Introvert Extrovert

87CFE1CA-465F-4B79-B4D0-D360B7FF47C4

Livet vårt rullar in och ut i en evig ström.

Så planeras det igen med packande till landet, denna gång blir jag kvar några extra dagar, allt för att hantverkarna ska kunna ta hand om den gamla mulltoan i källaren. Nu drömmer maken och jag om hur vi ska städa fint, lägga in nytt golv av plastplattor med hålmönster i, som man bara trycker ihop. Lätt att lägg ut och städa av, allt ska ju vara praktiskt i en källare. Nya förvaringshyllor och så tänker jag att sonen och maken, men det blir väl mest maken som ska bygga trälårer … en lår, flera lårer, låror välj det som känns bäst 🙂 att ha grönsaker i, inte bara på vintern utan året om. Vi har sån tur att det är en sval, torr källare med urberget i dagern.

Ännu en solig och skön dag, ok det blåser redigt.

På förmiddagen såg jag med betoning på lite av ett tv-program där de pratade om ord och tystnad. Nog pratar folk i allmänhet oftast ytligt babbel, väder, skvaller och kanske inte ett dugg av vett. Introvert kontra extrovert, jag är nog väldigt glad att dessa motpoler finns. Vi är ju beroende av varandra, den introverte är ju ofta bra på att lyssna i sin tystnad, när de utåtriktade återger upplevt och tankar.

Vi utåtriktade kan hämta lugn hos den introverta som lyssnar och de kan lättas upp och komma ut ut sin bubbla, när vi öppnar upp. Oftast har jag upplevt att mitt intresse för motparten helt enkelt har blivit en ny vänskap, för jag pratar mycket, men frågar också motparten om dess liv och tankar. Ett givande och tagande som växer med tiden, men fnissar för mig själv, tysta män är inte intressanta alla gånger för sin tystnad. Många är just tysta, för de kan inte sätta ord på sina tankar, kanske har de inte heller så mycket tankar att dela med sig av.

Jo, jag har kysst många tysta grodor som visat sig vara just grodor. Så kan det bli när ens pappa var en introvert man, med skillnaden att han var mer än beläst och väldigt kunnig om det mesta, spelande gitarr och sjöng, hela vårt visarv. Allt detta utan att just vara så kommunikativt öppen. Så sökandet efter en man att leva med, var ett sökande efter tysta män som min adoptivpappa, men det förstod jag inte då.

Där fanns också en man ett möte, som gav mig känslan av att lätta från jorden. Han pratade, skämtade, spelade gitarr, sjöng och fick mitt hjärta att nästan hoppa ur led. Guuud så rädd jag blev,  vågade aldrig språnget och är idag glad för det. Vi var för lika, det skrämde slag på mig och det visade sig senare att jag lyssnade till mitt inre och valde rätt. Men han finns med mig, i nutid lever han med sin familj i Norrland, har precis blivit en aktiv, jäkligt stolt morfar och vi skriver till varandra på Facebook så klart men öven privat på messenger. Jag hade en så enormt stark  hypnosupplevelse under min utbildning till hypnoanalytiker, som handlade om mitt val att inte leva med min kära vän i Norrland.

Jag kan bara konstatera att det finns saker i mitt liv som jag inte kan berätta om, fast en del kanske tror att hela jag är som ett öppet spjäll. Är inte alla extroverta så, att vi inom många områden är öppna spjäll, men samtidigt finns det så otroligt mycket jag har upplevt som jag aldrig kommer berätta om.

Nej, nu får det vara bra för idag. ❤

Önskar er alla en skön, vilsam, intressant helg med möten, tankar, skratt, god mat, vänskap och kärlek i någon form, stor som liten.

Tror gammeln tog mig en stund

EDA8D140-83E2-4F05-95E7-7745B9FC44EE

Jag är lite eljest idag, precis som ugglan som inte heller hänger med.

Jösses, en dag när jag får ligga som jag har bäddat.
Ibland blir jag så trött på mig själv, blir ni det också på er själva ibland?
Varannan tisdag har jag städning och vad gör jag då? Jo, jag bokar in fotvård kl 15.00 på fel tisdag, idiot som jag är.

Så optimisten i mig berättar att jag hinner ner, fixa fötterna och hem igen, innan Lina har städat klart.
Sen mailar Lina och frågar om hon får komma tidigare? Så klart hon får, men det är nu jag inser att mitt tidsschema blir väldigt fel. Jag har ingen extranyckel och vill inte lämna dörren olåst, det ska man ge sjutton i nu för tiden.

Jag pratar med Lina och hon stackarn städar snabbare än vanligt, så vi kunde gå lite före tre. Så dåligt samvete jag fick/har, kramar om henne och lovar att jag dels ska skaffa en extranyckel, så hon kan låsa om sig när hon går, om jag är borta och sen bara putta in nyckeln i brevlådan.

Fötterna fixar Laura och jag drar mig och Rulle till Ica, längtar efter deras cappuccino med vardags-bouquet, som det står så tjusigt på muggen, för du tror väl inte att jag kan stava till det där konstiga ordet? Handlar också en hederlig ost och skinkmacka. Tänker när jag är på Ica att jag skulle handla lite. Lägger upp de tre varorna och plastkassen på bandet, betalar och går.

Går halvvägs hem, sätter mig på en bänk och börjar äta, jag känner hur luften inte sipprar ur mig utan fullständigt rinner ur mig. Jag är fysiskt så trött och som om inte det räcker, sänker sig hjärndimman över det lilla som rört sig i skallen. Mitt i en tugga inser jag att varorna och plastpåsen ligger kvar på bandet i affären. Men jag har betalt, 1 rätt i alla fall, suck!

Jag ringer maken som först får åka till Willys och handla och sen kvasta in på Ica, höra om mina varor är omhändertagna? Asså, vad gjorde jag utan honom?
Det hela handlar om att jag har varit stressad hela dagen för hur jag skulle få ihop det hela, när jag sen slappnar av på Ica, då rasslar kropp och knopp bara ihop.

