Långlinan blev inget hit

Ljus som plötsligt slänger solsken in i mitt fönster, ut ska vi, bara jag kan kämpa mig upp ur soffan. Det verkar som om denna förbenade förkylning aldrig vill släppa taget. Mina olika kombinationer av sjukdomar gör inte livet lätt just nu, det här att gå ut med hund när jag mår som jag gör är så jobbigt. Lågt blodtryck, hjärtklappning och svårighet att gå är ingen höjdare, att sitta på olika soffor för att orka ta mig hem är jag sjukt trött på. Som jag flåsar kunde jag nog ta anställning som flåsare på en porrlinje på nätet.

Igår packade jag ner nya långlinan när vi gick ut, går en sväng och sätter mig på en bänk vid ett bord ute och kopplar Frasse till långlinan. Allt för att han ska få nosa runt lite längre, medans jag sitter i lugn och ro. Han tvekar, går några meter ifrån mig, stannar och ser sig omkring.

Det är nog detta som är trixet med rasen vallhund, de håller ordning på sin skock, fast skocken bara är jag. Så långlinan är inget för honom, inte ens när vi gick drog han iväg, utan höll sig runt benen på mig, med massor av meter lina ringlande helt i onödan.

I eftermiddag kommer T efter skolan, jag längtar efter honom fast jag egentligen inte orkar just nu, så måste vi få träffas. Han har säkert massor att berätta om och jag kan krypa ner under filten i soffan när han sätter igång.

Nää, sjutton så jobbigt det är att se så mycket hundhår, torr tvätt som behöver plockas ner, damm, prylar som ska sorteras undan när jag inte orkar. Igår tog jag den lilla orken som fans och bakade två bröd med äppeltärningar och hackad mandel, lite graham och resten vetemjöl special. Blev väldigt saftigt och gott, åt en sån smörgås med avokado, tomat, tunn paprika och mitt eget hemtrampade örtsalt till frukost.

Detta med bild på sig själv, vi satt ju här i helgen och rensade ur foton som vi helt hade glömt. Jag är ju nästan aldrig med på bild, eftersom det är jag som är fotografen här hemma. Maken glömmer alltid bort och kommer han ihåg att fota, så kan du ge dig den på att jag är kapad, bara halva skallen kvar. Eller halv kropp, eller varför inte en enorm himmel och en rest av något längst ner på bilden, oftast jag. Men nya bilder finns det inte på mig direkt, hittade några äldre på mig själv, där hela jag var presenterad. Så jag bjuder på en bild, fast jag normalt försöker vara anonym.

7B2CDC62-8B8F-460B-8319-F0585BFF644C

 

Nu sticker vi ut en sväng. Fridens!

Saknar förr

Efter ännu några bomber denna natt i Kista, kan jag bara konstatera att politikerna stod för sitt ord om att öka antalet jobb.
Framtidsyrke nr 1 lär bli glasmästare, bara sätt igång och anställ fler över hela landet.

Är det inte bomber, så stenas fönster sönder över hela landet varje natt. Bara för att förstörelselustan och kopplingen till hjärnan är minimal, om vilka det är som får betala det hela.
Att folket redan betala mer än för dyrt för dessa sk barn det framkommer allt för sällan.

Ibland tänker jag att det är ingen bra idé att börja dagen med att läsa nyheter. Nyheter nu för tiden, har inte ett dugg med den värld jag växte upp i att göra, med vårt då, som i förr, trygga land.

Att läsa nyheterna idag är som att läsa om Libanon i min uppväxt, Vietnam … allt hände där den här typen av leverne hörde till. Deras klaner, ever ending inre strider, inbördeskrig, bomber, mord på längden och bredden. Allt det hörde till alla dessa länder som ingen framtid ville ha, det såg dessa gubbar till, klanerna stred och strider om makten.

Otäckt var det att läsa om allt elände, krigarna struntade jag i, varför inte ställa dem på långa led, gör slut på skiten som inte bryr sig om varken barn, kvinnor, gamla, sjuka eller sitt lands framtid.

Bryr sig bara om makten, precis som vi har fått det i vårt land i nutid, med våra politiker, trodde jag väl aldrig att det skulle bli så här hos oss. Men har man valt ledare som slår sig ihop i ohederlig allians, som tillåter allt, bara de får vara just i maktposition.

Så bäddar de för ett slags inbördeskrig i konsten att bomba, förstöra, splittra ett land, allt detta våld dygnet runt är banne mig inte Kalle och Petter som står för. Oavsett om alla inte vill se, inse det, så hände detta med den våg av manliga invandrare som till varje pris i påstådda humanismens tecken, skulle in i vårt land, till vilket pris som helst.

Priset betalar vi nu alla med ett samhälle som går kräftgång bakåt. Det är gamla som blir rånade och misshandlade, barn likaså, kvinnor våldtas och tror även små pojkar råkar ut för det. I sina länder tar de små pojkar och använder sexuellt, då tillgången på kvinnor är noll, kvinnor och flickor sitter inlåsta med de äldre kvinnorna, vaktas av dem och av sina bröder och äldre män.

Så det är sunda killar vi får hit. Not!

Tror jag slutar här, borde aldrig ha läst ”nyheterna” vi vet nu vad vi får till livs av sk nyheter varje morgon. Nu vet vi vart vårt land är på väg. Kanske till och med de mest godhjärtade, blinda, börjar förstå vart det har burit och bär.
Fast förmodligen inte, de vill in i kaklet, utan att förstå vad de dömer oss till.

En dröm, en utopi, det här med alla i en kärleksfull ring. Sånt kräver vuxna mogna människor, en stor del av jordens befolkning är outbildade, leds av maktens män utan förstånd. Sen blanda kulturer där alla håller på sitt, blir ju aldrig någon gemensam framtid av sånt.

AD45CEC2-DE93-4793-965D-419761DA4134

Frys

Det här att vakna är sällan en hit, visst jag har gått upp större delen av mitt liv när klockan ringt, fast jag känt mig mer död än levande. Är man kvällsmänniska så straffas man hela livet. Just nu är det värre än vanligt, att vakna och känna förkylningen, hostan drar igång och kroppen mår inte bra, fast jag anser att den har mått sämre tidigare under förkylningen. Det sitter som berg i luftrören, jag känner mig så less på eländet.

På lördag var det tänkt att handla en ny frys och klämma in i klädkammaren, jag mailade sonen, undrade om de vill vara hundvakt några timmar. Men idag konstaterar jag att det blir till att vara hemma, kroppen orkar inte gå i affärer.
Igår fick jag ett litet ryck och bakade rågfrallor med katrinplommon i och solroskärnor ovanpå. Jösses, de blev väldigt goda. En hel påse urkärnade katrinplommon, blir väl jämn fart på magen kan jag tänka. 🙂 

Idag är jag som tillbaka till ”kunde lika gärna vara död” i kroppen, klart jag tappat lusten tillfälligt, fast jag borde veta vid detta lag att förkylning tar en evig tid att kliva ur för min kropp. Inge fara, jag trampar upp och ner med dessa baciller och vinner alltid till slut över dem.

