Förbenat efterhängset duschdraperi

595FD786-862F-4435-88D5-6B5F3BD93CB7

Alla kan tappa resåren och behöva lite extra hjälp. 🤣

En sån underbart strålande solskensdag, sommarkänslan fick mig att sitta i solen längre än jag borde, borde inte alls. Men kunde bara inte låta bli att låta mig omfamnas av ljuset och värmen. Jo, men jag höll ihop klänningen över bröstet och funderade på att hämta en sjal … har ju tagit bort början på hudcancer på bröstet en gång och kollas varje vinter. Känns inte rätt att ta hudklinikens tid, om jag inte hjälper mig själv, sköter mig. Jag får det av medicinerna, så det är ju inte så där värst mycket jag kan göra, mer än sitta i skuggan.

Men så intensivt fåglarna sjunger och jag lyfts i själen av deras toner om bråttom, bråttom, samla ihop allt till vårens bon och nytt liv. Livet vaknar där ute igen och jag kan inte annat än avundas allt som så skickligt startar upp varje vår. Att livet kommer fortsätta oavsett om jag, eller vi människor finns här. Det är nog många som inte inser hur lite/inget vi har med naturen och djuren cykler att göra. Har vi med det att göra är det mest negativt sorgligt nog, fast vi finns, alla vi som vill väl och alla de som verkligen jobbar för att hjälpa till med djuren och alla arters överlevnad.

Efter sex veckor på landet mår jag strålande fläckvis. Kroppen hittar på lite varianter som jag får klaga över, men psykiskt så är jag i stark balans. Finns bara ett som är riktigt uselt, jag rör knappt på mig. Maken går ju långt med Frasse ett par gånger om dagen och själv har jag vuxit fast i soffan. Konditionen är usel och jag vill inte säga att det bara är mitt fel, hahaha hur låter inte det? Vad jag vill är underordnat vad kroppen klarar, är den yrslig och  svag i knäna, så blir det inte mycket gående av. Veckan jag var ensam med Frasse var tuff för mig, att vara på G hela den vakna tiden. Alltid knappt om tid till nästa promenad, några utesvängar var tvingande bli lite längre för Frasses skull och jag kastade bollar, rackarns bollar. Detta lakade ur min kropp och den blir ju inte direkt piggare som jag kunde önska, det var en tacksam kropp som jublade när maken kom hit.

Corona? På ett vis är jag trött på allt som skrivs och pratas om eländet, men lik förbenat dras jag till rapporteringen. Själv har jag inte varit in i en affär mer än apoteket en gång för några veckor sedan. Det är maken som sköter all handling med skyddsvantar på och mig i bilen görandes korstecken för hans skull. Än har vi klarat oss tror vi, kanske hör vi till de som inget märker av eländet, vet jag ju verkligen inte.

Nu har jag ännu en vän som opererade hjärtat och blev dålig efter det, någon slags infektion i benet, där de hade tagit en bit av en åder till hjärtat. Som om inte det räcker fick hon och maken corona. Så nu ligger hon isolerad på NKS, tror nog att de flesta av oss nu känner någon som blivit sjuk eller också dött.

Jag har en irriterande upprepande upplevelse som jag vill ha hjälp med att klura ut svaret på, varför det gör som det gör. När jag duschar har jag duschdraperi runt själva duschutrymmet, detta förbannade draperi som kletar sig fast på mig, det är så äcklig känsla. Jag ryser och muttrar, inget hjälper, jag har inte så stort i duschutrymmet,  men varför måste det klistra sig fast på min kropp. Böjer jag mig ner kan du ge dig sjutton på att det fastnar mellan skinkorna när jag reser mig upp. Åhhh detta efterhängsna äckliga draperi, som åker i tvätt ofta som straff.🤺 Attack!

Nu ska vi äta en gryta till middag, sen ska jag mata min nya surdeg med vatten och mjöl, imorgon ska jag baka med den för första gången.

Önskar er alla en bra vecka, imorgon ska jag till Hallstavik och ta 3-månaders kiss och blodproverna. Blir inget möte med min njurläkare, vi har telefonmöte nästa vecka om provsvaren.

🌺❤️🌺

 

 

 

 

Isolerad på Karolinska

83CEDCE1-7C29-48F7-9C00-6C4C107C077F
Igår var det fart på tantaluringen, tog tag i barnbarnens alla leksakslådor de har hos oss. Sorterade ut skräp och trasiga leksaker, torkade ur plastlådorna, kände mig nöjd. Sen åkte gardinerna i rummet ner, allt ut på altanen, dammsögs och skurades av. De sista tyngre sakerna skötte maken. Jag hittade nämligen en levande liten randig mal i plastlådan med ritpapper och målardon. Då blev det rys och frys i mig och skurkärringen tog över, och dirigerade maken till slutklämmen. 😁

Nästa rys och frys var när jag upptäckte första fästingen på Frasse, ”den var död sa maken” som plötsligt blev obducent efter att jag lekt kirurg och tagit bort den. Så vi gav Frasse första tabletten mot fästingar igår.

