Mamma lilla mamma

Veckan började med att marsipangrisen blev dålig med en kind som blev väldigt svullen. Som om inte det var nog så lyckades sonen slå foten i en tröskel hemma när han under lek jagade den lilla grisen. Den foten kunde han nästan inte gå på först.

 Läkarbesök för lilla grisen visade att han troligen hade spottkörtelinflammation och fick penicillin och åter besök efter tre dagar för att läkaren skulle kolla att det verkligen var det han hade fått, att penicillinet tog. Under återbesöket fick sonen en remiss till röntgen för sin fot som var svullen och omöjlig att gå normalt på.

Jag blev barnvakt när de kom från läkaren så att sonen kunde åka och röntga foten, vilken sen visade sig vara ”helt ok”, alltså inga sprickor eller ben av.

Igår passade Watson på att vara magsjuk, hela dagen kräktes han och pep på det ynkligaste vis och jag blir alltid så orolig. Husse tvångsmatade honom med en spruta utan nål fylld med vatten för uttorkad blir han av att inte dricka och bara kräkas. Sjutton sa jag nu är det snart helg igen, blir han sjuk är det banne mig nästan alltid helg. Men efter den där tvångsvattningen så drack han flera gånger på kvällen, idag är han frisk igen.

Idag ringde en bekant till min mamma och berättar att hon har följt henne till vårdcentralen. Sedan igår har mamma varit yr gått i cirkel och kunde inte ta sig in på toa genom att gå raka vägen dit. Snurrig hade hon varit och såg dåligt på höger öga gjorde hon … herregud jag blev så rädd att tiden stannade för en stund. Hon blev körd till Danderyds sjukhus och dit for maken och jag så fort han kom hem.

Jag har ofta funderat över hur det skulle kännas att få ett liknande samtal om att min mamma är sjuk, tänker ofta på att det bara är hon och jag kvar av min ursprungsfamilj. Tanken på att det till slut bara blir jag kvar har gjort mig mör många gånger, livets rullande våg som tar oss alla till slut, alla står vi där ensamma på stranden när vår resa är slut.

Samtidigt som jag har sagt till min mamma att jag ska överleva henne, det var otröstligt att min syster dog … sånt ska mammor inte behöva uppleva. Jag har varit rädd för att dö sedan dess, för mammas skull. Varit rädd att jag lovade för mycket, kanske låter det här konstigt, men min egen sjukdomsresa har gjort mig osäker på det där självklara livet som de friska lever.

Nå, vi åker till medicin akuten, hon är sig lik på ett vis men något har hänt och vi tippar på stroke. Hon ska hjärnröntgas och bli inlagd på medicinavd. ”Åk hem ni” säger hon och det kändes inte fel att göra det, hon var i goda händer. Under kvällen ringde jag för att höra vilken avdelning hon låg på och hur röntgen hade gått. Hon hade inte fått tid för röntgen ännu och jag ifrågasätter hur de kan vänta med det, om hon har stroke så behöver hon ju medicin snabbt som ögat. Blodproven de har tagit visar att hon inte har stroke … inte visste jag att man kan se sånt med blodprov och i samma veva som det lättade att hon sa så, blev det en stor knut i min mage av oro.

Jesus vad får en att tappa lite av synen, bli förvirrad, inte veta vilket sjukhus man ligger på, ostadig på benen, och upprepande i det man säger och döv på höger öra? Tumör som trycker på i skallen .. vi har för bara ett ½ år sedan begravt min farbror för tumör i hjärnan. När det slår mig är det farbrors efterlämnade fru jag tänker först på … ska hon behöva uppleva detta jävulstyg så snabbt igen?

Nu ska jag inte förhasta mig … säg att det finns galna virus som tillfälligt ställer till saker eller urinvägsinfektion som gjorde min kusins svärfar helt skrämmande virrig, säg att det är något sånt, min mamma kan väl få dö i sömnen utan att behöva lida och gå igenom allt skit de stackars cancersjuka tvingas till för att oftast ändå dö i slutändan.

