Smörgåstårteriet håller inte bokning

In i dimman idag på promenaden med Watson … som en fuktig ansiktsmask helt gratis.

Ser att det var länge sedan jag skrev, lusten finns liksom inte, jag bara är här hemma, det händer inte mycket men ibland rör det på sig men lusten  att skriva den har falnat, tillfälligt hoppas jag.

Tiden som gått bjöd på en veckas höstsemester på landet vilket var en njutning, bara vara, plocka sista trattkantarellerna, elda i kaminen vilket ännu är en kamp för att få till det som det är tänk. Åt goda middagar och läste så ögonen gick i kors. Våra fåglar roade mig utanför i alla matstationer vi har hängt upp, hela nio olika sorter har jag sett.

En middag ute med mamma (hennes födelsedag) och andra släktingar blev trevlig trots en flopp i början. Bokade en restaurang som heter Smörgåstårteriet, tre veckor tidigare … inte sjutton hade de bokat in oss, så lagom kul att stå där med åtta vuxna och ett barn. Nog kom killen som sa att han bokade mig ihåg vårt samtal och förstärkte det med att vid bokningen i telefonen säga att ”nu är det bokat och klart”. Han erbjöd mig och mina 70+ snart åttio år släktingar att sitta på barstolar och få skumpa som plåster på såret andra platser fanns inte. Min morbror blev så förbannad att tänkte gå in och sätta sig och vägra gå. Dit går vi aldrig igen, så botten att  jag inte har ord för det.

Slutligen hamnade vi på en indisk halvdan restaurang med trevlig personal och god service, inte lätt att hitta plats till åtta vuxna och en fyraåring vid middagstid en lördagkväll.

Jag stickar och läser och knölar med min kropp som jag utan problem skulle kunna auktionera bort vilken dag som helst. Igår var jag ner till fotvården vilket alltid är ett himmelrike … idag ska jag sy ett draperi till ytterdörren på landet. Imorgon ska det slingas i håret och sen blir det lite middag för makens syrra och man på lördag. Därefter vill jag nog helst bara dö en smula … men bara tills på måndag för då ska jag till husläkaren för en remiss som ska ge mig en tid för undersökning av tarmen. Jag är så sjukt trött på min mage, så nu vill jag gå till botten och se om det finns något att göra åt det hela. Kan nog skriva en roman om alla toastolar jag har suttit på ….

Igår var jag ner med ett par söta vantar till barnbarnet … blå med en vit tipp på tummarna där jag hade sytt öga och mun och längst ut på tummen satt en tofs som hår på gubbtummen och en ”kringla” av garnhår på tanttummen. Han blev jätteglad, det är alltid kul att titta in en sväng till hans dagis. Med till fröknarna hade jag två sorters marmelad som jag kokade dagen innan, alltid lika poppis. Fick för den delen en ”order” beställning av stickade lösa tummar i färger. Ungarna är dåliga på färgerna, så jag ska sticka tummar som de kan undervisa med.

Nu måste jag äta lite säger klockan, min mage vill helst inget ha men jag äter för att försöka hålla det hela lite vettigt tidsmässigt.

Ber ödmjukast om ursäkt, plussar för stroketeamet på Danderyds sjukhus

 Klart man undrar hur det går när folk inte har vett att skriva … det är väl så att det har varit rätt rörigt runt mig den sista veckan och ron att sätta sig här för att skriva har inte infunnit sig.

Har precis varit ute med Watson i snömodden, fy  så skitig han blev. Igår var det ljuvligt väder och alla fick nog vårkänning tror jag idag kom solen sent …

Mamma ligger kvar på geriatriken och har det jättebra, de problem som har blivit verkar lätta lite och vi ser nu fram emot att hon får komma hem. Stroketeamet som jag i förra inlägget tvivlade på får jag nu krypa till korset och be om ursäkt till. Bättre samarbete får man leta efter. En anhörigträff har vi kallats till där läkaren och alla andra informerade oss om hur det låg till. Jag har blivit kallat till möte imorgon för planering inför mammas hemgång.

En hel del får man ändra framöver, vi har tänkt åka och handla till henne en gång i veckan, mycket praktiskt ska ordnas som fullmakt för mig så att jag kan sköta räkningar och annat. Ska även ordna Icas kort så att hon kan ha matpengar där att handla för, så lockas inte hemvårdspersonal som kanske senare får hjälpa till. Hennes smycken tar vi hem till oss för det har hänt rätt mycket i hennes hemtjänst område som har polisanmälts av hemtjänsten, jag som har jobbat så mycket med gamla kan aldrig fatta att man går hem till dem som är mest sårbara och stjäl. Dessa as skulle verkligen sättas dit.

