Mamm

Igår var det min tur, maken körde mig dit och jag vet inte säkert om det var nya delen eller den äldre. Väl inne såg allt nytt ut och det var verkligen allt att drömma om, när det gäller hur de hade organiserat det hela. Redan vid ingången knappade jag in mig själv med mina födelsesiffror, ombads åka en våning upp och sätta mig i väntrummet. Snygg mottagning, många syrror och andra till tjänst, effektiva, trevliga, helt enkelt en stämning redan när jag klev in som fick mig att trivas.

När det var min tur, på rätt tid, så rullade syrran in en snygg stol i undersökningsrummet för mig att sitta i. ”Brukar du svimma?” frågade hon. Det stod så i journalen att jag behövde en stol, tack till omtänksamma Danderyd som noterat det, där jag tidigare har gjort denna undersökning. Tur att jag fick sitta, gungar och har sig och så blir jag vit i nosen, men allt gick bra.

Jag har ju i andra fall rätt hög smärttröskel, vilket läkare och annan sjukvårdspersonal har sagt rätt många gånger genom åren. Men mammografi, det är värre än att föda barn och jag frågade, hur är det, får alla lika ont eller är det bara jag och några till? Det var väldigt olika, många tycker det gör ont och en del föder hellre barn än blir klämda på mammografi. Så svaret blev som väntat vi är olika, det har jag ju alltid tänkt om det mesta, vi är olika.

Men så satte syrran igång och berättade om när hon var gravid och ofta höll på att svimma i kön i affären, tipset hon fick av en läkare som sa att blod lätt samlade sig nere i kroppen, antar hon menade när man kände sig svimfärdig. Då skulle man göra som hon Lanefelt sa knip, slå ihop skinkorna helt enkelt. Det kunde man göra många gånger utan att andra ser att man står där och kniper ihop skinkorna. Hahaha så ser ni mig stå där och se ut som om jag håller på att gå i baklås, då vet ni vad jag håller på med. Självklart ska jag testa detta nästa gång jag vinglar runt.

 

 

 

 

 

Tröga tankar

Några trötta dagar, inser att det är dags att tappas på blod igen, vill ju inte känna mig så här trött i onödan, jag ska ringa och boka en tid imorgon.

Undrar just hur många timmar av sol vi har haft denna månad, fem-sex? Funderar på att önska mig en ljuslampa i julklapp.

I mitt huvud snurrar dotterns flickor som ska vara här lördag till söndag, det är första gången yngsta barnbarnet ska sova borta. Ungarnas önskemål om middag är pannkakor, här ska stekas pannkakor, vispas grädde, sylt, köpas glass, klart som korvspad, här ska smaskas extra till pankisarna. Lördagsmys och tankar om vad vi kan tänkas hinna, tror jag släpar med dem till servettfabriken på lördag eftermiddag. Där kan vi köpa massor av servetter, ungarna kan välja egna att ta med hem. Lite spännande med alla maskiner kan nog sexåringen tycka, sen alla fina motiv hon kan välja mellan.

C4EBD17E-FAAE-4B8F-B9D8-28448BCCB960

Igår kom julklappen som kommer göra succé, tänk er flera barnbarn i kiss och bajsåldern, jag har köpt Bajsspelet till femåringen, han kommer jubla. Jag har alltid tyckt den här åldern när vissa ord känns så ljuvliga för ungar att uttala är en rolig tid, vissa ungar har det lilla behovet, andra blir som förryckta under en lång period. Min pappa sa alltid att jag aldrig hade kommit ur kiss och bajsåldern, undrar just vad Freud tänkte om det?  🙂  Fnissar gott med mina barnbarns orgier i kiss och bajs.

Jag gör duktigt mina fotövningar för att bli av med det smärtsamma i högerfoten, är glad att de flesta rörelser kan göras framför tv:n, blir lättare att få det gjort, komma ihåg det hela. Jag har några tåhävningar kvar som jag ska ta innan jag lägger mig, jobbig rörelse.

Nu har jag möte med John Blund, jag är sist på hans lista, lika bra att lägga sig och läsa i väntan. Gnatt!

Cancerfri och solen skiner

Blå himmel och sol, som om inte bara resultatet från hudundersökningen på Danderyds sjukhus nyss skulle räcka för att få mig lättad och glad.
Hudcancerfri ännu ett år, jag förstod liksom aldrig vad som hände för tre år sedan, blir undersökt första gången och hudcancer hittades på bröstet.

Direkt operation, bedövningsspruta och så satte de igång, ont gjorde det, jag hann inte med, förstod inte alls vad som hände mig. Efteråt kom alla tankar, rädslan for in som en stormvarning, medicin jag äter pga njurtransplantationen ger många av oss transplanterade hudcancer. Jag har läst om andra som inte gör annat än bedövas och skärs bort bit för bit pga hudcancer.

