Tänk att resa till tippen med ännu mer grenar och sly kan vara så givande. Våren bara är så mild och inbjudande efter vår väg med hagar så typiska för vår del av paradiset. Tänker på alla stenar från istidens rullande som folk förr fick bända upp för att få en åker att odla. Enebackar och stenblock stora oövervinnliga klunsar som ofta blivit kvar som gröna öar i åkrar.

Jag har fotar för att visa allt underbart på vägen, men se det blir inget av med det, bilderna sitter i mobilen och jag kan inte flytta dem hit.

Mitt i detta skrivande börjar vår kråka Kraxe flyga förbi vårt fönster och helgalet kraxa så pass att jag tänkte, nu jäklar händer det något där ute. Hoppar upp och tittar ut, tame sjutton sitter inte räven, en ännu lite vintersilvrig och äter upp Kraxes bröd, som vi har lagt ut. Kraxe satt i en björk och tittade säkert surt ner på räven, maken och jag njöt av spektaklet.

Japp, nu får ni ta fram förstoringsglaset så ni ska se räven. 😊 Där är lillstugan där maken sitter och jobbar hela dagarna. Samma stuga som också kallas ungarnas hus.

Men tillbaka till resan mot tippen. I en stor åker sitter, ligger, står, fjädrar sig mängder av svanar. Dessa vita vackra mot åkerns lera och lite grönt, vad gör de i åkrarna varje vår? När bonden plöjer och maskarna kommer upp förstår jag, men de kommer att vara där i åkrarna i många månader.

Sen åker vi förbi som en skog av bara björkar, dess stammar står så tätt och är så otroligt vackra. Jag har aldrig sett så koncentrerat växande björkar förr.

När vi kommer fram till tippen så håller de som sköter om stället på att med skopa skyffla hushållssoppor ner i en container. Tro mig där i utsprängda berget sitter och flyger enorma mängder tärnor, måsar och till min jublande lycka två stora korpar. Jag har bara sett två korpar en gång tidigare, att de var, är två beror på att de håller ihop hela livet. Jag är så fascinerad av alla slags fåglar och just korpar skulle jag vilja ha i närheten, så att jag får se dem lite oftare.

Nu mina vänner ska jag titta på en film.

Fridens

 

 

 

På bilens fönster faller enstaka vattendroppar, tur att maken kände på sig och tog in alla sängkläder som hängde på luftning. Så skönt att bädda nytt och krypa ner kväll. Maken handlar på Ica Rimbo och jag håller koll från bilen, män i alla åldrar nu för tiden kan alla se ut som grottfolk. Kamouflagekläder, urtvättat, halva arslet bart, risigt hår i hela ansiktet, hårsnoddar både fram under hakan och bak. En grupp på tre, en lång smal vildvuxen, en kort närmast dvärg likaså och så den tjocka varianten med kagge rakt fram, skitiga kläder oj, ska inte glömma kepsarna. Fy tusan, vilka tjejer vill ha den här varianten av grottmän?

Inte ett munskydd eller skyddshandskar på en enda mänska, hur ska jag tolka det? I Roslagen får man inte corona på en lördag. Alla behöver handla, men undrar om de har funderat på det här med att leva? Så dyker han upp med snyggt välvårdat skägg och hästsvans … nog har min acceptans för manlig hästsvans plötsligt blivit större.

Vi vanligt folk som kliver ur bilar och går mot entrén till affären, vi är inte så vackra precis. 😀 Vardagskläder som inte riktigt räcker till runt kroppen, det putar och stramar.  Slitet och missklädsamt till vårt bleka anlete med hår som spretar om nu inte mössa eller keps håller det hela på plats. Alla med stinna plastkassar med veckans längtan att ta hem och laga till, eller bara dra upp en påse chips eller ostbågar som kan doppas i gräddfilsdippen. Fnissar för nu kommer maken och vad lyser igenom ena kassen … ostbågar till husse.

Så nu bär det av hem, det blir grillad entrecote, potatis i ugn och råkost så klar.
Jo, skulle väl säga att jag gillar större delen av mitt eget folk, fast de kan se ut som bondläppar och det säger jag inte med det förakt landets folk ofta benämner mig och de mina, vi nollått:or. Men ett är säkert så här ser inte folk ut på andra ställen, ställen kanske närmare stan, men jag passar väldigt bra in nu för tiden, tjock själv och korviga fula vardagsbekväma kläder där resår spelar en huvudroll med sitt elastiska varande runt den obefintliga midjan. Håret ser precis så risigt ut som på de andra, men dock rentvättat.

Mys på nu, ni alla nollåttor eller bondläppar ni alla duger så förbaskat bra. ❤️

I högsta tallarna i fullmånens sken har vi besök av ugglor. Jag blir ju så in i hoppsan lycklig när de flyger runt och vi hör vingarna med sitt korta klappande när de möts, hade ingen aning om att deras flygande lät så. Tror det är en hona och två hanar, kan det vara parningstid tro? En sitter nu ensam i ena tallen och låter ungefär som när jag som liten spelade på kam, med ett papper om kammen. Den lite pirrande känslan jag minns på läpparna. Så låter dessa ugglor. Nog är de större än förra årets ugglor, de var så små och söta, inget klappande från stora vingar när de flög.

