Allt och ingenting

Just nu skulle jag vara ute med Frasse, men stannade till i köket och slängde på vägen till hallen, snabbt ner disken i diskmaskinen och kroppen min go bananas. Så jag får ligga här en stund till och hoppas att det hela planar ut i kroppen.

Jag orkar inte ens vara arg just nu, vill mest bara vara en lipsill över att inte ha kontroll på kroppen. Men hallå tänker jag ”solen skiner” och med lite tur gör den det ännu en stund.

Igår gjorde jag bra ifrån mig på hemmafronten, jag sa till maken ”kan du hämta min meterhög?” En hel meter med tidningar, reklam och annat, lagt på hög, äntligen är det sorterat och skräp är kastat. Så nu kan jag börja på en ny hög. 🙂

I dagens uppvindar glider de alla utanför mitt vardagsrumsfönster, Tärnor, Kajor, Fiskmåsar och alla andra som får lust att glidflyga. Avundas dem deras glidande, hur skickliga de är, aldrig ser jag någon som bara ”hoppsan, faller ner!”

Längtar efter alla mina barnbarn, ha dem här lekandes och babblandes, men samtidigt är jag så himla glad att de inte är här just nu. Motsägelsefullt till tusen, men det man längtar efter får man inte alltid, i mitt fall pga kroppens sorg att inte orka.

Pratade med T igår om hans kalas som jag inte kunde komma till. Han sa han ”fick så dåligt samvete när jag var hemma och sjuk, jag skulle ju sitta där, vara med, jag har ju alltid suttit där på hans kalas.” Min genomempatiska unge som var nöjd och glad åt sina presenter och gästerna fast det var manfall pga sjukdom. Tänk han och lillebror 5-åringen, ska få åka med styvmammans fostermamma och man till Grekland i sommar. Hon som har tagit med T med familj till skidsemester i Trysil flera gånger, de har hus där och sen resor till London och Bryssel senast. Min älskade unge, alla blir så kära i honom. Det skriver jag inte för att han är min ögonsten, utan för att han verkligen är mycket socialt begåvad och så lätt att tycka om. Lite kul nu när hans bror som är så olik T också har blivit så mysig, men så olika de är. 5-åringen skämtar mer än gärna, slänger käft och skapar mycket skratt åt sitt sätt att hantera tillvaron. Känner att han är släkt med mig, vi pratsamma som kan både oroa och roa. Jag har länge sagt att han nog blir bilförsäljare, med truten igång, glimten i ögat. Den som lever får se.

Nej, nu ska vi ut en sväng.

884DF55C-7AFF-4B15-B17D-5476BB11CAC6

Host och harkel

Idag är det ännu mer synd om mig, låter som en karl när jag pratar, rasslar i luftrören vid hosta och eländes elände, så ynklig man kan bli.

Snart åker maken själv och handlar en ny dammsugare, en Bosch special med tanke på djurhår och allergi. Vår vanliga dammsugare har gjort sitt, spräckt både här och där. Min städerska Lina kommer bli glad åt en ny pigg sugare, när hon kommer tillbaka efter ledigheten.

Det händer ju inte mycket i mitt liv, så typiskt med förkylningen när vi nu skulle iväg och handla tillsammans.  Sen ringde jag T för första gången i mitt liv och sa att han inte kan komma imorgon, jag är för vissen helt enkelt. Jag ska ta Frasse på en pyttetur runt huset vid lunch imorgon och det kommer bli en jobbig tur.

Sitter nu och laddar för att sätta mig på min fina träbänk i badkaret, en lång varm dusch vore skönt. Mer blir det nog inte idag, vågrät ställning större delen av dagen.

EA8AED80-E0C5-4273-A5DD-F1E3FBD4D593
Här hänger tomtens kläder rentvättade till nästa år.

 

Synd om mig

Lite synd e re om mig. Hostan sonens familj hade med till landet efter jul har landat, så klart i mina luftrör. Klar vi båda tänkte ”att de släpper lös världens hostigaste gäng in till farmor och farfar” och vi flatskallar sa inget. Ibland blandas ens känslor av häpenhet och svårighet att säga något, vi vill ju så gärna vara med barnbarnen, som så gärna vill vara med oss. Så kan man som småbarnsförälder ignorera bacillerna och på något vis langa över beslutet att inte umgås, så mycket som möjligt på oss äldre, dem man faktiskt borde vara lite extra rädda om. De vuxna var ju lika sjuka de, men pratade inte om det, låg lågt, vad det nu skulle tjäna till?

Dagarna fram till vår nyårsafton var full av spring, ut och in i vår kåk, det gillar jag för det mesta, men blev lite trött ibland. Yngsta som hostade lungorna fria efter viruslunginflammationen, var dock rätt vissen ännu och lyckades bara komma helt själv till oss en gång precis innan de åkte hem dagen efter nyår. Hon kom tidigare i sällskap med femåriga brodern som alltid tar hand om henne.

