Fyra trådar och hopp om livet

                                                     Bara några ord av hopp …

Andra dagen med ändrad medicin och en sort borttagen har bjudit mig på en dag som var länge sedan jag upplevde. Kan det vara så, kan jag ha sån tur att jag framöver kommer att må så här pass bra?

Vågar inte tro det just nu men hoppas innerligt … fibromyalgin den finns och lever sitt eget liv, kanske klev jag just ur ett långt skov?

Inte tar jag ut svängarna allt för mycket bara njuter och passar på att känna in känslan av att må riktigt bra. En mössa har jag sytt till Tim idag, hoppas den mössan är början på resten av mitt liv som en piggare mänska. Ska sanningen fram så är det en söm kvar på mössan som ska sys … trasslade till trådarna i overlocken, jag kommer inte ihåg hur man trär den. Måste titta på en instruktions-CD och då får jag titta på en trådträdning i taget och sen springa in till syrummet och trä maskinen och så tillbaka till datorn igen och titta på nästa trådträdning … äh, tänkte jag och började trä den nya vanliga symaskinen för spolning … men något blev fel så jag måste göra allt igen, långsamt läsandes i instruktionsboken för att komma rätt.

Snurrigt värre …

Skitbacill

                                                    
En liten bacill har bosatt sig i min hals … lite kraxig och svettig känner jag mig, får ta det lite lugnare några dagar.
Nu när jag äntligen har fått ordning på alla symaskiner och det runt om i syrummet då tappar man orken för en liten skitbacill …
Sitter och funderar om det har hänt ett dugg runt mig sedan sist … nej, jag har hamnat i stiltje ville bara tala om hur synd det är om mig som host, hostar och kraxar.

Att lägga sig platt …

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Efter lördagens utflykt till Åhléns började jag plötsligt må konstigt, middag ville jag inte alls äta, jag fick börja rusa till toa och det fick jag forsätta med hela natten, tror sista gången var mellan 04-05 … funderar på om det var räkmackan jag åt på Åhléns eller om jag blivit smittat helt enkelt. Gårdagen var jag mest sovandes, gick inte att äta för då började jag må illa igen. På kvällen tog jag min medicin och en sömntablett, sov som en stock hela natten. Idag kan jag äta och visst är jag piggare än igår men ont har jag i hela ryggen och på framsidan, antar att massor av muskler fick jobba när jag kräktes. Men det är övergående som tur är, en fördel med en redig nära döden upplevelse som maginfluensa är viktnedgång … nu ska jag fortsätta hålla nere matintaget när magen ändå är krympt.

Idag skiner solen men jag behöver nog några dagar till för att få ork igen.

Jag ska sätta mig i soffan och sticka på ett par sockor till min dotter … det vet hon inte om och jag konstaterade nyss att det är lite av julafton över garnet. Sätter väl in bild senare …

Eru dum eller eru dum?

Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna  i hålen som gör att  (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.

Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???

Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.

Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit  i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.

Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.

Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.

Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.

En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.

Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.

Tänk att kroppsdelar kan svullna så?

Här står vi stadigt på extra feta ben … en polare till min man.

Har inte orkat skriva på några dagar, maken som började med ett väldigt svullet ben och fot har varit hemma hela förra veckan gå grund av rosfebern. Han har ätit penicillin och haft feber från och till, sen började han få ont även i andra benets fot, den svullnade till grotesk storlek. Blev värre för var dag och till sist kunde han nästan inte gå på foten.

Jag sa i lördags att nu jäklar åker du till akuten direkt på söndag morgon … det visade sig att hans CRP var lika högt som tidigare i veckan (över 200) och den svullna foten tog de prov på som odlades. Inga baciller, men en inflammation och nya piller mot just inflammation, värk och feber och en återbudstid till akuten imorgon. Så även denna vecka är han sjukskriven och tur är väl det för pigg har han inte varit alls, kan ju nästan inte gå.

Igår var Tim här när pappa hans hämtade farfar på akuten, han är så himla gullig vi killades på hans rygg och ritade gubbar. Jag är så hemskt dåligt på att rita och när sonen kom kunde vi konstatera att han ritar lika dåligt som mig.

Idag har jag bakat ett matbröd med aprikos och tranbär i som blev stort, gott och vackert. Var en tur ner till Ica med dramaten i släptåg, måste ju handla lite själv nu när maken är sjuk. Fem gånger fick jag stå på vägen hem och bara flåsa, min kropp är det inget med. Som vanligt är jag glad att jag hinner hem på toa min mage är helt väck nu för tiden. Har verkligen svårigheter med hur den beter sig.

