Kategori: Insikter

Om branden, målandet och sötsuget

17 kommentarer

Det nya året, låt mig för första gången skriva 2019, smakar lite på det, men konstaterar att det luktar mest målarfärg.

Minns ni när jag höll på att elda upp huset här på landet, det brynta smöret som tog eld och jag som brukar göra rätt när det händer fel saker, blev helt lamslagen. Bakom ryggen fanns både eldsläckare och filt att släcka eld med. Men jag bara skrek på Maken!!!

Jävlars så det brann i kastrullen, i gardinen och kastrullocket låg där bredvid spisen.
Så Maken gjorde allt det där jag borde gjort, la på locket, tog brandsläckaren och poff var allt farligt över och rummet invaderat av pulver från släckaren.
Maken, jag och sonen torkade och torkade, sot och sot.

Jag tror jag blev så rädd för min granne tidigare eldade upp sitt kök och jag var den som fick ta hand om det, ringa brandkåren, ta hand om tanten, stänga dörrar. Lämnade mig väldigt skakad och svårigheter att sova efteråt, är numera väldigt rädd för eld.

Nu har maken målat taket över köket och det verkar banne mig som vi kommer undan med det, oron var ju att behöva måla hela taket.
Snart ska han måla en gång till, sen blir det till att måla väggen runt fönstret med pärlgrå färg.
Imorgon blir det högblank vit färg i själva fönstret, funderade på att välja en stark färg, solgul. Men nää, blir så styrd då med gardinfärg, som evig påsk i köket.

Vi fick båda samtidigt abstinens på eftermiddagen, tittade på varandra och konstaterade i lätt panik att vi inte hade något sött kvar, varken till kaffet eller i godispåse. Jag ville inte ställa mig och baka något i det inplastade köket så det bar iväg till metropolen Rimbo för vår affär var stängd.

Nog är det konstigt, här mitt ute i spenaten så kör många med bara en hel strålkastare. Ute är det svart som i en säck och de bryr sig inte om att fixa ljuset på sina bilar. I Stockholm där det finns gatljus överallt ser jag sällan eller aldrig enögda bilar. Vad är det med folk på landet? På väg mot Rimbo åkte en som vi tror var full framför oss med ett helt bakljus, vinglade fram och tillbaka i mötande trafiks fil.

Vad gör man, ringa till polisen är ju ingen ide nu för tiden, en timmes kötid i mobilen för att anmäla förmodad rattfylla. Det finns ändå inga poliser i Roslagen som hinner komma och stoppa bilen, eller för den delen är nog typen av ärende nedprioriterat som så mycket annat. Jag vill på en gång säga att jag absolut inte skyller detta på polisen där ute, detta får deras höga chefer och politiker ta på sig. När vi alla slutar ringa polisen för det är inte lönt. Vem är nöjd då, vem ville ha det så här och varför?

Tänker ni som mig hur farlig den här urgröpningen av hela polisväsendet är, från att ringa och larma, vilket inte lönar sig om det är brått, till hela kåren som inte mäktar med sitt jobb på grund av för lite folk, anslag och fel folk högst upp. Hela omorganisationen slogs sönder en skapligt fungerande kår.

Väl hemma åt vi smörgåstårtan som nu limmat ihop alla lager under natten, så den smakade mer ljuvligt än igår.

Till kaffet har vi nu valt en varsin favorit, jag kör med mandelbiskvi och maken med chokladboll. Vi överlever nog även detta dygn.

God fortsättning!

När ser man sig själv som bäst kan man undra

11 kommentarer

Denna lite frostiga dag tänker jag mycket på det här med nyår. Personligen har jag aldrig gillat nyår, en kväll folk dricker för mycket och så alla de här förbannade fyrverkerierna. När andra ylar av lycka med sina champagneglas i näven vid tolvsnåret, så invaderas jag av tunga känslor.

Ännu ett år av ens liv har gått och ett nytt börjar. Jag vet inte varför jag alltid haft mest lust att gråta?

Året som gick rent personligt har varit fullt av envisa tag, där jag har genomfört det mesta jag har tänkt mig, men priset har ibland varit för högt. Jag är trött på ofriheten att inte kunna göra som jag vill, när jag vill. Trött på att inte veta hur jag kommer må dag för dag, rädslan att boka in kommande möten som inte blir av. För att inte tala om inbjudan till nya bekanta som förväntar sig inbjudan i retur.

Minns ett sånt där returmöte där jag skulle bjuda på landgång och kaffe, kroppen skakade av stressen och jag orkade inte stå och göra landgångarna, utan fick sitta vid bordet och tårarna föll. När sen besöket kom så var jag så väck att jag inte minns ett dugg från kvällen, men de upplevde det nog inte så, jag har blivit fena på att dölja mitt tillstånd. Inget skryt bara en sjuk detalj om det hela.

Detta knöliga liv, och efter avd depression och trötthet kommer jag till kärlek.

För den finns ju där varje dag, på något vis, från de närmaste i familjen och mina vänner. Jag känner mig väldigt uppskattad, får man känna så? Får man ens tänka så om sig själv i detta märkliga land? Om jag skriver att jag ofta känner mig nöjd med mig själv, vad utlöser det för reaktioner hos er? Att jag är självgod, självupptagen, egoistisk, slår Jante till med klubban eller yxan rent av. Kokar blodet hos er och avsmaken tränger på som en äkta svensk sur uppstötning?