Så nu är jag hemma igen och snart är vardagen tillbaka vilket är skönt för alla som har känt sig ensamma under hela helgen. Själv känner jag mig dubbel, gillar när maken är hemma, men brukar gilla när vardagen bjuder lite ensamhet. Men på tisdag kommer T, och som vanligt laddar jag med fiskbullar. Så ska lärarna ha en studiedag, så fort alla andra börjar jobba, så föräldrar får ta ännu en semesterdag och passa barnen. Andra jobbade redan på fredag om man inte tagit semester, den dagen vore ju lämplig att lägga en studiedag.

28AE220E-C405-4851-AC71-8DCB656F977A

Men min T behöver ingen passning, han har ju mig att gå till, är stor nog. Men de med dagisbarn yngsta skolbarnen, har samma problem flera gånger varje termin. Privata företag med kunder, de har sina möten på kvällstid och i helger om det ska umgås längre tid. Vilka enormt onödiga kostnader för föräldrarna och samhället, tänk alla företag som föräldrar ska utebli från.

Man kan faktiskt tänka och tycka så här utan att vara negativ till varken lärare eller lärandet. Tänker att det är en gammal rest från förr att lärare ska ha extra ledighet/avsatt tid för sammanträde, som sträcker sig över alla andras ledighet för att göra sitt jobb. Samtidigt förstår jag att lärare vill ha kvar alla tänkbara fördelar, för det är inte mycket kvar av yrkesrollen. Fy bövelen så tufft de har det nu för tiden, undrar hur många skolor där numera rädsla råder, ordning och reda, respekt är en rest från förr.

Att det har hänt hemska saker, händer hemska saker i skolor hela tiden, ska vi tydligen ligga lågt med. Framförallt vad det är som händer. Har Pelle och Stina inte fått sin normala svenska fostran längre? Hot, hat misshandel, våldtäkter och slängande med ”knulla morsor och horor,” kan det verkligen vara våra barn som på fem år blivit totalt förändrade, hotar lärare  när de inte får som de vill, får tillsägelse eller får de betyg de anser sig ska ha. Räcker det inte med hot för att få som de vill, släpar de med sig hela släkten. Har vi alltid varit så här, vi svenskar och våra barn?

Nej nu ska jag inte trilskas eller reta någon till blodstörtning, jag kravlar bak i täcket och hostar vidare. Maken har tack och lov placerat sig i köket lagandes middag.

Fridens

 

Gör ett lappkast ner i soffan

Vojne, känner mig deppig av att inte må bra. Igår var jag till sjukhuset och tappades på blod, det gick som vanligt snabbt. Men resten av dagen var helt hopplös och vi ska inte tala om den lilla kisstur Frasse fick under dagen, tröstar mig med att han gick en längre tur med maken, när jag tappades på blod. Sen sov jag och sov utan att känna mig varken piggare eller gladare när jag vaknade. Vädret hjälper inte till precis, ser lika deppigt ut som jag känner mig.

Imorse vaknade jag med samma gnöl i kroppen plus ett öga som svullnat pga allergi mot hunden. Nää, dra mig på en kärra, räcker väl med att jag mår skit, ska jag behöva se likadan ut också. Han låg säkert på min kudde när jag borstade tänderna, förbaskade allergi. Nu ligger han som vanligt bakom ändan på mig och sover med benen i luften.

A28454E3-4D40-449B-A7D9-10573C737A6A

Nu ska jag ta en Alvedon och lura upp mig själv, komma igång, låssas piggare kan jag väl med en Alvedon, så att duschen klaras av och Frasse får sin sväng.

Jag har precis ringt och ställt in besöket hos makens syster och man på lördag. Tråkigt, men jag vågar inte lita på att kroppen orkar minsta utsvävning, vi som skulle få se deras nya boende, det går fler tåg som tur är.

Sitter här och kikar mellan blomkrukorna ut över ett grått och disigt Stockholm med alla tinnar och torn. Tänker sorgsna tankar på hur människor förr hade det i Stockholm, tankar som hänger samman med verkligheten och Fågelströms böcker. Tänk så fantastiska hans böcker är, du som har missat dem, gå till biblioteket och låna.

I onsdags var jag på fotvård, fick ta med hunden som tur är, vi är ju vänner fotvårdaren och jag. Tog Rullatorn med som tur var för det var en jobbig tur, satt även under fotvården och trodde jag skulle svimma. Sa inget, är så sjukt trött på att få dessa jäkla anfall, testade att köra med knipövningarna syrran på mammografin tipsade om. Gick väl så där och om det gick över av sig själv eller av knipet vet jag inte, får testa nästa gång jag drabbas. Sen skulle jag, hund och Rulle hem, mötte en vän med Kol, så jag satte mig två gånger på Rulle och flåsade och hon stod och flåsade. Trodde inte jag skulle komma hem, men sen blev det kast med galen kropp i soffan, för att knappt resa mig mer den dagen.

