Nu känner jag ursinnet rinna över och färgar in hela mig. En polis skjuten, en ung man som inte finns mer och det är banne mig oförlåtligt och skyldig till möjligheten att göra så, är våra tillfälligt avsatta pappskallar till politiker i fd regeringen, som snart kommer sitta där igen pga en teknisk omoralisk finess som de har räknat ut.

Våra poliser, som maktkåta politiker skiter fullständigt i, hur de har det i dessa kriminellt överbelastade orter/städer. Att tillåta invandrad kriminalitet att bre ut sig, ta över och bete sig bäst fan de vill, släppa in dem utan minsta kontroll av varifrån och vem de är, är totalt ofattbart korkat.

Jag lider med polisen som mördades, hans anhöriga, hans vilja att finnas där, när vi alla andra var rädda, han som inte tilläts använda det våldsmonopol poliser i andra länder med självklarhet tar till när det behövs. Auktoriteten lika med noll, att dag ut och in höra dessa avskums hatiska skrål och tåla deras medfödda aggressiva beteende, för det är så de lever i sina egna länder. Med skillnaden att deras poliser inte tolererar ett dugg och där åker de kriminella på stryk så det visslar om det, blir rent av ihjälslagna. Sånt behövs för ett totalt ouppfostrat folk med lågt IQ snarstuckenhet, aggressivitet, tar för sig allt och lite till.

Våra poliser, jag lider med dem varje dag. Övergivna i sin hopplösa ställning, där inte ens staten står på deras sida när det kommer till kritan, det visar oförmågan, oviljan till att förändra till det bättre. Ville staten, regeringen något skulle de kasta ut kriminella invandrare, hela klaner, familjer, rensa upp i vårt land. Ta hem specialutbildade soldater och sätt igång utrensningen, alla som beter sig har förverkat sin rätt att vara här. Skjuter du våra poliser, då har du satt din sista jävla potatis. Ska på en gång lägga till att detta inte handlar om alla de normala skötsamma invandrare som arbetar och vill höra till oss och vårt land.

Den här bilden är till dig okände polis, du som ville så rätt, var så ung och blev så oförlåtligt skjuten.

När jag sitter där i skuggan på altanen, smekt av sommaren bris, med händer som vandrar runt i blomman vars utblommade skrufs, prompt måste bort för att nya blommor ska bildas, det är då jag ser min mammas händer.

Det sorgsna och rörda sveper igenom min själ, mamma min mamma. Du finns, men ändå inte och jag ska snart titta in till dig. Bråkdelen av en stund ser du mig och gläds, sen tappar du fokus och rullar iväg med rullstolen och jag vet inte om jag orkar hålla på så här. Du säger att du har det bra och jag tror dig, fast ledan nog tar sitt kvävande tag från och till. Så mycket som är här och nu, snart har tiden och stunden runnit iväg och känner jag då, ångest över att jag inte orkade nu?

Jag vill bara vara, helst på rygg i soffan med stickningen, boken, tidningen, paddan, mobilen, korsordet på bordet. Är det så här resten av mitt liv kommer vara? Jag har inget emot det, klämmer in annat görande mellan turerna i soffan. Väljer jag detta? Ja, faktiskt, med åren och krämporna har det kokat ner till detta varande. Redan i uppväxten drog jag mig i det längsta hemma på morgonen, inte i sängen, utan inväntande att hela familjen hade gått iväg. Då satt jag i tystnadens kök med en skvätt ljummet kaffe efter mammas bryggda. Jag satt där i tystnaden, lyssnandes på husets morgonljud, klockans tickande och där i det vilsamma visste jag att jag hörde hemma. En evig längtan har bott i mig, att bara få vara.

