Bättre sent än aldrig
Så här kan det också se ut i mitt liv, nybakt bröd med aprikoser i.
Det som jag har gjort mellan mina gnöliga inlägg visar jag här.
De ska en vän få nästa gång vi ses. Mina första avancerade vantar med massor av mönster, lite fel har jag gjort men jag tror hon kan leva med dem ändå.
Sen kan hjärtat få svälla … mina killar.
Önskar Er Alla en helg med kärlek och vila
I morse kl 07.00 när jag sov som skönast ringde telefonen. Glasmästaren ville komma om en halvtimme. Nä, aldrig sa jag som inte kunde tänka ett dugg så yrvaken som jag var. Klockan 9.30 lät som en tid jag kunde tänka mig, så nu håller de på och skräpar ner rejält, men en hel ruta och frisk luft blir det här hemma.
Idag åker maken till Finland och kommer tillbaka på torsdag efter jobbet, jag blir lite orolig för alla turer Watson behöver på ett dygn. Jag har varit riktigt klok och ställt in min träning idag, tänkte faktiskt på vad jag orkar i förväg inte bara konstatera att jag är ett utskitet äpple efteråt.
Hundfria tänker kanske inte på att de ska ut fyra gånger per dygn, för mig är det en belastning. Det passar mig att maken går ut före han åker till sitt jobb, sen är det min tur till lunch, maken tar ut honom när han kommer från jobbet och så sista kissen för natten vid 22-23 tiden. Men att vara lite för sig själv är aldrig helt fel oavsett turerna med Watson.
Tog sista brödskivan till frukost insåg att jag skulle behöva baka ett bröd och tog fram en helt ny påse med grahamsmjöl. Snopen blev jag när jag öppnade och hittade spindel delar plus nät över det hela. Bläk så äckligt, ringde till mjölbolaget som självklart sa att det kan bli så där ibland, vilket jag har förståelse för. De skickar lite kompensation till mig så jag kan köpa nytt mjöl. I mina skåp finns det flera mjölsorter så jag har redan bakat ut ett med vetemjöl special och lite råg, slängde i en näve med valnötter.
Nu trampar Watson runt så det är dags att ge sig ut en sväng.
Ännu en sån där dag jag på många vis kan vara utan. Det började igår med att jag under vår tur runt i en galleria blev så svettig att det rann efter ryggen på mig, jag fattar inte det där med svett, har aldrig varit sån att jag har svettats lätt.
Blev yr i bollen och trodde ett tag att jag skulle svimma, men det gjorde jag inte alls. Så vaknar jag även idag till en sån där svag dag när jag är mer yr än bekvämt och svetten hemsöker mina armhålor å de grövsta och jag tappar sugen.
Jag vill inte hålla på så här längre jag vill vara pigg och frisk mest hela tiden. Förkylningen har gått in för landning i mina bihålor och börjar oroa mig, jag pumpar på med nässpray, har den där otäckingen med menthol i som rensar rören så att jag tror att det blir en öppen kanal genom hela hjärnan. Som om inte det räcker tar jag också cortisonspray morgon och kväll.
Började igår med ett surdegsbröd som idag inte alls blev som jag ville, typiskt när man inte mår bra att man inte kan baka. Tror ni inte att jag även igår när vi kom hem envisades med att sätta en deg som skulle bli Rimbobullar. Dessa bullar är lätta att göra och kalljäses för sig själva i två timmar efter att de hade sporrats ut i fyrkanter som jag fyllde med en blandning av smör/socker och vanilj för att sen dra snibbarna ihop på mitten. Lätt som en plätt men upptäckte att jag inte hade vanlig jäst hemma utan tog torrjäst, det blev inte bra och sen glömde jag att pensla dem med uppvispad ägg, så de ser torra och färglösa ut ungefär som jag känner mig. 😦
Imorgon ska jag träna igen och nu gnager samma oro i mig som inför förra träningen att jag inte ska orka ta mig dit, men så klart jag ska säger ju den lilla pigga jäkeln 🙄 som sitter på min högra axel, men på den vänstra sitter oroaren och gnäller om att jag ska ta det lugnt blir frisk från förkylningen, inte bli kall, överansträngd och en massa jada jada …
Jag vet ju vem som brukar vinna fajten inte är det gnällspiken inte, bara i nödfall.
Idag har jag haft två tillfällen att känna mig glad, dels när dottern tittade in för att slänga i en tvätt i tvättmaskinen, de har en trasig maskin i sin tvättstuga som gör att det blir svårt att få en tvättid. Vi tittade på en CD-skiva från vårt eget liv tillsammans. Vi firade jul hos mamma 2003 och sen fick vi skratta på party som dottern och fd killen hade tillsammans på deras 25 års dag.