Det här med en ny frys är Frasses fel, jag har börjat koka hans mat själv, precis som jag gjorde med Watson när han levde. Ett sånt här fiasko till halv fjantfrys som de sätter in i vanliga lägenheter är ju bara ett skämt. Är väl för de som bara har glass i frysen, jag hade största frysboxen när ungarna växte upp, lagar man mat i stora lass, likaså bakar, syltar och har sig då behöver man rediga doningar.

Men denna gång köper vi inte en box utan en mindre frys, mest för hundmat. Det är dyrt med hund, först alla doningar han behöver äta och dricka i på två ställen, leksaker, klotång, rund sax, ny dammsugare utan sladd, ännu en ny dammsugare special mot allergi och en frys till maten. 🙂 Men den sista dammsugaren, var ett måste att köpa, den gamla hade gjort sitt.

CC178D69-4488-45E9-8593-F90EFFE2AAEA

Nu laddar jag för att orka gå ut med Frasse lite senare. Igår var det bara att ta med rullatorn på vår lilla tur. När jag var på väg tillbaka kom en bekant och jag tänkte ”låt mig slippa” orkar inte, satte mig på Rulle och kunde inte svara på hennes frågor. Hopplöst när det bara blir tomt i skallen, vad hette min läkare? Herregud vad spelar det för roll? Så kom det två små hundar som naturligtvis skulle in i den porten vi stannat framför. Frasse passade på att skälla, jag orkade inte rätta honom. Kvinnan pratar och jag vimsar, hittar ingen rytm i mina meningar. Tror ni inte det kommer ännu en hund som ska in i porten. Frasse drar på och jag har sån lust att bara storgrina, säga Gå till kvinnan. Men inte gör jag varken det ena eller andra, så klart.

Hem kommer jag, varför kan jag så sällan få skriva att jag mår bra, promenaden var skön och nu ska jag sätta igång … glöm det, bara en massa sjukt gnäll från mig. Är väl inte konstigt att jag blir less på mig själv.

Nu ska vi ut igen på en sväng, som blir lika jobbig som igår känner jag. Tack gode gud att det är fredag och maken tar över allt rännande ut.

Helg igen och jag skriver väl tvärt emot denna helg.
Ta bara hand om er själva, det tänker jag göra, tänk inte på någon annan, tänk bara på er själva, ring för bövelen inte någon ensam jävel, som gott kan fortsätta sitta i sin ensamhet, gör ingen glad, dela framförallt inte med er. Så blir er helg utmärkt. 🙂

 

Regn och blåst

Så klart regnet tar fart tills Frasse och jag ska gå vår ytterst korta sväng i regn. Det blåser på rakt in från Värtan, som dagen till ära har gäss på sitt stålgrå vatten. Fy tusan så kallt och huvan bara blåste av och jag frös som till is på nolltid.

Frasse vinglade kissande på tre ben och kisset for all världens väg med vindens hjälp, inte blev det så mycket kvarvarande märkning just av den lilla plätten. Andra hundar som nosar, måste tro att Frasse är en dominant, jättestor hund som sprinklar sitt kiss över så stor yta.

Det har kliat i ett öra vilket var en ny upplevelse, jag läste runt på Google och hittade mycket intressant om öronvax. Det finns tydligen i olika fuktighet, eller som mitt torrt. Om jag nu får välja föredrar jag mitt eget torra, ingen risk att det brer ut sig så andra kan se vaxklumpar i mina öron. Men lite lustigt är det när det säger plick eller plirr, vet inte hur ljudet ska stavas. Då hoppar en liten bit torrt vax ut och lägger sig i den yttre delen av örat, bara ta bort.

Så glöm tops och annat onyttigt i örongången, läste en öronläkare som sa att ”det smalaste man får ha i örat är armbågen.” Men i mitt öra började det klia, vilket kan bero på just det torra vaxet. Så nu har jag skaffat en medicinskt olivolja som ska duschas in i örat 1-2 gånger i veckan. Så snart är plick och plirr borta för alltid, snyft.

Idag kom Lina och städar så fint efter uppehållet under jul och nyår. Så skönt att få det gjort och tro du inte att hon hade köpt en chokladkaka med mörk choklad på färjan hem efter julledigheten. ❤

Hoppas hon känner glädje över den nya dammsugaren som förenklar hennes jobb. Vi pratar ju inte med varandra egentligen, hon pratar lettiska och ingen engelska, så vi vevar runt på väldigt mysko vis för att förstå varandra. Så skrattar vi gott och kramas.

A6040CF4-6F50-41CD-8DBE-B68FA915828D

 

Allt och ingenting

Just nu skulle jag vara ute med Frasse, men stannade till i köket och slängde på vägen till hallen, snabbt ner disken i diskmaskinen och kroppen min go bananas. Så jag får ligga här en stund till och hoppas att det hela planar ut i kroppen.

Jag orkar inte ens vara arg just nu, vill mest bara vara en lipsill över att inte ha kontroll på kroppen. Men hallå tänker jag ”solen skiner” och med lite tur gör den det ännu en stund.

Igår gjorde jag bra ifrån mig på hemmafronten, jag sa till maken ”kan du hämta min meterhög?” En hel meter med tidningar, reklam och annat, lagt på hög, äntligen är det sorterat och skräp är kastat. Så nu kan jag börja på en ny hög. 🙂

I dagens uppvindar glider de alla utanför mitt vardagsrumsfönster, Tärnor, Kajor, Fiskmåsar och alla andra som får lust att glidflyga. Avundas dem deras glidande, hur skickliga de är, aldrig ser jag någon som bara ”hoppsan, faller ner!”

Längtar efter alla mina barnbarn, ha dem här lekandes och babblandes, men samtidigt är jag så himla glad att de inte är här just nu. Motsägelsefullt till tusen, men det man längtar efter får man inte alltid, i mitt fall pga kroppens sorg att inte orka.

