Pension hahaha vilket lurendrejeri!

D73EDD7F-E7EB-42F5-9FF4-C2CE2C833514

Det här med upp som en sol och ner som en pannkaka känner jag mig besläktad med.

Så blev det bestämt att sonens mellangrabb fyraåringen och dotterns äldsta snart sex ska åka med till landet. Grabbhalvan fick tefatsögon när han tillfrågades om han ville åka med oss och E till landet. ”Då blir jag rädd” sa han. Han trodde han skulle sova ensam i ungarnas hus och vi i vårt, hahaha! Men sonen lugnade honom och sa att han skulle sova hos oss så klart, då blev det Jaaaa!

Så vi har planerat med mat, godispåsar och annat, tycker det ska bli så kul. ”Men här kommer pannkakan” vad sjutton vaknar jag till? Någon tog all kraft ur benen och blodtrycket rasar så fort jag sätter mig upp, icke mätbart, fast jag till slut ligger och snurrar upp. Så jag gör som galna tjurrusningar, försiktigt upp och sen iväg med huvudet så långt ner jag kan. Måste se helt galet ut, men då kommer jag dit jag ska, kan kasta papper i papperssamlaren på vägen, se där multitasking, sen ut i köket med frukostbrickan, för att snabbt kasta mig ner på en stol och snurra upp i bästa fall.

Japp, idag går allt väldigt långsamt, ska packa lite, hoppas det går över under dagen. Dottern skulle komma och lämna snart sex, äta mellis och fika, så jag fick träffa även henne och tvååringen. Men tvååringen hade feber idag, så snart sex lämnas in på makens jobb senare i eftermiddag. Tacksam för det som jag mår, men det går absolut inte att ställa in en sån här sak. Barnen har längtat och undrat när det blir av och nu är det dags.

Jag brukar ju hattifnatta så här, eller jag förresten, det är min kropp som håller på, jag har inte ett dugg att säga till om, men det går över. Sämre dagar, bättre dagar, bra dagar.

Nu har jag fått min första pension efter skatt 6 303 kr, jubel och applåder, bli Aldrig sjuk i vårt land, jag får mindre i pension än sjukpenningen jag har fått. Inser att jag hade fått sova ute, utan min man, få mat och vänlighet från Vid din sida. Usch, så pinsamt dåligt, vårt förr så uppskattade sociala skyddsnät har blivit, nu obefintligt, finns inte längre. Visst sjutton får jag känna mig förbannad, när jag vet att folk som aldrig dragit ett strå till skattestacken får upp till 19 tusen.

Detta kommer aldrig sluta bra i vårt land, fin grogrund för konflikter mot de som tog ifrån oss det vi trodde oss ha ordnat med skatter. Regeringen kommer gå till historien som sämsta någonsin, av allt de raserade av det som byggts upp. De är inte nöjda förrän vårt fina land är helt fördärvat.

Jag ska snäppa upp mig, måste komma iordning, duschen kan bli farlig, gäller att ta det väldigt lugnt och hålla sig i väggen med ena armen och inte blunda en sekund, för då kanske jag far ner i badkaret av yrsel och ben utan kraft. Men det har alltid gått bra, bara ta det larvigt lugnt.

Så ha det nu bra, helgen lär bli solig och varm. Kram

 

 

Livskvalité

AD159BE1-B89D-4304-ADB7-2018D67AD293

Ibland går luften ur mig, behöver inte i sig vara negativt utlöst, bara av en lättnad, ett inre ”jag tror inte det är sant känsla.”

Träffade min VC läkare igår och jag sjunger hennes lov, vilket jag har gjort i ca 18 år. Jag fick tabletter mot Candidas i min mun och hals, så jäkla hopplöst att vara känslig för just sånt som svamp i munnen, vilket skapas av mitt dämpade immunförsvaret. Jag behöver ta astmaspray enligt testen jag gjorde med lungkapaciteten, vilket ger mig svamp i munnen, alltså sprayen ger mig det. Jäkla hamsterhjul med vissa saker, jag har flytande medicin jag tar när det behövs, men denna gång hjälpte det inte, nu kör vi tyngre batteri.

Vi går igenom min journal och mitt lilla elände med att inte våga/orka ge mig ut, vilket jag inte har gjort i normal orädd mening på många, många år. Men rullatorn har ju på sista tiden hjälpt mig mycket och den beundrades på plats. Sen konstaterade hon att jag behöver en elscooter och tog fram papper att fylla i och skickar remiss till en rehabperson som håller i sånt. Än är det inte klart, proceduren ska gås igenom, men den inre lättnad jag känner, är så stor att luften igår när jag kom hem gick ur mig.

Jag har ju försökt, köpte en begagnad som jag precis får in i hissen med ett trixande jag inte orkade med, inga lätta grejer de här scootrarna, sen att få upp porten när man ska ut och in, blev inget av med den friheten. Jag var helt slut av att bara ta den ut och sen in. Så den har bara stått i hallen, och det jag suckande har saknat var ett litet garage ute med el för laddning, det kommer jag få nu. Jag minns sista gången, jag satt i entrétrappen brevid öppna hissdörren, helt slut och ledsen, jag fick inte in scootern, den stod som en stoppkloss, jag var gråtfärdig.

Då kliver en av mina favorityrkesmän, den svenska hantverkaren in i porten, ”frågar om han kan hjälpa till?” Det tog honom två sekunder att få in den, stark som friska är. Jag grät när jag kom hem, grät över hopplösheten, grät över frustrationen, kände mig så värdelös.

Tänker att det nu blir en uppfylld dröm och jag längtar, ni vet Kupan öppnar nytt, inte sant att jag kan ta mig dit själv framöver, vårt centrum, sjukhusets fik, stora bryggan där det nu finns en glassbod, hälsa på sonen med familj. Bara åka ner till strandpromenaden och sitta där och njuta med kaffe, korsord eller stickning. Jag känner sån lättnad att jag blir blank i ögonen. Detta är något jag har drömt om, har försökt att hjälpa mig själv, utan att lyckas.