Som om inte det räckte så dök sonen upp glad i hågen av att ha fått tillbaka sin bil från jobbet. Imorgon är det slut på hans halvårsledighet som pappa. Det gick bra för marsipangrisen på inskolningen och det var skönt att höra. Jag köpte igår rediga regnvantar till lille grisen för denna vår kommer att bli så blöt, så blöt för de med barn och hundar som ska luftas ute titt som tätt. Hörde att de ska köpa regnrock och galonbyxor till honom, så vantarna köpte jag på Polarn o Pyret. Där kommer jag nog att fortsätta titta in varje gång jag kommer i närheten. De hade super läckra klänningar … lille Tim var glad du att jag inte köpte en sån till dig av bara farten. Nästan så jag önskade att du var flicka … förlåter du farmor, hon har fått fnatt? En härlig t-shirt med turkosa bussar köpte jag till dig men den får du nästa helg när vi kommer för att gratta din pappa.
Nu ska jag sätta mig i soffan och försöka tänka bort yrseln, bihålorna och känslan av att inte må riktigt bra. Ska nog göra ett seriöst försök att lägga mig tidigt, försöka sa jag. 😀
Han har roat många vuxna och barn som vi har mött på promenad. Här blundar han nästan men ute ser han varje förrymd napp. När vi kommer hem så får jag lura av honom nappen med hundgodis. Känner mig taskig när jag tar den för han är så kär i nappar.
Vi klev in på biblioteket mamma och jag sökandes efter jag vet inte vad? Långsamt går vi in i ett rum där det visar sig att jag har klassfest. Det var märkligt att alla hade samlats där utan att jag hade fått meddelande om det hela. Lite avvaktande gled jag runt i församlingen och såg då att de hade satt upp stora plakat på en vägg där de hade skrivit ner saker de var mest nöjda med i sin skolgång. Jag såg mitt namn på en skylt, han L L ansåg att jag var en av dem som hade hjälpt honom både att studera och känna att han hörde till. På ett bord såg jag en stor härlig tårta med knallrött marsipanskal med texten ”Tråkigt att jag inte kan närvara” och så U W hans namn. Jag drogs hela tiden till tårtan och insåg att ingen åt av den, då tänkte jag; den tar jag hem om ingen vill ha den.
Långt borta hör jag korta pipanden och inser att det är min väckarklocka som försöker väcka mig. Åhh, så orättvist det var en dröm och jag som var så sugen på tårtan. Jag blir ju väckt varje morgon, måste gå upp och ta min medicin en viss tid.
Igår var vår dotter här, hon var utkastad hemifrån fästmannen hade en killkväll. Hon hade hört sig för tidigare om det var ok att hon tog ett skumbad hemma hos oss, självklart fick hon det hon har bara dusch hemma hos sig. När hon var klar fick jag fyra små flaskor med badskum, så idag har jag badat för första gången på säkert ett år.
Det var ljuvligt att ligga där och bara må bra …
Sen fick jag ett ryck och bakade ett grövre matbröd med russin i och vispade ihop nytt hemgjort bregott.
Så mycket mer lär det inte bli idag, det blir soffan och en film.
Efter en väldigt lång och seg natt slumrade jag till tidigt imorse för att snart väckas av maken. Dags att åka till Karolinska och ta blodprover igen …
Cortisonet speedar upp mig så jag inte kan somna, tog ändå två sömntabletter igår utan resultat, ni kan ju tänka er så påverkad man blir av de här doserna som ska tas två gånger per dygn.
Men jag känner mig rätt pigg ändå, har precis satt en deg till ett matbröd och för mig är det livet tillbaka. Ok, bakmaskinen sköter det mesta men det är en så skön seger för mig att kunna baka ett bröd.
Min hjärna började redan fundera ut allt min kropp ska få göra idag, men jag satte mig här och inser att jag får hejda mig. Jag ska bara baka ut brödet och sortera på mitt skrivbord idag, det är en enorm framgång bara att tänka tanken.
Helgen har varit ömsom vin ömsom vatten … jag har ont i såret så det räcker och blir över, tror att det är några klamrar som sticker mig och värker hela tiden, för större delen av såret har jag inget problem med, men så i ena ytterkanten håller smärtan mig igång. Jag har gått över till vanliga Alvedon för de starkare tabletterna mår jag inte så bra av.
Jag känner mig ännu rätt samlad mentalt och det passar mig bra nu, har väl gråtit så det räcker och blir över före själva operationen. Jag skrev mina testamenten till familjen och köpte en varsin glasängel som boar i en lite sidenkista med en vacker tänkvärd text i locket. Då var jag så skör och tankarna ville dras allt för mycket åt dödens håll. Men samtidigt tror jag att det gjorde mig gott att skriva till familjen både personligt och lite allmänt samtidigt som jag kunde krama ur mig de sista tårarna. Man vill ju inte bara gå utan att säga ett ord om man nu får en möjlighet att säga något till sina kära.
