Orm för tusan, spring!

C2784247-FF99-49E5-9D2C-D13E1DD1CF2FDetta hände i fredags

Kommer då äntligen ut på landet, släpar kassar in i huset, rundar in i köket och där ligger ormen Orm!
Jäklar så rädd jag blev, kastar kassar vilt och skriker rakt ut! Sen kommer maken och han börjar skratta, han ska ta den, men jag är ännu så inne i Farlig Orm att jag säger ”Nej, rör den inte, ta sopborsten”!
Hjärtklappning och Stort adrenalinpåslag

Fattar att det är den förbenade Sonen med sina söner som har lagt den där, jädrans plastorm och jädrans unge. Ringer upp honom och han skrattar ihjäl sig i luren, han har väntat sedan förra söndagen på detta.

Nu får jag fundera ut en hämnd framöver. Grrrrrrr!

Speglar mig i förr som samtidigt är nu

BD226071-12BE-4285-8D92-6D24205FDF41Som jag har längtat att få bara vara här, just här.  Nu sittligger jag här i soffan och undrar var all lust och längtan handlade om? Tänkte väl att vi skulle göra lite i alla fall, åka till något mysigt fik, älghägnet, ta Rulle på en sväng runt om. Men jag tappade något på vägen, energin och jag vill inte, inte ett dugg.

Det far genom huvudet, jag vill bara vara med mig själv, när jag mår så här, inte går det över snabbare när maken är med mig, dynet runt. Jag blir stressad över att inte må bra, nej han kräver inte ett dugg, allt finns bara inom mig. Man borde så mycket, semester, faktiskt vår eller hans sista, nästa år är vi båda pensionärer med evig semester.

Min kropps fysiska svängningar kan mäta sig med vädrets växlingar, från grått till gråsvart, regn och lite muller, till skyfall och strimmor av hopp som solsken. Det löser sig med värktablett ibland och bara ignorera och vänta ut andra gånger. Lite depression light som självklart svävar upp som en heliumballong och försvinner i det blå, när jag måste ut i samvaro med livet.

Jag har många jag vill höra av mig till, men orken att bara ringa, den finns inte just nu. Tvingar mig att ringa mamma, hon är svår att få tag i på sitt rum, många signaler  når aldrig fram. Hon äter, umgås och sitter ute i solen, när vi får kontakt glider hennes lur längre och längre ner från örat och hon blir argare och argare, när hon inget hör. Själv skriker jag ”Dra Upp Luren Till Örat!” Men allt är förgäves, hon begriper inte, muttrar irriterar att hon ”lägger på, hon hör ju så dåligt.” Det är nog en av mina jobbigare stunder med henne, vi brukade alltid nå varandra i telefonen och nu är det borta. Jag har så dåligt tålamod med henne, det där som alltid har funnits där, hennes knepiga sidor, som nu är förstärkta av stroken, seniliteten.

Jag har starka band till min mamma, men som olja och vatten aldrig blir en emulsion att lita på, som en föränderlig känsla som ständigt går ihop för att gå isär. Man föds in i sin familj, personkemin blir väl inte alltid på topp, i det stora och hela har jag väl funnit min plats. Fast jag nog har både sett och känt likheter, har jag varit svarta fåret, inte den typ av vilsegånget får, du kanske tänker på.

Jag var annorlunda bara, syrran var lik sin pappa, som vi växte upp med, jag mer lik min mamma och ändå inte. Om jag var Ö var syrran A, så långt mellan förståelsen mellan oss, syrran var ju mammas favorit och jag var bara obekvämt annorlunda, tänkte för rakt och högt, blev aldrig riktigt bra. Som vuxna umgicks syrran och mamma rätt ofta, jag drog mig nog undan på något vis, kände väl alltid som att det var något fel på mig. Spelade ingen roll att jag var allt det där skötsamma, arbetsamma, duktig flicka idioten, som höll i jular och påsk, med stort dukat bord, mycket omsorg och kärlek för mina närmaste och släktingar.

Äsch, inte hjälpte det inte. Det gnisslade med jämna mellanrum och jag hamnade ofta som ”det där kattfan släpade hem.” Men allt går över om man bara väntar tillräckligt länge, då får man sitta själv och klura på det som var. Inte infekterat längre, mer konstaterande om det jag genom samtal med både min syster, innan hon dog och mamma innan hon blev som nu. Resten får väl bli min egen tolkning, finns ingen som kan störa sig på den, alla är borta på ena eller andra viset.

