En repris från 2014

Som ung var jag utan kroppstänkande, jag bara var och smal som bara den. Jag fick vänta till över 30 års ålder innan jag började uppleva att jag hade en kropp att tänka på och det är nu förfallet långsamt öppnas upp.

En kropp kräver uppmärksamhet och till att börja med var det positivt att gå upp de där första tio-femton kilona, ”så klädsamt” sas det ofta till mig. Jag var inte längre en okvinnlig pinne att hänga kläder på. Jag var normalviktig, nu ickerökare.

En del vänner var genom alla år sk överviktiga men inte störde det mig, vikt tänkte jag aldrig på varken för mig själv eller andra.

Men det är nu när jag icke anande lever mitt liv i familjens sköte med allt det där som snurrar runt när livet är som mest liv. Det är då mina tidigare ynkligt smala fettplättar börjar växa till en modell jag inte alls är förberedd på.
Långsamt går det, år läggs på år med lite mer av mig runt midjan, så smått börjar jag få en inblick i en helt ny värld, överviktens.

I den världen inser jag att tidningar som förr var ett nöje nu mest är irriterande, ena uppslaget recept på bullar och kakor vilket jag så gärna göder min familj med, bull och matmamman i sitt esse.
Vänd blad och katastrofen var ett faktum, övervikt var något av det absolut värsta man kunde råka ut för som kvinna. Sida upp och ner med ynka menyer, sladdriga salladsblad och smaklösa fettfria utsvävningar artikel på artikel.
Nu börjar jag långsamt fatta att jag har gått från ”nöter kläderna från insidan” till köp gärna ett förtält och göm dig i.

Så omedveten om det som väntar en överviktig, det som för min del var jobbigt var mina egna tankar om den här förbannade övervikten, så mycket jag borde hela tiden. Plötsligt skulle jag som var största soffpotatisen börja springa runt i naturen, gilla läget. Nog fan sprang jag och konstaterade att min kondition var så långt ner i botten att den verkade totalt omöjlig att hämta upp. Jag låg i spåret, stod på alla fyra och fick inte luft, det var en omöjlig uppgift att få fart på fläsket.
Det gick så långt att jag var tvungen att gå till doktorn som konstaterade ansträngningsastma vilket var vanligt att man fick om man slutade röka och började träna hårt.
Hur man än gör har man ändan bak och inget ska gå lätt.

Så den klädsamma extravikten efter rökstopp blev plötsligt en allvarlig astma som slog till vid varje förkylning, jag fick gå till en speciallist som konstaterade att jag hade en sjuårings lungkapacitet lite för ofta för att vara roligt.
Långa perioder med mycket mediciner och lite fysisk rörelse gav mina fettplättar ännu lite mer just fett.

Nu börjar det hela bli något som upptar större delen av mitt vakna liv, jag går in och ut hos viktväktarna som barn i huset utan hållbart resultat. Här prövas speciella soppor och allt tänkbart även det otänkbara dieter för att gå ner i vikt. Inte blev det bättre av att njurarna håller på att lägga av sitt arbete och min njurläkare med tyngd varje gång påpekar att det är bra om jag går ner i vikt.
Mentalt blir det kaos i skallen till slut och jag skakar av mig ångesten över att kanske bli för fet för transplantationen.

Det blev transplantation och jag mådde så dåligt och åt inte ett smack på tio dagar, gick inte att svälja ner allt bara växte i munnen. Hem till Anders goda mat och med jättenäven kortison tillsammans med resten av medicinen som ska hålla kvar min nya njure i min kropp.
Kortison vet ni vad den gör med kroppen? … men jag vet, man blir tjock. Så nu har jag gjort den långa resan och kommit till slutstation.

Kan någon tala om varför jag började skriva om detta? Ett liv pågår till det är slut och min historia har ju inget slut? Ännu.
Var väl uppslaget med att se vad man passar i i förhållande till sin form som fick igång tankarna. Jag saknar alla år jag bara var utan tankar på att passa andra, för det är väl bara det de handlar om. Att bli vägd och mätt med andras ögonmått, jaget passar men den yttre formen har ingen plats i vårt samhälle.

Nej, nu får det vara nog med fettceller för idag, helst för resten av livet.
Lite sol och blå himmel med bomullsmoln, snart en sväng till Ica, vardagen tar över.067F9053-5323-448B-B67B-002675CE23A4

Legimittation …

Idag har jag besökt ett poliskontor. Äntligen ska här göras en ny legitimation, maken som hämtar paket på posten åt mig slarvade bort mitt leg. Tack vare det har han fått hämta och betala ännu mer än normalt, för utan leg är man körd. Det jag beställer typ garn och stickor får han hämta, jag måste beställa det i hans namn, han är den enda som har leg att visa när paket ska hämtas. Så idiotiskt, men nu har jag lämnat alla uppgifter till polisen och fått ett foto taget, så hemska dessa bilder alltid ser ut. Inte för att jag känner mig så vacker, men är jag så ful, får en va gla man redan är gift.