Ännu hör jag inte till de som drabbats på det värsta tänkbara viset, känner det som jag lyckas smita ut personalingången vid varje besök.

Lyckan idag var också att jag kunde hiva in 30-40 pocketböcker till korridorsbiblioteket på sjukhuset, min lilla grej som jag gör för att hjälpa till, glädja andra. Känns alltid så bra att tänka på andra i generös form, ge av sig själv, skänk vidare, tänk osjälviskt, bästa receptet på välmående.

Nu har jag ätit en smörgås och druckit cappuccino, somnar nog tillsammans med Frasse en stund.

Fridens 51D1173D-1BC4-4F34-80F8-B214663C91F8

Sprutor

Skrev ett inlägg igår som jag tog bort. Maken åkte till akuten senare på kvällen med en svullen vad. Vi var båda övertygade om att han hade fått rosfeber ännu en gång.

Men provtagning och undersökning pekar på propp, blev två sprutor och hemskickad för att återkomna idag för ultraljud på vaden, om han nu får en tid, annars tillbaka för ännu en spruta och återkomma på måndag för ultra.

Klart jag blir orolig, känns nästan för lätt att bli utsläppt efter två sprutor, måtte det inte vara början på något jag inte vill vara med om.

Men Norrtälje sjukhus fortsätter att leverera på topp, helt fantastiskt arbetsmetod de har. Den är så bra att andra sjukhus aktar sig för att ta efter …

Mitt röda öga har nu avancerat till ett lämplig inslag till Halloween, så här sitter vi nu  i vår egen lilla freakshow, jag med knallrött öga och maken med en vad som är 4 cm tjockare än den andra. Det är bara Frasse som ser normal ut.

Men jag klagar inte, att vara på landet extratid är alltid en bonus.

Så nu vet ni hur livat det blev för oss en lönedag på en lördag och allt.

Lugn på landet?

54fcd089-b199-465b-9f90-d2fc529e2bbc.jpeg

Denna morgon på landet liknar ingen vanlig ”på landet morgon,” hör hur en tung motor jobbar sig närmare huset, slambilen backar upp på uppfarten. Vid köksbordet sitter maken och pratar via skype med jobbet, själv vinglar jag upp och tänker att det nog är bäst att dra på sig kläderna. I källare dunkar och smäller det, han använder spett för att få loss det med vatten uppmjukade, kakliknande bajsresterna från förrförra husägaren.

Sånt fattar jag aldrig, hur man köper ett nytt system, en förbränningstoa och inte river ut de gamla resterna från mulltoan i källaren, den tar stor plats. För mig är det som om vi skulle behålla förbränningstoan när vi bytte till vattentoa, trångt om saligheten på toaletten, med två toaletter och rester av en tredje i källaren. 🙂

Sen knackar det på dörren och mannen undrar om han ”får vara så fräck att han ber om en kopp kaffe lite senare?” Självklart, men lite ovant att jag inte ens hinner bjuda på det, utan att han frågar, han kom ju nyss. När han senare kom in tvättade han så klart sina händer och sa att han kastar handduken på golvet, bra, tack för det. Jo, jag får lite inre skak i kroppen, här sitter jag med min  bacillskräck, inte utan anledning med sänkt immunförsvar.  Nu satt ”bajsmannen” i skinnfåtöljen med kaffe i näven och fatet med makens frukostsmörgåsar antog gästen var till honom och tog för sig. Det gjorde inget, men kände att det är en sån här människa ”med fräckhet kan man komma långt.” Om han hade väntat två sekunder hade maken erbjudit honom smörgåsar.

Sen skurade maken av handfatet i badrummet, avslutade med ytsprit, vilket han också använde på bordet och fåtöljen där gästen hade suttit. Men så här gör vi inte efter vanliga gästers besök hahaha!

Fick min första giktattack i en stortå igår, värsta värken, så koncentrerat, satt i  sidan av stortån, där knölen av felaktiga skor kan bildas. Fy tusan så obehagligt, fattade inte först vad det var, men sen slog det mig att många njurtransplanterade får gikt, har ju läst om det många gånger i vårt forum. Tursamt nog har jag Alvedon 665 mg kvar, den sort som förbjöds för folk missbrukade den. Sov lugnt senare under natten, så det satt bara i halva natten.

Så ringer mobilen och sonen undrar om jag är kvar på landet? Han har fått ett jobb på ett företag i ”lilla byhålan” på landet. ”Ska jobba där i 2-3 veckor, jag och arbetskompisen kommer på lunch imorgon,” sa han. Samma tid som nästa hantverkare ska dyka upp och börja såga ner den nu tomma mulltoatanken. Sonen lagar ju självklart maten i sitt hus till sig själv och kompisen framöver, han om någon har inget som helst problem med matlagning, så blir det nog resten av tiden han ska arbeta här. Men dyker han upp, så är det bara kul att bjuda på mat.