Ja, jag tänker högt när jag skriver, precis som jag gör när ungarna mina beter sig och jag blir arg och ledsen, eller mamma som i sin tilltagande senilitet gör livet påfrestande för mig. Samtidigt som jag inte orkar med det jag vill med henne, men gör så gott jag kan, med makens hjälp. Den där öppenheten kan göra en löjlig att läsa, svaghet, ligger inte på människans topplista över godkända sidor. Andras förakt väntar bakom knuten.

Den där sidan hos mig har jag kämpat med, uppvuxen med både mormor och mamma som var extremt misstänksamma om folks egentliga orsaker till sitt handlande, gav de något, undrades det över vad de förväntade i gentjänst. Inte fick man berätta om personliga saker heller, andra hade inte med det att göra, oavsett vad det var.

Så föds ju jag, en tvärtom person, rak, glad och öppen. Jo, jag fick mycket på skallen hela min uppväxt. Den sista spiken i den kistan var, när jag besöker min mamma med min förstfödda dotter. Jag är så lycklig och stolt, en vännina till mamma var också på besök och jag visar upp dottern och säger att ”hon är det finaste som finns i hela världen”. Men se så fick jag inte säga, skryta när den där vännen till mamma var där. När jag tidigare under graviditeten var glad över just graviditeten tryckte pappa ner mig med att säga ”du är inte den första kvinnan som ska föda barn”, asså, det var inget att snacka om, låssas om överhuvudtaget och då hade jag verkligen ingen sån pratkontakt med honom. Så jag antar att det var ord som kom från mamma från början.

Men mitt första år hos min mormor låg alltid i mig som en trygghet att vara älskad för den jag var och så var vår kontakt tills hon dog. Andras gillande av mig som person, har alltid betytt mycket för mig och tursamt att jag har så lätt att skapa kontakt med andra, hur som helst, när som helst. Utan dessa viktiga bitar i min personlighet under uppväxten, skulle jag nog inte blivit en svag/stark person. Jo, för mig är svag lika viktig som stark i en person.

Har ni någonsin tänkt på hur den här Jante har styrt oss genom tiden? Men nu håller det på att slå över i motsatsen, folk både/mest yngre och äldre är så otroligt utagerande med sin förträfflighet, alla visar upp sig på ett vis som för min generation är helt galet självupptaget. Tittar på Pernilla Wahlgrens TV serie med dottern och resten av familjen, de är bara en i högen av alla egocentriskt självupptagna. Personligheterna kan jag tycka om på olika vis, men svårt har jag med en så totalt obildad, okunnighet som de flesta av dem visar på. Tänker på alla unga som förblindat ska suga i sig all dumhet de bjuder på. Jag fattar inte hur de har lyckats bli så korkade på ren svenska?

Nu ska jag göra mig iordning, vi ska åka iväg och handla ingredienser till nyårssmörgåstårtan.

Önskar er Alla ett Gott Nytt År!

 

Önskar er alla en God Jul

12 kommentarer

Hör hela tiden prassel av papper, tejpbitar som rivs av, saxen som ömsom dras ömsom klipper genom julpapper och snören som tvingas i lockar av saxens vassa egg. Maken har rena julklappsverkstaden i köket och jag har en gnällig kropp som jag är ovän med. Men snart ska den tämjas med värktablett, så att jag kan sätta igång med hackandet till sillsalladen.

Igår kväll slog jag in mina klappar, tack och lov att det är gjort, jag har nog aldrig varit så förtjust i det här med att slå in paket, att pynta dem så vackert, att de inte borde öppnas, som en del med känsla för inslagna presenter gör. Tur att jag inte är född i Japan, för där är det en konst att slå in paket.

Det finns så mycket som inte är ”hela världen” att jag inte lagar all julmat som förr, bakar allt matbröd och kaffebröd, bränner mig på knäcken, häller ischokladen utanför lilla formen, som far iväg vid första bästa suck, storstädar och pyntar. Nej, det är inte ”hela världen” men någonstans är det hela världen att saker och ting inte kan få gå av stapeln som förr, rent av, varför är det inte som förr?

Energin i kroppen, förväntan och lusten att slå knut på sig själv till allas glädje, smaklökarna, vart tog de vägen? Inte smakar något som förr, magin med att tända de fyra ljusen, egen förväntan och längtan, eller se på barnen och deras längtan, nu barnbarnens.

Förr som i riktigt förr, ingick mormor och morfar, hela tjocka släkten i mormors och morfars 2-rumslägenhet. Min barndoms julaftnar, med dofter och ljud från allt omkring, det brusade i mumman pappa blandade i den höga vackra karaffen som nu finns i mina ägor. Hela tiden möts då och nu i ett avslaget eko som oftast säger ”det var bättre förr”. Ja, tänk att det var det, för barnet i mig som växte, för tiden jag själv skapade magi till mina egna ungar och slutligen för tiden mer som betraktare av magin mina barn skapar, för sina barn.

Vad ni än skapar till jul, vill jag påminna om att tanken, den goda, samtalet som borde ringts för länge sedan, har en naturlig plats för oss alla. Svårare behöver det inte vara, att vara en god mänska, förgylla stunden för någon när fjärde ljuset tänds.

Från mig till er alla en kärleksfull jul. ❤

 

Ett rum med vy

10 kommentarer

Tänkte baka lussebullar idag, men fick snopet konstatera att både jäst och russin var slut. Maken får köpa med sig på vägen hem, för imorgon kommer fönsterputsarna och då kommer det bli kallt här inne vilket inte jäsande deg gillar.