Som om inte det var nog upplystes jag om att det fanns ett bidrag jag har rätt till, för mitt köp av rullatorn. Så mycket jag inte vet, är inte så ”om sig och kring sig” som en del andra, som vet alla sina rättigheter.

Nästa vecka blir jag uppkopplad till en blodtrycksmätare ett dygn, vi har pratat fram och tillbaka läkaren och jag, de här autonoma sjukdomarna är knepiga. Den medicin som ev finns att tillgå mår man skunk av, det har jag läst, sen funkar det mesta mediciner inte med min livsviktiga medicinering för att njuren ska stanna kvar i mig, inte avstötas.

Så jag kommer framöver få ett jättelyft i mitt liv, snacka om livskvalitén kommer höjas för mig. Trots yrsel, blodtrycksfall och svaghet i kroppen.

Som ett dammkorn i rummet

synliggjort av solstrålen

far jag invärtes omkring

i mitt eget lilla kosmos

av lycka

 

 

Raka rör med Björn Ranelid

Inlägg av Björn Ranelid på Facebook

Politiker är ansvariga för dödsfall, vanvård och personalbrist på svenska sjukhus.
Döden skjuter livet framför sig i barnvagn. Sanningen är ibland en fågel som sitter på människans axel och flyger i väg, om någon kommer alltför nära. När min själ är trött slår den sig ner på ett rosenblad för att vila. Den medicinen kan inte köpas på apotek.
En nations hälsa mäts inte främst i pengar och i nationalprodukten, utan i graden av hur sjukvården och skolväsendet mår. Sverige har lägst antal sjuksköterskor per invånare i Norden. Det är ett faktum som inga fuskande och lögnaktiga politiker i riksdagen och landstingen kan bestrida. Det är en skam för nationen och därtill oförlåtligt.
222 sjuksköterskor lämnade universitetssjukhuset i Umeå mellan maj 2016 och mars 2018. Det är stora pensionsavgångar i den yrkesgruppen i länet. Det är skadligt för människorna i regionen och fullkomligt oförsvarligt med tanke på att de avgörande skälen till bortfallet är de låga lönerna och de dåliga anställningsvillkoren.
Ett trettiotal anställda på Blekingesjukhuset i Karlskrona gick på måndagen ut i en protest mot den dåliga arbetsmiljön på sjukhuset. Ofta har sjuksköterskorna offrat sina lediga dagar för att täcka bristen på personal.
Vårdplatser stängs och operationsköerna är långa på många platser i Sverige. Mellan 35 000 och 45 000 sjuksköterskor behövs de närmaste tio åren och det har varit känt länge.
Det enda skälet till att många sjuksköterskor som bott och arbetat i Sverige sökte och tilldelades tjänster i Norge var att de fick högre löner i grannlandet. Det är de svenska politikernas, regeringens och landstingens fel. Lyssna inte på deras bortförklaringar om att den fackliga organisationen skall sköta den uppgiften.
Hemtjänsten är vår tids barmhärtiga samariter. De kommer som apostlar och tassar med bäcken, mat och blöjor till de gamlas och sjukas läger. Det krävs dock ett särskilt öga för att lägga märke till dem. De tillhör världens mest ringaktade och tystlåtna armé och de saknar generaler och överstar. De flesta av dem är kvinnor och de får aldrig stjärnor på sina bröst eller axlar. Ingen av dem står i givakt, men de lyder nästan alltid order.
Allting som förknippas med sjukvården i Sverige är långt viktigare än klimatfrågor och fossila bränslen just nu, i morgon och femtio år framåt i tiden, ty den berör varje enskild individ från födelsen till döden.
Ingen president i Amerikas Förenta Stater, ingen påve, ärkebiskop, miljardär eller statsminister kan svära sig fri från sjukdomar, olycksfall, ålderskrämpor och depressioner.
Den nionde maj i år inviger jag rikskonferensen för Sveriges skolsköterskor och det sker i Malmö. Dagen efter, den tionde maj, talar jag inför läkarstudenter på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Stefan Löfven och folkhälsoministern i regeringen saknar mod och intelligens för att framträda i sådana sammanhang. De hade bara upprepat floskler och gamla löften som de aldrig kommer att infria.
Jag står fri i tanke och ord och säger vad jag vill och jag behöver inte anpassa mig efter ett politiskt parti eller frukta popularitetsbarometrar i tidningarna och opinionsundersökningar.
Det behövs inte en minut av utredningar och inte en millimeter av en långbänk för att lösa problemen inom sjukvården. Det handlar enbart om löner och anställningsvillkor för sjuksköterskor, läkare, barnmorskor och undersköterskor. Det måste bli attraktivt och inte ett kall att utbilda sig och börja arbeta som sjuksköterska i Sverige.
En sjuksköterska som begår ett misstag när hon eller han skall dosera mediciner som injiceras måste alltid räkna rätt på mängder och mått. I det avseendet tolereras inga misstag. En felaktig diagnos som görs av en läkare eller en bristfällig och försumlig vård av en patient kan leda till döden eller livslånga men av olika slag.
Om en parkeringsvakt, städerska, golvläggare, snickare, murare, lärare, bankdirektör eller expedit i ett varuhus begår ett misstag så leder det inte till döden eller livshotande skador för de drabbade.
Jag anklagar Sveriges riksdag och alla politiker inom landstingen för att sakna handlingskraft att lösa de kroniska problemen inom sjukvården. De bör inte bara skämmas, utan ställas till ansvar inför folket.
Svenska politiker och sjukhusdirektörer beter sig som om de vore svagsinta när de skall hantera sjukvården och dess personal. Inför varje semestertid i Sverige de senaste femtio åren har de betett sig som om inga läkare eller sjuksköterskor har ledigt från arbetet i fyra eller fem sommarveckor.
Varje år hörs larmklockor och klagorop över att det saknas personal på sjukhusen inte endast under semestertiden utan under tolv månader. Allt fler människor i Sverige lever längre än till sjuttio eller åttio år. Det innebär att de i sinom tid kommer att behöva sjukvård i olika former.
När jag läser och hör att sjuksköterskor som tar uppdrag genom bemanningsföretag i norra Sverige kan få 90 000 kronor i månadslön medan deras systrar i andra delar av riket har en lön på cirka 30 000 kronor så utnämner jag det till en sjukdom i sig som inte kan botas med mediciner på burk eller flaska.
De närmaste trettio åren visar prognoser på att det behövs cirka 40 000 nyutbildade sjuksköterskor i Sverige. Om den hårda arbetsbelastningen och de oskäligt låga lönerna för den yrkesgruppen fortlever, så innebär det ett allvarligt nationellt trauma.
Även läkare som städslas genom bemanningsföretag erbjuds löner som är mellan 30 000 och 50 000 kronor högre än vad deras yrkeskolleger har på andra platser i riket. Det är förståeligt att de berörda läkarna lockas av lönerna, men systemet gagnar inte sjukvården i stort.
Många politiker i riksdag och landsting, de berörda statsråden och sjukhusdirektörerna är personer som saknar förmåga och vilja till att vara ärliga och i stånd att rannsaka sig själva. Hur står de ut med att svika Sveriges viktigaste yrkesgrupper, nämligen barnmorskor, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor år ut och år in?
De måste sakna en moralisk ryggrad, sunt förnuft och intelligens för att lösa problemen och att stå för sina handlingar. Alla medborgare i Sverige bör förstå att de nämnda yrkesgrupperna är viktigare för dem själva, deras barn, anhöriga, vänner och bekanta än alla andra befattningshavare i riket. Det är lätt att bevisa på ett rent objektivt sätt.
Det är inte statsministern, rikspolischefen, kungen, drottningen, överbefälhavaren, riksbankschefen eller den senaste Nobelpristagaren i medicin som förlöser barnen, opererar, ställer diagnoser på sjukdomar och vårdar individerna vid olycksfall och i livets slutskede. Nej, det är läkarna, sjuksköterskorna, barnmorskorna och undersköterskorna.
Politikerna skall inte bara stå vid skampålen. De skall stenas med ord tills de handlar rätt och tar sitt ansvar.
Björn Ranelid.