Som mamma, farmor och mormor kan jag bara konstatera att det inte är lätt att vara mamma, farmor eller mormor. Det gnisslar i samvaron ibland hur man än är, hur man än vänder ändan, är den där bak och i släptåg har man sin uppväxt på gott och ont.

Nu ska jag ta maken och Rulle på en tur till brevlådan, bara måste tvinga mig upp och ut en stund. Lämnar er här i mina funderingar, antar att ni har egna om er uppväxt.

 

Ta en svängom i tanken eller runt midsommarstången

Sitter mitt i midsommarens förväntningar, själva tårtbotten jag bakade igår var för tunn för att delas på, så det blev till att halvera längs med, vilket blev bra, var ju en mindre plåtlängd. Jag gjorde tårtan under tiden resten av familjen var till hembygdsföreningens midsommarfirande. Jag skakade ut alla mynt i min plånbok till T, maken fick 200 kr, tur att någon har kontanter när det vankas lotteri, 5-kamp i stor stil med deltagare från snart tre år till blivande pensionär. Allt T vann var en chokladkaka, vi skrattade gott och konstaterade att han hade fått många chokladkakor om han handlat dem på Ica i stället.

Tårtan till kaffet var min mission och det klarade jag av, men det var inte mer än knappt. Alla sa att jag skulle ta det lugnt, de kunde alla hjälpa till, när de kom hem från midsommartjosan. Men jag vill så förbenat mycket vara till någon slags lycka och glädje. Tårtan var god, min son och T som inte är stora tårtälskare tog båda om, gott betyg.

Nu laddar vi för middagen, på ett stort fat ska jag servera kokt potatis, hela matjesillsfiléer hackad rödlök, dill, gräslök, äpple, kokta ägghalvor, rom, sen smält och brynt smör över det hela. I kylen står en créme fraîche med citronsaft och smaksatt citrussalt. Sist ska jag vrida svartpeppar över det hela. Kall öl och en klar klarar vi nog av till maten.

Sonen har gjort en stor smörgåstårta med räkor och lax och massor av annat gott. Sen fick jag en present från en Fb vän, ett paket med många franska specialostar, kex, torkade jordgubbar, fikonmarmelad, choklad och hemgjort rosévin, hemtrampat från deras växthus. Helt överväldigad och mycket lycklig blev jag och sonen kommer älska ostfatet efter maten. Funderar på att göra efterrätt till ungarna, det som inte blev av sist att äta. Maräng, glass, banan och chokladsås … får nog bli så.

Strålande sommardag har vi haft 23-24 grader och blåsigt tack o lov, myggen är otroligt många i år, så vi bugar för vinden. Myggmaskinen satte vi igång redan igår när vi kom hit, men den behöver gå dygnet runt i säkert en vecka för att bli av med eländet.

Dansa nu runt i tanken eller på riktigt, ät gott, drick gott och ha en underbar Midsommar med eller utan 7 sorters blommor under kudden.

Kram till er alla! ❤

Inget sus och dus

3DFD47D0-AAAA-461B-B1B7-FEF97D9D1691Nationaldagen på min ära, firar jag med ett kaloriintag av 500 kcal. Ingen tårta, inget bubbel inget sus och dus.
Går man på 5:2 så gör man och jag släpar efter i viktnedgången sedan förra helgens väldiga lass av kalorier och bubbel.

Fick ett ryck efter duschen och rev ner duschdraperiet, samlade ihop matta och lite annat, här ska tvättas. Sen skulle jag duscha av och skura runt … det var då min kropp insåg att det är 30 grader i skuggan, vilket även känns här inne.

Lägg av sa kroppen och ja, jag la av. Slängde ut tvätthögen och fångade min gräsklippande slavs blick och pekade lite försiktigt på tvätthögen. Jojo, han svettades synligt och såg väl inte så där obotligt kär ut i mig just då.

Men nu tänkte jag mig en stunds frisk luft på altanen i skuggan så klart. Packade kallt vatten, korsord och stickning, satte mig i gungstolen och njöt i flera sekunde.
Så in i helvitti med mygg, helt galna måste de ju vara när de anfaller mig. Mitt blod är ju medicinförgiftat, av sånt ingen mänska vill ha i sin kropp.

Bättre fly än illa fäkta tänkte jag och tog mig in i stugan, satte på fläkten och klämde ner ändan i den av mig lätt nedsuttna soffan.

Nu snurrar tankarna, en maskin som lockar och suger i sig mygg, undrar om du min son kan köpa med dig en sån till pappas födelsedag. Klart jag betalar, det blir min present till honom, mig och er skunkar, stora som små. Igår kväll kom han farande in med reafart, så in i hoppsan med mygg och han är ju stora myggfavoriten, stackarn.