Pratade med T igår om hans kalas som jag inte kunde komma till. Han sa han ”fick så dåligt samvete när jag var hemma och sjuk, jag skulle ju sitta där, vara med, jag har ju alltid suttit där på hans kalas.” Min genomempatiska unge som var nöjd och glad åt sina presenter och gästerna fast det var manfall pga sjukdom. Tänk han och lillebror 5-åringen, ska få åka med styvmammans fostermamma och man till Grekland i sommar. Hon som har tagit med T med familj till skidsemester i Trysil flera gånger, de har hus där och sen resor till London och Bryssel senast. Min älskade unge, alla blir så kära i honom. Det skriver jag inte för att han är min ögonsten, utan för att han verkligen är mycket socialt begåvad och så lätt att tycka om. Lite kul nu när hans bror som är så olik T också har blivit så mysig, men så olika de är. 5-åringen skämtar mer än gärna, slänger käft och skapar mycket skratt åt sitt sätt att hantera tillvaron. Känner att han är släkt med mig, vi pratsamma som kan både oroa och roa. Jag har länge sagt att han nog blir bilförsäljare, med truten igång, glimten i ögat. Den som lever får se.

Nej, nu ska vi ut en sväng.

884DF55C-7AFF-4B15-B17D-5476BB11CAC6

Kylt läge

Undrar vad Frasse hittade i min sopkorg igår. Han kräktes två gånger på dagen, fick bara ris till middag. Imorse fick han kokt ris och kokt kyckling. Väl ute så kom nr 2, som inte såg ut som den ska, omöjlig att plocka upp, redigt risig i magen. Måste vara något han käka upp ur sopen, jädrans sopsorterare. Så han är lite slak idag, här ska kokas mer ris och fisk till hans middag. Så är det nog bra till imorgon.

Själv känner jag mig som ett vrak, nu med mer halsont, nyser, hostar och snorar. Men idag har jag mer normal röst, igår var rösten ett skämt.

Asså, så här var det inte förr att bli förkyld. Då på den tiden visste man direkt att kliar det i näsan, halsen känns trång och det droppar snor som vatten. Då var man på väg in i en förkylning, Ibland fick man feber. Mamma tog fram näsdukarna, idag känns ju dessa näsdukar så äckliga. Minns hur kallt blöta de kunde kännas, de låg under kudden när värsta snorkriget brutit ut, lätta att ha till hands. Men i nutid, bevare mig väl att det finns pappersnäsdukar.

Men nu kan det börja precis hur som helst, de med läggning åt att kräkas eller sitta på toa sitter där och undrar om de åt något olämpligt? Sen kan de få frossa, härlig feber, upp och ner, ont i halsen, snorigt värre. Hosta som tar livet av en, gröthosta, torrhosta, slemhosta, hackhosta, attackhosta, nära döden hosta. Bara välj själv när det är din tur att hosta sönder lungorna och resten av inälvorna.

Efter ett tag skriker kroppens alla muskler av hostandet, de i mag och lungtrakten som man inte ens vet finns, får spunk. Man får ta till teknik mot hostan, hålla magen på plats, sitta eller ligga på speciellt vis för att slippa all smärta en attackhosta bjuder.
Samtidigt som snoren rinner eller sitter där den sitter. Det sprutas, droppas, näsdroppar, kortison, annat i halsen och hemgjorda dunderbrygder rörs ihop. Bara man tvingar i sig de äckliga hemmakurerna, så tror en del man blir bra.

Just när man tycker att det börjar finnas hopp om livet så slår snorbacillerna till en sista gång. Då blir man eländigare än eländig, har man tur efter den sista kampen, kan man börja röja upp i snorfanor och medikamenter.

Men Hallå ropa inte hej än!

Nu kan det sätta sig på tvären å de grövsta. Det som fastnat, svällt och haft sig, fixar lätt sånt som bara penicillin tar på. Otit, bihåleinflammation, lunginflammation och garanterat finns det fler elände än jag kan räkna upp som en sista hälsning från en jäkla bacill.

CA63F5BB-7B63-4EDA-B0B1-F9ECE6AFB9E6

Människan kan så mycket i sin iver att vara först, störst och starkast. Att ta sig till månen var ju bara politisk mumbojumbo redan på den tiden. Vi andra med vår romantiska känsla för månen och spänningen i att de kan ”åka ända till månen.” Vi naiva förstod inte spelet bakom ”först till månen” mellan ryssar och amerikaner.
I nutid kan militären se ut ett offer som de kan skjuta ihjäl långt åt helvete bort, mitt i prick.
All denna otroliga teknik, men sätta stopp på snoreriet, de fixar de inte.

Hela min uppväxt var ett pendlande för syrran och mig till öronmottagningen på Danderyds sjukhus. Otit konstaterade Fabbor doktorn och stack hål på våra trumhinnor, syster satt vi i knä på och tjuvhölls på plats. Jag har garanterat varit mest förkylningssjuk av alla du känner, genom hela uppväxten, sen första delen av vuxenåldern och fick en nystart när våra barn föddes. Jippi, då körde jag hela loppet dubbelt upp igen.

Men tröst i nutid är att jag inte blir förkyld så ofta, men sätter det igång tar det oftast tid.

Fredag igen och ni alla ser fram emot helgens ledighet. Det ska ätas och drickas, umgås och ha sig. Själv kommer jag missa T födelsedagskalas imorgon. Inte sjutton går man bort med förkylning inte. Men maken får fira honom, jag ska be att han filmar när T öppnar paketen från oss. Så får jag se det hela senare.
Så fort jag är frisk så får T komma hit och frossa i delikata fiskbullar från Abba. Så jag får krama om honom och så sitter vi i soffan och tittar på Netflix samtidigt som vi plockar i oss något gott. Om vi nu inte har massor att prata om sedan sist vi sågs.

Tänkt på det här med barns kalas, hur viktiga de är i alla växande barns liv, inte bara i vissa barns liv. Barn noterar mer än man tror om vilka som kom eller inte. Att känna sig totalt sedd den där dagen varje år, födelsen och livet ska firas, så länge vi är just barn.
Att firas som vuxen lärde mig en väldigt nära och kär vän. Jag ville förringa min födelsedag, tyckte inte den var så viktig. Men då satte Min vän igång, övertygade mig om min egen betydelse, på min dag.

Jag har nog skrivit om det tidigare. Syrran fyllde 1 maj och jag den 3 maj. Det blev alltid hennes födelsedag som firades, alla var ju lediga den dagen. Visst fick även jag paket och grattades, men jag tror att ”jaget” på något vis kom i skymundan, för det var Tinas födelsedag. Med det inte sagt att jag stod där och kände mig övergiven, ledsen eller så, utan tror mer att det var en inre omedveten känsla att kanske inte vara så viktig. Som sen blommade ut efter att jag hade fått våra barn. Deras födelsedagar var viktigare för mig.

Nämen nu har jag då skrivit flera kilometer …

Massor av kärlek till er alla i helgen, ha det skönt, ring någon som ni borde ringt till för länge sedan. Vi alla vet hur det är med vissa samtal. De tar sån tid att komma till skott, skaver som en sten i skon. Lyft luren, gör någons dag lyckligare.  