Här händer inte ett smack värt att skriva om, närmsta grannens fru har flyttat in i deras kåk, inbillar mig att hon ligger isolerad i corona, då hon inte ens syns rökandes på sin altan. Jag oroas, undrar varför hon körde hit, är det inte bättre att ligga hemma, där maken kan hålla lite koll på henne?

Idag kör min kropp med sin ristande huvudvärk, den kommer med jämna mellanrum, idioti rent ut sagt och så onödigt.

På tal om huvudvärk så pratade jag med en vän igår som ligger isolerad på Karolinska med corona. Både hon och maken åkte dit, kraftig huvudvärk och slemmigt i bröstet. Men min vän som för några veckor sedan opererades i hjärtat, de tog en bit från ena benets vener och använde det i hjärtat. Så klart fick hon var både i bröstets sår och i såret på benet. Så de har öppnat såret på benet och skrapat ur, vilket ska göras igen. Men hur stor otur kan man ha? Tänk att ligga där isolerad i eget rum vecka efter vecka.

 

Vi har ett yngre par med två små barn på vår gata. De har byggt en avlång trekant av smalare trädstammar till ett litet bo, som står vänd ut mot vägen. Där står ett stort troll och min tanke direkt var att leta upp ett litet penntroll och ställa in som överraskning till barnen när de kommer ut nästa gång. Så nu vet ni varför jag började städa barnbarnens leksakslådor.

Idag skiner solen och jag ska sätta mig på altanen och njuta lite senare. Min femte vecka på landet och jag trivs bra. När vi tröttnar åker vi hem till stan och isolerar oss där, men än möter jag gärna våren här ute.

Det gnager i själen

A2727077-D5BA-4D26-95B5-ACC0D9EECA0A

Snubblar upp, nyvaken och halvt blind, ser att det är ett riktigt snöoväder ute och Bore har målat landet vitt. Det är mys på hög nivå, fast jag vet att det imorgon säkert har smält undan. Flåt, till er som drömmer vår, sol och värme. Men det kommer var så säker, lite aprilväder får man räkna med.

Själen jublar som ett barn, minns ni när ni satt inne som barn på morgonen och snöovädret höll på utanför fönstret? Hur brått ni hade att ta er ut, pjäxor, åka kana, skidor, T-fat eller kälke och bara öppna munnen ut med tungan och låta flingor smälta på den.
Röd i ansiktet och små snöbollar på Lovikkavantarna och inuti fanns det fuktiga små bollar av ull jag pillade på. Vantarna kunde bli väldigt blöta till slut, rena sänken på händerna, eller som stora snöbollar beroende på vädret.

Men jag tänker sitta inne och titta ut, kroppen gapar och gnäller för andra dagen, ont här och där. Stapplande gång, utan normal muskelkraft i benen. Så vid lunch kokar jag soppa till maken, dukar upp, under tiden han går ut med Frasse, tur som en tok att Frasse har honom, 4-5 km rantar de iväg. Men idag vill nog inte Frasse gå så långt och säkert inte tvåbeningen heller.

Nu är jag isolerad för tredje veckan, sedan maken kom hit har jag inte mycket att klaga över. Han sitter i ungarnas stuga och jobbar hela dagarna.
Nu sover han i vårt hus på nätterna, fast i gästrummet, tänker om han blir sjuk på natten, att det är lika bra han ligger i eget rum och så får han flytta ner till ungarnas stuga igen i så fall.

Ingen mänska kan ju fatta hur och när man verkligen blir smittad med detta jäkla virus. Men jag inbillar mig att jag har ordning på oss två här ute i spenaten. Nu har vi också beställt mat och betalt via nätet, bara att hämta kassarna.

Jag känner mig liten, utsatt och rädd för detta osynliga monster till virus. Mamma på sitt boende, de är ännu friska, men tänker om alla blir smittade, hur gör de arma anställda som säkert inte har några skyddskläder att tala om? Sticker de då, som de gjorde i Italien eller var det Spanien?

Sen denna återkommande oro över mina barn och deras barn/familjer. Inte nog med att jag inte får träffa dem, krama om dem, ha de yngre i knät.
Tiden går och jag är så rädd att någon av mina närmaste blir sjuk, att inte kunna vara där, sitta där, krypa ner i sängen om det är någon av de små allra bästa jag har, som blivit sjuk, Inte kunna hålla om … dottern, sonen.

Sen går ju tiden och den är värdefull, inte sjutton vet jag hur lång tid jag har på mig med mina barn, barnbarn, oavsett corona.

Tänker att jag växte upp med Röda faran i medvetandet. Men det är Gula faran som verkligen är farlig, med sin befolkning och deras gräsliga marknader med levande djur. Det är inte djuren fel, utan människorna som säljer dessa tama och vilda djur. Visst är det uselt av Gula farans ledare att inte totalt förbjuda dessa marknader med djur.

Nu drar det ihop sig till lunch för er, själv tänker jag börja med frukosten och snart även lunch till maken.

Ha det bra, tvätta händerna, sluta andas, nysa och hosta så kommer vi alla överleva.

