Kategori: Insikter

Saknar förr

Utvalda ~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

Efter ännu några bomber denna natt i Kista, kan jag bara konstatera att politikerna stod för sitt ord om att öka antalet jobb.
Framtidsyrke nr 1 lär bli glasmästare, bara sätt igång och anställ fler över hela landet.

Är det inte bomber, så stenas fönster sönder över hela landet varje natt. Bara för att förstörelselustan och kopplingen till hjärnan är minimal, om vilka det är som får betala det hela.
Att folket redan betala mer än för dyrt för dessa sk barn det framkommer allt för sällan.

Ibland tänker jag att det är ingen bra idé att börja dagen med att läsa nyheter. Nyheter nu för tiden, har inte ett dugg med den värld jag växte upp i att göra, med vårt då, som i förr, trygga land.

Att läsa nyheterna idag är som att läsa om Libanon i min uppväxt, Vietnam … allt hände där den här typen av leverne hörde till. Deras klaner, ever ending inre strider, inbördeskrig, bomber, mord på längden och bredden. Allt det hörde till alla dessa länder som ingen framtid ville ha, det såg dessa gubbar till, klanerna stred och strider om makten.

Otäckt var det att läsa om allt elände, krigarna struntade jag i, varför inte ställa dem på långa led, gör slut på skiten som inte bryr sig om varken barn, kvinnor, gamla, sjuka eller sitt lands framtid.

Bryr sig bara om makten, precis som vi har fått det i vårt land i nutid, med våra politiker, trodde jag väl aldrig att det skulle bli så här hos oss. Men har man valt ledare som slår sig ihop i ohederlig allians, som tillåter allt, bara de får vara just i maktposition.

Så bäddar de för ett slags inbördeskrig i konsten att bomba, förstöra, splittra ett land, allt detta våld dygnet runt är banne mig inte Kalle och Petter som står för. Oavsett om alla inte vill se, inse det, så hände detta med den våg av manliga invandrare som till varje pris i påstådda humanismens tecken, skulle in i vårt land, till vilket pris som helst.

Priset betalar vi nu alla med ett samhälle som går kräftgång bakåt. Det är gamla som blir rånade och misshandlade, barn likaså, kvinnor våldtas och tror även små pojkar råkar ut för det. I sina länder tar de små pojkar och använder sexuellt, då tillgången på kvinnor är noll, kvinnor och flickor sitter inlåsta med de äldre kvinnorna, vaktas av dem och av sina bröder och äldre män.

Så det är sunda killar vi får hit. Not!

Tror jag slutar här, borde aldrig ha läst ”nyheterna” vi vet nu vad vi får till livs av sk nyheter varje morgon. Nu vet vi vart vårt land är på väg. Kanske till och med de mest godhjärtade, blinda, börjar förstå vart det har burit och bär.
Fast förmodligen inte, de vill in i kaklet, utan att förstå vad de dömer oss till.

En dröm, en utopi, det här med alla i en kärleksfull ring. Sånt kräver vuxna mogna människor, en stor del av jordens befolkning är outbildade, leds av maktens män utan förstånd. Sen blanda kulturer där alla håller på sitt, blir ju aldrig någon gemensam framtid av sånt.

AD45CEC2-DE93-4793-965D-419761DA4134

Frys

~ livsglimtar ~ 17 kommentarer

Det här att vakna är sällan en hit, visst jag har gått upp större delen av mitt liv när klockan ringt, fast jag känt mig mer död än levande. Är man kvällsmänniska så straffas man hela livet. Just nu är det värre än vanligt, att vakna och känna förkylningen, hostan drar igång och kroppen mår inte bra, fast jag anser att den har mått sämre tidigare under förkylningen. Det sitter som berg i luftrören, jag känner mig så less på eländet.

På lördag var det tänkt att handla en ny frys och klämma in i klädkammaren, jag mailade sonen, undrade om de vill vara hundvakt några timmar. Men idag konstaterar jag att det blir till att vara hemma, kroppen orkar inte gå i affärer.
Igår fick jag ett litet ryck och bakade rågfrallor med katrinplommon i och solroskärnor ovanpå. Jösses, de blev väldigt goda. En hel påse urkärnade katrinplommon, blir väl jämn fart på magen kan jag tänka. 🙂 

Idag är jag som tillbaka till ”kunde lika gärna vara död” i kroppen, klart jag tappat lusten tillfälligt, fast jag borde veta vid detta lag att förkylning tar en evig tid att kliva ur för min kropp. Inge fara, jag trampar upp och ner med dessa baciller och vinner alltid till slut över dem.

Det här med en ny frys är Frasses fel, jag har börjat koka hans mat själv, precis som jag gjorde med Watson när han levde. Ett sånt här fiasko till halv fjantfrys som de sätter in i vanliga lägenheter är ju bara ett skämt. Är väl för de som bara har glass i frysen, jag hade största frysboxen när ungarna växte upp, lagar man mat i stora lass, likaså bakar, syltar och har sig då behöver man rediga doningar.

Men denna gång köper vi inte en box utan en mindre frys, mest för hundmat. Det är dyrt med hund, först alla doningar han behöver äta och dricka i på två ställen, leksaker, klotång, rund sax, ny dammsugare utan sladd, ännu en ny dammsugare special mot allergi och en frys till maten. 🙂 Men den sista dammsugaren, var ett måste att köpa, den gamla hade gjort sitt.

CC178D69-4488-45E9-8593-F90EFFE2AAEA

Nu laddar jag för att orka gå ut med Frasse lite senare. Igår var det bara att ta med rullatorn på vår lilla tur. När jag var på väg tillbaka kom en bekant och jag tänkte ”låt mig slippa” orkar inte, satte mig på Rulle och kunde inte svara på hennes frågor. Hopplöst när det bara blir tomt i skallen, vad hette min läkare? Herregud vad spelar det för roll? Så kom det två små hundar som naturligtvis skulle in i den porten vi stannat framför. Frasse passade på att skälla, jag orkade inte rätta honom. Kvinnan pratar och jag vimsar, hittar ingen rytm i mina meningar. Tror ni inte det kommer ännu en hund som ska in i porten. Frasse drar på och jag har sån lust att bara storgrina, säga Gå till kvinnan. Men inte gör jag varken det ena eller andra, så klart.

Hem kommer jag, varför kan jag så sällan få skriva att jag mår bra, promenaden var skön och nu ska jag sätta igång … glöm det, bara en massa sjukt gnäll från mig. Är väl inte konstigt att jag blir less på mig själv.