Jag var och tog blodprover förra veckan och fick veta att mitt krea låg på 88 alla andra prover var som de ska, är väl Hb:t som långsamt är på väg upp igen men jag klarar mig ett tag till. Har fått för mig att det verkar bli tappning var 3:dje månad men vi får se.

Så här ser min medicinlista ut för er som fattar vad det hela handlar om.

Isoptin 80 mg    Gör att hjärtat går långsammare

Cozaar 12,5 mg  En tablett som de säger skyddar den nya njuren.

Simvastatin 20 mg  Mot högt kolesterol

Prednisolon 10 mg  Kortison

Prograf 2 mg  Sänker immunförsvaret så att njuren vill stanna kvar

Imurel 100 mg   Samma som ovan  

Så här mår man av biverkningarna man får av tabletterna ha ha

Igår dammsög jag för första gången på evigheter och plockstädade runt både här och där …

Ikväll blir det bara rester till middag och ibland kan det vara så skönt att bara värma på en rest. Nu ska jag ut och fixa maten …

Nu blommar rosfebern …

Redan förra veckan klagade maken på ont i ett knä som också var svullet … efter helgen var hela benet svullet och jag sa igår att nu är du så god och ringer husläkaren direkt på måndag morgon.

Han fick en tid och blev efter mötet skickad på ultraljud på Sofia hemmet, men där såg de ingen propp utan mer en blödning i vaden och så var det något i knät som jag inte minns vad han sa … jag blir så där i minnet när jag blir stressad. Husläkaren valde då att skicka honom till akuten på Danderyd för en kraftigare röntgen, för att säkert utesluta propp … i samma veva ringde sonen på väg hem och sa att han kör pappa, kunde jag ta Tim? Så klart jag kunde, vi åt mat och hade det mysigt under tiden sonen körde pappa till akuten.

Väntan och väntan … sen ringer maken och säger att de tror att han har rosfeber och jag har nu läst på och inser att det är ingen ovanlig följdsjukdom när man som han precis har haft halsfluss. Så nu ligger stackarn på akutmedicin och väntar på att den läkaren ska konstatera och medicinera honom för hemgång. Läkarna var tre på akuten som tittade, men de var ortopeder så nu får stackarn ligga där och vänta in en medicinläkare  som slutligen ska bekräfta själva rosfebern.

Jaha, så fortsätter vi att ha sjukstuga … men jag är glad att det inte var någon djupgående propp … fy så läskigt. Tursamt nog kunde vår hundvakt komma över vid middagen och ta Watson för jag klarar inte av att gå ut med honom och samtidigt ha Tim med mig. När han lämnade tillbaka Watson berättade han att grannen vars hund dog i somras frågade om de fick gå en promenad med Watson och det fick de så klart. Så nu ska gudarna veta att han har promenerat tre gånger mellan 17-21.00, nu sover han tungt på sin bädd.

Jag känner mig trött men lättad ska bli skönt när maken kommer hem igen om det så blir mitt i natta. Tycker så synd om min man, han som aldrig har varit sjuk har de två sista åren åkt på både det ena och andra. Vi har levt så många år tillsammans att man inte alls mår bra när den andre är sjuk.

Nu ska jag dricka lite te och äta en smörgås av mitt nybakade matbröd, när maken och sonen åkte iväg så hade jag gjort smörgåsar till dem för det blir inte mycket ätande på akuten. Så det var tvunget att baka ett nytt bröd till morgondagen.

Nu ringde han och sa att han blir kvar över natten och får intravenöst det han behöver … 

Om jag inte känner efter så mycket är det en riktigt bra dag

En morgon kan ju börja på en massa olika vis, tur att jag inte har katt en hund bryr sig inte om ifall matte har ett stort akterdäck ….

Denna morgon smög jag ner fötterna i  heltäckningsmattan och tänkte att det kanske finns hopp om en bättre dag utan sol och allt.

Det har dansat lappvantar från skyn och himlen är oändligt grå men det gör mig inget när jag har en bra dag. Har sneglat ner till mina vänner fåglarna för att se om de har någon mat kvar … det är nog dags att hänga upp lite nya bollar och smula ut allt överblivet bröd igen. Läste igår att man kan smeta margarin på trädstammarna till fåglarna som snabbt pickar i sig … får nog köpa lite och pröva, men det ska nog kletas dit i skydd av mörkret. Grannarna tror nog att jag har fått mer spader än vanligt om de ser mig bre stammarna med margarin.