Ja, ni ser så spännande dagar jag har, intressanta upplevelser att berika andra med, not. Men det vänder vilket år som helst … julen står för dörren och jag har skickat efter det mesta av klapparna. De ska slås in klappar och mat ska lagas, till nästa söndag ska vi ha lite jul för och med mamma på boendet. Jag ska baka saffranskladdkaka som serveras med grädde och kanel/sockrade muffins till kaffet. Så det blir till att fixa och släpa igen, jag har köpt böcker till barnbarnen från mamma. Sen ska det köpas något mer till mamma och det är inte så lätt, hon läser inte böcker längre, lyxiga crèmer fick hon på födelsedagen i november. Två festkvällar har hon haft med damerna på boendet, med ost, chark, kex och vin hon också fick på födelsedagen. Dottern ska baka kakor och göra en korg med hembakt fikabröd och en flaska likör, som tanterna kan festa på framöver.  Tycker det är en bra julklapp, men vad jag ska hitta på vet jag inte just nu.

Nu sätter jag fart … snigelfart 🙂

Mamm

Igår var det min tur, maken körde mig dit och jag vet inte säkert om det var nya delen eller den äldre. Väl inne såg allt nytt ut och det var verkligen allt att drömma om, när det gäller hur de hade organiserat det hela. Redan vid ingången knappade jag in mig själv med mina födelsesiffror, ombads åka en våning upp och sätta mig i väntrummet. Snygg mottagning, många syrror och andra till tjänst, effektiva, trevliga, helt enkelt en stämning redan när jag klev in som fick mig att trivas.

När det var min tur, på rätt tid, så rullade syrran in en snygg stol i undersökningsrummet för mig att sitta i. ”Brukar du svimma?” frågade hon. Det stod så i journalen att jag behövde en stol, tack till omtänksamma Danderyd som noterat det, där jag tidigare har gjort denna undersökning. Tur att jag fick sitta, gungar och har sig och så blir jag vit i nosen, men allt gick bra.

Jag har ju i andra fall rätt hög smärttröskel, vilket läkare och annan sjukvårdspersonal har sagt rätt många gånger genom åren. Men mammografi, det är värre än att föda barn och jag frågade, hur är det, får alla lika ont eller är det bara jag och några till? Det var väldigt olika, många tycker det gör ont och en del föder hellre barn än blir klämda på mammografi. Så svaret blev som väntat vi är olika, det har jag ju alltid tänkt om det mesta, vi är olika.

Men så satte syrran igång och berättade om när hon var gravid och ofta höll på att svimma i kön i affären, tipset hon fick av en läkare som sa att blod lätt samlade sig nere i kroppen, antar hon menade när man kände sig svimfärdig. Då skulle man göra som hon Lanefelt sa knip, slå ihop skinkorna helt enkelt. Det kunde man göra många gånger utan att andra ser att man står där och kniper ihop skinkorna. Hahaha så ser ni mig stå där och se ut som om jag håller på att gå i baklås, då vet ni vad jag håller på med. Självklart ska jag testa detta nästa gång jag vinglar runt.

 

 

 

 

 

Tröga tankar

Några trötta dagar, inser att det är dags att tappas på blod igen, vill ju inte känna mig så här trött i onödan, jag ska ringa och boka en tid imorgon.

Undrar just hur många timmar av sol vi har haft denna månad, fem-sex? Funderar på att önska mig en ljuslampa i julklapp.

I mitt huvud snurrar dotterns flickor som ska vara här lördag till söndag, det är första gången yngsta barnbarnet ska sova borta. Ungarnas önskemål om middag är pannkakor, här ska stekas pannkakor, vispas grädde, sylt, köpas glass, klart som korvspad, här ska smaskas extra till pankisarna. Lördagsmys och tankar om vad vi kan tänkas hinna, tror jag släpar med dem till servettfabriken på lördag eftermiddag. Där kan vi köpa massor av servetter, ungarna kan välja egna att ta med hem. Lite spännande med alla maskiner kan nog sexåringen tycka, sen alla fina motiv hon kan välja mellan.

C4EBD17E-FAAE-4B8F-B9D8-28448BCCB960

Igår kom julklappen som kommer göra succé, tänk er flera barnbarn i kiss och bajsåldern, jag har köpt Bajsspelet till femåringen, han kommer jubla. Jag har alltid tyckt den här åldern när vissa ord känns så ljuvliga för ungar att uttala är en rolig tid, vissa ungar har det lilla behovet, andra blir som förryckta under en lång period. Min pappa sa alltid att jag aldrig hade kommit ur kiss och bajsåldern, undrar just vad Freud tänkte om det?  🙂  Fnissar gott med mina barnbarns orgier i kiss och bajs.

Jag gör duktigt mina fotövningar för att bli av med det smärtsamma i högerfoten, är glad att de flesta rörelser kan göras framför tv:n, blir lättare att få det gjort, komma ihåg det hela. Jag har några tåhävningar kvar som jag ska ta innan jag lägger mig, jobbig rörelse.

Nu har jag möte med John Blund, jag är sist på hans lista, lika bra att lägga sig och läsa i väntan. Gnatt!

Cancerfri och solen skiner

Blå himmel och sol, som om inte bara resultatet från hudundersökningen på Danderyds sjukhus nyss skulle räcka för att få mig lättad och glad.
Hudcancerfri ännu ett år, jag förstod liksom aldrig vad som hände för tre år sedan, blir undersökt första gången och hudcancer hittades på bröstet.

