Livet vårt rullar in och ut i en evig ström.

Så planeras det igen med packande till landet, denna gång blir jag kvar några extra dagar, allt för att hantverkarna ska kunna ta hand om den gamla mulltoan i källaren. Nu drömmer maken och jag om hur vi ska städa fint, lägga in nytt golv av plastplattor med hålmönster i, som man bara trycker ihop. Lätt att lägg ut och städa av, allt ska ju vara praktiskt i en källare. Nya förvaringshyllor och så tänker jag att sonen och maken, men det blir väl mest maken som ska bygga trälårer … en lår, flera lårer, låror välj det som känns bäst 🙂 att ha grönsaker i, inte bara på vintern utan året om. Vi har sån tur att det är en sval, torr källare med urberget i dagern.

Ännu en solig och skön dag, ok det blåser redigt.

På förmiddagen såg jag med betoning på lite av ett tv-program där de pratade om ord och tystnad. Nog pratar folk i allmänhet oftast ytligt babbel, väder, skvaller och kanske inte ett dugg av vett. Introvert kontra extrovert, jag är nog väldigt glad att dessa motpoler finns. Vi är ju beroende av varandra, den introverte är ju ofta bra på att lyssna i sin tystnad, när de utåtriktade återger upplevt och tankar.

Vi utåtriktade kan hämta lugn hos den introverta som lyssnar och de kan lättas upp och komma ut ut sin bubbla, när vi öppnar upp. Oftast har jag upplevt att mitt intresse för motparten helt enkelt har blivit en ny vänskap, för jag pratar mycket, men frågar också motparten om dess liv och tankar. Ett givande och tagande som växer med tiden, men fnissar för mig själv, tysta män är inte intressanta alla gånger för sin tystnad. Många är just tysta, för de kan inte sätta ord på sina tankar, kanske har de inte heller så mycket tankar att dela med sig av.

Jo, jag har kysst många tysta grodor som visat sig vara just grodor. Så kan det bli när ens pappa var en introvert man, med skillnaden att han var mer än beläst och väldigt kunnig om det mesta, spelande gitarr och sjöng, hela vårt visarv. Allt detta utan att just vara så kommunikativt öppen. Så sökandet efter en man att leva med, var ett sökande efter tysta män som min adoptivpappa, men det förstod jag inte då.

Där fanns också en man ett möte, som gav mig känslan av att lätta från jorden. Han pratade, skämtade, spelade gitarr, sjöng och fick mitt hjärta att nästan hoppa ur led. Guuud så rädd jag blev,  vågade aldrig språnget och är idag glad för det. Vi var för lika, det skrämde slag på mig och det visade sig senare att jag lyssnade till mitt inre och valde rätt. Men han finns med mig, i nutid lever han med sin familj i Norrland, har precis blivit en aktiv, jäkligt stolt morfar och vi skriver till varandra på Facebook så klart men öven privat på messenger. Jag hade en så enormt stark  hypnosupplevelse under min utbildning till hypnoanalytiker, som handlade om mitt val att inte leva med min kära vän i Norrland.

Jag kan bara konstatera att det finns saker i mitt liv som jag inte kan berätta om, fast en del kanske tror att hela jag är som ett öppet spjäll. Är inte alla extroverta så, att vi inom många områden är öppna spjäll, men samtidigt finns det så otroligt mycket jag har upplevt som jag aldrig kommer berätta om.

Nej, nu får det vara bra för idag. ❤

Önskar er alla en skön, vilsam, intressant helg med möten, tankar, skratt, god mat, vänskap och kärlek i någon form, stor som liten.

Öppnar ett behagligt tvärdrag i huset och njuter av suset i mina älskade björkar, nu har vi verkligen hamnat i ett flow av 25 gradig sommar. Tänker på dottern med familj som semestrar i Frankrike, nästa vecka lär det bli galet varm där, inte vad jag önskar någon.

Igår åkte vi till Uppsala, mer känt som Muppsala för mig, då en vän boende där kallade staden för det, hon var galet trött på allt det som inte fungerade.

En strålande sommardag åker vi genom böljande landskap mot detta platta Uppsala vilket får mig att tänka på Skånes öppna vidder, men Skånes slättland är vackrare, oändligare känns det som när man kommer körande. Men den äldre delen av Uppsala med alla vackra hus, den gillar jag. Det småskaliga i en mindre stad känns alltid lockande. Men Uppsala har blivit ett riktigt, ursäkta uttrycket, ett riktigt rövhål med alla dessa invandrade gäng som terroriserar, skjuter, rånar, knarkar och förstör. Det har nyheterna upplyst mig om, så det är inget jag har hittat på.

Men vårt ärende denna gång var att köpa ett presentkort till min svärdotter som fyllde 30 i fredags, vilket de firade med vänner på båten till Åbo, en tur som blev väldigt trevlig fick jag höra. Vi firar henne och maken som fyller den 25 juli nästa vecka. Jag ska baka en tårta till kaffet och be sonen handla något till maken från mig, det går ju inte att handla något till maken här, svårt också med en som inget önskar.