Min goa donator Rosita mår bra men har självklart ännu ont så uppsprättad som hon blev. Hon är ”igång” och jag är så glad för hennes del att det har gått så fint. I veckan ska min mamma och morbror bjuda ut henne på lunch, de är så enormt tacksamma mot henne och vill visa det på något vis. Jag blev väldigt rörd över att mamma och morbror vill bjuda ut Rosita, det känns i hjärtat på mig. Själv ska jag leta vackert smycket till systra mi på nätet, jag vill ge något speciellt, jag får ju inte vara i affärer så jag måste leta på netet.
Någon som har ett tips?
Här sitter jag och drömmer … på balkongen med nya IKEA katalogen i näven, jag har möblerat om och sålt halva hushållet. Nu skriver jag ner möbler och annat och fantiserar om allt vi ska göra iordning när jag blir frisk. Jag är så trött på att vänta vill börja nu, åka till möbelvaruhusen och handla stort. Men det gäller att hålla sig undan alla baciller så jag kommer inte så långt, det tråkiga är att jag även i höst som ny opererad kommer att vara känslig med nedsatt immunförsvar. Så det blir till att vänta ännu längre på att få det där stora frossar rycket i möbelhandling.
Jag sneglar mycket åt New England stilen men det tar ju sån tid att göra om ett rum totalt, man måste ju leta upp det man vill ha och IKEA är väl inte rätta stället att hitta sånt på. New England är så vackert men fruktansvärt opraktiskt tänker jag när jag tittar i unga föräldrars bloggar med den inredningen. Nu skulle jag kunna passa på och ha ett sånt där vackert opraktiskt hem men nej, nu har jag ju barnbarn som måste få röra sig och de små händerna kommer att vara lika grisiga som mina ungars händer var och så är det det här med Watson.
Inte tänker man på hur mycket skräp en hund drar in när man står där och suktar efter en valp, det kommer man på med tiden att hallen ofta ser ut som om det fortfarande bodde ett gäng växande barn här. Jag har en leklåda där han hämtar sina leksaker och ben som sen ligger utspridda över hela lägenheten. Han är kul för han vet vad han vill ha för sak, ligger den längst ner i lådan så tar han upp allt som är i vägen. När han blir lycklig så har han en pipsko och en pippi med pipljud som han alltid hämtar, till marsipangrisens stora fasa. Han gillar inte de där höga pipljuden och gråter så dant och munnen blir en fyrkant och jag tycker han är så himla gullig när han tjuter så där samtidigt som jag muttrar åt maken att ta bort de där förbaskade pipdjuren så barnet inte behöver bli rädd. Han är känslig för höga oväntade ljud, enligt mamman var även hon så som liten, ja, vad gör man barn är som de är.
Det tar sig sa mordbrännaren … nu har jag lyckats få in en bild i nya datan, det blir nog bra det här.
Nu planerar jag för en stor middag på lördag, det blir den sista middagen för familjen på ett tag så det gäller att passa på och ta i lite. Jag har en stor biff i frysen som jag tänkte marinera och helsteka sen ska jag nog köpa en lammstek som jag fyller med vitlök och rosmarin, så finns det två sorters kött att välja på. Jag ska göra en massa röror typ hummus och annat gott från det Libanesiska köket, man kan göra dem dagen före. Ett nybakta ljust bröd som man kan bryta och äta till rörorna, stor sallad med fetaost och soltorkade tomater i olja, lite skålar med oliver och annat plock. Små potatisar i ugnen med några halverade vitlökar som får hänga med i ugnsvärmen på slutet. Så långt har jag kommit i tankarna, sen ska vi ha efterrätt och något till kaffet, fundera lite på en stor Palovamaräng med grädde och jordgubbar vi får väl se vad det blir till slut.
Nu börjar det dra ihop sig till middag, jag ska koka potatis och frukostkorv, till det en pepparrotssås med ny riven färsk pepparrot det är så gott.
Började igår med en surdegsblandning som nu har fått puttra hela natten i skafferiet, har nu satt en deg på jäsning av det hela. Själva jäsningen kommer att ta resten av dagen, så det är inte så mycket bök med det hela.
Igår blev vi barnvakter en stund till vår marsipangris, han var trött när han kom så vi satte oss skönt i soffan och gungade tills ögonen gick igen. Sen sov han gott i vagnen som vi dragit in i vardagsrummet. Trevligt att få sällskap av hans föräldrar lite senare med kaffet. Jag har mått skapligt nu ett tag och det är lite som högsta vinsten så länge det vara.
Det går upp och ner med orken mest hela tiden, man får en bra dag här och där för att sen gå ner för räkning och bara vilja sova. Jag ringde idag och fick provsvar, det ser ännu stabilt ut och jag blir glad över det. Ska jag klara mig fram tills jag får en njure så måste det vara stabilt.