 

 

Lugnet la sig

Imorse drog vi runt första turen på tomten och närmsta väg, regnet ömsom strilade och öste på. När det viktigaste var gjort sprang Frasse till ytterdörren och väntade in mig som lufsade i ett tempo passande en nyvaken tant med nattlinnet på under kappan, en tant utan brådska.

Just nu känner jag mig så lättad, inte nog med nyduschad, även tvättat håret och det gör jag inte lika ofta här som i stan. Efter några veckors dividerande om det här med isolering för min del och hur vi skulle göra med maken som ännu jobbade, fast han i mitt tycke har ett jobb som passar utmärkt för att utföra i hemma. Efter samtal om hur produktion och allt annat skulle läggas upp ringde han mig och sa att han skulle jobba två dagar hemma och sen en dag på jobbet. Då blev jag mållös som omväxling, vad är det han inte fattar? Tror han att alla andra kan bli smittade, men inte han?
Båda ungarna hörde av sig och kände att så här kan det inte vara, sonen pratade med sin pappa, som tack o lov insåg att han inte tänkte hela vägen ut. Så nu blev det omläggning i planerna och jag blev så lättad. Tusen tack mina älskade ungar, för att ni hjälpte pappa er att tänka klart.

Så nu kommer han att jobba hemifrån. Han kommer bo i ungarnasB166F286-DADA-43F5-BA21-7974ADCE02E4 stuga och jag i vår. Vi kan sitta på altanen och prata, fika om vädret vill, gå en promenad allt med tillräckligt avstånd mellan oss.

Frasse kommer få långa promenader och jag får väl laga mat åt oss och ”ställa på trappen” till maken, sa jag till honom och så skrattade vi. Nu har vi båda bokat av tandläkare, läkarbesök, städning och allt annat. Jag ska kolla upp vilka som kan skicka hem varor framöver.

Nu snackar Frasse så vi ska ut.

 

Farmor ställer inte upp

Igår ringde jag till vår son …

Gud så svårt samtal. Jag har ju redan berättar att jag är väldigt rädd för coronaviruset. Nu på lördag var det meningen att vi skulle passa alla tre över natten och jag har ångest och en massa tankar om viruset. Min T går ju i skolan och i vårt område bor det mängder av snorrika människor som ständigt åker utomlands på alla tänkbara lov och Italien var ett stort resmålen.

De två första dagarna efter sportlovet saknades det många barn sa T, men sen kom de tillbaka. Sen har jag funderat fram och tillbaka,  vad gör man med sin oro när man som jag både har astma och nedsatt immunförsvar? Jag har aldrig varit så rädd någonsin för någon sjukdom tidigare. Jag vet ju att många njurtransplanterade ständigt hamnar på sjukhus för sånt andra klarar av hemma. Men jag har klarat mig, fast det var nog bra nära när jag fick magsjukan.

Jo,sonen förstod mig på ett vis sa han, men hur tänker jag framöver i sommar? I sommar? Jag har fullt sjå med nutiden … vi kan väl träffast ute säger jag, för han menar på landet. 

Men de som har smittats i Italien har ju varit ute och blivit smittade, sa han då. Snacka om att göra livet surt för mig. Känns som om han vill trycka ner mig, inte förstå eller egentligen vara rädd om mig, få mig att må sämre, jag är en dålig människa känslan ger han mig, jag ska ifrågasättas.
Jag ska liksom stå till svart för att asiaterna äter en massa skit och staplar djur på marknader. Vad ska jag säga, vad förväntar han sig?

Så jag säger, ”men kom över med ungarna på lördag” (för, helvete tänkte jag,  bara du känner dig nöjd.)

Men det ville han minsann inte ha på sitt samvete om jag dog. Han skulle fixa en annan barnvakt. Jag drog till med att pappa kan ju komma ner och passa dem. Då höll han på att smälla av över hur inkonsekvent jag tänker, det gör jag för jag hukar under rädslan för att dö och skyldigheten/lusten att passa mina barnbarn, skyldighet för att jag har lovat passa dem.

Skit samma med kärringen, bara jag får uppmärksamma henne på alla logiska feltänk hon har och hur menar hon, ska vi aldrig träffas? Det här kan ju dra ut på tiden.

Så urbota korkat att jag inte har något svar på när influensan går över, att jag inte har mer än min larviga, säkert otroligt överdrivna barnsliga rädsla, att dö.

Ingen kan som han få mig att känna mig så värdelös, den där ilskan, jag duger så sällan. Att alltid bli ifrågasatt när jag säger nej till något eller inte håller med, det har skapat en ovilja att ringa om annat än det som bara sjunger ja ja och varsågod.

Jag sjunger ofta mina barns lov, men i ärlighetens namn, så tror jag det finns diverse gråtoner i alla föräldrars ungar, precis som det finns i föräldrarna. Det går att ha ett i bästa fall vuxet förhållande till sina barn, för det mesta, men kompis fungerar mindre bra. Då åtminstone jag inte kan säga vad jag vill till mina ungar, utan att det där mamma/barn förhållandet flyter upp. Vänner förstår vad jag säger på ett mer  opersonligt vis, de drabbas liksom inte personligen av min åsikt eller mitt tänkande högt. Men ens barn … minerad mark och sällan är det väl helt smidigt i kontakterna.

