Idag hasade jag runt extra länge i nattlinnet bara för att jag kan. Tvättar och donar lite, då ringer dottern och undrar om jag vet vad det är för dag idag? Hon hade nyss pratat med pappa!

Nää, aldrig får vi ordning på bröllopsdagen, samtidigt är jag så lättad och glad över att maken och jag är så lika där. Jag får blommor från och till hela året runt, vi äter gott när det passar oss, också året runt. Han finns där när jag behöver honom och jag tror han känner att jag finns för honom, när så behövs. Om inte annat vet han alltid var jag är, hemma.  

Efter kontakt på mailen konstaterade vi att det får bli räkor, hovmästarsås och rostat bröd till middag. Synd, jag som har mycket rom i frysen, kunde ju tinat och serverat med rostat bröd, hackad lök och gräddfil, men det får väl bli någon annan gång.

Hemma igen efter en vecka på landet, underbart är kort sägs det ju och jag undrar varje gång vart sjutton dagarna tog vägen. Säger bara snöandet. Upplevde hur snön mjukt landade och rundade av allt i omgivningen, dämpar alla ljud och får mig att sväva invärtes. Det är så vackert och gnistrar oemotståndligt.

Minns barndomens kälkåkning i långabacken som gick mellan våra hus, hur alla äldre killar släpade kälkarna upp i kvällens mörker, upplyst endast av några gatlampor. Hur jag stod i snönfallet med tungan ut för att fånga en snöflinga. Betydligt bättre än när jag fastnade med tungan på målstolpen till killarnas hockeymål. Men i kälkbacken var de stora grabbarna så förtjusta i min lillasyster, hon fick åka med dem på deras kälkar.

Själv kände jag aldrig att jag hade någon som helst kontakt med dem, de stora. Var bara en av de där osynliga småjäntorna med för stora nya framtänder, pottklippt lugg och smal kropp.
Men det jag aldrig glömmer är spänningen att få vara ute i mörkret och åka tillsammans med det tillfälliga kollektiv vi bildade. Skratten och tjuten som ekade när vi for ner genom backen över parkeringen och vidare i nästa slänt som slutade på ängen. Stor och vacker Sätra äng som sträckte sig böljande ner mot Edsviken, i Danderyds kommun.

Nu har vi firat vår 41:a bröllopsdag med havskräftor och Budapestbakelse till kaffet. Tänk att vi alltid kommer in sent i handlingen, vi borde ju någon gång få ordning på det hela. Men å andra sidan löser det sig allt, till och med det år jag trodde jag var bröllopsdagen i spåret, bara det att jag ordnade allt till dagen före själva dagen. Så, nu struntar vi i det hela och snor ihop något snabbt som attan och njuter av det hela.

Fridens

Med nollans hastiga intrång i vädervärlden krympte mina fina höga ”snövallar” på altanräcket och träden blev sorgset nakna igen, när snön föll av. Men nu fryser det på och vi kan se fram emot rena iskanan imorgon.

Samlade ihop soppåsen och gjorde samtidigt iordning lite påfyllning till koltrasten och de andra som pickar på marken, äpple, bröd och jordgubbar, låter ju inte klokt. Men jag har ätit färska jordgubbar varje dag sedan i fredags, det var många gubbar i kartongen vi köpte, så jag delar med mig av de sista. Med soporna i näven traskade jag till soptunnan och mot mig kommer en ettårig strävhårig dvärgtax skuttande. Matte stod på vägen och jag blev så lycklig över att bli varvad om och om igen av den lilla med krut i benen. Trevligt också att prata med en ny granne, fast hon bor längre bort ifrån oss. Så här på landet, vet jag, att hon vet mer om mig, än jag om henne, hon är granne med ”han med grävmaskinen”. Som säkert har berättat om oss, hon sa grävarns namn, för att jag skulle förstå vem hon bodde granne med. 🙂

Skillnaden mellan att bo i stan och på landet har drabbat mig med en ny insikt. Nyfikenheten på vad som händer utanför fönstret är bra mycket större här än i stan. Tro sjutton det, kommer det en bil, sopbil, snöplog om dagen, så bara måste jag hålla koll, titta ut.

Klart här pratas mer om vad grannen gör eller inte gör.

Va, åkte de hem nu?

Oj, har de hela släkten på besök!

Titta nu är hunden lös igen och rusar mot barnbarnet, hur svårt ska det va?

Konstigt att de inte är rädda om sina saker, allt står ute året om, den där tygstolen är hemskt solblekt, kommer brista när de sätter sig i den.

Vattenbrist, nämen inte tappar de väl upp sin pool?

Festligt när han på sommaren går till postlådan nyvaken i kalsonger och öppen morgonrock. Sån gör bara sommargäster.

Se där, tankar som vi 08 har när vi är på landet.

I stan är det så mycket bilar och folk hela tiden att det inte är mycket som fastnar, hjärnan blir som belagd av tefon, det mesta rinner bara av. Säkert skvallras det lika mycket om andra, bara jag som inte umgås med folk som förr, som inget vet eller hör. Lika skönt är det.