Nu ska jag lägga mig, somna med hjälp av en sömntablett och kanske en halv till om kroppen inte vill komma till ro. Imorgon vill vi alla åka dit men jag tror att jag, maken, sonen och grisen åker dit och så får dottern med fästman åka på söndag. Vi ska beställa vårt kök till sommarstugan på söndag … och mamma mår nog bättre av att vi kommer några i taget blir så rörigt annars.

Döden döden

Helgen såg ut precis så där …zzzzzZZZZZzzzzzz som en zombi mest hela tiden, ont i kroppen, knoppen och bihålevärk, en får skylla sig själv när jag gör för mycket under veckan.

Trött och slut efter veckan som gått, inte ett jota gjorde vi, jag bara sov, läste, stickade och åt. Nu njuter jag av svalare väder och blåst.

Idag fick jag en strålande idé … googla efter tips på rengöringsmedel till vår äggskalsfärgade soffa som nu har blivit rent av skitig, speciellt där jag lägger tidningen varje dag (korkat) … trycksvärtan sitter fast. Man kan inte använda vad som helst för då kan skinnet spricka, men det speciella medel man köper för dyra pengar till skinnsoffan är helt bortkastat.

Att jag inte tänkte på det själv, svaret är flytande Galltvål. Det är kanon funkade så bra på soffan, milt och fint används till hand- och kroppsrengöring, vi har duschat Watson och tvättat honom med Galltvål, prima resultat. I galltvålen har de vegetariska oljor så man behöver inte oroa sig för att skinnet spricker. Tror även Ikea säljer den nu mera.

I helgen började jag sticka på en kofta som stickas ”uppifrån och ner” … jag har gjort alla tänkbara fel och bara fått repa upp. Insåg att jag nog i alla fall ska hålla mig till mina vantar, lagom stora och så förstår jag mig på mönstret.

Lånat av Hugomamman.blogspot.se

Min farbror dog för någon vecka sedan av cancer … så skönt att han fick gå snabbt och slapp lida allt för länge. Så nu blir det begravning vid samma ställe som min pappa begravdes på, man kan säga att de två bröderna kom hem när de kom till bårhuset på Danderyd. Vägg i vägg med bårhuset ligger en liten lokal där man kan ha en fin begravning för de närmaste. Både min pappa och hans nu döda bror föddes på Danderyd och växte upp där… farfar jobbade där och familjen bodde i ett fint litet hus med trädgård bakom sjukhuset.

Farfar var vaktmästaren som ofta var i bårhuset, han var intresserad av obduktion. Han lär ha fått undervisa läkarkandidaterna i det grundläggande stegen i obduktion. Jag hittade en mycket spännade låda när jag växte upp med foton från den tiden när farfar och andra läkare stod där vid liken, mycket spännande för mig som alltid har varit nyfiken på döden och den döda kroppen.

Så min pappa och farbror sprang ut och in i bårhuset där farfar var en hel del. Min farbror jobbade som ambulansförare när Danderyd hade en egen ambulanspark. Han blev sen chef över ambulansförarna och de som tog prover på folk, senare slutade Danderyd ha egna ambulanser, allt centrerades till något ställe som servade alla sjukhusen.

Så min farbror kom hem och slöt därmed cirkeln för bröderna, han föddes där, jobbade där hela sitt liv och ligger nu i bårhuset och väntar på begravningen som kommer att ske vägg i vägg med bårhuset nästa vecka.

Själv känner jag att livet verkligen rinner iväg med alla mina släktingar, jag inser att det är jag som är på tur att gå vidare vara äldst i släkten och det är inte något som glädjer mig. När jag tänker tillbaka på våra släktmiddagar förr och det lilla som är kvar nu så blir jag tungsint. Det är så här för de flesta så klart, men jag räknade aldrig med att min syster inte skulle vara kvar och dela den här tiden med mig. Mamma finns än så länge och det är skönt, hon går mot 80 år så man vet inte hur länge hon kommer finnas kvar.

 

Se jag flyger, tror jag

Ser ni hur fint jag flyger ….

Det här att tro sig kunna göra det omöjliga är bra för det mesta, det händer ofta att jag känner mig som flygaren på bilden. Jag vill så mycket och sen kommer verkligheten ikapp mig.

