Farmor ställer inte upp

Igår ringde jag till vår son …

Gud så svårt samtal. Jag har ju redan berättar att jag är väldigt rädd för coronaviruset. Nu på lördag var det meningen att vi skulle passa alla tre över natten och jag har ångest och en massa tankar om viruset. Min T går ju i skolan och i vårt område bor det mängder av snorrika människor som ständigt åker utomlands på alla tänkbara lov och Italien var ett stort resmålen.

De två första dagarna efter sportlovet saknades det många barn sa T, men sen kom de tillbaka. Sen har jag funderat fram och tillbaka,  vad gör man med sin oro när man som jag både har astma och nedsatt immunförsvar? Jag har aldrig varit så rädd någonsin för någon sjukdom tidigare. Jag vet ju att många njurtransplanterade ständigt hamnar på sjukhus för sånt andra klarar av hemma. Men jag har klarat mig, fast det var nog bra nära när jag fick magsjukan.

Jo,sonen förstod mig på ett vis sa han, men hur tänker jag framöver i sommar? I sommar? Jag har fullt sjå med nutiden … vi kan väl träffast ute säger jag, för han menar på landet. 

Men de som har smittats i Italien har ju varit ute och blivit smittade, sa han då. Snacka om att göra livet surt för mig. Känns som om han vill trycka ner mig, inte förstå eller egentligen vara rädd om mig, få mig att må sämre, jag är en dålig människa känslan ger han mig, jag ska ifrågasättas.
Jag ska liksom stå till svart för att asiaterna äter en massa skit och staplar djur på marknader. Vad ska jag säga, vad förväntar han sig?

Så jag säger, ”men kom över med ungarna på lördag” (för, helvete tänkte jag,  bara du känner dig nöjd.)

Men det ville han minsann inte ha på sitt samvete om jag dog. Han skulle fixa en annan barnvakt. Jag drog till med att pappa kan ju komma ner och passa dem. Då höll han på att smälla av över hur inkonsekvent jag tänker, det gör jag för jag hukar under rädslan för att dö och skyldigheten/lusten att passa mina barnbarn, skyldighet för att jag har lovat passa dem.

Skit samma med kärringen, bara jag får uppmärksamma henne på alla logiska feltänk hon har och hur menar hon, ska vi aldrig träffas? Det här kan ju dra ut på tiden.

Så urbota korkat att jag inte har något svar på när influensan går över, att jag inte har mer än min larviga, säkert otroligt överdrivna barnsliga rädsla, att dö.

Ingen kan som han få mig att känna mig så värdelös, den där ilskan, jag duger så sällan. Att alltid bli ifrågasatt när jag säger nej till något eller inte håller med, det har skapat en ovilja att ringa om annat än det som bara sjunger ja ja och varsågod.

Jag sjunger ofta mina barns lov, men i ärlighetens namn, så tror jag det finns diverse gråtoner i alla föräldrars ungar, precis som det finns i föräldrarna. Det går att ha ett i bästa fall vuxet förhållande till sina barn, för det mesta, men kompis fungerar mindre bra. Då åtminstone jag inte kan säga vad jag vill till mina ungar, utan att det där mamma/barn förhållandet flyter upp. Vänner förstår vad jag säger på ett mer  opersonligt vis, de drabbas liksom inte personligen av min åsikt eller mitt tänkande högt. Men ens barn … minerad mark och sällan är det väl helt smidigt i kontakterna.

Alltid är det en eller båda som har sitt tänkande om mig eller om varandra, de tänker att de minsann skiter i att ställa upp eller tycker att man ställer upp, vilket inte har fått tillräcklig uppskattning av varandra. Som morsa hamnar jag mitt i smeten, jag ska inget säga, helst alltid hålla tyst. Men hålla med senaste talare får jag göra …

E7B8CBC0-265E-460A-863E-6A6748DCC0B3

Jaha, inget upplyftande inlägg, men jag tror många av er känner igen sig, det är inte lätt att vara släkt det ska gudarna veta,

Så nu är jag mindre omtyckt för att jag inte tänker så logiskt som jag borde. Det kan jag skita i, men att inte ha mina barnbarn här som tänkt, det tar djupt i mig. Sen kommer väl kommentarerna, pikarna komma om jag nu vågar träffa dem på landet framöver.

Kaffeblask

I högsta tallarna i fullmånens sken har vi besök av ugglor. Jag blir ju så in i hoppsan lycklig när de flyger runt och vi hör vingarna med sitt korta klappande när de möts, hade ingen aning om att deras flygande lät så. Tror det är en hona och två hanar, kan det vara parningstid tro? En sitter nu ensam i ena tallen och låter ungefär som när jag som liten spelade på kam, med ett papper om kammen. Den lite pirrande känslan jag minns på läpparna. Så låter dessa ugglor. Nog är de större än förra årets ugglor, de var så små och söta, inget klappande från stora vingar när de flög.

Maken står vid grillen och sköter om ytterfilén och ugglorna, själv är jag ugnsvakt. Hemgjord pommes och många vitlöksklyftor blandat med lite olja och vitlöksflingsalt, är mitt ansvar.

14FC05C0-DB88-4986-8A8C-116063552A56

 

I stan häromdagen fixade jag lite sen lunch och en kopp kaffe. Insåg snopet att jag hade glömt att sätta på vattenkokaren, när kaffet inte blev kaffe, jag hällde över vattnet kallt och fint hahaha! Tror fan gammeln har tagit mig, så glömsk från och till.

Så lite hjärtklappning sittandes i soffan, rent skit att det kommer fast jag sitter i lugn och ro, ingen ordning på kroppen, skulle tippa att det ligger omkring 113. Igår hoppade det från 113 till 125 och ner till 114 innan det gav sig. Jag har blodtrycksmanschett hemma i stan, lika bra att kolla.

Nu kom grillmästaren in, dags för middag.

Vante upphittad

Har ett par gamla älskade röda skinnvantar, upptäckte att en var borta. Letade på landet, alla promenader, utan att hitta den. Så hemma igen gick vi vår tur i solen, tänk  så glad jag blev att någon hängt upp den på en soffa.
Bara att se något rött på håll gjorde mig så himla glad, kunde det vara min vante? Yes!