Men plötsligt hör vi två bildörrar slå igen, då kommer sonen och arbetskompisen, de har varit och kollat på jobbet. Lugnt på landet? 🙂

Jag får åka med maken till Ica idag och handla köttfärs, tänkte göra en chili con carne, som bara är att värma imorgon.

Tjing!

 

Speglar mig i förr som samtidigt är nu

BD226071-12BE-4285-8D92-6D24205FDF41Som jag har längtat att få bara vara här, just här.  Nu sittligger jag här i soffan och undrar var all lust och längtan handlade om? Tänkte väl att vi skulle göra lite i alla fall, åka till något mysigt fik, älghägnet, ta Rulle på en sväng runt om. Men jag tappade något på vägen, energin och jag vill inte, inte ett dugg.

Det far genom huvudet, jag vill bara vara med mig själv, när jag mår så här, inte går det över snabbare när maken är med mig, dynet runt. Jag blir stressad över att inte må bra, nej han kräver inte ett dugg, allt finns bara inom mig. Man borde så mycket, semester, faktiskt vår eller hans sista, nästa år är vi båda pensionärer med evig semester.

Min kropps fysiska svängningar kan mäta sig med vädrets växlingar, från grått till gråsvart, regn och lite muller, till skyfall och strimmor av hopp som solsken. Det löser sig med värktablett ibland och bara ignorera och vänta ut andra gånger. Lite depression light som självklart svävar upp som en heliumballong och försvinner i det blå, när jag måste ut i samvaro med livet.

Jag har många jag vill höra av mig till, men orken att bara ringa, den finns inte just nu. Tvingar mig att ringa mamma, hon är svår att få tag i på sitt rum, många signaler  når aldrig fram. Hon äter, umgås och sitter ute i solen, när vi får kontakt glider hennes lur längre och längre ner från örat och hon blir argare och argare, när hon inget hör. Själv skriker jag ”Dra Upp Luren Till Örat!” Men allt är förgäves, hon begriper inte, muttrar irriterar att hon ”lägger på, hon hör ju så dåligt.” Det är nog en av mina jobbigare stunder med henne, vi brukade alltid nå varandra i telefonen och nu är det borta. Jag har så dåligt tålamod med henne, det där som alltid har funnits där, hennes knepiga sidor, som nu är förstärkta av stroken, seniliteten.

Jag har starka band till min mamma, men som olja och vatten aldrig blir en emulsion att lita på, som en föränderlig känsla som ständigt går ihop för att gå isär. Man föds in i sin familj, personkemin blir väl inte alltid på topp, i det stora och hela har jag väl funnit min plats. Fast jag nog har både sett och känt likheter, har jag varit svarta fåret, inte den typ av vilsegånget får, du kanske tänker på.

Jag var annorlunda bara, syrran var lik sin pappa, som vi växte upp med, jag mer lik min mamma och ändå inte. Om jag var Ö var syrran A, så långt mellan förståelsen mellan oss, syrran var ju mammas favorit och jag var bara obekvämt annorlunda, tänkte för rakt och högt, blev aldrig riktigt bra. Som vuxna umgicks syrran och mamma rätt ofta, jag drog mig nog undan på något vis, kände väl alltid som att det var något fel på mig. Spelade ingen roll att jag var allt det där skötsamma, arbetsamma, duktig flicka idioten, som höll i jular och påsk, med stort dukat bord, mycket omsorg och kärlek för mina närmaste och släktingar.

Äsch, inte hjälpte det inte. Det gnisslade med jämna mellanrum och jag hamnade ofta som ”det där kattfan släpade hem.” Men allt går över om man bara väntar tillräckligt länge, då får man sitta själv och klura på det som var. Inte infekterat längre, mer konstaterande om det jag genom samtal med både min syster, innan hon dog och mamma innan hon blev som nu. Resten får väl bli min egen tolkning, finns ingen som kan störa sig på den, alla är borta på ena eller andra viset.

Som mamma, farmor och mormor kan jag bara konstatera att det inte är lätt att vara mamma, farmor eller mormor. Det gnisslar i samvaron ibland hur man än är, hur man än vänder ändan, är den där bak och i släptåg har man sin uppväxt på gott och ont.

Nu ska jag ta maken och Rulle på en tur till brevlådan, bara måste tvinga mig upp och ut en stund. Lämnar er här i mina funderingar, antar att ni har egna om er uppväxt.