Direkt operation, bedövningsspruta och så satte de igång, ont gjorde det, jag hann inte med, förstod inte alls vad som hände mig. Efteråt kom alla tankar, rädslan for in som en stormvarning, medicin jag äter pga njurtransplantationen ger många av oss transplanterade hudcancer. Jag har läst om andra som inte gör annat än bedövas och skärs bort bit för bit pga hudcancer.

Ännu hör jag inte till de som drabbats på det värsta tänkbara viset, känner det som jag lyckas smita ut personalingången vid varje besök.

Lyckan idag var också att jag kunde hiva in 30-40 pocketböcker till korridorsbiblioteket på sjukhuset, min lilla grej som jag gör för att hjälpa till, glädja andra. Känns alltid så bra att tänka på andra i generös form, ge av sig själv, skänk vidare, tänk osjälviskt, bästa receptet på välmående.

Nu har jag ätit en smörgås och druckit cappuccino, somnar nog tillsammans med Frasse en stund.

Fridens 51D1173D-1BC4-4F34-80F8-B214663C91F8

Sprutor

Skrev ett inlägg igår som jag tog bort. Maken åkte till akuten senare på kvällen med en svullen vad. Vi var båda övertygade om att han hade fått rosfeber ännu en gång.

Men provtagning och undersökning pekar på propp, blev två sprutor och hemskickad för att återkomna idag för ultraljud på vaden, om han nu får en tid, annars tillbaka för ännu en spruta och återkomma på måndag för ultra.

Klart jag blir orolig, känns nästan för lätt att bli utsläppt efter två sprutor, måtte det inte vara början på något jag inte vill vara med om.

Men Norrtälje sjukhus fortsätter att leverera på topp, helt fantastiskt arbetsmetod de har. Den är så bra att andra sjukhus aktar sig för att ta efter …

Mitt röda öga har nu avancerat till ett lämplig inslag till Halloween, så här sitter vi nu  i vår egen lilla freakshow, jag med knallrött öga och maken med en vad som är 4 cm tjockare än den andra. Det är bara Frasse som ser normal ut.

Men jag klagar inte, att vara på landet extratid är alltid en bonus.

Så nu vet ni hur livat det blev för oss en lönedag på en lördag och allt.

Lugn på landet?

54fcd089-b199-465b-9f90-d2fc529e2bbc.jpeg

Denna morgon på landet liknar ingen vanlig ”på landet morgon,” hör hur en tung motor jobbar sig närmare huset, slambilen backar upp på uppfarten. Vid köksbordet sitter maken och pratar via skype med jobbet, själv vinglar jag upp och tänker att det nog är bäst att dra på sig kläderna. I källare dunkar och smäller det, han använder spett för att få loss det med vatten uppmjukade, kakliknande bajsresterna från förrförra husägaren.

Sånt fattar jag aldrig, hur man köper ett nytt system, en förbränningstoa och inte river ut de gamla resterna från mulltoan i källaren, den tar stor plats. För mig är det som om vi skulle behålla förbränningstoan när vi bytte till vattentoa, trångt om saligheten på toaletten, med två toaletter och rester av en tredje i källaren. 🙂

Sen knackar det på dörren och mannen undrar om han ”får vara så fräck att han ber om en kopp kaffe lite senare?” Självklart, men lite ovant att jag inte ens hinner bjuda på det, utan att han frågar, han kom ju nyss. När han senare kom in tvättade han så klart sina händer och sa att han kastar handduken på golvet, bra, tack för det. Jo, jag får lite inre skak i kroppen, här sitter jag med min  bacillskräck, inte utan anledning med sänkt immunförsvar.  Nu satt ”bajsmannen” i skinnfåtöljen med kaffe i näven och fatet med makens frukostsmörgåsar antog gästen var till honom och tog för sig. Det gjorde inget, men kände att det är en sån här människa ”med fräckhet kan man komma långt.” Om han hade väntat två sekunder hade maken erbjudit honom smörgåsar.

Sen skurade maken av handfatet i badrummet, avslutade med ytsprit, vilket han också använde på bordet och fåtöljen där gästen hade suttit. Men så här gör vi inte efter vanliga gästers besök hahaha!

Fick min första giktattack i en stortå igår, värsta värken, så koncentrerat, satt i  sidan av stortån, där knölen av felaktiga skor kan bildas. Fy tusan så obehagligt, fattade inte först vad det var, men sen slog det mig att många njurtransplanterade får gikt, har ju läst om det många gånger i vårt forum. Tursamt nog har jag Alvedon 665 mg kvar, den sort som förbjöds för folk missbrukade den. Sov lugnt senare under natten, så det satt bara i halva natten.