Jag tappar sällan saker, som tur är. Men nu för tiden fumlar mina händer med koppel, nyckelknippan, vantar och så kassen där alla Frasses saker ligger. När jag så ska knyckla ut en bajspåse som är omöjlig att öppna, blir jag så stressad av fumligheten. Tror jag kommer att få det jobbigt med allt det där jag förknippar med ålderdom.

Allt går förbenat långsamt, minnet är fläckvis, benen går inte snabbt som förr, fumliga fingrar, spillande och drällande, går ner för trappor som barn, med en fot i taget, ingen balans, hör dåligt, ser dåligt, fattar dåligt, allt går för snabbt, hänger inte med. Ännu lider jag inte av allt, men det som är räcker, tålamodet är kort.

D906BB34-FE25-4306-A501-17EDE9D1EF71

Tänker också på min egen mormor när hon gick i pension, då fick de bli gamla och vara inte så pigga, om det nu var så de mådde. Ingen förväntade sig att de skulle dra igång ett nytt företag, resa världen över och fånga sitt otium cum dignitate eller träna kroppen till något jämförbart med ungdomens kraft och utseende. Tjusigt klädd enligt M magasins dyrbara tips om kläder, eller sminkade, med förlängda fransar och allt som hör till. Suck, jag var inte ens så som ung, nästan alltid osminkad till vardags, smink och frisyr hörde helgen till och fester.

Vem önskar inte att man såg ut som förr, men det gör jag inte så ofta, men ibland sörjer jag det. Men sörjer mer att jag enligt nutiden inte får vara i den ålder jag är, utan ska hela tiden uppmärksammas över allt jag borde göra för att ännu både se ut som i min unga tjusigaste ålder och dessutom prestera helst lika mycket som i mina unga år. Kvinnor får på något vis aldrig bara vara, där emot allt som åldras på mannen är ju mest sånt som accepteras, han med skutan till mage klappar sig nöjt på den och pratar om öl och mat. Till och med flinten har de upphöjt till något man gärna skaffar sig långt innan håret fallit av. Inget föraktat gubbfläsk där inte, som för kvinnor som tappat taget om bantning och allt som behövs för att späka fläsket.
Det är synd om kvinnor, speciellt de som inte är starka nog att våga vara sig själva utan mask och dyra kläder, vilken stress de lever under. Men sjutton vet om de fattar hur hårt trycket är på dem, att se ut på ett visst sätt?

Undrar hur mitt liv hade varit om jag inte blivit sjuk?
Ska väl säga att vill man sminka sig, ha fina kläder, vara pinnsmal och vältränad, varsågod. Alla har rätt till sin valda tillvaro. Men vi är många som inte kan/orkar välja och då blir vi grinsillar som mig. 🙂 

 

Vasaloppet Corona?

Vasaloppet?
Är det någon som har tänkt på Coronaviruset? Åkare från hela världen tar sig hit, hur smart är det? Andra länder har klokheten att avstå större arrangemang, för risken för smittspridning. Men som vanligt räknas inte vi som något som ska skyddas från yttre våld eller sjukdomar.
Som vanligt låssas allt vara som vanligt, under kontroll, i den låssas värld media och regeringen bjuder oss.
Jag hoppas inte Dalarna blir nästa ort med mängder av insjuknande.

C7D3AE16-8A78-4A4D-966E-7CA26297A996

Denna förbenade utbrändhet som skvalpar

Igår kväll stod jag under himlavalvets kupol och bara njöt av stjärnhimlen. Nog är det mäktigt att få stå där, som den lilla människan och slås av det oändliga i jordens historia och att  ha fått ta del bråkdelen av en sekund. För så kort som ett halvt andetag, är vår gemensamma tid vi vandrar här.

Bara tänka på alla generationer före mig som har stått som mig och hänförts av detta storslagna varande.

Ännu en galet tidig morgon, dra på kläder, koppla långrepet, klampa ut på altanen och säga åt Frasse, ut med dig, Varsågod! Men han står kvar vid min sida och verkar inte ett dugg kissnödig, jag manar på honom, men han vill ha sällskap av mig. Så det är bara att snubbla iväg med honom runt tomten, som är rätt stor som tur är. Jag är inte vaken alls och tillståndet känns som tortyr. Maken sköter alltid denna första tur, så jag får vakna och gå upp i min takt. Nästa tur är till lunch, men nu är det mest ut och in hela dagen.
Igår satt jag på en stor kudde på ljugarbänken med ett korsord i näven, solen bara svämmade över, Frasse med sitt långkoppel vågade lämna mig några meter ut på gräsmattan.

Idag ännu solfritt med tveksamma mycket små snöflingor, som långsamt dalar ner till ett intet på marken.

Men hur mår jag? Häromnatten funkade inte belysningen i sovrummet, så jag låg med pannlampa som skavde i några timmar. Igår var det dags att kliva upp på en stol och kolla in det gamla proppskåpet. Jag bytte det som såg trasigt ut och inte hjälpte det … lappen talade om A B och C men på proppskåpet stod inte vad som var vad, vågrät, lodrät hur fasen läser man sånt. Plötsligt står jag där och upptäcker att allt som funkar är handdukstorken i badrummet.

Jag blir så stressad att hela jag skälver, jag kliver upp och ner på stolen i hallen framför proppskåpet. Propparna av större kraft tar slut och jag fotar skåp och informationspappret, skickar det till sonen som skriker på mig att ”lugna ner mig.” Svetten rinner om mig, jag är totalt blockerad, hör inte riktigt vad sonen säger, men får liv i belysningen i sovrummet. Stressen den för min del farliga efter att ha gått i värsta väggen vid millenniet, bara tar för sig allt den kan. Jag har ju varit ovanligt svag efter förkylningen och sen magsjukan, det räcker för en hjärna som ballat ur ordentligt en gång, som aldrig verkar bli sig lik.

Vraket jag, darrar så jag knappt kan få in propparna, sonen ber mig att göra olika saker och svara på frågor. Jag vill bara gråta, skrika och dö … fattar att ni tänker dramakärring som överdriver, men jag blir så fysiskt slut, att jag helt enkelt inte vet vart jag ska ta vägen. Det är så min kropp reagerar när utbrändheten tar över.