Synd om mig

Lite synd e re om mig. Hostan sonens familj hade med till landet efter jul har landat, så klart i mina luftrör. Klar vi båda tänkte ”att de släpper lös världens hostigaste gäng in till farmor och farfar” och vi flatskallar sa inget. Ibland blandas ens känslor av häpenhet och svårighet att säga något, vi vill ju så gärna vara med barnbarnen, som så gärna vill vara med oss. Så kan man som småbarnsförälder ignorera bacillerna och på något vis langa över beslutet att inte umgås, så mycket som möjligt på oss äldre, dem man faktiskt borde vara lite extra rädda om. De vuxna var ju lika sjuka de, men pratade inte om det, låg lågt, vad det nu skulle tjäna till?

Dagarna fram till vår nyårsafton var full av spring, ut och in i vår kåk, det gillar jag för det mesta, men blev lite trött ibland. Yngsta som hostade lungorna fria efter viruslunginflammationen, var dock rätt vissen ännu och lyckades bara komma helt själv till oss en gång precis innan de åkte hem dagen efter nyår. Hon kom tidigare i sällskap med femåriga brodern som alltid tar hand om henne.

Så nu är jag hemma igen och snart är vardagen tillbaka vilket är skönt för alla som har känt sig ensamma under hela helgen. Själv känner jag mig dubbel, gillar när maken är hemma, men brukar gilla när vardagen bjuder lite ensamhet. Men på tisdag kommer T, och som vanligt laddar jag med fiskbullar. Så ska lärarna ha en studiedag, så fort alla andra börjar jobba, så föräldrar får ta ännu en semesterdag och passa barnen. Andra jobbade redan på fredag om man inte tagit semester, den dagen vore ju lämplig att lägga en studiedag.

28AE220E-C405-4851-AC71-8DCB656F977A

Men min T behöver ingen passning, han har ju mig att gå till, är stor nog. Men de med dagisbarn yngsta skolbarnen, har samma problem flera gånger varje termin. Privata företag med kunder, de har sina möten på kvällstid och i helger om det ska umgås längre tid. Vilka enormt onödiga kostnader för föräldrarna och samhället, tänk alla företag som föräldrar ska utebli från.

Man kan faktiskt tänka och tycka så här utan att vara negativ till varken lärare eller lärandet. Tänker att det är en gammal rest från förr att lärare ska ha extra ledighet/avsatt tid för sammanträde, som sträcker sig över alla andras ledighet för att göra sitt jobb. Samtidigt förstår jag att lärare vill ha kvar alla tänkbara fördelar, för det är inte mycket kvar av yrkesrollen. Fy bövelen så tufft de har det nu för tiden, undrar hur många skolor där numera rädsla råder, ordning och reda, respekt är en rest från förr.

Att det har hänt hemska saker, händer hemska saker i skolor hela tiden, ska vi tydligen ligga lågt med. Framförallt vad det är som händer. Har Pelle och Stina inte fått sin normala svenska fostran längre? Hot, hat misshandel, våldtäkter och slängande med ”knulla morsor och horor,” kan det verkligen vara våra barn som på fem år blivit totalt förändrade, hotar lärare  när de inte får som de vill, får tillsägelse eller får de betyg de anser sig ska ha. Räcker det inte med hot för att få som de vill, släpar de med sig hela släkten. Har vi alltid varit så här, vi svenskar och våra barn?

Nej nu ska jag inte trilskas eller reta någon till blodstörtning, jag kravlar bak i täcket och hostar vidare. Maken har tack och lov placerat sig i köket lagandes middag.

Fridens

 

Vi är alla olika

.En blev inspirerad av en annan som inspirerade mig. 🙂

Typisk rundgång på bloggar, eller hur. Här funderas över mig själv och högljuddhet i det sk offentliga rummet och så slänger jag in kontaktsökande pratmoster.

Jag minns en gång på en bar i Stockholm som höll på att stänga, jag valsade in med min allt för överförfriskade vännina och tiggde en kaffe för att pigga upp henne, hon fick sista koppen kaffe och jag hjälpte henne upp på barstolen. Nej, hon var inget drickande vrak, utan bara väldigt ovan att dricka och ville inte snål som hon var lämna kvar vinet i flaskan vi hade beställt, utan stjälpte i sig och det gick nog rakt ner i benen som inte ville vara med längre. I den här baren satt fyra trevliga killar som jag ganska snart slängde käft med, vi hade det roligt helt enkelt.

Då sa min vännina ”kunde ge mig den på, att det är så lätt du har det.” Jag fattade inte vad hon menade … ? Verkligen inte. Men hon förklarade att hon förstod hur jag fixade kontakter med folk överallt, antog väl också att jag hade lätt att skaffa män, vi var båda gifta, med samma män än idag.

Tror det var första gången jag insåg att jag inte var som alla andra, bevare mig väl nu tror hon att hon är något igen. Så nu var det sagt, så gå och dra något över skallen du svenska med alla rätt. Hahaha ni andra kan hoppa över dessa rader och bara läsa vidare, om ni vill.

Att slänga käft, att ta kontakt med folk hur lätt som helst, var som helst, när som helst, har nog varit en av mina starkaste OS-grenar, i hur jag är som mänska. Men den sidan delade mig med den andra sidan, som bara vill vara tyst och ifred. Konstigt att man kan vara så totalt olika i sätt och behov. Att min inbjudande öppna sida skulle erbjuda möjligheter tror jag inte jag hade tänkt på före min vän kommenterade det. Behöver ju bara gå till mig själv, öppna, glada människor gillar ju jag och de flesta.

Efter den där natten med min vän undersökte jag verkligen min begåvning att vara social. Åren går och jag är ju som jag är tills jag blir sjuk. Det är nu jag verkligen börjar förstå hur mycket energi den utåtriktade, glada, kontaktsökande människan behöver. Förstod då varför jag hade den där off knappen i mig själv, för att ladda batterierna.

Självklart var jag en gestikulerande människa när jag pratade, osvensk sa en vän. Men när njursvikten tog mig då orkade jag inte gestikulera och för den delen var jag mest tyst, orkade helt enkelt inte. Detta var bland det svåraste med att bli sjuk, att inte orka ha åsikter, prata, skämta, drog mig in i mig själv, vilket skrämde våra barn, för hon som satt där var ju inte som deras mamma varit.

I många år trodde jag att jag skulle bli som förr, bli frisk och känna igen mig själv. Men inte sjutton blir det någonsin som jag var förr, det kan glimma till, men som ett tomtebloss gnistrar intensivt och kort, slocknar jag lika snabbt.