Alltid är det en eller båda som har sitt tänkande om mig eller om varandra, de tänker att de minsann skiter i att ställa upp eller tycker att man ställer upp, vilket inte har fått tillräcklig uppskattning av varandra. Som morsa hamnar jag mitt i smeten, jag ska inget säga, helst alltid hålla tyst. Men hålla med senaste talare får jag göra …

E7B8CBC0-265E-460A-863E-6A6748DCC0B3

Jaha, inget upplyftande inlägg, men jag tror många av er känner igen sig, det är inte lätt att vara släkt det ska gudarna veta,

Så nu är jag mindre omtyckt för att jag inte tänker så logiskt som jag borde. Det kan jag skita i, men att inte ha mina barnbarn här som tänkt, det tar djupt i mig. Sen kommer väl kommentarerna, pikarna komma om jag nu vågar träffa dem på landet framöver.

Denna förbenade utbrändhet som skvalpar

Igår kväll stod jag under himlavalvets kupol och bara njöt av stjärnhimlen. Nog är det mäktigt att få stå där, som den lilla människan och slås av det oändliga i jordens historia och att  ha fått ta del bråkdelen av en sekund. För så kort som ett halvt andetag, är vår gemensamma tid vi vandrar här.

Bara tänka på alla generationer före mig som har stått som mig och hänförts av detta storslagna varande.

Ännu en galet tidig morgon, dra på kläder, koppla långrepet, klampa ut på altanen och säga åt Frasse, ut med dig, Varsågod! Men han står kvar vid min sida och verkar inte ett dugg kissnödig, jag manar på honom, men han vill ha sällskap av mig. Så det är bara att snubbla iväg med honom runt tomten, som är rätt stor som tur är. Jag är inte vaken alls och tillståndet känns som tortyr. Maken sköter alltid denna första tur, så jag får vakna och gå upp i min takt. Nästa tur är till lunch, men nu är det mest ut och in hela dagen.
Igår satt jag på en stor kudde på ljugarbänken med ett korsord i näven, solen bara svämmade över, Frasse med sitt långkoppel vågade lämna mig några meter ut på gräsmattan.

Idag ännu solfritt med tveksamma mycket små snöflingor, som långsamt dalar ner till ett intet på marken.

Men hur mår jag? Häromnatten funkade inte belysningen i sovrummet, så jag låg med pannlampa som skavde i några timmar. Igår var det dags att kliva upp på en stol och kolla in det gamla proppskåpet. Jag bytte det som såg trasigt ut och inte hjälpte det … lappen talade om A B och C men på proppskåpet stod inte vad som var vad, vågrät, lodrät hur fasen läser man sånt. Plötsligt står jag där och upptäcker att allt som funkar är handdukstorken i badrummet.

Jag blir så stressad att hela jag skälver, jag kliver upp och ner på stolen i hallen framför proppskåpet. Propparna av större kraft tar slut och jag fotar skåp och informationspappret, skickar det till sonen som skriker på mig att ”lugna ner mig.” Svetten rinner om mig, jag är totalt blockerad, hör inte riktigt vad sonen säger, men får liv i belysningen i sovrummet. Stressen den för min del farliga efter att ha gått i värsta väggen vid millenniet, bara tar för sig allt den kan. Jag har ju varit ovanligt svag efter förkylningen och sen magsjukan, det räcker för en hjärna som ballat ur ordentligt en gång, som aldrig verkar bli sig lik.

Vraket jag, darrar så jag knappt kan få in propparna, sonen ber mig att göra olika saker och svara på frågor. Jag vill bara gråta, skrika och dö … fattar att ni tänker dramakärring som överdriver, men jag blir så fysiskt slut, att jag helt enkelt inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så min kropp reagerar när utbrändheten tar över.

Maken rings av sonen, jag ringer också, vet inte att sonen redan ringt, nästa man som säger att jag ska ”lugna ner mig.” Det är så svårt att förklara paniken jag får mitt i svagheten i kroppen. Bara tanken på att ringa en ”året runt boende” granne får mig att vilja lägga mig ner och dö. Inte för att be om hjälp, men för att jag inte orkar ringa och se sen gå till dem och låna proppar. Med makens hjälp hittar jag fler nya proppar. Jag byter hit och dit och plötsligt går kyl, frys, tv och all belysning fungerar.

En spik säger sonen och maken och en massa annat säger de, jag minns bara spik. Nu ska vi byta till ett nytt proppskåp, jag vill överhuvudtaget inte uppleva något som helst överraskande konstigheter  i mitt lilla vardagliga liv, klarar så uselt av det.
Men som dottern sa igår kväll, ”Du klarade av det!” Men priset är förbenat högt och jag kommer nu vara etter värre känslig en lång tid framöver. Allt tar sån orättvis lång tid att få ordning på, med kroppen min, för att inte tala om hjärnan, ja den blir det aldrig ordning på igen när stressen tar över.