Nu ska vi ut igen på en sväng, som blir lika jobbig som igår känner jag. Tack gode gud att det är fredag och maken tar över allt rännande ut.

Helg igen och jag skriver väl tvärt emot denna helg.
Ta bara hand om er själva, det tänker jag göra, tänk inte på någon annan, tänk bara på er själva, ring för bövelen inte någon ensam jävel, som gott kan fortsätta sitta i sin ensamhet, gör ingen glad, dela framförallt inte med er. Så blir er helg utmärkt. 🙂

 

Vi är alla olika

~ livsglimtar ~ 21 kommentarer

.En blev inspirerad av en annan som inspirerade mig. 🙂

Typisk rundgång på bloggar, eller hur. Här funderas över mig själv och högljuddhet i det sk offentliga rummet och så slänger jag in kontaktsökande pratmoster.

Jag minns en gång på en bar i Stockholm som höll på att stänga, jag valsade in med min allt för överförfriskade vännina och tiggde en kaffe för att pigga upp henne, hon fick sista koppen kaffe och jag hjälpte henne upp på barstolen. Nej, hon var inget drickande vrak, utan bara väldigt ovan att dricka och ville inte snål som hon var lämna kvar vinet i flaskan vi hade beställt, utan stjälpte i sig och det gick nog rakt ner i benen som inte ville vara med längre. I den här baren satt fyra trevliga killar som jag ganska snart slängde käft med, vi hade det roligt helt enkelt.

Då sa min vännina ”kunde ge mig den på, att det är så lätt du har det.” Jag fattade inte vad hon menade … ? Verkligen inte. Men hon förklarade att hon förstod hur jag fixade kontakter med folk överallt, antog väl också att jag hade lätt att skaffa män, vi var båda gifta, med samma män än idag.

Tror det var första gången jag insåg att jag inte var som alla andra, bevare mig väl nu tror hon att hon är något igen. Så nu var det sagt, så gå och dra något över skallen du svenska med alla rätt. Hahaha ni andra kan hoppa över dessa rader och bara läsa vidare, om ni vill.

Att slänga käft, att ta kontakt med folk hur lätt som helst, var som helst, när som helst, har nog varit en av mina starkaste OS-grenar, i hur jag är som mänska. Men den sidan delade mig med den andra sidan, som bara vill vara tyst och ifred. Konstigt att man kan vara så totalt olika i sätt och behov. Att min inbjudande öppna sida skulle erbjuda möjligheter tror jag inte jag hade tänkt på före min vän kommenterade det. Behöver ju bara gå till mig själv, öppna, glada människor gillar ju jag och de flesta.

Efter den där natten med min vän undersökte jag verkligen min begåvning att vara social. Åren går och jag är ju som jag är tills jag blir sjuk. Det är nu jag verkligen börjar förstå hur mycket energi den utåtriktade, glada, kontaktsökande människan behöver. Förstod då varför jag hade den där off knappen i mig själv, för att ladda batterierna.

Självklart var jag en gestikulerande människa när jag pratade, osvensk sa en vän. Men när njursvikten tog mig då orkade jag inte gestikulera och för den delen var jag mest tyst, orkade helt enkelt inte. Detta var bland det svåraste med att bli sjuk, att inte orka ha åsikter, prata, skämta, drog mig in i mig själv, vilket skrämde våra barn, för hon som satt där var ju inte som deras mamma varit.

I många år trodde jag att jag skulle bli som förr, bli frisk och känna igen mig själv. Men inte sjutton blir det någonsin som jag var förr, det kan glimma till, men som ett tomtebloss gnistrar intensivt och kort, slocknar jag lika snabbt.

Tänker att människor som är väldigt introverta måste få en snäv krets att umgås med och vad händer när de som vuxna flyttar till ny ort. För de vet de flesta att det tar tid att få nya kontakter på ny ort, även för en vuxen pratmoster. Sen funderar jag på vad dessa introverta tänker … menar inte skolkunskap och arbetsuppgifter, utan just om det sociala?

Ja, vad tänker de i sin ensamhet? Lever de i någon slags fantastisk fantasivärld som jag aldrig är ens i närheten av, eller är de mest så avslagna och ointresserade som en del av dem verkar? Nu låter jag elak, så här får man väl inte ens tänka, jo om det hålls som tankar i det tysta. Fyy tabu att tänka högt, då är man elak säkert brun/svart i själen. 🙂

AD1C7678-9159-4BFF-A83D-F0C55D08DA14

Men vad tror du, för visst träffar man folk ibland som är så avstängda och tråkiga att klockan stannar. De har inget att dela med sig av, ingen input får man, dra ur dem ord kan jag visst göra och kan till och med få igång dem, lite så där. Men jag överlever, men är nyfiken på hur de själva överlever? Är de så hyperkänsliga, så att de absolut inte orkar/vågar med någon gnistrande pratmoster, som visst kan vara nog så seriös och lugn i sin framfart. Jojo, alla älskar inte mig, eller är intresserad av att prata med mig eller någon annan för den delen.

Själv sitter jag ofta ensam både på landet och hemma, men jag gör det för min kropp fungerar inte som för normalt folk. Jag smiter det mesta i umgängesform för att jag inte orkar, det är ett tvingande val, som jag ofta nog tänjer på, med eftersläntrande kroppselände som jag försöker strunta i. Det har tagit så galet många år att dra mig tillbaka, sörja den där spralliga Maggan som gillade att umgås och prata, för att inte tala om så jag saknar och sörjer den kvinnan som orkade och ville så mycket, hon som var orädd för besvär och mer än gärna hjälpte andra. Idel lovord hahaha, men det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara. Bara sitta här och glo på den här kvinnan som blev kvar.

Nu rodnar himlen runt huset och trädens svarta stammar och grenar vajar ännu i rester av blåsten, som mojnat en del. Jag hör att maken kommer hem med bilen, full av trähyllor till källaren, som dottern inte behövde längre. Jag har en varmkorv på lut åt honom och nybryggt kaffe.

Fridens på er alla, hoppas inte någon tog illa upp av frisläppta, faktiskt nyfikna tankar.

 

Jag och hunden slapp sitta på nedervåningen

~ livsglimtar ~ 7 kommentarer

I år blev det en annorlunda jul, sonens yngsta fick feber, precis så där som det yngsta släktet ständigt överraskar oss vuxna med, lagom till stora efterlängtade helger. Men vi bestämde att de skulle komma efter Kalle och själva julmiddagen, möta upp när tomten kom på besök. De var efterlängtade när de dök upp, kusinerna gillar att leka tillsammans och jag blir varm i hjärtat när båda ungar med familjer är på plats.

