Längtans famntag

A2120863-495A-46C6-A994-40551F575EF4
Idag som dagen efter mår jag riktigt bra, maken stack till Uppsala, här ska handlas ny frys, en modell med dörr att öppna och grillarnas Grill, inte sjutton minns jag vad märker heter. Den gamla har rostat samman efter så många års ständigt grillande, han är iväg med flaket på ”😃manliga ärenden” själv njuter jag av att vara ensam.

Var ingen idé för mig och Frasse att hänga med, sitta och vänta i bilen är inte så kul, så vi häckar här hemma. Ingen riktig lugn och ro för ute håller grannen som ”aldrig är där,” på med både trädfällning och slyröjning. Ett yngre par med ett barn 3-4 år är med och hoppas nu att de ska ta över stället som bara stått tomt i alla år. Kanske barn och barnbarn som tar över. Eller snyggar de till för försäljning?

Jag räknar nu in två flickor 5-7 års ålder hos de som köpte huset en bit längre ner över gatan. Med hopp om ny familj i huset som röjer idag närmast vårt, med lilla grabben, sen barnbarn hos de andra boende runt mig. Tror det kan bli roligt för mina barnbarn i framtiden här. Minns mina egna somrar hur vi ungar lekte från morgon till kväll, barfota rände vi runt, badade, busade, bondgården, sov någon natt i tält, brännboll och allt sånt friska ungar gjorde förr.

Tog en snabb paus, kråkfamiljens överhuvud gick på altanräcket och kraxade på min uppmärksamhet, tursamt hade jag lite bröd ämnat för dem.

Jo, igår var det födelsedagskalas för dotterns äldsta som fyllde sju år,  nu med redig glugg framtill, som jag inte sett tidigare och blev så full i skratt när hon flinade upp sig. Det här att tiden går och i mångt och mycket bjuder på repriser generation efter generation tänker man inte så ofta på. Men sjuåringar med sina gluggar, sparade tänder, tandfebesök, försök att vissla, vickande på lösa tänder, förväntan och spänning. En generationsgrej som är festlig att få uppleva, sin egen, ens barns och barnbarns.

Det var verkligen en mysig eftermiddag, jag kände att det var mina ungar och deras barn jag saknat så mycket, just tillsammans. Vi längtade galet efter att kramas, så vi spritade och tvättade händer, dotter tog fram munskydd till sin familj, stora som små och jag har ju alltid med mig.
Asså det var en starkt känslomässig stund, tror vi krymper utan att ha fysisk kontakt med varandra. Min elvaåring stod först i kön och vi kunde nog stå kvar där till idag, om inte alla andra också behövde kramas med oss och vi med dem.

Där stod hon, 3 snart 4, farmors lilla aviga, blyga, håll avstånd och ville verkligen kramas med farmor. Hennes val och jag kramade hårt och kände vår längtan att få vara bara hon och jag precis som mellan T och mig. Hon behöver mig, min hjälp att våga blomma upp ur sin blygsel, det ska bli ett nöje att stärka upp henne och hennes tankar, de ser jag fram emot att ta del av.

Att krama, verkligen krama min dotter gjorde mig varm, det var så skönt och efterlängtat, hennes varma omfamnande kärlek. Oftast när man kommer eller går till varandra är det snabba kramar, ungar och andra på plats ska ha kramar och det blir någon slags snabbvariant, med längre ögonkontakt än normalt, mor och dotter.

Vet du, ibland tror jag inte det är mig det handlar om, att jag har hunnit med allt det här ja, gudomliga med att föda två barn, hela deras uppväxt i reafart, deras bildande av sina familjer och kronan på det hela, barnbarnen. Jag kan omöjligt begripa hur allt gick till och så snabbt.

 

 

Hallå?

4E9E0FD3-338C-4F0F-B4B7-2E61D9D74977En dag i fart och fläng med glädje i släptåg. Vi körde i hemlighet till dotterns hem, ringde och sa nu kör vi in på parkeringen. De kom till oss på framsidan av huset, vi stod på ena sidan staketet och de på den andra, vårt Coronaavstånd. Ur en kasse fiskade jag upp stora påskägg till ungarna, en påsklilja till dottern och en tidning. Gla påsk på er, min lust att kramas var stor, men Corona höll ordning på oss. Det var skönt att se dem, det var ju ett tag sedan.

Klart vi tog ut Frasse, han ville hälsa och kände så väl igen sig, ville in vid grinden, här har han firat både födelsedagar och julafton med tjocka släkten sin.

Sen gasade vi iväg till sonens familj, ringde upp och sa ”nu får ni komma till porten, för nu kommer vi.” Överraskade och glada kom de ut ur porten, sonen med de två yngsta ungarna, min T var inte hemma. Ut med Frasse igen och stora kramkalaset började och jag trollade fram ännu en kasse med påskägg till ungarna och blomma till päronen. Såg min son i ögonen, läste hans oro för mig/oss och jag ville så gärna krama både honom och ungarna.
Så mycket mina barn betyder för mig, allt vi har gjort genom åren, mysiga middagar, fester, tjafs och gräl om än inte så ofta, det sista.
Men utan det tror jag inte man har ett ärligt förhållande, alla kan inte vara lyckliga, glada och tillfreds hela tiden. Man blir ovänner ibland och så får man reda ut det hela. Livet på en pinne.