Jag känner mig enorm rik just nu, var ner till grovsoprummet och hittade massor av pocketböcker att ta med till sjukhuset korridorbibliotek. Jag har en misson med det här att släpa pocketböcker till sjukhuset. Dels tycker jag att idén är toppen, låt böcker läsas om och om igen och sen tillfredställelsen egot alltid får, när man hjälper andra.

En gång på mitt sista jobb sa en kollega ”men hur orkar du alltid tänka på andra, vara så generös?” Jag blev så förvånad över den kommentaren, för jag tänker inte på att hjälpa andra på det viset. Jag jobbade på dagvård dit ännu hemmaboende äldre, ensamma kom med färdtjänst 1-2 gånger i veckan för att få umgänge, äta frukost, lunch och kaffe, innan de åkte hem igen.

Allt jag tänkte på var att de skulle må bra hos oss, att de skulle få nya intryck varje gång och så missade kollegan, att man mår så himla bra av att inte bara tänka på sig själv. Hon var en sån som satte upp lappar där vi andra skulle skriva vår signatur när vi tvättade, vattnade blommorna, strök och liknande. Det var ju mig hon var ute efter, jag jobbade oftast heltid på timme. När det efter några månader oftast bara var min signatur, så försvann lappen. Var det någon som smet från jobbet, var rent av lat, så var det hon, kontrollanten.

Jag har en tavla med hela regentslängden  och nu menar jag hela, ner till den halte o lytte och allt de kallades för. En avlång inglasad tavla med tecknade kungliga figurer och den tog jag under armen och vinglade på cykeln över bron, blev ett riktigt vindfång, men lyckades ta mig till jobbet. Hängde upp tavlan så att det blev ett intressant ämne att prata om, många äldre har ju bra mycket bättre kunskap om kungar och hur det var förr än yngre. Där fick den hänga så länge jag jobbade där.

Sen funderade jag på korsord, bra träning för hjärnan, bad maken trycka upp ett DN korsord på ett stort hårdare papper som vi satte på en träställning liknande det barn har när de står och målar, sen satt våra gäster runt och kunde se och någon av oss som jobbade där skrev med blyerts, så det gick att sudda bort när allt var klar, återanvändning är bra.

Min make hade fått en bok om hela nittonhundratalet, år för år, månad för månad. Den var ju så spännande att läsa högt ur. Jag brukade sitta på en hög pall, de fick tala om vilket år och månad de var födda, sen läste jag högt om det. Så mycket prat det blev, minnen, skratt och diskussioner om när var hur.

Svårare än så behöver det inte vara, använd fantasin och lägg två strån i kors, så har man funnits för andra och själv haft väldigt kul under tiden.

Det bästa gjorde jag varje dag, bakade både fikabröd, matbröd och ibland kokade jag ok marmelad för diabetikerna. En van bakare snor ihop det på en timme och varje morgon när de kom i korridoren gissade det vad de skulle få till eftermiddagens kaffe. Finns bara glädje i att glädja andra, jag saknar den här delen av mitt liv, så mycket. Att inte orka som förr, orka göra sånt som känns så självklart inom mig, att ständigt hejda sig själv, för hur mår kroppen?

Men jag är tacksam över att jag har hunnit hjälpa så många människor på livets väg, både barn, jämnåriga och äldre. Det var detta livs tema och tacksammare tema får man nog leta efter.

Vi har nu flyttat soffan mot fönstret igen, så underbart att titta ut och se hela Stockholm med tinnar och torn, all rök som bolmar upp ur skorstenarna kalla dagar får mig osökt att tänka på Anders Fågelströms Barn av sin stad. En av våra absolut största författare, minns ni Henning? Jag älskade dessa böcker, läste dem i tonåren och hoppas jag kan få mina barbarn att läsa riktiga böcker av författare som har gåvan att förmedla levande porträtt av människor och deras tid på jorden.

Ännu en mission.

Punkt slut för idag.

PRO OO

8 kommentarer

Med viss häpenhet (finns det ordet) gjorde jag en halv böj i hallen och tog upp posten, PRO pensionären låg där för första gången och småslog som en halvdöd lax emot mig.
Själv tänkte jag det var väl hunnan, sicket stim av info om mitt kommande liv.

Satte mig … i soffan så klart och öppnade tidningen för att riktigt suga i mig allt som bjuds framöver.
Jaha, det gick att gå in på nätet och se var och vad för aktiviteter som hölls på ön.

Inte fanns det något sånt, fast vi tydligen är ”en stor förening, 600 medlemmar” sa hon som svarade för PRO Stockholm, jag var tvungen att ringa för att höra om PRO var helt avsvimmad på ön.
Nähä, så ”vi” har ingen hemsida, ser ni så snabbt jag kände mig besläktad med PRO Lidingö. Va, har vi ingen hemsida, men jag kan få telefonnummer av dig att ringa.
Ringer båda numren utan att någon svarar.

Växeln hallå hallå hallåååå! Skynda er att svara lala la la. Sjutton så mycket svensktoppslåtar som drar igång med enkla medel, sen rullar de runt i skallen tills man blir tokig.

Trippelskrapet PRO, gick jag igång på, tänkte mig 4 lotter i månaden a 100 kr, men se det gick inte, var tvungen att köpa 8 lotter. Ok, idag går jag på allt.