Tänker att människor som är väldigt introverta måste få en snäv krets att umgås med och vad händer när de som vuxna flyttar till ny ort. För de vet de flesta att det tar tid att få nya kontakter på ny ort, även för en vuxen pratmoster. Sen funderar jag på vad dessa introverta tänker … menar inte skolkunskap och arbetsuppgifter, utan just om det sociala?

Ja, vad tänker de i sin ensamhet? Lever de i någon slags fantastisk fantasivärld som jag aldrig är ens i närheten av, eller är de mest så avslagna och ointresserade som en del av dem verkar? Nu låter jag elak, så här får man väl inte ens tänka, jo om det hålls som tankar i det tysta. Fyy tabu att tänka högt, då är man elak säkert brun/svart i själen. 🙂

AD1C7678-9159-4BFF-A83D-F0C55D08DA14

Men vad tror du, för visst träffar man folk ibland som är så avstängda och tråkiga att klockan stannar. De har inget att dela med sig av, ingen input får man, dra ur dem ord kan jag visst göra och kan till och med få igång dem, lite så där. Men jag överlever, men är nyfiken på hur de själva överlever? Är de så hyperkänsliga, så att de absolut inte orkar/vågar med någon gnistrande pratmoster, som visst kan vara nog så seriös och lugn i sin framfart. Jojo, alla älskar inte mig, eller är intresserad av att prata med mig eller någon annan för den delen.

Själv sitter jag ofta ensam både på landet och hemma, men jag gör det för min kropp fungerar inte som för normalt folk. Jag smiter det mesta i umgängesform för att jag inte orkar, det är ett tvingande val, som jag ofta nog tänjer på, med eftersläntrande kroppselände som jag försöker strunta i. Det har tagit så galet många år att dra mig tillbaka, sörja den där spralliga Maggan som gillade att umgås och prata, för att inte tala om så jag saknar och sörjer den kvinnan som orkade och ville så mycket, hon som var orädd för besvär och mer än gärna hjälpte andra. Idel lovord hahaha, men det är hemskt att inte kunna vara den du är skapt till att vara. Bara sitta här och glo på den här kvinnan som blev kvar.

Nu rodnar himlen runt huset och trädens svarta stammar och grenar vajar ännu i rester av blåsten, som mojnat en del. Jag hör att maken kommer hem med bilen, full av trähyllor till källaren, som dottern inte behövde längre. Jag har en varmkorv på lut åt honom och nybryggt kaffe.

Fridens på er alla, hoppas inte någon tog illa upp av frisläppta, faktiskt nyfikna tankar.

 

Det som går och det som kommer

Med solens tveksamma besök rakt in i mina irisar som ljusskyggt kisar och samtidigt både njuter och vill dra ner rullgardinen. Dagen den sista på året och tankarna som rullar in och ut besökta av minnen från året som gått.

Det här som ständigt finns runt om oss i luften, så tydligt avslöjat av solens strålar, hur kan kroppen hantera alla dessa partiklar? Det är så spännande att sitta och titta på denna magiska partikeldans, tänka att den har följt människan i alla tider och alla har vi suttit och betraktat de små partiklarnas sällsamma rörelser, så närvarande och oftast osynlig.

Själva kroppen min har ju haft nya idéer om att konstra till livet under året. Jag lever om än ”rumphugget” som jag brukar säga, med förtvivlan blandat med den stora glädje just livet skänker. En ”nygammal” diagnos gav lättnad, att inte förstå vad som händer när det sk autonoma systemet inte är just autonomt hela tiden. Att sitta där och vara på väg bort och hålla god min till andra, i väntan på att det ska gå över, är så galet jobbigt.

Undrar just hur mycket tid jag har spenderat av mitt liv med att låssas må bra, för att inte vara till besvär för andra. Att inte orka vara ”uppståndelse” när livet ska vara en fest, eller en lugn fika med en vän, under fotvården, i kön på Ica, på väg till bussen. Att bara vilja vara som alla andra, orka finnas till mest hela tiden, utan att dra uppmärksamhet till detta förbenade kroppsliga.

Min njure jobbar ännu på och mina värden är väldigt bra, otroligt tacksam är jag över det.

Barn och barnbarn har självklart en stor plats i mitt liv, så futtigt livet vore utan dem. Jag är oerhört tacksam att ha dem i livet, vem vore jag, utan de små armarnas kramar, de stora ögonen som tittar på mig och tåligt lyssnar på mina berättelser om livet, om allt spännande livet bjuder. Vi resonerar, letar upplysning på Google och bildarkiv av alla de sorter får besök i vår lust att förstå och lära mer. Dessa ungar, så olika i både utseende och sätt, så spännande att få vara med och få det mest njutbara av barnbarn.

Tänker med glädje på att jag fick en dotter och en son, känner mig så tacksam över att inte bara fått möjligheten att föda barn, utan att ha turen att ha fått en av var sort. För skillnad är det på könen och deras väg mot vuxenlivet, oavsett vad vissa grupperingar vill göra oss till, skillnad finns, tack och lov. Jag är stolt över våra barn, handlingskraftiga, arbetsamma människor med normala liv. Guldkantat ibland, och slitigt andra gånger, men de är vettigt folk med bra fostran. Precis som vi andra, vi ur den svenska äldre generationen.

B70F0938-6EE4-42B4-B7AC-D81E9349889A

Pling plong där gick rasistlarmet för de som letar efter sånt, de som inte vill varken se, höra eller inse att vårt land bryts ner. Men håll fast för bövelen, vilken dag som helst drabbas även den, som inget ser eller vill förstå. Det politiskt bortkastade året 2019 där ingen tog ansvar, där sanningar tubbades på, där makt och ekonomiska fördelar till politiker, var viktigare än att kraftfullt ta ansvar och regera.

För Sverige och svenskarna, vilket självklart inkluderar allt invandrat skötsamt vanligt folk, som också oroas över tillståndet i landet. Tänk att jag ska behöva lägga till något så självklart, som att det gäller svenskar och ”invandrat skötsamt, vanligt folk.” De som tvingar folk att skriva sånt, är alla dessa hopplösa goda, blinda människor som inte kan skilja en bra invandrad människa från en som mördar, eldar skolor, bilar, våldtar, skändar, förgriper sig, bedrar, stjäl allt vi äger.

En människa som till varje pris vill ha kvar grovt kriminella i vårt land och ynka dem som media och SVT så gärna gör. Det är så synd om dem, att de knappt går att straffa dem vid grova brott, ännu mindre att skicka tillbaka dem till den medeltid de kom ifrån, herre min gnu, de kunde ju ta skada i sitt eget land. Att de våldtar, hotar, hatar, misshandlar vårt eget folk har tydligen noll betydelse för varken makten eller rättsväsendet. Allt går i senkommen baktakt, inget av våra lagar verkar ligga i tiden. Utformade för att passa oss, vår typ  av kriminalitet, vårt kynne, funkar usel på IQ-befriat grottfolk.