När man ska på kalas så ska man vara fin, inte sant? Så jag planerade lite klädinköp tidigare i höstas. Fru Olsson en vän inneboende här på wp pratade om kalasbyxor och vi som har haft sådana vet ju precis vad kalasbyxor är.

Vare sig jag har strumpbyxor eller kalasbyxor avskyr jag när benen är för korta och hasar ner i grenen. Redan tidigt i tonåren drog jag ett par tajta underbyxor ovanpå strumpbyxorna för att hålla grenen på plats, trixet hängde med upp i vuxen ålder. Avsky nummer två är när strumbyxmidjan bara räcker till under naveln, obekvämt så det räcker och blir över, de rullar då helst ner sig och ligger som en tjock korv under magen. Jag vet inte hur många strumpbyxor jag har köpt genom åren och svurit långa haranger över fabrikanter som inte har en aning om hur kvinnor ser ut, eller bryr sig.

Så detta år tänkte jag köpa mjuka lite tjockare ”kalasbyxor” efter år utan nyttjande av nylonstrumpor eller annat än tajts, med ljuvlig resår i midjan. Viva resåren! Så jag hittar ett tvåpack ett par svarta och ett par grå, funderade länge innan jag slog till på en redig storlek, så hela jag får plats, plus att de ska gå att dra upp över min obefintliga midja lite ovanför naveln och grenen ska sitta där grenen normalt sitter och inte halvvägs ner vid knäna.

Nog fick jag jag kalasbyxor som var stora nog …

Midjan tog aldrig slut, utan kunde med ytterst lite vilja dras upp över brösten, bara att slopa BH:n denna julafton. Grenen satt där grenen ska sitta, men benlängden var otroligt lång, så klart det som annat med åren dras nedåt och korvade sig vid anklarna. Själva foten överraskade mig om och om igen med hälen roterande upp ovanför foten. Hela kvällen blev ett dragande upp av själva byxben och midjeBH:n och ner med hälarna till sin rätta plats. Det var den korvigaste kvällen på bra länge, tro sjutton det blir tajts hädanefter.

Avd Julklappar gav mig maken en dagsljuslampa som jag tänkte skulle muntra upp mitt gråtyngda jag, ge mig en kvart om dagen sa Arne Tammer, ge mig en kvarting om dagen sa fyllisen, själv nöjer jag mig med klart terapeutiskt dagsljus i en kvart.  Julklappar är roligt att ge och få, böcker jag önskat mig och lite andra presenter gjorde mig glad och nöjd.

Kastade mig ner i sängen och kämpade med mitt nya tyngdtäcke, 9 kilos tyngd är inte det lättaste att dra runt på när artrostummen inte vill hålla i ordentligt utan att göra så ont att jag får en känsla av att jag lika bra kunde hugga av den, kunde inte göra mer ont. Men täcket kommer på plats, lika svårt att somna som vanligt, men sover som en stock när jag väl sover. Men denna julnatt var jag tvungen att direkt börja med efterlängtad julbok, en obducents memoarer. Jag har alltid varit mer än nyfiken på döden, hur de tog hand om kropparna förr, balsameringsteknik läste jag i tidiga tonåren och på den vägen har det varit i hela mitt liv.

För att göra en lång historia kort, så lärde min farfar upp läkarstudenter hur man obducerar ett lik. Så klart jag hittade kartongen med gamla fotografier efter farfar i vår klädkammare och jag tyckte det var så spännande att titta på de bilderna i svartvitt som från förr, med de vitklädda männen som stod runt om de döda. Så kan fascination för något starta, så var det för mig. Om jag inte var så medelmåttig på matte kombinerat med urkänsligt luktsinne, världsbäst på att ulka när det luktar illa, så kunde jag nog ha blivit obducent. En obducent med en tjock lina av Vicks mentolcréme  under näsan, undrar om man inte kan använda de där mjuka lite större öronpropparna, helt enkelt stoppa in dem i näsborrarna?

Glömde att man måste vilja studera också … jag ville ju bara ut, jobba, vara en fri människa. Så jag blev varken obducent, barnmorska eller psykolog, men jag har varit rätt lycklig utan skrytsamt CV.  🙂

0A5E649D-6A7A-4291-9001-84093DAF6BB4

Nu drar det ihop sig till vårt eget lilla julmiddagsbord, denna dag när framförallt jag och Frasse har vilat tätt tillsammans, nog är det väldigt skönt dagen efter julafton. Maken han har haft ett redigt ryck, utfört en massa nyttiga saker här hemma. Själv är jag mest en pösmunk, som ser fram emot att mysa med mat och senare kaffe och saffranskaka/bullar.

På tal om Frasse så var han underbar att ha med sig på julafton, lugn, glad och mycket mjuk och försiktig med alla barn. Var nog bara värden som oroade sig för att Frasse skulle klösa upp deras nya golv med sina klor. Undrade om klorna var nyklippta, tydligen river de upp golv då? Jag erbjöd mig att sitta på nedervåningen med Frasse … men jag skulle inte vara en martyr sa dottern? Någonstans är alltid släkten värst, det var ju så dumt, korkat att jag först helt kom av mig. Dit kommer aldrig Frasse få stanna på besök ensam och sova över, stackars dottern och barnen som så gärna ville låna Frasse vid senare tillfälle. Undrar just hur korken ska göra med sina egna barns alla leksaker som dras med hjul, cyklas på inne? Man borde inte bry sig, men inom mig darrar en sträng av obehag för mina barnbarns skull.

En God fortsättning säger man idag och det menar jag att ni alla ska ha.  ❤ ❤ ❤

 

 

Långnäsornas helg

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Den här helgen känns lite som alla långa näsors helg. Barnbarnen kom ju inte och det lämnade spelrum för annat, som att inse att det är första advent och lite ska ju pyntas, med betoning på lite. Ljusstakarna i fönstret och den fina adventsljusstaken i mörkblå keramik med en snygg tomte skulle få sin mossa och ljus.

Nog är det bra med en händig karl, men min gubbe är känd för att ta i lite för mycket, avsaknaden av fingertoppskänsla vid spikning av Ikea-möbler har spräckt en hel del möbler och prylar genom åren. Så när han ska sätta ner första ljuset i keramikstaken vars ljushållare så klart är i keramik, så spräcker han den. Jag vill ju inte påstå att jag är snäll när jag blir besviken och arg, korkade gubbe rent ut sagt. Det finns ju lim att räkna med nu för tiden och mossan kommer gömma hans klantighet.