De senaste 8 dagarna har jag fått PRO tidningen och info från två ställen om stora utbetalningar av pension hahaha! Skulle inte tro det, det lustiga var att jag veckan före sa till Anders: ”Undrar hur man gör för att få pensionen?”

Men det är väl de privata aktörerna som hör av sig, huvudpensionen från staten, den får man väl eftersöka i väldigt god tid på 50 11 tusen blanketter, underskrifter, intyg, kopierat ID, telefonkö i 30 timmar, och som slutkläm ska jag dyka upp personligen med två som går i god för att jag är jag, på något statligt kontor där fingeravtryck, längd, skonummer och ev skolios i ryggen ska intygas, sen sneglar statens anställda på mig över glasögonen som halkat ner på näsan.

Hotfullt lyfter hon handen och greppar tag i en mastodont statsstämpel som hon med frenesi dunkar svärta över alla min intyg med.
Mina knän skälver, tänderna skallrar som på en blåläppsbadad unge på en badstrand i mors varma famn, med handduken svept runt kroppen.

Ahhh, jag är godkänd som pensionär. Det är nu mitt nya liv ska börja, livet med rabatt på det mesta, oförskämd ska jag bli, kan det bli bättre, tränga mig före i alla köer, ta smakprov på allt som tänkas kan i fruktdiskar och lösgodislådorna.

Nu jäklar ska här planeras för min nya ålder med start 20190305!

Lite DNA och naturens gång

4 kommentarer

Naturen har sin gång, svanparet simmar förbi med fem svanungar i stället för sju, som det var från början, blir lite dovt inom mig.

Men glad blev jag när MyHeritage DNA svar dök upp.

Jag är 68,8 % Skandinaviska

21,8 % Nord- och västeuropeiska

9,4 % Finländska

Tänk så spännande, släktskap har jag till många, vi har väl en släng av samma gener,  men några i Danmark var så klart lite mer nära. Min pappa var dansk vilket också förklarar nord-och västeuropa, som jag hade väntat mig att ha genetiska band till.

Men att det var så pass mycket finne i mig har jag aldrig haft en tanke på.

Nu finns det mycket att läsa och studera vidare, jag ska lägga in mina närmaste i mitt släktträd och se vad som händer. Vill man gå djupare så får man betala en årsavgift för att kunna ta del av allt. Smart sätt att tjäna pengar för företaget.

Nu packa det sista, landet, svampen, dotterns familj på besök, mys och elda i kamin.

Kram på er alla!

Prosit … så sjutton heller

5 kommentarer

Igår kväll på väg hem från jobbet ringer maken, ”jag har blivit förkyld, har ont i halsen”. Jag fick paniken Albin och led alla helvettets kval. Hittills har jag aldrig blivit smittad av mina små skunkar barnbarnen, det är min man som kommer hem och smittar mig. Med mitt nedsatta immunförsvar blir jag så risig, vem dör inte av en redig förkylning och sen extra lång tid för att bli frisk. Härom året lyckades jag bli sjuk på julafton och höll på i flera omgångar fram till mars, gubbtjuven smittade om mig flera gånger. Gick till slut till doktorn, virus på min ära, bara att lida vidare. Det blir ju just så med nedsatt immunförsvar, det tar tid för kroppen att bli frisk igen.

Så inatt byggde jag en hög kuddmur mot smittspridaren, hahaha! Han skrattar åt mina kuddar, men då ligger han inte och hostar direkt på mig under sömnen. Idag har jag en av feber rödmosig gubbe som gick och la sig när jag gick upp. Han har varit en sån som aldrig var sjuk genom åren med småbarn och allt annat genom livet. Jag har gått igenom alla ungarnas förkylningar, har toppar deras förkylningar med extra allt, öroninflammationer, bihåleinflammationer, kraftig astma, långdragna eländiga turer. Men med åren har jag blivit friskare/frisk från sånt, när mitt hälsoliv började gå baklänges blev maken nästan tagen av Rosfeber, alla värden drog iväg till livsfara och jag fick plötsligt en man som inom loppet av några dagar fick frikort till sjukvård för första gången i sitt liv. Idag är jag glad att han överlevde och jag prisar sjukvården som fanns när det verkligen blev fara å färde.

Som om inte det var nog, åkte han sen in på en operation, allt detta hände för många år sedan nu, men tack vare det, åker han på dunderförkylningar flera gånger varje vinter, som han generöst bjuder mig på. Han fick en reva i sitt immunförsvar, som jag tänker på det hela.

Ny dag, nya tag.

Fridens

Åker buss och längtar efter döden men väljer raggmunkar

18 kommentarer

Tar bussen över bron för att byta buss och åter åka tillbaka över bron, finns ingen tvärförbindelse, fint med kollektivtrafik. Not!

På min väg mot gynbesöket hoppar jag av en hållplats för tidigt … men så får man inte göra mot mig, jag klarar nästan inte av att gå så långt. Stannade halvböjd vid många lyckstolpar, svetten rann, flåsade helt hysteriskt. Om jag gjort vad jag ville, hade jag lagt mig ner på trottoaren och gråtit. Dessa stunder när fysiken är lika med noll, då vill jag inte leva längre, det är så obeskrivligt jobbigt att jag inte har ord för det.

Jag rasar in på min underbara gynläkares mottagning, mer i upplöst tillstånd än något annat. Som ”tur” var fick jag åka väldigt tidigt för att hinna med mina bussbyten, så jag hann sitta och flåsa och svettas en stund tills det var min tur. Så skönt att ha det gjort, cellprov och lite andra prover som alltid görs vid dessa tillfällen.