E054DF53-6EE1-4C4E-A96E-521088700FF6

Jaha, så lyckades jag öppna min ”sjukjournal” igen, ledsen om jag gnölar och gnäller här inne. Det är som det är, jag borde nu stänga igen paddan och vila hjärnan både från skrivandet, läsandet och reaktionerna alla skitnyheter ger mig varje dag. Jag är otroligt rädd för Coronaviruset, för naturligtvis är just jag och min slitna immunnedsatta kropp just den som Corona vill flytta in i och ta livet av, jag tillhör de där som dör av skiten. Här finns det mer att tillägga, men jag lägger av nu, får vara nog med tankar, gnäll och oro.

Nu ska jag fixa frukost, Frasse sover som en stock efter sin frukost, i min säng så klart.

 

Pölsa

Solen igen och idag  gick det bra att ta sig ut och runt, suttit i solen och borstat pälsen på Frasse igen, så härligt med ljuset.

Mår bättre, det gör mig så lättad. Igår ringde min njurläkare och konstaterade att jag hade kanonresultat på senaste proven. Det var före magsjukan, men så tacksam är jag för varje månad njuren stannar kvar och gör sitt jobb.
Vi stannar hemma även denna helg, jag vill bara ta det lugnt, får nog ringa en av året-runt-boende grannarna och höra efter så inget träd har blåst ner på fel ställe.

Om jag säger att jag håller på och kokar pölsa så fattar alla att jag börjar må så mycket bättre. Denna gång kokar jag fläsklägg för 20kr kilot, en redig bit kokar med buljong och lök. Sen ska lökar hackas och stekas, lite sirap och kryddor blandas med buljongkokt korngryn. Blanda, smaka av och servera med kokt potatis och rödbetor.

Fredag och livet landar för ett tag, tar jag tacksamt emot. Ha nu en skön helg!

Här en favorit, så söt!

8C813954-FE4D-432B-9A27-0DD96381290F

Mot en stund i solen

En solig dag, känner mig ännu så svag och dessutom orolig i magen, sjutton sån tid det tar för min kropp. Igår blev det en flopp när jag var ute med Frasse, jag hade min svimmigaste dag på länge, så att gå ut med hund var ingen höjdare. Naturligtvis mötte vi två hundar, den första lyckades jag behålla auktoriteten, men sen kom killen med svarta hunden när vi rundade huset och Frasse blev bananas och jag som bara måste sätta mig på närmsta bänk kände mig svag och desperat, sånt känner hundar direkt.

Så klart jag klarade att ta mig runt sittande på bänk här, bänk där, från baksidan av huset in i grannhusets hiss, satt i den. Utanför grannhusets port, satt på bänken och så in i min port och satt på brädan i hissen. Väl hemma vilandes en stund, reste mig och då höll det inte längre, kastade mig ner på alla fyra på golvet och la huvudet i mattan. Lägga sig ner vill jag undvika, ska ju upp igen och det är rena OS för min kropp. Kryper till soffan och lägger mig där, så förbenat tacksam att jag klarade mig till vi kom hem.

Men idag, känns det lite bättre och solen som jag längtat efter gör sitt bästa, ska ta med borstar och annat, måste borsta ur Frasses päls.

Annars händer inte mycket, jag lyssnade på vacker musik men slutade med det, bara grinar och det tar jag som ett tecken på att jag är svagare än vanligt på alla vis. Men det är bara att hämta upp sig själv via knäna, så det går över med lite tid.

Igår pratade jag med min vännina som har legat på sjukhuset så länge, hon är hemma nu, med hela havet stormar som väller ut och in för att vårda, hemtjänsta och rehabilitera henne. Hon borde fått komma på ett rehab några månader så klart, men vi vet alla att det blir billigast för kommuner att bara stänga ner sånt folk är i behov av. Allt ska skötas hemma av i första hand den stackars maken i detta fall, sen resten av det billigaste alternativet efter en hemmaboende anhörig som man så gärna sliter ut.

Jag ska vänta några veckor sedan tar jag med Frasse och går över på en fika, bakar och tar med något.

Nu ska vi ut i solen!

29338CCE-18D9-4C45-A890-6EC9317CA405

Nästa man till rakning

Imorse vaknade jag av att tanken ”hunden kan väl inte andas så?” När man är övertygad om att maken är på jobbet, blir det konstigt att höra honom andas bakom min rygg. Han berättar att han har mått illa hela natten och bestämt sig för att sjukskriva sig. Ännu mår han bara illa och med tur blir det kanske inget mer för honom. Gud så jag hoppas på det, jag lider av ångest av att höra andra kräkas. Det blir hörlurar på och så får jag lyssna på politiskt långrandigt babbel eller poddar. Bara det pratas, så jag inget hör.  🙂

9A2EF136-1322-4786-942D-16E304B319D9

Då stämmer det att jag blev smittad när vi var hos veterinären, ingen mat har varit dålig och det känns skönt att mer få en bekräftelse på hur det har gått till. Oavsett vilken typ av influensa det nu är, så vill jag inte tro att jag fick vinterkräksjukan, den fan ska jag vara immun emot. Har aldrig haft den, inte min man heller eller mina barn vad jag vet, fast de drabbas ibland, när deras ungar kräks, av vad det nu är. Mest sonens fru som inte verkar ha genen och de två barn sonen har med henne som ständigt kräks. Vår son verkar oftast klara sig och min T, vilket välsignelse det är med genen.

