Mellan lövhögarna muttrar jag

Det singlar, dalar, fladdrar, dansar ner löv över hela vår tomt, maken räfsar och räfsar. Han har legat i hela helgen, ställt grillen under tak, tagit in stolar och bord från både vår altan och ungarnas, hängt över rännorna och rensande bort löv, både från vårt hus och ungarnas. Plockat ordning på hammocken, barnbarnens hoppmatta, allt har torkats av och vikts ihop.

Själv muttrar jag mest över att han aldrig får hjälp med sånt här och jag vet att ungarna har så mycket annat för sig, om de inte rent av är däckade i hösten host och snorinferno. Men han är som han är min slitvarg, klagar aldrig, tur han har mig som muttrar.

Oftast tittar han på mig, när jag säger självklara saker, om att han väl inte ska behöva serva med allt. Jag vet också att den blicket betyder att han så gärna gör allt, en sån förälder som sopar och fejar, raka rena gator som ungarna bara kan promenera fram på. Intet är för betungande, han kör, hämtar, släpar, när inte Mohammed kommer till berget, så gör han det så gärna, själv är jag fostrad att klara mig själv in i det längsta. Jag skulle aldrig drömma om att nyttja mina föräldrar till något som helst, det funkade inte så i min uppväxtfamilj. Bli körd hit och dit, vilja ha det mesta levererar vid sin egen dörr, barnvakt, flytthjälp sånt var utopier i min uppväxt och självklart även i mitt vuxna liv.

Nu skulle ju mixen av makens för generösa hållning och min strama bli en bra kombo, men det blev mest ungar ”som inte tänker” och jag fortsätter muttra helt i onödan. Ett problem är mitt eget, jag är också generös och vill finnas, men kanske då på lite andra saker än maken, så det blir väl bara ett fjöl av det hela. Vilket betyder att jag egentligen som vanligt ska hålla tyst, men jag muttrar.

Sonen bor närmast och klart han hjälper till om vi ber om det, hans fru skulle komma direkt om jag bad om hjälp. Dottern bor inte granne och hon har sagt till att ”vi ska säga till två veckor i förväg” om vi vill ha hjälp med något. Hemma är det väl bara hjälp med flyttning av möbler som i den kommande cirkusen med omtapetsering och nya golv, samt borra med proffsborr, när så behövs, är det alltid sonen som ställer upp.

Men jag tänker mest på landet där det är mycket att ta hand om mest hela tiden och det är där jag muttrar när maken ensam får göra det mesta. Som han dessutom tycker är kul, men lite hjälp vore väl aldrig fel.

Så jag då, som vill, men inte kan, igår pratade vi om hur länge maken trodde jag skulle orka räfsa löv? Fem minuter kom han fram till och sen blir jag fysiskt sjuk, så det hoppade jag över på hans begäran.

Nu ska jag sluta muttra och börja plocka undan, diska och fixa lite.

Fridens

Skatten eller katten

Så spännande att se hur det går till när de asfalterar vår uppfart och gångstigen vi har efter huset. Det luktar rätt gott om ny asfalt, men jag ser dessa män som skottar asfalt och krattar ut asfalt. Tänker ni ibland på vilket hårt jobb en del ännu har i samhället? Tänker ni ibland på att vissa borde ha rätt att gå i full pension tidigare, om kroppen tagit skada? Alla, mest kvinnor/män inom vård och omsorg, de sk SVB- sveda, värk och brännkärringar, som läkarna tidigare skrev om oss. Vi alla som tog hand om andras barn, mammor, pappor.

Just nu mår kroppen och jag så bra, utom när jag börjar göra något, då flåsar jag och svetten rinner. Tror det är dags att tappas på blod igen, Hb:t är för högt igen.

I lördags var maken och jag barnvakt till fyra av barnbarnen, vi var i sonens hem, de har tre och så var dotterns äldsta med. För dotterns dotter var det så spännande, hon skulle sova över där för första gången, vi låg som backup ifall modet tröt. Det som oroade mig var sonens yngsta, hon är pipig när mamma hennes är med, men det gick så fantastiskt bra. Alla var nöjda med kvällen, sonen och svärdottern fick fira sin bröllopsdag, dottern med make var på 40-års party. Jag kände mig så glad och kärleksfull, tänk att alla små skunkar är en bit av mig och min man. Det tanken är väl fantastisk, vi lever vidare med alla våra gener än här än där i andras liv.