Nästa långnäsa dök upp när jag öppnade en förpackning med nya köksgardiner med stjärnor i guld, inte alls min vanliga smak, tycker jag tog i där och var lite vågad. Tror min dotter kommer säga något om smaken, när hon ser dem. Tar fram strykbrädan och upptäcker att det bara är en gardinlängd jag har köpt. Gardinlängden är bred, undrar om jag kan klippa den mitt itu? Nu la jag den bara på bänken i arbetsrummet, sur på mig själv. Säger bara orka med att fixa, vilket år som helst.

Imorgon är det dags för mammografi igen, maken hämtar mig, ska vara där 16.00 på nya Karolinska, ska verkligen bli spännande att åka in i området. Nu vet jag inte om det är den nya delen jag ska till, men intressant att se hela komplexet.

Här en bild på gårdagens inköp från servettfabriken. De säljer billigt av de servetter som används när de ställer in färger i maskinerna. De vita kan ha någon färgrest och vem bryr sig, använder det som tork och hushållspapper. Lådan är fullproppad med servetter, tog bara upp en omgång för att ni skulle förstå. Tjing e ling!

Trevlig 1:a advent ❤

97340DF1-8C3E-4118-BFFF-BE3E12F78A3C

Vem gör jobbet nu för tiden?

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

Idag skulle jag ha en väninna på besök, jag skulle baka och bjuda på scones …

Redan igår sov jag i soffan och kände mig eländig, imorse samma eländiga visa, så jag ställde in besöket. Känslorna blandar sig som en cocktail, sötsur smak, visst känner jag lättnad och kryper upp i soffan med filtar, men besviken samtidigt.

Så ringer bostadsanpassaren från kommun och undrar hur det går? Ska han fråga mig det, det är ju han som beställer hantverkarna, jag är ju den som väntar på att något ska hända. Igår ringde elkillen och ville att jag skulle komma och öppna dörren för honom till torrsoprummet. Det hela slutade med att elen nu är dragen in till hörnet i det rummet, där ska min elscooter ska stå. Jippi!

Men nu undrade jag vem ska flytta alla bokhyllorna, så jag får plats? Lås mot stöld, bortsätt från det jag själv kommer sätta på scootern. Något skydd/lås på stället jag ska sätta upp laddaren.

Konstigt samhället har blivit, den som ska ordna allt, den kommunanställde för uppgiften, han som ska boka rätt hantverkare, han ringer mig och frågar hur det går, hantverkaren själv ringer mig och frågar var, vad ska göras och kan jag släppa in honom? För andra gången. Det har varit många turer hit och dit. Den som borde vara kontaktad är ju min bostadsförvaltare och hans killar som fixar allt, ok de har godkänt rummet som parkering och laddning för scootern.  Men i rummet behövs ju bokhyllorna flyttas, dras iväg lite, jag behöver borra upp några tjocka ringar i väggen som en extra säkerhetskedja kan sättas fast i, sen vet jag inte hur själva laddaren ska skyddas från att inte bli stulen.

5F0C0037-158C-47C8-B546-E9063823D528

I-landsproblem och inte borde jag klaga. Men i mitt eget servicetänk skulle det aldrig få gå till så här taffligt, är det den som ska få hjälp som ska sköta allt? Då är vi inne på ett välkänt tema ”någon annan ska alltid ta hand om jobbet” vad sjutton har gått åt folk nu för tiden, skamligt lata är många och gör liksom knappt halva det jobb de har betalt för. Det hela slutar med att min make och son får flytta bokhyllorna, borra fast ringar i väggen, på något vis ordna en skåp över själva laddaren. Om det nu alltid är så att den som ska få hjälp, ska sköta nästan allt själv, då tycker jag det är den kommunanställde som ska informera mig om det från början.

Detta framgick aldrig vid kontakten med killen på kommun, hur han hade tänkt sig det hela om det varit en helt handikappad person, utan familj som kunde göra grovjobbet, kan man ju fundera över, men så klart det är ju alltid någon annan som ska göra jobbet.

Nu går Frasse och jag ut, skakar av oss det arga och matar fåglarna bakom huset.

Ungar, hund och gravstenar på sniskan

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Nog var jag lite spänd på hur Frasse skulle hantera alla barnen under en eftermiddag och kväll. Han skällde lyckligt och for som en skållad råtta när de kom, ungarna var glada och tog det med ro. Det var nog mest svärsonen som hade problem och stora tvivel på Frasse, det såg jag i hans ansikte. Han är ingen hundmänniska, så är det bara.

Men Frasse bara gled omkring bland ungarna som lekte omkring honom, han låg ibland och vilade, slickade lite här och där, av godis sötsliskiga barnahänder i farten och verkade trivas mest hela tiden. När alla gått hem var både han och jag slut, jag låg på rygg i soffan med ett ben rakt vilande och det andra uppdraget mot ryggstödet. Med ett smidigt skutt hoppade Frasse upp och la sig mellan benen på mig, låter knasigt, men han var så slut, la sitt huvud på min mage och sov som en stock. Nu vet vi att han fungerar med oss alla och det är en välsignelse för oss.

Både maken och jag är så nöjda med gårdagen, mysigt med ungarna, prat och skratt, jag gjorde som Frasse for som en skållad råtta, skulle minsann fixa med maten och dona. Sonen sa till mig att lugna ner mig, det är bara familjen och vi hjälps åt. Sonen skar allt kokt avsvalnat kött från oxbringan och för den delen allt annat. Jag vet inte varför jag alltid blir så stressig nu för tiden. Ett vet jag, det är jobbigt att se andra, med det menar jag maken som jobbar långsamt i köket.

Vi kunde inte rosta brödet i ugnen för pommes friten gjorde att det blev för fuktigt inne i ugnen, utan jag sa ”ta fram brödrosten.” Sen varefter bröden rostades skulle redan hyvlad appenzellerost läggas på brödet, för att sen smältas i ugnen.

Då står maken och lägger ost på färdigrostat bröd, men kommer inte ihåg att rosta vidare samtidigt. Sån gör mig nipprig, det är ju så när man lagar mat, att man har tider att passa för att maten ska kunna serveras, när den är som bäst. Det vill säga pommes friten blir inte god av att vänta på i detta fall brödet. Svårt att släppa taget om att få saker gjort, organiserat och med fart. Jag tycker det är så svårt att inte vara mig själv längre med orken och farten.

3CF0B402-65DF-440C-BFB4-9C8EC0EDC32C

Men så otroligt gott vi alla tyckte att det smakade, proppmätta reste vi oss från bordet, tanken var att ta med ostbrickan in till vardagsrummet och kaffet. Men vi vuxna orkade inte mycket ost, men ungarna gillade ostkex. Hade jag vetat att maten var så pass mäktig, hade jag gjort en enkel efterrätt med frukt och lite grädde eller glass.