Nog om det, jag har min första mer normala morgon, drack lite kaffe till smörgåsen, inte var det helt ok, men jag överlever. Jag vill passa på och tacka er alla för empatiska rader under mina sjukdagar, jag har inte orkat skriva svar. Sjutton så kass man blir av influensa och det där att man inte kan äta som folk efteråt är ju också egentligen självklart, men oväntat. Ännu är magen inte normal, men några dagar till så slipper jag nog bajsa senapsgula flytande korvar vilket tydligen har med gallan och levern att göra efter ett magsjuka, färgen menar jag. Förlåt om jag blev för rak just där.

Nu ska jag försöka ta mig upp.

Fridens!

Magsjuk på alla vis

Jag som i stort sätt aldrig blir magsjuk åkte dit i natt så det inte var klokt. Kräkts har jag gjort några gånger i mitt liv, men att det kommer från båda håll var en ny upplevelse. Höll på till sex imorse, sen har jag skakat och varit så försvagad att jag bara har kunnat sova. Maken stannade hemma idag och tog hand om Frasse och mig, han har skypat med jobbet och de var så nöjda med att han inte kom in till jobbet. Vi har pratat igenom det jag har ätit de sista dagarna och det blev vi inte klokare av, eftersom vi oftast äter samma mat.
9534E821-A256-4849-B830-B00348C003FD

Vår dotter tror att jag blev smittad hos veterinären, eftersom jag inte har träffat annat folk, inte handlat eller så. Så nu är det Resorb och vatten, mat vill jag inte ha ännu. Tidigt imorse tänkte jag om och om på att ringa ambulans, då vi med en njure snabbare blir uttorkade och ofta får ligga på sjukhus med dropp. Men bara tanken på att bli hämtad … hur gör man, skiter man på sig samtidigt som man har en spypåse framför sig? För ligga på bäcken får man väl göra när man väl är framme och har fått en säng.

Att man blir så sabla sjuk av detta är ju inte klokt, tänker på alla stackare som åker på vinterkräksjukan. Tack gode gud att vi har den där genen som än så länge skyddar, den muterar kanske till slut. Men då har jag kanske tackat för mig och gått.

Det blev ingen resa till landet, skönast att bara få vara hemma och krya på sig.

Fridens!

Var glad, var glad

Igår slog det mig plötsligt varför jag flåsar något så vansinnigt, lungorna är ju tilltäppta av förkylningen så klart.

Självklart tar jag fram min peak flow meter och puffar till. Tro sjutton jag flåsar som har ett barns lungkapacitet, jag vet ju vad jag blåser som frisk och vad jag har blåst tidigare när jag varit sjuk i luftrören. Så fram med astmamedicinen och öka upp medicineringen av bara den.

Maken och Frasse kom precis hem, han fick åka över till min mamma, lämna kläder jag har köpt till henne, lite foton från förr och frukt. Jag skulle verkligen behöva lite hjälp med att besöka henne, sonen får sina ryck, men han har samma förkylning som mig nu, så han går bort. Dotter vill nog när hon säger att hon tänker hälsa på, men det blir aldrig något av med det.

En bitterfitta är jag nog, när det kommer till detta kapitel i mitt liv. Av årets alla dagar kommer de båda med familjer garanterat när mamma fyller år och precis före jul, sonens familj dyker upp på sommarfesten och några gånger till spontant genom året. Jag tänker så mycket om detta, tänker på om jag själv blir boende så där och inte kan ta mig någonstans och så veta att de om de dyker upp bara tycker det är jobbigt och gör det av tvång. Nä fy för den lede, jag tycker det är så botten ja, min besvikelsen är stor. Inte tänker jag tvinga dem till något, men stå inte och böla mormors begravning sen, någon gång i framtiden. Usch, denna reaktion är så typiskt mig och käften ska man hålla, absolut inte lägga mig i, bara hålla masken och se glad ut.

Kan det bli något lyft på slutet? Har pizza i ugnen och bröd som jäser …

Maken har äntligen lånat sonens riktiga proffsiga borr så nu har vi fått upp fler tavlor och annat som bara har väntat på att sättas upp.

Nu är pizzan klar.

Helleborus niger 'Double Fantasy'

Allt och ingenting

Just nu skulle jag vara ute med Frasse, men stannade till i köket och slängde på vägen till hallen, snabbt ner disken i diskmaskinen och kroppen min go bananas. Så jag får ligga här en stund till och hoppas att det hela planar ut i kroppen.

Jag orkar inte ens vara arg just nu, vill mest bara vara en lipsill över att inte ha kontroll på kroppen. Men hallå tänker jag ”solen skiner” och med lite tur gör den det ännu en stund.