På tal om gener så ska jag idag skicka in ett genprov, för att se mina rötter över världen, det ska bli galet spännande.

Asså ungar som leker kan verkligen roa en farmor/mormor som lyssnar på dem. Femåringen smög runt och letade efter skatten, fyraåringen uppfattade att det var katten de letade efter och jag skrattade så gott med maken. 🙂

Fridens

Väder kropp barnvakter

Kroppen är som en väderstation, vid omslag som nu får jag värk i kroppen vilket jag är van vid, så van man nu kan bli av sånt. Men efter denna varma, i stort sett värkfria sommar … bara det att ha mått så pass bra i lederna, har ju varit underbart. Själva värmen fick mig att säcka ihop, men att ha känt igen sin kropp, har ju varit så himla skönt.

Idag har vi äkta svenskt sommarväder och jag jublar av tacksamhet, måtte det nu hålla sig så här. Jag tänker att nästa vecka ska jag börja gå med stavarna, korta turer, allt för att komma igång. Jag ska börja på gymet i höst, så det vill till att börja gå, i denna värme har jag inte rört mig alls och tjockare har jag blivit, så tråkigt, känner mig frustrerad som vanligt över övervikten.

Ingen diet, bara vanlig mat med bra tankar om grönsaker, frukt, fibrer, raps och olivolja, ta bort allt godis och kaffebröd, suck. Jag ska röra på mig sa min njurläkare, inte för att bli smal, inte för att tävla med mig själv. Bara gå en gång i veckan på gym och röra lite med betoning på lite, på musklerna. Tjänar ju inget till att göra så som typiskt mig, kul att träna, här tar jag i och tävlar med mig själv, kämpar på fast kroppen skriker ”tryck på pausknappen.” Jag gör ett nytt försök.

Ikväll ska vi vara barnvakt till dotterns döttrar, bara några timmar medans päronen äter bröllopsmiddag i kvarteret. Tänker på när våra var små, vi hade i stort sätt aldrig barnvakt. Svärföräldrarna blev aldrig den glädje jag hade önskat både oss och ungarna. Svärmor blev tidigt senil och jag fick ta kontakt med mina tidigare arbetskompisar som fick se till att hon fick en plats på hemmet. Svärfar så snäll, så snäll men egensinnig och lite senil även han, men han klarade sig hemma tills han dog.

Mina egna föräldrar fostrade mig och syrran till att klara oss själva. Mamma körde karriärsspåret och då blev det ingen hjälp där inte, några dagar per år under sommaren fick ungarna plus syrrans dotter tälta på landet. Det gillade ungarna, det var ju inget fel på mina föräldrar, mer än att de hade mest tid och intresse för sig själva. Typiskt 40-talister tror jag fast mina föräldrar var lite äldre.

Så att inbilla sig att mina föräldrar skulle hålla sig hemma från landet en lördag för att passa våra ungar medans vi åt bröllopsmiddag ute, fanns inte på kartan. Det fanns inte på kartan att räkna med hjälp överhuvudtaget, de få gånger ungarna fick åka med till landet en fredag för att vi skulle bort, förväntade min föräldrar sig att vi skulle gå upp tidigt nästa morgon och åka en timma mot färjan som gick vid 12-tiden. Om det ibland var lååång kö ner till färjan, så vi fick ta nästa, då var det surt när vi kom fram. Så inte sjutton var det med någon glädje vi åkte ut på landet för att hämta barnen. Om vi nu gick bort på kvällen med god mat och lite att dricka, med betoning på lite, så fick vi inte ens sova ut, var ju värdelöst att ha barnvakt. Därför gjorde vi mest sånt som ungarna kunde vara med på.

Dottern är väldigt bortskämd med barnvakt, svärmor hämtar äldsta dottern sedan flera år varje onsdag på förskolan och stannar sedan till middag. Win-Win situation för dem alla och hon ställer väldigt ofta upp, hämtar lämnar, handlar osv i ett evigt flöde. Vi har inte ofta varit barnvakt till deras barn, nu är ju äldsta gärna hos oss, men nu har de den yngsta som är väldigt pipig och det är inte så kul med otröstliga ungar.