 

Framförallt bakdelen

1FDC6AAE-6BE8-468F-A630-B6A63938F5C3

Här saknas en bit av mitt inlägg, jag har varit och fått fd bölden omlagd. Är på väg hem igen. Idag onsdag ska jag dit en förhoppningsvis sista gång. Jag orkar inte det, men bara måste släpa mig dit igen.

Själv fick jag svårt att ta mig hem, kroppen fick nog och ville inta vågrät ställning, jag hängde som en ostkrok på Rulle, satt i Rulle och kände mig helt uppgiven. Lyckades ta mig till busshållplatsen, rätt buss dök upp och jag knöla mig in bland vagn och annan pensionär på lånad stålhäst från landstinget. Min egenköpta Rulle är så smart att han kan dra in magen så han blir så smal, så det är beundransvärt, bara 15 cm plats tar han i det läget, med ett enkelt drag i en tamp.

Den eviga kampen mellan busshållplatsen och min port fick sällskap av ett stilla regn. Sista biten, hissdörren som jag svär över, hur sjutton den kan vara så tung och otymplig. Väl hemma slirar jag in som vore jag ett fyllo klockan fyra på morgonen, en sån som varken tar sig hit eller dit. Hänger än här en där, lägger mig i soffan, tvingar mig upp, kommer inte längre än till sängen. Där bestämmer sig kroppen för att ligga lite längre och magen knorrar och min fina Gateausmörgås med kalkon ligger kvar i väskan.

Till slut blev det både smörgås och en latte, sen sa min kropp gonatt och jag har inte riktigt vaknat än. Fast maken står och steker torsk i köket, pratar lite med mig, så känner jag att det här med att åka iväg varje dag inte längre är något för min kropp.

Men det kommer jag inte låssas om, Rulle och jag åker bäst vi vill, kan ju alltid sitta i Rulle och vänta på att jorden slutar snurra, vilket aldrig kommer hända. Mitt liv är kort, så det är bara att packa ihop och dra iväg.

Igår hände en liten sak som var ovanlig för vårt land, jag satt och väntade på bussen till min doktor. Fel buss kom, alla andra klev på, men jag satt kvar med Rulle framför mig. Då ropar chauffören skrattande ” kom och åk med, klart du ska åka med!” Jag blev så paff att jag nästan inte kunde prata, ska ta nästa buss, klämde jag skrattande ur mig. Klart han inte var ursprungssvensk, en stor härlig svart kille, jag gillar osvenskt manér. Folk kan ju tro annat för att jag är förbannad på mycket som har med invandring att göra. Själv har jag i större delen av mitt vuxna liv fått höra att jag är osvensk och det har jag alltid tagit som positivt.

Fridens

 

 

Livskvalité

AD159BE1-B89D-4304-ADB7-2018D67AD293

Ibland går luften ur mig, behöver inte i sig vara negativt utlöst, bara av en lättnad, ett inre ”jag tror inte det är sant känsla.”

Träffade min VC läkare igår och jag sjunger hennes lov, vilket jag har gjort i ca 18 år. Jag fick tabletter mot Candidas i min mun och hals, så jäkla hopplöst att vara känslig för just sånt som svamp i munnen, vilket skapas av mitt dämpade immunförsvaret. Jag behöver ta astmaspray enligt testen jag gjorde med lungkapaciteten, vilket ger mig svamp i munnen, alltså sprayen ger mig det. Jäkla hamsterhjul med vissa saker, jag har flytande medicin jag tar när det behövs, men denna gång hjälpte det inte, nu kör vi tyngre batteri.

Vi går igenom min journal och mitt lilla elände med att inte våga/orka ge mig ut, vilket jag inte har gjort i normal orädd mening på många, många år. Men rullatorn har ju på sista tiden hjälpt mig mycket och den beundrades på plats. Sen konstaterade hon att jag behöver en elscooter och tog fram papper att fylla i och skickar remiss till en rehabperson som håller i sånt. Än är det inte klart, proceduren ska gås igenom, men den inre lättnad jag känner, är så stor att luften igår när jag kom hem gick ur mig.

Jag har ju försökt, köpte en begagnad som jag precis får in i hissen med ett trixande jag inte orkade med, inga lätta grejer de här scootrarna, sen att få upp porten när man ska ut och in, blev inget av med den friheten. Jag var helt slut av att bara ta den ut och sen in. Så den har bara stått i hallen, och det jag suckande har saknat var ett litet garage ute med el för laddning, det kommer jag få nu. Jag minns sista gången, jag satt i entrétrappen brevid öppna hissdörren, helt slut och ledsen, jag fick inte in scootern, den stod som en stoppkloss, jag var gråtfärdig.

Då kliver en av mina favorityrkesmän, den svenska hantverkaren in i porten, ”frågar om han kan hjälpa till?” Det tog honom två sekunder att få in den, stark som friska är. Jag grät när jag kom hem, grät över hopplösheten, grät över frustrationen, kände mig så värdelös.