Den goda människan

En människa som bugar, bockar och vänder andra kinden till i evighet. En oseende, aggressionshämmad och icke agerande människa, som hukar när taket blir lågt och håller sig för god att protester, fast hela mattan ryckts undan deras fötter. 2020 lär inte bli något som helst bättre, med den oseende fega makten och dess PK-bärare stående i fören på det sjunkande skeppet Svea.

 Men rent personligt 2020 vill jag leva med min familj, mina vänner. Jag vill fortsätta skriva inlägg som är lättlästa, roande och andra mest irriterande. Fortsätta läsa mängder, tycka och tänka både högt och lågt, sticka vidare och njuta så ofta jag kan av det liv jag fick. 

Jag önskar er alla Ett Gott Nytt År!

 

I väntan på undergången

Sitter här i stugans tystnad och bara njuter, under eftermiddagen kommer sonen med sin familj, det ser vi fram emot. Lillstrumpan som blev sjuk på julaftons dag fick som attacker av hög feber och hamnade till slut hos min läkare som konstaterade att hon hade lunginflammation av modell virus, ännu har ingen annan blivit smittad, som tur är. Hon är nu på bättringsvägen. ❤

I fredags packade vi bilen full och hämtade min sjuka väns make och så åkte vi på besök hos min vän. Eftersom hon nu ligger på Danderyd ovanför min njurmottagning, så lyckades vi trixa oss in via den låsta sektorn, så slapp vi gå genom hela sjukhuset, vilket jag har gjort otroligt många gånger genom åren, rena Golgata vandringen när jag var som sämst.

722F91C1-9AD3-483A-85FF-4E04FA883B78

Jag kände mig lugn så fort jag såg min vän, en lång väg kvar att vandra, men jag tror det kommer bli bra med tiden. Eventuella kvarvarande skador av stroken vet jag/ingen något om. Jag tog med en liten söt rosa St Paula, en konstblomma med kruka och fat, för färska blommor är förbjudet att ta med in på sjukhus. Efter 20 minuter tackade jag för mig, ville ju inte överanstränga min vän för mycket, jag var den första utanför familjen som besökte henne. Jag lyckades åka fel hiss och yrseln, svagheten tog mig, så jag visste inte ens var jag var i kulverten när jag klev ut ur hissen. En okänd kvinna frågade mig ”om jag inte hittade” och jag sa vart jag skulle. Blev då instruerad att gå rakt fram till nästa hiss i kulverten och åka upp.

Jag gick vidare och insåg hur tom i skallen jag blir när detta kroppsliga skit slår till, var ju på samma väg jag alltid tar för att komma till njurmottagningen. Så en låst dörr igen på mottagningen, ringde på och stod halvt vikt och väntade. Öppnar gör min fd dialyssyster, hon släpper in mig, så jag kan komma ut till min man, som väntar utanför ingången med Frasse i bilen.

Sen försöker jag snurra upp under resan till mamma, in och prata med vårdfolket där, lämna papper om tid till ögonläkaren för mammas gråstarr.

Sen vidare till landet, så trött att jag stapplade in och ner i soffan.

Nu några dagar senare har lugnet lagt sig i mig. Frasse har fått långa promenader och jagar bollen maken kastar, vi äter gott och jag läser och stickar. Livet är verkligen underbart när det inre lugnet brer ut sig.

Ett gnäll måste jag avsluta med … varför är alla miljömuppar så tysta när det gäller fyrverkerier och smällare? Som om detta inte skulle vara otroligt uselt för naturen, vi ska ju snart vara döda, ha gått under, enligt deras prognoser, men raketer och smällare har de tydligen ingen åsikt om.

Och nysvenska gängen som använder smällare, raketer som vapen mot vanligt folk och poliser. Inga större protester från de som ska leda landet. Så de vill tydligen ha det så här kaotiskt. Sätt fart, ta fram era vapen, både de elektriska pistolerna, vattenkanoner, pistoler och militärer som rensar upp. Gör något som omväxling. Vad väntar ni på?

Jag och hunden slapp sitta på nedervåningen

I år blev det en annorlunda jul, sonens yngsta fick feber, precis så där som det yngsta släktet ständigt överraskar oss vuxna med, lagom till stora efterlängtade helger. Men vi bestämde att de skulle komma efter Kalle och själva julmiddagen, möta upp när tomten kom på besök. De var efterlängtade när de dök upp, kusinerna gillar att leka tillsammans och jag blir varm i hjärtat när båda ungar med familjer är på plats.

När man ska på kalas så ska man vara fin, inte sant? Så jag planerade lite klädinköp tidigare i höstas. Fru Olsson en vän inneboende här på wp pratade om kalasbyxor och vi som har haft sådana vet ju precis vad kalasbyxor är.

Vare sig jag har strumpbyxor eller kalasbyxor avskyr jag när benen är för korta och hasar ner i grenen. Redan tidigt i tonåren drog jag ett par tajta underbyxor ovanpå strumpbyxorna för att hålla grenen på plats, trixet hängde med upp i vuxen ålder. Avsky nummer två är när strumbyxmidjan bara räcker till under naveln, obekvämt så det räcker och blir över, de rullar då helst ner sig och ligger som en tjock korv under magen. Jag vet inte hur många strumpbyxor jag har köpt genom åren och svurit långa haranger över fabrikanter som inte har en aning om hur kvinnor ser ut, eller bryr sig.

Så detta år tänkte jag köpa mjuka lite tjockare ”kalasbyxor” efter år utan nyttjande av nylonstrumpor eller annat än tajts, med ljuvlig resår i midjan. Viva resåren! Så jag hittar ett tvåpack ett par svarta och ett par grå, funderade länge innan jag slog till på en redig storlek, så hela jag får plats, plus att de ska gå att dra upp över min obefintliga midja lite ovanför naveln och grenen ska sitta där grenen normalt sitter och inte halvvägs ner vid knäna.

Nog fick jag jag kalasbyxor som var stora nog …

Midjan tog aldrig slut, utan kunde med ytterst lite vilja dras upp över brösten, bara att slopa BH:n denna julafton. Grenen satt där grenen ska sitta, men benlängden var otroligt lång, så klart det som annat med åren dras nedåt och korvade sig vid anklarna. Själva foten överraskade mig om och om igen med hälen roterande upp ovanför foten. Hela kvällen blev ett dragande upp av själva byxben och midjeBH:n och ner med hälarna till sin rätta plats. Det var den korvigaste kvällen på bra länge, tro sjutton det blir tajts hädanefter.