Sitter och lyssnar på min nya CD med Rod Stewart bara gamla godingar, jag mår så bra av att höra den typen av musik, jag både sjunger med och nynnar igenkännande i stororkesterns svall stödd av Roddans mjuka röst. Hela uppväxten hade jag den stora lyckan att få lyssna till storbandsmusik Franki boy och alla andra som sjöng så det stod härliga till. Idag lyssnar jag sällan på radio eller musik tycker inte om så mycket av det som spelas nu för tiden.

Ikväll ska vi iväg och fira dotterns fästman som fyller år, jag ser fram emot tårta till kaffet för nu har jag verkligen inte ätit sött eller olämpligt sedan nyår. Både ser fram emot och känner vånda för efter den tårtbiten kommer jag att bli sockersugen igen …

Nu ska jag sätta mig i soffan och dricka svartvinbärste vilket var bra mycket godare än jag trodde, köpte en förpackning igår. Gick en sväng ner till Ica och det tog tid både att ta sig dit och hem … kroppen säger att den måste stå still rätt ofta och då står jag där och ser fånig ut. Jag drömmer vidare om att kroppen ska bli lite starkare så att jag kan gå en tur där jag själv bestämmer när jag ska gå hem. Inte ryggen, magen eller resten av kroppen ska tala utan bara tiga precis som på en frisk person.

Igår lyckades jag med konststycket att bända pekfingernageln uppåt så att det blev en blödning på nagelbädden. Så in i helskotta ont det gjorde, nu har jag ont på båda sidor av kroppen … oroade mig när jag skulle tvätta håret imorse att fingret skulle svida men det gick faktiskt bättre än jag trodde. Det är ett ständigt gnäll här på banan fyra, jag är väldigt trött på mig själv just nu då det mesta mynnar ut i ont här eller där.

Nä nu ska jag sätta mig i soffan …

Hela jorden snurrar och jag svimmar

På väg till Willys sa jag utanför vår port att jag ska hålla i dig för det ser halt ut. La min hand på makens axel för jag vill inte halka nu och få ännu ondare än vad jag har i nederdelen av ryggen på vänster sida. Självklart halkar jag till och greppar då tag om makens axel, samtidigt så smäller det i överarmen, det gör så jävla ont att jag skriker rakt ut och så höll jag på att svimma. Står där lutat mot maken och vet inte vart jag ska ta vägen, väntar på att smärtan ska lindras och snurret i kroppen lugna sig. Men inte sker det inte utan vi går mot porten, jag siktar på en pall som finns där inne. Tänkte sitta där och snurra upp så att säga …

Sitter en stund och blir inte bättre, maken baxar in mig i hissen, jag minns inte ett dugg, han säger att han höll mig uppe i ett hörn och sen när jag svimmade så fick jag sitta på hans knä. Jag vaknade när jag låg halvvägs ut ur hissen på golvet, det var kallt, blött och snurrigt. Men jag sa till maken att jag tar mig upp själv, men den onda överarmen kunde jag inte använda så jag fick snurra runt ett varv och ställa mig på alla fyra, kröp in i vår hall.

Upp och in i soffan … maken klädde av mig skor och annat … va, sjutton ska jag ha sån otur för hela tiden och kroppen jag säger bara det den är helt jävla slut, jag kan inte annat säga. Jag rör mig ständigt på gränsen och har ju många snurriga stunder, det är min vardag men att jag skulle svimma av för att jag gjort mig illa har aldrig hänt förr. Så nu har jag ont i ryggen och i armen allt på vänster sida min sk feminina sida. Tror det är en muskelsträckning jag har fått i överarmen, det är väl bara att vänta ut. Får ringa hundvakterna och höra om de kan ta Watson imorgon.

Men helgen har förövrigt varit väldigt bra jag har sorterat och kastat papper och verkligen fått en hel del gjort. Idag har maken packat ner julen och jag har bakat ett bröd med aprikos och nötter. Nu blir det nog inte mer gjort utan jag får sätta mig i soffan …. tror snart att jag växer ihop med soffan.

Ett Gott Nytt till Er Alla

Envis hosta och förkylning tvingade mig att åka till husläkaren imorse. När vi kom hem sov jag i många timmar drömde en massa dumma saker och vaknade så där som man kan göra av elaka drömmar med en skalle som hade svårt att inse att det var en dröm.