Nu fick ni så ni teg alla soldyrkare som ligger och svettas, kämpar på mot framtida hudcancer. Asså jag är ju så usel på värme, spelar mer i skuggligans mästerskap, där är jag OS vinnare. Jag får ångest när termometern sticker iväg på detta viset, hoppas på en lagom svensk sommar. Vad ska vi ha det där ordet lagom för om inget längre är lagom?
Jag har upprepat min önskan om en luftvärmepump på landet, inte för värmens skull, utan för att använda den som svalkande AC på sommaren. Tänker mig att det ska fixa sig vilket år som helst, så slipper vi släpa AC-klunsen vi har här hemma fram och tillbaka.

Idag hade jag tänkt börja rita av och klippa ut mönster, tänkte sy tre sommarklänningar till mina barnbarn. Enkla ärmlösa klänningar … men jag har som ingen fart i mig, saknar mitt riktiga jag. Att bara ha tankar om saker jag ska göra och sen blir det inget mer, fast jag har allt framme. Det går mig på nerverna, att känna kreativiteten pocka på och allt det oftast leder till är sockstickning. Vet ni hur många sockpar jag har liggande, mest barn men även vuxen? 12 par och så vantar så klart. Det är så vilsamt att sticka sockor, meditativt att bara upprepa maska på maska.

Är det någon som fattar detta nya med Block? Jag blir så trött på skiten, mellanrum i texten klarar jag utan block. Allt annat är så rörigt och jag har massor jag inte klarat av att räkna ut hur man ska göra.

Så ska man äta middag, maken som ofta hanterar stekspade och stekpanna för att han tycker det är kul sa; Panerad rödspätta, hemgjord remoulad, ärtor och kokt potatis. Tack sa jag.

Tjing!

Gråter och skrattar

Jag konstaterar tacksamt att min surdeg hänger med ett bak till, fina bubblor i surisen som tack för ”maten” jag gav degen. Så nu jäser en ny deg med rågsikt, aprikos och fikon de två sista som jag har skurit ner i lagoma bitar.

Sa jag att vi köpte en ny kaffebryggare?
Så här var det, på landet i lillstugan där maken sitter och jobbar upptäckte han att ungarna sist gången de var där glömde att ta bort kaffefiltret med sump. Maken diskade ur och satte på kaffe, som smakade skit rent ut sagt. Han körde igenom med bara vatten flera gånger men smaken satt kvar. Så den bryggaren är bara att kasta. Det är då jag kommer på en lysande idé, vi köper ny hemma, tar med den gamla till landet och ger ungarna den som redan finns i vårt kök på landet.

Nu visste ju jag vad jag ville ha för kaffebryggare, självklart ingen Melitta billigt från Ica, utan nu jäklar i min låda slog jag till med en värsting i testväg och prisväg en Mocca Master. Halleluja vilket kaffe, vi prisar den varje dag, värd varje öre. Allt detta skrivande om kaffe och bryggare för att jag satte på några koppar och satte mig i soffan. Under tiden jag har gjort degen och kaffet har maken sorterat skräplådan.

Så kommer han med en liten burk, sån vi förr förvarade film i.

Om du någon gång ska förvara något dyrt och känslomässigt värdefullt, som inte ens är ditt, något du alltid flyttar runt för att inte tjuvar ska hitta och ta, om du inte är hemma. Om du då till slut tappar bäringen på burken, den lilla burken ligger inte någonstans av alla ställen den har besökt. Då gnager det år ut och in i min skalle, senast förra veckan. Så jag har letat och letat.

Så kommer han då med den lilla burken, säger ”Här får du något du kommer bli glad att jag hittade!”
Glad? Jag brast ihop i en skakig, tårfylld mänska som inte trodde det var sant. Burken och allt fanns kvar, jag plockade långsamt upp hela min mammas livs smycken. Tårarna rinner och jag har som en inre orkan av tusen och en känslor, som tittade jag i ett kalejdoskop. Ser mamma för min inre syn, uppklädd och fin i set av smycken som hör ihop. Min lilla mamma som inte hade så mycket smycket i sitt skrin, hon hade själv lagt de värdefulla i denna lilla burk och gömt hemma. Jag lovade att ta hand om den åt henne, om något hände.
Det är inte mycket materiellt en vanlig människa lämnar efter sig när de dör. Men det som stannar kvar är ju alla minnen och band vi har till varandra.

Efter en stund kommer maken skrattande från skräplådan, i handen håller han en kortlek i sitt pappfodral med oskyldiga bilder på nakna damer. Vi fick oss ett stort skratt av minnet med den kortleken.