Sen går jag hem och njuter av hur fint denna fantastiska Lina har städat. Sätter mig i soffan och ser något färgglatt i fruktskålen som jag inte känner igen. Där har Lina lagt en näve chokladpraliner till mig, ååå om ni visste hur rörd jag blev av hennes kärleksfulla omsorg.

Sen tänker jag på mitt möte med Bergalott i fredags, som fick en stor kasse med målarmaterial, dukar, penslar, färg, värd en redig summa pengar. Men se så tänker jag oftast inte, det bara låg här hemma och hon skulle börja måla i olja igen, kändes så självklart att ge henne materialet, när vi nu skulle träffas. Men hon sa, ska du ge bort allt detta, hon vet ju vad det kostar och reagerade. Men klart jag gav bort det, jag får alltid igen det från någon annan i min värld på något vis. Som med Linas chokladpraliner, sånt sätter jag stort värde på i mitt liv. Så oväntat!

Så själen brister ut i sång, en sån dag tackar jag för. ❤

 

Jo, jag duger

 

AFE254B7-53D2-4715-8813-B927E884EDEA

De flesta tror att de får se ut hur som helst, men det är en sanning med modifikation.

När jag nu verkar vara inne i ett skov av välmående och energi, så kör jag ett ryck här hemma. Tvätten går, degen jäser och jag har fixat och trixat, kokt en grönsaksblandning med ärtor, majs paprika, som jag tänker äta med keso, kryddad med ännu ett nytt örtsalt jag har gjort. Hela tre vaxbönor växte i grönsakslandet på landet, nu kokas de med de andra grönsakerna. Får äta med andakt. Blev lunchen idag.

Tankar rullar ut och in, höstens program från kyrkan damp ner i brevlådan, stickcafé med eftertanke … så ser jag att det började redan 28 augusti, varannan vecka. Men nu på onsdag kommer T efter skolan och det tänker jag inte ändra på. Så nej, det blir inget stickcafé för min del i år heller. Jag vet inte om det finns några andra som träffas, stickar, pratar, fikar och myser.

Nu har vi äntligen en ny större dator, så kopiatorn fungerar och jag som har skrivit pekfingervalsen i åratal på paddan, fast jag kan skriva ”på riktigt” har fått ett separat tangentbord. Något ska skrivas, sjutton vet vad efter femton års skrivande och enormt många vänner som genom alla år ständigt undrar, varför boken aldrig kommer? Vad sjutton ska jag svara på det?

Det finns såå många som skriver, en hel del inte speciellt bra, men ut kommer de med böcker, som allt annat är det själva stilen av det skrivna en smaksak. Och jag med Jante i hand och viljan som hänger i trätopparna i skogen, fast det kanske inte märks. Men det präglar barn och deras tro på sig själva, väldigt bra hela livet.

Behovet att skriva puttrar ju på, men om det behovet är så starkt, viktigt nog att det promt måste bli en bok, utgiven av ett förlag, är jag inte säker på. Stor skillnad på vilken sorts bok det är som ska ges ut, att dela med sig av ett liv är aldrig fel, om man kan hjälpa andra på vägen. Må bra böcker, romaner, biografier, deckare, noveller smaken för uttrycket är så olika och tur är väl det.

Jag har tankar på en annorlunda bok, men om jag kommer så långt, återstår att se. Viktigast är trots allt skrivandet, luftandet här inne och den respons jag får på det och inte att glömma, lyftet vänner på Facebook ger mig. Tänker att det mesta handlar om bekräftelse, att jag finns, jag duger, ett slags ”se en del av mitt inre jag i ord” som inte kommer fram vid ett möte. Nu är ju verkligen inte allt jag skriver varken läsvärt, upplyftande eller annat. Det bara är som jag i stunden, det får komma, det får finnas, det är ju min alldeles egen stund här på jorden.

Så strunt samma, att alla inte vill ge mig sin tid, sin tumme upp, sin uppmärksamhet. Japp det är livet på en pinna, jag tycker om de flesta människor, men accepterar att andra inte gillar alla. Det om något tog lång tid att förstå, att man inte fick vara på vissa vis varken som barn, ungdom eller vuxen. De är så vi lär barn att de inte duger som de är, de ska anpassas till normer och begränsas tidigt. Vill man fortsätta vara sig själv får man träna sin smidighet  i evighet. Jag tänker nu i första hand på barn som fungerar normalt, men likväl ska kväsas. Eller är det så att vi alla rundas av, plattas till av vår uppväxt?

Äh, strunt samma nu ska här lagas middag och degen ska tas om hand.

Tjing

 

 

 

 

 

Se om vår Polis med kärlek

8587C258-C432-433E-8D49-F879506D9707

Idag startar rättegången mot de poliser som sköt den mongolida killen.
Sorgligt allt som skedde.
Mamman har ideligen fått tv-tid att ösa ur sig om det hela. Denna osmakliga lust även SVT nu för tiden har, att känslomässigt tränga sig på, för att förstärka en persons sorg eller ilska över någon de har upplevt som orättvist. SVT visar vems sida de har tagit, vem som minsann har rätt.

Andra, poliserna i detta fall, skulle se vad det var för person som riktade ett vapen mot dem.
Andra skulle ta ansvar för att hon och maken lät ett barn med vuxet utseende springa ute med ett leksaksvapen mitt i natten.
Ett barn som inte pratade och var på en treårings nivå.

Känner ni någon som låter sina treåringar springa ute ensamma om nätterna?

Ansvarsfrågor är så märkliga nu för tiden. Allt är alltid någon annans ansvar, vad det än gäller.

Självklart hoppas jag att poliserna frias.

Sen kan jag känna starkt för föräldrarnas sorg, tragedi.

Poliserna har mitt hjärta.

När de inte skjuter är det fel, när de skjuter är det fel. Vi har en samhällsbild idag som varken poliser eller medborgare någonsin i vårt land haft tidigare.

För bara några år sedan blev inte poliser lurade in i bakhåll. Blev inte stenade, misshandlade, hotade, skjutna på, utsatta för handgranater, sprängmedel osv.

Dålig lön, usel organisation, de utsätts för livsfaror varje pass, för få för att utföra sitt jobb, de äldre med kunskap slutar.