Maken rings av sonen, jag ringer också, vet inte att sonen redan ringt, nästa man som säger att jag ska ”lugna ner mig.” Det är så svårt att förklara paniken jag får mitt i svagheten i kroppen. Bara tanken på att ringa en ”året runt boende” granne får mig att vilja lägga mig ner och dö. Inte för att be om hjälp, men för att jag inte orkar ringa och se sen gå till dem och låna proppar. Med makens hjälp hittar jag fler nya proppar. Jag byter hit och dit och plötsligt går kyl, frys, tv och all belysning fungerar.

En spik säger sonen och maken och en massa annat säger de, jag minns bara spik. Nu ska vi byta till ett nytt proppskåp, jag vill överhuvudtaget inte uppleva något som helst överraskande konstigheter  i mitt lilla vardagliga liv, klarar så uselt av det.
Men som dottern sa igår kväll, ”Du klarade av det!” Men priset är förbenat högt och jag kommer nu vara etter värre känslig en lång tid framöver. Allt tar sån orättvis lång tid att få ordning på, med kroppen min, för att inte tala om hjärnan, ja den blir det aldrig ordning på igen när stressen tar över.

E054DF53-6EE1-4C4E-A96E-521088700FF6

Jaha, så lyckades jag öppna min ”sjukjournal” igen, ledsen om jag gnölar och gnäller här inne. Det är som det är, jag borde nu stänga igen paddan och vila hjärnan både från skrivandet, läsandet och reaktionerna alla skitnyheter ger mig varje dag. Jag är otroligt rädd för Coronaviruset, för naturligtvis är just jag och min slitna immunnedsatta kropp just den som Corona vill flytta in i och ta livet av, jag tillhör de där som dör av skiten. Här finns det mer att tillägga, men jag lägger av nu, får vara nog med tankar, gnäll och oro.

Nu ska jag fixa frukost, Frasse sover som en stock efter sin frukost, i min säng så klart.

 

Poltergeist eller va?

Här på landet plockar vi ner våra ljusstakar och fönsterstjärna, alltid lika tråkigt att bli av med mysljuset. Jag har hittat ett företag som säljer konstgjorda blommor, så naturtrogna och vackra. Har köpt några både hit och hem, måste beställa fler just till landet, så bekvämt att ha i fönstren, aldrig törstar de eller vissnar.

Jag minns inte om jag skrev om smällen mellan mig och maken? Vi sitter i vardagsrummet, jag i soffan med Frasse sovandes på mig och maken i fåtöljen bredvid soffan. Plötsligt smäller det så högt mellan oss att vi båda hoppade högt och bara tittade på varandra. Vad tusan var det där?

Det har vi ännu inte kommit på.

EA5030C3-F8A3-460A-A53A-9BD2CA4454C5

Så igår kväll på väg hit hoppade vi in på McDonalds och åt middag. Väl framme packade vi upp och satte på kaffe till tårtan jag hade köpt på bageriet via Karma. Jag får ett meddelande om bröd/kaffebröd/tårtor som blivit över efter dagens försäljning. Jag väljer vad jag vill ha, betalar halva priset och maken hämtar på vägen hem. Utmärkt system, vi äter alltid hembakt eller fint bageribröd nu för tiden. Också ett bra sätt att inte kasta mat, vinst för alla.

Här satt vi med tårtan och kaffet när äggklockan plötsligt börjar ringa, vi tittar på varandra och undrar båda, har du rört äggklockan? Den står i köksfönstret och ingen av oss har rört den. Nu begriper jag inte ett dugg, det är inte spöken utan det som kallas poltergeist, om det nu är något. Vi är lika förvånade båda två, någon slags energi som har uppstått mellan oss, som då utlöser detta. Men jösses, vi har levt ihop sedan -76, borde det inte visat sig tidigare?

Vad tänker du om det hela?

Idag har vi haft lite av varje väder, fint regn, hårt regn, grått och lite solsken på slutet. Maken har lekt med Frasse som bara älskar att springa efter bollen. Maken kastar och Frasse springer, sån energi han har i kroppen. Sen har hans öron blivit droppade och husse har masserat hörselgången i 30 sek mot smuts. Sen skakas det på öronen och resten av kroppen, förhoppningsvis flyger då smutsen ut. Utmärkt att göra ute, precis som att husse har borstat bort mängder av päls. Lite spa och gym-dag för Frasse helt enkelt.

Själv har jag bara varit, för det är jag absolut champion på, nu kaffe och en bit tårta. Senare grillar maken entrecote och jag får hitta på det vi ska ha till. Ikväll börjar Mello igen och jag tänker som vanligt hålla mig borta. Inget som roar just mig, jag kommer leta på kunskapskanalen, där hittar jag många livräddande program. SVT Play är också något jag kan rekommendera när tv dränks i Hotell Paradis, Fixa en bonde, och alla töntiga tävlingar mellan fd kända idrottsmän/kvinnor.

Nu java och tårta.

Fridens

 

Saknar förr

Efter ännu några bomber denna natt i Kista, kan jag bara konstatera att politikerna stod för sitt ord om att öka antalet jobb.
Framtidsyrke nr 1 lär bli glasmästare, bara sätt igång och anställ fler över hela landet.

Är det inte bomber, så stenas fönster sönder över hela landet varje natt. Bara för att förstörelselustan och kopplingen till hjärnan är minimal, om vilka det är som får betala det hela.
Att folket redan betala mer än för dyrt för dessa sk barn det framkommer allt för sällan.

Ibland tänker jag att det är ingen bra idé att börja dagen med att läsa nyheter. Nyheter nu för tiden, har inte ett dugg med den värld jag växte upp i att göra, med vårt då, som i förr, trygga land.

Att läsa nyheterna idag är som att läsa om Libanon i min uppväxt, Vietnam … allt hände där den här typen av leverne hörde till. Deras klaner, ever ending inre strider, inbördeskrig, bomber, mord på längden och bredden. Allt det hörde till alla dessa länder som ingen framtid ville ha, det såg dessa gubbar till, klanerna stred och strider om makten.

Otäckt var det att läsa om allt elände, krigarna struntade jag i, varför inte ställa dem på långa led, gör slut på skiten som inte bryr sig om varken barn, kvinnor, gamla, sjuka eller sitt lands framtid.