Tänker att det nu blir en uppfylld dröm och jag längtar, ni vet Kupan öppnar nytt, inte sant att jag kan ta mig dit själv framöver, vårt centrum, sjukhusets fik, stora bryggan där det nu finns en glassbod, hälsa på sonen med familj. Bara åka ner till strandpromenaden och sitta där och njuta med kaffe, korsord eller stickning. Jag känner sån lättnad att jag blir blank i ögonen. Detta är något jag har drömt om, har försökt att hjälpa mig själv, utan att lyckas.

Som om inte det var nog upplystes jag om att det fanns ett bidrag jag har rätt till, för mitt köp av rullatorn. Så mycket jag inte vet, är inte så ”om sig och kring sig” som en del andra, som vet alla sina rättigheter.

Nästa vecka blir jag uppkopplad till en blodtrycksmätare ett dygn, vi har pratat fram och tillbaka läkaren och jag, de här autonoma sjukdomarna är knepiga. Den medicin som ev finns att tillgå mår man skunk av, det har jag läst, sen funkar det mesta mediciner inte med min livsviktiga medicinering för att njuren ska stanna kvar i mig, inte avstötas.

Så jag kommer framöver få ett jättelyft i mitt liv, snacka om livskvalitén kommer höjas för mig. Trots yrsel, blodtrycksfall och svaghet i kroppen.

Som ett dammkorn i rummet

synliggjort av solstrålen

far jag invärtes omkring

i mitt eget lilla kosmos

av lycka

 

 

Ny journalsida

Bilden är två svenska huvudlösa politiker

Ibland strular det till sig och trött blir jag på tramset runt min kropp. Jag har haft ont i sidan på min tunga i många månader, tittar, men ser inget speciellt, lite blankt, aningen rött.

Bokar tid hos tandläkaren, det gör ont på samma vis som när en vass tand skaver. Men han säger att det inte är någon tand som skaver, utan jag har fått något icke smittsamt, autonomt som heter Lichen uttalas Licken. Så ”jag skriver en remiss, så du får hjälp”, sa han.

Efter många veckor blir jag uppringd och erbjuden att komma dagen efter … visade sig att det var en privat läkare och att bara gå dit och gapa skulle kosta tusen kronor. Nej tack, sa jag och tänkte att jag ringer min husläkare, då den här Lichen tydligen behövs hållas koll på varje år och min husläkare kan jag lättare ta mig till än till stan.

Men min husläkare lyckades jag inte komma fram till på telefontiden förra veckan, i måndags gick just hennes telefontid bort pga röd dag. Ringde syrran på mottagningen och fick veta att min läkare är borta imorgon, på sin telefontidsdag. Knöligt, antar att jag fått Licken för mitt nedsatta immunförsvar och behöver dunderkuren att skölja runt i munnen i ett par veckor.

Nu stänger jag akutjournalen för denna gång. Är jag trött, blir jag trött på min kropp?

I söndags var vi in till mamma på visit, då passade jag på att fråga om Rulle, namnet från barndomen, vad mannen kunde tänkas heta, för Rulle kan man väl inte döpa sin unge till? Stackarn hette Rudolf, då var nog Rulle att föredra. Det är nu min rullators namn hahaha!

Fick en bekräftelse på min kommande pension 8.094 i månaden och så har de mage att skriva ”skatten ska dras på den summan”. Men hur tänker de? Just det gör de inte, fattar. Jag minns att jag redan när det här ”nya pensionssystemet” kom i dagen sa ”att vi kommer bli så lurade,” men det fattar inte folk. Jag tillhör den årskull som först skulle drabbas, när det nya skulle gå in, snarare slå ut.

Men jag tänkte mig för och tog en privat försäkring som kommer gälla i fem år. Så med den och lite andra småslantar från Kåpan och gud vet vad de heter alla fonder som har tagit hand om mina surt förvärvade pengar, så tänker jag inte klaga än. Men de som då bara får så lite skitpension, de tycker jag synd om. Ett är säkert, de som föddes på 30-40 talet har det gått bäst för med pensionen, sen las det om lagom till det var femtiotalisterna tur att gå i pension, kommande generationer tycker jag ännu mer synd om. Lite bättre hade det nog blivit om jag inte blivit sjuk så klart, det är inte gynnsamt för ekonomin.

Sen icke att förglömma att maken ännu jobbar och har lön och sen bättre pension än jag någonsin kommer få. Men de som är ensamma med sin hyra, räkningar, mat hela altet, de måste vi ju hjälpa på något jäkla vis. Hur nu det ska se ut? Spelar ingen roll hur vi röstar, vad vi påpekar är fel. Oavsett regering är det bara politiker med selektivt förstånd, utom när det gäller att fylla sina egna fickor, då har de inga förståndshandikapp.