Ogräs

7397CEEB-B25D-4962-9C21-B01B5C21579B

Två under hakan och ett i mungipan, hårstrån som försöker växa vilt, så sjutton heller. Jag för en ojämn kamp med dessa tre envisa uslingar, tänk förr som i yngre, då hade strån vett att hålla sig undan. Nu smyger dessa inkräktare sakta men säkert fram tills jag plötsligt känner eller ser dem. Då far jag upp, tänkandes hur många som har sett dem och inget sagt.

Å andra sidan har jag med viss fascination sett tanters skäggstrån både i spridda skurar och som rena, krullande, vilda vassruggar, utan att säga ett ord. Men tänkt ”varför tar de inte bort dem”? Men nu har jag blivit så mycket klokare med åldern och fattar varför vissa tanter pryds av dessa fascinerande strån. Man har inte så stort fokus på sig själv, sitt ansikte som äldre, man ser sig själv i spegel, utan att se sig själv, eller åtminstone ser man tydligen inte skäggstrån. Antar att de inte syns, för de hör inte dit, det är mäns bekymmer inte kvinnors. 🙂

Det är då förstoringsglaset åker fram och jag befinner mig då plötsligt i ett helt nytt landskap. Tro fan att alla dessa gropar, synliga röda ådror, fnas och annat oidentifierat nästan skrämmer slag på mig. Å fy för den lede så jag ser ut, ålderdomen blir mer påtaglig och precis när jag nästan suckar depressivt vänder jag på spegeln och blir mitt vanliga jag.

Här händer allt och inte ett skvatt, ringde min vc läkare i måndags kl 08.00 ska bli uppringd om fem minuter. Sitter ännu och väntar efter två timmar …

Ringer syrran som meddelar att min läkare gjort fel, hon skulle stängt av tidsbokningen då hon skulle på annat, men glömde bort det. Läkaren skulle ringa upp igår eller idag, har ännu inget hört. Jag börjar känna mig trött på att inte få tag på henne, men fattar ju också att vara chef för vårdcentralen och samtidigt försöka vara allmänläkare några dagar i veckan inte alltid fungerar som önskar. Själv tror jag att hon håller på att gå in i väggen …

Imorgon fotvård, så skönt att bli fin inför våre … vintern … våren, tja vad det nu blir framöver.

Sen på torsdag kommer mitt nya städbolag och provstädar, tänk att få fint var fjortonde dag, nybäddat och städat så himmelskt skönt. Här ser ännu lite avskalat och rörigt ut, tavlor ska upp på väggarna, men var är vi inte säkra på ännu. De förbaskade lådorna står ännu travade, garntjater håller i sig, men det börjar ordna sig.

Men samtidigt med provstädningen ska en kompis komma och det måste jag avstyra. Så tråkigt, får leta nytt datum att träffas.

Nu måste jag sätta fart, nåja snigla igång.

Fridens

 

Kodak

92115A82-B17D-4DF8-BE93-960523B58D60

Här en som inte riktigt vill vara med på bild, känner sig kanske som mig, lite fånig när kameran riktas mot mig.