Men vi var inte klara där utan gasade vidare till mammas boende, med just det påskägg, tidning, blomma och frukt. Ringde på och lämnade in, vi vinkade till varandra och hon kunde inte förstå att ”personalen inte släppte in hennes dotter.” Hon har förmodligen haft någon blödning i smyg, hon har blivit så virrig, glömmer och varken hör eller ser, hänger inte med längre.

Sen åkte vi till stugan igen och det var så skönt att komma hem, maken var in på Ica och handlade lite, så lugnt i vår butik. Sen grillade vi lite middag och fixade ny mat till Frasse, kycklingfilé stekt i små bitar och kycklinglever, den levern får man bara ge honom lite av, innehåller för mycket A-vitamin för hund, de kan bli förgiftade, så det blir bara lite vissa dagar, det får ligga i frysen. Jag skalade och skar morötter, färsk broccoli, palsternacka och två potatisar i tärningar som kokades till hans mat. Sen la maken till ris. Tror Frasse överlever ännu en vecka i matväg.

Sen ringer mamma … hör henne, men hon hör inte mig. Hon ringer igen, lika knasigt, jag skriker och hoar, inte hör hon mig. Då ringer jag till en av de gulliga tjejerna som jobbar och ber henne gå in till mamma och ringa upp mig, mamma har ju en telefon där hon bara trycker på siffran 1, så kommer hon till mig.

Hon som jobbar där ringer upp och säger att mamma höll luren upp och ner … ska jag skratta eller gråta. Allt har blivit svårt med vår kontakt. Jag frågar mamma efter en stund om hon fått blomman? Påskägget? Tidningen? Frukten? ”Nää, jag ser inget” säger hon. Så börjar allt om, jag ringer den rara igen och vi fnissar, jag sa ”hon ser inget,” kan du hjälpa henne att hitta påskägget? Den rara ringde inte upp och det betyder att allt hittades. Suck!

Nu är det sent tröttmys i soffan, kaffe och tårta blev det ikväll, maken köpte en gul påsktårta, sånt har jag svårt att avstå ifrån.

Kram på Er 🐣🐥🐔🐤

 

Det gnager i själen

A2727077-D5BA-4D26-95B5-ACC0D9EECA0A

Snubblar upp, nyvaken och halvt blind, ser att det är ett riktigt snöoväder ute och Bore har målat landet vitt. Det är mys på hög nivå, fast jag vet att det imorgon säkert har smält undan. Flåt, till er som drömmer vår, sol och värme. Men det kommer var så säker, lite aprilväder får man räkna med.

Själen jublar som ett barn, minns ni när ni satt inne som barn på morgonen och snöovädret höll på utanför fönstret? Hur brått ni hade att ta er ut, pjäxor, åka kana, skidor, T-fat eller kälke och bara öppna munnen ut med tungan och låta flingor smälta på den.
Röd i ansiktet och små snöbollar på Lovikkavantarna och inuti fanns det fuktiga små bollar av ull jag pillade på. Vantarna kunde bli väldigt blöta till slut, rena sänken på händerna, eller som stora snöbollar beroende på vädret.

Men jag tänker sitta inne och titta ut, kroppen gapar och gnäller för andra dagen, ont här och där. Stapplande gång, utan normal muskelkraft i benen. Så vid lunch kokar jag soppa till maken, dukar upp, under tiden han går ut med Frasse, tur som en tok att Frasse har honom, 4-5 km rantar de iväg. Men idag vill nog inte Frasse gå så långt och säkert inte tvåbeningen heller.

Nu är jag isolerad för tredje veckan, sedan maken kom hit har jag inte mycket att klaga över. Han sitter i ungarnas stuga och jobbar hela dagarna.
Nu sover han i vårt hus på nätterna, fast i gästrummet, tänker om han blir sjuk på natten, att det är lika bra han ligger i eget rum och så får han flytta ner till ungarnas stuga igen i så fall.

Ingen mänska kan ju fatta hur och när man verkligen blir smittad med detta jäkla virus. Men jag inbillar mig att jag har ordning på oss två här ute i spenaten. Nu har vi också beställt mat och betalt via nätet, bara att hämta kassarna.

Jag känner mig liten, utsatt och rädd för detta osynliga monster till virus. Mamma på sitt boende, de är ännu friska, men tänker om alla blir smittade, hur gör de arma anställda som säkert inte har några skyddskläder att tala om? Sticker de då, som de gjorde i Italien eller var det Spanien?

Sen denna återkommande oro över mina barn och deras barn/familjer. Inte nog med att jag inte får träffa dem, krama om dem, ha de yngre i knät.
Tiden går och jag är så rädd att någon av mina närmaste blir sjuk, att inte kunna vara där, sitta där, krypa ner i sängen om det är någon av de små allra bästa jag har, som blivit sjuk, Inte kunna hålla om … dottern, sonen.

Sen går ju tiden och den är värdefull, inte sjutton vet jag hur lång tid jag har på mig med mina barn, barnbarn, oavsett corona.

Tänker att jag växte upp med Röda faran i medvetandet. Men det är Gula faran som verkligen är farlig, med sin befolkning och deras gräsliga marknader med levande djur. Det är inte djuren fel, utan människorna som säljer dessa tama och vilda djur. Visst är det uselt av Gula farans ledare att inte totalt förbjuda dessa marknader med djur.

Nu drar det ihop sig till lunch för er, själv tänker jag börja med frukosten och snart även lunch till maken.