Kan ni tänka er att det inte fanns någon kompensation att hämta på Ica. Fast mannen från Gudruns gjorde sig besvär med att ringa, be om ursäkt, tala om att lastbilen gått sönder, men vi skulle ha en låda med olika varor att hämta till denna helg. Låter fint … men inbilla sig inte att jag inte kommer leta upp, ringa och ifrågasätta. Så onödigt och här har jag fantiserat sedan förra helgen, vad det kunde vara i lådan.

Nu ska jag sippa vidare på mitt kalla vatten med lime i och be för en normal svensk sommar, bevare mig väl om det blir som förra sommaren.

Trevlig Nationaldag önskar jag er alla!  

Fast jag gott kunde göra räven sällskap.

Min mormo, min

En dag i långsamhetens tecken, vaknar så stel och ovillig till liv, kroppen alltså. Tre ljuvliga dagar med familj och barnbarn på det ena eller andra viset. Idag tittar jag på första programmet av Hem till gården efter juluppehållet, det första var igår, den dag T dök upp och jag så nyvaken, tappade bäringen för några timmar. Glömde mitt TV program och glömde kastrullen med korvvattnet på spisen, det luktar konstigt när det torrkokar.

Nyss såg jag tv-serien och stängde av så fort den var slut, tystnaden, klockans tickande, fast den ännu inte är uppsatt efter tapetseringen, frågan är var vi vill ha den? Jag läser något här inne och tittar ner på min kropp, konstaterar att jag inte har gått upp än, nattlinnet har jag ännu på mig.

Igår kväll ringde min dotter, det var 2-åringen som pekade på telefonen och ville ringa mormor. Alltså jag dör av kärlek, hon håller mobilen tätt in till kroppen och säger, skriker ”min, min mormo” när syrran vill vara med och prata. Det blir sånt liv i luckan och jag släpper allt och låter mig sväva iväg i kärleksruset, egot fylls av att vara något hon vill ha för sig själv.

Att ha äldst här på dagen sittande bakom min ända och mina ben i soffan, tittandes på filmen Skönheten och odjuret och på kvällen bli uppringd av yngsta, de fyller mig med sån lycka att jag suckar djupt.

Sa jag att vi fick el på landet förra veckan! Nu är nästa oväder på gång i Roslagen, men denna gång snö i mass. Vi bara måste sticka dit så fort vi kan och kolla husen, värmen och nu även snömassorna. Sen har vi två tomma frysar att passa på att rengöra, lådorna tog vi hem sist med frysta maten, det är nu kastat eller uppätet så mycket vi nu hann, för frysen här hemma är nu minst sagt proppfull, den var full redan tidigare.

Sen är det mammas tur att få besök på söndag på vägen hem, samtidigt som svärsonen fyller år och väljer sitt kaffekalas på lördagen, idiotisk dag när de flesta behöver sin lördag till att fixa så mycket och vi är som sagt på landet. Men han brukar ha kaffe för oss päron och sen middag för sina vänner, så det är väl därför han väljer lördagen, vi åker nog över en sväng på söndag. Slänger in paketet, en snabbis, så vi inte stör fel dag.

Näää, nu ska jag in i duschen, dagen måste ju få börja någon gång.

Ps. Jag cyklade för första gången på min nya ”rehabcykel” igår. Ska trampa på även idag och glo på Netflix. Kram på Er!

Lite av varje dagarna efter

Hur har ni det i svallet efter julafton?

Jo tack, igår var det en vilodag för kroppen, det som nog plågade mig mest på julafton var soffan, inte min, utan dotterns. Nu för tiden har yngre folk soffor som  ingen kan sitta i, en sittvänlig soffa, vet de inte vad det är, sånt har vi äldre mest kunskap om. En soffdyna ska ha ett visst avstånd till knävecken, så att benen kan hänga ner som brukligt när man sitter i en soffa eller i en stol. Ryggen ska vila mot just ett ryggstöd, det är därför det heter ”ryggstöd”.

I moderna soffor sitter man med benen pekande rakt ut, som små barn, det går inte att böja knäleden för soffdynan är för bred, om du samtidigt vilar din rygg mot ryggstödet. Mina korta strumpor hade konstant hälen på ovansidan av foten, just för att sofftyget var strävt vilket fick hälen att snurra runt, när jag ålade runt i försök att hitta en vettig placering av kroppen. Dotterns svärmor och jag suckade, hon fick ont i ryggen och satt mest på kanten med rak rygg. Själv gnölade jag mest dagen efter jag hade hasat runt i oändligt många varianter av försök till sittande.