Oj, nu ska vi åka och hämta T i Södertälje, han har kommit hem från Bryssel. Sonen ringde nyss, han och svärdottern har ätit räkor från Icas salladsbar, båda började må illa och sonen har kräkts. Fy farao! Men jag stannar hemma med Frasse bestämde jag mig för.

Maken var ner till kyrkogården tidigare och la en krans och tände ljus på sina föräldrars grav. 18 år sedan hans pappa dog och mamman dog -95 inte klokt, så fort åren har gått. Klart att vi fick betala för att gravstenen inte satt tillräckligt stadigt enligt nya normerna. På något vis tycker jag att det är en tjänst vi redan har betalt för och borde vara kyrkoförvaltningen som sköter det hela var efter. Men på ett annat vis tycker jag att myndigheter är rätt fjantiga i sitt evinnerliga säkerhetstänk, som när det kommer till kritan inte efterlevs, så mycket mer än på papper. (Tänker tex på hela byggsvängen, där folk stadigt faller ner och dör.)

Några barn leker på en kyrkogård … bara det, vem låter sina barn springa runt och leka på en kyrkogård? En gravsten rasar ner över ett barn som dör. Det är ju en tragedi, men att det skulle styra upp ett myndighetsdrev av testande av att gravstenar sitt fast och fakturor till mängder av folk, vars gravstenar sitter lite för löst. Sånt händer väl bara i Sverige.

Jo, vi har betalt 3000 kr, men på kyrkogården var det mängder med gravstenar som stod på sniskan, betalar man inte tas tydligen gravstenen bort. Undrar hur de tänker sen, ska nya begravas i de gravarna? Sen undrar jag hur de tänker om säkerheten när så mycket hänger på sniskan? Tänkte de inte på det? För mängder av folk kommer inte betala …

 

De e mycke nu

~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

Igår blev det lite för mycket för min skalle, alla samtal och åka iväg, handlade hundleksaker, mat och vattenskålar, borste och kam. Vi börjar där, han ska få andra saker senare, vi måste veta hur stor/liten han är till sängplats, bur o annat. Efter en kebab i Bromma block, så drog vi till dottern på en snabbfika och titta på hennes nya fina badrum som nu är klart.

Dessa ungar, lilla H min goaste mullgroda, minst i gänget och sån härlig kopia på sin mamma som liten. Syrran E som precis har börjat skolan har förändrats, menar att det märks att hon har blivit större. Också hon en kelgroda med mycket fantasi och stor lust att berätta. Dottern min, lika är vi, men ändå så otroligt olika, ibland är det intressant med olikheter, får mig att fundera och konstaterar för mig själv att hon är mest lik sin pappa och mormor.

Sonen är mest lik mig på gott och ont, på ett vis förstår jag honom bäst av mina ungar, han reagerar väldigt likt mig och med åren har vi lärt oss att prata om det som låser sig ibland mellan oss i våra liknande reaktioner. Samtidigt som han och jag verkligen pratar otroligt öppet om allt. Dottern är mer distanserad, redan som ung var hon väldigt privat om sig själv. Men det kan ju variera med hennes egen lust och vem hon pratar med så klart.

I köket på landet när vi hade kräftfesten med min morbror, så hamnade jag och sonen i köket, värmande västerbottenpajerna i ugnen, de andra satt ute. När vi hade pratat klart sa sonen skrattande ”polarna skulle ju inte tro det var sant, att jag pratar sex med min mamma.” Men se det är så familjer med öppenhet fungerar, inte mycket är tabu. Minns att min mamma var väldigt öppen med syrran och mig om allt och det tackar jag henne för, ett fint arv att ge vidare till mina barn och barnbarn.

På tal om mamma så ringde hon idag. Hon har en golvlampa med en lampa upptill som är riktad mot taket och så sitter det en liten lampa på stången, som hon har som sänglampa. Jo, säger hon, den har gått av lampan. ”Va, hur menar du, har stången gått av?” ”Ja, allt bara hänger, men jag behöver en glödlampa, kan du ordna det?” Jag fattar ju inget och inte hon heller, hur skulle lampstången gå av? Blev samtal till en av godingarna som jobbar där. Inte heller hon fattade hur det har gått till? Men en helt ny lampa behöver vi köpa till henne. Det ordnar sig till nästa fredag, på väg till landet hoppar vi in med en ny lampa och så får hon träffa Frasse.

Nu har jag bestämt mig för att baka scones och bjuda Frasses matte och hennes mamma på när de kommer imorgon.  De har rest från Skövde, så kanske gott med lite i magen då. Jag känner mig som ett barn som väntar på tomten, otroligt fantastiskt, men jag tror inte på tomten, höll jag på att skriva. Men jag tror inte på det hela förrän Frasse blir kvarlämnad här imorgon.  Så känner jag det, allt har ju gått på sex dagar, blev uppringd i måndags kväll av kvinnan som håller i omplaceringar och imorgon kommer Frasse.

Ikväll ska vi äta lite gott vår sista kväll utan hund. Imorgon kommer ägarinnan, hennes mamma och Frasse från Skövde hit vid 11.30-12.00 och vår son hänger med. Sen när Frasse blivit lämnad med oss kommer sonens fru med ungarna, för att hälsa på vår nya familjemedlem. Så spännande.

Den mindre hunden är Frasse ❤

23B71895-E05F-4568-845F-A67AA3A9E06B

Förhinder

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Idag känner jag mig så uschlig, vi var ju iväg och handlade igår och jag skrev att jag inte mådde bra. Blev inte piggare under kvällen, jag går inte in på allt kroppsgnöl.

Jag bad min man att ringa imorse till receptionisten på stället där jag skulle få massage idag. Så nu får jag förmodligen betala hela behandlingen utan att vara där. Men jag kan inte ta mig iväg med Rulle, buss och en bit promenad, det går bort en sån här dag. 4CD3BF20-76D6-47FC-ACAB-F216E6616319

Jag ska sätta mig i bilen senare och åka med till landet, imorgon är det städdag i området och maken drar vårt strå till stacken. Själv ska jag bara vila och titta ut på det gröna.

 

Hjärnskadad

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

Vill bara sitta här i soffan och titta ut i det gröna vilsamma, redigt hjärntrött har veckan lämnat mig.

På måndag, började med att ringa till chefen om en personal som inte kunde få iväg mamma till kalaset med färdtjänst. Ett bra samtal, men intensivt. Dra igenom rutinerna för personalen, ska hon göra. Tvättar och plockar.