Ha det bra, tvätta händerna, sluta andas, nysa och hosta så kommer vi alla överleva.

 

 

Lugnet la sig

Imorse drog vi runt första turen på tomten och närmsta väg, regnet ömsom strilade och öste på. När det viktigaste var gjort sprang Frasse till ytterdörren och väntade in mig som lufsade i ett tempo passande en nyvaken tant med nattlinnet på under kappan, en tant utan brådska.

Just nu känner jag mig så lättad, inte nog med nyduschad, även tvättat håret och det gör jag inte lika ofta här som i stan. Efter några veckors dividerande om det här med isolering för min del och hur vi skulle göra med maken som ännu jobbade, fast han i mitt tycke har ett jobb som passar utmärkt för att utföra i hemma. Efter samtal om hur produktion och allt annat skulle läggas upp ringde han mig och sa att han skulle jobba två dagar hemma och sen en dag på jobbet. Då blev jag mållös som omväxling, vad är det han inte fattar? Tror han att alla andra kan bli smittade, men inte han?
Båda ungarna hörde av sig och kände att så här kan det inte vara, sonen pratade med sin pappa, som tack o lov insåg att han inte tänkte hela vägen ut. Så nu blev det omläggning i planerna och jag blev så lättad. Tusen tack mina älskade ungar, för att ni hjälpte pappa er att tänka klart.

Så nu kommer han att jobba hemifrån. Han kommer bo i ungarnasB166F286-DADA-43F5-BA21-7974ADCE02E4 stuga och jag i vår. Vi kan sitta på altanen och prata, fika om vädret vill, gå en promenad allt med tillräckligt avstånd mellan oss.

Frasse kommer få långa promenader och jag får väl laga mat åt oss och ”ställa på trappen” till maken, sa jag till honom och så skrattade vi. Nu har vi båda bokat av tandläkare, läkarbesök, städning och allt annat. Jag ska kolla upp vilka som kan skicka hem varor framöver.

Nu snackar Frasse så vi ska ut.

 

Farmor ställer inte upp

Igår ringde jag till vår son …

Gud så svårt samtal. Jag har ju redan berättar att jag är väldigt rädd för coronaviruset. Nu på lördag var det meningen att vi skulle passa alla tre över natten och jag har ångest och en massa tankar om viruset. Min T går ju i skolan och i vårt område bor det mängder av snorrika människor som ständigt åker utomlands på alla tänkbara lov och Italien var ett stort resmålen.

De två första dagarna efter sportlovet saknades det många barn sa T, men sen kom de tillbaka. Sen har jag funderat fram och tillbaka,  vad gör man med sin oro när man som jag både har astma och nedsatt immunförsvar? Jag har aldrig varit så rädd någonsin för någon sjukdom tidigare. Jag vet ju att många njurtransplanterade ständigt hamnar på sjukhus för sånt andra klarar av hemma. Men jag har klarat mig, fast det var nog bra nära när jag fick magsjukan.

Jo,sonen förstod mig på ett vis sa han, men hur tänker jag framöver i sommar? I sommar? Jag har fullt sjå med nutiden … vi kan väl träffast ute säger jag, för han menar på landet. 

Men de som har smittats i Italien har ju varit ute och blivit smittade, sa han då. Snacka om att göra livet surt för mig. Känns som om han vill trycka ner mig, inte förstå eller egentligen vara rädd om mig, få mig att må sämre, jag är en dålig människa känslan ger han mig, jag ska ifrågasättas.
Jag ska liksom stå till svart för att asiaterna äter en massa skit och staplar djur på marknader. Vad ska jag säga, vad förväntar han sig?

Så jag säger, ”men kom över med ungarna på lördag” (för, helvete tänkte jag,  bara du känner dig nöjd.)

Men det ville han minsann inte ha på sitt samvete om jag dog. Han skulle fixa en annan barnvakt. Jag drog till med att pappa kan ju komma ner och passa dem. Då höll han på att smälla av över hur inkonsekvent jag tänker, det gör jag för jag hukar under rädslan för att dö och skyldigheten/lusten att passa mina barnbarn, skyldighet för att jag har lovat passa dem.

Skit samma med kärringen, bara jag får uppmärksamma henne på alla logiska feltänk hon har och hur menar hon, ska vi aldrig träffas? Det här kan ju dra ut på tiden.

Så urbota korkat att jag inte har något svar på när influensan går över, att jag inte har mer än min larviga, säkert otroligt överdrivna barnsliga rädsla, att dö.

Ingen kan som han få mig att känna mig så värdelös, den där ilskan, jag duger så sällan. Att alltid bli ifrågasatt när jag säger nej till något eller inte håller med, det har skapat en ovilja att ringa om annat än det som bara sjunger ja ja och varsågod.

Jag sjunger ofta mina barns lov, men i ärlighetens namn, så tror jag det finns diverse gråtoner i alla föräldrars ungar, precis som det finns i föräldrarna. Det går att ha ett i bästa fall vuxet förhållande till sina barn, för det mesta, men kompis fungerar mindre bra. Då åtminstone jag inte kan säga vad jag vill till mina ungar, utan att det där mamma/barn förhållandet flyter upp. Vänner förstår vad jag säger på ett mer  opersonligt vis, de drabbas liksom inte personligen av min åsikt eller mitt tänkande högt. Men ens barn … minerad mark och sällan är det väl helt smidigt i kontakterna.