Min vanliga husläkare är ledig så jag fick en AT-läkare som har valt helt rätt jobb, så trevlig och varm, Erik Rampell är hans namn. Jag ringde Danderyds sjukhus för några dagar sedan till den avdelning jag ska ringa till om det är något jag behöver hjälp med. De har ännu inte ringt upp … så är det med Danderyd, verkar inte pålitliga. Min vanliga njurläkare på Danderydsmottagningen hon är kanon, men nästa gång jag behöver hjälp så ringer jag Huddinges avdelning för där svarar de jämt och ringer upp snarast, fantastisk ordning på allt. Med dem känner jag mig trygg …

Nu har jag rejäl hostmedicin hemma, slemlösande och penicillin på lut ifall det behövs så nu kan nyår komma bäst det vill, vem vill åka till akuten en nyår? Idag ska vi maken och jag göra en stor smörgåstårta till imorgon, den blir godast om den får stå och gucka in sig över natten, själva garneringen gör vi imorgon. Sonen, marispangrisen och sonens vän som de bor hos kommer och delar smörgåstårtan med oss.

Igår var vi barnvakt en stund till Tim, han är bara för mysig att vara med. Jisses så han pratar och klok verkar han vara, fattar så mycket förstår jag när han här och där fyller i ett förståligt ord.

Jaha så är det dags att göra iordning klädkammaren igen … där boar Watson och jag under nyårsnatten. Han är så rädd för smällare och jag vill inte att han ska ligga ensam och vara rädd. Där inne lägger jag massor av filtar, täcken, kuddar, radio som spelar lite musik och en bra bok. Sen är vi redo för ljudets afton.

Vad ska jag säga om dagarna som gått … vi läser och jag har ju mest varit risig med förkylningen och inte gjort ett vettigt något. Maken är ledig till den 10 januari och det är så skönt när jag inte mår så bra.

Det lackar … av svett i pannan om inte annat

Förr satt han vid dörren innan man själv var färdigklädd, nu sover han tungt och får hämtas gärna med lite lockande levergodis. Tio år blir han nästa år och det märks mest på att han sover mer och inte är så pigg på att gå ut som förr. När han väl är ute så pinnar han på och trivs, men när snön går till magen på honom så väljer han att skynda sig hem så fort han har gjort sitt.

Watson min kära vän och följeslagare, jag har haft tur som har en make som tagit större delen av promenaderna de senaste åren, maken går ut på morgonen och jag till lunch sen tar maken över när han kommer hem till middagen. Så har vi våra hundvakter ett äldre par som tidigare haft egen hund och nu älskar att ha Watson. Deras stöd och glädje med att ta hand om Watson när jag har behövt hjälp har varit fantastiskt under senaste åren.

Idag blev det en kortare promenad, vi gick in i grannporten och åkte hissen ner och gick ut på baksidan för att fylla på  fågelmaten. I träden hänger fågelmatare av alla sorter och vi grannar som bryr oss vi fyller på när det blir tomt. Idag fick de solrosfrön, skalade och allt bara att picka i sig, men när Watson och jag skulle gå jäms med huset så fick vi pulsa för här har de inte plogat som de ska. Så vi var både helt slut när vi kom till framsidan, bara att gå hem och lägga sig efter en hastig dusch av Watsons ben som var fulla av snö.

Helgen har varit full av göranden … har köpt de sista julklapparna men blev så totalslut på Kista att jag blev sittandes en bra stund helsvettig och väldigt borta i skallen. De har byggt ut Kista så där är så stort att det inte är klokt, men bra att allt finns på ett ställe. Vi tog en fika och jag sa till maken att det är inte klokt så jag har blivit med åren, det oroar mig att jag inte klarar av sånt som var vardagsmat förr. Fick ringa dottern och be henne köpa det sista klapparna till sin pappa från mig, jag stod inne på Åhléns och kom inte ihåg vad jag skulle handla där. Valda att sätta mig på en stol vid ett café när det snurrade så att jag förmodligen skulle ha svimmat om jag inte satt mig ner.

Hemma har jag bakat saffransskorpor fast det var faktiskt maken som bakade dem … jag har gjort två sorters 70% chokladbräck en med sukkat och en med apelsinskal, sen kokade jag ihop saffransfudge som blev god. Det här med fudge var något som jag lärde mig att gilla vid en av våra resor i USA. Åkte en utfärd med mest amerikanska damer vars män också var på mässan. Vi skulle till en fabrik där de tillverkade fudge, har aldrig varit med om något liknande. För mig var fudge en helt ny bekantskap, de fanns i alla tänkbara smaker, efter provsmak var jag fast. Vi har inget som liknar fudge i vårt godisland … jag handlade massor och sa till mig själv att barnen ska ju få när vi kommer hem. Men vem tror ni åt upp det mesta? Det skäms jag för än i dag. Äh, ni vet hur det är man ska bara ta en liten bit till och liten till och … ja, svårare än så är det inte för mig.