Sen skulle jag promenera en bit, till den busshållplats som var rätt för mig att åka ifrån. Det var helvettet på jorden att ta sig dit, min hjärna hade massor av flykttankar, kan jag kliva in i den här trädgården, be mannen som slipar på något ha förbarmande med mig, stolen, där jag kan sitta, hammocken, där jag kan ligga, eller varför inte gräsmattan rakt av, låt mig bara vara. Knäna knäar, svetten flödar, hjärnan håller på att tappa greppet om kroppen, signalerar yrsel och dimsyn den lilla stund före kroppen vill släppa taget och just svimma.

Det är då busskuren som en hägring med sin träsoffa bjuder mig in att sitta. Jag sitter och snurrar upp, sväljer gråten och andas in syret som ska få mig att orka kliva på bussen om fyra minuter. Bussturen med yrsel och svimkänsla … sitta i ny busskur, byta buss, snurriga snurren och gråten sitter på lur i halsgropen, högre upp får den inte komma, håll ihop, håll igen. Sen evighetsturen hasande till min port med en lägligt placerad soffa, där jag seriöst funderade på att bosätta mig.

Hem ljuva … soffa … nu är orken slut, jag ringer maken och ber honom fixa mat och hämta ny medicin åt mig på apoteket.

Dessa dagar, turer, inser jag hur litet skiktet är mellan önskan att leva och lusten att hoppa över det hela. Stark medkänsla med andra som drabbats värre, kanske fly undan krig, stormar, tyfoner, jordbävningar. Tänker att jag aldrig skulle överleva något sånt, inte orka rent fysiskt.

Men nu är jag hemma, vilar och bygger upp lusten, viljan att fortsätta med livet. Tänker mig Icas raggmunkar som de gjorde reklam för, sån mat är något att längta efter, riktig husmanskost. Men klart att hemgjord mat alltid är godas, men dagen går i svaghetens tecken och jag välkomnar Icas raggmunkar.

Fridens

Stå på huvudet med statens kontroll

11 kommentarer

Inser när jag plockar undan på mitt nattduksbord att resten av min kartong med sömntabletter ligger på landet, tog bara med mig den karta jag höll på med, suckar för mig själv över den klant jag kan vara ibl … ofta. Ringer till min vårdcentral som hittills varit toppen.

Agneta i VC:s reception, född samma år och dag som mig svarar när jag förklarar mitt behov av ett nytt recept. Jo, det går bra, men från och med idag måste jag komma in och hämta receptet, nya regler, kan jag komma klockan 14.00?

Känner  mig som om jag är narkoman och ska in, kollas och ev få min dos. Jag har haft samma läkare i massor av år, ätit samma sömntabletter i alla år, vilket både njurläkaren och VC läkare är överens om att jag ska äta för att sova.

Det betyder att jag nu på en gång får skaffa mig en ny besökstid hos min vanliga läkare för att garanterat få mina sömntabletter nästa gång de håller på att ta slut, behöver de öka på besöken, får de mer betalt om jag åker dit och hämtar receptet?

Min njurläkare skriver bara ut medicin som direkt är kopplad till njurarna. Resten av det jag behöver får VC skriva ut och det har gått bra att bara ringa och få påfyllning. Men nu krävs ännu ett personligt besök för att få ut sömntabletterna.

Nog förstår jag att det blir svårt att få en läkartid i framtiden, de fixar så mycker trassliga omständigheter hela tiden och förmodligen handlar allt bara om att få in mer besök vilket säkert ger mer klirr i kassan.

En lugn måndag? Städerskan min kära, kommer snart och jag ska kasta mig i duschen så jag kan ta bussen till VC sen. Så onödigt, nog kunde de ha koll på uppenbara missbrukare när det gäller sömnmedel och narkotiska preparat?

Jag som brukar älska måndagar gör inte alls det idag, blir lite för mycket jox för mig.

Fridens

Tankar

4 kommentarer

Efter en tripp till ännu en Roslagsmetropol där jag lämnade ett blodprov på bästa tänkbara vårdcentral. Syrran med nålen har jag träffat varje sommar och nog märks det att de inte ligger i stan. Nu ska väl sägas att det blir lugnare även på landets vårdcentraler under sommaren, men lugnet, närheten till skratt är uppskattat, känner mig så välkommen.

Passade på att köpa babykläder till en släktings baby på torget, men jag vet inte när vi träffas, så jag kommer lämna presenten till dottern som träffar dem före mig.

Här händer inte så mycket, just idag mindre än vanligt, jag somnade efter besöket på vårdcentralen och sov som en stock större delen av eftermiddagen. Vill säga, en typisk efter blodprovslämningsdag, går luften ur mig.

Men besök fick vi, av mannen med grävmaskinen, nästa vecka kommer han och gräver framför ungarnas hus, med tiden ska det bli gräsmatta även där. I denna torka blir det ingen gräsmatta, men om han gräver och planar ut marken, skickar dit sin polare med grus, så kan vi lägga ny jord senare, när regnet och tidiga hösten kommer blir det dags att så gräsfrön.

En typisk morgon för mig är alltid zombiaktig gång i blindhetens tecken. Jag hasar mig fram till toaletten, vaskar av mig och tar på mig glasögonen. Det är då jag upptäcker att synen blivit hastigt sämre, men tänker väl först att det inte är omöjligt, så nyvaken som jag är. Ser ni bra direkt när ni slår upp ögonen? Tänkte väl det.