Själva julafton var trevlig och oväntat lugn, de små blir äldre för varje år, konstigt nog. Min 2-åring som nyss låg på sjukhus, var en avmagrad variant av sig själv, stod nyvaken rakt upp och ner i sin egen värld väldigt länge. Ingen fick peta på henne och jag ska erkänna att hjärtar mitt var tungt av kärlek till henne och min längtan var så stark att svepa upp henne i famnen och bara trösta, smeka, gunga henne lite, nära mitt hjärta. Om inte ”om” hade funnits hade hon inte stått där, impregnerad i 1900- talets största hit penicillinet, om inte det fanns, fanns hon inte mer.

Nu tänkte jag på julmaten, den goa, generösa som vi alla har hjäpts åt att laga till vår gemensamma måltid. Andras högtider bryts bröd som start på högtid, några äter inte i dagsljus, men festar så fort mörkret lägger sig. Jag har aldrig hört att andra än just vi svenskar ska skämmas för att vi äter vid våra högtider, vi äter för mycket och vi äter fel. Herregud en griljerad julskinka när man ska tänka på miljön och äta en griljerad kålrot.

Ett dignande Fanny och Alexanderjulbord ska vi skämmas över, titta på SVT och TV4 som ständigt visar tiggande om allmosor till svultna barn, med en stor extra pik av sändningstid vid jul och övriga högtider. Trots att vi är ett av de folk som skänker mest privat och inte bara via skattetvång. Men storebror ser dig och vill att du ska storkna av överflödet, inte slappna av med familj och vänner under en svensk högtid. Svensken ska alltid ha dåligt samvete över världens plågor, över andra som inte har mat, julpaket, tak över huvudet, glädje i huset. Inte nog med miljötalibanerna, nu har vi vegoterroristerna, kläder som i andrahandsterrorister, cykelterroristerna osv i evigt.

Allt som kan omvandlas till något vi har dåligt samvete över, skäms över, glädjen att ge oss själva något, det är fult. På något slags statligt konstigt vis, är vi inte värda att ha våra högtider längre, inte om de innehåller festmat, presenter eller glädje. Det är alltid  någon annan som ska ha dina surt förvärvade pengar. Staten och media försöker ständig göra oss totalt befriade från allt som vi i alla tider trott var vi, vårt gemensamma vi, vårt arv som håller ihop oss.

Men trots allt, firade jag och min familj julafton med glädje över mötet med varandra, ungarnas lidande i sin väntan på tomten, julbordets fröjder, storögda ungar när tomten äntligen kom, julklappspapper i överflöd, ungars glädjetjut, och lugnet som la sig när förväntningarna hade stillats, leken med det nya.

Själv blev jag så överraskad, fick en ny IPad av maken och räknade ut att den gamla som känts sliten, var från julen 2012. Att jag sen fick så efterlängtade böcker som Hans Roslings bok om sitt eget liv och den sista Factfullness, som jag direkt på julnatten fastnade i. Han hade 13 frågor som jag som läsare skulle svara på, det gjorde jag och fick 6 rätt vilket jag själv inte var imponerad av, men förstod sen att det var riktigt bra med min kunskap, jämfört med alla grupper över hela jorden som har fått svara på frågorna. Jaha, ”jag” du är inte så dum som jag ser ut, som vi sa i min uppväxt. En får glädjas åt de lilla. 🙂

Fridens, hur var det med din jul?

 

 

Önskar er alla en God Jul

Hör hela tiden prassel av papper, tejpbitar som rivs av, saxen som ömsom dras ömsom klipper genom julpapper och snören som tvingas i lockar av saxens vassa egg. Maken har rena julklappsverkstaden i köket och jag har en gnällig kropp som jag är ovän med. Men snart ska den tämjas med värktablett, så att jag kan sätta igång med hackandet till sillsalladen.

Igår kväll slog jag in mina klappar, tack och lov att det är gjort, jag har nog aldrig varit så förtjust i det här med att slå in paket, att pynta dem så vackert, att de inte borde öppnas, som en del med känsla för inslagna presenter gör. Tur att jag inte är född i Japan, för där är det en konst att slå in paket.

Det finns så mycket som inte är ”hela världen” att jag inte lagar all julmat som förr, bakar allt matbröd och kaffebröd, bränner mig på knäcken, häller ischokladen utanför lilla formen, som far iväg vid första bästa suck, storstädar och pyntar. Nej, det är inte ”hela världen” men någonstans är det hela världen att saker och ting inte kan få gå av stapeln som förr, rent av, varför är det inte som förr?