Så en hel del resor mellan sjukhus och även mammas hem har det varit och jag känner mig rätt lugn men kroppen får spunk, migränkänning varje dag och annat skit den kan fjanta sig med. Ikväll skulle jag varit barnvakt till marsipangrisen men han fick feber idag och hostar så sonen fick hämta honom på dagis. Ledsen blev Tim när han inte fick komma till mig, men det går fler tåg. 

På tal om den lille så visade hans första tandläkarbesök att en tand var sprucken … åhh hur mycket ska den lilla godingen behöva gå igenom, inga hål hade han och alla tänder var på plats. För ett år sedan föll han på hakan, slog sig ordentligt, spricka har jag också haft i en tand och den gjorde inte ont hela tiden utan jag drog väl runt med det i säkert två år. Kanske är det den där smällen han fick som gjorde sprickan, mjölktänder är ju sköra saker jämfört med de andra som kommer. Nu ska han inte sövas men medicineras så att han inte kommer att minnas utdragningen och det som måste sättas in för att tandraden inte ska dra ihop sig.

Gick en tur till Ica nyss, hämtade ett bokpaket och bestämde mig för att köpa med mig en bakelse hem. När jag stod där vid fikets disk så berättade jag om en Karlsbadersemla jag köpte för någon vecka sedan, torrare bakverk har jag inte ätit på länge … var den verkligen bakad samma dag undrade jag? Köpte jag den sent på dagen undrade killen? Ja, sa jag. De får leverans på morgonen så då är det inte så konstigt. Men jag sa sänk priset och tala om att de inte är så goda vid den tiden, så kan man göra ett eget val.

Han bjöd mig på en ny Karlspadersemla och det tycker jag var väldigt ok, så nu har jag ätit och den var jättegod. Bakelsen spar jag till ikväll, kan dela med maken.

Promenaden till Ica var lite för mycket för min mage idag så det blev en jobbig stund att ta sig hem fast det ligger så nära. Magen hatar jag, att inte ha kontroll över sånt är verkligen skitjobbigt.

Så imorgon till sjukhuset, på torsdag kommer soffan som ska till landet, fredag ska jag få fotvård och på lördag åker vi ut till landet med soffan och de andra nya möblerna, ska bli så kul att se det nya golvet. Om två veckor levereras köket dit, maken tar ledig så vi kan ta emot köket.

Mamma och jag skrattar med varandra för vi är nog lika vimsiga just nu, jag blir vimsig av stress och hon likaså plus att stroken inte har gjort det lättare för henne. Gud så glad jag är att hon lever och att det blev så ”lindrig” skada, det kommer att bli tufft ändå för henne.

Nu ska jag vila en stund, ikväll blir det pölsa inte hemlagad men god ändå.

Mamma lilla mamma

Veckan började med att marsipangrisen blev dålig med en kind som blev väldigt svullen. Som om inte det var nog så lyckades sonen slå foten i en tröskel hemma när han under lek jagade den lilla grisen. Den foten kunde han nästan inte gå på först.

 Läkarbesök för lilla grisen visade att han troligen hade spottkörtelinflammation och fick penicillin och åter besök efter tre dagar för att läkaren skulle kolla att det verkligen var det han hade fått, att penicillinet tog. Under återbesöket fick sonen en remiss till röntgen för sin fot som var svullen och omöjlig att gå normalt på.

Jag blev barnvakt när de kom från läkaren så att sonen kunde åka och röntga foten, vilken sen visade sig vara ”helt ok”, alltså inga sprickor eller ben av.

Igår passade Watson på att vara magsjuk, hela dagen kräktes han och pep på det ynkligaste vis och jag blir alltid så orolig. Husse tvångsmatade honom med en spruta utan nål fylld med vatten för uttorkad blir han av att inte dricka och bara kräkas. Sjutton sa jag nu är det snart helg igen, blir han sjuk är det banne mig nästan alltid helg. Men efter den där tvångsvattningen så drack han flera gånger på kvällen, idag är han frisk igen.

Idag ringde en bekant till min mamma och berättar att hon har följt henne till vårdcentralen. Sedan igår har mamma varit yr gått i cirkel och kunde inte ta sig in på toa genom att gå raka vägen dit. Snurrig hade hon varit och såg dåligt på höger öga gjorde hon … herregud jag blev så rädd att tiden stannade för en stund. Hon blev körd till Danderyds sjukhus och dit for maken och jag så fort han kom hem.