Kaffe och smörgåsar ordnas och jag sätter mig för att se vad omvärlden roat sig med under tiden jag har sovit. Så länge jag glor i paddan är allt sig likt, men tittar jag ut genom fönstret förvandlas naturen till ett dis. Tar lång tid innan jag fattar att jag tog fel glasögon, läsglasögon är ingen höjdare på längre håll.

Ikväll blir det marinerade grillade kycklinglår med fransk potatissallad som serveras ljummen, sen ska det skäras grönsaker, det vet man aldrig vad det blir, stundens fantasi och grönsakslådans innehåll får råda.

Ni vet efterlysningarna Missing people använder sig av på Fb. Förra veckan var första gången ett ansikte var bekant för mig, det var en märklig känsla för det var inte en person jag personligen känner utan en person som bor eller har bott i vårt område. Personen var allvarlig på bilden, men jag såg inom mig hur gladlynt hon varit, såg henne skratta. Men jag kunde inte placera henne och det har varit så konstigt för mig.

Mina tankar har glidit till henne många gånger och området Missing people sökte i gjorde att jag tänkte att hon nog gått ner sig i vattnet. Tråkigt, men som tur var hittades personen i vattnet en bit ifrån badet. Tur för de anhöriga som får en kropp att begrava, värsta scenariet måste vara när någon bara försvinner. Varken samhället eller vi personligen räcker till när någon vill avsluta sitt liv. Inte talar de om sina planer och de, släkt och vänner som blir kvar, mår ofta dåligt av att de inte insåg, förstod vad som var på gång, vad som kunde hända, tungt att bära på den känslan.

 

 

 

Uppfostran saknas

20 kommentarer

Igår väntade jag på samtalet som skulle upplysa mig om vi fick gäster idag eller inte. Hela kvällen gick och nog undrade vi och sa samtidigt ”det betyder att de inte kommer”? Jag hade redan sagt till personen att de kanske skulle avstå att komma, då de har ett stort kalas på söndag. ”Men nej då, de ville verkligen komma och de skulle höra av sig igår.”

Ibland undrar jag hur folk tänker, de förväntar sig något till kaffet och ibland även lunch, fast de skulle ha ätit lunch innan de kom. Sen räknar de med middag innan hemgång, allt bjuder jag så gärna på. Men hur tror de att jag ska hinna baka, handla mat och fixa allt innan de dyker upp, när de inte ens har uppfostran nog att ringa och meddela att de kommer eller inte kommer. Själva blir de ju så upprörda när deras bekanta inte är uppfostrade nog att tacka Ja eller Nej.

Så redan sent igår kväll oroade jag mig och funderade på att börja baka kaffebröd vid 22.30-tiden, men insåg att jag inte orkade. Sen sov jag och sov oroligt, vaknade med huvudet fullt av orostankar. Frågade maken som alltid är uppe före mig om de hade ringt? ”Nej”. Kollade messenger och mobilen … före 11 ringer maken för att höra ”att de inte kommer”.  Det är ju inte så att vi sitter i sjön här på landet, alla som har landställe vet hur bökigt det kan vara med släkt och vänner som dyker upp och förväntar sig service och mat. Nu har jag signalerat tydligt att jag inte längre är som förr, när sånt var en baggis. Men vanligt hyfs är väl att höra av sig om man tänker komma som gäst.

En bra ide om man bara tittar över på fika och inte har hört av sig innan, är ju att köpa med sig kaffebröd. Så nu blev gårdagens kväll mindre lugn för mig, hjärnan ältar fram och tillbaka och så förmiddagen idag. Allt för att de eventuella gästerna bara tänker på sig själva och inte ens orkade lyfta luren och meddela ”vi kommer inte”.

Egoismen brer ut sig, glömmer gästerna att ringa, så talar det om för mig, att viktiga är vi verkligen inte. De är viktigast och deras vänner och släktingar, men när det kommer till oss, så kommer man inte ens ihåg att ringa varken på kvällen eller dagen efter.

Nä, nu har jag ältat klart, nu ska jag baka upp-och nervänd aprikoskakan som jag ska servera maken till kaffet. Vi är värda det med vispad grädde.

Sen ikväll grillar vi nog köttet vi skulle bjuda på …

Gråt inte; var inte indignerad. Förstå.

Baruch Spinoza

Eritrea och jag, vi tidlösa

18 kommentarer

Igår träffade jag både Eritrea och Somalia i min tur och retur Taxiresa till sjukhuset där jag träffade min njurläkare. Eritrea hade varit här i 29 år och lyssnade på min enda favoritkanal P1, det var därför vi började prata, jag undrade om han brukade lyssna på P1 och det var den han oftast lyssnade på. Sen bar det av med prat i kvadrat, han berättade så intressant om det här med ålder i hans födelseland. Där är det behagligt befriade från ålderstänket som hos oss i väst fullständigt väller ut och runt i livets alla skeende.

Han var inte säker på sin rätta födelsedag och frågade sin pappa som sa sig inte veta, mamman levde nog inte. Efter många vuxna år insåg han, att det var viktigt för honom att veta sin riktiga födelsedag. Så under en resa tillbaka till födelselandet fick han veta att myndigheterna hade dessa uppgifter. Det visade sig vara över tjugo dagar senare han hade sin riktiga födelsedag. Egentligen konstaterade vi att det här med tiden är ju något vi har hittat på. I hans hemland flöt väl det mesta på som det förr gjorde i vårt eget då bondesamhälle, när solen gick upp började dagen och i skymningen drog de sig tillbaka till sänggående.