Idag är jag stel i överryggen, som en krypande nackspärrskänsla … men det brukar gå över, jag får så där ibland.
Idag blir det nog inte så mycket sittande på balkongen, mycket moln. Ska snart gå ut och gå med Watson, tror det blir en sovasoffandag med avbrott för att vända på min jäsande deg då och då.
Tänkte på det vi pratade om igår, de nya mammorna. Varje generation har ju sina nymodigheter och sitt sätt att hantera tillvaron på och det är ju sånt som är tidens gång. Vi, den äldre generationen är ju betraktare av det hela ur ett annat perspektiv. Klart som Susanne skrev igår att alla föräldragenerationen har åsikter om de nya som växer upp om hur de beter sig.
Men tro inte ni att det har hänt något ”större” med de unga föräldrarna, de har tappat greppet om själva föräldrarollen. Från att ha varit en glädje med en del bekymmer på vägen så har det blivit mest problem och något som de mest verkar vilja smita ifrån. Generalisering är inte bra för klart att det finns föräldrar som är suveräna.
Holm ifrågasatte igår varför de har så bråttom? Jag ställer mig samma fråga och tänker på när jag själv äntligen blev mamma. Det var ju en njutning att få vara där i mitt eget hem och ta del av varje liten utveckling mina barn gjorde. Att tvingas ut och jobba var tvunget när de blev äldre, men inget jag hade någon större glädje över utan såg mest som ett sätt att få in pengar. För vilket jobb kan vara bättre än det att ta hand om sina barn? Ja, kanske är jag gammeldags, föråldrad rent av men jag känner ännu så starkt att det var det som hela mitt liv gick ut på. Allt annat är bara en piss i Nilen jämfört med kärleken till barnen och hemmet.
Det är väl vägen det handlar om inte målet, ni vet som man säger. Har ni inte upplevt att när ni äntligen har kommit i mål och gjort det där efterlängtade så kommer en tomhet ofta med en känsla av; var det inte mer än så här? Vi människor har behov av att inse att det är vägen det handlar om, hur vi tar oss till ett mål, då själva målet ofta lämnar ett, jaha inte mer med det.
Antar att det är samma sak när man får en kroppsdel, själva transplantationen är det högsta målet och först kommer euforin, oändlig lycka över att vara där, för att sen säkert som amen i kyrkan falla ihop i ett intet som ger en depressiv svallvåg. Man kan nog inse att det hänger ihop så här men igenom det hela ska man ändå, psyket hanterar saker på det viset.
Man kan vara som jag ha en positiv grundinställning att hela tiden falla tillbaka på, måste ju vara hopplöst att vara pessimist som hela tiden självförverkligar sina negativa förväntningar. Jag är naiv nog att tro att allt på något mirakulöst vis ändå kommer att gå bra och det tror jag också banar väg för lyckligare slut. Nu ska jag väl i sanningens namn erkänna att jag stundtals kämpar med mig själv för att vara positiv, men tror ändå att man har en grundinställning som man dras till.
Tankar styr det mesta hos oss och jag tror också att man kan programera om sig när så behövs, inte är det en lätt sak, men insikten av att man alltid tar sats i något negativt borde kunna få även en pessimist att omgruppera sig.
Nej, nu halkade jag inte på evighetstankar som jag inte har tid att rota mer i just nu, ska ut med Watson.
Jag är ju inte dummare än att jag försöker fånga en stund av tillvaron då och då.
Alla ni vänner som har hört av er, det värmer att läsa era hälsningar. Men det börjar bli trångt på hatthyllan, så jag kilar ner en stund.
Som ni väl förstod tog det stop i mig, jag har ägnat dagarna åt att gråta och sova. Nu verkar det som om tårarna har torkat för denna gång och jag bräckligare än vanligt försöker komma på benen igen.
Igår var jag till njurmottagningen och träffade en jättemysig rätt ung njurspecialist, henne ska jag göra allt för att få behålla. Hon är ju bara tillfällig tills den andra nya som jag aldrig mött blir frisk. Hon berättade om mina provsvar och jag upplevde för första gången på alla år på denna mottagning en läkare som var lik min husläkare.
En läkare som tillsammans med mig kom fram till vad som var bäst att göra medicinmässigt, jag gillar att känna att jag är vuxen och kan ta ansvar själv när det gäller min kropp. Det är ju ändå så att det är jag som sköter om den här kroppen år efter år. Det är jag som har sett till att jag har så pass stabila värden i den mån jag kan påverka det hela, min insats och läkarens recept på medikament. Man ska ju vara som ett team med sin läkare, men det har inte upplevt tidigare.
