I högsta tallarna i fullmånens sken har vi besök av ugglor. Jag blir ju så in i hoppsan lycklig när de flyger runt och vi hör vingarna med sitt korta klappande när de möts, hade ingen aning om att deras flygande lät så. Tror det är en hona och två hanar, kan det vara parningstid tro? En sitter nu ensam i ena tallen och låter ungefär som när jag som liten spelade på kam, med ett papper om kammen. Den lite pirrande känslan jag minns på läpparna. Så låter dessa ugglor. Nog är de större än förra årets ugglor, de var så små och söta, inget klappande från stora vingar när de flög.

Maken står vid grillen och sköter om ytterfilén och ugglorna, själv är jag ugnsvakt. Hemgjord pommes och många vitlöksklyftor blandat med lite olja och vitlöksflingsalt, är mitt ansvar.

 

I stan häromdagen fixade jag lite sen lunch och en kopp kaffe. Insåg snopet att jag hade glömt att sätta på vattenkokaren, när kaffet inte blev kaffe, jag hällde över vattnet kallt och fint hahaha! Tror fan gammeln har tagit mig, så glömsk från och till.

Så lite hjärtklappning sittandes i soffan, rent skit att det kommer fast jag sitter i lugn och ro, ingen ordning på kroppen, skulle tippa att det ligger omkring 113. Igår hoppade det från 113 till 125 och ner till 114 innan det gav sig. Jag har blodtrycksmanschett hemma i stan, lika bra att kolla.

Nu kom grillmästaren in, dags för middag.

Har ett par gamla älskade röda skinnvantar, upptäckte att en var borta. Letade på landet, alla promenader, utan att hitta den. Så hemma igen gick vi vår tur i solen, tänk  så glad jag blev att någon hängt upp den på en soffa.
Bara att se något rött på håll gjorde mig så himla glad, kunde det vara min vante? Yes!

Jag tappar sällan saker, som tur är. Men nu för tiden fumlar mina händer med koppel, nyckelknippan, vantar och så kassen där alla Frasses saker ligger. När jag så ska knyckla ut en bajspåse som är omöjlig att öppna, blir jag så stressad av fumligheten. Tror jag kommer att få det jobbigt med allt det där jag förknippar med ålderdom.

Allt går förbenat långsamt, minnet är fläckvis, benen går inte snabbt som förr, fumliga fingrar, spillande och drällande, går ner för trappor som barn, med en fot i taget, ingen balans, hör dåligt, ser dåligt, fattar dåligt, allt går för snabbt, hänger inte med. Ännu lider jag inte av allt, men det som är räcker, tålamodet är kort.

Tänker också på min egen mormor när hon gick i pension, då fick de bli gamla och vara inte så pigga, om det nu var så de mådde. Ingen förväntade sig att de skulle dra igång ett nytt företag, resa världen över och fånga sitt otium cum dignitate eller träna kroppen till något jämförbart med ungdomens kraft och utseende. Tjusigt klädd enligt M magasins dyrbara tips om kläder, eller sminkade, med förlängda fransar och allt som hör till. Suck, jag var inte ens så som ung, nästan alltid osminkad till vardags, smink och frisyr hörde helgen till och fester.

Vem önskar inte att man såg ut som förr, men det gör jag inte så ofta, men ibland sörjer jag det. Men sörjer mer att jag enligt nutiden inte får vara i den ålder jag är, utan ska hela tiden uppmärksammas över allt jag borde göra för att ännu både se ut som i min unga tjusigaste ålder och dessutom prestera helst lika mycket som i mina unga år. Kvinnor får på något vis aldrig bara vara, där emot allt som åldras på mannen är ju mest sånt som accepteras, han med skutan till mage klappar sig nöjt på den och pratar om öl och mat. Till och med flinten har de upphöjt till något man gärna skaffar sig långt innan håret fallit av. Inget föraktat gubbfläsk där inte, som för kvinnor som tappat taget om bantning och allt som behövs för att späka fläsket.
Det är synd om kvinnor, speciellt de som inte är starka nog att våga vara sig själva utan mask och dyra kläder, vilken stress de lever under. Men sjutton vet om de fattar hur hårt trycket är på dem, att se ut på ett visst sätt?

Undrar hur mitt liv hade varit om jag inte blivit sjuk?
Ska väl säga att vill man sminka sig, ha fina kläder, vara pinnsmal och vältränad, varsågod. Alla har rätt till sin valda tillvaro. Men vi är många som inte kan/orkar välja och då blir vi grinsillar som mig. 🙂 

 

Efter ännu några bomber denna natt i Kista, kan jag bara konstatera att politikerna stod för sitt ord om att öka antalet jobb.
Framtidsyrke nr 1 lär bli glasmästare, bara sätt igång och anställ fler över hela landet.