Läser runt och hamnar hos någons bildarkiv. Tänker lite avundsjukt att folk uppvuxna med selfietagandet kommer ha en skattkammare av bilder på sig själv och det de gjorde genom livet.

Jag i min generation med Kodak, blixtkuberna, 24/36 bilder per fotorulle var inget som lockade till bild på bild på sig själv med trutande mun. En bild var en bild om så halva skallen var missad, lite fest och dans, knuff och så gick ännu några bilder bort. Det var dyrt med foton, men spänningen när jag gick och väntade på att få hämta mina framkallade bilder var varje gång lika stor.

Kände jag någon som fotograferade, skulle jag ens tänka på att be denna någon fota bara mig för att vadå? Nej, sån var inte jag, någon slags blygsel, ”inte ska väl jag” känsla, pinsamt. Minns en fd med fin kamera, han har nog de enda fina bilder som finns på mig. Men han är så fd att jag inte vet var han bor eller om han ens lever.

Det jag tänker är nog att det vore roligt med foton även på sig själv genom livets alla perioder, åldrar. Att se bilder och tänka, ”nämen titta det var ju då vi umgicks och åkte hit, dit, kalasade, var sjuka, sörjde, skrattade, åkte skidor, plockade svamp, mormor, morbror, mostrar släkt, vänner och just så såg jag ut då.

Sen blev det inte bättre av att jag inte var intresserad av fotografering. Antingen glömde jag pocketkameran hemma eller så glömde jag att ta upp den ur väskan.

Idag kan jag fota mig själv, har till och med en selfiepinne, men den vet jag inte var den är och fota sig själv har ingen hög prioritet för mig. Att ta egna bilder blir mest en pinsamhet, underifrån med kalkonkråset, vad ger ni mig för det? Konstigt tittande på bilden, för jag vet inte hur jag ska hålla skallen, kameran, ser mest glosögd och konstig ut. Sen borde jag ha vett att som andra sminka upp mig som om jag ska på party innan jag tar min selfie. Äsch, blir ju inget av med varken smink eller bilder.  

Jag ska nog leta upp selfiepinnen och börja träna, men smink hoppar jag nog över.

Fridens raringar!

Inställd fest

362C89D0-A6CD-473D-A724-D1B37DBFA42F

Just nu är jag glad att vi ställde in festen imorgon, festen när vi skulle tävla i två lag med våra barn med respektive och barnbarnen. Sitta ute och äta och ha det mysigt och lättsamt. Dottern tyckte det var mer än tråkigt att inte träffas i helgen, ”vi kan väl klä på oss mer” sa hon.

Hoppa säck i 5 cm snö, jaga med potatis i sked, käka kolasnören och lirka ner en kaka från ansiktet med bara grimaser. Nä, tänkte just det, att vi hoppar över den här helgen. Planerar nu för en med mer lämpligt vårväder för utekalas.

Svårt att fatta att vi satt ute förra lördagen, grillade och åt en god middag runt bordet, med parasollet görande sin uppgift.

Dagen har varit så trevlig, telefonen har ring, blombud har kommit och vänner på Facebook har grattar med vänliga tankar och lyckönskningar. Undrar om det finns många som mig, lycklig att få uppleva sin pensionsdag? Det hoppas jag, sen har jag festen kvar att vänta på, den kommer bli så mysigt.

Imorgon ska maken och andra ut på städdag i området, jag är nöjd med att stanna hemma och vakta stugan. På eftermiddagen kommer min älskade morbror med sin sambo, morbror som jag bodde mitt första år med, han bodde ännu hemma hos mormor. När jag blev äldre lärde han mig att sätta smörat hårt bröd fast under bordet. Mormor blev väl inte så glad över bus han lärde mig, men jag skrattade nog allt jag kunde. Världens bästa, snällaste, roligaste morbror. ❤

Idag är han svårt lungsjuk och tar sig fram hjälpligt med syrgas, det går åt fel håll och det känns så orättvist. Livet och åren tar oss till slut, men det är omöjligt att acceptera att folk långsamt ska kvävas. Jag blev så lycklig när de ringde idag och ville komma en liten stund och fika med oss imorgon. Jag har köpt en tårta att bjuda på och hoppas han orkar resa hit imorgon, vet ju själv hur orken lätt kan ta slut när man inte är riktigt frisk. Handlar inte om vad man har lust till, utan vad man klarar av.

Nu är klockan lite över tolv och min dag är slut, men jag är inte slut ännu, ska lägga mig och läsa.

Kram på er alla!

Slappskallar finns det gott om

19BC9D16-112A-451B-B304-1200B7278EF2

Va, jag en smitare?

Så glad att maken körde mig till sjukhuset på förmiddagen och hem.

Tappades på blod och var liggandes så nära att svimma att det inte är klokt. Men behandlingsstolen var tippbar åt alla håll som behövdes för att få blodet upp i knoppen. Min läkare kom in i behandlingsrummet och vi hade vårt möte där, efter tappningen,  jösses vilken frisk vind till kvinnlig läkare. ❤

Så nu har remiss gått till min VC läkare om ultraljud på hjärtat och att få ha ”knappar” satta på kroppen och mäta hjärtat i två dygn. Annars var allt bra, när det kom till njuren och medicineringen.

Jaha, så nu har jag sovit resten av dagen efter tappningen, samma mönster varje gång. Helt slut.

Ska ta mig upp och vänta in maken, paketet med jeans och annat har kommit till T, så jag tänkte handla lite mat, hämta paketet och sen åker vi hem med det till T, så slipper vi det imorgon, när vi ska till landet.

Det är städdag där, så maken vill alltid ställa upp. Det är rätt sorgligt att se friska vuxna människor alltid smita dessa dagar, de håller sig hemma i stan eller som döda i sina stugor. Där finns många sjuka och äldre och de tycker jag  självklart ska slippa. Men de yngre/medelålders … dessa slöfockar som nyttjar andra.