Ett par vi under alla år ungarna växte upp umgicks med, spelade kort med. Vi upptäckte att han blev så himla generad över nakenhet och jag köpte så klart en kortleken med nakna kvinnor. Blandade och delade ut, hans min när han såg de nakna kvinnorna var obetalbar, vi skrattade så vi höll på att dö. Vi fortsatte umgås, spela fyrmansvist, äta god mat och ungarna lekte, såg hyrda filmer käkandes popcorn och godis. Så många mysiga år vi fick, idag är maken till min vän död och hon själv är omgift. Det var hon som aldrig blev sig själv efter hjärtoperationen i vintras. Dialys tre gånger i veckan och stroke som tog bort mycket av det som var hon. I veckan som kommer ska vi träffas och fika ute bakom huset med hennes nuvarande man, hon klarar av att förflytta sig med rullator.

Nu ska jag ut och slåss en vända med degen.

Tjing!


Efterlängtat besök av dotterns familj

En så underbar försommardag i vår mysiga park med föräldrar och alla lekande barn, ännu bättre blev det när dottern med familj kom på besök.

Glass, tårta och hembakta kardemummabullar, livet leker och barn hojtar runt om, ett liv och ett kiv.

Våra barnbarn, E och H så efterlängtade känner jag verkligen mer än vanligt när E kommer sprintande som värsta OS-löparen och ropar MORMOR! Den längtan och glädjen kan man inte ta miste på.

Nog känns det snöpligt att inte kunna avsluta längtan i famnen på varandra.
Hålla avstånd när man bara vill krama, pussa och vara nära.

När man inte ses så ofta så ränner ungar iväg på längden, även yngsta H verkar ha tappat mycket av bebishullet. Den lilla roliga raringen pratar som bara den och nog är det bra kul att förstå vad hon säger mer och mer.

När hon kom och sträckte sin lilla hand med självplockade blommor mot mig, då klappar mormorshjärtat av kärlek. Denna Goa MumsMums till unge med empati i mass och starkt känsloliv. Så minns jag hennes mamma som liten, fullt ös medvetslös, men så stormande glad och nyfiken på livet som dottern var, är det inte många som är, möjligtvis H då. Så i dotterns familj är det yngst som är mest lik mamma, i sonens familj är äldst mest lik sin pappa.

Fy tusan så jag älskar alla mina skunkar.

Fick fina blommor från dotterns trädgård de där stjärnflocka som jag är så förtjust i och vill så i mängder av olika färger på landet, vilket år som helst.
Nu spelar och dunkar partybåten förbi vårt hus, tänk att jag en gång orkade och njöt av dansdunkljud. Nu är det skönt när dunket tunnas ut för att försvinna över nejden.

Nu har vi gjort en stor sallad med massor av smaskens i.
Middagsdags!

Kram på er alla Tjing!

Så lycklig över livet

En strålande dag med besök på Agabryggan och glasskiosken, solen glittrade förföriskt i vattnet, tärnor och mås cirklade runt och vågor skvalpade. Vem  tackar nej till en glass med kolasmak och havssalt, toppat av en kula kokos.

Vi åkte runt ön och njöt av vårens skira grönska, det gröna i alla tänkbara nyanser fullkomligt nockade mig, så ljuvligt att få leva. Ännu ett stopp vid Elfviks gröna ängar med får och lamm, ner till havet och ut i solblänket igen. Här låg det på mer vind, vi vänder blicken ut mot vattenvägen till Stockholm. Massor av båtar stora som små slängde mjukt vågor efter sig och jag njöt in i själen av svallets kluckande.

Ensamma var vi inte, överallt folk på lagom avstånd, det promenerades, satts med glasstrutar och kaffekoppar i nävar var jag än tittade. Vi njöt tillsammans med ansiktet mot solen, havet, livet, helt befriade från alla tankar om Coronans oro. Jag närde drömmar om allt jag kan åka till med min blivande kompis scootern. Ibland sjuder det liksom i mig av liv och lust, igår och idag är det mer liv än vanligt i tanta.

769CE36F-AE60-4D9A-A04F-BBC4FCFD7BDA

Gårdagen var starten på helgens finväder, där satt jag med min sons familj, ungarna for omkring som ungar gör och yngsta sa så där ogenerat som bara barn kan tills de har lärt sig, vad man får säga, be om  ”farmor kan ni köpa en sparkcykel till mig.” Båda bröderna sparkade runt som galningar, så visst ska Stintan också få en sparkcykel. 

Idag ringde sonen, bad liksom om ursäkt för tiggandet, men ville bara säga att om vi nu köper en sparkcykel, så skulle det vara en rosa Elsa Frost sparkcykel. Så det inte blev fel sort, bra att ungen vet vad hon vill ha hahaha. Jag ska skicka efter en idag, mysigt att få vara givaren till min lilla tiggerska.

Snart är det torskrygg vilandes på en bädd av spenat, ägg och persiljesås ska hällas över, in i ugnen och sen ett räkregn över det hela, sa jag potatismos. Middag på G!

Friden och njut nu, ut med er i sol och natur, packa ner fika och dra iväg. 🌷🌷❤️🌷🌷❤️🌷🌷

Äntligen

938EBBA1-E758-42A2-B24D-DF866E1EFD90
I måndags körde maken mig till Sodexo för att pröva ut en elscooter. På bilden fastnade min trevliga rehabkontakt. Så nu väntar jag bara på leveransen och det kanske går lite snabbare än vanligt så här i Coronatider, inte många som vill pröva ut hjälpmedel.