Så ringer mobilen och sonen undrar om jag är kvar på landet? Han har fått ett jobb på ett företag i ”lilla byhålan” på landet. ”Ska jobba där i 2-3 veckor, jag och arbetskompisen kommer på lunch imorgon,” sa han. Samma tid som nästa hantverkare ska dyka upp och börja såga ner den nu tomma mulltoatanken. Sonen lagar ju självklart maten i sitt hus till sig själv och kompisen framöver, han om någon har inget som helst problem med matlagning, så blir det nog resten av tiden han ska arbeta här. Men dyker han upp, så är det bara kul att bjuda på mat.

Men plötsligt hör vi två bildörrar slå igen, då kommer sonen och arbetskompisen, de har varit och kollat på jobbet. Lugnt på landet? 🙂

Jag får åka med maken till Ica idag och handla köttfärs, tänkte göra en chili con carne, som bara är att värma imorgon.

Tjing!

 

Speglar mig i förr som samtidigt är nu

BD226071-12BE-4285-8D92-6D24205FDF41Som jag har längtat att få bara vara här, just här.  Nu sittligger jag här i soffan och undrar var all lust och längtan handlade om? Tänkte väl att vi skulle göra lite i alla fall, åka till något mysigt fik, älghägnet, ta Rulle på en sväng runt om. Men jag tappade något på vägen, energin och jag vill inte, inte ett dugg.

Det far genom huvudet, jag vill bara vara med mig själv, när jag mår så här, inte går det över snabbare när maken är med mig, dynet runt. Jag blir stressad över att inte må bra, nej han kräver inte ett dugg, allt finns bara inom mig. Man borde så mycket, semester, faktiskt vår eller hans sista, nästa år är vi båda pensionärer med evig semester.

Min kropps fysiska svängningar kan mäta sig med vädrets växlingar, från grått till gråsvart, regn och lite muller, till skyfall och strimmor av hopp som solsken. Det löser sig med värktablett ibland och bara ignorera och vänta ut andra gånger. Lite depression light som självklart svävar upp som en heliumballong och försvinner i det blå, när jag måste ut i samvaro med livet.

Jag har många jag vill höra av mig till, men orken att bara ringa, den finns inte just nu. Tvingar mig att ringa mamma, hon är svår att få tag i på sitt rum, många signaler  når aldrig fram. Hon äter, umgås och sitter ute i solen, när vi får kontakt glider hennes lur längre och längre ner från örat och hon blir argare och argare, när hon inget hör. Själv skriker jag ”Dra Upp Luren Till Örat!” Men allt är förgäves, hon begriper inte, muttrar irriterar att hon ”lägger på, hon hör ju så dåligt.” Det är nog en av mina jobbigare stunder med henne, vi brukade alltid nå varandra i telefonen och nu är det borta. Jag har så dåligt tålamod med henne, det där som alltid har funnits där, hennes knepiga sidor, som nu är förstärkta av stroken, seniliteten.

Jag har starka band till min mamma, men som olja och vatten aldrig blir en emulsion att lita på, som en föränderlig känsla som ständigt går ihop för att gå isär. Man föds in i sin familj, personkemin blir väl inte alltid på topp, i det stora och hela har jag väl funnit min plats. Fast jag nog har både sett och känt likheter, har jag varit svarta fåret, inte den typ av vilsegånget får, du kanske tänker på.

Jag var annorlunda bara, syrran var lik sin pappa, som vi växte upp med, jag mer lik min mamma och ändå inte. Om jag var Ö var syrran A, så långt mellan förståelsen mellan oss, syrran var ju mammas favorit och jag var bara obekvämt annorlunda, tänkte för rakt och högt, blev aldrig riktigt bra. Som vuxna umgicks syrran och mamma rätt ofta, jag drog mig nog undan på något vis, kände väl alltid som att det var något fel på mig. Spelade ingen roll att jag var allt det där skötsamma, arbetsamma, duktig flicka idioten, som höll i jular och påsk, med stort dukat bord, mycket omsorg och kärlek för mina närmaste och släktingar.

Äsch, inte hjälpte det inte. Det gnisslade med jämna mellanrum och jag hamnade ofta som ”det där kattfan släpade hem.” Men allt går över om man bara väntar tillräckligt länge, då får man sitta själv och klura på det som var. Inte infekterat längre, mer konstaterande om det jag genom samtal med både min syster, innan hon dog och mamma innan hon blev som nu. Resten får väl bli min egen tolkning, finns ingen som kan störa sig på den, alla är borta på ena eller andra viset.

Som mamma, farmor och mormor kan jag bara konstatera att det inte är lätt att vara mamma, farmor eller mormor. Det gnisslar i samvaron ibland hur man än är, hur man än vänder ändan, är den där bak och i släptåg har man sin uppväxt på gott och ont.

Nu ska jag ta maken och Rulle på en tur till brevlådan, bara måste tvinga mig upp och ut en stund. Lämnar er här i mina funderingar, antar att ni har egna om er uppväxt.

 

Framförallt bakdelen

1FDC6AAE-6BE8-468F-A630-B6A63938F5C3

Här saknas en bit av mitt inlägg, jag har varit och fått fd bölden omlagd. Är på väg hem igen. Idag onsdag ska jag dit en förhoppningsvis sista gång. Jag orkar inte det, men bara måste släpa mig dit igen.

