nytt och efterlängtat sedan flera år. Herregud det är så här det känns att må bra nästan hela tiden!

Jisses håller jag på att bli frisk???? Hur i hela fridens namn ska jag nu hantera det om det nu är sant? Ett är säkert jag måste genast ta av mig pilotmössan för annars tar jag livet av mig med allt jag vill göra.

Så håll min hand för jag känner mig lite rädd, inte för att bli frisk men att det hela bara är en tillfällig hägring.

Ett litet ynk idag

Här sitter jag och tycker sååå synd om mig själv, halsont och förkyld är inte att leka med. Det blir en dag i sängen med mycket sömn, som omväxling till andra dagar när jag sover i soffan, här ska sovas i sängen denna dag. Vad gör man inte för att få lite omväxling?

Igår var jag iväg till labbet och tog mina prover, det gick bra. Ute snöade det oavbrutet och snösvängen var väldigt sent ute, det här med snösvängen.. hur kommer det sig att ju mindre snö vi får desto mindre blir det plogat när snön väl kommer? Förr så gick plogarna varma redan tidigt på morgonen för att förenkla livet för oss alla. Nu får man vara glad om de plogar upp  vägarna vid lunchtid, trottoarerna använder de till överbliven snö.

Ringde min ssk och frågade om proverna idag, det såg väl skapligt ut, klart att kreatininet var sämre, men andra prover var lite bättre och det har nog med att jag äter så lite. Kaliumet var ännu sämre och jag blir ombedd att äta bananer vilket jag gör varje dag och en tablett med kalium, men det är ändå lågt. Det blir man trött av sa ssk .. jo, tack trött är jag så det räcker och blir över.

Nu fick jag höra att nu när alla prover är klara på min ev donator så skickas svaren direkt till Huddinge. Sen är det bara att vänta på en tid från dem, ops minst sagt.

Så här i slut tampen är jag rädd, kan inte annat säga och jag vet inte vad jag är rädd för? Att min vän visar sig vara olämplig som donator, eller att vi ska gå igenom allt och sen funkar inte hennes njure när den är på plats i mig, eller att jag ska bli så himla dålig av all medicinering man får för att hålla kvar den nya njuren i min kropp, eller rädd, bara helt enkelt skiträdd för att det kan gå åt helvete.

Jag har en önskan, att få en läkare på Huddinge som jag känner är MIN läkare. En som jag kan prata med, skoja lite med och känna tillit till. Det är min enda önskan med det som ska ske på Huddinge. Får jag en empatisk läkare så kommer allt att gå bra.

Har funderat på att sätta mig och skriva ner hur jag vill ha det om jag har oturen att inte klara av det jag ska gå igenom. Man vet ju aldrig, men min man vet ganska bra hur jag vill ha det med det lilla jag har att ge efter att jag har gått bort. Ni ser hur tankarna fladdrar runt i skallen på mig, de flesta av er tror nog att ni är odödliga.. det trodde jag tills jag blev sjuk. Det är så vi alla brukar fungera, vi tänker inte så mycket på sånt här om vi är friska, det drabbar inte mig utan andra. Tror man…

Tja, vilken muntergök jag är idag eller hur? Nu skyller jag på förkylning, inte lätt när en kvinna blir förkyld eller så.

Klurar runt döden igen

Idag måste vi ta tag i vår ”att göra lista” jag har fått lite mer ordning på andningen, så vi drar nog iväg till Rusta/Jula eller något sånt ställe för att handla stängsel. Vi såg att så många hade löst problemet med hunden på campingplatser med att göra ett enkelt staket i en fyrkant där hunden fick vara lös. Det är rätt knepigt att ha Watson i ett rep, ena stunden sitter han bakom bilen så vi inte ser vad som händer runt om honom, andra stunden krälar han sig inunder bilen och blir skitig. För att inte tala om alla gånger repet fastnar både här och där, en dag lyckades han välta vårt campingbord och naturligtvis hamnade den halva kaffeslatt som fanns kvar i en mugg i min stickväska. Surt sa räven, bakstycket till mitt blivande barnbarns lilla tröja blir nog aldrig som den var. Så nu ska vi bygga som en fyrkant med staket omkring vårt markis, för det är där vi sitter och så ska vi lägga hönsnät eller ett kortare staket precis under bilen så han inte kan ta sig in där eller ut rättare sagt. Det borde bli en bra lösning för oss alla, han är med oss hela tiden och får vara lös i den här fyrkanten som väl blir så där 8 kvadrat.