Jag brukar prata om det samhälleliga kollektivet vi trots allt är, utan att tänka på politik som S och V. Politik vill jag helst inte tänka på alls, bedrövliga lögnhalsar utan ryggrad. Punkt!

Men om fler slutar att ställa upp på gemensamma städdagen, där många andra som inte städade har fixat både mat och kaffe efter städningen, de ställt upp gratis för andra. Eller de som sliter med midsommarstången varje år, de som fixar, tränar ungdomar gratis, donar med allt runt resor för att spela match. Alla de som finns runt i föreningar av alla slag, är de en utdöende ras, så kan jag tala om, att vi alla med vår gemenskap i just vår kultur kommer självdö med tiden. Fy för alla slappskallar till smitare.

Jag tror det finns två sorters människor, de som hjälper till och så resten av nyttjarna som alltid har funnits, men tänker att ju mer samhället löses upp i kanterna, så blir det mindre självklart att hjälpa till, finnas för sin nästa. Rent av en sport att smita och känna det som en vinst.

Igår letade vi upp alla pocketböcker som var nedpackade, de flesta släpade maken idag in till sjukhusbiblioteket, de blev mycket glada över så många pocket.

Plats för skratt! Dottern mejlar att det blev så tyst där hemma, någon hade stängt dörren om sig. Sen kom filmsnutten, i rummet står 2-åringen med ett stort påskägg öppnat på golvet. ”Har du ätit upp pappas påskägg” frågar min dotter? ”Ja”, svarar busan och tuggar på, kletig runt ansiktet. ”Stängde du dörren?” frågade dottern. ”Ja” sa skitungen och jag skrattar så gott, för den lilla är så lik sin mamma som liten.

Fridens på er!

Tittar in

D7B3CFE0-A76D-4EFA-B3BC-7574388093D4

Valborg,  tänk att jag fattar inte ett dugg nu för tiden. Förr visste jag när ledighet var att vänta och det pratades om vad man skulle göra. Mitt huvud har varit mest fullt av mitt eget kommande kalas, som inte kommer hållas i helgen på grund av vädret, kallt, regn, rusk och drivis, välj det som passar. Vi bor för litet för att hålla oss inne hela tiden, för små barn, blir bara gnäll. Pratade med dottern som föreslog midsommar, det går lika bra tycker jag.

Nyss var maken och jag ner till Ica och handlade entrecôte till middag, vi köpte nyligen en sån där fritös som friterar helt utan olja eller med 1 tsk om man vill, blir så himla gott. Jag fortsätter med mitt ätande av 1300 kalorier per dygn, är nu på mitt minus sjätte kilo på tre månader. Tror jag har kommit in i lunken nu och äter mycket grönsaker och frukt. Men platåer lär dyka upp när till synes inget händer, det är då det blir tufft med motivationen, att hålla i.

Hämtade också nytt garn, inget jag vill basunera ut, badar ju i garn 🙂 men maken han säger inte så mycket, som tur är. När jag nästan aldrig gör något som kostar pengar, så får jag böka bäst jag vill med mina garner. På tal om garn, så ska vi röja ut alla nerpackade böcker imorgon, de står i lådor i garnrummer, kommer bli många turer ner till rummet, där vi kastar kartonger och annat i containers. Våra böcker tänker jag trava in i bokhyllorna, kanske någon annan som blir glad.

På torsdag ska jag till njurläkaren på besök och samtidigt passa på att tappas på blod. Självklart ska pocketböcker lämnas till korridorsbiblioteket.

Jag känner mig ännu tom i bollen, så det blir bara lite titta upp som gubben i lådan.

Trevlig Valborg önskar jag er alla!

 

Bak och fram ut och in

9172BFED-7446-4D90-8A22-EF22871F2844.jpeg

Denna förmiddag verkar jag ha vaknat bak och fram. Ni vet min äggkokare tog hand om två snart löskokta under tiden jag bryggde en kopp kaffe rakt ner i koppen. Kaffefiltret fick som vanligt sitta kvar i Melittahållaren tills sista dropparna runnit ut i vasken. Då larmar äggkokaren att den är klar och jag tar upp själva ägghållaren och börjar kyla ner äggen med kranvatten. Fipplar till och tappar ett ägg rakt ner i kaffefiltret, självklart krossades ägget med sump överallt.  Suck, dubbelsuck.

Sen fortsätter dagen men en totalt disträ Maggan som inte minns det minsta av allt hon tänker före, men inte efter. På väg in i duschen tänker jag att jag ska använda sista slatten duscholja, har redan öppnat en ny flaska. Inte minns jag det inte, små larviga saker som i mass blir härdsmälta i skallen på mig.

Igår bakade jag surdegsbröd igen, ljusare med bara vete och dinkel, ibland är det enklaste bröd det godaste. Redan i måndags ringde T nyss hemkommen från skidsemester i Norge. Kunde han komma och vilken dag passade oss båda?

Igår var dagen vår, han ringde mig, nu går jag från skolan! Ååå så vi har längtat efter varandra, stora långa kramen och munnen går på honom, han har så mycket att berätta från skidåkningen.

Jag frågade om han hade ätit, nej, sa han och menade mellis på fritids, jag tänkte på lunch. Jag sa ju det, att min hjärna rör till det. 🙂  Fiskbullar, vill du ha det? Jaaa, sa han som älskar fiskbullar. Han åt upp nästan hela burken och en redan kokt bamsepotatis nerskuren i fiskbullarna. Sen åt han äpple, blodapelsin, nybakt bröd, lite sparat godis från sist han var här. Middag fick också plats rökt fisk, potatis remouladsås och en stor härlig råkostsallad han hjälpte till att skära, riva.

Den smala spillivinken, där jag kan räkna alla revben, att han kan äta så mycket.