Hur i hela friden kan folk i vårt land kräva så galet mycket av så få modiga kvinnor och män? De som ska ta hand om allt det där, vi andra är skiträdda för att hamna i.

Tänker folk någonsin på allt dessa poliser tvingas kliva in i? Att de ofta på några sekunder ska hinna avgöra om de eller andra är hotade till livet. Kliva in i sargade familjer med knarkande, supande, misshandlande utåtagerande föräldrar, med barn som har ett helvete att växa upp.

Där polisen agerar psykologer, lugnet i stormen, tar hand om mycket misskötta barn. Hem som är som en stinkande soptipp med sprutor, flaskor, skit överallt, med tomt kylskåp och små barn i nerkissade, nerbajsade blöjor, med tomma magar och noll kärlek och trygghet.

De ska in till psyksjuka som agerar hotfullt, de ska prata, lugna, sköta om, ta hand om.
Alla dessa fyllefester där det slåss, hotas och misshandlas, dödas.
Alla dessa nya klankrigare som drar ihop i stora gäng som slåss mot varanda med tillhyggen, knivar. Som om de inte kostar oss, samhället enorma summor, utan att de blir kriminella, skadade kräver de dyr intensivvård.

Allt poliserna ständigt får ta hand om i varje stad, mindre samhälle av invandrad kriminalitet och inhemsk dito. Det skjuts, knivas, misshandlas och ständigt ska våra poliser räcka till, göra rätt med bråkdelen av en sekunds tänkande.

Knarkuppgörelser.
Hot av alla slag mot oss vanliga, rån, misshandel, våldtäkt, åldringsrån, rån mot barn, vuxna och ungdomar.

Förstår inte folk hur förändrat samhället har blivit?

Att bli älkad är bra skönt

Brytbrödet jag bakade på fredagen, blev gott. Självklart skulle tårtan fotas och lika självklart glömde jag bort det.

Sov längre än jag brukar, väcktes av ”medicinklockans” melodi långt borta. Kände mig riktigt utsövd och nästan helt normal, stannar upp och bara mår gott en stund, smakar på tillståndet. Knoppen börjar direkt att ha åsikter om allt jag ska passa på att göra, men sen sansar jag mig. Det får räcka med att tvätta några maskiner och göra ett nytt örtsalt. Men denna gång ska jag vara lite smartare när jag gör saltet, får se om smeten lossnar lättare från bakplåtspappret.

Helgen började redan på torsdag kväll för vår del, vi tog oss ut till stugan. Maken klippte gräs och plockade runt med allt som behövde fixas ute.

Kräftskivan på lördag blev så där trevligt som det blir ibland, alla var vi glada över perfekt väder, vilket hade oroat oss hela veckan. Ingen som helst ordning på åska och regn natten innan, efter en vecka med sol och värme som räckte och blev över.

Min kära morbror lyckades ta sig de få stegen från bilen upp på altanen, sen fick han sitta där en god stund och hämta tillbaka andan. Det är förtvivlat svårt att se honom, blå om läpparna och totalt slut. Han släpar syrgas med sig hela tiden och sonen som alltid har varit så kär i min morbror, blev så ledsen. Morbror har varit så mycket för min son i hans liv, kärleksfull, mjuk, lekfull, berättande om allt och lite till, stark man som byggt hus, grävt och aldrig varit rädd för att ta i. En äkta socialdemokrat med ett brinnande patos för allt det S stod för en gång i tiden. Det jag själv föddes upp i och in i via hela familjen, släkten. Då på den tiden S var som de skulle, går inte att jämföra med de maktmänniskor som fladdrar runt i sossarnas ”makten framför allt,” i nutid.

En stor förebild för min son, och nu se morbror så nedbruten, att känna hur tiden i någons liv, så synligt rinner bort.

Hela helgen var så skön med mina kära, småungars besök i stugan, ut och in, prata, berätta och nu har snart tre bestämt att hon älkar famom och vill vara själv med mig. Det är en befrielse att hon har kommit ut ur sitt blyga skal, hon är så väldigt efterlängtad.

Sjutton jag mår så själsligt bra, visst blev det en panikunge med lite tappat blodtryck och hjärtklappning, när jag fixade tårtan på lördagen. Ett lager med mosade päron blandat med vispad grädde och florsocker, ännu ett lager med grädde och vaniljkräm, allt mellan chokladbottnar. Marsipanlock över hela härligheten och sen smält choklad över marsipanen, avslut med hackade rostade hasselnötter. Men ni vet, värme och stress, då klipper tryckskrället gärna till.

Jag ropade på både svärdottern och maken kom och hjälp mig. Märkligt att jag har blivit så duktig, att jag ber om hjälp, men då hade jag suttit en stund och kämpat, rest mig upp igen och försökt att fortsätta med tårtan, men fick sätta mig igen. Så maken kom, la på locket och hackade nötterna så var det bara för mig att smälta chokladen och hälla på nötterna.

Just nu känner jag mig sur på mig själv, har landat mellan två stolar och kan inte stå fast vid vilken stol jag ska sitta på, + nästan 2 kilo och jag borde så mycket, hämta upp tappad ork, lust att verkligen ta tag i mig själv. Men vill mest bara flyta runt, äta lite brieost, ta mer smör på mackan … blir inte bra alls.

Orm för tusan, spring!

C2784247-FF99-49E5-9D2C-D13E1DD1CF2FDetta hände i fredags

Kommer då äntligen ut på landet, släpar kassar in i huset, rundar in i köket och där ligger ormen Orm!
Jäklar så rädd jag blev, kastar kassar vilt och skriker rakt ut! Sen kommer maken och han börjar skratta, han ska ta den, men jag är ännu så inne i Farlig Orm att jag säger ”Nej, rör den inte, ta sopborsten”!
Hjärtklappning och Stort adrenalinpåslag

Fattar att det är den förbenade Sonen med sina söner som har lagt den där, jädrans plastorm och jädrans unge. Ringer upp honom och han skrattar ihjäl sig i luren, han har väntat sedan förra söndagen på detta.

Nu får jag fundera ut en hämnd framöver. Grrrrrrr!