Nu tar skymningen dagen och jag har inte fått besök idag heller av elektrikern. I helgen gjorde jag något jag aldrig har gjort tidigare, jag letade gardintyg på nätet, en firma hade otroliga mängder tyg och så syr de upp gardiner. Jag letade och letade, tog timmar, sen slog jag till och beställde tre kappor. En till fönstret där gardinkappan brann upp och så till långa, dubbla fönstret, samma tyg. Så skönt, kommer på posten om några dagar. Jag ska försöka komma ihåg att fota, så ni får se.

Det här att komma ihåg, hrmf … sånt jag sa och självklart gjorde förr, fastnar ofta som ord som rann ur munnen, utan kontakt med minnet. Jo, jag ska fota, skicka, fixa, hämta, dona, vara snäll, ställa upp osv. Men minnet ställer banne mig inte upp, ibland lägger jag fram saker, som jag ska ge till någon nästa gång vi ses. Nog sjutton ligger det kvar där, oavsett om jag besöker personen eller den besöker mig.

Det här med lunch och middag blir det ingen ordning på när jag är ensam, konstaterade lättat att middagen blir avancerad ikväll, kokt korv, korvbröd och räksallad. Jag har riktigt god råkost sedan gårdagens middag med balsamico med mangosmak, kanske kan jag toppa korven med lite fibrer? Då blir det avancerat.

Fridens på er alla!

 

 

Denna lite frostiga dag tänker jag mycket på det här med nyår. Personligen har jag aldrig gillat nyår, en kväll folk dricker för mycket och så alla de här förbannade fyrverkerierna. När andra ylar av lycka med sina champagneglas i näven vid tolvsnåret, så invaderas jag av tunga känslor.

Ännu ett år av ens liv har gått och ett nytt börjar. Jag vet inte varför jag alltid haft mest lust att gråta?

Året som gick rent personligt har varit fullt av envisa tag, där jag har genomfört det mesta jag har tänkt mig, men priset har ibland varit för högt. Jag är trött på ofriheten att inte kunna göra som jag vill, när jag vill. Trött på att inte veta hur jag kommer må dag för dag, rädslan att boka in kommande möten som inte blir av. För att inte tala om inbjudan till nya bekanta som förväntar sig inbjudan i retur.

Minns ett sånt där returmöte där jag skulle bjuda på landgång och kaffe, kroppen skakade av stressen och jag orkade inte stå och göra landgångarna, utan fick sitta vid bordet och tårarna föll. När sen besöket kom så var jag så väck att jag inte minns ett dugg från kvällen, men de upplevde det nog inte så, jag har blivit fena på att dölja mitt tillstånd. Inget skryt bara en sjuk detalj om det hela.

Detta knöliga liv, och efter avd depression och trötthet kommer jag till kärlek.

För den finns ju där varje dag, på något vis, från de närmaste i familjen och mina vänner. Jag känner mig väldigt uppskattad, får man känna så? Får man ens tänka så om sig själv i detta märkliga land? Om jag skriver att jag ofta känner mig nöjd med mig själv, vad utlöser det för reaktioner hos er? Att jag är självgod, självupptagen, egoistisk, slår Jante till med klubban eller yxan rent av. Kokar blodet hos er och avsmaken tränger på som en äkta svensk sur uppstötning?

Ja, jag tänker högt när jag skriver, precis som jag gör när ungarna mina beter sig och jag blir arg och ledsen, eller mamma som i sin tilltagande senilitet gör livet påfrestande för mig. Samtidigt som jag inte orkar med det jag vill med henne, men gör så gott jag kan, med makens hjälp. Den där öppenheten kan göra en löjlig att läsa, svaghet, ligger inte på människans topplista över godkända sidor. Andras förakt väntar bakom knuten.

Den där sidan hos mig har jag kämpat med, uppvuxen med både mormor och mamma som var extremt misstänksamma om folks egentliga orsaker till sitt handlande, gav de något, undrades det över vad de förväntade i gentjänst. Inte fick man berätta om personliga saker heller, andra hade inte med det att göra, oavsett vad det var.

Så föds ju jag, en tvärtom person, rak, glad och öppen. Jo, jag fick mycket på skallen hela min uppväxt. Den sista spiken i den kistan var, när jag besöker min mamma med min förstfödda dotter. Jag är så lycklig och stolt, en vännina till mamma var också på besök och jag visar upp dottern och säger att ”hon är det finaste som finns i hela världen”. Men se så fick jag inte säga, skryta när den där vännen till mamma var där. När jag tidigare under graviditeten var glad över just graviditeten tryckte pappa ner mig med att säga ”du är inte den första kvinnan som ska föda barn”, asså, det var inget att snacka om, låssas om överhuvudtaget och då hade jag verkligen ingen sån pratkontakt med honom. Så jag antar att det var ord som kom från mamma från början.

Men mitt första år hos min mormor låg alltid i mig som en trygghet att vara älskad för den jag var och så var vår kontakt tills hon dog. Andras gillande av mig som person, har alltid betytt mycket för mig och tursamt att jag har så lätt att skapa kontakt med andra, hur som helst, när som helst. Utan dessa viktiga bitar i min personlighet under uppväxten, skulle jag nog inte blivit en svag/stark person. Jo, för mig är svag lika viktig som stark i en person.