Sen ska jag leta upp en liten kaffebryggare, vi ligger ju ofta på camping vilket betyder att man har el hela tiden, det ingår. Självklart ska vi ha en liten kaffebryggare, så där 6 koppar räcker fint för oss. Nu har jag stått och vinglat med en gamla hederlig plastmelitta som vi har ställt direkt på termosen, vingligt värre.

Igår slogs jag av hur mycket trevligt vi kan göra med husbilen… tänkte att vi senare i sommar kan dra iväg och ta med oss ungarna. Då klurade jag ut att de kan ta vår vanliga bil och köra efter om alla vill med, man får bara åka 4 stycken i husbilen.  Så kan man grilla och ha det mysigt en dag och kväll och sen kan de åka hem igen i vår bil. Låter inte det trevligt? Jag tänker på dagsturer man kan göra till svampskogar i höst, ta med mig min bästa vän och njuta av en dag i skogen och kanske få uppleva lyckan att hitta svamp.

Friskhets tecken att jag börjar drömma igen om allt jag vill göra… ha ha sen vill väl ungarna inte alls hänga med. Men väninnan ska nog inte vara svårt att få med sig eller mamma…

Igår pratade mannen och jag om ”om” händer…. om jag går vidare för tidigt, för risken finns. Vi har aldrig talat om det ordentligt och jag tycker det var skönt att få säga vissa saker om hur jag vill att det ska bli om ”om” händer. Jag tror ju att jag kommer att klara av det här och sega mig fram i många år till, men man vet aldrig infektionskänslig blir man och man vet aldrig vad som kan stöta till. Lite märkligt kändes det att säga att jag vill att ungarna ska ha si och så mycket pengar och prat om mannens vidare liv. Jag vill att han ska känna sig fri att skapa ett nytt liv när han så önskar, vill att han ska veta att det är så jag ser det, som en naturlig fortsättning för den som finns kvar.

Vikten av att hålla samman familjen med middagar och annat som liksom klistrar ihop släktbanden och gör att alla får stöd vad det än må vara. Hur gör man med smyckena? Klart dottern får det mesta, men hur gör man med sonen, hans fästmö och ev kommande döttrar? Jag vill ju vara rättvis och inte försätta dem i något som kan gro och skava resten av deras liv. Hur får man dem att förstå att jag älskar dem båda fast på olika vis och ingen är mig mer kär än den andre, fast som sagt på väldigt olika vis. Hur gör man med alla frågor som de kommer att ha om mig och mina tankar efter att jag har gått? Herregud hur gör man?

Jag tänker så ofta på min mormor som gick bort för tidigt i mitt sätt att tänka, henne hade jag velat ha kvar i många år till. Vi pratade mycket och det gjorde att jag kunde en hel del om hennes liv, men min ålder gjorde att jag lyssnade lite dåligt ibland och inte tog vara på tillfället bättre. Precis så som jag upplever det med mina egna barn nu, de har inte riktigt tid med mamma utan har häcken full av sina egna liv vilket är helt naturligt så är det; livets gång. Men jag vet ju att de båda kommer att tänka att de inte frågade mer, umgicks mer och allt sånt där som man klurar på när det är för sent och jag sitter här och funderar på hur jag ska sopa fint omkring dem så att det inte blir så svårt i framtiden om nu ”om” dyker upp.

Tänk att jag lyckades få till lite tankar om döden även idag… jag är nog inne i ett tankesvep som drar med sig tankar vilt åt alla håll och kanter. Tänker ni aldrig på sånt här? Klart många av er är friska och då lever man ofta efter ”sånt drabbar inte mig”. Men ett är säkert dö ska vi alla och många av oss kommer att rasa ihop rätt vad det är utan att vi har haft en tanke på att just vi ska drabbas.

Vad ger sjukdom och sorg?

head_03.jpgLite avslagen kännner jag mig efter allt fånigt trassel med att ta bort två bloggar som nu bara ger mig ångest. Jag har öppnat en ny blogg på ett annat ställe där jag kan böka lite för mig själv. Tror att det är lite rastlöshet så här i vårkanten som har drabbat mig, det brukar gå över rätt snabbt.

Idag har jag tittat i DN efter första april skämt och trodde jag hade hittat ett som handlade om att Dif-arenan som med ett förslag ska läggas i Loudddens oljehamn. Nä, ge fasten i det jag bor mitt emot och vatten leder ljud, ni kan ju tänka er när alla de där testosteron fyllda apskallarna sätter igång med sina vrål, eller gruppslagsmål. Då får man ju flytta, för det kommer inte bli en lugn stund och tänk sen när de har konser. Jisses vi sitter ju här och deltar i konserter som de har på Stadion om vinden ligger på åt rätt håll, för att inte tala om alla konserter som vi tvingas delta i som sker på Djurgården.