Sen har jag bakat ett vitt bröd med ost i som jag dumt nog hade lite för kort tid i ugnen … osten gör att man behöver några extra minuter, men maken han tyckte det var konongott. Passade också på att baka ännu en slät fläta med kardemummasmak det är så gott till kaffet.

Nu har jag delat upp det som är kvar att göra i veckan, klapparna ska slås in, sill ska läggas in, sillsallad ska hackas, laxen gravas och skinkan inte att förglömma den ska få sin blandning av senap och skorpsmulor som en vinterrock över sig.

Nu ska jag sticka en stund …

När en man är sjuk är han ….

Barnbarn är livsfarliga för farföräldrar … maken har lyckats få både öroninflammation, ögoninflammation och  halsinfektion inte illa pinkat, allt på en gång stackarn. Jag suportar med te, inte mycket mer jag kan göra.

Så nu hostas det och droppas i ögon och har sig mest hela tiden, han har aldrig haft varken öroninflammtion eller gegga i ögonen … välkommen i  gänget säger jag som var en härdad sjukling förr när ungarna var små. De delade med sig och jag tog så vänligt emot alla baciller de bar hem. Men idag peppar peppar så verkar det som jag klarar mig, har början till öroninflammation, men har sprayat kortisonspray som jag har fått lära mig tidigare så det med tiden går bort.

Idag strålar solen och jag ska snart iväg till husläkaren, det var de där papprena som skulle fyllas i för fortsatt färdtjänst. Ska passa på och handla ett gott bröd hos bageriet på vägen hem, vill inte baka idag.

Nu är det dags att göra sig iordning ….

Tipp Tapp nää

Jag som tårögd skulle filma Marsipangrisen på hans första luciatåg fick ett samtal från sonen om att lille grisen var magsjuk. Stackars farmors lille älskling som inte fick sjunga tipp tapp och peta fingrarna upp och ner i luften som pepparkaksgubbe. Det var så bra för vi skulle vara ute på deras gård och jag tänkte att det blir så himla bra för mig. Kan delta utan att möta alla baciller som frodas i värmen inne på dagis.

Middagen i fredags blev av dock lite senare än tänkt från början, vi åt och hade det väldigt trevligt. Marsipangrisen var i sitt esse och fick oss att storskratta många gånger … farfar är favoriten just nu och han är en ”bebis” säger Tim. Sen var det så himla mysigt att se Dans kompis som Tim och han nu bor inneboende hos, se honom titta på Tim med sån kärlek i blicken, varma leenden när Tim gör allt sånt där som en tvååring pysslar med helt ogenerat.

Alla var förkylda i olika faser … det hostades och snorades och jag gjorde korstecken i fantasin flera gånger,  fast det kanske var vitlök jag skulle hålla upp framför mig. Maken kom hem och lät för skrovlig och hostade, sonen höll på sedan några dagar, hans kompis lät inte heller som han ska, Tim har ständigt snor som rinner och dottern med sitt onda öra. Läkaren sa att hon hade vatten bakom trumhinnan och att det skulle gå bort med näsdroppar. Äsch, säger jag som inte alls tror på det där för vätska bakom trumhinnan är väl för sjutton otit? I min värld är det så och då behöver man penicillin .. hon har haft grymt ont hela helgen och så ska det väl inte vara?

Idag har jag en sjukling hemma … han som aldrig förr har varit sjuk har nu även denna vinter blivit riktigt dålig. De tror inte det är sant när han ringer sig sjuk … konstigt att han började få förkylningar redan förra vintern. Just för att jag har sänkt immunförsvar blir han väl sjuk som aldrig förr. Jag har ännu inte mer än ont i örat vilket jag får nu för tiden, tar kortisonspray för att få det hela att svälla av. Det är öroninflammation jag får utan att jag är förkyld … konstigt men öronen är min svagaste punk sedan barndomen.

Jag har bakat en kardemummafläta till kaffet, blir så otroligt trött på köpebröd, det smakar mest skit om jag ska vara ärlig. En slät bullskiva med kardemummasmak det tycker jag om. Men det blir nog inget kaffe för mig är så magkatarrig att hälften vore nog, det går skapligt bara jag låter bli svart kaffe. Det funkar om jag tar lite kaffe och massor av varm mjölk .. kanske blir det  en sån till bullen. Sjutton att det ska vara så svårt att låta bli kaffet.