Vissa av oss måste slå skallen i väggen flera gånger för att förstå att det är det vi gör. Det är ju aldrig någon ide att tala om för andra hur de ska hantera tillvaron, utan man får snällt se på när personen skallar sig själv upprepade gånger. Ingen ide att ens säga ”vad var det jag sa”. Man blir liksom inte klokare av andras smällar utan måste prompt genomföra sina egna idiotiska felsteg.

Men nu har jag äntligen börjat känna igen mig själv och det är inte fy skam. Det hela smög sig på mig i torsdags den 15 april, ett välmående som jag försiktigt smakade på och mest förstulet sneglade på. Kan det vara så, har jag tänkt nu i flera dagar, vågar inte riktigt flyga, men säger högt flera gånger om dagen; Yes, Yes och känner efter ännu en gång  …

Ni vet när man ligger där och är redigt förkyld med frossa, feber och snoren rinnande i evighet med papper instoppat i snoken för att få någon ro att sova. Man bättrar sig långsamt och precis när man börjar tänka att nu håller jag på att bli frisk, det är då man plötsligt blir sämre 😦  igen. Man funderar på om det är dags att ringa farbror doktorn och be honom kolla vad som håller på att bli något värre än en förkylning. Sen vaknar man en dag senare och bara är frisk. Jag har funderar en hel del i mitt liv över den där nedgången som alltid föregås av en bättring. Varför är det på detta viset? Till och med folk som håller på att dö får en tillfällig bättring där de beter sig som om de är friska för att sen lägga sig ner och bara dö knall fall.

Man får inte smaka på nedgång och uppgång bara vid sjukdom utan kan finna sig själv stå framför ett enormt hinder precis när man trodde att man hade rott ett stort uppdrag i mål. Plötsligt från ingenstans har man en mur framför sig som verkar oöverstiglig att ta sig över. Det hör liksom till har jag lärt mig att det blir så där och då gäller det att ta ett djupt andetag och klättra av bara fan eller gräva sig under muren. När du nästan ger upp är du framme och målet ligger där som en skimrande hägring.

Det jag försöker berätta men inte riktigt vet om jag ska våga tro på fullt ut är att jag har haft den där försämringen rent fysiskt i över en månad för att i torsdags plötsligt känna att jag var på väg mot något nytt och efterlängtat sedan flera år. Herregud det är så här det känns att må bra nästan hela tiden!

Jisses håller jag på att bli frisk???? Hur i hela fridens namn ska jag nu hantera det om det nu är sant? Ett är säkert jag måste genast ta av mig pilotmössan för annars tar jag livet av mig med allt jag vill göra.

Så håll min hand för jag känner mig lite rädd, inte för att bli frisk men att det hela bara är en tillfällig hägring.

Ett litet ynk idag

Här sitter jag och tycker sååå synd om mig själv, halsont och förkyld är inte att leka med. Det blir en dag i sängen med mycket sömn, som omväxling till andra dagar när jag sover i soffan, här ska sovas i sängen denna dag. Vad gör man inte för att få lite omväxling?

Igår var jag iväg till labbet och tog mina prover, det gick bra. Ute snöade det oavbrutet och snösvängen var väldigt sent ute, det här med snösvängen.. hur kommer det sig att ju mindre snö vi får desto mindre blir det plogat när snön väl kommer? Förr så gick plogarna varma redan tidigt på morgonen för att förenkla livet för oss alla. Nu får man vara glad om de plogar upp  vägarna vid lunchtid, trottoarerna använder de till överbliven snö.

Ringde min ssk och frågade om proverna idag, det såg väl skapligt ut, klart att kreatininet var sämre, men andra prover var lite bättre och det har nog med att jag äter så lite. Kaliumet var ännu sämre och jag blir ombedd att äta bananer vilket jag gör varje dag och en tablett med kalium, men det är ändå lågt. Det blir man trött av sa ssk .. jo, tack trött är jag så det räcker och blir över.

Nu fick jag höra att nu när alla prover är klara på min ev donator så skickas svaren direkt till Huddinge. Sen är det bara att vänta på en tid från dem, ops minst sagt.