Nej, jag bläddrade vidare och nästa sida var lika tokig, en inglasning av Hammarbybacken för 2,4 miljarder. Nej, det kan inte vara sant, vem skulle betala så mycket pengar för en sån fånig sak? Måste väl vara själva aprilskämtet. Det är alltid kul att höra vad som var det egentliga skämtet dagen efter.

Jag har haft en svacka nu i några dagar, har mycket vatten i kroppen och den känns tung att dra med sig på promenad. Jag tänker på min figur och håller igen lite för att ta mig ner från vågens allt för tunga vikt. Igår gick vi en skön sväng, men jag blev väldigt trött i kroppen lite för snabbt.

Jag är tillbaka i grötriket och det är nog där som min kropp hör hemma, jag mår alltid som bäst när jag äter olika grötsorter. Det är som två flugor på smällen, det är gott och mättande och min mage går igång på fibrer. Just nu kokar jag kornmjöls gröt varje dag med lite klippta torkade frukter i.

Igår kväll hade jag en depparstund, ibland så sjunker jag ner och känner ledan, hopplösheten och det meningslösa i att gå här och bara vänta på att bli sämre för att få en chans att bli frisk. Det är det lilla barnet i mig som hoppar jämfota och skriker av otålighet. Det finns stunder när jag bara vill lägga mig ner och dö knall fall, men egentligen är jag en livsglad person, så jag reser mig snabbt upp och gör något roligare.

Fan rent ut sagt, jag är ju nyfiken fortfarande och vill leva hel och hållen varje minut av mitt liv. Aldrig vill man leva så intensivt varje sekund som när livet på något vis är hotat. Till vardags och som frisk så tänkter man ofta inte ett smack på sånt. Man bara lever på som om livet och tiden vore evig. Man måste drabbas av något för att förstå, inse att livet är skört. Man kan liksom inte läsa sig till den kunskapen, det blir bara lösa tankar som egentligen inte slår rot förren man själv verkligen prövats.

Stundtals kan man med god empati inse och förstå andra som lider, men den verkliga förståelsen kommer först när man själv har fått pröva på den ”andra” sidan av livet. Jag vet för jag har gått igenom alla stadier, från ovetande till empatisk med andras plåga utan att jag fick en insikt som gick på djupet i mig själv. Till min systers död och egen sjukdom… det var upplevelser som gick ner till roten av mig själv.

Ända kan jag säga att utan den insikten av sjukdom och död så vore jag halv på något vis. Man kan ju hylla tonåringen och den unga vackra människan som står mitt i sitt esse av sig själv. Men jag har kommit till insikten att esse är man i sig själv när man har pytsat på lite tunga saker i sitt liv. När man har gjort självmål några gånger och simmat i grumligt vatten lite för ofta. Man når inte det där inre av sig själv eller rent av sig själv utan att gå igenom sånt som många gör vad som helst för att slippa.

Så vad är det jag försöker förmedla? Jo, att sjukdom och sorg ger en djupare förståelse för sig själv och andra. Dit kommer man inte med det intellektuellas hjälp, man läser sig inte dit utan man upplever tunga saker som för en dit. 632139eo4ymcivo3.jpg

Jorden kallar på nackspärrs fen!

Sitter här och funderar över vad jag har gjort för fel som har fått nackspärr. Det är början på nackspärr, så jag måste nog ringa C idag och höra om hon har tid och komma över. Hon är verkligen nackspärrs fen, hon knådar det onda så man inte tror att det är sant och så lite healing på eländet, så blir man bra till dagen därpå.

Två trötta dagar har väl satt sig i nacken… igår låg jag och sov i mitt meditationsrum. Låg där och var så trött att jag inte ville varken vakna eller gå upp, en konstig och ny känsla som är svårfångad. Hörde livet utanför mitt fönster och kände mig verkligen inte delaktig, som om jag lyssnade på något långt utanför mig själv onåbart. Kisade på alla boktitlar jag såg i bokhyllan från gästsängen jag låg i och fick en massa tankar om olika saker här i livet.

De där orden som min nya syrra sa om att jag skulle bli luddigare i huvudet och tröttare… kroppen kommer bara att vilja sova.

Riskerna med att vara sjuk, usch jag tänker mycket på att livet kanske inte blir så långt fast alla säger att allt ska funka så bra. Det händer att folk dör för att de inte hinner få en ny njure, de dör i komplikationer av njursvikten, eller av att andra organ inte orkar eller infektioner som lätt puttar en över kanten.

Tankarna är inte förbjudna och man måste på något vis våga tänka även på dessa saker. Det hör nog till vår natur att vi överväger risker och funderar fram och tillbaka. I alla fall är jag så, det är mitt sätt att hantera ångesten och rädslorna.