Nu har jag skrivit lite julkort men försöker att hålla ner antalet 5.50 per frimärke, det blir en massa pengar om jag skulle skicka till alla jag vill.

Nu ska jag sätta mig och sticka på mina egna vantar, mörkgrå botten och mild gul färg i mönstret, visar när de är klara.

Här ta stafettpinnen

Det är när jag står där vid diskbänken och spiller kladdiga sopor över min fot som jag känner den där hinnan som klarast. När sen upptravade blomkrukor i skåpet under diskbänken leker dominobrickor och landar på mina tår och fågelmaten jag köpt inte hittas för maken har ställt den på ett ”bra ställe”. Där någonstans så brister det i mig, jag är så helvetiskt trött på att leva bakom den här hinnan som gör allt så förbaskat trögflytande.

Tänker att fåglarna ska få mat bakom huset och letar efter fågelmaten och sen extra nyckeln för att komma bakom huset utan att gå runt det hela från början … nyckeln har nog sonen … fågelmaten har jag ännu inte hittat, men lite fanns kvar av den förra säcken.

Så här håller jag på hela tiden, tappar allt du kan tänka dig, på mig, över mig runt mig, ständigt detta drällande, skvättande och rinnande. Ju tröttare min kropp är desto mer hamnar på golvet, jag har aldrig i hela mitt tidigare liv varit fumlig på detta sätt. Hade svårt med folk som var fumliga, ville snabbt in och fixa det som skulle fixas, men nu är det jag som står för fumligheten. Förr blev jag ursinnig när jag fumlade …. men nu när det är min vardag så har jag nog aldrig i hela mitt liv känt sån uppgivenhet, frustration, gråt rakt ut helt hysteriskt.

Hinnan igen … vad gör man när man lever där bakom hinnan? Jag googlade  på utanförskap, utanför, hinna, dimma, ensam osv till jag plötsligt tänkte att det var ju själva den, inte ska jag sitta här och söka på sådana där skitord. Så jag började söka på glädje och inte var det så fullt med bilder på glädje inte om man jämför med depression.

Konstigt det där att man inte rent av vrålar ut sin glädje när man nu är glad? Men depressionen den letar man bilder på och vill skriva om … äh, konstiga vi är eller jag är 😀

Det pågår en inre dialog där jag envist pekar på alla fördelar jag har i detta liv. Jag lever bara en sån sak, tänker ni någonsin på det, att ni lever? Jag har ju allt en mänska behöver för ett  fantastiskt liv, inser det och ändå kan jag känna mig utanför, deppig och håglös, i alla fall när jag är för mig själv. Mest har det väl med mitt fysiska tillkortakommande att göra, jag glädjs med er alla när det går bra för er och ni mår bra men hinnan sitter där mellan er och mig fast ni inte ser den.

I onsdags skulle maken komma hem senare och jag ställde in mig på en mysig kväll med tv och stickning, köpte gott till kaffet och såg fram emot kvällen. Men tv:n visade bara en fryst bild och en skylt bad mig ringa ComHem vilket jag gjorde och blev upplyst om att de hade någon slags service och det framgick inte när de skulle bli klara.

Jaha, hämtade radion och lyssnade lite förstrött på surret … prövade tv:n för hundrade gången men inget nytt där inte. Ringde åter ComHem och nya killen sa att det hela var klart sedan länge …  😯

Åhh sa jag ”kan du inte sätt på mig” ??? Tystnad och sen skrattade vi både väldigt gott. Han sa åt mig att dra ut en sladd vilken man gör för att bli uppkopplad på nytt. Medans jag höll på så kröp jag på golvet och letade efter alla sladdar för att se att inget var utdraget. När jag satt på huk och skulle resa mig upp så bar inte benen mig, jag orkar alltså inte ställa mig upp från hukställning. Som tur var stod motionscykeln där så jag drog mig upp via den helt slut i benen. Hasade vidare och ser en sladd som ligger på golvet utdragen … tvi vale i samma stund som jag satte i den så skrålade tv:n igång. Jag orkade inte säga till den trevliga killen som ”satte på mig” att det var mitt eget fel, att sladden var ut. Jag bara lät honom tro att det han sa till mig att göra gjorde susen. Tekniken och jag har aldrig gift oss och jag kan inte vara mer ointresserad.