Jag har ofta funderat över hur det skulle kännas att få ett liknande samtal om att min mamma är sjuk, tänker ofta på att det bara är hon och jag kvar av min ursprungsfamilj. Tanken på att det till slut bara blir jag kvar har gjort mig mör många gånger, livets rullande våg som tar oss alla till slut, alla står vi där ensamma på stranden när vår resa är slut.

Samtidigt som jag har sagt till min mamma att jag ska överleva henne, det var otröstligt att min syster dog … sånt ska mammor inte behöva uppleva. Jag har varit rädd för att dö sedan dess, för mammas skull. Varit rädd att jag lovade för mycket, kanske låter det här konstigt, men min egen sjukdomsresa har gjort mig osäker på det där självklara livet som de friska lever.

Nå, vi åker till medicin akuten, hon är sig lik på ett vis men något har hänt och vi tippar på stroke. Hon ska hjärnröntgas och bli inlagd på medicinavd. ”Åk hem ni” säger hon och det kändes inte fel att göra det, hon var i goda händer. Under kvällen ringde jag för att höra vilken avdelning hon låg på och hur röntgen hade gått. Hon hade inte fått tid för röntgen ännu och jag ifrågasätter hur de kan vänta med det, om hon har stroke så behöver hon ju medicin snabbt som ögat. Blodproven de har tagit visar att hon inte har stroke … inte visste jag att man kan se sånt med blodprov och i samma veva som det lättade att hon sa så, blev det en stor knut i min mage av oro.

Jesus vad får en att tappa lite av synen, bli förvirrad, inte veta vilket sjukhus man ligger på, ostadig på benen, och upprepande i det man säger och döv på höger öra? Tumör som trycker på i skallen .. vi har för bara ett ½ år sedan begravt min farbror för tumör i hjärnan. När det slår mig är det farbrors efterlämnade fru jag tänker först på … ska hon behöva uppleva detta jävulstyg så snabbt igen?

Nu ska jag inte förhasta mig … säg att det finns galna virus som tillfälligt ställer till saker eller urinvägsinfektion som gjorde min kusins svärfar helt skrämmande virrig, säg att det är något sånt, min mamma kan väl få dö i sömnen utan att behöva lida och gå igenom allt skit de stackars cancersjuka tvingas till för att oftast ändå dö i slutändan.

Nu ska jag lägga mig, somna med hjälp av en sömntablett och kanske en halv till om kroppen inte vill komma till ro. Imorgon vill vi alla åka dit men jag tror att jag, maken, sonen och grisen åker dit och så får dottern med fästman åka på söndag. Vi ska beställa vårt kök till sommarstugan på söndag … och mamma mår nog bättre av att vi kommer några i taget blir så rörigt annars.

När det oväntade händer har jag inte Gevalia hemma

Nu sitter jag här utan hiss med en kropp som är som ett utskitet äpple, jag vet inte vad det är som är fel mår inte alls bra. Imorgon ska jag till njurläkaren och det kanske är en bra tidpunkt att gå igenom provsvar och kanske få lite hjälp.

Konstigt att helgerna bara snurrar till så är det vardag igen, lördagen gick åt till att sova, jag mår som sagt inte bra. Igår var vi över till dottern och fästmannen som bjöd på middag, det var en trevlig kväll med väldigt god mat. Hon kan det där dottern med att laga mat vilket jag är väldigt glad för … synd om folk som aldrig lär sig det basala här i livet, jag menar laga mat borde väl alla kunna lära sig under uppväxten och ja, sonen är lika duktig han. Slår mig för bröstet ha ha …

Det här med att ha ”lyckade barn” kan man ju tänka olika om, vad är lyckade barn? För en del är det höga examina och fina titlar, inte mig emot men, viktigare att de klarar av allt det där basala som att serva sig själva, inte vara beroende av någon som tvättar, lagar mat eller vad det nu kan vara som man kan undgå att lära sig, eller smita ifrån. Självgående tänkte jag ofta att jag ville att mina barn skulle bli. Vara lyckliga i det lilla … drömma ska vi alla göra men ändå stå med fötterna på jorden. Många unga nu för tiden verkar helt ha spårat ur … när jag läser vissa ungas bloggar så får jag ofta obehagskänslor, det är tjejer jag följer och de super å de grövsta och jag blir så förbaskat beklämd. Tycker det är så tråkigt att jag inte längre kan vara med där ute och finnas till för de yngre eller de gamla.