Igår gjorde jag bra ifrån mig på hemmafronten, jag sa till maken ”kan du hämta min meterhög?” En hel meter med tidningar, reklam och annat, lagt på hög, äntligen är det sorterat och skräp är kastat. Så nu kan jag börja på en ny hög. 🙂

I dagens uppvindar glider de alla utanför mitt vardagsrumsfönster, Tärnor, Kajor, Fiskmåsar och alla andra som får lust att glidflyga. Avundas dem deras glidande, hur skickliga de är, aldrig ser jag någon som bara ”hoppsan, faller ner!”

Längtar efter alla mina barnbarn, ha dem här lekandes och babblandes, men samtidigt är jag så himla glad att de inte är här just nu. Motsägelsefullt till tusen, men det man längtar efter får man inte alltid, i mitt fall pga kroppens sorg att inte orka.

Pratade med T igår om hans kalas som jag inte kunde komma till. Han sa han ”fick så dåligt samvete när jag var hemma och sjuk, jag skulle ju sitta där, vara med, jag har ju alltid suttit där på hans kalas.” Min genomempatiska unge som var nöjd och glad åt sina presenter och gästerna fast det var manfall pga sjukdom. Tänk han och lillebror 5-åringen, ska få åka med styvmammans fostermamma och man till Grekland i sommar. Hon som har tagit med T med familj till skidsemester i Trysil flera gånger, de har hus där och sen resor till London och Bryssel senast. Min älskade unge, alla blir så kära i honom. Det skriver jag inte för att han är min ögonsten, utan för att han verkligen är mycket socialt begåvad och så lätt att tycka om. Lite kul nu när hans bror som är så olik T också har blivit så mysig, men så olika de är. 5-åringen skämtar mer än gärna, slänger käft och skapar mycket skratt åt sitt sätt att hantera tillvaron. Känner att han är släkt med mig, vi pratsamma som kan både oroa och roa. Jag har länge sagt att han nog blir bilförsäljare, med truten igång, glimten i ögat. Den som lever får se.

Nej, nu ska vi ut en sväng.

884DF55C-7AFF-4B15-B17D-5476BB11CAC6

Host och harkel

Idag är det ännu mer synd om mig, låter som en karl när jag pratar, rasslar i luftrören vid hosta och eländes elände, så ynklig man kan bli.

Snart åker maken själv och handlar en ny dammsugare, en Bosch special med tanke på djurhår och allergi. Vår vanliga dammsugare har gjort sitt, spräckt både här och där. Min städerska Lina kommer bli glad åt en ny pigg sugare, när hon kommer tillbaka efter ledigheten.

Det händer ju inte mycket i mitt liv, så typiskt med förkylningen när vi nu skulle iväg och handla tillsammans.  Sen ringde jag T för första gången i mitt liv och sa att han inte kan komma imorgon, jag är för vissen helt enkelt. Jag ska ta Frasse på en pyttetur runt huset vid lunch imorgon och det kommer bli en jobbig tur.

Sitter nu och laddar för att sätta mig på min fina träbänk i badkaret, en lång varm dusch vore skönt. Mer blir det nog inte idag, vågrät ställning större delen av dagen.

EA8AED80-E0C5-4273-A5DD-F1E3FBD4D593
Här hänger tomtens kläder rentvättade till nästa år.

 

Synd om mig

Lite synd e re om mig. Hostan sonens familj hade med till landet efter jul har landat, så klart i mina luftrör. Klar vi båda tänkte ”att de släpper lös världens hostigaste gäng in till farmor och farfar” och vi flatskallar sa inget. Ibland blandas ens känslor av häpenhet och svårighet att säga något, vi vill ju så gärna vara med barnbarnen, som så gärna vill vara med oss. Så kan man som småbarnsförälder ignorera bacillerna och på något vis langa över beslutet att inte umgås, så mycket som möjligt på oss äldre, dem man faktiskt borde vara lite extra rädda om. De vuxna var ju lika sjuka de, men pratade inte om det, låg lågt, vad det nu skulle tjäna till?

Dagarna fram till vår nyårsafton var full av spring, ut och in i vår kåk, det gillar jag för det mesta, men blev lite trött ibland. Yngsta som hostade lungorna fria efter viruslunginflammationen, var dock rätt vissen ännu och lyckades bara komma helt själv till oss en gång precis innan de åkte hem dagen efter nyår. Hon kom tidigare i sällskap med femåriga brodern som alltid tar hand om henne.

Så nu är jag hemma igen och snart är vardagen tillbaka vilket är skönt för alla som har känt sig ensamma under hela helgen. Själv känner jag mig dubbel, gillar när maken är hemma, men brukar gilla när vardagen bjuder lite ensamhet. Men på tisdag kommer T, och som vanligt laddar jag med fiskbullar. Så ska lärarna ha en studiedag, så fort alla andra börjar jobba, så föräldrar får ta ännu en semesterdag och passa barnen. Andra jobbade redan på fredag om man inte tagit semester, den dagen vore ju lämplig att lägga en studiedag.

28AE220E-C405-4851-AC71-8DCB656F977A

Men min T behöver ingen passning, han har ju mig att gå till, är stor nog. Men de med dagisbarn yngsta skolbarnen, har samma problem flera gånger varje termin. Privata företag med kunder, de har sina möten på kvällstid och i helger om det ska umgås längre tid. Vilka enormt onödiga kostnader för föräldrarna och samhället, tänk alla företag som föräldrar ska utebli från.