Har ni någonsin tänkt på hur den här Jante har styrt oss genom tiden? Men nu håller det på att slå över i motsatsen, folk både/mest yngre och äldre är så otroligt utagerande med sin förträfflighet, alla visar upp sig på ett vis som för min generation är helt galet självupptaget. Tittar på Pernilla Wahlgrens TV serie med dottern och resten av familjen, de är bara en i högen av alla egocentriskt självupptagna. Personligheterna kan jag tycka om på olika vis, men svårt har jag med en så totalt obildad, okunnighet som de flesta av dem visar på. Tänker på alla unga som förblindat ska suga i sig all dumhet de bjuder på. Jag fattar inte hur de har lyckats bli så korkade på ren svenska?

Nu ska jag göra mig iordning, vi ska åka iväg och handla ingredienser till nyårssmörgåstårtan.

Önskar er Alla ett Gott Nytt År!

 

Tänkte baka lussebullar idag, men fick snopet konstatera att både jäst och russin var slut. Maken får köpa med sig på vägen hem, för imorgon kommer fönsterputsarna och då kommer det bli kallt här inne vilket inte jäsande deg gillar.

Jag känner mig enorm rik just nu, var ner till grovsoprummet och hittade massor av pocketböcker att ta med till sjukhuset korridorbibliotek. Jag har en misson med det här att släpa pocketböcker till sjukhuset. Dels tycker jag att idén är toppen, låt böcker läsas om och om igen och sen tillfredställelsen egot alltid får, när man hjälper andra.

En gång på mitt sista jobb sa en kollega ”men hur orkar du alltid tänka på andra, vara så generös?” Jag blev så förvånad över den kommentaren, för jag tänker inte på att hjälpa andra på det viset. Jag jobbade på dagvård dit ännu hemmaboende äldre, ensamma kom med färdtjänst 1-2 gånger i veckan för att få umgänge, äta frukost, lunch och kaffe, innan de åkte hem igen.

Allt jag tänkte på var att de skulle må bra hos oss, att de skulle få nya intryck varje gång och så missade kollegan, att man mår så himla bra av att inte bara tänka på sig själv. Hon var en sån som satte upp lappar där vi andra skulle skriva vår signatur när vi tvättade, vattnade blommorna, strök och liknande. Det var ju mig hon var ute efter, jag jobbade oftast heltid på timme. När det efter några månader oftast bara var min signatur, så försvann lappen. Var det någon som smet från jobbet, var rent av lat, så var det hon, kontrollanten.

Jag har en tavla med hela regentslängden  och nu menar jag hela, ner till den halte o lytte och allt de kallades för. En avlång inglasad tavla med tecknade kungliga figurer och den tog jag under armen och vinglade på cykeln över bron, blev ett riktigt vindfång, men lyckades ta mig till jobbet. Hängde upp tavlan så att det blev ett intressant ämne att prata om, många äldre har ju bra mycket bättre kunskap om kungar och hur det var förr än yngre. Där fick den hänga så länge jag jobbade där.

Sen funderade jag på korsord, bra träning för hjärnan, bad maken trycka upp ett DN korsord på ett stort hårdare papper som vi satte på en träställning liknande det barn har när de står och målar, sen satt våra gäster runt och kunde se och någon av oss som jobbade där skrev med blyerts, så det gick att sudda bort när allt var klar, återanvändning är bra.

Min make hade fått en bok om hela nittonhundratalet, år för år, månad för månad. Den var ju så spännande att läsa högt ur. Jag brukade sitta på en hög pall, de fick tala om vilket år och månad de var födda, sen läste jag högt om det. Så mycket prat det blev, minnen, skratt och diskussioner om när var hur.

Svårare än så behöver det inte vara, använd fantasin och lägg två strån i kors, så har man funnits för andra och själv haft väldigt kul under tiden.

Det bästa gjorde jag varje dag, bakade både fikabröd, matbröd och ibland kokade jag ok marmelad för diabetikerna. En van bakare snor ihop det på en timme och varje morgon när de kom i korridoren gissade det vad de skulle få till eftermiddagens kaffe. Finns bara glädje i att glädja andra, jag saknar den här delen av mitt liv, så mycket. Att inte orka som förr, orka göra sånt som känns så självklart inom mig, att ständigt hejda sig själv, för hur mår kroppen?

Men jag är tacksam över att jag har hunnit hjälpa så många människor på livets väg, både barn, jämnåriga och äldre. Det var detta livs tema och tacksammare tema får man nog leta efter.

Vi har nu flyttat soffan mot fönstret igen, så underbart att titta ut och se hela Stockholm med tinnar och torn, all rök som bolmar upp ur skorstenarna kalla dagar får mig osökt att tänka på Anders Fågelströms Barn av sin stad. En av våra absolut största författare, minns ni Henning? Jag älskade dessa böcker, läste dem i tonåren och hoppas jag kan få mina barbarn att läsa riktiga böcker av författare som har gåvan att förmedla levande porträtt av människor och deras tid på jorden.

Ännu en mission.

Punkt slut för idag.