Nu för tiden händer det oväntade mest hela tiden … synd att jag inte har Gevalia kaffe och kunde bjuda på. Min balkong på sjunde våningen … det är fem våningar ner till entrén, sen finns det två våningar till under. Men 7 våningar upp har jag nu nästan vant mig vid att män ständigt hoppar över balkongräcket, tänk att jag har blivit en sån läckerbit att de klättrar så högt för att nå mig. Ha ha knappast, hoppas att de är inne på sista omgången nu så att vi kan få tillbaka vår balkong, maken sa igår att det dröjer tre veckor tills han hämtar trägolvet till balkongen från källaren? Vaffö då da sa jag?

Hissen sa han … just det, den står i tre veckor och källaren är 7 våningar ner.

På tal om det där oväntade så har jag nu hissgubbarna på mitt etage eftersom hisstrumman är högst upp, tänkte hämta posten som jag har en hink till stående utanför min dörr för att Watson inte ska skälla när DN dimper ner tidigt på morgonen. Nå, jag öppnar dörren så där halvklädd när jag upptäcker att det är gubbar där ute … snabbt stängde jag dörren och drog på mig en långklänning som är så bekväm att bara dra på sig. Öppnade dörren och tog min post, inte en gubbe i närheten … skönt. Sen långt senare så ser jag att jag har klänningen ut och in ha ha insidan är full av trådar som hänger så det var hugget som stucket att visa sig halvnaken eller med en felvänd klänning på mig, galet vilket som.

Marsipangrisen mår som en prins, aldrig har det varit någon längre lugn stund sedan operationen, han har inte ens klagat på halsont, tror det värsta för hans det var stolpillren han fick mot smärtan i början. Han vägrade att dricka smärtlindrande oavsett om det smakade hallon eller björnbär och då blev det stolpiller. Han har börjat påtala att det luktar en massa och undrat vad det är som luktar … hans körtlar i näsan var visst väldigt stora så tänk om han inte har känt dofter tidigare?

Nu ska jag lägga mig och läsa Tid att vara ensam av Patricia Tudor-Sandahl, hon är en behaglig kvinna som jag har lyssnat på några gånger när vi ifd StockholmsAstrologerna hyrde in henne som föreläsare.

 

 

Fyra trådar och hopp om livet

                                                     Bara några ord av hopp …

Andra dagen med ändrad medicin och en sort borttagen har bjudit mig på en dag som var länge sedan jag upplevde. Kan det vara så, kan jag ha sån tur att jag framöver kommer att må så här pass bra?

Vågar inte tro det just nu men hoppas innerligt … fibromyalgin den finns och lever sitt eget liv, kanske klev jag just ur ett långt skov?

Inte tar jag ut svängarna allt för mycket bara njuter och passar på att känna in känslan av att må riktigt bra. En mössa har jag sytt till Tim idag, hoppas den mössan är början på resten av mitt liv som en piggare mänska. Ska sanningen fram så är det en söm kvar på mössan som ska sys … trasslade till trådarna i overlocken, jag kommer inte ihåg hur man trär den. Måste titta på en instruktions-CD och då får jag titta på en trådträdning i taget och sen springa in till syrummet och trä maskinen och så tillbaka till datorn igen och titta på nästa trådträdning … äh, tänkte jag och började trä den nya vanliga symaskinen för spolning … men något blev fel så jag måste göra allt igen, långsamt läsandes i instruktionsboken för att komma rätt.

Snurrigt värre …

Skitbacill

                                                    
En liten bacill har bosatt sig i min hals … lite kraxig och svettig känner jag mig, får ta det lite lugnare några dagar.
Nu när jag äntligen har fått ordning på alla symaskiner och det runt om i syrummet då tappar man orken för en liten skitbacill …
Sitter och funderar om det har hänt ett dugg runt mig sedan sist … nej, jag har hamnat i stiltje ville bara tala om hur synd det är om mig som host, hostar och kraxar.