Bryr sig bara om makten, precis som vi har fått det i vårt land i nutid, med våra politiker, trodde jag väl aldrig att det skulle bli så här hos oss. Men har man valt ledare som slår sig ihop i ohederlig allians, som tillåter allt, bara de får vara just i maktposition.

Så bäddar de för ett slags inbördeskrig i konsten att bomba, förstöra, splittra ett land, allt detta våld dygnet runt är banne mig inte Kalle och Petter som står för. Oavsett om alla inte vill se, inse det, så hände detta med den våg av manliga invandrare som till varje pris i påstådda humanismens tecken, skulle in i vårt land, till vilket pris som helst.

Priset betalar vi nu alla med ett samhälle som går kräftgång bakåt. Det är gamla som blir rånade och misshandlade, barn likaså, kvinnor våldtas och tror även små pojkar råkar ut för det. I sina länder tar de små pojkar och använder sexuellt, då tillgången på kvinnor är noll, kvinnor och flickor sitter inlåsta med de äldre kvinnorna, vaktas av dem och av sina bröder och äldre män.

Så det är sunda killar vi får hit. Not!

Tror jag slutar här, borde aldrig ha läst ”nyheterna” vi vet nu vad vi får till livs av sk nyheter varje morgon. Nu vet vi vart vårt land är på väg. Kanske till och med de mest godhjärtade, blinda, börjar förstå vart det har burit och bär.
Fast förmodligen inte, de vill in i kaklet, utan att förstå vad de dömer oss till.

En dröm, en utopi, det här med alla i en kärleksfull ring. Sånt kräver vuxna mogna människor, en stor del av jordens befolkning är outbildade, leds av maktens män utan förstånd. Sen blanda kulturer där alla håller på sitt, blir ju aldrig någon gemensam framtid av sånt.

AD45CEC2-DE93-4793-965D-419761DA4134

Frys

Det här att vakna är sällan en hit, visst jag har gått upp större delen av mitt liv när klockan ringt, fast jag känt mig mer död än levande. Är man kvällsmänniska så straffas man hela livet. Just nu är det värre än vanligt, att vakna och känna förkylningen, hostan drar igång och kroppen mår inte bra, fast jag anser att den har mått sämre tidigare under förkylningen. Det sitter som berg i luftrören, jag känner mig så less på eländet.

På lördag var det tänkt att handla en ny frys och klämma in i klädkammaren, jag mailade sonen, undrade om de vill vara hundvakt några timmar. Men idag konstaterar jag att det blir till att vara hemma, kroppen orkar inte gå i affärer.
Igår fick jag ett litet ryck och bakade rågfrallor med katrinplommon i och solroskärnor ovanpå. Jösses, de blev väldigt goda. En hel påse urkärnade katrinplommon, blir väl jämn fart på magen kan jag tänka. 🙂 

Idag är jag som tillbaka till ”kunde lika gärna vara död” i kroppen, klart jag tappat lusten tillfälligt, fast jag borde veta vid detta lag att förkylning tar en evig tid att kliva ur för min kropp. Inge fara, jag trampar upp och ner med dessa baciller och vinner alltid till slut över dem.

Det här med en ny frys är Frasses fel, jag har börjat koka hans mat själv, precis som jag gjorde med Watson när han levde. Ett sånt här fiasko till halv fjantfrys som de sätter in i vanliga lägenheter är ju bara ett skämt. Är väl för de som bara har glass i frysen, jag hade största frysboxen när ungarna växte upp, lagar man mat i stora lass, likaså bakar, syltar och har sig då behöver man rediga doningar.

Men denna gång köper vi inte en box utan en mindre frys, mest för hundmat. Det är dyrt med hund, först alla doningar han behöver äta och dricka i på två ställen, leksaker, klotång, rund sax, ny dammsugare utan sladd, ännu en ny dammsugare special mot allergi och en frys till maten. 🙂 Men den sista dammsugaren, var ett måste att köpa, den gamla hade gjort sitt.

CC178D69-4488-45E9-8593-F90EFFE2AAEA

Nu laddar jag för att orka gå ut med Frasse lite senare. Igår var det bara att ta med rullatorn på vår lilla tur. När jag var på väg tillbaka kom en bekant och jag tänkte ”låt mig slippa” orkar inte, satte mig på Rulle och kunde inte svara på hennes frågor. Hopplöst när det bara blir tomt i skallen, vad hette min läkare? Herregud vad spelar det för roll? Så kom det två små hundar som naturligtvis skulle in i den porten vi stannat framför. Frasse passade på att skälla, jag orkade inte rätta honom. Kvinnan pratar och jag vimsar, hittar ingen rytm i mina meningar. Tror ni inte det kommer ännu en hund som ska in i porten. Frasse drar på och jag har sån lust att bara storgrina, säga Gå till kvinnan. Men inte gör jag varken det ena eller andra, så klart.

Hem kommer jag, varför kan jag så sällan få skriva att jag mår bra, promenaden var skön och nu ska jag sätta igång … glöm det, bara en massa sjukt gnäll från mig. Är väl inte konstigt att jag blir less på mig själv.

Nu ska vi ut igen på en sväng, som blir lika jobbig som igår känner jag. Tack gode gud att det är fredag och maken tar över allt rännande ut.

Helg igen och jag skriver väl tvärt emot denna helg.
Ta bara hand om er själva, det tänker jag göra, tänk inte på någon annan, tänk bara på er själva, ring för bövelen inte någon ensam jävel, som gott kan fortsätta sitta i sin ensamhet, gör ingen glad, dela framförallt inte med er. Så blir er helg utmärkt. 🙂

 

Vi är alla olika

.En blev inspirerad av en annan som inspirerade mig. 🙂

Typisk rundgång på bloggar, eller hur. Här funderas över mig själv och högljuddhet i det sk offentliga rummet och så slänger jag in kontaktsökande pratmoster.