Vi sa båda att nuet är det viktiga, jag konstaterade samtidigt att det var nog bland det svåraste för de flesta av oss. Vi längtar och ser fram emot resor, födelsedagar, fester, semester och allt vi kan tänkas vilja skynda på för att uppnå. Eller så tänker vi på det som var, det som var bättre eller sämre förr.  Nuet är ju så flyktigt, en sekund, en påbörjad tanke som bryts så lätt av andra tankar och göranden. Medvetandegöra nuet, hur ofta gör vi det?

Slog mig plötsligt att det där medvetandegörandet mest handlar om att vi ska medvetandegöra glädjen, lyckan, allt vackert och gott som kommer emot oss. Inte fasen tänker jag på medvetandegörandet när jag gråter hejdlöst med snor och tårar rinnande, eller när någon berättar hemska saker som drabbar anhöriga, vänner eller ytliga bekanta. Det är ju inte då nuet känns så viktigt, är det någon som har dött hastigt, så är det ju tiden som gått jag tänker på, vad jag borde och önskar att jag sagt och/eller gjort.

Vi var båda så glada när han släppte av mig vid sjukhusets entré, vi tittade på varandra, skrattade och konstaterade att samtalet givit oss mycket. Jag bara älskar livet i dessa stunder av delade tankar, i nuet. 🙂

Somalia får jag nog berätta om en annan gång … han var lika vältalig han, som boende i Sverige så där tjugo år flöt samtalet in och ut i många intressanta vinklar.

Fridens

Solspray SPF 50/svart säck

2 kommentarer

Så köper duktiga jag solskyddsfaktor modell svart säck, tar lite i ansiktet och tänker att nu tar jag ansvar för att inte få hudcancer som min medicin för att hålla kvar njuren kan ge oss transplanterade. Jag som aldrig brytt mig om sånt smörj, inte heller varit en solande mänska som vissa som ligger dag ut och in i solen.

Några timmar efter smörjandet börjar reaktionen, jag tål tydligen inte Icas solspray SPF 50 för barn, jag tål heller inte krämer som ska ta bort rynkor, det lärde jag mig när jag köpte fel ansiktskräm, inte sjutton bryr jag mig om rynkor.

De kliar, jag blir röd, det hettar och jag svullnar, det kommer ta några dagar att bli av med detta. Så, jag tänker inte köpa solkräm, utan hålla mig undan solen och hoppas på det bästa. Helt enkelt ta fram en svart säck och dra över skallen, nu när solen kommer dränka oss i månader framåt.

 

 

Tankar bara vanliga undringar

2 kommentarer

Igår en tur till Myrornas nyrenoverade lokal i Hjorthagen, det var en trevlig tur i soligt lovande vårväder, med ljummen vind och lyckokänslan, lättnandets suck om något som är på väg. Långsamt gick jag, medvetandegjorde nuet in i minsta rörelse, jag ville så innerligt orka gå in i lokalen och denna gång leta böcker.

Det lilla jag såg av lokalen var ljust och fint, det blir som så att jag stänger av det jag tar in, för att orka det jag är där för. Om de hade haft ett kafé kunde jag ha suttit där och öppnat upp mig för intryck, kanske har de ett kafé i våningen ovanpå, det vet jag inte. Nästa gång ska jag orka ta mig till våningen ovanpå och se hur där ser ut.

Sen åkte vi till Blomsterlandet och köpte jord och krukor, det är verkligen dags att plantera om våra blommor här hemma. Just nu kämpar maken på med krukorna och jorden, själv känner jag mig mer som arbetsledare. Igår målade han ovanför spisen där vi tog bort en uttjänt fläkt, han har varit så flitig, själv har jag mest varit irriterad och rent av grinig. Vi blir osams om tjafs, vilket vi inte blir så ofta, men jag får ta på mig det, han får ta på sig att han inte lyssnar när jag pratar. Vi förstår dock båda, att jag inte mår bra och att det tär.

Ser honom med all jord, rotsystem, krukor som sväller av vatten i badkaret, släpandes än hit än dit och så kommer känslan i mig om mitt ”vegeterande” tillstånd, att inte kunna göra allt det jag gjorde förr. Förr var sånt här gjort, när han kom hem, det hörde till mina göranden, då förr som i ett annat liv. Ja, jag vet att jag tjatar om detta, men det är som om jag aldrig kommer över att inte orka som förr. Att ha velat mycket och också utfört mycket, att vara en görare och glädjen i detta tillstånd. Det måste vara lätt för lata att bli sjuka, orkeslösa, sittande i soffan … Jaa, jag vet att man inte får tänka så, men det gör jag, tror man tänker massor av tabuartade tankar när man blir sjuk. Framförallt tänker jag att missbrukande människor kunde få lite sjukdomar, så de smäller av lite tidigare, någon kunde få min sjukdom, någon som i alla fall inte vill leva ett givande och tagande normalt liv. Så mycket elände de ställer till för sin omgivning, oro, sorg, besvikelse, rädsla och meningslöshet. Att bli så bedragen som anhöriga och vänner blir, taskigt behandlade.