Annars har jag inte gjort så mycket, är bara så jobbigt trött. Maken lagar mat och tydligen piper Frasse.
Jag sitter i vardagsrummet och hör inte det.

Går iväg mot hallen och ser hur olycklig hundstackaren är och lös i magen. Maken ut med hunden och jag borde ta hand om olyckan … men maken känner ju mig. Jag ulkar och kräks är helt hopplöst att lita på mig, när det gäller sånt, jag la bara hushållspapper över eländet.

När ungarna var små hände det inte så ofta som tur är, vissa familjer får ju oftare problem med sånt. Men hände det och jag var ensam så kräktes ungen i toaletten och jag hade en egen hink på sidan om det blev för mycket.

Men konstigt nog har jag i mitt yrke som hemvårdarinna fått ta hand om allt möjligt omöjligt. Jäklar så jag andades med näsan och skurade, vet inte hur jag klarade det, men var ju ett måste, var mitt jobb. Jag har fobi för att höra folk kräkas, dessutom.

Vi lagar mat till Frasse själva och har precis börjat ge honom ett nytt vitamin/kalk medel som hundar behöver när maten är hemlagad. Så vi tror att han reagerade på det, blir lite uppehåll med pulvret och smyga igång med bara lite, hoppas det fungerar. Stackars liten. ❤️

 

Lugn bara Lugn och jag

När barnen var små hittade jag av en slump Kristina Lugns böcker på biblioteket. Hur jag hittade just henne måste varit en gudasänd knuff mot rätt hylla, poesi och dikter har aldrig varit sånt jag normalt har sökt mig till.

Men här fann jag mig både ahaande och fnissande i Kristinas texter. Den här ensamstående mamman, med sina fantastiska konstaterande av livets märkligheter i sina texter.

Så dog hon nyss och jag har tänkt och känt att nu dör det helt enkelt för många av alla de som varit mina medföljare i mitt liv. Jag har läst deras böcker, hört dem på sommarprogrammet, sett dem på tv, i filmer och rent av på riktigt ibland.

De alla är ju en bit av mig, har skakat om mig, masserat mina tankar, knäppt mig på näsan, fått mig att skratta gudomligt gott.

Kristina Lugn var ju sävlig som en sengångare på zoo, men hennes tankeskärpa var det inte fel på. Visst är det spännande och för somliga outhärdligt irriterande när hon släpande sig sig fram i det talade ordets rike.

Tänk om hon hade mött mig, jag som förr var så snabb i tanken, att jag ofta visste vad den som talade skulle säga härnäst. Avbröt dem för att avsluta meningen, herre min gnu, om det gick för långsamt. En så irriterande ovana att avsluta folks meningar. Det är nog likadant idag med mig, avbrytaren. Blev ni inte tokiga på mig, ni mina vänner?

Min syster Tina/Kristina var mer som hon Lugn, pratade inte så mycket och var just oftast lugn. Hon fick spader på mig vid något tillfälle och skrek att jag inte lyssnade, bara pratade om mig själv. Ja, det var nog så då på den tiden … har det gått över?
Men det är inte så lätt alla gånger, att prata med sengångare som inte vill prata om nära saker, ibland inte vill prata alls.
Så det var väl lika bra att jag aldrig mötte Kristina Lugn. jag hade min egen Kristina Lugn att växa upp med.

Jag läste just en krönika av Cecilia Hagen om Kristina Lugn, en i raden av kändisar som ville säga något om poeten, människan. Avslutningsvis två rader av Kristina Lugn som jag tycker visar på hennes genialitet och lättillgänglighet i poetiska tankar.

”Över ensamma och älskande råder samma lag/Vi måste alla skiljas från oss själva någon vanlig vacker dag.”

13FAC3EA-1528-41EA-8A88-5D5BAF5F4893

Svengelska

Jag lyssnar rätt ofta på inspelade intervjuer på swebb tv och finner mycket av den riktiga konversationen där. Alla får ha sina åsikter och det pratas runt och rakt på om de problem vi har i samhället. Det händer att de ibland pratar engelska och jag lyssnar, slogs plötsligt av att de pratar ju engelska.
Tänk att jag förstår, förstår vad de säger! Jag blev så överraskad av den insikten, jag pratar ju inte engelska till vardags eller annars heller. Att mina 6 år av skolengelska på något vis har utvecklats genom åren är ju fantastiskt, inte har jag varit medveten om att förståelsen blivit så bra.

Reste mycket som yngre och pratade med hela kroppen, satt på en tidningsredaktion ett tag och fick översätta lite som skulle in i tidningen. Syrran min hängde ihop med en engelsman och där fick jag också träna, hans släkt kom på besök, jag har aldrig brytt mig om ifall något prat blev fel, bara prata på och lära sig av sina fel. Det har tydligen lönat sig att lyssna och våga prata.