Maken står vid grillen och sköter om ytterfilén och ugglorna, själv är jag ugnsvakt. Hemgjord pommes och många vitlöksklyftor blandat med lite olja och vitlöksflingsalt, är mitt ansvar.

 

I stan häromdagen fixade jag lite sen lunch och en kopp kaffe. Insåg snopet att jag hade glömt att sätta på vattenkokaren, när kaffet inte blev kaffe, jag hällde över vattnet kallt och fint hahaha! Tror fan gammeln har tagit mig, så glömsk från och till.

Så lite hjärtklappning sittandes i soffan, rent skit att det kommer fast jag sitter i lugn och ro, ingen ordning på kroppen, skulle tippa att det ligger omkring 113. Igår hoppade det från 113 till 125 och ner till 114 innan det gav sig. Jag har blodtrycksmanschett hemma i stan, lika bra att kolla.

Nu kom grillmästaren in, dags för middag.

Har ett par gamla älskade röda skinnvantar, upptäckte att en var borta. Letade på landet, alla promenader, utan att hitta den. Så hemma igen gick vi vår tur i solen, tänk  så glad jag blev att någon hängt upp den på en soffa.
Bara att se något rött på håll gjorde mig så himla glad, kunde det vara min vante? Yes!

Jag tappar sällan saker, som tur är. Men nu för tiden fumlar mina händer med koppel, nyckelknippan, vantar och så kassen där alla Frasses saker ligger. När jag så ska knyckla ut en bajspåse som är omöjlig att öppna, blir jag så stressad av fumligheten. Tror jag kommer att få det jobbigt med allt det där jag förknippar med ålderdom.

Allt går förbenat långsamt, minnet är fläckvis, benen går inte snabbt som förr, fumliga fingrar, spillande och drällande, går ner för trappor som barn, med en fot i taget, ingen balans, hör dåligt, ser dåligt, fattar dåligt, allt går för snabbt, hänger inte med. Ännu lider jag inte av allt, men det som är räcker, tålamodet är kort.

Tänker också på min egen mormor när hon gick i pension, då fick de bli gamla och vara inte så pigga, om det nu var så de mådde. Ingen förväntade sig att de skulle dra igång ett nytt företag, resa världen över och fånga sitt otium cum dignitate eller träna kroppen till något jämförbart med ungdomens kraft och utseende. Tjusigt klädd enligt M magasins dyrbara tips om kläder, eller sminkade, med förlängda fransar och allt som hör till. Suck, jag var inte ens så som ung, nästan alltid osminkad till vardags, smink och frisyr hörde helgen till och fester.

Vem önskar inte att man såg ut som förr, men det gör jag inte så ofta, men ibland sörjer jag det. Men sörjer mer att jag enligt nutiden inte får vara i den ålder jag är, utan ska hela tiden uppmärksammas över allt jag borde göra för att ännu både se ut som i min unga tjusigaste ålder och dessutom prestera helst lika mycket som i mina unga år. Kvinnor får på något vis aldrig bara vara, där emot allt som åldras på mannen är ju mest sånt som accepteras, han med skutan till mage klappar sig nöjt på den och pratar om öl och mat. Till och med flinten har de upphöjt till något man gärna skaffar sig långt innan håret fallit av. Inget föraktat gubbfläsk där inte, som för kvinnor som tappat taget om bantning och allt som behövs för att späka fläsket.
Det är synd om kvinnor, speciellt de som inte är starka nog att våga vara sig själva utan mask och dyra kläder, vilken stress de lever under. Men sjutton vet om de fattar hur hårt trycket är på dem, att se ut på ett visst sätt?

Undrar hur mitt liv hade varit om jag inte blivit sjuk?
Ska väl säga att vill man sminka sig, ha fina kläder, vara pinnsmal och vältränad, varsågod. Alla har rätt till sin valda tillvaro. Men vi är många som inte kan/orkar välja och då blir vi grinsillar som mig. 🙂 

 

Efter ännu några bomber denna natt i Kista, kan jag bara konstatera att politikerna stod för sitt ord om att öka antalet jobb.
Framtidsyrke nr 1 lär bli glasmästare, bara sätt igång och anställ fler över hela landet.

Är det inte bomber, så stenas fönster sönder över hela landet varje natt. Bara för att förstörelselustan och kopplingen till hjärnan är minimal, om vilka det är som får betala det hela.
Att folket redan betala mer än för dyrt för dessa sk barn det framkommer allt för sällan.

.En blev inspirerad av en annan som inspirerade mig. 🙂

Typisk rundgång på bloggar, eller hur. Här funderas över mig själv och högljuddhet i det sk offentliga rummet och så slänger jag in kontaktsökande pratmoster.