Om vi överhuvudtaget kom ihåg vår bröllopsdag blev det en räkmacka och ett glas vin hemma utan krusiduller. 🙂

Genom att sonen blev ensamstående tidigt med sin son blev det mer naturligt att vi ofta var barnvakt till honom. Grabben har varit så mycket med oss i perioder, så att han känns som vår egen unge. Han vill vara med oss och längtar efter oss precis som vi gör med honom. Han har som barnbarn förstföddas speciella plats, precis som jag hade för min mormor och min dottern för min mamma. Alla barnbarnen är min kär på olika vis, de är ju alla olika personligheter.

Fridens

Ramar, regler och kladdiga fingrar

Just nu har det lagt sig ett slags sinnesfrid i vem jag är och vad jag vill, mest tror jag det är så för att det jag vill inte tar så mycket plats här på landet. Jag kan sitta i särken hela dagen, inte en käft kommer knacka på dörren. När i mitt liv har jag någonsin kunnat vara så här fri i mig själv? Ingen yta, inga måste mer än mina egna spökmåsten inövade sedan medeltiden.

Men jag är inte mycket för yta, sminkar mig sällan, har varit så i hela mitt liv, men ska jag på fest då kommer sminket fram. Jag bor i en kommun som är proppfull av yta, dessa kvinnor och män med sin klädkod, sätt att prata, röra sig, resa och äga dyrt, måste vara otroligt jobbigt att leva så. Inte blir man lyckligare av rikedom, fast det underlättar sånt som medelsvensson ständigt kämpar med, sina räkningar och få snurr månad efter månad.

Nu har jag fyra veckor kvar på landet och ibland undrar jag vad jag ska hem och göra överhuvudtaget? Inviga gästtoan och badrummet så klart, jag har sagt att nästa mindre fest vi har så ska vi alla vara i badrummet, för där kommer det att vara tjusigast. Lite klingande i skumpaglas och tända ljus hör väl till en lyckad renovering?

Här har vi haft besök av sonen med sin fru och tre ungar, snälla, rara ungar hela högen, men smuligt och kladdigt blir det 🙂 Sonhustrun hade baka ljuvliga danska winerbröd till kaffet. Synd att klaga och det var skönt att ha alla omkring mig fast jag  tramsar med att hålla undan, vilja torka och påtala kladd. Vi är inte riktigt överens om just den delen av fostran, inte lätt, jag har en massa fasta idéer om hur det ska vara och de bryr sig inte så mycket.

Jag har jobbat med barn, med det vill jag säga att jag inte är helt blåst på vad barn behöver för att växa och må bra, de där ramarna många inte ger sina barn idag, ramarna som gör dem trygga så de har sin plats i samhället med oss alla andra. Här på landet har vi inrett ett rum till lek för barnbarnen, samma i stan, de får flänga och böka, men kladda runt gillar jag inte. Det är väl bara att erkänna att jag är mycket för ordning och reda, då mår jag själv bäst tillsammans med barnen. 😉

Nu har lugnet lagt sig, maken sover framför tv:n, våra finaste sover i gästhuset och jag sitter och skriver lite för mig själv, i mig själv. Men snart ska jag blåsa ut ljuset och dra mig tillbaka i salongerna 🙂 deckaren kräver någon timme innan jag somnar gott. Kram på er all!

 

 

Så där som bara mammor kan

Igår när vi genade via entréhallen ut genom sjukhuset efter besök hos min mamma så ser jag blomsterhandeln. Det slår mig att man inte får ha blommor med sig till de sjuka, men det lönar sig kanske att sälja till alla anställda.

Mamma är lite piggare, har förflyttats till ett rum för två, nästa steg blir väl ett rehab om inget inträffar. Jag hjälper mamma att dricka smoothie som jag har tagit med, så tärd hon har blivit i ansiktet på bara sex dagar. Vi pratar, en stund kan jag nästan lura mig själv att allt är som vanligt. När vi ska gå klappar jag och pussar på hennes lena kind och jag blir så in i själen rörd av att hon, min mamma ligger där. Alla gånger hon smekt min kind, torkat min tår och bara funnits där, så där som bara mammor kan.

Så mycket liv som har strömmat genom oss, alla åren vi växte tillsammans, likheten som både gav oss en stark igenkänningsfaktor och samtidigt många gräl. Våra evinnerligt långa telefonsamtal, aldrig pratade vi så bra som sittandes med varsin lur. Många gemensamma intressen i det rätt typiskt kvinnliga, sticka, virka, sy, laga mat, baka och allt runt omkring familjen. Men det viktigaste gav hon mig i tidig ålder, ett stort läsintresse, vilket egentligen inte kom från hennes hem, utan från min pappas som var mer åt det akademiska hållet.