Jag minns en gång på en bar i Stockholm som höll på att stänga, jag valsade in med min allt för överförfriskade vännina och tiggde en kaffe för att pigga upp henne, hon fick sista koppen kaffe och jag hjälpte henne upp på barstolen. Nej, hon var inget drickande vrak, utan bara väldigt ovan att dricka och ville inte snål som hon var lämna kvar vinet i flaskan vi hade beställt, utan stjälpte i sig och det gick nog rakt ner i benen som inte ville vara med längre. I den här baren satt fyra trevliga killar som jag ganska snart slängde käft med, vi hade det roligt helt enkelt.

Då sa min vännina ”kunde ge mig den på, att det är så lätt du har det.” Jag fattade inte vad hon menade … ? Verkligen inte. Men hon förklarade att hon förstod hur jag fixade kontakter med folk överallt, antog väl också att jag hade lätt att skaffa män, vi var båda gifta, med samma män än idag.

Tror det var första gången jag insåg att jag inte var som alla andra, bevare mig väl nu tror hon att hon är något igen. Så nu var det sagt, så gå och dra något över skallen du svenska med alla rätt. Hahaha ni andra kan hoppa över dessa rader och bara läsa vidare, om ni vill.

Att slänga käft, att ta kontakt med folk hur lätt som helst, var som helst, när som helst, har nog varit en av mina starkaste OS-grenar, i hur jag är som mänska. Men den sidan delade mig med den andra sidan, som bara vill vara tyst och ifred. Konstigt att man kan vara så totalt olika i sätt och behov. Att min inbjudande öppna sida skulle erbjuda möjligheter tror jag inte jag hade tänkt på före min vän kommenterade det. Behöver ju bara gå till mig själv, öppna, glada människor gillar ju jag och de flesta.

Efter den där natten med min vän undersökte jag verkligen min begåvning att vara social. Åren går och jag är ju som jag är tills jag blir sjuk. Det är nu jag verkligen börjar förstå hur mycket energi den utåtriktade, glada, kontaktsökande människan behöver. Förstod då varför jag hade den där off knappen i mig själv, för att ladda batterierna.

Självklart var jag en gestikulerande människa när jag pratade, osvensk sa en vän. Men när njursvikten tog mig då orkade jag inte gestikulera och för den delen var jag mest tyst, orkade helt enkelt inte. Detta var bland det svåraste med att bli sjuk, att inte orka ha åsikter, prata, skämta, drog mig in i mig själv, vilket skrämde våra barn, för hon som satt där var ju inte som deras mamma varit.

I många år trodde jag att jag skulle bli som förr, bli frisk och känna igen mig själv. Men inte sjutton blir det någonsin som jag var förr, det kan glimma till, men som ett tomtebloss gnistrar intensivt och kort, slocknar jag lika snabbt.

Tänker att människor som är väldigt introverta måste få en snäv krets att umgås med och vad händer när de som vuxna flyttar till ny ort. För de vet de flesta att det tar tid att få nya kontakter på ny ort, även för en vuxen pratmoster. Sen funderar jag på vad dessa introverta tänker … menar inte skolkunskap och arbetsuppgifter, utan just om det sociala?

Ja, vad tänker de i sin ensamhet? Lever de i någon slags fantastisk fantasivärld som jag aldrig är ens i närheten av, eller är de mest så avslagna och ointresserade som en del av dem verkar? Nu låter jag elak, så här får man väl inte ens tänka, jo om det hålls som tankar i det tysta. Fyy tabu att tänka högt, då är man elak säkert brun/svart i själen. 🙂

AD1C7678-9159-4BFF-A83D-F0C55D08DA14

Men vad tror du, för visst träffar man folk ibland som är så avstängda och tråkiga att klockan stannar. De har inget att dela med sig av, ingen input får man, dra ur dem ord kan jag visst göra och kan till och med få igång dem, lite så där. Men jag överlever, men är nyfiken på hur de själva överlever? Är de så hyperkänsliga, så att de absolut inte orkar/vågar med någon gnistrande pratmoster, som visst kan vara nog så seriös och lugn i sin framfart. Jojo, alla älskar inte mig, eller är intresserad av att prata med mig eller någon annan för den delen.

Själv sitter jag ofta ensam både på landet och hemma, men jag gör det för min kropp fungerar inte som för normalt folk. Jag smiter det mesta i umgängesform för att jag inte orkar, det är ett tvingande val, som jag ofta nog tänjer på, med eftersläntrande kroppselände som jag försöker strunta i. Det har tagit så galet många år att dra mig tillbaka, sörja den där spralliga Maggan som gillade att umgås och prata, för att inte tala om så jag saknar och sörjer den kvinnan som orkade och ville så mycket, hon som var orädd för besvär och mer än gärna hjälpte andra. Idel lovord hahaha, men det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara. Bara sitta här och glo på den här kvinnan som blev kvar.

Nu rodnar himlen runt huset och trädens svarta stammar och grenar vajar ännu i rester av blåsten, som mojnat en del. Jag hör att maken kommer hem med bilen, full av trähyllor till källaren, som dottern inte behövde längre. Jag har en varmkorv på lut åt honom och nybryggt kaffe.

Fridens på er alla, hoppas inte någon tog illa upp av frisläppta, faktiskt nyfikna tankar.

 

Jag och hunden slapp sitta på nedervåningen

I år blev det en annorlunda jul, sonens yngsta fick feber, precis så där som det yngsta släktet ständigt överraskar oss vuxna med, lagom till stora efterlängtade helger. Men vi bestämde att de skulle komma efter Kalle och själva julmiddagen, möta upp när tomten kom på besök. De var efterlängtade när de dök upp, kusinerna gillar att leka tillsammans och jag blir varm i hjärtat när båda ungar med familjer är på plats.

När man ska på kalas så ska man vara fin, inte sant? Så jag planerade lite klädinköp tidigare i höstas. Fru Olsson en vän inneboende här på wp pratade om kalasbyxor och vi som har haft sådana vet ju precis vad kalasbyxor är.

Vare sig jag har strumpbyxor eller kalasbyxor avskyr jag när benen är för korta och hasar ner i grenen. Redan tidigt i tonåren drog jag ett par tajta underbyxor ovanpå strumpbyxorna för att hålla grenen på plats, trixet hängde med upp i vuxen ålder. Avsky nummer två är när strumbyxmidjan bara räcker till under naveln, obekvämt så det räcker och blir över, de rullar då helst ner sig och ligger som en tjock korv under magen. Jag vet inte hur många strumpbyxor jag har köpt genom åren och svurit långa haranger över fabrikanter som inte har en aning om hur kvinnor ser ut, eller bryr sig.