Men rädd blev jag när benen inte bar, kom att tänka på S som snart ska få sin svägerskas njure, när hon berättade om en träningsdag med hundarna och andra i skogen. Hon drog sig undan för hon var kissnödig, gjorde det hon skulle, men kom inte upp. Det är en del av njursvikten att man tappar muskelmassa, S grät och fick väl ropa på de andra för att få hjälp upp och hon är ändå väldigt vältränad som har tre stora hundar som hon tränar sök och tävlar med vilket imponerar stort på mig när hon är så sjuk i kroppen.

Att krypa runt och försöka ta sig upp det var allt som behövdes för att fibron skulle dra igång igen så nu har jag inte mått så bra sedan i torsdags, inatt har jag nästan inte sovit ett dugg och det gör fumligheten etter värre. Nu ser jag fram emot fredagskvällen när jag kan lämna över stafettpinnen till maken och lägga mig i soffan och bara vara. Men helgen är fullbokad vare sig jag mår bra eller ej, imorgon ska vi över till min mamma som fyllde år i veckan. Söndag kommer makens nya syster hit med sin make, jag ska göra landgångar och bjuda på till kaffet eller vinet om någon vill ha en skvätt.

Så lev livet utan hinna ni som kan, lev för bövelen och inse att ni kan leva precis som ni själva vill om ingen fysisk eller psykisk åkomma stoppar er. 

Famna livet

Vill prata med famom

Var igår över och träffade Marsipangrisen, det är så mysigt när han sätter sig nära i soffan och som av en händelse lutar sitt rara huvud mot mig då och då. Vi hade med en tårta för att fira Fars Dag …

Han Marsipangrisen hade blivit dålig under natten, vaknade hela tiden och hade feber när vi kom, så ännu en förkylning.

Imorse så ringde telefonen när jag satt och drack te … ”Han har tjatat hela morgonen om att ringa famom” sa sonen. Klart vi pratade … gud så truten går på honom, jag blir himla full i skratt för han säger så mycket utan att säga ett ord rätt. Men man hör riktiga ord här och där, så lite fattar man vad han håller låda om. Han är en glad och pratig unge vilket betyder släkt med mig och det kommer att glädja mig till dödagar, ha ett barnbarn som gillar att prata samtidig som han är glad. Inte behöver han vara glad hela tiden, men det underlättar att ha den läggningen.

Tror jag är på rätt väg med att ta de flesta medicinerna före sängdags, allt för att slippa lågt blodtryck. Jo, det är fortfarande för lågt, men jag tror att jag mår lite bättre överlag.

Idag regnade det rejält när vi gick vår tur, har en granne med hund som pratar hål i skallen på mig när han får syn på oss. Visst är det trevligt att prata med folk när man går där och luftar sina hundar. Men han är en sån som käften går på oavbrutet och han är helt immun mot de där vanliga signalerna vi alla delar med oss av när vi vill avsluta ett samtal och gå.

Jag har testat allt möjligt på honom, även överdrivna signaler men inget går fram. Till honom får man helt enkelt bara börja gå mitt i en mening för det tar aldrig slut och så säger jag redan på väg att jag måste kila vidare. Det är inte ofta man träffar folk som är så där totalt inne i sig själva och där meningarna aldrig tar slut. Ska jag säga som är duktig på att prata .. 🙂 men jag är väl medveten om när folk vill gå, det tror jag de flesta av oss är.

Efter en helg med sällskap av maken så mår jag faktiskt bättre, det var en redig deppardag sist när jag skrev. Men nu hoppas jag att det ska bli en mer normal vecka. Watsons sår har läkt igen med stor omsorg från husse, här har shamponerats med bakteriedödande, smorts med kortison och bandagerats varje dag. Redan på lördagen hade det mesta gått ihop av såret, som en krater var det först och blödde rätt mycket under fredagen. Men nu ser det helt ok ut och veterinären som varit bortrest och hade sin första dag idag har ännu inte hört av sig och det är helt ok för vår del eftersom vi lyckades läka det hela. Nu får vi se hur lång tid det hela håller, fortsätter det så här så måste de operera bort den där hårsäcken som växer fel på honom.

Nu ska jag ut i köket och snacka med lammkorven … något ska vi väl ha till den och det har jag inte klurat ut ännu.

Inget småspring för min del

Önskar att lite ren sprit kunde hjälpa, men sån tur har inte jag.

Nog har jag blivit tappad men inte har det hjälpt upp varken kropp eller humör speciellt mycket. Jag tror att jag tar en paus ett tag … lika bra att jag skriver det, för varje gång jag har gjort det brukar jag komma igång igen med skrivandet.