Själv fick jag svårt att ta mig hem, kroppen fick nog och ville inta vågrät ställning, jag hängde som en ostkrok på Rulle, satt i Rulle och kände mig helt uppgiven. Lyckades ta mig till busshållplatsen, rätt buss dök upp och jag knöla mig in bland vagn och annan pensionär på lånad stålhäst från landstinget. Min egenköpta Rulle är så smart att han kan dra in magen så han blir så smal, så det är beundransvärt, bara 15 cm plats tar han i det läget, med ett enkelt drag i en tamp.

Den eviga kampen mellan busshållplatsen och min port fick sällskap av ett stilla regn. Sista biten, hissdörren som jag svär över, hur sjutton den kan vara så tung och otymplig. Väl hemma slirar jag in som vore jag ett fyllo klockan fyra på morgonen, en sån som varken tar sig hit eller dit. Hänger än här en där, lägger mig i soffan, tvingar mig upp, kommer inte längre än till sängen. Där bestämmer sig kroppen för att ligga lite längre och magen knorrar och min fina Gateausmörgås med kalkon ligger kvar i väskan.

Till slut blev det både smörgås och en latte, sen sa min kropp gonatt och jag har inte riktigt vaknat än. Fast maken står och steker torsk i köket, pratar lite med mig, så känner jag att det här med att åka iväg varje dag inte längre är något för min kropp.

Men det kommer jag inte låssas om, Rulle och jag åker bäst vi vill, kan ju alltid sitta i Rulle och vänta på att jorden slutar snurra, vilket aldrig kommer hända. Mitt liv är kort, så det är bara att packa ihop och dra iväg.

Igår hände en liten sak som var ovanlig för vårt land, jag satt och väntade på bussen till min doktor. Fel buss kom, alla andra klev på, men jag satt kvar med Rulle framför mig. Då ropar chauffören skrattande ” kom och åk med, klart du ska åka med!” Jag blev så paff att jag nästan inte kunde prata, ska ta nästa buss, klämde jag skrattande ur mig. Klart han inte var ursprungssvensk, en stor härlig svart kille, jag gillar osvenskt manér. Folk kan ju tro annat för att jag är förbannad på mycket som har med invandring att göra. Själv har jag i större delen av mitt vuxna liv fått höra att jag är osvensk och det har jag alltid tagit som positivt.

Fridens

 

 

Livskvalité

AD159BE1-B89D-4304-ADB7-2018D67AD293

Ibland går luften ur mig, behöver inte i sig vara negativt utlöst, bara av en lättnad, ett inre ”jag tror inte det är sant känsla.”

Träffade min VC läkare igår och jag sjunger hennes lov, vilket jag har gjort i ca 18 år. Jag fick tabletter mot Candidas i min mun och hals, så jäkla hopplöst att vara känslig för just sånt som svamp i munnen, vilket skapas av mitt dämpade immunförsvaret. Jag behöver ta astmaspray enligt testen jag gjorde med lungkapaciteten, vilket ger mig svamp i munnen, alltså sprayen ger mig det. Jäkla hamsterhjul med vissa saker, jag har flytande medicin jag tar när det behövs, men denna gång hjälpte det inte, nu kör vi tyngre batteri.

Vi går igenom min journal och mitt lilla elände med att inte våga/orka ge mig ut, vilket jag inte har gjort i normal orädd mening på många, många år. Men rullatorn har ju på sista tiden hjälpt mig mycket och den beundrades på plats. Sen konstaterade hon att jag behöver en elscooter och tog fram papper att fylla i och skickar remiss till en rehabperson som håller i sånt. Än är det inte klart, proceduren ska gås igenom, men den inre lättnad jag känner, är så stor att luften igår när jag kom hem gick ur mig.

Jag har ju försökt, köpte en begagnad som jag precis får in i hissen med ett trixande jag inte orkade med, inga lätta grejer de här scootrarna, sen att få upp porten när man ska ut och in, blev inget av med den friheten. Jag var helt slut av att bara ta den ut och sen in. Så den har bara stått i hallen, och det jag suckande har saknat var ett litet garage ute med el för laddning, det kommer jag få nu. Jag minns sista gången, jag satt i entrétrappen brevid öppna hissdörren, helt slut och ledsen, jag fick inte in scootern, den stod som en stoppkloss, jag var gråtfärdig.

Då kliver en av mina favorityrkesmän, den svenska hantverkaren in i porten, ”frågar om han kan hjälpa till?” Det tog honom två sekunder att få in den, stark som friska är. Jag grät när jag kom hem, grät över hopplösheten, grät över frustrationen, kände mig så värdelös.

Tänker att det nu blir en uppfylld dröm och jag längtar, ni vet Kupan öppnar nytt, inte sant att jag kan ta mig dit själv framöver, vårt centrum, sjukhusets fik, stora bryggan där det nu finns en glassbod, hälsa på sonen med familj. Bara åka ner till strandpromenaden och sitta där och njuta med kaffe, korsord eller stickning. Jag känner sån lättnad att jag blir blank i ögonen. Detta är något jag har drömt om, har försökt att hjälpa mig själv, utan att lyckas.