Så här i slut tampen är jag rädd, kan inte annat säga och jag vet inte vad jag är rädd för? Att min vän visar sig vara olämplig som donator, eller att vi ska gå igenom allt och sen funkar inte hennes njure när den är på plats i mig, eller att jag ska bli så himla dålig av all medicinering man får för att hålla kvar den nya njuren i min kropp, eller rädd, bara helt enkelt skiträdd för att det kan gå åt helvete.

Jag har en önskan, att få en läkare på Huddinge som jag känner är MIN läkare. En som jag kan prata med, skoja lite med och känna tillit till. Det är min enda önskan med det som ska ske på Huddinge. Får jag en empatisk läkare så kommer allt att gå bra.

Har funderat på att sätta mig och skriva ner hur jag vill ha det om jag har oturen att inte klara av det jag ska gå igenom. Man vet ju aldrig, men min man vet ganska bra hur jag vill ha det med det lilla jag har att ge efter att jag har gått bort. Ni ser hur tankarna fladdrar runt i skallen på mig, de flesta av er tror nog att ni är odödliga.. det trodde jag tills jag blev sjuk. Det är så vi alla brukar fungera, vi tänker inte så mycket på sånt här om vi är friska, det drabbar inte mig utan andra. Tror man…

Tja, vilken muntergök jag är idag eller hur? Nu skyller jag på förkylning, inte lätt när en kvinna blir förkyld eller så.

Klurar runt döden igen

Idag måste vi ta tag i vår ”att göra lista” jag har fått lite mer ordning på andningen, så vi drar nog iväg till Rusta/Jula eller något sånt ställe för att handla stängsel. Vi såg att så många hade löst problemet med hunden på campingplatser med att göra ett enkelt staket i en fyrkant där hunden fick vara lös. Det är rätt knepigt att ha Watson i ett rep, ena stunden sitter han bakom bilen så vi inte ser vad som händer runt om honom, andra stunden krälar han sig inunder bilen och blir skitig. För att inte tala om alla gånger repet fastnar både här och där, en dag lyckades han välta vårt campingbord och naturligtvis hamnade den halva kaffeslatt som fanns kvar i en mugg i min stickväska. Surt sa räven, bakstycket till mitt blivande barnbarns lilla tröja blir nog aldrig som den var. Så nu ska vi bygga som en fyrkant med staket omkring vårt markis, för det är där vi sitter och så ska vi lägga hönsnät eller ett kortare staket precis under bilen så han inte kan ta sig in där eller ut rättare sagt. Det borde bli en bra lösning för oss alla, han är med oss hela tiden och får vara lös i den här fyrkanten som väl blir så där 8 kvadrat.

Sen ska jag leta upp en liten kaffebryggare, vi ligger ju ofta på camping vilket betyder att man har el hela tiden, det ingår. Självklart ska vi ha en liten kaffebryggare, så där 6 koppar räcker fint för oss. Nu har jag stått och vinglat med en gamla hederlig plastmelitta som vi har ställt direkt på termosen, vingligt värre.

Igår slogs jag av hur mycket trevligt vi kan göra med husbilen… tänkte att vi senare i sommar kan dra iväg och ta med oss ungarna. Då klurade jag ut att de kan ta vår vanliga bil och köra efter om alla vill med, man får bara åka 4 stycken i husbilen.  Så kan man grilla och ha det mysigt en dag och kväll och sen kan de åka hem igen i vår bil. Låter inte det trevligt? Jag tänker på dagsturer man kan göra till svampskogar i höst, ta med mig min bästa vän och njuta av en dag i skogen och kanske få uppleva lyckan att hitta svamp.

Friskhets tecken att jag börjar drömma igen om allt jag vill göra… ha ha sen vill väl ungarna inte alls hänga med. Men väninnan ska nog inte vara svårt att få med sig eller mamma…

Igår pratade mannen och jag om ”om” händer…. om jag går vidare för tidigt, för risken finns. Vi har aldrig talat om det ordentligt och jag tycker det var skönt att få säga vissa saker om hur jag vill att det ska bli om ”om” händer. Jag tror ju att jag kommer att klara av det här och sega mig fram i många år till, men man vet aldrig infektionskänslig blir man och man vet aldrig vad som kan stöta till. Lite märkligt kändes det att säga att jag vill att ungarna ska ha si och så mycket pengar och prat om mannens vidare liv. Jag vill att han ska känna sig fri att skapa ett nytt liv när han så önskar, vill att han ska veta att det är så jag ser det, som en naturlig fortsättning för den som finns kvar.