Energin i kroppen, förväntan och lusten att slå knut på sig själv till allas glädje, smaklökarna, vart tog de vägen? Inte smakar något som förr, magin med att tända de fyra ljusen, egen förväntan och längtan, eller se på barnen och deras längtan, nu barnbarnens.

Förr som i riktigt förr, ingick mormor och morfar, hela tjocka släkten i mormors och morfars 2-rumslägenhet. Min barndoms julaftnar, med dofter och ljud från allt omkring, det brusade i mumman pappa blandade i den höga vackra karaffen som nu finns i mina ägor. Hela tiden möts då och nu i ett avslaget eko som oftast säger ”det var bättre förr”. Ja, tänk att det var det, för barnet i mig som växte, för tiden jag själv skapade magi till mina egna ungar och slutligen för tiden mer som betraktare av magin mina barn skapar, för sina barn.

Vad ni än skapar till jul, vill jag påminna om att tanken, den goda, samtalet som borde ringts för länge sedan, har en naturlig plats för oss alla. Svårare behöver det inte vara, att vara en god mänska, förgylla stunden för någon när fjärde ljuset tänds.

Från mig till er alla en kärleksfull jul. ❤

 

Mellan lövhögarna muttrar jag

Det singlar, dalar, fladdrar, dansar ner löv över hela vår tomt, maken räfsar och räfsar. Han har legat i hela helgen, ställt grillen under tak, tagit in stolar och bord från både vår altan och ungarnas, hängt över rännorna och rensande bort löv, både från vårt hus och ungarnas. Plockat ordning på hammocken, barnbarnens hoppmatta, allt har torkats av och vikts ihop.

Själv muttrar jag mest över att han aldrig får hjälp med sånt här och jag vet att ungarna har så mycket annat för sig, om de inte rent av är däckade i hösten host och snorinferno. Men han är som han är min slitvarg, klagar aldrig, tur han har mig som muttrar.

Oftast tittar han på mig, när jag säger självklara saker, om att han väl inte ska behöva serva med allt. Jag vet också att den blicket betyder att han så gärna gör allt, en sån förälder som sopar och fejar, raka rena gator som ungarna bara kan promenera fram på. Intet är för betungande, han kör, hämtar, släpar, när inte Mohammed kommer till berget, så gör han det så gärna, själv är jag fostrad att klara mig själv in i det längsta. Jag skulle aldrig drömma om att nyttja mina föräldrar till något som helst, det funkade inte så i min uppväxtfamilj. Bli körd hit och dit, vilja ha det mesta levererar vid sin egen dörr, barnvakt, flytthjälp sånt var utopier i min uppväxt och självklart även i mitt vuxna liv.

Nu skulle ju mixen av makens för generösa hållning och min strama bli en bra kombo, men det blev mest ungar ”som inte tänker” och jag fortsätter muttra helt i onödan. Ett problem är mitt eget, jag är också generös och vill finnas, men kanske då på lite andra saker än maken, så det blir väl bara ett fjöl av det hela. Vilket betyder att jag egentligen som vanligt ska hålla tyst, men jag muttrar.

Sonen bor närmast och klart han hjälper till om vi ber om det, hans fru skulle komma direkt om jag bad om hjälp. Dottern bor inte granne och hon har sagt till att ”vi ska säga till två veckor i förväg” om vi vill ha hjälp med något. Hemma är det väl bara hjälp med flyttning av möbler som i den kommande cirkusen med omtapetsering och nya golv, samt borra med proffsborr, när så behövs, är det alltid sonen som ställer upp.

Men jag tänker mest på landet där det är mycket att ta hand om mest hela tiden och det är där jag muttrar när maken ensam får göra det mesta. Som han dessutom tycker är kul, men lite hjälp vore väl aldrig fel.

Så jag då, som vill, men inte kan, igår pratade vi om hur länge maken trodde jag skulle orka räfsa löv? Fem minuter kom han fram till och sen blir jag fysiskt sjuk, så det hoppade jag över på hans begäran.

Nu ska jag sluta muttra och börja plocka undan, diska och fixa lite.

Fridens

Skatten eller katten

Så spännande att se hur det går till när de asfalterar vår uppfart och gångstigen vi har efter huset. Det luktar rätt gott om ny asfalt, men jag ser dessa män som skottar asfalt och krattar ut asfalt. Tänker ni ibland på vilket hårt jobb en del ännu har i samhället? Tänker ni ibland på att vissa borde ha rätt att gå i full pension tidigare, om kroppen tagit skada? Alla, mest kvinnor/män inom vård och omsorg, de sk SVB- sveda, värk och brännkärringar, som läkarna tidigare skrev om oss. Vi alla som tog hand om andras barn, mammor, pappor.