Som om inte det var nog upplystes jag om att det fanns ett bidrag jag har rätt till, för mitt köp av rullatorn. Så mycket jag inte vet, är inte så ”om sig och kring sig” som en del andra, som vet alla sina rättigheter.

Nästa vecka blir jag uppkopplad till en blodtrycksmätare ett dygn, vi har pratat fram och tillbaka läkaren och jag, de här autonoma sjukdomarna är knepiga. Den medicin som ev finns att tillgå mår man skunk av, det har jag läst, sen funkar det mesta mediciner inte med min livsviktiga medicinering för att njuren ska stanna kvar i mig, inte avstötas.

Så jag kommer framöver få ett jättelyft i mitt liv, snacka om livskvalitén kommer höjas för mig. Trots yrsel, blodtrycksfall och svaghet i kroppen.

Som ett dammkorn i rummet

synliggjort av solstrålen

far jag invärtes omkring

i mitt eget lilla kosmos

av lycka

 

 

Ny journalsida

Bilden är två svenska huvudlösa politiker

Ibland strular det till sig och trött blir jag på tramset runt min kropp. Jag har haft ont i sidan på min tunga i många månader, tittar, men ser inget speciellt, lite blankt, aningen rött.

Bokar tid hos tandläkaren, det gör ont på samma vis som när en vass tand skaver. Men han säger att det inte är någon tand som skaver, utan jag har fått något icke smittsamt, autonomt som heter Lichen uttalas Licken. Så ”jag skriver en remiss, så du får hjälp”, sa han.

Efter många veckor blir jag uppringd och erbjuden att komma dagen efter … visade sig att det var en privat läkare och att bara gå dit och gapa skulle kosta tusen kronor. Nej tack, sa jag och tänkte att jag ringer min husläkare, då den här Lichen tydligen behövs hållas koll på varje år och min husläkare kan jag lättare ta mig till än till stan.

Men min husläkare lyckades jag inte komma fram till på telefontiden förra veckan, i måndags gick just hennes telefontid bort pga röd dag. Ringde syrran på mottagningen och fick veta att min läkare är borta imorgon, på sin telefontidsdag. Knöligt, antar att jag fått Licken för mitt nedsatta immunförsvar och behöver dunderkuren att skölja runt i munnen i ett par veckor.

Nu stänger jag akutjournalen för denna gång. Är jag trött, blir jag trött på min kropp?

I söndags var vi in till mamma på visit, då passade jag på att fråga om Rulle, namnet från barndomen, vad mannen kunde tänkas heta, för Rulle kan man väl inte döpa sin unge till? Stackarn hette Rudolf, då var nog Rulle att föredra. Det är nu min rullators namn hahaha!

Fick en bekräftelse på min kommande pension 8.094 i månaden och så har de mage att skriva ”skatten ska dras på den summan”. Men hur tänker de? Just det gör de inte, fattar. Jag minns att jag redan när det här ”nya pensionssystemet” kom i dagen sa ”att vi kommer bli så lurade,” men det fattar inte folk. Jag tillhör den årskull som först skulle drabbas, när det nya skulle gå in, snarare slå ut.

Men jag tänkte mig för och tog en privat försäkring som kommer gälla i fem år. Så med den och lite andra småslantar från Kåpan och gud vet vad de heter alla fonder som har tagit hand om mina surt förvärvade pengar, så tänker jag inte klaga än. Men de som då bara får så lite skitpension, de tycker jag synd om. Ett är säkert, de som föddes på 30-40 talet har det gått bäst för med pensionen, sen las det om lagom till det var femtiotalisterna tur att gå i pension, kommande generationer tycker jag ännu mer synd om. Lite bättre hade det nog blivit om jag inte blivit sjuk så klart, det är inte gynnsamt för ekonomin.

Sen icke att förglömma att maken ännu jobbar och har lön och sen bättre pension än jag någonsin kommer få. Men de som är ensamma med sin hyra, räkningar, mat hela altet, de måste vi ju hjälpa på något jäkla vis. Hur nu det ska se ut? Spelar ingen roll hur vi röstar, vad vi påpekar är fel. Oavsett regering är det bara politiker med selektivt förstånd, utom när det gäller att fylla sina egna fickor, då har de inga förståndshandikapp.

Japp, ännu en dag med sol och sommarvärme.

 

 

 

Fullt upptagen av mig själv

Helt snöfritt är det här hemma efter helgen, vi lämnade stugan med ett redigt snötäcke runt om. Jag gillar ju snö, men nog var det lite befriande att kunna gå utan rädsla för att halka. På vägen hem svängde vi in på Coop, för jag hörde om en så god kräftsill av märket G, som jag vill pröva. Inte hann jag långt där inne förrän min jäkla mage bara blev hopplös … ”Har ni kundtoalett”? ”Nej, men det finns en toalett utanför kiosken”. Näää, dra mig på en kärra, men nöden har ingen lag, finns väl inget äckligare än dessa ”lägg 5 kr i mynningentoaletter ute”. Det var verkligen äckligt, jag gelspritade halva inredningen, satt som i luften, fy så jobbigt. För min del blev det inget mer handlande, jag flåsade till bilen på skakiga ben och sa till maken ”kör mig bara hem, ska fan leva”.