Vikten av att hålla samman familjen med middagar och annat som liksom klistrar ihop släktbanden och gör att alla får stöd vad det än må vara. Hur gör man med smyckena? Klart dottern får det mesta, men hur gör man med sonen, hans fästmö och ev kommande döttrar? Jag vill ju vara rättvis och inte försätta dem i något som kan gro och skava resten av deras liv. Hur får man dem att förstå att jag älskar dem båda fast på olika vis och ingen är mig mer kär än den andre, fast som sagt på väldigt olika vis. Hur gör man med alla frågor som de kommer att ha om mig och mina tankar efter att jag har gått? Herregud hur gör man?

Jag tänker så ofta på min mormor som gick bort för tidigt i mitt sätt att tänka, henne hade jag velat ha kvar i många år till. Vi pratade mycket och det gjorde att jag kunde en hel del om hennes liv, men min ålder gjorde att jag lyssnade lite dåligt ibland och inte tog vara på tillfället bättre. Precis så som jag upplever det med mina egna barn nu, de har inte riktigt tid med mamma utan har häcken full av sina egna liv vilket är helt naturligt så är det; livets gång. Men jag vet ju att de båda kommer att tänka att de inte frågade mer, umgicks mer och allt sånt där som man klurar på när det är för sent och jag sitter här och funderar på hur jag ska sopa fint omkring dem så att det inte blir så svårt i framtiden om nu ”om” dyker upp.

Tänk att jag lyckades få till lite tankar om döden även idag… jag är nog inne i ett tankesvep som drar med sig tankar vilt åt alla håll och kanter. Tänker ni aldrig på sånt här? Klart många av er är friska och då lever man ofta efter ”sånt drabbar inte mig”. Men ett är säkert dö ska vi alla och många av oss kommer att rasa ihop rätt vad det är utan att vi har haft en tanke på att just vi ska drabbas.

Vad ger sjukdom och sorg?

head_03.jpgLite avslagen kännner jag mig efter allt fånigt trassel med att ta bort två bloggar som nu bara ger mig ångest. Jag har öppnat en ny blogg på ett annat ställe där jag kan böka lite för mig själv. Tror att det är lite rastlöshet så här i vårkanten som har drabbat mig, det brukar gå över rätt snabbt.

Idag har jag tittat i DN efter första april skämt och trodde jag hade hittat ett som handlade om att Dif-arenan som med ett förslag ska läggas i Loudddens oljehamn. Nä, ge fasten i det jag bor mitt emot och vatten leder ljud, ni kan ju tänka er när alla de där testosteron fyllda apskallarna sätter igång med sina vrål, eller gruppslagsmål. Då får man ju flytta, för det kommer inte bli en lugn stund och tänk sen när de har konser. Jisses vi sitter ju här och deltar i konserter som de har på Stadion om vinden ligger på åt rätt håll, för att inte tala om alla konserter som vi tvingas delta i som sker på Djurgården.

Nej, jag bläddrade vidare och nästa sida var lika tokig, en inglasning av Hammarbybacken för 2,4 miljarder. Nej, det kan inte vara sant, vem skulle betala så mycket pengar för en sån fånig sak? Måste väl vara själva aprilskämtet. Det är alltid kul att höra vad som var det egentliga skämtet dagen efter.

Jag har haft en svacka nu i några dagar, har mycket vatten i kroppen och den känns tung att dra med sig på promenad. Jag tänker på min figur och håller igen lite för att ta mig ner från vågens allt för tunga vikt. Igår gick vi en skön sväng, men jag blev väldigt trött i kroppen lite för snabbt.

Jag är tillbaka i grötriket och det är nog där som min kropp hör hemma, jag mår alltid som bäst när jag äter olika grötsorter. Det är som två flugor på smällen, det är gott och mättande och min mage går igång på fibrer. Just nu kokar jag kornmjöls gröt varje dag med lite klippta torkade frukter i.