Att lägga sig platt …

Upp som en sol och ner som en pannkaka. Efter lördagens utflykt till Åhléns började jag plötsligt må konstigt, middag ville jag inte alls äta, jag fick börja rusa till toa och det fick jag forsätta med hela natten, tror sista gången var mellan 04-05 … funderar på om det var räkmackan jag åt på Åhléns eller om jag blivit smittat helt enkelt. Gårdagen var jag mest sovandes, gick inte att äta för då började jag må illa igen. På kvällen tog jag min medicin och en sömntablett, sov som en stock hela natten. Idag kan jag äta och visst är jag piggare än igår men ont har jag i hela ryggen och på framsidan, antar att massor av muskler fick jobba när jag kräktes. Men det är övergående som tur är, en fördel med en redig nära döden upplevelse som maginfluensa är viktnedgång … nu ska jag fortsätta hålla nere matintaget när magen ändå är krympt.

Idag skiner solen men jag behöver nog några dagar till för att få ork igen.

Jag ska sätta mig i soffan och sticka på ett par sockor till min dotter … det vet hon inte om och jag konstaterade nyss att det är lite av julafton över garnet. Sätter väl in bild senare …

Eru dum eller eru dum?

Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna  i hålen som gör att  (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.

Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???

Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.

Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit  i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.

Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.

Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.

Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.

En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.

Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.

Tänk att kroppsdelar kan svullna så?

Här står vi stadigt på extra feta ben … en polare till min man.

Har inte orkat skriva på några dagar, maken som började med ett väldigt svullet ben och fot har varit hemma hela förra veckan gå grund av rosfebern. Han har ätit penicillin och haft feber från och till, sen började han få ont även i andra benets fot, den svullnade till grotesk storlek. Blev värre för var dag och till sist kunde han nästan inte gå på foten.

Jag sa i lördags att nu jäklar åker du till akuten direkt på söndag morgon … det visade sig att hans CRP var lika högt som tidigare i veckan (över 200) och den svullna foten tog de prov på som odlades. Inga baciller, men en inflammation och nya piller mot just inflammation, värk och feber och en återbudstid till akuten imorgon. Så även denna vecka är han sjukskriven och tur är väl det för pigg har han inte varit alls, kan ju nästan inte gå.

Igår var Tim här när pappa hans hämtade farfar på akuten, han är så himla gullig vi killades på hans rygg och ritade gubbar. Jag är så hemskt dåligt på att rita och när sonen kom kunde vi konstatera att han ritar lika dåligt som mig.

Idag har jag bakat ett matbröd med aprikos och tranbär i som blev stort, gott och vackert. Var en tur ner till Ica med dramaten i släptåg, måste ju handla lite själv nu när maken är sjuk. Fem gånger fick jag stå på vägen hem och bara flåsa, min kropp är det inget med. Som vanligt är jag glad att jag hinner hem på toa min mage är helt väck nu för tiden. Har verkligen svårigheter med hur den beter sig.

Jag var och tog blodprover förra veckan och fick veta att mitt krea låg på 88 alla andra prover var som de ska, är väl Hb:t som långsamt är på väg upp igen men jag klarar mig ett tag till. Har fått för mig att det verkar bli tappning var 3:dje månad men vi får se.

Så här ser min medicinlista ut för er som fattar vad det hela handlar om.

Isoptin 80 mg    Gör att hjärtat går långsammare

Cozaar 12,5 mg  En tablett som de säger skyddar den nya njuren.

Simvastatin 20 mg  Mot högt kolesterol

Prednisolon 10 mg  Kortison

Prograf 2 mg  Sänker immunförsvaret så att njuren vill stanna kvar

Imurel 100 mg   Samma som ovan  

Så här mår man av biverkningarna man får av tabletterna ha ha

Igår dammsög jag för första gången på evigheter och plockstädade runt både här och där …

Ikväll blir det bara rester till middag och ibland kan det vara så skönt att bara värma på en rest. Nu ska jag ut och fixa maten …

Nu blommar rosfebern …

Redan förra veckan klagade maken på ont i ett knä som också var svullet … efter helgen var hela benet svullet och jag sa igår att nu är du så god och ringer husläkaren direkt på måndag morgon.

Han fick en tid och blev efter mötet skickad på ultraljud på Sofia hemmet, men där såg de ingen propp utan mer en blödning i vaden och så var det något i knät som jag inte minns vad han sa … jag blir så där i minnet när jag blir stressad. Husläkaren valde då att skicka honom till akuten på Danderyd för en kraftigare röntgen, för att säkert utesluta propp … i samma veva ringde sonen på väg hem och sa att han kör pappa, kunde jag ta Tim? Så klart jag kunde, vi åt mat och hade det mysigt under tiden sonen körde pappa till akuten.