Idag borde jag en massa men det vill sig inte, packa lite inför helgen och glädjas åt att jag kommer få träffa tre av mina barnbarn, äta middag under skratt och stoj. Sen lämna över lite efterskickade presenter … ååå, jag virrar, köpte en fin hare i form av en nattlampa, de har en redan, men jag tänkte, ungarna delar rum och kan ha en på varje sida i fönstret. Den haren var så liten, inte visste jag att de fanns i olika storlekar. Så nu får jag säga till T:s 4-åriga bror att han får en kaninbebis som hör till kaninmamman som redan finnas, kaninmamman som har längtat så efter sin bebis.

Sen köpte jag en emaljmugg åt minstingen, flickan, en mugg med Pippi på, hon är galen i Pippi. Jag trodde inte mina ögon när jag packade upp den, så liten att jag undrar varför de gjorde sig besväret att tillverka den? På bilden såg den normalstor ut för ett barn i hennes ålder, säkert stod det hur många dl den rymde, säker som amen i kyrkan stod det där. Fast jag har ju så brått och går på bilder som luras. Hur stor den är? Den rymmer 1,5 dl, rena löjan. Så mina gåvor i helgen tillhör det minsta man kan tänka sig, fjant rent av.

Passade på att beställe fyra par jeans, fyra T-shirt och fem sockor till T, han behöver nytt, växer så det knakar.  Hoppas kläderna är i rätt storlek!

Fridens på er!

Ny journalsida

Bilden är två svenska huvudlösa politiker

Ibland strular det till sig och trött blir jag på tramset runt min kropp. Jag har haft ont i sidan på min tunga i många månader, tittar, men ser inget speciellt, lite blankt, aningen rött.

Bokar tid hos tandläkaren, det gör ont på samma vis som när en vass tand skaver. Men han säger att det inte är någon tand som skaver, utan jag har fått något icke smittsamt, autonomt som heter Lichen uttalas Licken. Så ”jag skriver en remiss, så du får hjälp”, sa han.

Efter många veckor blir jag uppringd och erbjuden att komma dagen efter … visade sig att det var en privat läkare och att bara gå dit och gapa skulle kosta tusen kronor. Nej tack, sa jag och tänkte att jag ringer min husläkare, då den här Lichen tydligen behövs hållas koll på varje år och min husläkare kan jag lättare ta mig till än till stan.

Men min husläkare lyckades jag inte komma fram till på telefontiden förra veckan, i måndags gick just hennes telefontid bort pga röd dag. Ringde syrran på mottagningen och fick veta att min läkare är borta imorgon, på sin telefontidsdag. Knöligt, antar att jag fått Licken för mitt nedsatta immunförsvar och behöver dunderkuren att skölja runt i munnen i ett par veckor.

Nu stänger jag akutjournalen för denna gång. Är jag trött, blir jag trött på min kropp?

I söndags var vi in till mamma på visit, då passade jag på att fråga om Rulle, namnet från barndomen, vad mannen kunde tänkas heta, för Rulle kan man väl inte döpa sin unge till? Stackarn hette Rudolf, då var nog Rulle att föredra. Det är nu min rullators namn hahaha!

Fick en bekräftelse på min kommande pension 8.094 i månaden och så har de mage att skriva ”skatten ska dras på den summan”. Men hur tänker de? Just det gör de inte, fattar. Jag minns att jag redan när det här ”nya pensionssystemet” kom i dagen sa ”att vi kommer bli så lurade,” men det fattar inte folk. Jag tillhör den årskull som först skulle drabbas, när det nya skulle gå in, snarare slå ut.

Men jag tänkte mig för och tog en privat försäkring som kommer gälla i fem år. Så med den och lite andra småslantar från Kåpan och gud vet vad de heter alla fonder som har tagit hand om mina surt förvärvade pengar, så tänker jag inte klaga än. Men de som då bara får så lite skitpension, de tycker jag synd om. Ett är säkert, de som föddes på 30-40 talet har det gått bäst för med pensionen, sen las det om lagom till det var femtiotalisterna tur att gå i pension, kommande generationer tycker jag ännu mer synd om. Lite bättre hade det nog blivit om jag inte blivit sjuk så klart, det är inte gynnsamt för ekonomin.

Sen icke att förglömma att maken ännu jobbar och har lön och sen bättre pension än jag någonsin kommer få. Men de som är ensamma med sin hyra, räkningar, mat hela altet, de måste vi ju hjälpa på något jäkla vis. Hur nu det ska se ut? Spelar ingen roll hur vi röstar, vad vi påpekar är fel. Oavsett regering är det bara politiker med selektivt förstånd, utom när det gäller att fylla sina egna fickor, då har de inga förståndshandikapp.

Japp, ännu en dag med sol och sommarvärme.

 

 

 

Ljusa toner i en upplyft själ

AD4E9A32-A44C-4372-AE54-90808F1790B3I stugan på marknivå hör jag en kakafoni av uppspeedade toner, locktoner, prassel i buskar och snår.  Resan hit genom vårt vackra landskap i gårdagens sista ljus, var nästan smärtsamt ljuvlig. Allt det efterlängtade, åkrarnas svaga grönska, trädens blygsamma blom, allt lovandes av kommande fröjder framöver.

Veckan har varit upphöjd i ljusare toner än på länge, jag och rullatorn har trampat på, både i närområdet och åkt bussen. Inte har jag tänkt på att man åker gratis med rullator, så det var ju en trevlig suprise. Nog har jag sett folk med rullatorer gå på bussen och bara sätta sig, men inte tänk mer på det, precis som med barnvagnar.

Läste mig till att så länge det finns en chaufför att betala till, gå från bakdörren och fram, behöver man inte betala, men vid andra tillfällen som tunnelbanans spärrvakter och liknande betalar man som alla andra.