Så detta år tänkte jag köpa mjuka lite tjockare ”kalasbyxor” efter år utan nyttjande av nylonstrumpor eller annat än tajts, med ljuvlig resår i midjan. Viva resåren! Så jag hittar ett tvåpack ett par svarta och ett par grå, funderade länge innan jag slog till på en redig storlek, så hela jag får plats, plus att de ska gå att dra upp över min obefintliga midja lite ovanför naveln och grenen ska sitta där grenen normalt sitter och inte halvvägs ner vid knäna.

Nog fick jag jag kalasbyxor som var stora nog …

Midjan tog aldrig slut, utan kunde med ytterst lite vilja dras upp över brösten, bara att slopa BH:n denna julafton. Grenen satt där grenen ska sitta, men benlängden var otroligt lång, så klart det som annat med åren dras nedåt och korvade sig vid anklarna. Själva foten överraskade mig om och om igen med hälen roterande upp ovanför foten. Hela kvällen blev ett dragande upp av själva byxben och midjeBH:n och ner med hälarna till sin rätta plats. Det var den korvigaste kvällen på bra länge, tro sjutton det blir tajts hädanefter.

Avd Julklappar gav mig maken en dagsljuslampa som jag tänkte skulle muntra upp mitt gråtyngda jag, ge mig en kvart om dagen sa Arne Tammer, ge mig en kvarting om dagen sa fyllisen, själv nöjer jag mig med klart terapeutiskt dagsljus i en kvart.  Julklappar är roligt att ge och få, böcker jag önskat mig och lite andra presenter gjorde mig glad och nöjd.

Kastade mig ner i sängen och kämpade med mitt nya tyngdtäcke, 9 kilos tyngd är inte det lättaste att dra runt på när artrostummen inte vill hålla i ordentligt utan att göra så ont att jag får en känsla av att jag lika bra kunde hugga av den, kunde inte göra mer ont. Men täcket kommer på plats, lika svårt att somna som vanligt, men sover som en stock när jag väl sover. Men denna julnatt var jag tvungen att direkt börja med efterlängtad julbok, en obducents memoarer. Jag har alltid varit mer än nyfiken på döden, hur de tog hand om kropparna förr, balsameringsteknik läste jag i tidiga tonåren och på den vägen har det varit i hela mitt liv.

För att göra en lång historia kort, så lärde min farfar upp läkarstudenter hur man obducerar ett lik. Så klart jag hittade kartongen med gamla fotografier efter farfar i vår klädkammare och jag tyckte det var så spännande att titta på de bilderna i svartvitt som från förr, med de vitklädda männen som stod runt om de döda. Så kan fascination för något starta, så var det för mig. Om jag inte var så medelmåttig på matte kombinerat med urkänsligt luktsinne, världsbäst på att ulka när det luktar illa, så kunde jag nog ha blivit obducent. En obducent med en tjock lina av Vicks mentolcréme  under näsan, undrar om man inte kan använda de där mjuka lite större öronpropparna, helt enkelt stoppa in dem i näsborrarna?

Glömde att man måste vilja studera också … jag ville ju bara ut, jobba, vara en fri människa. Så jag blev varken obducent, barnmorska eller psykolog, men jag har varit rätt lycklig utan skrytsamt CV.  🙂

0A5E649D-6A7A-4291-9001-84093DAF6BB4

Nu drar det ihop sig till vårt eget lilla julmiddagsbord, denna dag när framförallt jag och Frasse har vilat tätt tillsammans, nog är det väldigt skönt dagen efter julafton. Maken han har haft ett redigt ryck, utfört en massa nyttiga saker här hemma. Själv är jag mest en pösmunk, som ser fram emot att mysa med mat och senare kaffe och saffranskaka/bullar.

På tal om Frasse så var han underbar att ha med sig på julafton, lugn, glad och mycket mjuk och försiktig med alla barn. Var nog bara värden som oroade sig för att Frasse skulle klösa upp deras nya golv med sina klor. Undrade om klorna var nyklippta, tydligen river de upp golv då? Jag erbjöd mig att sitta på nedervåningen med Frasse … men jag skulle inte vara en martyr sa dottern? Någonstans är alltid släkten värst, det var ju så dumt, korkat att jag först helt kom av mig. Dit kommer aldrig Frasse få stanna på besök ensam och sova över, stackars dottern och barnen som så gärna ville låna Frasse vid senare tillfälle. Undrar just hur korken ska göra med sina egna barns alla leksaker som dras med hjul, cyklas på inne? Man borde inte bry sig, men inom mig darrar en sträng av obehag för mina barnbarns skull.

En God fortsättning säger man idag och det menar jag att ni alla ska ha.  ❤ ❤ ❤

 

 

Långnäsornas helg

Den här helgen känns lite som alla långa näsors helg. Barnbarnen kom ju inte och det lämnade spelrum för annat, som att inse att det är första advent och lite ska ju pyntas, med betoning på lite. Ljusstakarna i fönstret och den fina adventsljusstaken i mörkblå keramik med en snygg tomte skulle få sin mossa och ljus.

Nog är det bra med en händig karl, men min gubbe är känd för att ta i lite för mycket, avsaknaden av fingertoppskänsla vid spikning av Ikea-möbler har spräckt en hel del möbler och prylar genom åren. Så när han ska sätta ner första ljuset i keramikstaken vars ljushållare så klart är i keramik, så spräcker han den. Jag vill ju inte påstå att jag är snäll när jag blir besviken och arg, korkade gubbe rent ut sagt. Det finns ju lim att räkna med nu för tiden och mossan kommer gömma hans klantighet.

Nästa långnäsa dök upp när jag öppnade en förpackning med nya köksgardiner med stjärnor i guld, inte alls min vanliga smak, tycker jag tog i där och var lite vågad. Tror min dotter kommer säga något om smaken, när hon ser dem. Tar fram strykbrädan och upptäcker att det bara är en gardinlängd jag har köpt. Gardinlängden är bred, undrar om jag kan klippa den mitt itu? Nu la jag den bara på bänken i arbetsrummet, sur på mig själv. Säger bara orka med att fixa, vilket år som helst.