Alltid är det en eller båda som har sitt tänkande om mig eller om varandra, de tänker att de minsann skiter i att ställa upp eller tycker att man ställer upp, vilket inte har fått tillräcklig uppskattning av varandra. Som morsa hamnar jag mitt i smeten, jag ska inget säga, helst alltid hålla tyst. Men hålla med senaste talare får jag göra …

E7B8CBC0-265E-460A-863E-6A6748DCC0B3

Jaha, inget upplyftande inlägg, men jag tror många av er känner igen sig, det är inte lätt att vara släkt det ska gudarna veta,

Så nu är jag mindre omtyckt för att jag inte tänker så logiskt som jag borde. Det kan jag skita i, men att inte ha mina barnbarn här som tänkt, det tar djupt i mig. Sen kommer väl kommentarerna, pikarna komma om jag nu vågar träffa dem på landet framöver.

Synd om mig

Lite synd e re om mig. Hostan sonens familj hade med till landet efter jul har landat, så klart i mina luftrör. Klar vi båda tänkte ”att de släpper lös världens hostigaste gäng in till farmor och farfar” och vi flatskallar sa inget. Ibland blandas ens känslor av häpenhet och svårighet att säga något, vi vill ju så gärna vara med barnbarnen, som så gärna vill vara med oss. Så kan man som småbarnsförälder ignorera bacillerna och på något vis langa över beslutet att inte umgås, så mycket som möjligt på oss äldre, dem man faktiskt borde vara lite extra rädda om. De vuxna var ju lika sjuka de, men pratade inte om det, låg lågt, vad det nu skulle tjäna till?

Dagarna fram till vår nyårsafton var full av spring, ut och in i vår kåk, det gillar jag för det mesta, men blev lite trött ibland. Yngsta som hostade lungorna fria efter viruslunginflammationen, var dock rätt vissen ännu och lyckades bara komma helt själv till oss en gång precis innan de åkte hem dagen efter nyår. Hon kom tidigare i sällskap med femåriga brodern som alltid tar hand om henne.

Så nu är jag hemma igen och snart är vardagen tillbaka vilket är skönt för alla som har känt sig ensamma under hela helgen. Själv känner jag mig dubbel, gillar när maken är hemma, men brukar gilla när vardagen bjuder lite ensamhet. Men på tisdag kommer T, och som vanligt laddar jag med fiskbullar. Så ska lärarna ha en studiedag, så fort alla andra börjar jobba, så föräldrar får ta ännu en semesterdag och passa barnen. Andra jobbade redan på fredag om man inte tagit semester, den dagen vore ju lämplig att lägga en studiedag.

28AE220E-C405-4851-AC71-8DCB656F977A

Men min T behöver ingen passning, han har ju mig att gå till, är stor nog. Men de med dagisbarn yngsta skolbarnen, har samma problem flera gånger varje termin. Privata företag med kunder, de har sina möten på kvällstid och i helger om det ska umgås längre tid. Vilka enormt onödiga kostnader för föräldrarna och samhället, tänk alla företag som föräldrar ska utebli från.

Man kan faktiskt tänka och tycka så här utan att vara negativ till varken lärare eller lärandet. Tänker att det är en gammal rest från förr att lärare ska ha extra ledighet/avsatt tid för sammanträde, som sträcker sig över alla andras ledighet för att göra sitt jobb. Samtidigt förstår jag att lärare vill ha kvar alla tänkbara fördelar, för det är inte mycket kvar av yrkesrollen. Fy bövelen så tufft de har det nu för tiden, undrar hur många skolor där numera rädsla råder, ordning och reda, respekt är en rest från förr.

Att det har hänt hemska saker, händer hemska saker i skolor hela tiden, ska vi tydligen ligga lågt med. Framförallt vad det är som händer. Har Pelle och Stina inte fått sin normala svenska fostran längre? Hot, hat misshandel, våldtäkter och slängande med ”knulla morsor och horor,” kan det verkligen vara våra barn som på fem år blivit totalt förändrade, hotar lärare  när de inte får som de vill, får tillsägelse eller får de betyg de anser sig ska ha. Räcker det inte med hot för att få som de vill, släpar de med sig hela släkten. Har vi alltid varit så här, vi svenskar och våra barn?

Nej nu ska jag inte trilskas eller reta någon till blodstörtning, jag kravlar bak i täcket och hostar vidare. Maken har tack och lov placerat sig i köket lagandes middag.

Fridens

 

Nu e de jul igen

4604E7E5-A804-4CB7-A9EF-042F84CCC58A.gif

Kära vänner nu står julen och knackar på dörren. De flesta av oss känner nog stressen vilket även jag gör från soffans djup. Förr var den här veckan en enormt lång lista på allt jag skulle, laga mat och baka till julbordet.

Under ungarnas uppväxt kom nära och kära hem till oss och det förväntades att jag som kvinna, husmor skulle laga allt själv, bortsett från lutfisken, den köpte min mamma med sig, det var en dyr utgift för oss med småbarn. Nu pratar jag om ett riktigt hemlagat julbord inte något nedbantat, för att man inte skulle få dåligt samvete som kunde frossa i så mycket god mat.

I nutid är det dottern som håller i vispen och allt fixande, skillnaden är att vi alla tar med oss hemlagad mat och bygger upp ett julbord som skulle passa på vilket tjusigt påkostat julbord som helst.