Jag var så nöjd igår, IBS är inte att leka med och du kan ge dig sjutton på att eländet har förstört många trevliga utflykter genom åren. Att gå där i en affär och handla när magen börjar bråka gör att allt bara blir fel, plötsligt handlar allt bara om att hitta en toalett. Sen när jag tursamt har hittat en, så är kroppen som ett utskitet äpple och behöver lägga sig ner, hämta kraft igen. Då står jag där med matvagn att hämta upp, plocka ur och betala, packa ner i kassar och har mest lust att som ett barn bara ställa mig och gråta. Men igår hade jag lyxen att gå på toa hemma innan vi åkte och tog en tablett som lugnar ner, stannar upp om man har diarré. Hela resan utan ett gnäll från magen, ni kan inte ana hur trygg jag kände mig och lättad.

Han ska åka iväg och slå några bollar, det är så det låter när det är golf på gång och jag suckar av den efterlängtade njutningen att få vara själv en stund, efter tre veckors frotterande dygnet runt. Själv är en dyrgrip, när man bor i en liten stuga på landet, att vara i sina egna tankar, inte höra arbetande ljud från tomten, inget som kommer in och dricker vatten, pratar en stund. En lyx att få vara i sig själv ensam, samma lyx att ha någon att dela sitt liv med.

Jag brukar titta på honom på nätterna, han sover så gott fast lampan min lyser, jag har först ett lätt korsord som ska lösas, lätt? Man kan väl inte begära vad som helst vid småtimmarna på natten. Sen ska det läsas, tar några timmar för mig att somna. Men som sagt, det är då jag tittar på honom och känner kärlek och förundran över att det blev som det blev, med oss, med hela vårt liv. Han har vacker profil, en snygg man helt enkelt, vilket jag har fått höra genom åren.

Tänk att jag ännu slås där på nätterna av att ”de tu skola bli ett” som prästen sa, att det skulle bli ett för livet äktenskap, för det vet man ju aldrig, hur det egentligen blir, när man står där som brud inför prästen. När jag tänker tillbaka på allt som har hänt genom åren, på allt jag minns och allt som bara glidit iväg i glömskans mörker. Så blir jag rädd, rädd att han ska glida ifrån mig, rädd att vakna en morgon och upptäcka att han bara har slutat finnas. Det var en vän till mig som upplevde det med sin fru, han vaknade och upptäckte att hon låg död bredvid honom, få berättelser har hemsökt mig så mycket som den.

Eller att han möter en ny kvinna och bara går sin väg, är det bara jag som tänker så? Känner man någonsin en annan människa?

Att bli övergiven, ensam kvar, oavsett orsak är inget jag vill uppleva. Jag vet att jag är kapabel att klara mig själv, den biten skrämmer mig inte. Men saknaden, tomheten, samtalen vi har, omsorg och det gemensamma livets alla delar.

Näää, nu släpper jag detta, det lever som ett eget liv om det får chansen.

Nu, ska jag njuta och bara vara.

Två under hakan och ett i mungipan, hårstrån som försöker växa vilt, så sjutton heller. Jag för en ojämn kamp med dessa tre envisa uslingar, tänk förr som i yngre, då hade strån vett att hålla sig undan. Nu smyger dessa inkräktare sakta men säkert fram tills jag plötsligt känner eller ser dem. Då far jag upp, tänkandes hur många som har sett dem och inget sagt.

Å andra sidan har jag med viss fascination sett tanters skäggstrån både i spridda skurar och som rena, krullande, vilda vassruggar, utan att säga ett ord. Men tänkt ”varför tar de inte bort dem”? Men nu har jag blivit så mycket klokare med åldern och fattar varför vissa tanter pryds av dessa fascinerande strån. Man har inte så stort fokus på sig själv, sitt ansikte som äldre, man ser sig själv i spegel, utan att se sig själv, eller åtminstone ser man tydligen inte skäggstrån. Antar att de inte syns, för de hör inte dit, det är mäns bekymmer inte kvinnors. 🙂

Det är då förstoringsglaset åker fram och jag befinner mig då plötsligt i ett helt nytt landskap. Tro fan att alla dessa gropar, synliga röda ådror, fnas och annat oidentifierat nästan skrämmer slag på mig. Å fy för den lede så jag ser ut, ålderdomen blir mer påtaglig och precis när jag nästan suckar depressivt vänder jag på spegeln och blir mitt vanliga jag.

Här händer allt och inte ett skvatt, ringde min vc läkare i måndags kl 08.00 ska bli uppringd om fem minuter. Sitter ännu och väntar efter två timmar …

Ringer syrran som meddelar att min läkare gjort fel, hon skulle stängt av tidsbokningen då hon skulle på annat, men glömde bort det. Läkaren skulle ringa upp igår eller idag, har ännu inget hört. Jag börjar känna mig trött på att inte få tag på henne, men fattar ju också att vara chef för vårdcentralen och samtidigt försöka vara allmänläkare några dagar i veckan inte alltid fungerar som önskar. Själv tror jag att hon håller på att gå in i väggen …

Imorgon fotvård, så skönt att bli fin inför våre … vintern … våren, tja vad det nu blir framöver.

Sen på torsdag kommer mitt nya städbolag och provstädar, tänk att få fint var fjortonde dag, nybäddat och städat så himmelskt skönt. Här ser ännu lite avskalat och rörigt ut, tavlor ska upp på väggarna, men var är vi inte säkra på ännu. De förbaskade lådorna står ännu travade, garntjater håller i sig, men det börjar ordna sig.

Men samtidigt med provstädningen ska en kompis komma och det måste jag avstyra. Så tråkigt, får leta nytt datum att träffas.

Nu måste jag sätta fart, nåja snigla igång.

Fridens