Är det inte bomber, så stenas fönster sönder över hela landet varje natt. Bara för att förstörelselustan och kopplingen till hjärnan är minimal, om vilka det är som får betala det hela.
Att folket redan betala mer än för dyrt för dessa sk barn det framkommer allt för sällan.

.En blev inspirerad av en annan som inspirerade mig. 🙂

Typisk rundgång på bloggar, eller hur. Här funderas över mig själv och högljuddhet i det sk offentliga rummet och så slänger jag in kontaktsökande pratmoster.

Jag minns en gång på en bar i Stockholm som höll på att stänga, jag valsade in med min allt för överförfriskade vännina och tiggde en kaffe för att pigga upp henne, hon fick sista koppen kaffe och jag hjälpte henne upp på barstolen. Nej, hon var inget drickande vrak, utan bara väldigt ovan att dricka och ville inte snål som hon var lämna kvar vinet i flaskan vi hade beställt, utan stjälpte i sig och det gick nog rakt ner i benen som inte ville vara med längre. I den här baren satt fyra trevliga killar som jag ganska snart slängde käft med, vi hade det roligt helt enkelt.

Då sa min vännina ”kunde ge mig den på, att det är så lätt du har det.” Jag fattade inte vad hon menade … ? Verkligen inte. Men hon förklarade att hon förstod hur jag fixade kontakter med folk överallt, antog väl också att jag hade lätt att skaffa män, vi var båda gifta, med samma män än idag.

Tror det var första gången jag insåg att jag inte var som alla andra, bevare mig väl nu tror hon att hon är något igen. Så nu var det sagt, så gå och dra något över skallen du svenska med alla rätt. Hahaha ni andra kan hoppa över dessa rader och bara läsa vidare, om ni vill.

Att slänga käft, att ta kontakt med folk hur lätt som helst, var som helst, när som helst, har nog varit en av mina starkaste OS-grenar, i hur jag är som mänska. Men den sidan delade mig med den andra sidan, som bara vill vara tyst och ifred. Konstigt att man kan vara så totalt olika i sätt och behov. Att min inbjudande öppna sida skulle erbjuda möjligheter tror jag inte jag hade tänkt på före min vän kommenterade det. Behöver ju bara gå till mig själv, öppna, glada människor gillar ju jag och de flesta.

Efter den där natten med min vän undersökte jag verkligen min begåvning att vara social. Åren går och jag är ju som jag är tills jag blir sjuk. Det är nu jag verkligen börjar förstå hur mycket energi den utåtriktade, glada, kontaktsökande människan behöver. Förstod då varför jag hade den där off knappen i mig själv, för att ladda batterierna.

Självklart var jag en gestikulerande människa när jag pratade, osvensk sa en vän. Men när njursvikten tog mig då orkade jag inte gestikulera och för den delen var jag mest tyst, orkade helt enkelt inte. Detta var bland det svåraste med att bli sjuk, att inte orka ha åsikter, prata, skämta, drog mig in i mig själv, vilket skrämde våra barn, för hon som satt där var ju inte som deras mamma varit.

I många år trodde jag att jag skulle bli som förr, bli frisk och känna igen mig själv. Men inte sjutton blir det någonsin som jag var förr, det kan glimma till, men som ett tomtebloss gnistrar intensivt och kort, slocknar jag lika snabbt.

Tänker att människor som är väldigt introverta måste få en snäv krets att umgås med och vad händer när de som vuxna flyttar till ny ort. För de vet de flesta att det tar tid att få nya kontakter på ny ort, även för en vuxen pratmoster. Sen funderar jag på vad dessa introverta tänker … menar inte skolkunskap och arbetsuppgifter, utan just om det sociala?

Ja, vad tänker de i sin ensamhet? Lever de i någon slags fantastisk fantasivärld som jag aldrig är ens i närheten av, eller är de mest så avslagna och ointresserade som en del av dem verkar? Nu låter jag elak, så här får man väl inte ens tänka, jo om det hålls som tankar i det tysta. Fyy tabu att tänka högt, då är man elak säkert brun/svart i själen. 🙂

Men vad tror du, för visst träffar man folk ibland som är så avstängda och tråkiga att klockan stannar. De har inget att dela med sig av, ingen input får man, dra ur dem ord kan jag visst göra och kan till och med få igång dem, lite så där. Men jag överlever, men är nyfiken på hur de själva överlever? Är de så hyperkänsliga, så att de absolut inte orkar/vågar med någon gnistrande pratmoster, som visst kan vara nog så seriös och lugn i sin framfart. Jojo, alla älskar inte mig, eller är intresserad av att prata med mig eller någon annan för den delen.