Igår kväll hade jag en depparstund, ibland så sjunker jag ner och känner ledan, hopplösheten och det meningslösa i att gå här och bara vänta på att bli sämre för att få en chans att bli frisk. Det är det lilla barnet i mig som hoppar jämfota och skriker av otålighet. Det finns stunder när jag bara vill lägga mig ner och dö knall fall, men egentligen är jag en livsglad person, så jag reser mig snabbt upp och gör något roligare.

Fan rent ut sagt, jag är ju nyfiken fortfarande och vill leva hel och hållen varje minut av mitt liv. Aldrig vill man leva så intensivt varje sekund som när livet på något vis är hotat. Till vardags och som frisk så tänkter man ofta inte ett smack på sånt. Man bara lever på som om livet och tiden vore evig. Man måste drabbas av något för att förstå, inse att livet är skört. Man kan liksom inte läsa sig till den kunskapen, det blir bara lösa tankar som egentligen inte slår rot förren man själv verkligen prövats.

Stundtals kan man med god empati inse och förstå andra som lider, men den verkliga förståelsen kommer först när man själv har fått pröva på den ”andra” sidan av livet. Jag vet för jag har gått igenom alla stadier, från ovetande till empatisk med andras plåga utan att jag fick en insikt som gick på djupet i mig själv. Till min systers död och egen sjukdom… det var upplevelser som gick ner till roten av mig själv.

Ända kan jag säga att utan den insikten av sjukdom och död så vore jag halv på något vis. Man kan ju hylla tonåringen och den unga vackra människan som står mitt i sitt esse av sig själv. Men jag har kommit till insikten att esse är man i sig själv när man har pytsat på lite tunga saker i sitt liv. När man har gjort självmål några gånger och simmat i grumligt vatten lite för ofta. Man når inte det där inre av sig själv eller rent av sig själv utan att gå igenom sånt som många gör vad som helst för att slippa.

Så vad är det jag försöker förmedla? Jo, att sjukdom och sorg ger en djupare förståelse för sig själv och andra. Dit kommer man inte med det intellektuellas hjälp, man läser sig inte dit utan man upplever tunga saker som för en dit. 632139eo4ymcivo3.jpg

Jorden kallar på nackspärrs fen!

Sitter här och funderar över vad jag har gjort för fel som har fått nackspärr. Det är början på nackspärr, så jag måste nog ringa C idag och höra om hon har tid och komma över. Hon är verkligen nackspärrs fen, hon knådar det onda så man inte tror att det är sant och så lite healing på eländet, så blir man bra till dagen därpå.

Två trötta dagar har väl satt sig i nacken… igår låg jag och sov i mitt meditationsrum. Låg där och var så trött att jag inte ville varken vakna eller gå upp, en konstig och ny känsla som är svårfångad. Hörde livet utanför mitt fönster och kände mig verkligen inte delaktig, som om jag lyssnade på något långt utanför mig själv onåbart. Kisade på alla boktitlar jag såg i bokhyllan från gästsängen jag låg i och fick en massa tankar om olika saker här i livet.

De där orden som min nya syrra sa om att jag skulle bli luddigare i huvudet och tröttare… kroppen kommer bara att vilja sova.

Riskerna med att vara sjuk, usch jag tänker mycket på att livet kanske inte blir så långt fast alla säger att allt ska funka så bra. Det händer att folk dör för att de inte hinner få en ny njure, de dör i komplikationer av njursvikten, eller av att andra organ inte orkar eller infektioner som lätt puttar en över kanten.

Tankarna är inte förbjudna och man måste på något vis våga tänka även på dessa saker. Det hör nog till vår natur att vi överväger risker och funderar fram och tillbaka. I alla fall är jag så, det är mitt sätt att hantera ångesten och rädslorna.

Sitter där mitt i livet och ser andra som ska röntga sig och jag funderar över att jag inte är ensam om att vara sjuk. Fast en del har ju små fel sånt som jag skulle ge allt för att byta ut mot mitt fel.

Så tänker jag igen att vi alla var och en för sig sitter i vårt eget lilla centrum och tror att allt snurrar bara runt oss. Vissa människor man möter har verkligen problem med det där att vara sitt eget centrum.