Man kan faktiskt tänka och tycka så här utan att vara negativ till varken lärare eller lärandet. Tänker att det är en gammal rest från förr att lärare ska ha extra ledighet/avsatt tid för sammanträde, som sträcker sig över alla andras ledighet för att göra sitt jobb. Samtidigt förstår jag att lärare vill ha kvar alla tänkbara fördelar, för det är inte mycket kvar av yrkesrollen. Fy bövelen så tufft de har det nu för tiden, undrar hur många skolor där numera rädsla råder, ordning och reda, respekt är en rest från förr.

Att det har hänt hemska saker, händer hemska saker i skolor hela tiden, ska vi tydligen ligga lågt med. Framförallt vad det är som händer. Har Pelle och Stina inte fått sin normala svenska fostran längre? Hot, hat misshandel, våldtäkter och slängande med ”knulla morsor och horor,” kan det verkligen vara våra barn som på fem år blivit totalt förändrade, hotar lärare  när de inte får som de vill, får tillsägelse eller får de betyg de anser sig ska ha. Räcker det inte med hot för att få som de vill, släpar de med sig hela släkten. Har vi alltid varit så här, vi svenskar och våra barn?

Nej nu ska jag inte trilskas eller reta någon till blodstörtning, jag kravlar bak i täcket och hostar vidare. Maken har tack och lov placerat sig i köket lagandes middag.

Fridens

 

Gör ett lappkast ner i soffan

Vojne, känner mig deppig av att inte må bra. Igår var jag till sjukhuset och tappades på blod, det gick som vanligt snabbt. Men resten av dagen var helt hopplös och vi ska inte tala om den lilla kisstur Frasse fick under dagen, tröstar mig med att han gick en längre tur med maken, när jag tappades på blod. Sen sov jag och sov utan att känna mig varken piggare eller gladare när jag vaknade. Vädret hjälper inte till precis, ser lika deppigt ut som jag känner mig.

Imorse vaknade jag med samma gnöl i kroppen plus ett öga som svullnat pga allergi mot hunden. Nää, dra mig på en kärra, räcker väl med att jag mår skit, ska jag behöva se likadan ut också. Han låg säkert på min kudde när jag borstade tänderna, förbaskade allergi. Nu ligger han som vanligt bakom ändan på mig och sover med benen i luften.

A28454E3-4D40-449B-A7D9-10573C737A6A

Nu ska jag ta en Alvedon och lura upp mig själv, komma igång, låssas piggare kan jag väl med en Alvedon, så att duschen klaras av och Frasse får sin sväng.

Jag har precis ringt och ställt in besöket hos makens syster och man på lördag. Tråkigt, men jag vågar inte lita på att kroppen orkar minsta utsvävning, vi som skulle få se deras nya boende, det går fler tåg som tur är.

Sitter här och kikar mellan blomkrukorna ut över ett grått och disigt Stockholm med alla tinnar och torn. Tänker sorgsna tankar på hur människor förr hade det i Stockholm, tankar som hänger samman med verkligheten och Fågelströms böcker. Tänk så fantastiska hans böcker är, du som har missat dem, gå till biblioteket och låna.

I onsdags var jag på fotvård, fick ta med hunden som tur är, vi är ju vänner fotvårdaren och jag. Tog Rullatorn med som tur var för det var en jobbig tur, satt även under fotvården och trodde jag skulle svimma. Sa inget, är så sjukt trött på att få dessa jäkla anfall, testade att köra med knipövningarna syrran på mammografin tipsade om. Gick väl så där och om det gick över av sig själv eller av knipet vet jag inte, får testa nästa gång jag drabbas. Sen skulle jag, hund och Rulle hem, mötte en vän med Kol, så jag satte mig två gånger på Rulle och flåsade och hon stod och flåsade. Trodde inte jag skulle komma hem, men sen blev det kast med galen kropp i soffan, för att knappt resa mig mer den dagen.

Ja, ni ser så spännande dagar jag har, intressanta upplevelser att berika andra med, not. Men det vänder vilket år som helst … julen står för dörren och jag har skickat efter det mesta av klapparna. De ska slås in klappar och mat ska lagas, till nästa söndag ska vi ha lite jul för och med mamma på boendet. Jag ska baka saffranskladdkaka som serveras med grädde och kanel/sockrade muffins till kaffet. Så det blir till att fixa och släpa igen, jag har köpt böcker till barnbarnen från mamma. Sen ska det köpas något mer till mamma och det är inte så lätt, hon läser inte böcker längre, lyxiga crèmer fick hon på födelsedagen i november. Två festkvällar har hon haft med damerna på boendet, med ost, chark, kex och vin hon också fick på födelsedagen. Dottern ska baka kakor och göra en korg med hembakt fikabröd och en flaska likör, som tanterna kan festa på framöver.  Tycker det är en bra julklapp, men vad jag ska hitta på vet jag inte just nu.

Nu sätter jag fart … snigelfart 🙂