Någons död rör upp tankar och känslor

Igår dog en man vi umgicks med under de där åren barnen växte upp, han var gift och hade barn i vår dotters ålder. Så mycket kul vi hade tillsammans, vi åt väldigt gott, fikade, spelade massor av spel och löste världsproblem över köksbordet. Hon och jag är ännu goda vänner, fast paret skiljde sig för många år sedan.

Jag hade inte sett honom på lång tid, när vi hittar varandra i Icas gångar. Stort överviktig, satt han på en scooter och såg väl inte så där jättefrisk ut, men vi pratade på som förr, konstaterade att det var länge sedan vi sågs. Slängde käft och skrattade på det vis vi alltid har gjort. Att jag nyss blev pensionär och han som några år äldre hunnit träna en hel del som tidsmiljonär.

Idag är jag tacksam och glad att vi fick det där sista mötet, känns som något som ofta händer mig, att få ett sista oplanerat möte. I vintras dog ännu en manlig vän, även honom mötte vi och pratade om cancern och jag fick krama om, ta del och sa till maken, det där var nog sista gången vi såg honom. Även han en gourmand som lagade mat med skicklighet, trevlig som bara den att umgås med honom och hans fru. Frun som har haft T och nu även de två yngsta av sonens barn, som dagbarn. Vi är så insnärjda i varandra, vi som lärde känna varandra de där fantastiska åren när vi fick våra barn.

Så många som har dött genom åren, olika människor som jag har umgåtts med på olika vis. De har alla lämnat spår i mig, varje gång någon dör, slås jag av förgängligheten i våra liv och att man aldrig vet, när det plötsligt saknas någon, i det här, mitt närmaste känslomässiga kollektiv, alla grannar har varit genom åren. Grannar som oss, fick barn och kämpade för att få ihop tillvaron. Vi delade varandras liv, på närmast Bullerbyaktigt vis, vi mammor och alla barn, den sista generationen som var hemma med sina ungar. Vi var ett stort gäng på gården och delade våra liv på många vis.

Där fanns alla sorters kärringar, städkärringar, vi var tre,  bakkärringar, vi var två, skvallerkärringar, gladkärringar, mutterkärringar, vet bäst kärringar, tar hand om allt kärringar, allt fanns där, omväxling förnöjer. Men idag ekar tystnaden på de lekplatser byggda enligt fastställda EU-normer. Det var inte en tyst stund då, när vi var i den åldern att vi dagar i enda var ute med ungarna, året runt.

Jag ska tända ett ljus för Stefan ikväll, mitt sätt att säga tack och hej.

Håller med dig Bergalott man blir överrumplad av innebörden av åldrandet på många vis, det jag skrev om nyss är väl det tydligaste. De som gått/dött, välj det ord som passar dig bäst, de påminner mig om min ålder, då de blir fler och fler som lämnar. Stunden, jag får höra om någon som gått, stannar det mesta upp några sekunder i mig, jag glömmer först bort att andas, sen det tunga stråket, tankarna om allt som varit. Sorg, men ibland tacksamhet att den som dött, fick lämna smärta och elände, fri helt enkelt.

 

Va, pensionär jag?

Idag ska jag skriva och berätta att förmiddagen är så lagom något bara kan bli. Det drar lite lagom svalt från vädringsfönstret och måsar samlade i trupp skrattar under sin glidande tillvaro, ljudet svävar in och fyller mig med glädje. Molnen är både vita och grå, belysta av sol, lika vackra som alltid.

Denna dag tar jag mig själv i nacken, nu ska det svåra ske, det som har lämnat breda ångestspår, sedan vi kom hem från landet. Jag brukar säga, ”gör det du är mest rädd för direkt, bara hoppa ut.” Så tog jag ett lätt steg upp på vågen, var så rädd att kilona hade ökats på under semester och så hade jag minskat 4 hg sedan sista gången jag vägde mig i juni.