Nu har jag två nya mål att åka till i höst, Röda Korsets Kupan öppnar igen på ny adress och då kommer jag att få åka dit i vårt eget tåg. Tåget har upprustats och var klart för säkert fem år sedan, i höst åker jag min premiärtur. Sen byggs äntligen ett Lidl som öppnar i sommar, jag är larvigt förtjust i Lidl. Vår dotter har ett stor Lidl som vi tvångsmässigt stannar till vid varje gång vi hälsar på henne. Hoppas nu även vi får ett med allt, jag gillar att de säljer kläder och annat.

All denna frihet och inre glädje tack vare rullatorn Rulle, det blir hans namn. Kom på att mina föräldrar hade en bekant som hette eller kallades Rulle i min barndom, undrar vilket namn han egentligen hade eller var det ett ”riktigt” namn?

Påsk igen, denna gång utan barn och barnbarn, sonen med familj åker skidor i Norge och dotter med familj som skulle fira påskafton med oss trycker hemma med virussmittad yngsta, med en tunga full av smärtande blåsor och röda prickar på febervarma kroppen. Glad påsk!

Men vi har handlat både lax, lammkött och sill, men jag gjorde ingen egen sill, eftersom jag inte visste om vi skulle bli fler till middag eller ensamma. Passar bättre att öppna en liten burk sill till oss, än att ha en stor sats som ingen orkar äta upp. Vad jag inte har är godis, maken fick ett proppfullt påskägg från jobbet, jag tänker inte nalla från det. Jag kämpar på och är nu inne på mitt -6 kilo, det har gått bra för det mesta, men jag tillåter mig lite övertramp då och då. Jag har gjort en frö och nötbars med smält 70% choklad ovanpå, som jag tar till kaffet på kvällarna, den är inräknad i min ranson.

Igår togs alla blodprov till tre månaderskontrollen, allt såg bra ut som jag såg det, dags för blodtappning igen och CRP kan visst aldrig lägga sig som hos en frisk, inflammation och ledvärk i kroppen ger utslag. Läkarbesök nästa vecka, det kommer bli helt galet framöver, blodprov, läkarbesök, tandläkarbesök, städerskan, 65-årskalas, klart det ska firas och tävlas med alla ungar och ätas gott, fotvård, hårklippning är avklarad och en ansiktsbehandling, som förövrigt gav mig en allergisk reaktion. Jag som i min lycka med Rulle bokade ansiktsbehandlingen, vilket jag inte har gjort på mängder av år. Får nu ännu mer anledning att inte sitta i solen, vilket jag inte bör göra vilket fall som helst. Men känner mig lite sur över det, denna första ljuva solhelg.

Men när allt detta är gjort väntar lugnet, det ska bli så skönt.

Glad Påsk på er alla! ❤

Klippt

BD6D08FA-4F29-4426-A9EF-D56CEAC33D53

Tröttnade på ”peruken”, ringde till frissan på torget, de med dropp in. ”Välkommen” sa hon och jag tog rullatorn och gick dit. Vad spelar det för roll om jag är lite snurrig och svag, bara hålla i sig och sitta om så behövs.

Stormagad var hon frissan, det var ett tag sedan jag var in till dem, roligt att hon har hittat någon och ska ha barn. Det bara trillade glada ord ur hennes mun, barnkläder, barnrum och allt som skulle fixas till den lilla kommer. Hos min vän frissan dit jag oftast går, måste jag boka tid, det är charmen med tjejerna på torget, bara hoppa in med drop in. Fast jag ringer och bokar in mig.

Tror nog jag lättade viktmässigt när hon klippte mig, har tjockt hår som växer snabbt. På tal om vikt vägde jag mig imorse och nu är det -5 kilo, det är en klädstorlek mindre och jag kämpar vidare.

Idag är det verkligen vår ute, jag satt en stund i solen och bara njöt.

Hör många oroande berättelser om hur andras föräldrar har det på slutet av sina liv. Samhällets omsorg om äldre har fått allt för mycket sprickor, ingen värdighet i det och jag känner mig väldigt frågande till den minskade omsorgen om gamla, barn och  sjuka. Vi är många som bryr oss, oroar oss, men politikerna har vi inte med oss, de har andra intressen att lägga pengarna på.

Väskan :)

Maken kör mot ett bestämt mål och på vägen dit säger jag, ”här skulle inte jag vilja bo”. Så mycket stora vägar och biltrafik överallt, ”men säger maken, vänta ska du få se något annat, småstadsaktigt fint”. Så rätt han hade, där var myset och plötsligt förstod jag det fina med Sundbyberg. Alla små affärer, trevligt och just småstadskänslan som vibrerade.

Hittade affären och köpte en väska till billigt pris, i höst ska jag dit igen och köpa en ny. Det här med väskor är ju en stor grej, just ordet ”stor” är viktig, jag har ju halva hemmet med mig när jag går hemifrån.  Bra att ha prylar och gärna stickningen nertryckt.

Misstänker att väskan har för lite stadga i sig och jag kommer gräva som värsta grävling och svära över allt som liksom bara förflyttas runt i botten på väskan. Men plötsligt i affären var det en röd väska som bara ropade på mig, tänkte att den är sladdrig men då fanns bara vill ha, vill ha!

Veckan som gått vet jag knappt vad jag har gjort, rullatorn har jag luftat några gånger och det känns tryggt. Men än har jag inte mött någon jag känner och inte har jag tagit den varken till affären, fotvården eller frissan, en liten bit i taget.

Fick mitt första nummer av Allers, prenumererar lite då och då på några tidningar med bra korsord. Har nu legat två nätter i sängen med korsord, insett att jag behöver tränas upp igen till sommarens korsordsrace. Det här att korsord ska hålla igång hjärnan tror jag på, men å andra sidan, skriver man som jag mycket och läser väldigt mycket, så hålls nog vindlingarna igång även av det.