Just nu mår kroppen och jag så bra, utom när jag börjar göra något, då flåsar jag och svetten rinner. Tror det är dags att tappas på blod igen, Hb:t är för högt igen.

I lördags var maken och jag barnvakt till fyra av barnbarnen, vi var i sonens hem, de har tre och så var dotterns äldsta med. För dotterns dotter var det så spännande, hon skulle sova över där för första gången, vi låg som backup ifall modet tröt. Det som oroade mig var sonens yngsta, hon är pipig när mamma hennes är med, men det gick så fantastiskt bra. Alla var nöjda med kvällen, sonen och svärdottern fick fira sin bröllopsdag, dottern med make var på 40-års party. Jag kände mig så glad och kärleksfull, tänk att alla små skunkar är en bit av mig och min man. Det tanken är väl fantastisk, vi lever vidare med alla våra gener än här än där i andras liv.

På tal om gener så ska jag idag skicka in ett genprov, för att se mina rötter över världen, det ska bli galet spännande.

Asså ungar som leker kan verkligen roa en farmor/mormor som lyssnar på dem. Femåringen smög runt och letade efter skatten, fyraåringen uppfattade att det var katten de letade efter och jag skrattade så gott med maken. 🙂

Fridens

Väder kropp barnvakter

Kroppen är som en väderstation, vid omslag som nu får jag värk i kroppen vilket jag är van vid, så van man nu kan bli av sånt. Men efter denna varma, i stort sett värkfria sommar … bara det att ha mått så pass bra i lederna, har ju varit underbart. Själva värmen fick mig att säcka ihop, men att ha känt igen sin kropp, har ju varit så himla skönt.

Idag har vi äkta svenskt sommarväder och jag jublar av tacksamhet, måtte det nu hålla sig så här. Jag tänker att nästa vecka ska jag börja gå med stavarna, korta turer, allt för att komma igång. Jag ska börja på gymet i höst, så det vill till att börja gå, i denna värme har jag inte rört mig alls och tjockare har jag blivit, så tråkigt, känner mig frustrerad som vanligt över övervikten.

Ingen diet, bara vanlig mat med bra tankar om grönsaker, frukt, fibrer, raps och olivolja, ta bort allt godis och kaffebröd, suck. Jag ska röra på mig sa min njurläkare, inte för att bli smal, inte för att tävla med mig själv. Bara gå en gång i veckan på gym och röra lite med betoning på lite, på musklerna. Tjänar ju inget till att göra så som typiskt mig, kul att träna, här tar jag i och tävlar med mig själv, kämpar på fast kroppen skriker ”tryck på pausknappen.” Jag gör ett nytt försök.

Ikväll ska vi vara barnvakt till dotterns döttrar, bara några timmar medans päronen äter bröllopsmiddag i kvarteret. Tänker på när våra var små, vi hade i stort sätt aldrig barnvakt. Svärföräldrarna blev aldrig den glädje jag hade önskat både oss och ungarna. Svärmor blev tidigt senil och jag fick ta kontakt med mina tidigare arbetskompisar som fick se till att hon fick en plats på hemmet. Svärfar så snäll, så snäll men egensinnig och lite senil även han, men han klarade sig hemma tills han dog.

Mina egna föräldrar fostrade mig och syrran till att klara oss själva. Mamma körde karriärsspåret och då blev det ingen hjälp där inte, några dagar per år under sommaren fick ungarna plus syrrans dotter tälta på landet. Det gillade ungarna, det var ju inget fel på mina föräldrar, mer än att de hade mest tid och intresse för sig själva. Typiskt 40-talister tror jag fast mina föräldrar var lite äldre.

Så att inbilla sig att mina föräldrar skulle hålla sig hemma från landet en lördag för att passa våra ungar medans vi åt bröllopsmiddag ute, fanns inte på kartan. Det fanns inte på kartan att räkna med hjälp överhuvudtaget, de få gånger ungarna fick åka med till landet en fredag för att vi skulle bort, förväntade min föräldrar sig att vi skulle gå upp tidigt nästa morgon och åka en timma mot färjan som gick vid 12-tiden. Om det ibland var lååång kö ner till färjan, så vi fick ta nästa, då var det surt när vi kom fram. Så inte sjutton var det med någon glädje vi åkte ut på landet för att hämta barnen. Om vi nu gick bort på kvällen med god mat och lite att dricka, med betoning på lite, så fick vi inte ens sova ut, var ju värdelöst att ha barnvakt. Därför gjorde vi mest sånt som ungarna kunde vara med på.