Jag och maken har våra två stående rätter till julbordet med oss, jag gör sillsallad och Anders gravar lax, ibland händer det att vi plussar på med hemlagad paté och rätt sås, som jag inte kan stava till. Men i år kommer maken göra en smördegspaj med karamelliserad lök som extra.

Fem barnbarn är 15-20 paket och sen handlar jag från mamma till ungarna. I år blir det mest kläder, böcker och enstaka leksaker. Fy farao så jobbigt att komma ihåg alla på rätt sätt, inte för lite och inte för mycket. Sen lite vett över det hela också.

Imorgon ska jag baka saffranskladdkaka med mandelmassa som ska serverad med vispad grädde och frusna lingon, sen muffins med kanel och socker på toppen till vår lilla julfest med mamma på söndag. Då samlas vi där med kaffe och paket för en trevlig stund.

Nu snurrar vi på tills denna juls galenskap lägger sig, en galenskap jag trots allt tycker mycket om.

Jag önskar er alla en Härlig och Fantastisk Jul!

Gör ett lappkast ner i soffan

Vojne, känner mig deppig av att inte må bra. Igår var jag till sjukhuset och tappades på blod, det gick som vanligt snabbt. Men resten av dagen var helt hopplös och vi ska inte tala om den lilla kisstur Frasse fick under dagen, tröstar mig med att han gick en längre tur med maken, när jag tappades på blod. Sen sov jag och sov utan att känna mig varken piggare eller gladare när jag vaknade. Vädret hjälper inte till precis, ser lika deppigt ut som jag känner mig.

Imorse vaknade jag med samma gnöl i kroppen plus ett öga som svullnat pga allergi mot hunden. Nää, dra mig på en kärra, räcker väl med att jag mår skit, ska jag behöva se likadan ut också. Han låg säkert på min kudde när jag borstade tänderna, förbaskade allergi. Nu ligger han som vanligt bakom ändan på mig och sover med benen i luften.

A28454E3-4D40-449B-A7D9-10573C737A6A

Nu ska jag ta en Alvedon och lura upp mig själv, komma igång, låssas piggare kan jag väl med en Alvedon, så att duschen klaras av och Frasse får sin sväng.

Jag har precis ringt och ställt in besöket hos makens syster och man på lördag. Tråkigt, men jag vågar inte lita på att kroppen orkar minsta utsvävning, vi som skulle få se deras nya boende, det går fler tåg som tur är.

Sitter här och kikar mellan blomkrukorna ut över ett grått och disigt Stockholm med alla tinnar och torn. Tänker sorgsna tankar på hur människor förr hade det i Stockholm, tankar som hänger samman med verkligheten och Fågelströms böcker. Tänk så fantastiska hans böcker är, du som har missat dem, gå till biblioteket och låna.

I onsdags var jag på fotvård, fick ta med hunden som tur är, vi är ju vänner fotvårdaren och jag. Tog Rullatorn med som tur var för det var en jobbig tur, satt även under fotvården och trodde jag skulle svimma. Sa inget, är så sjukt trött på att få dessa jäkla anfall, testade att köra med knipövningarna syrran på mammografin tipsade om. Gick väl så där och om det gick över av sig själv eller av knipet vet jag inte, får testa nästa gång jag drabbas. Sen skulle jag, hund och Rulle hem, mötte en vän med Kol, så jag satte mig två gånger på Rulle och flåsade och hon stod och flåsade. Trodde inte jag skulle komma hem, men sen blev det kast med galen kropp i soffan, för att knappt resa mig mer den dagen.

Ja, ni ser så spännande dagar jag har, intressanta upplevelser att berika andra med, not. Men det vänder vilket år som helst … julen står för dörren och jag har skickat efter det mesta av klapparna. De ska slås in klappar och mat ska lagas, till nästa söndag ska vi ha lite jul för och med mamma på boendet. Jag ska baka saffranskladdkaka som serveras med grädde och kanel/sockrade muffins till kaffet. Så det blir till att fixa och släpa igen, jag har köpt böcker till barnbarnen från mamma. Sen ska det köpas något mer till mamma och det är inte så lätt, hon läser inte böcker längre, lyxiga crèmer fick hon på födelsedagen i november. Två festkvällar har hon haft med damerna på boendet, med ost, chark, kex och vin hon också fick på födelsedagen. Dottern ska baka kakor och göra en korg med hembakt fikabröd och en flaska likör, som tanterna kan festa på framöver.  Tycker det är en bra julklapp, men vad jag ska hitta på vet jag inte just nu.

Nu sätter jag fart … snigelfart 🙂

Ibland blir det inte som man bestämt

Precis när vi skulle sätta igång och fixa för vårt barnvakteri så ringer dottern, äldsta flickan har fått feber. Så hon var djupt besviken och ledsen, i bakgrunden skrek yngsta argt för hon ville till mommo. Dottern själv var minst lika besviken, första gången utan båda ungarna, hon såg middagen ute på restaurang flyga iväg, såg ännu en timmes harvande vid nattning och ingen unge som vill somna framför sig och sovmorgon med frukost i lugn och ro. Allt puts väck!

Här blev vi sittande och tittade på varandra, jaha då får vi ta han om saker här hemma som ligger och bara väntar på att få komma i ordning. Maken har redan rensat handfatet, tvättmaskinens filter och duschen. Nu drar vi snart väg till servettfabriken och sen ska jag kila in och handla lite julklappar, maken får sitta i bilen med Frasse.