Nej, jag mår  inte bra varken till kropp eller själ inte blir det bättre av att Watson började blöda idag igen på den där tassen han har haft problem med två gånger tidigare. Rengöring, kortisonsalva och bandage i helgen och förmodad operation nästa vecka. Jag som darrar invärtes så lätt och ofta ändå … tror att jag har hamnat i vägs ände, vet varken ut eller in längre.

Igår sa de på ett radioprogram att hjärnan är så korkad att om munnen ler så tror hjärnan att man är glad och mår glad. Jag har gått här hemma med ett fastklistrat leende mest hela dagen, men så korkad verkar inte min hjärna vara tråkigt nog. Men vem vet att kasta sig ut från balkongen som jag brukar säga att jag har lust med rätt ofta kanske jag hade gjort idag om jag inte hade lett så förbaskat envist och länge.

Ja, det kan kännas så här ibland att man bara ger upp … släpper taget och åker ruschkana rakt ner i det svarta, tänker att det aldrig blir något friskt med mig mer. Livslust, matlust far all värdens väg … alla möten jag har är bara en välmaskad stund där det gäller att hålla ut tills man åker hem eller gästerna går. Mår illa, svettas, yrslas och tystnar med jämna mellanrum för att klara av att sitta upp och se normal ut, värstingsstund är att bli bjuden på mat.

Så ensam jag kan känna mig där mitt i ångesten över att vara så otroligt nära den totala kollapsen, ingen ser, ingen förstår och jag tiger still. Vill inte att alla möten ska handla om mitt mående, försöker glömma ett tag, pratar på och försöker vara som förr en stund i taget. Jag har hoppats i över ett år att det ska bli bättre men det verkar helt hopplöst är så trött, in i själen trött på att försöka anpassa mig i min väntan på att bli normal igen.

Allt jag ska göra är att överleva de möten jag har framför mig så att jag kan få åka hem och bara lägga mig … men inte var det så här mitt liv skulle bli?

Men jag utmanar mig själv, åker bort på kaffe och annat för att tvinga ångesten att lägga sig. Signalerar till min slutkörda kropp att det här är det som bjuds idag, håll ihop och sköt dig.

Klart att jag ska flyta upp igen men just nu idag orkar jag inte ta mig upp, men imorgon är det en ny dag när jag ska köpa nya stickor i bambu storlek 3 och ev mer 2-trådigt ullgarn. Vilken tur att jag har mina ullgarner och alla mönster i Vantboken, stickandet är min livlina sedan ett bra tag. När inget blir som jag har tänkt är det soffan och vantstickningen som håller mig uppe. Jag minns när jag gick in i väggen väldigt rejält för så där 12 år sedan. Den gången var det petit-point tavlor jag sydde, har massor av väldigt vackra oramade tavlor som trängs i en låda som en rest från den tiden.

När kroppen och hjärnan inte orkar med en massa intryck så passar det mig att sitta där och räkna maskor eller stygn, jag har försökt sy framförallt barnkläder till marsipangrisen, men jag orkar inte riktigt med alla moment. Sen är jag så ringrostigt har inte sytt på väldigt många år, inte kan man tro att jag sydde åt en kemtvätt och för den delen har sytt bröllopsklänningar och annat till andra genom åren, men som sagt det var många år sedan. På den tiden hela jag var intakt. Att ha varit en sån som ”var så duktig” till att bli en som inte är/kan ett skit … det är jävligt tungt, svårtuggat hur jag än vrider och vänder på det hela.

I småspringande steg för att hämta lite tidningar jag vill ge till hundvakterna som står i dörren och väntar, inser jag att småspringet inte är den jag är idag, det var jag förr och så stannar jag mitt i steget. Gick medvetet långsamt i en takt som passar den jag är idag … men fatta hur det känns att hålla på så här. Att födas med ett visst spring i benen och fart i kroppen och sen hela tiden hejda sig och röra sig i en takt som inte är din egen. Jag har så svårt för det … allt som går med automatik är banne mig hopplöst att ändra på.

Fredag igen … ännu en seg vecka som har gått, varje dag är värdefull så jag trivs inte med att känna mig så här avslagen med att dagarna går. Nu ska jag le av bara fan så att vår middag kommer smaka gott, för det tror jag på att ”hur man mår när man lagar mat spelar roll för smaken”. Äta bör man annars dör man, äta gör man ändå dör man.

Så alla goa bloggisar ha en skön helg.