82153CC2-F4F2-452B-92F2-3313C351D751Idag med ömsom regn ömsom snöblask har jag beställt fönsterputs. 🤦🏻‍♀️ Blir lite snopen när en ensam kille kommer. Trevlig och duktig, och noga, men det tar tid, normalt tar det två timmar för två putsare att bli klara, idag tar det två timmar för fyra fönster, men så välputsade fönster. Nu är det inglasningen på balkongen och vardagsrummets fönster kvar. Blir också glad över att ge en invandrare jobb, men han skulle haft en kompis med sig. Att jag tittar på timmarna beror på att de har en basavgift på 395kr sedan 245kr per timme och jag brukar betala mellan 7-800kr till de andra två fönsterputsarna jag har använt mig av. Jo, men visst ja, det blir ju Rut avdraget, det gör ju det hela som jag har tänkt mig.

Ps. Han har både munskydd och skyddshandskar på sig. Ds

Nyss ringde rehabkvinnan och bokade in prövning av scooter på måndag. Men äntligen, det ska bli så fint att få den, hoppas den nu inte blir stulen direkt. Jag drömmer om att maken, Frasse och jag ska ut och må bra, glasskiosken med uteservering måste besökas och allt nybyggt nere vid stora bryggan. Tänk vilken frihet, efter min löjliga cykelträning i måndags är min kropp helt knäpp igen. Men ok det var inte bara träningen, igår slog vi rekord i att flänga. Allt passar kroppen på att ta ut dagen efter.

Först var vi till en bilfirma och bytte till sommardäck, sen till mammas boende med en lax och räksmörgåstårta som räcker till nio personer. Den var till personalen och min mamma så klart, jag sa att de fick göra som de ville, bara mamma fick en bit. Jag tackade för deras fina arbete, att både vi och mamma var så glada att de fanns. Hon stod där med strålande ögon och log hela hon, med munskydd på, som alla har där på sitt jobb. Ännu ingen corona på boendet, det tackar jag så mycket för.

Sen gasade vi till landet, en timma dit och sen hem. Vi hade glömt att hämta ut ett paket på posten på vårt ”landet Ica.” Passade sen på att sätta upp nystrukna gardiner, så nu är det så fint i stugan till nästa gång vi kommer. Sent kom vi hem sent och jag mår skunk på grund av det idag och inte att glömma cykelträningen.

Men själen mår prima, att ha skapat glädje med smörgåstårtan till så många, sånt mår jag bra av. Sen ska man inte underskatta att bara komma ut och iväg en stund, träffa två roliga, trevliga killar som bytte däcken, äta på McDonalds utan att gå in, så klart. På den parkeringen är det alltid mycket fåglar, dessa kajor så orädda och faktiskt både söta och vackra. De flesta satt på räcket, en flög och satte sig på bakspegeln, före det drog maken snabbt upp fönstret, för en ville sätta sig där och tigga.

Visst måste man må bra av så mycket möten och händelser i sitt eget mikrokosmos.

Nu ska jag sticka några varv.

Ha de bra nu!

 

På väg

Igår gjorde jag duktiga saker här hemma, packade och torkade ur här och där. Idag är jag inte så stark, så maken tar hand om resten. Här har jag varit sedan början på mars och nu är det dags att åka hem, fortsätta hålla sig undan, men ta tag i saker som behövs göras i stan.

Fönsterputs, städning, tandläkare, återbesök tandläkare, har bitit av en yttersida på en tand längst bak, hundspa. Efter de veckorna är vi inne i juni och längtar, åker hit igen. Sen blir jag nog kvar här …

Alla mina kära är friska ännu och det gör mig lättad, oron ligger och gnager i bakhuvudet ju mer jag läser och tar del av de som varit/är sjukas berättelser. Så otroligt otäckt virus, det har lyckats täcka in alla organ och måenden. Kan inte låta bli att tänka att det är gjort av människa, som ”klippt in” olika coronavirusdelar för att få något som slår ut folk ordentligt. Sen behöver det inte vara medveten spridning från början, men gud vet vad de pysslar med i många läskiga labb världen över. Kina har nu lyckat sprida dödlighet runt världen flera gånger och jag hoppad världen kan gå ihop sig och kräva att Kina skärper upp allt som har med spridning av farliga virus att göra. Något slags rejält skadestånd skulle utkrävas, så rejält att de verkligen skärper sig.

Jag har planerat beställa en stor smörgåstårta till personalen på mammas boende. Dessa kvinnor och män gör ett gott jobb och mamma min trivs och säger att hon har det så bra. Nu när solen skiner vet jag att de sitter ute med rejält avstånd till varandra. Vilken tur att viruset inte kom på hösten, utan nu när vi hela tiden gått mot den ljusa, varmare tiden. Så vi alla kan mötas utomhus, jag ser så fram emot att fika med sonens familj på baksidan av vårt hus, där finns bord och bänkar.