Snubbla på målsnöret!

37224240-6AA6-41DD-8EBD-68F4BC1F6F64

Ringer sonen som är på landet med familjen och berättar att det inte blev som vi tänkt. Han tycker vi ska komma ut, men som sagt vi tar tag i annat hemma. Sen berättar han att ungarna tycker det är tråkigt att inte vi är där. Så nu är vi efterlängtade av alla fem fast på olika vis, inte illa pinkat av en trähäst.

Tingeling!

Sprutor

Skrev ett inlägg igår som jag tog bort. Maken åkte till akuten senare på kvällen med en svullen vad. Vi var båda övertygade om att han hade fått rosfeber ännu en gång.

Men provtagning och undersökning pekar på propp, blev två sprutor och hemskickad för att återkomna idag för ultraljud på vaden, om han nu får en tid, annars tillbaka för ännu en spruta och återkomma på måndag för ultra.

Klart jag blir orolig, känns nästan för lätt att bli utsläppt efter två sprutor, måtte det inte vara början på något jag inte vill vara med om.

Men Norrtälje sjukhus fortsätter att leverera på topp, helt fantastiskt arbetsmetod de har. Den är så bra att andra sjukhus aktar sig för att ta efter …

Mitt röda öga har nu avancerat till ett lämplig inslag till Halloween, så här sitter vi nu  i vår egen lilla freakshow, jag med knallrött öga och maken med en vad som är 4 cm tjockare än den andra. Det är bara Frasse som ser normal ut.

Men jag klagar inte, att vara på landet extratid är alltid en bonus.

Så nu vet ni hur livat det blev för oss en lönedag på en lördag och allt.

De e mycke nu

Igår blev det lite för mycket för min skalle, alla samtal och åka iväg, handlade hundleksaker, mat och vattenskålar, borste och kam. Vi börjar där, han ska få andra saker senare, vi måste veta hur stor/liten han är till sängplats, bur o annat. Efter en kebab i Bromma block, så drog vi till dottern på en snabbfika och titta på hennes nya fina badrum som nu är klart.

Dessa ungar, lilla H min goaste mullgroda, minst i gänget och sån härlig kopia på sin mamma som liten. Syrran E som precis har börjat skolan har förändrats, menar att det märks att hon har blivit större. Också hon en kelgroda med mycket fantasi och stor lust att berätta. Dottern min, lika är vi, men ändå så otroligt olika, ibland är det intressant med olikheter, får mig att fundera och konstaterar för mig själv att hon är mest lik sin pappa och mormor.

Sonen är mest lik mig på gott och ont, på ett vis förstår jag honom bäst av mina ungar, han reagerar väldigt likt mig och med åren har vi lärt oss att prata om det som låser sig ibland mellan oss i våra liknande reaktioner. Samtidigt som han och jag verkligen pratar otroligt öppet om allt. Dottern är mer distanserad, redan som ung var hon väldigt privat om sig själv. Men det kan ju variera med hennes egen lust och vem hon pratar med så klart.

I köket på landet när vi hade kräftfesten med min morbror, så hamnade jag och sonen i köket, värmande västerbottenpajerna i ugnen, de andra satt ute. När vi hade pratat klart sa sonen skrattande ”polarna skulle ju inte tro det var sant, att jag pratar sex med min mamma.” Men se det är så familjer med öppenhet fungerar, inte mycket är tabu. Minns att min mamma var väldigt öppen med syrran och mig om allt och det tackar jag henne för, ett fint arv att ge vidare till mina barn och barnbarn.

På tal om mamma så ringde hon idag. Hon har en golvlampa med en lampa upptill som är riktad mot taket och så sitter det en liten lampa på stången, som hon har som sänglampa. Jo, säger hon, den har gått av lampan. ”Va, hur menar du, har stången gått av?” ”Ja, allt bara hänger, men jag behöver en glödlampa, kan du ordna det?” Jag fattar ju inget och inte hon heller, hur skulle lampstången gå av? Blev samtal till en av godingarna som jobbar där. Inte heller hon fattade hur det har gått till? Men en helt ny lampa behöver vi köpa till henne. Det ordnar sig till nästa fredag, på väg till landet hoppar vi in med en ny lampa och så får hon träffa Frasse.

Nu har jag bestämt mig för att baka scones och bjuda Frasses matte och hennes mamma på när de kommer imorgon.  De har rest från Skövde, så kanske gott med lite i magen då. Jag känner mig som ett barn som väntar på tomten, otroligt fantastiskt, men jag tror inte på tomten, höll jag på att skriva. Men jag tror inte på det hela förrän Frasse blir kvarlämnad här imorgon.  Så känner jag det, allt har ju gått på sex dagar, blev uppringd i måndags kväll av kvinnan som håller i omplaceringar och imorgon kommer Frasse.

Ikväll ska vi äta lite gott vår sista kväll utan hund. Imorgon kommer ägarinnan, hennes mamma och Frasse från Skövde hit vid 11.30-12.00 och vår son hänger med. Sen när Frasse blivit lämnad med oss kommer sonens fru med ungarna, för att hälsa på vår nya familjemedlem. Så spännande.