Om ni bara kunde fatta hur lättad och glad jag blev, ni vet när känslan ”det är inte sant” bara hoppade på en, klänger sig fast under tiden jag rusigt skjuter tillbaka vågen och går ut ur badrummet.
Nu ska jag med gott samvete äta frukost. ”Inte klokt helt enkelt känslan.”

~~~~~~~~ minus 10 kg ~~~~~~~~ Jippi!

I början på veckan var jag iväg och tog alla blodprov som alltid, var tredje månad. På väg ner till bussen slank jag in till en frissör och bad om tvätt och klipp. En tyst men trevlig man, tog hand om mig och jobbade på, resultatet var jag nöjd med. När jag kommer till kassan så tar en kollega över och jag väntar med kortet redo. Får mitt kvitto, tackar och åker hem.

Sen igår får jag upp kvittot ur plånboken, där står; Klippning inkl tvätt dampensionär65+
Men va!!! Jag sa inte att jag var pensionär, sånt har jag inte lärt mig än och jag hade inte rullatorn med mig.
Det var en lustig känsla, inget fel på den alls, bara jag som kände mig så häpen, så nu syns det att jag är pensionär. Jag som tittar på andra bekanta ute och tänker att åren har gått, men gällde det även mig? Hahaha!

ikväll sticker vi till Paradiset igen, men denna gång gör vi det bara för tomaternas skull. Har vi nu planterat tre små plantor, som nu är stora tomatplantor, så måste vi både vattna och skörda. Egentligen vill jag fortsätta vara hemma i stan, finns en del att böka med här också.

Men nu en hög KNALL åska och regnar gör det. Jösses så åskan kan skrämmas. Helt underbart med regnet.

Ha det nu fint i helgen! Ta fram stövlar och regnrocken, nu kommer det skvala rejält, hoppas jag.

Det luddiga vita har grånat

Känner mig som ett barn som väntar på tomten, den förlösande stunden när regnet äntligen kommer, har inte kommit, hittills inte en droppe, bara sol och vita luddiga sommarmoln.     … Nu har det kommit mörka moln … Jippi!

Jag njuter denna första ensamma vecka, efter fem veckors semester, disträ har fått en ny innebörd för mig. Jag börjar och slutar mest hela tiden med ”att göra saker” men blir liksom aldrig klar.

En hög med tidningar om LCHF utrensad då tänkte jag, vem känner jag som skulle bli glad för dessa? Idag skrev Lotta om sin omstart med LCHF och jag om min VK, Aftonbladets Viktklubb. Så nu löste sig den tidningshögen, den går till dig Lotta. jag bara älskar att få tidningar och så klart att ge mina egna vidare. Förr, då var vi ett gäng här i området som släpade/bytte tidningar med varandra. Precis lika kul som alla andra saker vi bytte med varandra, gardiner jag tröttnat på, barnkläder, vuxenkläder, sängar till ungarna, vi släpade våra prylar fram och tillbaka. Den tiden kämpa och stök, var själva höjdpunkten på livet, inte fattade jag det då. Sån tur att vi har fått barnbarn så jag bara kan njuta, slippa stöket och kämpandet att få ihop tillvaron.

Till och med skrivandet blir stört av mitt ofokuserade sinne, under tiden dessa rader skrivs, reser jag mig, lägger LCHF tidningarna i en kasse, maken ringer, tycker mig höra åska, tittar länge på grävskopan som liksom äter sig in i cisternen som låter som åska över vattnet, eller är det åska? Kaffe, måste ha en kopp java mitt i allt, dagens intag 500 kalorier är en av de där 5:2 dagarna, en slags fasta. Min frukost/lunch bestod av 1 sardin i tomatsås, 2 kokta ägg, en nästan genomskinligt tunn brödskiva, av mitt igår bakade surdegsbröd med mjukost, mjukosten som jag bara visade för den där flortunna skivan.

Vill man bli fin, får man lida pin, sa mamma under uppväxten, när jag skulle sova med papiljotter i hela skallen och klagade på att det gjorde ont. Funderar över om män någonsin har lidit pin så mycket som vi flickor, kvinnor gjort genom tiderna?

Jag tycker synd om flickor som växer upp nu i fläskläppade eran med allt så långt från naturligt man kan komma. Snacket om att man duger som man är eller den vackra insidan som räknas, släng dig i väggen, förljugna ord. Varför skulle unga mitt i sin blomning behöva fläskläppar, botox, plastikbröst, nya skinkor, nya näsor, lösfransar långa nog att möta hårfästet, hårdsminkade dygnet runt. Nej, det är för sorgligt, så tror de att de är vackra. Undrar vad de ska ta till när de blir äldre, vill de se ut som många äldre opererade kvinnor och även män i och för sig nu för tiden gör?

Nu ringde fastighetsskötare, skulle komma och fixa en läckande kran i badrummet.

Så tjing tjong för idag!

Dessa ostyriga tankar

374489C9-D4DC-4B3A-8B9F-9C6D804CBFECÖppnar ett behagligt tvärdrag i huset och njuter av suset i mina älskade björkar, nu har vi verkligen hamnat i ett flow av 25 gradig sommar. Tänker på dottern med familj som semestrar i Frankrike, nästa vecka lär det bli galet varm där, inte vad jag önskar någon.

Igår åkte vi till Uppsala, mer känt som Muppsala för mig, då en vän boende där kallade staden för det, hon var galet trött på allt det som inte fungerade.

En strålande sommardag åker vi genom böljande landskap mot detta platta Uppsala vilket får mig att tänka på Skånes öppna vidder, men Skånes slättland är vackrare, oändligare känns det som när man kommer körande. Men den äldre delen av Uppsala med alla vackra hus, den gillar jag. Det småskaliga i en mindre stad känns alltid lockande. Men Uppsala har blivit ett riktigt, ursäkta uttrycket, ett riktigt rövhål med alla dessa invandrade gäng som terroriserar, skjuter, rånar, knarkar och förstör. Det har nyheterna upplyst mig om, så det är inget jag har hittat på.

Men vårt ärende denna gång var att köpa ett presentkort till min svärdotter som fyllde 30 i fredags, vilket de firade med vänner på båten till Åbo, en tur som blev väldigt trevlig fick jag höra. Vi firar henne och maken som fyller den 25 juli nästa vecka. Jag ska baka en tårta till kaffet och be sonen handla något till maken från mig, det går ju inte att handla något till maken här, svårt också med en som inget önskar.

Jag var så nöjd igår, IBS är inte att leka med och du kan ge dig sjutton på att eländet har förstört många trevliga utflykter genom åren. Att gå där i en affär och handla när magen börjar bråka gör att allt bara blir fel, plötsligt handlar allt bara om att hitta en toalett. Sen när jag tursamt har hittat en, så är kroppen som ett utskitet äpple och behöver lägga sig ner, hämta kraft igen. Då står jag där med matvagn att hämta upp, plocka ur och betala, packa ner i kassar och har mest lust att som ett barn bara ställa mig och gråta. Men igår hade jag lyxen att gå på toa hemma innan vi åkte och tog en tablett som lugnar ner, stannar upp om man har diarré. Hela resan utan ett gnäll från magen, ni kan inte ana hur trygg jag kände mig och lättad.