Jag minns en gång på en bar i Stockholm som höll på att stänga, jag valsade in med min allt för överförfriskade vännina och tiggde en kaffe för att pigga upp henne, hon fick sista koppen kaffe och jag hjälpte henne upp på barstolen. Nej, hon var inget drickande vrak, utan bara väldigt ovan att dricka och ville inte snål som hon var lämna kvar vinet i flaskan vi hade beställt, utan stjälpte i sig och det gick nog rakt ner i benen som inte ville vara med längre. I den här baren satt fyra trevliga killar som jag ganska snart slängde käft med, vi hade det roligt helt enkelt.

Då sa min vännina ”kunde ge mig den på, att det är så lätt du har det.” Jag fattade inte vad hon menade … ? Verkligen inte. Men hon förklarade att hon förstod hur jag fixade kontakter med folk överallt, antog väl också att jag hade lätt att skaffa män, vi var båda gifta, med samma män än idag.

Tror det var första gången jag insåg att jag inte var som alla andra, bevare mig väl nu tror hon att hon är något igen. Så nu var det sagt, så gå och dra något över skallen du svenska med alla rätt. Hahaha ni andra kan hoppa över dessa rader och bara läsa vidare, om ni vill.

Att slänga käft, att ta kontakt med folk hur lätt som helst, var som helst, när som helst, har nog varit en av mina starkaste OS-grenar, i hur jag är som mänska. Men den sidan delade mig med den andra sidan, som bara vill vara tyst och ifred. Konstigt att man kan vara så totalt olika i sätt och behov. Att min inbjudande öppna sida skulle erbjuda möjligheter tror jag inte jag hade tänkt på före min vän kommenterade det. Behöver ju bara gå till mig själv, öppna, glada människor gillar ju jag och de flesta.

Efter den där natten med min vän undersökte jag verkligen min begåvning att vara social. Åren går och jag är ju som jag är tills jag blir sjuk. Det är nu jag verkligen börjar förstå hur mycket energi den utåtriktade, glada, kontaktsökande människan behöver. Förstod då varför jag hade den där off knappen i mig själv, för att ladda batterierna.

Självklart var jag en gestikulerande människa när jag pratade, osvensk sa en vän. Men när njursvikten tog mig då orkade jag inte gestikulera och för den delen var jag mest tyst, orkade helt enkelt inte. Detta var bland det svåraste med att bli sjuk, att inte orka ha åsikter, prata, skämta, drog mig in i mig själv, vilket skrämde våra barn, för hon som satt där var ju inte som deras mamma varit.

I många år trodde jag att jag skulle bli som förr, bli frisk och känna igen mig själv. Men inte sjutton blir det någonsin som jag var förr, det kan glimma till, men som ett tomtebloss gnistrar intensivt och kort, slocknar jag lika snabbt.

Tänker att människor som är väldigt introverta måste få en snäv krets att umgås med och vad händer när de som vuxna flyttar till ny ort. För de vet de flesta att det tar tid att få nya kontakter på ny ort, även för en vuxen pratmoster. Sen funderar jag på vad dessa introverta tänker … menar inte skolkunskap och arbetsuppgifter, utan just om det sociala?

Ja, vad tänker de i sin ensamhet? Lever de i någon slags fantastisk fantasivärld som jag aldrig är ens i närheten av, eller är de mest så avslagna och ointresserade som en del av dem verkar? Nu låter jag elak, så här får man väl inte ens tänka, jo om det hålls som tankar i det tysta. Fyy tabu att tänka högt, då är man elak säkert brun/svart i själen. 🙂

Men vad tror du, för visst träffar man folk ibland som är så avstängda och tråkiga att klockan stannar. De har inget att dela med sig av, ingen input får man, dra ur dem ord kan jag visst göra och kan till och med få igång dem, lite så där. Men jag överlever, men är nyfiken på hur de själva överlever? Är de så hyperkänsliga, så att de absolut inte orkar/vågar med någon gnistrande pratmoster, som visst kan vara nog så seriös och lugn i sin framfart. Jojo, alla älskar inte mig, eller är intresserad av att prata med mig eller någon annan för den delen.

Själv sitter jag ofta ensam både på landet och hemma, men jag gör det för min kropp fungerar inte som för normalt folk. Jag smiter det mesta i umgängesform för att jag inte orkar, det är ett tvingande val, som jag ofta nog tänjer på, med eftersläntrande kroppselände som jag försöker strunta i. Det har tagit så galet många år att dra mig tillbaka, sörja den där spralliga Maggan som gillade att umgås och prata, för att inte tala om så jag saknar och sörjer den kvinnan som orkade och ville så mycket, hon som var orädd för besvär och mer än gärna hjälpte andra. Idel lovord hahaha, men det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara. Bara sitta här och glo på den här kvinnan som blev kvar.

Nu rodnar himlen runt huset och trädens svarta stammar och grenar vajar ännu i rester av blåsten, som mojnat en del. Jag hör att maken kommer hem med bilen, full av trähyllor till källaren, som dottern inte behövde längre. Jag har en varmkorv på lut åt honom och nybryggt kaffe.

Fridens på er alla, hoppas inte någon tog illa upp av frisläppta, faktiskt nyfikna tankar.