Väntan och väntan … sen ringer maken och säger att de tror att han har rosfeber och jag har nu läst på och inser att det är ingen ovanlig följdsjukdom när man som han precis har haft halsfluss. Så nu ligger stackarn på akutmedicin och väntar på att den läkaren ska konstatera och medicinera honom för hemgång. Läkarna var tre på akuten som tittade, men de var ortopeder så nu får stackarn ligga där och vänta in en medicinläkare  som slutligen ska bekräfta själva rosfebern.

Jaha, så fortsätter vi att ha sjukstuga … men jag är glad att det inte var någon djupgående propp … fy så läskigt. Tursamt nog kunde vår hundvakt komma över vid middagen och ta Watson för jag klarar inte av att gå ut med honom och samtidigt ha Tim med mig. När han lämnade tillbaka Watson berättade han att grannen vars hund dog i somras frågade om de fick gå en promenad med Watson och det fick de så klart. Så nu ska gudarna veta att han har promenerat tre gånger mellan 17-21.00, nu sover han tungt på sin bädd.

Jag känner mig trött men lättad ska bli skönt när maken kommer hem igen om det så blir mitt i natta. Tycker så synd om min man, han som aldrig har varit sjuk har de två sista åren åkt på både det ena och andra. Vi har levt så många år tillsammans att man inte alls mår bra när den andre är sjuk.

Nu ska jag dricka lite te och äta en smörgås av mitt nybakade matbröd, när maken och sonen åkte iväg så hade jag gjort smörgåsar till dem för det blir inte mycket ätande på akuten. Så det var tvunget att baka ett nytt bröd till morgondagen.

Nu ringde han och sa att han blir kvar över natten och får intravenöst det han behöver … 

Om jag inte känner efter så mycket är det en riktigt bra dag

En morgon kan ju börja på en massa olika vis, tur att jag inte har katt en hund bryr sig inte om ifall matte har ett stort akterdäck ….

Denna morgon smög jag ner fötterna i  heltäckningsmattan och tänkte att det kanske finns hopp om en bättre dag utan sol och allt.

Det har dansat lappvantar från skyn och himlen är oändligt grå men det gör mig inget när jag har en bra dag. Har sneglat ner till mina vänner fåglarna för att se om de har någon mat kvar … det är nog dags att hänga upp lite nya bollar och smula ut allt överblivet bröd igen. Läste igår att man kan smeta margarin på trädstammarna till fåglarna som snabbt pickar i sig … får nog köpa lite och pröva, men det ska nog kletas dit i skydd av mörkret. Grannarna tror nog att jag har fått mer spader än vanligt om de ser mig bre stammarna med margarin.

Sitter och lyssnar på min nya CD med Rod Stewart bara gamla godingar, jag mår så bra av att höra den typen av musik, jag både sjunger med och nynnar igenkännande i stororkesterns svall stödd av Roddans mjuka röst. Hela uppväxten hade jag den stora lyckan att få lyssna till storbandsmusik Franki boy och alla andra som sjöng så det stod härliga till. Idag lyssnar jag sällan på radio eller musik tycker inte om så mycket av det som spelas nu för tiden.

Ikväll ska vi iväg och fira dotterns fästman som fyller år, jag ser fram emot tårta till kaffet för nu har jag verkligen inte ätit sött eller olämpligt sedan nyår. Både ser fram emot och känner vånda för efter den tårtbiten kommer jag att bli sockersugen igen …

Nu ska jag sätta mig i soffan och dricka svartvinbärste vilket var bra mycket godare än jag trodde, köpte en förpackning igår. Gick en sväng ner till Ica och det tog tid både att ta sig dit och hem … kroppen säger att den måste stå still rätt ofta och då står jag där och ser fånig ut. Jag drömmer vidare om att kroppen ska bli lite starkare så att jag kan gå en tur där jag själv bestämmer när jag ska gå hem. Inte ryggen, magen eller resten av kroppen ska tala utan bara tiga precis som på en frisk person.

Igår lyckades jag med konststycket att bända pekfingernageln uppåt så att det blev en blödning på nagelbädden. Så in i helskotta ont det gjorde, nu har jag ont på båda sidor av kroppen … oroade mig när jag skulle tvätta håret imorse att fingret skulle svida men det gick faktiskt bättre än jag trodde. Det är ett ständigt gnäll här på banan fyra, jag är väldigt trött på mig själv just nu då det mesta mynnar ut i ont här eller där.