Den mindre hunden är Frasse ❤

23B71895-E05F-4568-845F-A67AA3A9E06B

Magknas och kalas

IBS:en slår fullständigt knut på min kropp, hopplöst när det är som värst och jag dessutom har två släng av annat som härjar i kroppen. De sista ger frys och rys blandat med typ känslan av värmeslag och fibromyalgihalsont, hänger lite POTS över axeln, så blir dagen fulländad. Men det är bara att duscha, packa ihop på landet och draga vidare. 7C9BF47C-E0C8-4218-B186-2AABF090C233

Skynda hem med prylarna, hämta alla presenterna till treåringens kalas. Kör ner och sätta sig utanför sonens port och vänta på mamma, som ska komma med färdtjänstbussen. Sån lättnad när hon dök upp, hissen upp och mot oss stormar glada barn och vuxna. Kramar och mycket prat och skratt, kaffe och ett dignande hembakt kaffebord. Dotterns yngsta kom farande och kastade sig i min famn, så vi har längtar. Även äldsta dottern, nu skolflicka ville sitta hos mormor, fasligt rörigt det här att komma ihåg när jag är farmor eller mormor. Mamma var så fin i nya skjortan jag precis har köpt till henne, håret hade hon också fått hjälp med, sänder en tacksam tanke till personalen på boendet. Hon åkte hem med en stor påse blandad frukt och nybakade bullar, upplyft och glad.

Hemma i stan igen, känner mig trött men glad över att jag kunde vara med min kära idag, mår så gott av att träffa dem. T sa att han skulle ringa mig i veckan om han får, han vill nog komma över efter skolan någon dag. Fika och äta middag med oss, så klart han får.

Nu har vi ätit kasslergratäng och kaffet är klart i termosen, jag tänker ta lite glass till kaffet. Njuta av kvällen med stickning och tv med min bästis vid min sida. ❤

 

När andra inte gör det de har betalt för, då blir någon utanför

 

Här mina slarvigt nedskrivna recept till dig Meggie eller om någon annan vill ha.

Gårdagen blev en släng av det bästa och två bottennapp. Det började med att min IBS mage fick spunk, där satt jag och satt på toa tills skinkorna blev som bedövade. Efter den turen skulle jag duscha, men se då slank blodtrycket i botten, blodtrycksmanschetten åkte på och visade 84/51, ingen kaxig Maggan då inte. Låg i soffan och inväntade ett bättre tryck, var så glad över plastbrädan över badkaret, satt fint där och duschade senare.

Först skulle vi på barnkalaset och sen skulle dottern med familj hem med oss på middag och dusch. Det låter lite tokigt, men deras badrum renoveras efter en läcka. Så det var mycket som skulle ordnas här hemma, förberedas så långt det bara gick.

Vi åker ner till kalaset och sitter kvar i bilen för att invänta färdtjänstbussen med min mamma. Då ringer min mobil och en person ringer från mammas boende och undrar vilken adress hon skulle till, han vet inte ett dugg. Vet ni, jag blev så förbannad, vi skulle på ett barnkalas som varar ca två timmar och de har inte beställt färdtjänst i förväg. Jag lämnade lapp med adress och tid redan förra helgen, ringde dessutom på fredagen för att kolla att allt blivit rätt, då de nu för tiden har så många olika timanställda invandrare, som knappt förstår vad man säger. Så där satt min mamma en lördag klockan två, ingen idé att försöka få en rullstolstaxi beställd då. Så jag bad att få prata med mamma som var ledsen, tro sjutton det.

Kalaset var trevligt, men det gnagde i oss alla att mamma inte var med.

Sen lagade jag och maken en ny bjudrätt som blev en hit, det var kokt potatis med skrubbat skal som sen las på en plåt, trycktes ihop med botten på ett glas, olja, salt och peppar på, sen in i ugnen till den var knaprig och hade fin färg. Till potatisen hackade jag några nävar valnötter som fick stekas i olivolja i en kastrull tills de fick färg, sen i med specialbeställd Aleppopeppar och finriven vitlök, det doftade ljuvligt och valnötshacket blev knaprigt.

Två stora fläskytterfiléer stektes till de fick redig färg tillsammans med smör, färsk timjan och vitlök, östes redigt under stektiden, sen in i ugnen. Köttet serverades uppskuren tillsammans med potatisen som las på ett lager av créme fraîche och sen hälldes röran av valnötter/vitlök/Aleppopepparn över potatisen, hackad dill och klyftade citroner.

Efterrätten Banooffe i glas var galet gott, flinar för mig själv när jag tänker på svärsonen som bara åt och åt, djupt försjunken i det goda i glaset. Sen var vi proppmätta.

Ungarna badades, pappan och mamman duschade, sen bar det av hem med ungarna redan i nattsärken med borstade tänder. De bar in de små och bara stoppade om dem, de sov som stockar.

Jag var så nöjd med maten och gästerna, mycket mys med mina småstintor och lång kram med dottern, det blir ju för sällan vi ses.

Men nu denna gråa dag ska vi snart åka till mamma, lämna frukten vi hade köpt till henne igår och bullar från svärdottern.

 

 

 

 

 

Gladare än glad

Tidigare idag satt jag och funderade på om jag redan har skrivit om det här med att niga? Ser ni några flickor niga längre? Jag såg en mer än vuxen kvinna ta i hand och knixa lite, ni vet den där rörelsen som sitter som medfödd i ryggraden på många av oss äldre. Men ska erkänna att det nog var länge sedan jag neg.