Jo, jag är sämre fast jag är stabil, det betyder att jag inte störtdyker utan långsamt får sämre värden. Nu funkar 8% av min njurfunktion, det är alltså inte konstigt att jag mår dåligt och inte orkar så mycket. Min läkare visste inte något om min väns provsvar, så jag vet ännu inte om det hela har gått till Huddinge. Jag försökte höra med min ssk, men hon visste som vanligt inget och det där handlar ju om det etiska, min syrra och läkare ska inte vara inblandad i min ev givares journal. På måndag är min vän hemma igen, hon får väl ringa då och höra om de har fått in alla provsvar och skickat iväg det hela. Det kan vara så att något prov får tas om, men det vet man ju inte nu.
Jag ska själv ringa min koordinator på Huddinge och tala om att jag är risig och att jag nu bara har 8% som fungerar så att de om nu min vän är ok för att få ge en njure, sätter fart och inte kör långbänk med att kalla oss till ett besök där allt bestäms.
Jag känner mig väldigt ynklig när det gäller den här biten, nu när det inte är långt kvar att få veta om hon får ge mig sin njure så gråter jag mest. Det är ju vägs ände fast det för de flesta blir början på något nytt. Jag vet inte hur det kommer att gå, det är ju många saker som ska fungera och jag väntar som vanligt.
Jag har idag träffat min goa husläkare, hon känns som en vän när vi ses. Hon ordnar tid hos en kurator att prata med som ska vara kanonbra. Jag behöver nog det nu, ösa ur mig och få lite stöd av någon utomstående.
Annars har jag inte gjort så mycket de här dagarna, mest ömkat mig själv och snutit upp en massa papper. Har haft svårt att skriva här för jag känner att det mest blir ynk och elände som kommer ur mig och jag vill inte att ni ska se mig bara som ett ynk. Det är ju inte jag, fast just nu är det ju så …
Nej, jag ger inte upp som några trott, men jag måste få lägga ner när det blir övermäktigt i känslolivet. Jag har skrivit blogg i dagboksform i många år nästan varje dag, så lite svackor får man nog räkna med.
Jag har mest sovit idag efter läkarebesöket, men ett ljust russinbröd med en klick surdeg i har jag iallafall bakat och middag blir väl som vanligt en köttbit. Men det blir makens besvär då jag inte orkar mer idag …
En mycket varm kram till ER ALLA och en trevlig helg önskar jag er.
Freeedag, alltid lite extra känsla i den dagen fast jag inte jobbar längre. Jag har idag inte sovit alls, tagit det väldigt lugnt. Bakade ett gott bröd till mina hundvakter som de ska få när de kommer med Watson. Sen när jag ändå var i farten så fick jag för mig att en äppelkaka aldrig är fel till kvällsfikat som numera mest är te för mig.
Jag har bakat i omgångar, läser slutet i en så himla bra deckare, den heter Dödens Kemi av Simon Beckett säkert den bästa deckare jag har läst på väldigt länge. Så mellan bakningarna har jag läst min bok, nu sitter jag här och spretar med fingrarna har precis lackat dem med lite svagt rosatonat lack.
Det är fredag och man får lov att göra sig lite vacker… funkar inte det kan jag väl kasta in äppelkakan, den gör garanterat maken glad.
Middag ska vi ha vaneätare som vi är, jag har som vanligt kött som ska stekas. Fredagar är vår köttmiddag och ikväll blir det entrecoté, ska göra en sallad med ugnsrostade tomater med lite saltflingor och balsamvinäger ovanpå halvorna. Till det ska jag skära mitt hembakta ljusa surdegsbröd som nu är två dagar gammalt i fyrkanter och steka i smör. Till det ska jag göra en sallad med fetaost och blanda ner i tomaterna och krutongerna, funderar på att skära lite kiwi i bitar och lägga ner. Det skulle vara kärnor från ett granatäpple, men jag orkar inte gå ner och handla, tänkte att kiwi är ju lite syrligt. Goda ostar köpte vi när vi handlade sist, jag längtar tills jag blir frisk igen för jag vill åka in till stan och gå i Hötorgshallen och köpa kött och ost. God lagrad ost får man inte var som helst, jag är väldigt svag för getost.
Min pappa var fena på ostar, vi hade ofta ostar som låg på elementet för att bättra på sig lite. Han gjorde fantastisk potkäs där han duttade med lite cognac eller vad det nu var för sprit han hällde i. Så jag är rätt bortskämd med väldigt god mat från min uppväxt. Fredagar var höjdaren där vi satt vid vackert dukat bord och njöt av maten. Både mamma och pappa var kanonbra på att laga mat och mamma hade ett intresse för rätter från andra länder och ville gärna servera lite olika saker. Det tackar jag henne för, barn som växer ska serveras olika smaker för att lära sig äta.