Avd Julklappar gav mig maken en dagsljuslampa som jag tänkte skulle muntra upp mitt gråtyngda jag, ge mig en kvart om dagen sa Arne Tammer, ge mig en kvarting om dagen sa fyllisen, själv nöjer jag mig med klart terapeutiskt dagsljus i en kvart.  Julklappar är roligt att ge och få, böcker jag önskat mig och lite andra presenter gjorde mig glad och nöjd.

Kastade mig ner i sängen och kämpade med mitt nya tyngdtäcke, 9 kilos tyngd är inte det lättaste att dra runt på när artrostummen inte vill hålla i ordentligt utan att göra så ont att jag får en känsla av att jag lika bra kunde hugga av den, kunde inte göra mer ont. Men täcket kommer på plats, lika svårt att somna som vanligt, men sover som en stock när jag väl sover. Men denna julnatt var jag tvungen att direkt börja med efterlängtad julbok, en obducents memoarer. Jag har alltid varit mer än nyfiken på döden, hur de tog hand om kropparna förr, balsameringsteknik läste jag i tidiga tonåren och på den vägen har det varit i hela mitt liv.

För att göra en lång historia kort, så lärde min farfar upp läkarstudenter hur man obducerar ett lik. Så klart jag hittade kartongen med gamla fotografier efter farfar i vår klädkammare och jag tyckte det var så spännande att titta på de bilderna i svartvitt som från förr, med de vitklädda männen som stod runt om de döda. Så kan fascination för något starta, så var det för mig. Om jag inte var så medelmåttig på matte kombinerat med urkänsligt luktsinne, världsbäst på att ulka när det luktar illa, så kunde jag nog ha blivit obducent. En obducent med en tjock lina av Vicks mentolcréme  under näsan, undrar om man inte kan använda de där mjuka lite större öronpropparna, helt enkelt stoppa in dem i näsborrarna?

Glömde att man måste vilja studera också … jag ville ju bara ut, jobba, vara en fri människa. Så jag blev varken obducent, barnmorska eller psykolog, men jag har varit rätt lycklig utan skrytsamt CV.  🙂

0A5E649D-6A7A-4291-9001-84093DAF6BB4

Nu drar det ihop sig till vårt eget lilla julmiddagsbord, denna dag när framförallt jag och Frasse har vilat tätt tillsammans, nog är det väldigt skönt dagen efter julafton. Maken han har haft ett redigt ryck, utfört en massa nyttiga saker här hemma. Själv är jag mest en pösmunk, som ser fram emot att mysa med mat och senare kaffe och saffranskaka/bullar.

På tal om Frasse så var han underbar att ha med sig på julafton, lugn, glad och mycket mjuk och försiktig med alla barn. Var nog bara värden som oroade sig för att Frasse skulle klösa upp deras nya golv med sina klor. Undrade om klorna var nyklippta, tydligen river de upp golv då? Jag erbjöd mig att sitta på nedervåningen med Frasse … men jag skulle inte vara en martyr sa dottern? Någonstans är alltid släkten värst, det var ju så dumt, korkat att jag först helt kom av mig. Dit kommer aldrig Frasse få stanna på besök ensam och sova över, stackars dottern och barnen som så gärna ville låna Frasse vid senare tillfälle. Undrar just hur korken ska göra med sina egna barns alla leksaker som dras med hjul, cyklas på inne? Man borde inte bry sig, men inom mig darrar en sträng av obehag för mina barnbarns skull.

En God fortsättning säger man idag och det menar jag att ni alla ska ha.  ❤ ❤ ❤

 

 

Lite av varje

Den där dagen när kroppen inte vill, men du själv så gärna vill och något så sällsynt som smink inte ens lyfter ditt ansikte. Svullnad över ögonlocken som hänger ner som trasiga persienner, de som man bara lyckas dra upp halvvägs på sniskan på fönstret.

Jaja, tramsproblem, snart bär det av till den julfest jag har planerat för, den till mamma. Men denna gång har min man tack och lov ordnat det mesta, själv har jag mest dirigerat bakandet och annat från soffan. Så saffranskladdkakan bakades i en lite för stor form och blev platt kaka utan kladd, vi överlever nog det med grädde och krispfrysta lingon. Det är inte lätt att baka, om man inte är van och jag borde reagerat när maken vinkade med just den där formen, men så är det att inte må så bra.

Så idag vispar han grädden, brygger pumptermosen full, packar och hanterar allt som i alla år varit mitt göra. Det känns inte kul, men jag har kommit så långt att jag accepterar det för det mesta. Han har även slagit in paketen ungarna ska få av mamma idag, plus alla andra paket. Tänker ofta att det var tur att jag valde en så kompetent man till kvinna.

Igår drog vi iväg runt på ön, handlade lite här och lite där. Jag har snöat in på dessa tyngdtäcken, men tyckte de var för dyrt. Så slog Hemtex till med 30% rabatt och då köpte jag ett plus vackra handdukar, måste rensa ut de gamla och köpa nya varefter. Nackdelen är att nya handdukar suger så uselt jämfört med gamla. Sen köpte jag fyra påslakan av satin och två av vanlig bomull. Vi har ju två hem, så både påslakan och handdukar behövs på båda ställena.

56DEE330-11B9-494D-A580-56D5AFF7A722

— Nu har vi varit och firat hos mamma, allt blev trevligt och lyckat som man säger vid kalas. Ungarnas böcker var mitt i prick, de två yngsta så lyckliga med Mamma Mu böcker, femåriga L blev eld och lågor han fick en bok om en familj som går till badhuset. Det var i duschen, fullt med nakna tanter och flickor, tänk så L skrattade här skulle hem och läsas, han är nog den som är värst med kiss, bajs och snoppar, så roligt. Det blev en hit för honom och den största rumpan det var ju min så klart. E 6-åringen fick en med teckningar och berättelser om hur de levde förr, 15-talet, 16-talet osv. Hon likt min T är ju de som suger i sig, båda verkar vara sådana att det kommer kunna gå lätt för dem i skolan, lättlärda och nyfikna, en bra combo för studier. Snopen blir jag när jag får höra att T vet vilka bilnummer vi alla har, bara en sån grej, skulle jag som barn aldrig ens ha tänkt på och i nutid minns jag inte ens vad vi själva har.

Saffranskakan utan ”kladd” var god, rivna marsipanen gjorde sitt i kakan, sen var muffisarna med mycket kanel och socker ovanpå väldigt goda. Vi slog in en tjock pärm med alla bilder och berättelser från mammas Kinaresa, den får hon av tomten på boendet på tisdag plus ett fotoalbum från åren innan hon hamnade på boendet. Julklappar fick hon av oss alla idag, hon hänger inte med så bra nu för tiden och så hör hon dåligt. Bland hennes post låg nu kallelse till ögonläkare, laserkliniken som ska operera gråstarr på henne.