Tisdag: Städning av Lina och jag bakar till oss båda.

Onsdag: Snabbesök av T för intag av lunch.

Vännina dyker upp senare samma dag.

Torsdag: Fönsterputs bokat till kl 14.00 tänkte att jag skulle hinna bara vara, mina viktiga timmar på förmiddagen. De ringer och undrar om de kan komma kl 12.10, kom ni sa jag.

Bakade matbröd igen, fåglarna får resterna av det förra.

Stryker gardiner hela eftermiddagen.

Fredag: Stryker ännu fler gardiner, de sista till köket och nya fina till mammas fönster. Ska hängas upp på söndag.

In på Ica, handlar både till oss och till mamma, hämtar paket på Icaposten nya kläder till mamma. Åker ut till landet.

Lördag: Ska åka till affären och se om beställda fågelmaten ännu finns kvar på Ica. Jag beställde fågelmaten 15 augusti. Fick aldrig någon info om att det hade kommit något paket. Ringer firman och undrar var mitt paket är? PostNord kan ta sig i brasan, de ljuger och säger att de var hit för leverans. Varför skulle de hit, jag har beställt lämning till Ica på landet.

Pratar med personal på landets Ica, där står våra paket, men ska skickas tillbaka i torsdags. Hon säger att den firma det kommer ifrån, måste ringa Postnörd och be att paketen får ligga kvar några extra dagar. Jag har ännu inte fått varken info om att de har kommit, eller påminnelse om att hämta. Så det blir spännande att se om de ligger kvar idag. Den härliga skånskan på fågelmatsföretaget kommer hjälpa mig ifall de har skickat tillbaka fågelmaten.

Jag har läst och aktivt skrivit mycket hela veckan på Fb, min hjärna orkar inte med, så är det bara. Resterna av ”gå in i väggen” lämnar mig aldrig, hjärnan är skadad för resten av detta liv.

Bästa boten: sluta ta del, sluta reagera, sluta ha åsikter, sluta vara jag, lägg dig ner och ligg kvar, som en dö sill. Så faAn heller!

Introvert Extrovert

~ livsglimtar ~ 13 kommentarer

87CFE1CA-465F-4B79-B4D0-D360B7FF47C4

Livet vårt rullar in och ut i en evig ström.

Så planeras det igen med packande till landet, denna gång blir jag kvar några extra dagar, allt för att hantverkarna ska kunna ta hand om den gamla mulltoan i källaren. Nu drömmer maken och jag om hur vi ska städa fint, lägga in nytt golv av plastplattor med hålmönster i, som man bara trycker ihop. Lätt att lägg ut och städa av, allt ska ju vara praktiskt i en källare. Nya förvaringshyllor och så tänker jag att sonen och maken, men det blir väl mest maken som ska bygga trälårer … en lår, flera lårer, låror välj det som känns bäst 🙂 att ha grönsaker i, inte bara på vintern utan året om. Vi har sån tur att det är en sval, torr källare med urberget i dagern.

Ännu en solig och skön dag, ok det blåser redigt.

På förmiddagen såg jag med betoning på lite av ett tv-program där de pratade om ord och tystnad. Nog pratar folk i allmänhet oftast ytligt babbel, väder, skvaller och kanske inte ett dugg av vett. Introvert kontra extrovert, jag är nog väldigt glad att dessa motpoler finns. Vi är ju beroende av varandra, den introverte är ju ofta bra på att lyssna i sin tystnad, när de utåtriktade återger upplevt och tankar.

Vi utåtriktade kan hämta lugn hos den introverta som lyssnar och de kan lättas upp och komma ut ut sin bubbla, när vi öppnar upp. Oftast har jag upplevt att mitt intresse för motparten helt enkelt har blivit en ny vänskap, för jag pratar mycket, men frågar också motparten om dess liv och tankar. Ett givande och tagande som växer med tiden, men fnissar för mig själv, tysta män är inte intressanta alla gånger för sin tystnad. Många är just tysta, för de kan inte sätta ord på sina tankar, kanske har de inte heller så mycket tankar att dela med sig av.

Jo, jag har kysst många tysta grodor som visat sig vara just grodor. Så kan det bli när ens pappa var en introvert man, med skillnaden att han var mer än beläst och väldigt kunnig om det mesta, spelande gitarr och sjöng, hela vårt visarv. Allt detta utan att just vara så kommunikativt öppen. Så sökandet efter en man att leva med, var ett sökande efter tysta män som min adoptivpappa, men det förstod jag inte då.

Där fanns också en man ett möte, som gav mig känslan av att lätta från jorden. Han pratade, skämtade, spelade gitarr, sjöng och fick mitt hjärta att nästan hoppa ur led. Guuud så rädd jag blev,  vågade aldrig språnget och är idag glad för det. Vi var för lika, det skrämde slag på mig och det visade sig senare att jag lyssnade till mitt inre och valde rätt. Men han finns med mig, i nutid lever han med sin familj i Norrland, har precis blivit en aktiv, jäkligt stolt morfar och vi skriver till varandra på Facebook så klart men öven privat på messenger. Jag hade en så enormt stark  hypnosupplevelse under min utbildning till hypnoanalytiker, som handlade om mitt val att inte leva med min kära vän i Norrland.

Jag kan bara konstatera att det finns saker i mitt liv som jag inte kan berätta om, fast en del kanske tror att hela jag är som ett öppet spjäll. Är inte alla extroverta så, att vi inom många områden är öppna spjäll, men samtidigt finns det så otroligt mycket jag har upplevt som jag aldrig kommer berätta om.

Nej, nu får det vara bra för idag. ❤

Önskar er alla en skön, vilsam, intressant helg med möten, tankar, skratt, god mat, vänskap och kärlek i någon form, stor som liten.

Tror gammeln tog mig en stund

~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

EDA8D140-83E2-4F05-95E7-7745B9FC44EE

Jag är lite eljest idag, precis som ugglan som inte heller hänger med.

Jösses, en dag när jag får ligga som jag har bäddat.
Ibland blir jag så trött på mig själv, blir ni det också på er själva ibland?
Varannan tisdag har jag städning och vad gör jag då? Jo, jag bokar in fotvård kl 15.00 på fel tisdag, idiot som jag är.

Så optimisten i mig berättar att jag hinner ner, fixa fötterna och hem igen, innan Lina har städat klart.
Sen mailar Lina och frågar om hon får komma tidigare? Så klart hon får, men det är nu jag inser att mitt tidsschema blir väldigt fel. Jag har ingen extranyckel och vill inte lämna dörren olåst, det ska man ge sjutton i nu för tiden.