Nä nu ska jag sätta mig i soffan …

Hela jorden snurrar och jag svimmar

På väg till Willys sa jag utanför vår port att jag ska hålla i dig för det ser halt ut. La min hand på makens axel för jag vill inte halka nu och få ännu ondare än vad jag har i nederdelen av ryggen på vänster sida. Självklart halkar jag till och greppar då tag om makens axel, samtidigt så smäller det i överarmen, det gör så jävla ont att jag skriker rakt ut och så höll jag på att svimma. Står där lutat mot maken och vet inte vart jag ska ta vägen, väntar på att smärtan ska lindras och snurret i kroppen lugna sig. Men inte sker det inte utan vi går mot porten, jag siktar på en pall som finns där inne. Tänkte sitta där och snurra upp så att säga …

Sitter en stund och blir inte bättre, maken baxar in mig i hissen, jag minns inte ett dugg, han säger att han höll mig uppe i ett hörn och sen när jag svimmade så fick jag sitta på hans knä. Jag vaknade när jag låg halvvägs ut ur hissen på golvet, det var kallt, blött och snurrigt. Men jag sa till maken att jag tar mig upp själv, men den onda överarmen kunde jag inte använda så jag fick snurra runt ett varv och ställa mig på alla fyra, kröp in i vår hall.

Upp och in i soffan … maken klädde av mig skor och annat … va, sjutton ska jag ha sån otur för hela tiden och kroppen jag säger bara det den är helt jävla slut, jag kan inte annat säga. Jag rör mig ständigt på gränsen och har ju många snurriga stunder, det är min vardag men att jag skulle svimma av för att jag gjort mig illa har aldrig hänt förr. Så nu har jag ont i ryggen och i armen allt på vänster sida min sk feminina sida. Tror det är en muskelsträckning jag har fått i överarmen, det är väl bara att vänta ut. Får ringa hundvakterna och höra om de kan ta Watson imorgon.

Men helgen har förövrigt varit väldigt bra jag har sorterat och kastat papper och verkligen fått en hel del gjort. Idag har maken packat ner julen och jag har bakat ett bröd med aprikos och nötter. Nu blir det nog inte mer gjort utan jag får sätta mig i soffan …. tror snart att jag växer ihop med soffan.

Ett Gott Nytt till Er Alla

Envis hosta och förkylning tvingade mig att åka till husläkaren imorse. När vi kom hem sov jag i många timmar drömde en massa dumma saker och vaknade så där som man kan göra av elaka drömmar med en skalle som hade svårt att inse att det var en dröm.

Min vanliga husläkare är ledig så jag fick en AT-läkare som har valt helt rätt jobb, så trevlig och varm, Erik Rampell är hans namn. Jag ringde Danderyds sjukhus för några dagar sedan till den avdelning jag ska ringa till om det är något jag behöver hjälp med. De har ännu inte ringt upp … så är det med Danderyd, verkar inte pålitliga. Min vanliga njurläkare på Danderydsmottagningen hon är kanon, men nästa gång jag behöver hjälp så ringer jag Huddinges avdelning för där svarar de jämt och ringer upp snarast, fantastisk ordning på allt. Med dem känner jag mig trygg …

Nu har jag rejäl hostmedicin hemma, slemlösande och penicillin på lut ifall det behövs så nu kan nyår komma bäst det vill, vem vill åka till akuten en nyår? Idag ska vi maken och jag göra en stor smörgåstårta till imorgon, den blir godast om den får stå och gucka in sig över natten, själva garneringen gör vi imorgon. Sonen, marispangrisen och sonens vän som de bor hos kommer och delar smörgåstårtan med oss.

Igår var vi barnvakt en stund till Tim, han är bara för mysig att vara med. Jisses så han pratar och klok verkar han vara, fattar så mycket förstår jag när han här och där fyller i ett förståligt ord.

Jaha så är det dags att göra iordning klädkammaren igen … där boar Watson och jag under nyårsnatten. Han är så rädd för smällare och jag vill inte att han ska ligga ensam och vara rädd. Där inne lägger jag massor av filtar, täcken, kuddar, radio som spelar lite musik och en bra bok. Sen är vi redo för ljudets afton.

Vad ska jag säga om dagarna som gått … vi läser och jag har ju mest varit risig med förkylningen och inte gjort ett vettigt något. Maken är ledig till den 10 januari och det är så skönt när jag inte mår så bra.

Det lackar … av svett i pannan om inte annat

Förr satt han vid dörren innan man själv var färdigklädd, nu sover han tungt och får hämtas gärna med lite lockande levergodis. Tio år blir han nästa år och det märks mest på att han sover mer och inte är så pigg på att gå ut som förr. När han väl är ute så pinnar han på och trivs, men när snön går till magen på honom så väljer han att skynda sig hem så fort han har gjort sitt.