Imorgon är det dags för mammografi igen, maken hämtar mig, ska vara där 16.00 på nya Karolinska, ska verkligen bli spännande att åka in i området. Nu vet jag inte om det är den nya delen jag ska till, men intressant att se hela komplexet.

Här en bild på gårdagens inköp från servettfabriken. De säljer billigt av de servetter som används när de ställer in färger i maskinerna. De vita kan ha någon färgrest och vem bryr sig, använder det som tork och hushållspapper. Lådan är fullproppad med servetter, tog bara upp en omgång för att ni skulle förstå. Tjing e ling!

Trevlig 1:a advent ❤

97340DF1-8C3E-4118-BFFF-BE3E12F78A3C

Vem gör jobbet nu för tiden?

Idag skulle jag ha en väninna på besök, jag skulle baka och bjuda på scones …

Redan igår sov jag i soffan och kände mig eländig, imorse samma eländiga visa, så jag ställde in besöket. Känslorna blandar sig som en cocktail, sötsur smak, visst känner jag lättnad och kryper upp i soffan med filtar, men besviken samtidigt.

Så ringer bostadsanpassaren från kommun och undrar hur det går? Ska han fråga mig det, det är ju han som beställer hantverkarna, jag är ju den som väntar på att något ska hända. Igår ringde elkillen och ville att jag skulle komma och öppna dörren för honom till torrsoprummet. Det hela slutade med att elen nu är dragen in till hörnet i det rummet, där ska min elscooter ska stå. Jippi!

Men nu undrade jag vem ska flytta alla bokhyllorna, så jag får plats? Lås mot stöld, bortsätt från det jag själv kommer sätta på scootern. Något skydd/lås på stället jag ska sätta upp laddaren.

Konstigt samhället har blivit, den som ska ordna allt, den kommunanställde för uppgiften, han som ska boka rätt hantverkare, han ringer mig och frågar hur det går, hantverkaren själv ringer mig och frågar var, vad ska göras och kan jag släppa in honom? För andra gången. Det har varit många turer hit och dit. Den som borde vara kontaktad är ju min bostadsförvaltare och hans killar som fixar allt, ok de har godkänt rummet som parkering och laddning för scootern.  Men i rummet behövs ju bokhyllorna flyttas, dras iväg lite, jag behöver borra upp några tjocka ringar i väggen som en extra säkerhetskedja kan sättas fast i, sen vet jag inte hur själva laddaren ska skyddas från att inte bli stulen.

5F0C0037-158C-47C8-B546-E9063823D528

I-landsproblem och inte borde jag klaga. Men i mitt eget servicetänk skulle det aldrig få gå till så här taffligt, är det den som ska få hjälp som ska sköta allt? Då är vi inne på ett välkänt tema ”någon annan ska alltid ta hand om jobbet” vad sjutton har gått åt folk nu för tiden, skamligt lata är många och gör liksom knappt halva det jobb de har betalt för. Det hela slutar med att min make och son får flytta bokhyllorna, borra fast ringar i väggen, på något vis ordna en skåp över själva laddaren. Om det nu alltid är så att den som ska få hjälp, ska sköta nästan allt själv, då tycker jag det är den kommunanställde som ska informera mig om det från början.

Detta framgick aldrig vid kontakten med killen på kommun, hur han hade tänkt sig det hela om det varit en helt handikappad person, utan familj som kunde göra grovjobbet, kan man ju fundera över, men så klart det är ju alltid någon annan som ska göra jobbet.

Nu går Frasse och jag ut, skakar av oss det arga och matar fåglarna bakom huset.

Ungar, hund och gravstenar på sniskan

Nog var jag lite spänd på hur Frasse skulle hantera alla barnen under en eftermiddag och kväll. Han skällde lyckligt och for som en skållad råtta när de kom, ungarna var glada och tog det med ro. Det var nog mest svärsonen som hade problem och stora tvivel på Frasse, det såg jag i hans ansikte. Han är ingen hundmänniska, så är det bara.

Men Frasse bara gled omkring bland ungarna som lekte omkring honom, han låg ibland och vilade, slickade lite här och där, av godis sötsliskiga barnahänder i farten och verkade trivas mest hela tiden. När alla gått hem var både han och jag slut, jag låg på rygg i soffan med ett ben rakt vilande och det andra uppdraget mot ryggstödet. Med ett smidigt skutt hoppade Frasse upp och la sig mellan benen på mig, låter knasigt, men han var så slut, la sitt huvud på min mage och sov som en stock. Nu vet vi att han fungerar med oss alla och det är en välsignelse för oss.

Både maken och jag är så nöjda med gårdagen, mysigt med ungarna, prat och skratt, jag gjorde som Frasse for som en skållad råtta, skulle minsann fixa med maten och dona. Sonen sa till mig att lugna ner mig, det är bara familjen och vi hjälps åt. Sonen skar allt kokt avsvalnat kött från oxbringan och för den delen allt annat. Jag vet inte varför jag alltid blir så stressig nu för tiden. Ett vet jag, det är jobbigt att se andra, med det menar jag maken som jobbar långsamt i köket.

Vi kunde inte rosta brödet i ugnen för pommes friten gjorde att det blev för fuktigt inne i ugnen, utan jag sa ”ta fram brödrosten.” Sen varefter bröden rostades skulle redan hyvlad appenzellerost läggas på brödet, för att sen smältas i ugnen.

Då står maken och lägger ost på färdigrostat bröd, men kommer inte ihåg att rosta vidare samtidigt. Sån gör mig nipprig, det är ju så när man lagar mat, att man har tider att passa för att maten ska kunna serveras, när den är som bäst. Det vill säga pommes friten blir inte god av att vänta på i detta fall brödet. Svårt att släppa taget om att få saker gjort, organiserat och med fart. Jag tycker det är så svårt att inte vara mig själv längre med orken och farten.

3CF0B402-65DF-440C-BFB4-9C8EC0EDC32C

Men så otroligt gott vi alla tyckte att det smakade, proppmätta reste vi oss från bordet, tanken var att ta med ostbrickan in till vardagsrummet och kaffet. Men vi vuxna orkade inte mycket ost, men ungarna gillade ostkex. Hade jag vetat att maten var så pass mäktig, hade jag gjort en enkel efterrätt med frukt och lite grädde eller glass.