Jag pratar med Lina och hon stackarn städar snabbare än vanligt, så vi kunde gå lite före tre. Så dåligt samvete jag fick/har, kramar om henne och lovar att jag dels ska skaffa en extranyckel, så hon kan låsa om sig när hon går, om jag är borta och sen bara putta in nyckeln i brevlådan.

Fötterna fixar Laura och jag drar mig och Rulle till Ica, längtar efter deras cappuccino med vardags-bouquet, som det står så tjusigt på muggen, för du tror väl inte att jag kan stava till det där konstiga ordet? Handlar också en hederlig ost och skinkmacka. Tänker när jag är på Ica att jag skulle handla lite. Lägger upp de tre varorna och plastkassen på bandet, betalar och går.

Går halvvägs hem, sätter mig på en bänk och börjar äta, jag känner hur luften inte sipprar ur mig utan fullständigt rinner ur mig. Jag är fysiskt så trött och som om inte det räcker, sänker sig hjärndimman över det lilla som rört sig i skallen. Mitt i en tugga inser jag att varorna och plastpåsen ligger kvar på bandet i affären. Men jag har betalt, 1 rätt i alla fall, suck!

Jag ringer maken som först får åka till Willys och handla och sen kvasta in på Ica, höra om mina varor är omhändertagna? Asså, vad gjorde jag utan honom?
Det hela handlar om att jag har varit stressad hela dagen för hur jag skulle få ihop det hela, när jag sen slappnar av på Ica, då rasslar kropp och knopp bara ihop.

Sen går jag hem och njuter av hur fint denna fantastiska Lina har städat. Sätter mig i soffan och ser något färgglatt i fruktskålen som jag inte känner igen. Där har Lina lagt en näve chokladpraliner till mig, ååå om ni visste hur rörd jag blev av hennes kärleksfulla omsorg.

Sen tänker jag på mitt möte med Bergalott i fredags, som fick en stor kasse med målarmaterial, dukar, penslar, färg, värd en redig summa pengar. Men se så tänker jag oftast inte, det bara låg här hemma och hon skulle börja måla i olja igen, kändes så självklart att ge henne materialet, när vi nu skulle träffas. Men hon sa, ska du ge bort allt detta, hon vet ju vad det kostar och reagerade. Men klart jag gav bort det, jag får alltid igen det från någon annan i min värld på något vis. Som med Linas chokladpraliner, sånt sätter jag stort värde på i mitt liv. Så oväntat!

Så själen brister ut i sång, en sån dag tackar jag för. ❤

 

Jo, jag duger

~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

 

AFE254B7-53D2-4715-8813-B927E884EDEA

De flesta tror att de får se ut hur som helst, men det är en sanning med modifikation.

När jag nu verkar vara inne i ett skov av välmående och energi, så kör jag ett ryck här hemma. Tvätten går, degen jäser och jag har fixat och trixat, kokt en grönsaksblandning med ärtor, majs paprika, som jag tänker äta med keso, kryddad med ännu ett nytt örtsalt jag har gjort. Hela tre vaxbönor växte i grönsakslandet på landet, nu kokas de med de andra grönsakerna. Får äta med andakt. Blev lunchen idag.

Tankar rullar ut och in, höstens program från kyrkan damp ner i brevlådan, stickcafé med eftertanke … så ser jag att det började redan 28 augusti, varannan vecka. Men nu på onsdag kommer T efter skolan och det tänker jag inte ändra på. Så nej, det blir inget stickcafé för min del i år heller. Jag vet inte om det finns några andra som träffas, stickar, pratar, fikar och myser.

Nu har vi äntligen en ny större dator, så kopiatorn fungerar och jag som har skrivit pekfingervalsen i åratal på paddan, fast jag kan skriva ”på riktigt” har fått ett separat tangentbord. Något ska skrivas, sjutton vet vad efter femton års skrivande och enormt många vänner som genom alla år ständigt undrar, varför boken aldrig kommer? Vad sjutton ska jag svara på det?

Det finns såå många som skriver, en hel del inte speciellt bra, men ut kommer de med böcker, som allt annat är det själva stilen av det skrivna en smaksak. Och jag med Jante i hand och viljan som hänger i trätopparna i skogen, fast det kanske inte märks. Men det präglar barn och deras tro på sig själva, väldigt bra hela livet.

Behovet att skriva puttrar ju på, men om det behovet är så starkt, viktigt nog att det promt måste bli en bok, utgiven av ett förlag, är jag inte säker på. Stor skillnad på vilken sorts bok det är som ska ges ut, att dela med sig av ett liv är aldrig fel, om man kan hjälpa andra på vägen. Må bra böcker, romaner, biografier, deckare, noveller smaken för uttrycket är så olika och tur är väl det.

Jag har tankar på en annorlunda bok, men om jag kommer så långt, återstår att se. Viktigast är trots allt skrivandet, luftandet här inne och den respons jag får på det och inte att glömma, lyftet vänner på Facebook ger mig. Tänker att det mesta handlar om bekräftelse, att jag finns, jag duger, ett slags ”se en del av mitt inre jag i ord” som inte kommer fram vid ett möte. Nu är ju verkligen inte allt jag skriver varken läsvärt, upplyftande eller annat. Det bara är som jag i stunden, det får komma, det får finnas, det är ju min alldeles egen stund här på jorden.

Så strunt samma, att alla inte vill ge mig sin tid, sin tumme upp, sin uppmärksamhet. Japp det är livet på en pinna, jag tycker om de flesta människor, men accepterar att andra inte gillar alla. Det om något tog lång tid att förstå, att man inte fick vara på vissa vis varken som barn, ungdom eller vuxen. De är så vi lär barn att de inte duger som de är, de ska anpassas till normer och begränsas tidigt. Vill man fortsätta vara sig själv får man träna sin smidighet  i evighet. Jag tänker nu i första hand på barn som fungerar normalt, men likväl ska kväsas. Eller är det så att vi alla rundas av, plattas till av vår uppväxt?

Äh, strunt samma nu ska här lagas middag och degen ska tas om hand.

Tjing

 

 

 

 

 

Se om vår Polis med kärlek

~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

8587C258-C432-433E-8D49-F879506D9707

Idag startar rättegången mot de poliser som sköt den mongolida killen.
Sorgligt allt som skedde.
Mamman har ideligen fått tv-tid att ösa ur sig om det hela. Denna osmakliga lust även SVT nu för tiden har, att känslomässigt tränga sig på, för att förstärka en persons sorg eller ilska över någon de har upplevt som orättvist. SVT visar vems sida de har tagit, vem som minsann har rätt.