Japp, ännu en dag med sol och sommarvärme.

 

 

 

Fullt upptagen av mig själv

Helt snöfritt är det här hemma efter helgen, vi lämnade stugan med ett redigt snötäcke runt om. Jag gillar ju snö, men nog var det lite befriande att kunna gå utan rädsla för att halka. På vägen hem svängde vi in på Coop, för jag hörde om en så god kräftsill av märket G, som jag vill pröva. Inte hann jag långt där inne förrän min jäkla mage bara blev hopplös … ”Har ni kundtoalett”? ”Nej, men det finns en toalett utanför kiosken”. Näää, dra mig på en kärra, men nöden har ingen lag, finns väl inget äckligare än dessa ”lägg 5 kr i mynningentoaletter ute”. Det var verkligen äckligt, jag gelspritade halva inredningen, satt som i luften, fy så jobbigt. För min del blev det inget mer handlande, jag flåsade till bilen på skakiga ben och sa till maken ”kör mig bara hem, ska fan leva”.

Jag ska inte för allt i världen göra ett inlägg utan gnäll om kroppen, det är nog förbjudet för mig. Skovet med fibro är det värsta jag någonsin har haft, jag har slutat på gymmet, det blev ju som vanligt bara pannkaka av det hela, med min kropp som klappade ihop totalt, in i detta hopplösa skov. Som om det inte räckte så har jag haft en redig magkatarr i helgen, jag har mutat katarren med Samarin vilket verkar hjälpa bäst.

Jag har såklart dessa Omniprazol att ta, men som vanligt kommer media med feta rubriker om att de är så farligt att hämma magsyran, jag ska kunna få infektioner i tarmen, men visst, tarmen den jäkeln, vad kan inte den hitta på. Sen kunde man få lunginflammation och så dö i något med hjärtat. Kan fan hålla reda på alla larm, vad vi som behöver mot värk … samma visa med värktabletterna Alvedon 665 som jag rätt nyligen fått mot eländesvärken i kroppen, nu dras de in.

Hahaha tro för guds skull inte att jag är klar här inte. Huka er, nu laddar kärringen om. Höger tumme, redig artros som legat på topp sista halvåret, är i sitt svullnaste, mest värkande esse och har sina ganglionknutar som aldrig verkar svullna av. Sedan ett tag har jag raka vägen upp från tummen någon slags svullen, värkande inflammation i underarmen, kanske senskideinflammation eller vad sjutton det kan vara. Så min högerarm med mitt skrivarfinger har det jobbigt med skrivandet, jag försöker skriva med vänster pekfinger men det går så sakta. Bara så ni vet när kommentarerna minskar.

Jag ska ringa min husläkare på hennes telefontid på torsdag, hoppas hon kan sätta lite kortison i underarmen, skriva remiss till reumatologen eller ortopeden så de kan få sätta kortison i tummen så det blir rätt, hoppas det funkar. Sen måste vi komma på vad jag ska ta för smärtlindrande, jag som alltid varit så försiktig med sånt. Tycker jag har blivit sjukare efter att jag har vant min kropp med smärtlindring, fått mer ont menar jag.

Så där ja, va, har det hänt något i världen som inte handlar om min kropp?

Inte för att jag riktigt orkar det, mest för att jag vill och har lärt mig att fläckvis vara lite smart med orken, så ser jag nu tillbaka på en hysterisk vecka. Det har passats små barnbarn, umgåtts med det äldsta barnet och planerat födelsedag för min mamma, varit till landet, bjudit yngsta sonen med familj på middag, varit på hudmottagningen och fått några födelsemärken borttagna för säkerhets skull och så kalaset då för mamma på söndagen på väg hem från landet.

Denna vecka har fått smyga igång, orken tog slut i måndags och värken nockade mig, men nu är jag snart någotsånär igång igen. Imorgon ska jag till frissan, hon får tvätta håret och föna till det, jag fick ett födelsemärke borttaget som är precis vid hårfästet vid örat så jag behöver hjälp med att tvätta håret utan att blöta ner stygnet och såret. På torsdag börjar galenskapet igen, till distriktsköterskan och ta bort stygnet, de andra ska sitta en vecka till, på samma gång ska jag få influensavaccinet och sen gå till labbet och lämna ett blodprov. Nästa vecka ska jag till njurmottagningen och tappas på blod med för högt Hb samtidigt som jag förmodligen kommer få intravenöst järn för för lågt järnvärde. Efter det vill jag inte träffa någon mer vårdpersonal på länge.