Sitter där mitt i livet och ser andra som ska röntga sig och jag funderar över att jag inte är ensam om att vara sjuk. Fast en del har ju små fel sånt som jag skulle ge allt för att byta ut mot mitt fel.

Så tänker jag igen att vi alla var och en för sig sitter i vårt eget lilla centrum och tror att allt snurrar bara runt oss. Vissa människor man möter har verkligen problem med det där att vara sitt eget centrum.

Tänk så jobbigt att behöva vara tjusig hela tiden, tänker på de arma överklassdamerna  smala som vandrande pinnar hela livet, tänk att de bara är just en nedbantad yta som man hänger märkeskläder på och så ska man föra sig som något som är över oss andra. Man ser dessa kvinnor här och där i sin tillvaro och jag ryser varje gång, en invärtes rysning över hur eländigt ett liv kan bli och mitt i rysningen så ska ju detta ynka liv vara överstående mitt. Det är ju det allt går ut på att visa sin klasstillhörighet kliva ett snäpp över oss andra. Det de ser som lyckat ser jag som ett misslyckande…pengar, jisses vad är det mer än bekvämlighet, ha större frihet och med lätthet betala sina räkningar. Men frihet är något helt annat, glädje, kärlek man kan ha så mycket pengar och ändå sitter de där så ensamma i sina märkeskläder. Futtiga liv finns det gott om, futtiga med tjusig yta.

Men hur drog jag iväg till den vandrande pinnen i tanken… det är nog efterskvalp efter samtalet jag hade med den där trevliga mannen som mätte bentätheten igår. Han berättade om anorektikerna som han skulle mäta bentätheten på, vandrande pinnar sa jag, ja, sa han; man bara blåser på dem så faller de ihop.

Ruggigt konstaterade vi och så sa han att kvinnor som mig, underförstått de med rejäla volanger runt midjan de faller mjukt och bryter inte ben så lätt. Så skönt att kunna tänka något positivt om min övervikt, jag är som en vandrande krockkudde.

1½ liter vätska per dygn… har ni tänkt på så lite det är och jag ska dra ner mitt intag så det ligger där. Jag blir törstig bara jag tänker på det hela. Min vikt snart en riksangelägenhet…. ha ha nej, jag tänker inte skriva ut själva vikten här för jag skäms över att jag i min depression har tillåtit mig att svälla upp alla de kilon jag hade gått ner med möda. Varför mår man bättre av att stoppa fettaktiga saker i munnen när man är deppig. Tröstäta……….fast man vet om hur det fungerar så vill min hjärna inte lyssna. Sen har jag en smal läkare som inte fattar ett dugg och jag har blivit en deppig patient fast jag inget säger där. Är väl ingen ide, finns ju ingen som kan göra något åt det hela mer än jag själv. Jag har givit upp så är det just nu, men jäklar i min låda på måndag då ska jag ta tag i mitt upplösta jag och börja träna och äta vettigt igen. Äsch det oroar mig när jag känner den där ge upp känslan. Den oroar mig väldigt, jag är mycket svart och vit när det kommer till att göra eller inte göra. Det finns inte mycket som kan rubba mig när jag inte vill, jag är hopplöst envis på fel sätt just då.

Men nu seglade hela jag iväg och visade mig vara både upplöst, deppig och överviktig. Nu glömde jag nackspärren, vad gör man inte för att variera sig.

Tankar om sorg

                                                                  Det är konstigt med begravningar, man är så rädd för allt den ska göra med en och när man väl är där och har gått igenom den vill man inte vara utan den stunden.

Begravningen är ju till för oss som överlever, konstigt kan det låta men så är det. Det är som om det ofattbara först blir fattbart när man sitter där och tittar på kistan och tänker det ofattbara, att i den ligger kroppen eller skalet efter min syster.

När det är över och man samlas till en kopp kaffe efteråt, så slappnar man av och livet kommer tillbaka igen. Man sitter plötsligt och ler åt något någon berättar och då vet man att livet går vidare fast det samtidigt är en helt omöjlig tanke.


Sorg tar tid, den frågar inte om lov den bara tar sin plats. Första året kallas inte sorgeår för intet. Man går igenom alla speciella dagar, födelsedagar, jul, påsk utan den person man saknar och det känns det kan jag ju säga på en gång.
Många tårar och djupa suckar har man framför dig under året. Sen kände i alla fall jag att när året gått sitt varv så var det väldigt skönt att vakna dagen därpå. Jag satte in ett foto på bloggen på min syster på hennes dödsdag. Det var helande att göra så och på något konstigt vis så var det en början på ett nytt år, som inte kändes så tomt och tungt som året innan hade gjort.