Min mormor och morfar tillhörde arbetsklassen och slet fysiskt hårt för att föda familjen. Jag tror inte många idag riktigt förstår hur folk slet förr rent fysiskt, upp okristligt tidigt på morgonen och sent i säng. Jag vet att min mormor inte åt sig riktigt mätt när hon bar min mamma, maten fick gå till mammas äldre syskon, det är inte böcker man tänkte på att köpa till hemmet när man inte kan äta sig mätt.

Så i mitt hem stod bokhyllorna i täta rader, mamma plockade ut böcker varefter till mig och lockade mig in i böckernas värld.

 

Stroke

Väcktes av hysterisk telefonsignal som aldrig gav sig …

Hemtjänst talar om att min mamma har åkt ambulans till sjukhuset.

Ringer sjukhuset och får veta att de inte har hunnit med alla prov och röntgen. Ska ringa senare.

Senare ringer en läkare och talar om att mamma har en stor blödning i höger sida, stroke. Hon är förlamad på vänster sida, pratar inte men verkar förstå vad de säger till henne. Han meddelar att de inte kommer återuppliva henne … hon är illa där an.

Min son hämtar mig, dottern möter upp i sjukhusets entré och maken kommer senare.

Hon sover när vi kommer, lilla mamma och inget går det att göra mer än låta tiden gå. Om hon fortsätter vara förlamad i vänster sida och kommer behöva bo på hem sittande i rullstol vill jag att hon får gå. En mamma som i alla tider haft saker på gång kan ju inte 83 år gammal bli sittande.

Så nu väntar vi och läkaren kunde ju så klart inte säga något säkert, men det är väl inte otänkbart att hon går.

Vem sjutton fattar sånt med sin mamma? Fast dottern min sa att hon känner på sig att mormor hennes kommer klara sig.

De ringer om hon blir sämre, men det är inte säkert att de hinner …

Fast hon var piggare under eftermiddagen än hon var när hon kom in.

Hemma igen i soffan går luften ur, årets första och enda semla med varm mjölk.

Min mamma den sista av min familj, sen är det bara jag kvar.

Tur att jag har min egen familj, mina barn deras respektive och barnbarn.

Men mamma, min mamma går du nu?

 

 

 

Min son tar språnget och

gifter sig idag och jag skakar som en löv i vinden. Insåg plötsligt att det är vanskligt att sminka sig en sån här dag, pappnäsdukar stoppas ner i väskan. Sonen har skrivit något till sin blivande fru och känner jag sonen rätt kommer moderen att böla, han är fantastisk med ord.

Vilken morgon, havet skimrar solkysst och årets måsungar sveper modigt i det blå med gapande trutar skränar de för att träna upp sina skratt. Stockholm brer ut sig i sin allra bästa dress, tinnar och torn med vaddiga lite gråvita stackmoln i bakgrunden, det är underbart att leva ännu en dag, kanske större känsla just idag när vår son gifter sig.

Nu har jag inte tid att sitta här längre …

Mitt inre brister …

när dottern ringer och berättar att hon har ärvt min njursjukdom, än så länge inga symtom.

Hon är lugn och realistisk, vi brukar vara det i min familj, men i mitt inre rasar sorgen, uppgivenheten, förbannade gener.

Finns inte ett skvatt att göra, nu måste det hela få lägga sig, jag måste distansera mig för att klara känslan, skulden av att ha skadat mitt barn.

Att nå ett något så när balanserat känslomässigt liv verkar banne mig helt omöjligt. Löser sig det ena kan man ge sig fan på att nästa elände dyker upp som gubben i lådan. Visst borde man vänja sig med åren, men jag gör visst aldrig det.

Måtte hon aldrig bli så sjuk att även hon behöver en ny njure,

 

Här åker jag ner och framförallt upp med en rackarns fart samma dag

Sonen ringer och berättar att lilla T som ska börja skolan i höst kom in på förstahandsvalet och jag blev så himla glad. Tror det är bästa skolan på ön och han kommer kunna gå hem själv, när han är större, inte en väg att korsa … raka vägen hem till farmors mellanmål.

Jag är så lyckligt lottad som har barn och barnbarn, får vara med och dela deras vardag.