En skolkompis kom och ringde på dörren en vanlig vardag strax före middag. Hon drog sig hastigt undan när hon tittade ut i köket från hallen, frågade om vi skulle ha gäster? Nej, sa jag. Har ni alltid det så där fint när ni äter? Kanske var hon van vid att man ställde kastrullen rakt på bordet, vad vet jag? Det gör jag själv ibland men inte ofta.
Pyts så bra det där gick.. glömde bort krutongerna så de är inte gyllenbruna mer åt brända hållet till. Så där är det när man ska blogga och laga mat på samma gång.
Nu ska jag lägga mig en stund och läsa klart deckaren.. för en gångs skull så vet jag inte vem mördaren är, det tycker jag är bra jobbat av författaren.
Hörrni … trevlig helg på er alla!
Igår bakade maken och jag piroger med lammfärs. De blev så fina och smakade så gott, stoppade in en del i frysen kan vara bra att ha när det är bråttom med ett mål.
Sjutton att det ska vara så grått ute hela tiden, lite slöa flingor dansar långsamt ner mot marken, men inte blir det något snölager av det hela. När vi gick där Watson och jag så fick han syn på två schäferhundar och satte igång att morra och skälla. Jag pratade alvar med honom mellan fyra ögon, han drar ju omkull mig om det är som idag halt ute. Han blev påhoppad för många år sedan av en terverens de ser ut som långhåriga högbenta schäfrar, så allt som påminner om den hunden ska ju ha fan bara de visar sig.
Sen undrar ägare till större hundar varför de mindre skäller och håller på. Jo, det ska jag tala om att de med större hundar släpper ofta dem lösa för de har tydligen större behov av frihet än alla andra hundar. Vad som händer är att de flyger på de mindre som kommer kopplade och sen har man som hundägare till modell mindre hund en rädd hund. Tack alla hundägar med stora hundar som släpper sina lösa. Men klart att det finns massor av hundägare till modell stor hund som kopplar dem i området och inser att vi bor allt för många här för att ha hundar lösa.
Nu börjar det lukta limpa, jag blev så sugen på en vanligt limpa med lite sirap i, man kan ju inte vara nyttig jämt heller. Ikväll ska jag steka fläskkarré, göra champinjonsås och koka potatis till, så skönt när jag har enkel mat att laga. Jag sitter här och känner mig duktig, har inte bäddat sängen 😉 Tänk att det har tagit många år för mig att klara av att avstå från bäddningen, det sitter så inrotat i mig att man bäddar varje dag. Men vissa dagar nu när jag spar energi så skiter jag högtidligt i bäddandet. Låter som om jag äntligen har tagit mig till månen eller något sånt 🙂 Det är nog så det känns.
Ibland så har man ingen lust med ett ”nytt inlägg” jag har ju åratals inlägg som kunde gå i repris. ”Förr” så skrev jag mer omväxlande och till och med roligt vissa dagar. Men nu har jag fastnat i surdeg och kroppsligt förfall.
På tal om surdeg så jäser en deg, bröd måste man ju ha, det är så gott med marmelad och ost på till frukost.
Ja, surdeg .. jag har nog blivit en sån på sista tiden. Jag tänker ibland att jag ska strunta i att skriva … men det hjälper inte, jag skriver ändå. Så jag har inget val, men det har ni … strunta i att läsa om jag är tjatig.
Jag pratade med min ssk i veckan, frågade om jag hade fått en ny läkare. Det hade jag men hon var nu sjukskriven i sex veckor, så nu är jag utan läkare igen. Det samtalet var inte så uppiggande, jag blev rätt låg då jag känner mig som om ingen bryr sig. Min förra läkare mötte jag i slutet av december och jag får kanske möta en ny läkare i mars, inga provtagningar under tiden, det verkar som om de tycker att det är onödigt. Prov tog jag senast i samband med korstestet i början på januari.
Jag måste vara dum som jag vet inte vad, jag inbillade mig att besöken och provtagningarna var viktigare på slut kampen för att hänga med när kroppen börjar gunga i alla värden. För att inte tala om hur psyket gungar vilket gör att man är i mer behov än vanligt av att bara känna stöd från vården. Allt stöd jag får när jag ringer och är orolig är en frågan om jag känner mig dålig? Ops, glömde bort att jag väl anses frisk av dem, jag har undrar i flera år när man får känna sig dålig av att vara sjuk? Jag ger upp den där biten som jag trodde att sjukvården handlade om.
Förra helgen pratade jag med min donator och hon hade inte hört ett dugg sedan vi var där på korstest och det var en månad sedan, nu är det ännu längre tid som har gått. Inte en remiss hade hon fått, inte ett samtal om hur de prover hon tagit fallit ut. Det är så här man tar emot våra hjältar som vill ge en annan människa livet tillbaka. Hjälten som samtidigt kan spara 5 miljoner till samhället för sin insats. Man bevärdigar dem inte med ett samtal, ingen information och mitt i allt så är det upp till dem att ringa, trycka på, skälla och bete sig för att få ge sitt organ. Det är så makalöst att jag inte tror att det är sant, min ssk säger att det är hennes (donatorns) sak att ta reda på hur det går och se till att det händer något.