Dottern är väldigt bortskämd med barnvakt, svärmor hämtar äldsta dottern sedan flera år varje onsdag på förskolan och stannar sedan till middag. Win-Win situation för dem alla och hon ställer väldigt ofta upp, hämtar lämnar, handlar osv i ett evigt flöde. Vi har inte ofta varit barnvakt till deras barn, nu är ju äldsta gärna hos oss, men nu har de den yngsta som är väldigt pipig och det är inte så kul med otröstliga ungar.

Om vi överhuvudtaget kom ihåg vår bröllopsdag blev det en räkmacka och ett glas vin hemma utan krusiduller. 🙂

Genom att sonen blev ensamstående tidigt med sin son blev det mer naturligt att vi ofta var barnvakt till honom. Grabben har varit så mycket med oss i perioder, så att han känns som vår egen unge. Han vill vara med oss och längtar efter oss precis som vi gör med honom. Han har som barnbarn förstföddas speciella plats, precis som jag hade för min mormor och min dottern för min mamma. Alla barnbarnen är min kär på olika vis, de är ju alla olika personligheter.

Fridens

Ramar, regler och kladdiga fingrar

Just nu har det lagt sig ett slags sinnesfrid i vem jag är och vad jag vill, mest tror jag det är så för att det jag vill inte tar så mycket plats här på landet. Jag kan sitta i särken hela dagen, inte en käft kommer knacka på dörren. När i mitt liv har jag någonsin kunnat vara så här fri i mig själv? Ingen yta, inga måste mer än mina egna spökmåsten inövade sedan medeltiden.

Men jag är inte mycket för yta, sminkar mig sällan, har varit så i hela mitt liv, men ska jag på fest då kommer sminket fram. Jag bor i en kommun som är proppfull av yta, dessa kvinnor och män med sin klädkod, sätt att prata, röra sig, resa och äga dyrt, måste vara otroligt jobbigt att leva så. Inte blir man lyckligare av rikedom, fast det underlättar sånt som medelsvensson ständigt kämpar med, sina räkningar och få snurr månad efter månad.

Nu har jag fyra veckor kvar på landet och ibland undrar jag vad jag ska hem och göra överhuvudtaget? Inviga gästtoan och badrummet så klart, jag har sagt att nästa mindre fest vi har så ska vi alla vara i badrummet, för där kommer det att vara tjusigast. Lite klingande i skumpaglas och tända ljus hör väl till en lyckad renovering?

Här har vi haft besök av sonen med sin fru och tre ungar, snälla, rara ungar hela högen, men smuligt och kladdigt blir det 🙂 Sonhustrun hade baka ljuvliga danska winerbröd till kaffet. Synd att klaga och det var skönt att ha alla omkring mig fast jag  tramsar med att hålla undan, vilja torka och påtala kladd. Vi är inte riktigt överens om just den delen av fostran, inte lätt, jag har en massa fasta idéer om hur det ska vara och de bryr sig inte så mycket.

Jag har jobbat med barn, med det vill jag säga att jag inte är helt blåst på vad barn behöver för att växa och må bra, de där ramarna många inte ger sina barn idag, ramarna som gör dem trygga så de har sin plats i samhället med oss alla andra. Här på landet har vi inrett ett rum till lek för barnbarnen, samma i stan, de får flänga och böka, men kladda runt gillar jag inte. Det är väl bara att erkänna att jag är mycket för ordning och reda, då mår jag själv bäst tillsammans med barnen. 😉

Nu har lugnet lagt sig, maken sover framför tv:n, våra finaste sover i gästhuset och jag sitter och skriver lite för mig själv, i mig själv. Men snart ska jag blåsa ut ljuset och dra mig tillbaka i salongerna 🙂 deckaren kräver någon timme innan jag somnar gott. Kram på er all!

 

 

Så där som bara mammor kan

Igår när vi genade via entréhallen ut genom sjukhuset efter besök hos min mamma så ser jag blomsterhandeln. Det slår mig att man inte får ha blommor med sig till de sjuka, men det lönar sig kanske att sälja till alla anställda.

Mamma är lite piggare, har förflyttats till ett rum för två, nästa steg blir väl ett rehab om inget inträffar. Jag hjälper mamma att dricka smoothie som jag har tagit med, så tärd hon har blivit i ansiktet på bara sex dagar. Vi pratar, en stund kan jag nästan lura mig själv att allt är som vanligt. När vi ska gå klappar jag och pussar på hennes lena kind och jag blir så in i själen rörd av att hon, min mamma ligger där. Alla gånger hon smekt min kind, torkat min tår och bara funnits där, så där som bara mammor kan.