Imorgon var det tänkt att dottern med minsta pyret skulle komma hit men entrén är avstängd, de lägger in golvet nu vilket gör att vi får gå in i grannens port, ner i källaren, gå i gången och upp i vår hiss. Låter inte klokt att ställa in besöket, men det är precis så här min ork beter sig. Vi bokade om besöket till nästa onsdag och det är så klart den morgon jag ska tappas på blod, brukar bli en yrslig dag. Men så där är mitt minne, helt hopplöst vissa stunder andra kan det glimma till och vara både till stöd och glädje.

För övrigt känner jag mig mest tom och tråkig, har ingen större lust att skriva, eller för den delen att äntligen städa klart i hobbyrummets högar, eller rensa ur min garderob, sortera ut pocketböcker som ska lämnas till korridorsbiblioteket på mitt sjukhus, ta ner gardinerna, ringa och boka fönsterputs, det sista har jag hållit på med i flera veckor, hur svårt kan det vara att samla sig, fokusera och få något gjort? Som om skallen ligger i en korg på sidan om, helt omöjlig att få kontakt med. Det finns bara en sak jag alltid verkar klara av och det är att sticka vantar och strumpor, så lätt att sitta rakt upp och ner med stickorna.

Så nu jag fortsätter jag kvällen med mina stickor …

 

 

 

 

 

 

Stroke

Väcktes av hysterisk telefonsignal som aldrig gav sig …

Hemtjänst talar om att min mamma har åkt ambulans till sjukhuset.

Ringer sjukhuset och får veta att de inte har hunnit med alla prov och röntgen. Ska ringa senare.

Senare ringer en läkare och talar om att mamma har en stor blödning i höger sida, stroke. Hon är förlamad på vänster sida, pratar inte men verkar förstå vad de säger till henne. Han meddelar att de inte kommer återuppliva henne … hon är illa där an.

Min son hämtar mig, dottern möter upp i sjukhusets entré och maken kommer senare.

Hon sover när vi kommer, lilla mamma och inget går det att göra mer än låta tiden gå. Om hon fortsätter vara förlamad i vänster sida och kommer behöva bo på hem sittande i rullstol vill jag att hon får gå. En mamma som i alla tider haft saker på gång kan ju inte 83 år gammal bli sittande.

Så nu väntar vi och läkaren kunde ju så klart inte säga något säkert, men det är väl inte otänkbart att hon går.

Vem sjutton fattar sånt med sin mamma? Fast dottern min sa att hon känner på sig att mormor hennes kommer klara sig.

De ringer om hon blir sämre, men det är inte säkert att de hinner …

Fast hon var piggare under eftermiddagen än hon var när hon kom in.

Hemma igen i soffan går luften ur, årets första och enda semla med varm mjölk.

Min mamma den sista av min familj, sen är det bara jag kvar.

Tur att jag har min egen familj, mina barn deras respektive och barnbarn.

Men mamma, min mamma går du nu?

 

 

 

Töcken, silverdis och dimma

Mamma fick åka hem från sjukhuset dagen efter med order att inte äta någon fast föda. Sk inflammerade tarmfickor kan bli farligt om det inte behandlas rätt. Hon var pigg och hemma när hon ringde, hade skaffat sig ett förråd av soppor och annat flytande, nu skulle hon ut en sväng i vårvädret. 😉

Jag själv blev lättad och började göra mig iordning för en tur till vårt centrum, använder mig av internetbutiker så mycket jag kan och hämtar då beställda varor i butiken, fraktfritt.

Först slipper jag gå runt i affärer, kan pröva i lugn och ro hemma och göra ev byten i affären om det behövs, men det viktigaste är att ha ett mål att röra sig emot. Denna dag som igår, mådde jag så där sällsynt bra. Planerade min resa till centrum noga, absolut ingen stress, bussen kom, vi åkte iväg. Hämtade mina två paket på Lindex och Hemtex, sitter och vilar på en soffa i centrum i solen och tänker belöna mig med smörgås och te på fiket. Satt där med mitt te när en mamma med ett barn kom in med en väninna, lugnt och trevligt även när barnet i tultålder släpptes ner på golvet.  Snart började det osa och osa, jag är inte kräsmagad, men hur kul är det att sitta där på ett av de där få tillfällen jag sitter på fik och vara som inbäddad i bajslukt?

Till slut var mamman tvungen att ta tag i det fast hon helst hade suttit kvar som om inget hänt. Tycker hon kunde ha fikat hemma med vän och barn …

Sen drog jag mig mot bussen … det är då min kropp börjar balla ur, silver dansar sin sällsamma dans framför mina ögon och jag skyndar mig mot busskurens soffa, satt med huvudet långt framåtlutad för att inte svimma. Övervägde att lägga mig ner på marken, men tycker det tar emot så fruktansvärt, jag ser allt som genom ett silvrigt töcken och svettas kopiöst. Tar mig på bussen och försöker hämta in, vänta in mig själv, dricker vatten ur min ständigt omkringbärande vattenflaska och andas lugnt och djupt. Den lilla promenaden från bussen till vårt hem blev som så ofta en kamp i gungandet och silverdisets plågor.