Visst vet jag, vill jag motionera, men att veta vad man ska och kunna är två olika saker. Min kropp blir sjuk av träning, jag har prövat så många gånger. Kommer igång, tar mig knappt hem, kämpar på flera gånger i veckan, svårare och svårare att ta mig hem. Efter ett tag behöver jag mer än dagen efter för att orka träna vidare, sen ställer jag in ett träningspass av tre i vecka. Ligger all annan tid och mår så dåligt, till slut ger kroppen upp totalt och jag får sluta träna, sen tar det ett halvår för kroppen att må bättre igen. Undrar hur många år minus det blir i mitt liv av att inte ha kondis, hur många minus blir det av att ha en transplanterad njure och andra sjukdomar? Att vara fet helt enkelt och ska man överhuvudtaget bry sig om sin vikt? Hur lång tid extra får jag om jag går ner 30 kilo i vikt, tränar upp ett redigt flås, fast jag blir sjuk av träningen. Vad betyder skapligt välmående på rygg i soffan med god mat, med allt fettbildande som är så gott? Väga för och emot, väger ”må skapligt” tillräckligt mycket, för att övertrumfa några års minus?

Tankar som tar mig med, inte blir jag klokare alla gånger av dem, släppa taget och bara vara i det förbenat flyktiga nuet. Jag vevar vidare i min existensiella livsångest … men mår lyckligt bra oftast ändå. Mannen, barnen, barnbarnen och vänner, hur mycket tror människan man kan få ut av ett liv?

Egentligen händer inte ett dugg efter påsk, vilket är så skönt. Maken fick sin spruta och med den feber, han sov mycket en dag, sen var det över. Själv har nog inflammationen i min kropp fått fnatt efter vaccinet, har som en matta av dov, varm värk från fötterna upp till knoppen. Oroar mig lite, ska ju ta spruta nr 2 nästa vecka och jag vill inte må mer dåligt i kroppen. Just idag skiner solen från en blå himmel, fåglarna trängs i vår fågelmatarstation, Bofinkar i mängder och andra hungriga sötnosar kvittrar förtjust där ute. Jag borde så mycket, men mitt kroppsliga knäppa läge håller mig fången, det krävs så mycket skärpning för att komma till skott. Efter vanlig tvagning, tandborstning och påklädning är jag dessa dagar helt slut. Kastar mig i soffan och flåsar. 🛌

Sen ska utekläder på för att ta mig ut, blåsigt som bara den. Ta ett varv runt på tomten och sen sitta där och njuta av solen i lä, fast jag inte borde med tanke på hudcancerrisken. Maken gör som vanligt allt på tomten, just nu krattar han och trivs med det, själv vill jag, men det är ingen idé att ens försöka kratta, min kropp är just en kratta. Mentalt har jag hållit på så många år med nystart av träning och bantning att jag bara inte orkar mer. De där två jag har haft på axlarna i hela mitt liv, ”sätt igång” ”skit i allt, ge upp” har smält samman i en uppgivenhet. Mer ”gå och lägg dig” du kommer dö för tidigt.” ⛑

Ser och lyssnar på sekunderna som rinner iväg på väggklockan, alla konstiga tankar väller fram. Tankar om träd som kommer stå kvar efter att jag har gått, livet som bara kommer rulla vidare utan mig, precis som efter alla som dött. Låter väl riktigt depressivt, men nej, detta är tankar som jag nog alltid har haft inför evigheten i havets rullande över stränder, solnedgångar, uppgångarna är för tidigt, då sover jag, morgontrötta mänska. Den mörka himlens stjärnvalv och jag med alla andra i evighet som stått så där, med huvudet uppåt, för att ta in det oändliga, stora vackra runt om oss.

Jag tar nu tag i .. en Alvedon och ger mig ut i det dagen bjuder, ska fan sitta här och gnälla längre. 👒

Lägger till några rader. 🕶

Har skrotat runt på tomten, betraktat blåsippor och vitsipporna som nickar i blåsten, satt på ljugarbänken i solen och tänkte tro sjutton jag är gråtmild och pyttelite deppig, det blir jag ju alltid vid denna tid. Vårdepression är inget ovanligt, men tog otroligt många år innan jag fattade att det var det som knep vid denna tid. Det är ju så smärtsamt vackert, allt som liksom tar sats och börjar om att blomstra. Ville bara lägga till dessa rader. ☀️