Jag gav just min man en fin utmärkelse ”Bästa Skurkärringen” sa att han har blivit nästa som mitt tidigare jag. Det är verkligen inte dåligt, men jag har tränat upp honom från början. Hihihi tänker på när vi flyttade ihop och dammsög vår lägenhet en trea, varannan gång. Han undvek hela tiden att dammsuga under soffan och annat. Så jag gjorde likadant och så visade jag honom, hur det såg ut där under när det hade gått lång tid. Aldrig något problem med dammsugningen under möbler efter den visningen.

DD43807F-BABD-438F-87A6-15074A974614

Nu ska jag hjälpa till med det sista innan vi kör hem.

Fridens på er alla!

Kraxe slår larm

Tänk att resa till tippen med ännu mer grenar och sly kan vara så givande. Våren bara är så mild och inbjudande efter vår väg med hagar så typiska för vår del av paradiset. Tänker på alla stenar från istidens rullande som folk förr fick bända upp för att få en åker att odla. Enebackar och stenblock stora oövervinnliga klunsar som ofta blivit kvar som gröna öar i åkrar.

Jag har fotar för att visa allt underbart på vägen, men se det blir inget av med det, bilderna sitter i mobilen och jag kan inte flytta dem hit.

Mitt i detta skrivande börjar vår kråka Kraxe flyga förbi vårt fönster och helgalet kraxa så pass att jag tänkte, nu jäklar händer det något där ute. Hoppar upp och tittar ut, tame sjutton sitter inte räven, en ännu lite vintersilvrig och äter upp Kraxes bröd, som vi har lagt ut. Kraxe satt i en björk och tittade säkert surt ner på räven, maken och jag njöt av spektaklet.
995A2B7D-3EA1-49AD-83B8-764261F6FB44

Japp, nu får ni ta fram förstoringsglaset så ni ska se räven. 😊 Där är lillstugan där maken sitter och jobbar hela dagarna. Samma stuga som också kallas ungarnas hus.

Men tillbaka till resan mot tippen. I en stor åker sitter, ligger, står, fjädrar sig mängder av svanar. Dessa vita vackra mot åkerns lera och lite grönt, vad gör de i åkrarna varje vår? När bonden plöjer och maskarna kommer upp förstår jag, men de kommer att vara där i åkrarna i många månader.

Sen åker vi förbi som en skog av bara björkar, dess stammar står så tätt och är så otroligt vackra. Jag har aldrig sett så koncentrerat växande björkar förr.

När vi kommer fram till tippen så håller de som sköter om stället på att med skopa skyffla hushållssoppor ner i en container. Tro mig där i utsprängda berget sitter och flyger enorma mängder tärnor, måsar och till min jublande lycka två stora korpar. Jag har bara sett två korpar en gång tidigare, att de var, är två beror på att de håller ihop hela livet. Jag är så fascinerad av alla slags fåglar och just korpar skulle jag vilja ha i närheten, så att jag får se dem lite oftare.

Nu mina vänner ska jag titta på en film.

Fridens

 

 

 

Nollåtta eller bondläpp

På bilens fönster faller enstaka vattendroppar, tur att maken kände på sig och tog in alla sängkläder som hängde på luftning. Så skönt att bädda nytt och krypa ner kväll. Maken handlar på Ica Rimbo och jag håller koll från bilen, män i alla åldrar nu för tiden kan alla se ut som grottfolk. Kamouflagekläder, urtvättat, halva arslet bart, risigt hår i hela ansiktet, hårsnoddar både fram under hakan och bak. En grupp på tre, en lång smal vildvuxen, en kort närmast dvärg likaså och så den tjocka varianten med kagge rakt fram, skitiga kläder oj, ska inte glömma kepsarna. Fy tusan, vilka tjejer vill ha den här varianten av grottmän?

Inte ett munskydd eller skyddshandskar på en enda mänska, hur ska jag tolka det? I Roslagen får man inte corona på en lördag. Alla behöver handla, men undrar om de har funderat på det här med att leva? Så dyker han upp med snyggt välvårdat skägg och hästsvans … nog har min acceptans för manlig hästsvans plötsligt blivit större.

Vi vanligt folk som kliver ur bilar och går mot entrén till affären, vi är inte så vackra precis. 😀 Vardagskläder som inte riktigt räcker till runt kroppen, det putar och stramar.  Slitet och missklädsamt till vårt bleka anlete med hår som spretar om nu inte mössa eller keps håller det hela på plats. Alla med stinna plastkassar med veckans längtan att ta hem och laga till, eller bara dra upp en påse chips eller ostbågar som kan doppas i gräddfilsdippen. Fnissar för nu kommer maken och vad lyser igenom ena kassen … ostbågar till husse.

Så nu bär det av hem, det blir grillad entrecote, potatis i ugn och råkost så klar.
Jo, skulle väl säga att jag gillar större delen av mitt eget folk, fast de kan se ut som bondläppar och det säger jag inte med det förakt landets folk ofta benämner mig och de mina, vi nollått:or. Men ett är säkert så här ser inte folk ut på andra ställen, ställen kanske närmare stan, men jag passar väldigt bra in nu för tiden, tjock själv och korviga fula vardagsbekväma kläder där resår spelar en huvudroll med sitt elastiska varande runt den obefintliga midjan. Håret ser precis så risigt ut som på de andra, men dock rentvättat.