Han ska åka iväg och slå några bollar, det är så det låter när det är golf på gång och jag suckar av den efterlängtade njutningen att få vara själv en stund, efter tre veckors frotterande dygnet runt. Själv är en dyrgrip, när man bor i en liten stuga på landet, att vara i sina egna tankar, inte höra arbetande ljud från tomten, inget som kommer in och dricker vatten, pratar en stund. En lyx att få vara i sig själv ensam, samma lyx att ha någon att dela sitt liv med.

Jag brukar titta på honom på nätterna, han sover så gott fast lampan min lyser, jag har först ett lätt korsord som ska lösas, lätt? Man kan väl inte begära vad som helst vid småtimmarna på natten. Sen ska det läsas, tar några timmar för mig att somna. Men som sagt, det är då jag tittar på honom och känner kärlek och förundran över att det blev som det blev, med oss, med hela vårt liv. Han har vacker profil, en snygg man helt enkelt, vilket jag har fått höra genom åren.

Tänk att jag ännu slås där på nätterna av att ”de tu skola bli ett” som prästen sa, att det skulle bli ett för livet äktenskap, för det vet man ju aldrig, hur det egentligen blir, när man står där som brud inför prästen. När jag tänker tillbaka på allt som har hänt genom åren, på allt jag minns och allt som bara glidit iväg i glömskans mörker. Så blir jag rädd, rädd att han ska glida ifrån mig, rädd att vakna en morgon och upptäcka att han bara har slutat finnas. Det var en vän till mig som upplevde det med sin fru, han vaknade och upptäckte att hon låg död bredvid honom, få berättelser har hemsökt mig så mycket som den.

Eller att han möter en ny kvinna och bara går sin väg, är det bara jag som tänker så? Känner man någonsin en annan människa?

Att bli övergiven, ensam kvar, oavsett orsak är inget jag vill uppleva. Jag vet att jag är kapabel att klara mig själv, den biten skrämmer mig inte. Men saknaden, tomheten, samtalen vi har, omsorg och det gemensamma livets alla delar.

Näää, nu släpper jag detta, det lever som ett eget liv om det får chansen.

Nu, ska jag njuta och bara vara.

 

 

kafferep

12820411-E3F2-4E28-AF0D-DD0B662F94A7
Min älskade mormor, morbror och jag själv

Min ”nya sida” är så ljus och känns lite tom, men jag vänjer mig nog. Tänk så nervös jag blir av att ändra här inne, inte får jag till det som jag har tänkt mig. Men får jag hatta lite fram och tillbaka, så kanske jag får till det som jag vill. Kommer ta tid med andra ord, tänk när det står att jag ska spara min ändring, men hittar ingen ”spara”. Sånt gör mig nervös och arg.

Idag kommer min morbror med fru på kaffebesök, jag ska baka en äppelpaj med äpplen, kanel och hackad Dajm, serveras med vaniljsås till kaffet. Denna gång vill min morbror gå in i gäststugan och titta hur det blev, vi ska sitta på den altanen.

Minns ni att han har en obotlig lungsjukdom och tar sig knappt fram med syrgas. Fyra steg och lång vila, så besöket är helt anpassat till hans möjlighet att orka gå. Bilen får köra upp och stanna så nära det bara går, några steg och upp på altan, usch det är så jobbigt att se någon bli så utpumpad, så svårt att syresätta sig.

Jag vet att det går mot slutet och det vill jag bara stänga av, tankarna kring det. Han är som en bror på många vis, han bodde ännu hemma hos mormor när jag föddes och bodde mitt första år med dem.

Min Facebookvän dog igår, som jag kände på mig. Efter så mycket smärta och elände känns det skönt att hon nu är fri. ❤

Fridens!

Allt saktar ner

3534BDC7-A019-40D6-88EC-48A5884BA6A4Gårdagens resa till vårdcentralen fick jag tursamt åka med en kompis som också skulle till VC samma tid, men på ett närliggande ställe. Så när vi var klara hämtade hon mig,  vi åkte till ett underbart fik, som jag bara har läst om. Där satt vi i Kaptenshusets trädgård i underbart sköna stolar med kuddar. Kaffe och prat gör gott för själen med blicken vilande ut i Kyrkviken.

Nu har jag fått ledigt från omläggningen av bölden till på måndag, måtte det bara vara helt ok då. Semestern börjar på måndag och jag har tänkt mig att göra annat än att vara på vårdcentralen varje dag. Dessutom ska T vara med oss hela veckan, vi har en del planerat, köpa en ny bärbar dator med ett löst riktigt tangentbord. Tänk så jag har saknat att kunna skriva med rätt fingersättning, det går ju så mycket snabbare, än denna hopplösa pekfingervals på paddan.

Sen har jag tänkt att gå på glassbar med T och maken, säkert ett besök på kulinariska McDonalds, så är det med barnbarn, då hamnar man på ställen, som inte ofta får besök. Sen ska maken och jag placera T framför en film och dra igång rensandet av mitt arbetsrum. Det har blivit som en hopplös rest från renoveringen, allt som packades ner i lådor står ännu kvar, där är dammigt och stökigt. Jag blir sjukt trött bara av att titta in i rummet, men nu jäklar får det vara nog. Jag har ringt till äldreboende som förr fick mina böcker, men de har startat ett samarbete med biblioteket och behöver inga nya böcker. Så det blir till att bära ner i soprummet, andra kan rota igenom och ta vad de vill ha, så blir det bara att kasta resten.

Maken suckade igår efter en titt på vädret framöver, två veckor mulet och fläckvis regn sa han, skönt sa jag. Tänk så olika vi vill ha väder, för mig är svensk sommar mellan 18-25 grader, varmare än det, är för äckligt att leva med. Arma människor i Europa, de lider nu och de äldre, sjuka har ett värre helvete än friska.

Denna semester ska efter passningen av T börjas med att inhandla T-bensstek, förklaring kommer. Förr som i uppväxten var min pappa en riktig gourmand, han älskade god mat, lagade lyxig fantastiskt god mat. På balkongen hade vi en elgrill och pappa grillade allt på den, favoritmat var just T-bensstek och vi kom fram till, att vi ska köpa det och grilla under semestern, jag har inte ätit en sån på mängder av år. En favorit på pappas grill var också njure och lever, smakade så galet gott, så inte var det bara möra biffar inte.