Undrar varför vården säger att det hela ska gå på 2 månader när det i verkligheten aldrig gör det. Många tar det ett år för oavsett vad donatorn vill, själva ”vården” säger att donatorn behöver tid och det kan nog vara sant ibland när allt kommer hastigt. Men har man som min ev donator väntat i säkert 6 år på att jag ska bli tillräckligt dåligt för att få igång en utredning som visar om hon är lämpligt för att få ge. Så är väl inte tid det första donatorn tänker att hon behöver. Nej, hon vill få det gjort.
Man blir skruttig av den här typen av sjukdom och inte blir det bättre av att jag aldrig kan känna att jag får en läkare som är där för mig. Man blir utlämnad när man är sjuk, utlämnad till andra. Jag som hatar att vara beroende, tänker att jag inte behöver träffa en läkare, räcker väl om de glor på prov resultatet det är väl ungefär så jag uppfattar mina läkarebesök på mottagningen. Kanske är jag orättvis och mest deprimerad, men med åren och alla konstiga turer så har jag blivit så här. Insett att man betyder inte ett skit i vården, möjligen en siffra som drar upp eller ner intäkterna för mottagningen.
Jag är ingen hopplös patient som ringer och gnäller och skäller om allt. Jag är glad att ha att göra med och vill oftast inte vara till besvär, är van att klara mig själv, sån har jag alltid varit och möter annan vård + personal där jag inte har problem överhuvudtaget. Så det är inte mig det är fel på mer än kroppsligen!
Vet ni ibland när jag skriver så tänker jag att klagar man för mycket om vården så kanske ni tror att jag är en sån där rättshaverist som alltid kommer på sne med andra. Men jag är verkligen inte sån i mitt sätt och känner mig liksom overklig i den här sitsen jag har hamnat i. Jag har insett att jag är i mer behov av omsorg än vad vården kan/vill ge och det har varit ett högt pris för mig rent personligt under den här resans gång.
Tänker ibland när jag pratar med min hund och han lägger huvudet på sne för att försöka förstå vad jag säger fast jag för honom pratar mest galimatias.
Så sitter jag och tala med vårdpersonal som sitter där med huvudet på sne och de förstår inte ett ord av mina behov.
Ännu en rullande natt, men denna gång var jag beredd på orolig sömn. Gick upp vid 3-tiden och bara njöt av det vackra månskenet. Läste en stund och somnade om..
Här är ett enkel surbröd som du kan pröva för att komma igång. Vi annat tillfälle kan du göra en riktig rågsurdeg och en vetesurdeg som du sen alltid har i kylskåpet, matar den varje vecka med lite nytt råg/vetemjöl och vatten så lever den vidare och är klart att använda när lusten att baka faller på. Läs allt jag skriver längre ner på en gång.
Surdegsbröd 1 st
Dag 1:
1 dl (60 gr) vetemjölspecial
4 msk vatten
Rör ihop i en glasburk. Låt surdegen jäsa i rumstemperatur, 20-25 grader i 8-12 timmar. Jag brukar låta det stå över natten.
Dag 2:
Blanda i en hushållsassistent på låg växel i 3 minuter: 3 dl vatten, 9 dl (550 gr) vetemjölspecial, 2,5 dl (150 gr) surdeg från dag 1.
Låt ståt i 20-30 minuter. Tillsätt 10 gr salt. Blanda på låg växel i 3 minuter sen kan du öka hastigheter i 5 minuter till degen blir slät.
Plasta in degen= sätt glad pack över bakskålen. Låt den jäsa ca 1 timme, vik ihop den, fortsätt jäsningen i 2 timmar till. Efter det kan du bulla upp degen. Den mår bra att jäsa i en brödkorg, eller under duk ytterligare ett par timmar.
Vänd slutligen brödet försiktigt ner på en plåt. Värm ugnen till 250 grader. Snitta brödet med en vass kniv eller rakblad. Spraya vatten efter att du har satt in brödet i ugnen.
Surdegsbröd skall bakas 30-45 minuter. Sänk värmen till 200 grader efter 5 minuter.
Man behöver ett slags rakblad för att inte pösa sönder brödet när man snittar det. Vill man så finns det att köpa, men man kan nog ta ett vanligt rakblad och dra med också. Själv ska jag handla en sånt där degsnittare så att det blir fint.
När du tar ur degen ur bakskålen så lägger du den på ett mjölat bord och plattar försiktigt ut degen till en fyrkan. Sen tar du ena halvan och lägger över halva degen och så slutligen den andra halvan över så att degen omlappar i mitten. Sen lägger du ner brödet i bakformen eller på plåten med den där kanten nedåt. Låt den sen jäsa igen några timmar.