Oj, nu ska vi åka och hämta T i Södertälje, han har kommit hem från Bryssel. Sonen ringde nyss, han och svärdottern har ätit räkor från Icas salladsbar, båda började må illa och sonen har kräkts. Fy farao! Men jag stannar hemma med Frasse bestämde jag mig för.

Maken var ner till kyrkogården tidigare och la en krans och tände ljus på sina föräldrars grav. 18 år sedan hans pappa dog och mamman dog -95 inte klokt, så fort åren har gått. Klart att vi fick betala för att gravstenen inte satt tillräckligt stadigt enligt nya normerna. På något vis tycker jag att det är en tjänst vi redan har betalt för och borde vara kyrkoförvaltningen som sköter det hela var efter. Men på ett annat vis tycker jag att myndigheter är rätt fjantiga i sitt evinnerliga säkerhetstänk, som när det kommer till kritan inte efterlevs, så mycket mer än på papper. (Tänker tex på hela byggsvängen, där folk stadigt faller ner och dör.)

Några barn leker på en kyrkogård … bara det, vem låter sina barn springa runt och leka på en kyrkogård? En gravsten rasar ner över ett barn som dör. Det är ju en tragedi, men att det skulle styra upp ett myndighetsdrev av testande av att gravstenar sitt fast och fakturor till mängder av folk, vars gravstenar sitter lite för löst. Sånt händer väl bara i Sverige.

Jo, vi har betalt 3000 kr, men på kyrkogården var det mängder med gravstenar som stod på sniskan, betalar man inte tas tydligen gravstenen bort. Undrar hur de tänker sen, ska nya begravas i de gravarna? Sen undrar jag hur de tänker om säkerheten när så mycket hänger på sniskan? Tänkte de inte på det? För mängder av folk kommer inte betala …

 

De e mycke nu

Igår blev det lite för mycket för min skalle, alla samtal och åka iväg, handlade hundleksaker, mat och vattenskålar, borste och kam. Vi börjar där, han ska få andra saker senare, vi måste veta hur stor/liten han är till sängplats, bur o annat. Efter en kebab i Bromma block, så drog vi till dottern på en snabbfika och titta på hennes nya fina badrum som nu är klart.

Dessa ungar, lilla H min goaste mullgroda, minst i gänget och sån härlig kopia på sin mamma som liten. Syrran E som precis har börjat skolan har förändrats, menar att det märks att hon har blivit större. Också hon en kelgroda med mycket fantasi och stor lust att berätta. Dottern min, lika är vi, men ändå så otroligt olika, ibland är det intressant med olikheter, får mig att fundera och konstaterar för mig själv att hon är mest lik sin pappa och mormor.

Sonen är mest lik mig på gott och ont, på ett vis förstår jag honom bäst av mina ungar, han reagerar väldigt likt mig och med åren har vi lärt oss att prata om det som låser sig ibland mellan oss i våra liknande reaktioner. Samtidigt som han och jag verkligen pratar otroligt öppet om allt. Dottern är mer distanserad, redan som ung var hon väldigt privat om sig själv. Men det kan ju variera med hennes egen lust och vem hon pratar med så klart.

I köket på landet när vi hade kräftfesten med min morbror, så hamnade jag och sonen i köket, värmande västerbottenpajerna i ugnen, de andra satt ute. När vi hade pratat klart sa sonen skrattande ”polarna skulle ju inte tro det var sant, att jag pratar sex med min mamma.” Men se det är så familjer med öppenhet fungerar, inte mycket är tabu. Minns att min mamma var väldigt öppen med syrran och mig om allt och det tackar jag henne för, ett fint arv att ge vidare till mina barn och barnbarn.

På tal om mamma så ringde hon idag. Hon har en golvlampa med en lampa upptill som är riktad mot taket och så sitter det en liten lampa på stången, som hon har som sänglampa. Jo, säger hon, den har gått av lampan. ”Va, hur menar du, har stången gått av?” ”Ja, allt bara hänger, men jag behöver en glödlampa, kan du ordna det?” Jag fattar ju inget och inte hon heller, hur skulle lampstången gå av? Blev samtal till en av godingarna som jobbar där. Inte heller hon fattade hur det har gått till? Men en helt ny lampa behöver vi köpa till henne. Det ordnar sig till nästa fredag, på väg till landet hoppar vi in med en ny lampa och så får hon träffa Frasse.

Nu har jag bestämt mig för att baka scones och bjuda Frasses matte och hennes mamma på när de kommer imorgon.  De har rest från Skövde, så kanske gott med lite i magen då. Jag känner mig som ett barn som väntar på tomten, otroligt fantastiskt, men jag tror inte på tomten, höll jag på att skriva. Men jag tror inte på det hela förrän Frasse blir kvarlämnad här imorgon.  Så känner jag det, allt har ju gått på sex dagar, blev uppringd i måndags kväll av kvinnan som håller i omplaceringar och imorgon kommer Frasse.

Ikväll ska vi äta lite gott vår sista kväll utan hund. Imorgon kommer ägarinnan, hennes mamma och Frasse från Skövde hit vid 11.30-12.00 och vår son hänger med. Sen när Frasse blivit lämnad med oss kommer sonens fru med ungarna, för att hälsa på vår nya familjemedlem. Så spännande.

Den mindre hunden är Frasse ❤

23B71895-E05F-4568-845F-A67AA3A9E06B

Förhinder

Idag känner jag mig så uschlig, vi var ju iväg och handlade igår och jag skrev att jag inte mådde bra. Blev inte piggare under kvällen, jag går inte in på allt kroppsgnöl.

Jag bad min man att ringa imorse till receptionisten på stället där jag skulle få massage idag. Så nu får jag förmodligen betala hela behandlingen utan att vara där. Men jag kan inte ta mig iväg med Rulle, buss och en bit promenad, det går bort en sån här dag. 4CD3BF20-76D6-47FC-ACAB-F216E6616319

Jag ska sätta mig i bilen senare och åka med till landet, imorgon är det städdag i området och maken drar vårt strå till stacken. Själv ska jag bara vila och titta ut på det gröna.