Så mycket liv som har strömmat genom oss, alla åren vi växte tillsammans, likheten som både gav oss en stark igenkänningsfaktor och samtidigt många gräl. Våra evinnerligt långa telefonsamtal, aldrig pratade vi så bra som sittandes med varsin lur. Många gemensamma intressen i det rätt typiskt kvinnliga, sticka, virka, sy, laga mat, baka och allt runt omkring familjen. Men det viktigaste gav hon mig i tidig ålder, ett stort läsintresse, vilket egentligen inte kom från hennes hem, utan från min pappas som var mer åt det akademiska hållet.

Min mormor och morfar tillhörde arbetsklassen och slet fysiskt hårt för att föda familjen. Jag tror inte många idag riktigt förstår hur folk slet förr rent fysiskt, upp okristligt tidigt på morgonen och sent i säng. Jag vet att min mormor inte åt sig riktigt mätt när hon bar min mamma, maten fick gå till mammas äldre syskon, det är inte böcker man tänkte på att köpa till hemmet när man inte kan äta sig mätt.

Så i mitt hem stod bokhyllorna i täta rader, mamma plockade ut böcker varefter till mig och lockade mig in i böckernas värld.

 

Stroke

Väcktes av hysterisk telefonsignal som aldrig gav sig …

Hemtjänst talar om att min mamma har åkt ambulans till sjukhuset.

Ringer sjukhuset och får veta att de inte har hunnit med alla prov och röntgen. Ska ringa senare.

Senare ringer en läkare och talar om att mamma har en stor blödning i höger sida, stroke. Hon är förlamad på vänster sida, pratar inte men verkar förstå vad de säger till henne. Han meddelar att de inte kommer återuppliva henne … hon är illa där an.

Min son hämtar mig, dottern möter upp i sjukhusets entré och maken kommer senare.

Hon sover när vi kommer, lilla mamma och inget går det att göra mer än låta tiden gå. Om hon fortsätter vara förlamad i vänster sida och kommer behöva bo på hem sittande i rullstol vill jag att hon får gå. En mamma som i alla tider haft saker på gång kan ju inte 83 år gammal bli sittande.

Så nu väntar vi och läkaren kunde ju så klart inte säga något säkert, men det är väl inte otänkbart att hon går.

Vem sjutton fattar sånt med sin mamma? Fast dottern min sa att hon känner på sig att mormor hennes kommer klara sig.

De ringer om hon blir sämre, men det är inte säkert att de hinner …

Fast hon var piggare under eftermiddagen än hon var när hon kom in.

Hemma igen i soffan går luften ur, årets första och enda semla med varm mjölk.

Min mamma den sista av min familj, sen är det bara jag kvar.

Tur att jag har min egen familj, mina barn deras respektive och barnbarn.

Men mamma, min mamma går du nu?

 

 

 

Min son tar språnget och

gifter sig idag och jag skakar som en löv i vinden. Insåg plötsligt att det är vanskligt att sminka sig en sån här dag, pappnäsdukar stoppas ner i väskan. Sonen har skrivit något till sin blivande fru och känner jag sonen rätt kommer moderen att böla, han är fantastisk med ord.

Vilken morgon, havet skimrar solkysst och årets måsungar sveper modigt i det blå med gapande trutar skränar de för att träna upp sina skratt. Stockholm brer ut sig i sin allra bästa dress, tinnar och torn med vaddiga lite gråvita stackmoln i bakgrunden, det är underbart att leva ännu en dag, kanske större känsla just idag när vår son gifter sig.

Nu har jag inte tid att sitta här längre …

Mitt inre brister …

när dottern ringer och berättar att hon har ärvt min njursjukdom, än så länge inga symtom.

Hon är lugn och realistisk, vi brukar vara det i min familj, men i mitt inre rasar sorgen, uppgivenheten, förbannade gener.

Finns inte ett skvatt att göra, nu måste det hela få lägga sig, jag måste distansera mig för att klara känslan, skulden av att ha skadat mitt barn.

Att nå ett något så när balanserat känslomässigt liv verkar banne mig helt omöjligt. Löser sig det ena kan man ge sig fan på att nästa elände dyker upp som gubben i lådan. Visst borde man vänja sig med åren, men jag gör visst aldrig det.

Måtte hon aldrig bli så sjuk att även hon behöver en ny njure,