Minns när jag var njursviktig att jag aldrig var sugen på njure under den tiden, 🙂 sneglade hastigt till, om jag såg sånt i kyldisken på Ica. Men nu äter jag det gärna igen, fast det händer inte så ofta. Jag älskar grillad inälvsmat, men det gör inte maken, så det blir inte ofta.

Tänk så glad jag var över denna helt obokade vecka, innan veckan startade. Jag skulle passa på och dona med olika saker som behövs hanteras. Inte en tid att passa, morsning korsning! Så kom bölden som uppkäftigt startade hela min vecka. Nää, man vet banne mig aldrig hur något blir här i livet.

Nu ska jag skölja upp en halsduk jag har stickat åt dotterns snart 6-åriga dotter, hon önskar sig en sån i karamellfärger. Sen ska den nålas upp och sitta så tills den torkat så att den sträcks platt.

Friden

Inget sus och dus

3DFD47D0-AAAA-461B-B1B7-FEF97D9D1691Nationaldagen på min ära, firar jag med ett kaloriintag av 500 kcal. Ingen tårta, inget bubbel inget sus och dus.
Går man på 5:2 så gör man och jag släpar efter i viktnedgången sedan förra helgens väldiga lass av kalorier och bubbel.

Fick ett ryck efter duschen och rev ner duschdraperiet, samlade ihop matta och lite annat, här ska tvättas. Sen skulle jag duscha av och skura runt … det var då min kropp insåg att det är 30 grader i skuggan, vilket även känns här inne.

Lägg av sa kroppen och ja, jag la av. Slängde ut tvätthögen och fångade min gräsklippande slavs blick och pekade lite försiktigt på tvätthögen. Jojo, han svettades synligt och såg väl inte så där obotligt kär ut i mig just då.

Men nu tänkte jag mig en stunds frisk luft på altanen i skuggan så klart. Packade kallt vatten, korsord och stickning, satte mig i gungstolen och njöt i flera sekunde.
Så in i helvitti med mygg, helt galna måste de ju vara när de anfaller mig. Mitt blod är ju medicinförgiftat, av sånt ingen mänska vill ha i sin kropp.

Bättre fly än illa fäkta tänkte jag och tog mig in i stugan, satte på fläkten och klämde ner ändan i den av mig lätt nedsuttna soffan.

Nu snurrar tankarna, en maskin som lockar och suger i sig mygg, undrar om du min son kan köpa med dig en sån till pappas födelsedag. Klart jag betalar, det blir min present till honom, mig och er skunkar, stora som små. Igår kväll kom han farande in med reafart, så in i hoppsan med mygg och han är ju stora myggfavoriten, stackarn.

Kan ni tänka er att det inte fanns någon kompensation att hämta på Ica. Fast mannen från Gudruns gjorde sig besvär med att ringa, be om ursäkt, tala om att lastbilen gått sönder, men vi skulle ha en låda med olika varor att hämta till denna helg. Låter fint … men inbilla sig inte att jag inte kommer leta upp, ringa och ifrågasätta. Så onödigt och här har jag fantiserat sedan förra helgen, vad det kunde vara i lådan.

Nu ska jag sippa vidare på mitt kalla vatten med lime i och be för en normal svensk sommar, bevare mig väl om det blir som förra sommaren.

Trevlig Nationaldag önskar jag er alla!  

Fast jag gott kunde göra räven sällskap.

Raka rör med Björn Ranelid

Inlägg av Björn Ranelid på Facebook

Politiker är ansvariga för dödsfall, vanvård och personalbrist på svenska sjukhus.
Döden skjuter livet framför sig i barnvagn. Sanningen är ibland en fågel som sitter på människans axel och flyger i väg, om någon kommer alltför nära. När min själ är trött slår den sig ner på ett rosenblad för att vila. Den medicinen kan inte köpas på apotek.
En nations hälsa mäts inte främst i pengar och i nationalprodukten, utan i graden av hur sjukvården och skolväsendet mår. Sverige har lägst antal sjuksköterskor per invånare i Norden. Det är ett faktum som inga fuskande och lögnaktiga politiker i riksdagen och landstingen kan bestrida. Det är en skam för nationen och därtill oförlåtligt.
222 sjuksköterskor lämnade universitetssjukhuset i Umeå mellan maj 2016 och mars 2018. Det är stora pensionsavgångar i den yrkesgruppen i länet. Det är skadligt för människorna i regionen och fullkomligt oförsvarligt med tanke på att de avgörande skälen till bortfallet är de låga lönerna och de dåliga anställningsvillkoren.
Ett trettiotal anställda på Blekingesjukhuset i Karlskrona gick på måndagen ut i en protest mot den dåliga arbetsmiljön på sjukhuset. Ofta har sjuksköterskorna offrat sina lediga dagar för att täcka bristen på personal.
Vårdplatser stängs och operationsköerna är långa på många platser i Sverige. Mellan 35 000 och 45 000 sjuksköterskor behövs de närmaste tio åren och det har varit känt länge.
Det enda skälet till att många sjuksköterskor som bott och arbetat i Sverige sökte och tilldelades tjänster i Norge var att de fick högre löner i grannlandet. Det är de svenska politikernas, regeringens och landstingens fel. Lyssna inte på deras bortförklaringar om att den fackliga organisationen skall sköta den uppgiften.
Hemtjänsten är vår tids barmhärtiga samariter. De kommer som apostlar och tassar med bäcken, mat och blöjor till de gamlas och sjukas läger. Det krävs dock ett särskilt öga för att lägga märke till dem. De tillhör världens mest ringaktade och tystlåtna armé och de saknar generaler och överstar. De flesta av dem är kvinnor och de får aldrig stjärnor på sina bröst eller axlar. Ingen av dem står i givakt, men de lyder nästan alltid order.
Allting som förknippas med sjukvården i Sverige är långt viktigare än klimatfrågor och fossila bränslen just nu, i morgon och femtio år framåt i tiden, ty den berör varje enskild individ från födelsen till döden.
Ingen president i Amerikas Förenta Stater, ingen påve, ärkebiskop, miljardär eller statsminister kan svära sig fri från sjukdomar, olycksfall, ålderskrämpor och depressioner.
Den nionde maj i år inviger jag rikskonferensen för Sveriges skolsköterskor och det sker i Malmö. Dagen efter, den tionde maj, talar jag inför läkarstudenter på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Stefan Löfven och folkhälsoministern i regeringen saknar mod och intelligens för att framträda i sådana sammanhang. De hade bara upprepat floskler och gamla löften som de aldrig kommer att infria.
Jag står fri i tanke och ord och säger vad jag vill och jag behöver inte anpassa mig efter ett politiskt parti eller frukta popularitetsbarometrar i tidningarna och opinionsundersökningar.