Andra, poliserna i detta fall, skulle se vad det var för person som riktade ett vapen mot dem.
Andra skulle ta ansvar för att hon och maken lät ett barn med vuxet utseende springa ute med ett leksaksvapen mitt i natten.
Ett barn som inte pratade och var på en treårings nivå.

Känner ni någon som låter sina treåringar springa ute ensamma om nätterna?

Ansvarsfrågor är så märkliga nu för tiden. Allt är alltid någon annans ansvar, vad det än gäller.

Självklart hoppas jag att poliserna frias.

Sen kan jag känna starkt för föräldrarnas sorg, tragedi.

Poliserna har mitt hjärta.

När de inte skjuter är det fel, när de skjuter är det fel. Vi har en samhällsbild idag som varken poliser eller medborgare någonsin i vårt land haft tidigare.

För bara några år sedan blev inte poliser lurade in i bakhåll. Blev inte stenade, misshandlade, hotade, skjutna på, utsatta för handgranater, sprängmedel osv.

Dålig lön, usel organisation, de utsätts för livsfaror varje pass, för få för att utföra sitt jobb, de äldre med kunskap slutar.

Hur i hela friden kan folk i vårt land kräva så galet mycket av så få modiga kvinnor och män? De som ska ta hand om allt det där, vi andra är skiträdda för att hamna i.

Tänker folk någonsin på allt dessa poliser tvingas kliva in i? Att de ofta på några sekunder ska hinna avgöra om de eller andra är hotade till livet. Kliva in i sargade familjer med knarkande, supande, misshandlande utåtagerande föräldrar, med barn som har ett helvete att växa upp.

Där polisen agerar psykologer, lugnet i stormen, tar hand om mycket misskötta barn. Hem som är som en stinkande soptipp med sprutor, flaskor, skit överallt, med tomt kylskåp och små barn i nerkissade, nerbajsade blöjor, med tomma magar och noll kärlek och trygghet.

De ska in till psyksjuka som agerar hotfullt, de ska prata, lugna, sköta om, ta hand om.
Alla dessa fyllefester där det slåss, hotas och misshandlas, dödas.
Alla dessa nya klankrigare som drar ihop i stora gäng som slåss mot varanda med tillhyggen, knivar. Som om de inte kostar oss, samhället enorma summor, utan att de blir kriminella, skadade kräver de dyr intensivvård.

Allt poliserna ständigt får ta hand om i varje stad, mindre samhälle av invandrad kriminalitet och inhemsk dito. Det skjuts, knivas, misshandlas och ständigt ska våra poliser räcka till, göra rätt med bråkdelen av en sekunds tänkande.

Knarkuppgörelser.
Hot av alla slag mot oss vanliga, rån, misshandel, våldtäkt, åldringsrån, rån mot barn, vuxna och ungdomar.

Förstår inte folk hur förändrat samhället har blivit?

Att bli älkad är bra skönt

~ livsglimtar ~ Lämna en kommentar

Brytbrödet jag bakade på fredagen, blev gott. Självklart skulle tårtan fotas och lika självklart glömde jag bort det.

Sov längre än jag brukar, väcktes av ”medicinklockans” melodi långt borta. Kände mig riktigt utsövd och nästan helt normal, stannar upp och bara mår gott en stund, smakar på tillståndet. Knoppen börjar direkt att ha åsikter om allt jag ska passa på att göra, men sen sansar jag mig. Det får räcka med att tvätta några maskiner och göra ett nytt örtsalt. Men denna gång ska jag vara lite smartare när jag gör saltet, får se om smeten lossnar lättare från bakplåtspappret.

Helgen började redan på torsdag kväll för vår del, vi tog oss ut till stugan. Maken klippte gräs och plockade runt med allt som behövde fixas ute.

Kräftskivan på lördag blev så där trevligt som det blir ibland, alla var vi glada över perfekt väder, vilket hade oroat oss hela veckan. Ingen som helst ordning på åska och regn natten innan, efter en vecka med sol och värme som räckte och blev över.

Min kära morbror lyckades ta sig de få stegen från bilen upp på altanen, sen fick han sitta där en god stund och hämta tillbaka andan. Det är förtvivlat svårt att se honom, blå om läpparna och totalt slut. Han släpar syrgas med sig hela tiden och sonen som alltid har varit så kär i min morbror, blev så ledsen. Morbror har varit så mycket för min son i hans liv, kärleksfull, mjuk, lekfull, berättande om allt och lite till, stark man som byggt hus, grävt och aldrig varit rädd för att ta i. En äkta socialdemokrat med ett brinnande patos för allt det S stod för en gång i tiden. Det jag själv föddes upp i och in i via hela familjen, släkten. Då på den tiden S var som de skulle, går inte att jämföra med de maktmänniskor som fladdrar runt i sossarnas ”makten framför allt,” i nutid.

En stor förebild för min son, och nu se morbror så nedbruten, att känna hur tiden i någons liv, så synligt rinner bort.

Hela helgen var så skön med mina kära, småungars besök i stugan, ut och in, prata, berätta och nu har snart tre bestämt att hon älkar famom och vill vara själv med mig. Det är en befrielse att hon har kommit ut ur sitt blyga skal, hon är så väldigt efterlängtad.

Sjutton jag mår så själsligt bra, visst blev det en panikunge med lite tappat blodtryck och hjärtklappning, när jag fixade tårtan på lördagen. Ett lager med mosade päron blandat med vispad grädde och florsocker, ännu ett lager med grädde och vaniljkräm, allt mellan chokladbottnar. Marsipanlock över hela härligheten och sen smält choklad över marsipanen, avslut med hackade rostade hasselnötter. Men ni vet, värme och stress, då klipper tryckskrället gärna till.

Jag ropade på både svärdottern och maken kom och hjälp mig. Märkligt att jag har blivit så duktig, att jag ber om hjälp, men då hade jag suttit en stund och kämpat, rest mig upp igen och försökt att fortsätta med tårtan, men fick sätta mig igen. Så maken kom, la på locket och hackade nötterna så var det bara för mig att smälta chokladen och hälla på nötterna.

Just nu känner jag mig sur på mig själv, har landat mellan två stolar och kan inte stå fast vid vilken stol jag ska sitta på, + nästan 2 kilo och jag borde så mycket, hämta upp tappad ork, lust att verkligen ta tag i mig själv. Men vill mest bara flyta runt, äta lite brieost, ta mer smör på mackan … blir inte bra alls.