Tänk så jobbigt att behöva vara tjusig hela tiden, tänker på de arma överklassdamerna  smala som vandrande pinnar hela livet, tänk att de bara är just en nedbantad yta som man hänger märkeskläder på och så ska man föra sig som något som är över oss andra. Man ser dessa kvinnor här och där i sin tillvaro och jag ryser varje gång, en invärtes rysning över hur eländigt ett liv kan bli och mitt i rysningen så ska ju detta ynka liv vara överstående mitt. Det är ju det allt går ut på att visa sin klasstillhörighet kliva ett snäpp över oss andra. Det de ser som lyckat ser jag som ett misslyckande…pengar, jisses vad är det mer än bekvämlighet, ha större frihet och med lätthet betala sina räkningar. Men frihet är något helt annat, glädje, kärlek man kan ha så mycket pengar och ändå sitter de där så ensamma i sina märkeskläder. Futtiga liv finns det gott om, futtiga med tjusig yta.

Men hur drog jag iväg till den vandrande pinnen i tanken… det är nog efterskvalp efter samtalet jag hade med den där trevliga mannen som mätte bentätheten igår. Han berättade om anorektikerna som han skulle mäta bentätheten på, vandrande pinnar sa jag, ja, sa han; man bara blåser på dem så faller de ihop.

Ruggigt konstaterade vi och så sa han att kvinnor som mig, underförstått de med rejäla volanger runt midjan de faller mjukt och bryter inte ben så lätt. Så skönt att kunna tänka något positivt om min övervikt, jag är som en vandrande krockkudde.

1½ liter vätska per dygn… har ni tänkt på så lite det är och jag ska dra ner mitt intag så det ligger där. Jag blir törstig bara jag tänker på det hela. Min vikt snart en riksangelägenhet…. ha ha nej, jag tänker inte skriva ut själva vikten här för jag skäms över att jag i min depression har tillåtit mig att svälla upp alla de kilon jag hade gått ner med möda. Varför mår man bättre av att stoppa fettaktiga saker i munnen när man är deppig. Tröstäta……….fast man vet om hur det fungerar så vill min hjärna inte lyssna. Sen har jag en smal läkare som inte fattar ett dugg och jag har blivit en deppig patient fast jag inget säger där. Är väl ingen ide, finns ju ingen som kan göra något åt det hela mer än jag själv. Jag har givit upp så är det just nu, men jäklar i min låda på måndag då ska jag ta tag i mitt upplösta jag och börja träna och äta vettigt igen. Äsch det oroar mig när jag känner den där ge upp känslan. Den oroar mig väldigt, jag är mycket svart och vit när det kommer till att göra eller inte göra. Det finns inte mycket som kan rubba mig när jag inte vill, jag är hopplöst envis på fel sätt just då.

Men nu seglade hela jag iväg och visade mig vara både upplöst, deppig och överviktig. Nu glömde jag nackspärren, vad gör man inte för att variera sig.

Tankar om sorg

                                                                  Det är konstigt med begravningar, man är så rädd för allt den ska göra med en och när man väl är där och har gått igenom den vill man inte vara utan den stunden.

Begravningen är ju till för oss som överlever, konstigt kan det låta men så är det. Det är som om det ofattbara först blir fattbart när man sitter där och tittar på kistan och tänker det ofattbara, att i den ligger kroppen eller skalet efter min syster.

När det är över och man samlas till en kopp kaffe efteråt, så slappnar man av och livet kommer tillbaka igen. Man sitter plötsligt och ler åt något någon berättar och då vet man att livet går vidare fast det samtidigt är en helt omöjlig tanke.


Sorg tar tid, den frågar inte om lov den bara tar sin plats. Första året kallas inte sorgeår för intet. Man går igenom alla speciella dagar, födelsedagar, jul, påsk utan den person man saknar och det känns det kan jag ju säga på en gång.
Många tårar och djupa suckar har man framför dig under året. Sen kände i alla fall jag att när året gått sitt varv så var det väldigt skönt att vakna dagen därpå. Jag satte in ett foto på bloggen på min syster på hennes dödsdag. Det var helande att göra så och på något konstigt vis så var det en början på ett nytt år, som inte kändes så tomt och tungt som året innan hade gjort.