Mys på nu, ni alla nollåttor eller bondläppar ni alla duger så förbaskat bra. ❤️
7FA9BDB0-6F28-4C86-99AB-40A6A7D0124A

13 år🌺🌺🌺🌼🌼🌼🌸🌸🌸

BB58939E-5480-4CC6-B619-C9EE428EB8EF

Här vilar Frasse i Husses knä, så glad att han kommit hem från jobbet i stugan.

Min årsdag idag, 13 år sedan jag började här inne.
Grattis!
Till alla er som stått ut genom åren, några har varit med hela vägen. Flera har försvunnit genom åren, men så mycket minnen och roliga inlägg jag har fått ta del av. Så tack alla ni som finns kvar, speciellt ni som har kämpat med mig genom de flesta år. ❤️❤️❤️❤️❤️

Isolerad på Karolinska

83CEDCE1-7C29-48F7-9C00-6C4C107C077F
Igår var det fart på tantaluringen, tog tag i barnbarnens alla leksakslådor de har hos oss. Sorterade ut skräp och trasiga leksaker, torkade ur plastlådorna, kände mig nöjd. Sen åkte gardinerna i rummet ner, allt ut på altanen, dammsögs och skurades av. De sista tyngre sakerna skötte maken. Jag hittade nämligen en levande liten randig mal i plastlådan med ritpapper och målardon. Då blev det rys och frys i mig och skurkärringen tog över, och dirigerade maken till slutklämmen. 😁

Nästa rys och frys var när jag upptäckte första fästingen på Frasse, ”den var död sa maken” som plötsligt blev obducent efter att jag lekt kirurg och tagit bort den. Så vi gav Frasse första tabletten mot fästingar igår.

Här händer inte ett smack värt att skriva om, närmsta grannens fru har flyttat in i deras kåk, inbillar mig att hon ligger isolerad i corona, då hon inte ens syns rökandes på sin altan. Jag oroas, undrar varför hon körde hit, är det inte bättre att ligga hemma, där maken kan hålla lite koll på henne?

Idag kör min kropp med sin ristande huvudvärk, den kommer med jämna mellanrum, idioti rent ut sagt och så onödigt.

På tal om huvudvärk så pratade jag med en vän igår som ligger isolerad på Karolinska med corona. Både hon och maken åkte dit, kraftig huvudvärk och slemmigt i bröstet. Men min vän som för några veckor sedan opererades i hjärtat, de tog en bit från ena benets vener och använde det i hjärtat. Så klart fick hon var både i bröstets sår och i såret på benet. Så de har öppnat såret på benet och skrapat ur, vilket ska göras igen. Men hur stor otur kan man ha? Tänk att ligga där isolerad i eget rum vecka efter vecka.

 

Vi har ett yngre par med två små barn på vår gata. De har byggt en avlång trekant av smalare trädstammar till ett litet bo, som står vänd ut mot vägen. Där står ett stort troll och min tanke direkt var att leta upp ett litet penntroll och ställa in som överraskning till barnen när de kommer ut nästa gång. Så nu vet ni varför jag började städa barnbarnens leksakslådor.

Idag skiner solen och jag ska sätta mig på altanen och njuta lite senare. Min femte vecka på landet och jag trivs bra. När vi tröttnar åker vi hem till stan och isolerar oss där, men än möter jag gärna våren här ute.

Sovande sövande snarkande tupplurande ZZZZZZZzzzzzz

64DAABCC-586E-4CA4-9E19-99461ACB9D95
Sover länge och gott Zzzzz, blir väckt av maken och snubblar upp, sånt gör bara morgontrötta. Ni andra sträcker lite på er och svävar ur sängen med gott mod om en ny härlig dag, med en sprittande morgon i er famn.
Er avundas jag, tror inte ni fattar hur det är att vara morgontrött i ert ”ljuvliga bondesamhälle, tidsmässigt” med morgonstund har guld i mun osv.
Själv lever jag upp på kvällen och får/fick, ska jag väl säga i ärlighetens namn, även en hel del gjort även den tiden, när ni oftast redan trynade mellan lakanen för att orka kliva upp med tuppen nästa morgon.

Men den här morgonen vill kroppen aldrig vakna, jag stoppar ner både smörgåsar och kaffe i vraket, men inget hjälper. Somnar om i soffan och bli väckt ännu en gång vid 14.30, maken stackaren är ju inte riktigt van vid mina konstiga  ”helt väck” dagar när jag kan sova tills han snart kommer från jobbet.
När jag tvingat mig upp, in i duschen så ser jag sen vädret där ute, snö och blåst så det räcker och blir över. Tro sjutton att min väderstation till kropp, inte vill vara med.