Det viktigaste är att du har tid att låta degen jäsa länge, det är då smaken kommer fram i brödet.
Det här med att spraya vatten med blomvattnare när man sätter in brödet i ugnen gör att det får en knaprig yta. Har man ingen spray kan man ställa in en skål som tål värme med ett gäng isbitar i, ställ den på botten när du ställer in bröder har samma effekt.
Kram o lycka till
Här får man vara snabb som attan; Jag mår just nu bra! Har sovit väldigt många timmar inatt och idag, duschat, ätit frukost och kan ta hela världen i famn.
Måste ju bara passa på, dela med mig av undret att jag har en bra dag som omväxling till alla trötta eländiga dagar. Korken har flutit upp, jag har nästan fått snoken över vattenytan.
Här ska bakas 2 kilo nötbröd vars recept jag hittade i Aftonbladet i veckan. Sonen kommer snart och hämtar bilnycklarna, de ska åka till IKEA och sen hälsa på kompisar. Då tänkte jag att de skulle få en limpa av mig när de lämnar tillbaka bilnycklarna, så det gäller att sätta fart.
Blev så inspirerad av DN:mat idag, där lagade de olika saker som de sedan frös in för att lätt kunna bli middag vid annat tillfälle. De pratades om grönsakslådor som man kan få hemskickade och maken hade pratat med en arbetskompis på jobbet om att det finns köttlådor av samma slag. Tänk att dela en gris/ox/rådjur eller lamm med någon, då får man lite i frysen utan att det blir för dyrt. Just att man kan dela med något. Min första kommentar var; Men då måste du skaffa en liten frysbox till mig! Maken han skrattade så gott, för nu är vi inne på min favorit igen, önskning nr 1 en liten frysbox.
I hela mitt friska liv har jag lagat mat, bakat och konserverat. Det är att planera i stor skala har jag alltid gillat, tanken att frysen är full av möjligheter likaså kylskåp och skafferi. Jag vill känna inspiration och veta att det mesta finns hemma, det är bara att sätta fart. Nu för tiden är det ju inte mycket med den här farten, men lusten finns ju där och lurar så fort jag har en bättre dag.
Tänk om många av dagens unga föräldrar tog sig tid en par timmar varje söndag, och ställde sig och helstekte kyckling bröst i ugnen eller strimlade dem och stekte upp med salt och peppar. Eller stekte en rostbiff i ugnen som sen blir två måltider en annan kväll efter ett jobb. Man kan koka linser och kikärtor och sen frysa in i påsar som man gör platta, vilket gör att de tinar snabbt och man kan i ett huj fixa en bra middag när man kommer hem och är trött en vardag. Eller gör en fiskpaté som man sen skär i skivor och fryser , ta fram en dag och gör en sås med lite räkor och koka potatis till.
Fiskburgare gjorde jag ofta när barnen var små, vår vän var fiskare och när han hade sålt det mesta till restaurangerna i Stockholm så brukade jag få det som blev kvar, rätt små strömmingar som jag malde eller mixade med lite ägg och kryddor. Stekte och serverade som fiskburgare vilket ungarna älskade. Det som blir över fryser man till en annan middag.
När man har familj behöver man bakmaskin och i den häller man ner de ingredienser man behöver till det bröd familjen äter. Sånt gör man en vanlig kväll i veckan, bara se till att man har två rediga brödformar så löser sig brödproblemet. Det är inte jobbigt att planera för att både äta bättre och slippa känna sig stressad. Sen betyder ju inte det här att det enbart är mamma som ska sköta allt, jag tror att många män skulle gilla att baka matbröd om de bara fick lite hjälp att komma igång, inse att det inte är svårt alls. Om man lägger lite gnista på sånt här har man vunnit mycket mer än man fattar.
Mot brödbaket… OJJ OJJ Måste Gratta Klimakteriekärringen som fyller halvjämnt idag; GRATTIS min Goa Vän! Ska harkla upp mig och sjunga en snutt för dig!
Niklas Natt och Dag bloggar om kultur.
My life My show, My dog, Enjoy
HÄR SKAPAS SAMTIDENS SJÄLVFÖRSTÅELSE
Ôm ymse händelser i varda'n
Lär dig sy personligt och lekfullt
Lev och låt leva
- och livet går vidare
TJYVTJOCKT
Livet på landet
Aspergers syndrome, bipolarity, photography, art, poetry.
– med Sissella Helgesson
min vardag, en bråkdel av mitt liv
Livet i Thézan-les-Beziers, Languedoc, Södra Frankrike
Livet på Udden i text och bild
& bamse
Din syfröken på nätet!
om mina dagar här och där
Smått och gott i vardagens labyrint
textil inspiration och om livet med en pudel
Livsglimtar 