Resten av dagen och kvällen blir ett jäkla ynk och yrseln tar mig och blodtrycksmanschetten får spunk och lägger av efter många års trogen tjänst och maken får order om att köpa en ny på vägen hem. Ingen som helst ordning på trycket det är högt och lågt och hjärtat passar på med hjärtklappning. Men idag ligger trycket där det ska, nu när jag bara är hemma och inte behöver göra ett dugg, mutter. Tror du att jag får ångest av att ta mig iväg? 🙂 Jag blir inte klok på min kropp, denna gång höll sig magen lugn tills jag kom hem, en får tacke IBS magen för det.

Vaknade väldigt tidigt av dels grannen som badar i ottan vissa morgnar, gamla brusande rör kan få mig tokig, det tar nästan en halvtimme att fylla upp karet. När karet var fyllt började båtarna bröla i dimman, nu skulle man kunna tro att grannen har båtar i karet och dimmigt av allt varmvatten men så är det inte utan det är färjorna som går ut och in som brölar i dimman. Det ljudet låter så ensamt och övergivet och tittar jag ut så ser jag inte ett skvatt, rena mjölken där ute fast klockan blivit nio.

Blodtappning

Just nu känns det inte så bra, läser jag till tre-tiden på natten så blir jag en värre zombi än vanligt när klockan ringer.

Har precis bokat tappning av blod på njurmottagningen, mitt Hb rusar i höjden med tre till fyra månaders mellanrum och då är det dags för jag mår sämre ju högre det blir och nu är jag less på huvudvärken och de symtom jag har lärt mig känna igen.

Jag känner mig lika grå som vädret och tänker att det blir som ett tvång att jag ska ta mig ut idag, lite stavar och så bara gå en stund. På sista tiden har det blivit allt mindre av promenerande, det hör ihop med Hb:t blir så flåsig och orkeslös. Efter tappning blir det rena snurren i så där två dagar, sen återgår allt till det normala igen.

Nu ska jag ta mig upp ur mitt hål …

Bakhåll, svarta hål och livsfladder

Det här att vara morgontrött går visst aldrig över … minns min uppväxt med fasa när det kom till att komma ur sängen. Mamma väckte mig flera gånger och sista chansen var när hon röck av mig täcket, då var det fan i mig bara att ställa sig upp och klä på sig för att hinna till skolan.

Jag är klart släkt med sengångarna under de första vakna timmarna och inte blev det bättre när fibromyalgin tog min kropp. Men inte har den tillåtits att fördärva mitt liv, jag har jobbat dubbelt i många perioder för jag har gillat att jobba. En sån där nyttig idiot var jag tills utbrändheten, underfunktion av sköldkörtel och njursjukdomen tog mig, där mitt i smeten fick jag lägga mig platt, sluta jobba, sluta leva som vanligt folk.

Inte slutade livet med detta, blev bara trassligare och ynkligare för kroppen och för den delen knoppen. Det är psykiskt påfrestande att vara sjuk, alla vet ju hur nära döden man är av en natts maginfluensa, att inse att man behöver ett organ från en annan människa är en kaliber för sig själv. Det är här själen skakar och psyket fladdrar som ett ljus i drag. Plötsligt består det vanliga livet av bakhåll, svarta hål som slukar en plättlätt, jag stakade mig fram, kröp upp ur hål och balanserade på gungflyn, den ena darrigare än den andra. Klart jag kom upp mellan gråt, illamående och lågt blodtryck som jag fick hämta upp i knäna, upp kommer man alltid om man ger sig fan på att se ljusglimtarna. Nog kom jag upp och ut, men kroppen blir sig aldrig likt.

Livet lever på som om inget har hänt och det var väl en av de starkare insikter jag fick med mig ut i friheten att allt bara snurrar på dag för dag vare sig jag finns eller ej. Mer än så är inte ett liv, det gäller att leva i nuet vilket är det svåraste jag tror vi alla har. Är det inte i framtiden, det som ska komma så lever vi kvar i det som har hänt, varför är nuet så svårfångat?

Mitt nu i just denna stund är Kallas åk i skidVM och jag är ingen fan av någon sport, men maken sitter här och jag blir motvilligt indragen i stressen att vinna.

Snart ska vi gå ut i köket och rensa ur kökslådorna, man kan strunta i dem länge, länge  men en dag som denna inser jag att det bara måste göras.

Fridens