Bara tittar ut och konstaterar att alla över påskgrannar nu har åkt hem, de flesta stack igår, de sista idag. Så nu är det vi och de fastboende som är kvar, min femte vecka börjar imorgon. Jag lär nog bli kvar här längre än jag trodde från början, tur att jag trivs.

Nu har maken planterat ner och om både nya och gamla blommor. Jag känner mig som en betraktare av allt han gör, är glad att han är frisk och villig. Själv skulle jag nog fått fnatt på någon som ligger och delar ut uppdrag från soffan varje dag. Men å andra sidan har ”själv” gjort allt det där och resten, under alla tidigare år. Utan att någon sa till från soffan, skillnaden på kvinnor och män, men ett är säkert han är värd sin vikt i guld, för han tänker och är självgående, med det mesta som ska göras här hemma. Han har haft en bra lärare genom åren, mig. 💪😀

Ikväll blir det enkel mat, lammsteksrester och köttfärssås, en perfekt middag. Jag fortsätter med korsordet, vilket gjorde mig nästan lite mallig i natt, att jag nästan har löst det hela lite svårare, brukar hålla mig till de enkla på natten, hjärnan är väl inte så igång vid den tiden. Men just inatt var den det.

Önskar er en trevlig start på vardagen och hoppas verkligen att inte Coronan tar er på en sväng. ❤️

Hallå?

4E9E0FD3-338C-4F0F-B4B7-2E61D9D74977En dag i fart och fläng med glädje i släptåg. Vi körde i hemlighet till dotterns hem, ringde och sa nu kör vi in på parkeringen. De kom till oss på framsidan av huset, vi stod på ena sidan staketet och de på den andra, vårt Coronaavstånd. Ur en kasse fiskade jag upp stora påskägg till ungarna, en påsklilja till dottern och en tidning. Gla påsk på er, min lust att kramas var stor, men Corona höll ordning på oss. Det var skönt att se dem, det var ju ett tag sedan.

Klart vi tog ut Frasse, han ville hälsa och kände så väl igen sig, ville in vid grinden, här har han firat både födelsedagar och julafton med tjocka släkten sin.

Sen gasade vi iväg till sonens familj, ringde upp och sa ”nu får ni komma till porten, för nu kommer vi.” Överraskade och glada kom de ut ur porten, sonen med de två yngsta ungarna, min T var inte hemma. Ut med Frasse igen och stora kramkalaset började och jag trollade fram ännu en kasse med påskägg till ungarna och blomma till päronen. Såg min son i ögonen, läste hans oro för mig/oss och jag ville så gärna krama både honom och ungarna.
Så mycket mina barn betyder för mig, allt vi har gjort genom åren, mysiga middagar, fester, tjafs och gräl om än inte så ofta, det sista.
Men utan det tror jag inte man har ett ärligt förhållande, alla kan inte vara lyckliga, glada och tillfreds hela tiden. Man blir ovänner ibland och så får man reda ut det hela. Livet på en pinne.

Men vi var inte klara där utan gasade vidare till mammas boende, med just det påskägg, tidning, blomma och frukt. Ringde på och lämnade in, vi vinkade till varandra och hon kunde inte förstå att ”personalen inte släppte in hennes dotter.” Hon har förmodligen haft någon blödning i smyg, hon har blivit så virrig, glömmer och varken hör eller ser, hänger inte med längre.

Sen åkte vi till stugan igen och det var så skönt att komma hem, maken var in på Ica och handlade lite, så lugnt i vår butik. Sen grillade vi lite middag och fixade ny mat till Frasse, kycklingfilé stekt i små bitar och kycklinglever, den levern får man bara ge honom lite av, innehåller för mycket A-vitamin för hund, de kan bli förgiftade, så det blir bara lite vissa dagar, det får ligga i frysen. Jag skalade och skar morötter, färsk broccoli, palsternacka och två potatisar i tärningar som kokades till hans mat. Sen la maken till ris. Tror Frasse överlever ännu en vecka i matväg.

Sen ringer mamma … hör henne, men hon hör inte mig. Hon ringer igen, lika knasigt, jag skriker och hoar, inte hör hon mig. Då ringer jag till en av de gulliga tjejerna som jobbar och ber henne gå in till mamma och ringa upp mig, mamma har ju en telefon där hon bara trycker på siffran 1, så kommer hon till mig.

Hon som jobbar där ringer upp och säger att mamma höll luren upp och ner … ska jag skratta eller gråta. Allt har blivit svårt med vår kontakt. Jag frågar mamma efter en stund om hon fått blomman? Påskägget? Tidningen? Frukten? ”Nää, jag ser inget” säger hon. Så börjar allt om, jag ringer den rara igen och vi fnissar, jag sa ”hon ser inget,” kan du hjälpa henne att hitta påskägget? Den rara ringde inte upp och det betyder att allt hittades. Suck!

Nu är det sent tröttmys i soffan, kaffe och tårta blev det ikväll, maken köpte en gul påsktårta, sånt har jag svårt att avstå ifrån.

Kram på Er 🐣🐥🐔🐤