Kostnad för samhället ska vi inte tala om, tänk alla narkomaner som ambulanser ska rycka ut och rädda livet på, rädda dem så de kan resa sig och gå ut och ta nästa spruta. Alla torkar för alkisar, allt jobb vården, psyk, sociala lägger ner för avgiftning, omsorg och boende om och om igen. De vill/klarar inte att leva i samma värld som oss andra, vi sk skötsamma, men bidrag ska vi betala till dem. Jo, alla har rätt till en andra chans … vem har bestämt att det är så, att vi ska tänka så om och om igen för en andra chans handlar det inte om, utan många chanser.

Går det lättare nu när vi har klassat alkoholism som en sjukdom? Det borde väl allt beroende göras i så fall? Hur kommer det bli framöver med en mängd nya unga, tunga narkomaner, de männen/pojkarna kommande från andra länder skapar enomt mycket elände och kostnader.

Som vanligt glider jag iväg och tänker högt om sånt en del får fnatt av att höra, ett samhälle där allt stramas åt, kostnaderna skenar och frågor om vem, vilka som vi ska ha råd med, borde vara på tapeten någon gång.

Hålla liv i missbrukare till varje pris, ekonomiska asylsökande all omsorg, vård, boende för dem, sjukligt för tidigt födda, få nya organ, skönhetsoperationer, konstbefruktning, gastric by pas, osv osv. Hur långt ska ett samhälle ta ekonomiskt ansvar, för det är ändå det det hela handlar om, sen kan vi ha hur olika tankar som helst om vad som ska ingå, men realism har väl aldrig varit fel.

Nu drar vi iväg till barnbarnen på en fika.

 

Vettig kropp tack!

9 kommentarer

Suckar för mig själv och över mig själv. Jag lämnade blodprover för en månad sedan och allt var ok, så när som på Hb:t som var högt, men vi skulle vänta lite till tyckte min läkare, innan jag tappas på blod. Vilket gjordes 29/11-17 senast, det blev så här efter njurtransplantationen vilket händer en del med cystnjure efter transplantation, de vet inte varför. Men det lustiga är att min läkare tvivlar på att man känner av detta tillstånd … jag har hört att andra mår som mig och det är inte första gången en läkare talar om hur min kropp mår.

Tänk att jag som har tagit hand om så mycket människor genom åren, små som gamla, har jobbat nära socialkontoret, haft fosterbarn på dagtid, varit en mänska omgivningen har litat på, lutat sig mot. Men när det kommer till mitt kroppsliga mående så har jag mött några läkare utan mina fysiska problem som vet, minsann vet, vad som känns och hur det känns för det har de läst sig till. ”Vi vill ju inte att du ska må dåligt, men vänta ett tag till på blodtappning”. Morsning, ta dig där bak tänker jag som vet att jag alltid till slut tappar ännu en vecka av uselt mående helt i onödan.

Jaha, tänker jag som alltid ska vänta tills jag mår uselt, hela denna vecka har varit ett värkande, flåsande och helt slut i kroppen när jag rör mig och jag glömmer som så ofta bort att det är så här jag mår när Hb:t är för högt.

Igår tog jag mig ner till fotvården, väl färdig gick jag över övergångstället till Ica, handlade lite och höll inte på att ta mig hem. Det är nog svårt för friska att fatta hur man kan pösa ihop så totalt, jag sitter på en soffa inne på Ica, allvarligt funderande på om jag ska ringa Taxi. Löjligt, bara en raksträcka, upp för Icabacken och en raksträcka till. Men klart att jag tog mina kassar och gick hem, satt på varje soffa, helt slut, i Icabackens topp satt jag på en sandlåda. En granne kom och vi pratade, sen släpade jag mig hem den sista biten och var så lättad att jag inte svimmade. Allt detta bara för att min läkare tror att jag ska behöva tappas oftare om Hb:t verkligen inte är väldigt högt.

Jaja, nu blir det blodprov på måndag och så ska det kollas vilken dag jag kan få släpa mig till sjukhuset och tappas. Usch, är trött på den här delen av detta harvande liv …

Men livet går vidare, ett fläsklägg kokar och jag har tänkt mig hemtrampat potatismos i stället för rotmos denna gång. Öppnade nyss porten för sonen och äldsta barnbarnet, överlämnade lite köpta jeans och en jacka till 9-åringen, de stod en bit ifrån och jag räckte dem påsen. Sonens hustru och 3-åringen ligger hemma i spysjukan. Nu brukar inte vi i vår familj få den där äckliga spysjukan, men vem vågar lita på smittande muterade baciller, kanske tar de även mig, min man, son och dotter till slut, sonhustrun hon spyr för oss alla och så 3-åringen då som också verkar mottaglig. Jag håller tummen för 9-åringen, 1-åringen och vår son.

Sen fick jag öppna porten ännu en gång, vi har fått en sån där dosa utanför porten som med tiden ska låta gäster och andra ringa på och bli insläppta av oss via mobilen, men förvaltaren är en sölkorv, så det fungerar inte ännu. Budet från budbee är toppen, snabba pålitliga, han lämnar över mitt paket.

Ibland har man tur, min sjukgymnast är på semester, så jag slipper ringa och säga att jag inte klarar av att träna idag, avskyr verkligen att ringa mig sjuk från livet. Det finns ju folk som inte vill jobba, rättvisast vore väl om de fick en sjukdom, så de slapp jobba. Men det finns ingen som helst rättvisa i världen, fördelning av vettiga kroppar verkar synnerligen opålitlig. 🙂

Fridens på er alla ❤