Det behövs inte en minut av utredningar och inte en millimeter av en långbänk för att lösa problemen inom sjukvården. Det handlar enbart om löner och anställningsvillkor för sjuksköterskor, läkare, barnmorskor och undersköterskor. Det måste bli attraktivt och inte ett kall att utbilda sig och börja arbeta som sjuksköterska i Sverige.
En sjuksköterska som begår ett misstag när hon eller han skall dosera mediciner som injiceras måste alltid räkna rätt på mängder och mått. I det avseendet tolereras inga misstag. En felaktig diagnos som görs av en läkare eller en bristfällig och försumlig vård av en patient kan leda till döden eller livslånga men av olika slag.
Om en parkeringsvakt, städerska, golvläggare, snickare, murare, lärare, bankdirektör eller expedit i ett varuhus begår ett misstag så leder det inte till döden eller livshotande skador för de drabbade.
Jag anklagar Sveriges riksdag och alla politiker inom landstingen för att sakna handlingskraft att lösa de kroniska problemen inom sjukvården. De bör inte bara skämmas, utan ställas till ansvar inför folket.
Svenska politiker och sjukhusdirektörer beter sig som om de vore svagsinta när de skall hantera sjukvården och dess personal. Inför varje semestertid i Sverige de senaste femtio åren har de betett sig som om inga läkare eller sjuksköterskor har ledigt från arbetet i fyra eller fem sommarveckor.
Varje år hörs larmklockor och klagorop över att det saknas personal på sjukhusen inte endast under semestertiden utan under tolv månader. Allt fler människor i Sverige lever längre än till sjuttio eller åttio år. Det innebär att de i sinom tid kommer att behöva sjukvård i olika former.
När jag läser och hör att sjuksköterskor som tar uppdrag genom bemanningsföretag i norra Sverige kan få 90 000 kronor i månadslön medan deras systrar i andra delar av riket har en lön på cirka 30 000 kronor så utnämner jag det till en sjukdom i sig som inte kan botas med mediciner på burk eller flaska.
De närmaste trettio åren visar prognoser på att det behövs cirka 40 000 nyutbildade sjuksköterskor i Sverige. Om den hårda arbetsbelastningen och de oskäligt låga lönerna för den yrkesgruppen fortlever, så innebär det ett allvarligt nationellt trauma.
Även läkare som städslas genom bemanningsföretag erbjuds löner som är mellan 30 000 och 50 000 kronor högre än vad deras yrkeskolleger har på andra platser i riket. Det är förståeligt att de berörda läkarna lockas av lönerna, men systemet gagnar inte sjukvården i stort.
Många politiker i riksdag och landsting, de berörda statsråden och sjukhusdirektörerna är personer som saknar förmåga och vilja till att vara ärliga och i stånd att rannsaka sig själva. Hur står de ut med att svika Sveriges viktigaste yrkesgrupper, nämligen barnmorskor, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor år ut och år in?
De måste sakna en moralisk ryggrad, sunt förnuft och intelligens för att lösa problemen och att stå för sina handlingar. Alla medborgare i Sverige bör förstå att de nämnda yrkesgrupperna är viktigare för dem själva, deras barn, anhöriga, vänner och bekanta än alla andra befattningshavare i riket. Det är lätt att bevisa på ett rent objektivt sätt.
Det är inte statsministern, rikspolischefen, kungen, drottningen, överbefälhavaren, riksbankschefen eller den senaste Nobelpristagaren i medicin som förlöser barnen, opererar, ställer diagnoser på sjukdomar och vårdar individerna vid olycksfall och i livets slutskede. Nej, det är läkarna, sjuksköterskorna, barnmorskorna och undersköterskorna.
Politikerna skall inte bara stå vid skampålen. De skall stenas med ord tills de handlar rätt och tar sitt ansvar.
Björn Ranelid.

Ogräs

7397CEEB-B25D-4962-9C21-B01B5C21579B

Två under hakan och ett i mungipan, hårstrån som försöker växa vilt, så sjutton heller. Jag för en ojämn kamp med dessa tre envisa uslingar, tänk förr som i yngre, då hade strån vett att hålla sig undan. Nu smyger dessa inkräktare sakta men säkert fram tills jag plötsligt känner eller ser dem. Då far jag upp, tänkandes hur många som har sett dem och inget sagt.

Å andra sidan har jag med viss fascination sett tanters skäggstrån både i spridda skurar och som rena, krullande, vilda vassruggar, utan att säga ett ord. Men tänkt ”varför tar de inte bort dem”? Men nu har jag blivit så mycket klokare med åldern och fattar varför vissa tanter pryds av dessa fascinerande strån. Man har inte så stort fokus på sig själv, sitt ansikte som äldre, man ser sig själv i spegel, utan att se sig själv, eller åtminstone ser man tydligen inte skäggstrån. Antar att de inte syns, för de hör inte dit, det är mäns bekymmer inte kvinnors. 🙂

Det är då förstoringsglaset åker fram och jag befinner mig då plötsligt i ett helt nytt landskap. Tro fan att alla dessa gropar, synliga röda ådror, fnas och annat oidentifierat nästan skrämmer slag på mig. Å fy för den lede så jag ser ut, ålderdomen blir mer påtaglig och precis när jag nästan suckar depressivt vänder jag på spegeln och blir mitt vanliga jag.

Här händer allt och inte ett skvatt, ringde min vc läkare i måndags kl 08.00 ska bli uppringd om fem minuter. Sitter ännu och väntar efter två timmar …

Ringer syrran som meddelar att min läkare gjort fel, hon skulle stängt av tidsbokningen då hon skulle på annat, men glömde bort det. Läkaren skulle ringa upp igår eller idag, har ännu inget hört. Jag börjar känna mig trött på att inte få tag på henne, men fattar ju också att vara chef för vårdcentralen och samtidigt försöka vara allmänläkare några dagar i veckan inte alltid fungerar som önskar. Själv tror jag att hon håller på att gå in i väggen …

Imorgon fotvård, så skönt att bli fin inför våre … vintern … våren, tja vad det nu blir framöver.

Sen på torsdag kommer mitt nya städbolag och provstädar, tänk att få fint var fjortonde dag, nybäddat och städat så himmelskt skönt. Här ser ännu lite avskalat och rörigt ut, tavlor ska upp på väggarna, men var är vi inte säkra på ännu. De förbaskade lådorna står ännu travade, garntjater håller i sig, men det börjar ordna sig.

Men samtidigt med provstädningen ska en kompis komma och det måste jag avstyra. Så tråkigt, får leta nytt datum att träffas.

Nu måste jag sätta fart, nåja snigla igång.

Fridens