Fridens för denna gång.

Idag blir det slarvmat, säger bara orka, vem orkar laga middag? Vi tittade på varandra och köpte grillad kyckling, potatissallad och så fixar vi lite sallad till det hela, nu mot middagen. Tadaa!

Nu e de jul igen

4604E7E5-A804-4CB7-A9EF-042F84CCC58A.gif

Kära vänner nu står julen och knackar på dörren. De flesta av oss känner nog stressen vilket även jag gör från soffans djup. Förr var den här veckan en enormt lång lista på allt jag skulle, laga mat och baka till julbordet.

Under ungarnas uppväxt kom nära och kära hem till oss och det förväntades att jag som kvinna, husmor skulle laga allt själv, bortsett från lutfisken, den köpte min mamma med sig, det var en dyr utgift för oss med småbarn. Nu pratar jag om ett riktigt hemlagat julbord inte något nedbantat, för att man inte skulle få dåligt samvete som kunde frossa i så mycket god mat.

I nutid är det dottern som håller i vispen och allt fixande, skillnaden är att vi alla tar med oss hemlagad mat och bygger upp ett julbord som skulle passa på vilket tjusigt påkostat julbord som helst.

Jag och maken har våra två stående rätter till julbordet med oss, jag gör sillsallad och Anders gravar lax, ibland händer det att vi plussar på med hemlagad paté och rätt sås, som jag inte kan stava till. Men i år kommer maken göra en smördegspaj med karamelliserad lök som extra.

Fem barnbarn är 15-20 paket och sen handlar jag från mamma till ungarna. I år blir det mest kläder, böcker och enstaka leksaker. Fy farao så jobbigt att komma ihåg alla på rätt sätt, inte för lite och inte för mycket. Sen lite vett över det hela också.

Imorgon ska jag baka saffranskladdkaka med mandelmassa som ska serverad med vispad grädde och frusna lingon, sen muffins med kanel och socker på toppen till vår lilla julfest med mamma på söndag. Då samlas vi där med kaffe och paket för en trevlig stund.

Nu snurrar vi på tills denna juls galenskap lägger sig, en galenskap jag trots allt tycker mycket om.

Jag önskar er alla en Härlig och Fantastisk Jul!

Lycka

Att gå ut en tur med Frasse och svänga in till vårt torrsoprum på vägen hem, kan vara rena vinsten. Hittade många nya spännande böcker i bokhyllorna, vilket gör mig så sprallande lycklig.

F4C77908-9BEB-4D8E-B51D-07587A724D19

Här ska läsas och sen lämna in dem till Danderyd Sjukhus korridorsbibliotek. Min sjuka vän har flyttats till Danderyd, fem veckor sedan operationen. Efter jul ska jag både lämna böcker och hälsa på henne. Fem veckor av oro, arma familj som åker fram och tillbaka med hopp som stiger och grusas. Så mycket som händer, ena dagen upp och andra dagen ner i en utmattande våg som aldrig slutar rulla.

I mörkret, från djupet av min soffa Kram på er alla!

Gör ett lappkast ner i soffan

Vojne, känner mig deppig av att inte må bra. Igår var jag till sjukhuset och tappades på blod, det gick som vanligt snabbt. Men resten av dagen var helt hopplös och vi ska inte tala om den lilla kisstur Frasse fick under dagen, tröstar mig med att han gick en längre tur med maken, när jag tappades på blod. Sen sov jag och sov utan att känna mig varken piggare eller gladare när jag vaknade. Vädret hjälper inte till precis, ser lika deppigt ut som jag känner mig.

Imorse vaknade jag med samma gnöl i kroppen plus ett öga som svullnat pga allergi mot hunden. Nää, dra mig på en kärra, räcker väl med att jag mår skit, ska jag behöva se likadan ut också. Han låg säkert på min kudde när jag borstade tänderna, förbaskade allergi. Nu ligger han som vanligt bakom ändan på mig och sover med benen i luften.

A28454E3-4D40-449B-A7D9-10573C737A6A

Nu ska jag ta en Alvedon och lura upp mig själv, komma igång, låssas piggare kan jag väl med en Alvedon, så att duschen klaras av och Frasse får sin sväng.

Jag har precis ringt och ställt in besöket hos makens syster och man på lördag. Tråkigt, men jag vågar inte lita på att kroppen orkar minsta utsvävning, vi som skulle få se deras nya boende, det går fler tåg som tur är.

Sitter här och kikar mellan blomkrukorna ut över ett grått och disigt Stockholm med alla tinnar och torn. Tänker sorgsna tankar på hur människor förr hade det i Stockholm, tankar som hänger samman med verkligheten och Fågelströms böcker. Tänk så fantastiska hans böcker är, du som har missat dem, gå till biblioteket och låna.

I onsdags var jag på fotvård, fick ta med hunden som tur är, vi är ju vänner fotvårdaren och jag. Tog Rullatorn med som tur var för det var en jobbig tur, satt även under fotvården och trodde jag skulle svimma. Sa inget, är så sjukt trött på att få dessa jäkla anfall, testade att köra med knipövningarna syrran på mammografin tipsade om. Gick väl så där och om det gick över av sig själv eller av knipet vet jag inte, får testa nästa gång jag drabbas. Sen skulle jag, hund och Rulle hem, mötte en vän med Kol, så jag satte mig två gånger på Rulle och flåsade och hon stod och flåsade. Trodde inte jag skulle komma hem, men sen blev det kast med galen kropp i soffan, för att knappt resa mig mer den dagen.

Ja, ni ser så spännande dagar jag har, intressanta upplevelser att berika andra med, not. Men det vänder vilket år som helst … julen står för dörren och jag har skickat efter det mesta av klapparna. De ska slås in klappar och mat ska lagas, till nästa söndag ska vi ha lite jul för och med mamma på boendet. Jag ska baka saffranskladdkaka som serveras med grädde och kanel/sockrade muffins till kaffet. Så det blir till att fixa och släpa igen, jag har köpt böcker till barnbarnen från mamma. Sen ska det köpas något mer till mamma och det är inte så lätt, hon läser inte böcker längre, lyxiga crèmer fick hon på födelsedagen i november. Två festkvällar har hon haft med damerna på boendet, med ost, chark, kex och vin hon också fick på födelsedagen. Dottern ska baka kakor och göra en korg med hembakt fikabröd och en flaska likör, som tanterna kan festa på framöver.  Tycker det är en bra julklapp, men vad jag ska hitta på vet jag inte just nu.

Nu sätter jag fart … snigelfart 🙂