Jag ska inte för allt i världen göra ett inlägg utan gnäll om kroppen, det är nog förbjudet för mig. Skovet med fibro är det värsta jag någonsin har haft, jag har slutat på gymmet, det blev ju som vanligt bara pannkaka av det hela, med min kropp som klappade ihop totalt, in i detta hopplösa skov. Som om det inte räckte så har jag haft en redig magkatarr i helgen, jag har mutat katarren med Samarin vilket verkar hjälpa bäst.

Jag har såklart dessa Omniprazol att ta, men som vanligt kommer media med feta rubriker om att de är så farligt att hämma magsyran, jag ska kunna få infektioner i tarmen, men visst, tarmen den jäkeln, vad kan inte den hitta på. Sen kunde man få lunginflammation och så dö i något med hjärtat. Kan fan hålla reda på alla larm, vad vi som behöver mot värk … samma visa med värktabletterna Alvedon 665 som jag rätt nyligen fått mot eländesvärken i kroppen, nu dras de in.

Hahaha tro för guds skull inte att jag är klar här inte. Huka er, nu laddar kärringen om. Höger tumme, redig artros som legat på topp sista halvåret, är i sitt svullnaste, mest värkande esse och har sina ganglionknutar som aldrig verkar svullna av. Sedan ett tag har jag raka vägen upp från tummen någon slags svullen, värkande inflammation i underarmen, kanske senskideinflammation eller vad sjutton det kan vara. Så min högerarm med mitt skrivarfinger har det jobbigt med skrivandet, jag försöker skriva med vänster pekfinger men det går så sakta. Bara så ni vet när kommentarerna minskar.

Jag ska ringa min husläkare på hennes telefontid på torsdag, hoppas hon kan sätta lite kortison i underarmen, skriva remiss till reumatologen eller ortopeden så de kan få sätta kortison i tummen så det blir rätt, hoppas det funkar. Sen måste vi komma på vad jag ska ta för smärtlindrande, jag som alltid varit så försiktig med sånt. Tycker jag har blivit sjukare efter att jag har vant min kropp med smärtlindring, fått mer ont menar jag.

Så där ja, va, har det hänt något i världen som inte handlar om min kropp?

Inte för att jag riktigt orkar det, mest för att jag vill och har lärt mig att fläckvis vara lite smart med orken, så ser jag nu tillbaka på en hysterisk vecka. Det har passats små barnbarn, umgåtts med det äldsta barnet och planerat födelsedag för min mamma, varit till landet, bjudit yngsta sonen med familj på middag, varit på hudmottagningen och fått några födelsemärken borttagna för säkerhets skull och så kalaset då för mamma på söndagen på väg hem från landet.

Denna vecka har fått smyga igång, orken tog slut i måndags och värken nockade mig, men nu är jag snart någotsånär igång igen. Imorgon ska jag till frissan, hon får tvätta håret och föna till det, jag fick ett födelsemärke borttaget som är precis vid hårfästet vid örat så jag behöver hjälp med att tvätta håret utan att blöta ner stygnet och såret. På torsdag börjar galenskapet igen, till distriktsköterskan och ta bort stygnet, de andra ska sitta en vecka till, på samma gång ska jag få influensavaccinet och sen gå till labbet och lämna ett blodprov. Nästa vecka ska jag till njurmottagningen och tappas på blod med för högt Hb samtidigt som jag förmodligen kommer få intravenöst järn för för lågt järnvärde. Efter det vill jag inte träffa någon mer vårdpersonal på länge.

Imorgon var det tänkt att dottern med minsta pyret skulle komma hit men entrén är avstängd, de lägger in golvet nu vilket gör att vi får gå in i grannens port, ner i källaren, gå i gången och upp i vår hiss. Låter inte klokt att ställa in besöket, men det är precis så här min ork beter sig. Vi bokade om besöket till nästa onsdag och det är så klart den morgon jag ska tappas på blod, brukar bli en yrslig dag. Men så där är mitt minne, helt hopplöst vissa stunder andra kan det glimma till och vara både till stöd och glädje.

För övrigt känner jag mig mest tom och tråkig, har ingen större lust att skriva, eller för den delen att äntligen städa klart i hobbyrummets högar, eller rensa ur min garderob, sortera ut pocketböcker som ska lämnas till korridorsbiblioteket på mitt sjukhus, ta ner gardinerna, ringa och boka fönsterputs, det sista har jag hållit på med i flera veckor, hur svårt kan det vara att samla sig, fokusera och få något gjort? Som om skallen ligger i en korg på sidan om, helt omöjlig att få kontakt med. Det finns bara en sak jag alltid verkar klara av och det är att sticka vantar och strumpor, så lätt att sitta rakt upp och ner med stickorna.

Så nu jag fortsätter jag kvällen med mina stickor …