Själv sitter jag ofta ensam både på landet och hemma, men jag gör det för min kropp fungerar inte som för normalt folk. Jag smiter det mesta i umgängesform för att jag inte orkar, det är ett tvingande val, som jag ofta nog tänjer på, med eftersläntrande kroppselände som jag försöker strunta i. Det har tagit så galet många år att dra mig tillbaka, sörja den där spralliga Maggan som gillade att umgås och prata, för att inte tala om så jag saknar och sörjer den kvinnan som orkade och ville så mycket, hon som var orädd för besvär och mer än gärna hjälpte andra. Idel lovord hahaha, men det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara. Bara sitta här och glo på den här kvinnan som blev kvar.

Nu rodnar himlen runt huset och trädens svarta stammar och grenar vajar ännu i rester av blåsten, som mojnat en del. Jag hör att maken kommer hem med bilen, full av trähyllor till källaren, som dottern inte behövde längre. Jag har en varmkorv på lut åt honom och nybryggt kaffe.

Fridens på er alla, hoppas inte någon tog illa upp av frisläppta, faktiskt nyfikna tankar.

 

Idag skulle jag ha en väninna på besök, jag skulle baka och bjuda på scones …

Redan igår sov jag i soffan och kände mig eländig, imorse samma eländiga visa, så jag ställde in besöket. Känslorna blandar sig som en cocktail, sötsur smak, visst känner jag lättnad och kryper upp i soffan med filtar, men besviken samtidigt.

Så ringer bostadsanpassaren från kommun och undrar hur det går? Ska han fråga mig det, det är ju han som beställer hantverkarna, jag är ju den som väntar på att något ska hända. Igår ringde elkillen och ville att jag skulle komma och öppna dörren för honom till torrsoprummet. Det hela slutade med att elen nu är dragen in till hörnet i det rummet, där ska min elscooter ska stå. Jippi!

Men nu undrade jag vem ska flytta alla bokhyllorna, så jag får plats? Lås mot stöld, bortsätt från det jag själv kommer sätta på scootern. Något skydd/lås på stället jag ska sätta upp laddaren.

Konstigt samhället har blivit, den som ska ordna allt, den kommunanställde för uppgiften, han som ska boka rätt hantverkare, han ringer mig och frågar hur det går, hantverkaren själv ringer mig och frågar var, vad ska göras och kan jag släppa in honom? För andra gången. Det har varit många turer hit och dit. Den som borde vara kontaktad är ju min bostadsförvaltare och hans killar som fixar allt, ok de har godkänt rummet som parkering och laddning för scootern.  Men i rummet behövs ju bokhyllorna flyttas, dras iväg lite, jag behöver borra upp några tjocka ringar i väggen som en extra säkerhetskedja kan sättas fast i, sen vet jag inte hur själva laddaren ska skyddas från att inte bli stulen.

I-landsproblem och inte borde jag klaga. Men i mitt eget servicetänk skulle det aldrig få gå till så här taffligt, är det den som ska få hjälp som ska sköta allt? Då är vi inne på ett välkänt tema ”någon annan ska alltid ta hand om jobbet” vad sjutton har gått åt folk nu för tiden, skamligt lata är många och gör liksom knappt halva det jobb de har betalt för. Det hela slutar med att min make och son får flytta bokhyllorna, borra fast ringar i väggen, på något vis ordna en skåp över själva laddaren. Om det nu alltid är så att den som ska få hjälp, ska sköta nästan allt själv, då tycker jag det är den kommunanställde som ska informera mig om det från början.

Detta framgick aldrig vid kontakten med killen på kommun, hur han hade tänkt sig det hela om det varit en helt handikappad person, utan familj som kunde göra grovjobbet, kan man ju fundera över, men så klart det är ju alltid någon annan som ska göra jobbet.

Nu går Frasse och jag ut, skakar av oss det arga och matar fåglarna bakom huset.

Idag känner jag mig så uschlig, vi var ju iväg och handlade igår och jag skrev att jag inte mådde bra. Blev inte piggare under kvällen, jag går inte in på allt kroppsgnöl.

Jag bad min man att ringa imorse till receptionisten på stället där jag skulle få massage idag. Så nu får jag förmodligen betala hela behandlingen utan att vara där. Men jag kan inte ta mig iväg med Rulle, buss och en bit promenad, det går bort en sån här dag.

Jag ska sätta mig i bilen senare och åka med till landet, imorgon är det städdag i området och maken drar vårt strå till stacken. Själv ska jag bara vila och titta ut på det gröna.