Jag har groddat  böngroddar som snart är uppätna, himla gott.

Bakade igår ett surdegsbröd, denna gång ljust med aprikoser, russin, pumpafrö och solrosfrö. Maken som kan, käkade för oss båda, så gott sa han, men klart att jag också äter, men ska jag ner i vikt så är det inte med hjälp av smörgåsar. Jag hattifnattar på mitt -5 kg, men det får ta tid, fast jag blir sur när det händer för lite på vågen. Har mätt i midjan den obefinliga och där har det minskat så pass, att jag tänkte att jag måste ha mätt fel från början.

Nu håller tvättmaskinen på och tovar ett par torgvantar till T, snart kommer sonen och han hit. Sonen har redig borr från jobbet med sig och ska borra upp en hylla, hjälpa oss med lite sladdar som ska dras genom väggar fram till TV:n. Det är viktigt att T kommer och själv sätter på sig de tovade vantarna blöta, så de formas efter hans händer. Jag håller ännu på och sorterar garn och hittade ännu en korg med färdig tovat som jag kan skicka med sonens ungar, när de ska åka skidor i Norge i påsk.

Dotter ringde nyss och ville, verkligen ville fira påsk med oss, efter tre år med svärsonens familj. De är så välkomna till oss på påskafton, ska bli så mysigt och efterlängtat. Det blir ju så där ibland med firandet, förr som i frisk, då firades allt här hemma med buffé och allt som tänkas kan behövas för att fira helger.

”Nu kommer han me borren”

 

Jaha, en sån dag

11546728-32A0-45F3-BE6A-97C6524F2B61.jpeg

Gick upp tidigare än vanligt, behövde en tid hos min läkare, så jag duschade och gjorde mig iordning, ifall jag skulle få en tid. Jag kom inte ens fram på hennes telefontid, så nu verkar det vara samma här, som i alla andras kommuner, helt omöjligt att ens komma fram per telefon. Här i vårt förlovade land ska ju alla gå på hörntänderna samtidig, rättvist illa, ska det vara för de flesta. Så nu kan vissa känna sig lugna, allt drabbar även mig.

Så jag gjorde en redig frukost och tänkte … blev inte mer för sen kroknade kroppen som straff för att jag promenerade igår. Jag kunde inte hålla mig vaken, energin i kroppen puts väck, bara lägga sig ner och sova. Det skulle jag kunnat fortsätta med om jag inte varit så kissnödig, drömde hela tiden om att jag skulle sätta mig ner och kissa, vilket jag gjorde i drömmen, men drömde likväl och letade efter en toalett.

Ögonlocken, det är det märkligaste, de går nästan inte att öppna när jag kraschat på detta vis. Klart jag glider upp och försöker öppna dem, men det är hopplöst svårt, denna gång gick jag halvblundande upp, bara måste kissa.

Så nu är jag vaken, nästan hela jag efter 3 1/2 timmes sovande,, ute skiner solen och jag skulle ju gå där med rullatorn. Har funderat på namn och kommer nog döpa rullatorn till just Moster, visst passar det bra, att jag just hjälper mig själv. Tänkte ett tag på Syster, som i min egen syrra, men det lutar nog åt Moster.

Idag blir inga barn födda och inte heller kommer jag med välgrundade tankar 🙂 dra till mig ett Nobelpris. Här ska bara hasas vidare i tillvaron, lunch lagom till eftermiddagsfikat. Ingen ordning på torpet.

Fridens

Moster

FDCF3FBC-783C-4603-A850-D981FE134A0D

 

Det är idag det ska ske, det jag har så mycket känslor inför, en tur med rullatorn. Uselt väder ute, så det blir en kort tur, mest för att få premiärturen gjord.

Ibland händer det saker som jag inte är förberedd på. Jag har många halvsyskon utspridda i landet, syskon jag inte har vuxit upp med eller haft direkt kontakt med. De har nu barn, både vuxna och halvstora.

Kontakt på Fb har jag med några, men de skriver inte mycket, så det är inte mycket till kontakt. Så en dag ser jag att ett systerbarn fyller arton år, jag grattar henne från faster, men kommer på herregnu jag är ju moster! Ändrar i gratulationen till ”moster” och skojar om det.

Sen kommer mysko meddelanden på min privata messenger. Moster, jag älskar dig!

Moster, bara det ordet och jag svarar och frågar, utan någon direkt reaktion. Mest bara detta Moster. Det börjar kännas obehagligt, har någon hackat hennes Fb? Jag skriver till min halvsyster som är mamma till 18-åringen. Undrar, är de så här fåordiga nu de unga, när de skriver till varandra eller?

Får trevligt svar och upplysning om att systerdottern har nedsatt intelligens, autism och så några bokstäver så klart. Aha, var det så det låg till, fortsätter skriva till flickan, på ett bra sätt som hon förhoppningsvis förstår. Varje eftermiddag … Moster, vi skriver några rader.

Sen ringer hon och pratar, pratar till och med värre än Moster haha! Men det är nu det börjar bli jobbigt, hon ringer varje kväll och jag orkar inte, vill helt enkelt inte prata länge i mobilen, inte med henne inte med andra. Ringer inte själv så ofta eller många, de gånger jag ringer, pratar jag länge, men då har det gått lång tid sedan sist.

Så nu vill jag helst inte svara alls när ordet Moster dyker upp, för det slutar med att hon ringer och jag struntar i att svara för jag orkar inte. Men jag mår ju så illa av det hela, att ignorera flickan tar så fruktansvärt emot.

Så kan det sluta när jag bara ville gratta en 18-åring, mena väl och allt blir fel stuket.

Nu måste jag sätta fart, ok snigelfart.