Lär man inte flickor att niga längre, jag har nog aldrig sett mitt näst äldsta barnbarn varken ta i hand eller niga, hon är sex år. Har ni koll på nigaläget?

Asså, jag är så glad att jag har en lyckoputtrande känsla i mig och svårt att inte hoppa runt och ropa hurra eller något sånt. Nyss ringde killen från kommun och berättade var jag kunde ha min scooter framöver, i grovsoprummet där jag har berättat för er att jag inte bara kastar kartonger och elskrot, utan också både lämnar böcker och kan ta de jag själv vill ha från bokhyllan vi har ställt där.

Två portar bredvid min port, det blir så bra. Konstigt, jag trodde ett tag att jag skulle stortjuta, den känslan bara sköljde över mig.

Imorgon är det kalas för sonens femåring, mamma hans frågade vad han ville att hon skulle baka? Julbord svarade han! Hahaha, så in i norden typiskt honom, så imorgon kommer vi äta saffransbullar och kola som mamma E suttit och rullat in varje i papper, var jobbigt sa hon, tårta och annat får bli en överraskning.

Jag har bokat färdtjänst till min mamma, så hon får hänga med på kalaset. Jag har dåligt samvete när det kommer till att ta hem henne, först var det renoveringen och allt rörigt här hemma. Sen har hon blivit så trött snabbt, orkar inte med så mycket, som när vi elva i familjen träffas, ungar som leker och är högljudda, vuxna som pratar högt för att höras och hör man dåligt som mamma med sin hörapparat, så kroknar hon i flödet av rösterna och flödet av folk, även andra än närmsta släkten.

Jag pratade med personalen på boendet och kom fram till 1 1/2 timme, sen blir hon hämtad och hemkörd. Jag ska som vanlig handla frukt och lite annat som hon kan ha i en påse i knät på vägen hem.

Nu ska jag roa mig med att hänga tvätt!

Att bli älkad är bra skönt

Brytbrödet jag bakade på fredagen, blev gott. Självklart skulle tårtan fotas och lika självklart glömde jag bort det.

Sov längre än jag brukar, väcktes av ”medicinklockans” melodi långt borta. Kände mig riktigt utsövd och nästan helt normal, stannar upp och bara mår gott en stund, smakar på tillståndet. Knoppen börjar direkt att ha åsikter om allt jag ska passa på att göra, men sen sansar jag mig. Det får räcka med att tvätta några maskiner och göra ett nytt örtsalt. Men denna gång ska jag vara lite smartare när jag gör saltet, får se om smeten lossnar lättare från bakplåtspappret.

Helgen började redan på torsdag kväll för vår del, vi tog oss ut till stugan. Maken klippte gräs och plockade runt med allt som behövde fixas ute.

Kräftskivan på lördag blev så där trevligt som det blir ibland, alla var vi glada över perfekt väder, vilket hade oroat oss hela veckan. Ingen som helst ordning på åska och regn natten innan, efter en vecka med sol och värme som räckte och blev över.

Min kära morbror lyckades ta sig de få stegen från bilen upp på altanen, sen fick han sitta där en god stund och hämta tillbaka andan. Det är förtvivlat svårt att se honom, blå om läpparna och totalt slut. Han släpar syrgas med sig hela tiden och sonen som alltid har varit så kär i min morbror, blev så ledsen. Morbror har varit så mycket för min son i hans liv, kärleksfull, mjuk, lekfull, berättande om allt och lite till, stark man som byggt hus, grävt och aldrig varit rädd för att ta i. En äkta socialdemokrat med ett brinnande patos för allt det S stod för en gång i tiden. Det jag själv föddes upp i och in i via hela familjen, släkten. Då på den tiden S var som de skulle, går inte att jämföra med de maktmänniskor som fladdrar runt i sossarnas ”makten framför allt,” i nutid.

En stor förebild för min son, och nu se morbror så nedbruten, att känna hur tiden i någons liv, så synligt rinner bort.

Hela helgen var så skön med mina kära, småungars besök i stugan, ut och in, prata, berätta och nu har snart tre bestämt att hon älkar famom och vill vara själv med mig. Det är en befrielse att hon har kommit ut ur sitt blyga skal, hon är så väldigt efterlängtad.

Sjutton jag mår så själsligt bra, visst blev det en panikunge med lite tappat blodtryck och hjärtklappning, när jag fixade tårtan på lördagen. Ett lager med mosade päron blandat med vispad grädde och florsocker, ännu ett lager med grädde och vaniljkräm, allt mellan chokladbottnar. Marsipanlock över hela härligheten och sen smält choklad över marsipanen, avslut med hackade rostade hasselnötter. Men ni vet, värme och stress, då klipper tryckskrället gärna till.

Jag ropade på både svärdottern och maken kom och hjälp mig. Märkligt att jag har blivit så duktig, att jag ber om hjälp, men då hade jag suttit en stund och kämpat, rest mig upp igen och försökt att fortsätta med tårtan, men fick sätta mig igen. Så maken kom, la på locket och hackade nötterna så var det bara för mig att smälta chokladen och hälla på nötterna.

Just nu känner jag mig sur på mig själv, har landat mellan två stolar och kan inte stå fast vid vilken stol jag ska sitta på, + nästan 2 kilo och jag borde så mycket, hämta upp tappad ork, lust att verkligen ta tag i mig själv. Men vill mest bara flyta runt, äta lite brieost, ta mer smör på mackan … blir inte bra alls.