Watson min kära vän och följeslagare, jag har haft tur som har en make som tagit större delen av promenaderna de senaste åren, maken går ut på morgonen och jag till lunch sen tar maken över när han kommer hem till middagen. Så har vi våra hundvakter ett äldre par som tidigare haft egen hund och nu älskar att ha Watson. Deras stöd och glädje med att ta hand om Watson när jag har behövt hjälp har varit fantastiskt under senaste åren.

Idag blev det en kortare promenad, vi gick in i grannporten och åkte hissen ner och gick ut på baksidan för att fylla på  fågelmaten. I träden hänger fågelmatare av alla sorter och vi grannar som bryr oss vi fyller på när det blir tomt. Idag fick de solrosfrön, skalade och allt bara att picka i sig, men när Watson och jag skulle gå jäms med huset så fick vi pulsa för här har de inte plogat som de ska. Så vi var både helt slut när vi kom till framsidan, bara att gå hem och lägga sig efter en hastig dusch av Watsons ben som var fulla av snö.

Helgen har varit full av göranden … har köpt de sista julklapparna men blev så totalslut på Kista att jag blev sittandes en bra stund helsvettig och väldigt borta i skallen. De har byggt ut Kista så där är så stort att det inte är klokt, men bra att allt finns på ett ställe. Vi tog en fika och jag sa till maken att det är inte klokt så jag har blivit med åren, det oroar mig att jag inte klarar av sånt som var vardagsmat förr. Fick ringa dottern och be henne köpa det sista klapparna till sin pappa från mig, jag stod inne på Åhléns och kom inte ihåg vad jag skulle handla där. Valda att sätta mig på en stol vid ett café när det snurrade så att jag förmodligen skulle ha svimmat om jag inte satt mig ner.

Hemma har jag bakat saffransskorpor fast det var faktiskt maken som bakade dem … jag har gjort två sorters 70% chokladbräck en med sukkat och en med apelsinskal, sen kokade jag ihop saffransfudge som blev god. Det här med fudge var något som jag lärde mig att gilla vid en av våra resor i USA. Åkte en utfärd med mest amerikanska damer vars män också var på mässan. Vi skulle till en fabrik där de tillverkade fudge, har aldrig varit med om något liknande. För mig var fudge en helt ny bekantskap, de fanns i alla tänkbara smaker, efter provsmak var jag fast. Vi har inget som liknar fudge i vårt godisland … jag handlade massor och sa till mig själv att barnen ska ju få när vi kommer hem. Men vem tror ni åt upp det mesta? Det skäms jag för än i dag. Äh, ni vet hur det är man ska bara ta en liten bit till och liten till och … ja, svårare än så är det inte för mig.

Sen har jag bakat ett vitt bröd med ost i som jag dumt nog hade lite för kort tid i ugnen … osten gör att man behöver några extra minuter, men maken han tyckte det var konongott. Passade också på att baka ännu en slät fläta med kardemummasmak det är så gott till kaffet.

Nu har jag delat upp det som är kvar att göra i veckan, klapparna ska slås in, sill ska läggas in, sillsallad ska hackas, laxen gravas och skinkan inte att förglömma den ska få sin blandning av senap och skorpsmulor som en vinterrock över sig.

Nu ska jag sticka en stund …

När en man är sjuk är han ….

Barnbarn är livsfarliga för farföräldrar … maken har lyckats få både öroninflammation, ögoninflammation och  halsinfektion inte illa pinkat, allt på en gång stackarn. Jag suportar med te, inte mycket mer jag kan göra.

Så nu hostas det och droppas i ögon och har sig mest hela tiden, han har aldrig haft varken öroninflammtion eller gegga i ögonen … välkommen i  gänget säger jag som var en härdad sjukling förr när ungarna var små. De delade med sig och jag tog så vänligt emot alla baciller de bar hem. Men idag peppar peppar så verkar det som jag klarar mig, har början till öroninflammation, men har sprayat kortisonspray som jag har fått lära mig tidigare så det med tiden går bort.

Idag strålar solen och jag ska snart iväg till husläkaren, det var de där papprena som skulle fyllas i för fortsatt färdtjänst. Ska passa på och handla ett gott bröd hos bageriet på vägen hem, vill inte baka idag.

Nu är det dags att göra sig iordning ….