Va, jag en smitare?

Så glad att maken körde mig till sjukhuset på förmiddagen och hem.

Tappades på blod och var liggandes så nära att svimma att det inte är klokt. Men behandlingsstolen var tippbar åt alla håll som behövdes för att få blodet upp i knoppen. Min läkare kom in i behandlingsrummet och vi hade vårt möte där, efter tappningen,  jösses vilken frisk vind till kvinnlig läkare. ❤

Så nu har remiss gått till min VC läkare om ultraljud på hjärtat och att få ha ”knappar” satta på kroppen och mäta hjärtat i två dygn. Annars var allt bra, när det kom till njuren och medicineringen.

Jaha, så nu har jag sovit resten av dagen efter tappningen, samma mönster varje gång. Helt slut.

Ska ta mig upp och vänta in maken, paketet med jeans och annat har kommit till T, så jag tänkte handla lite mat, hämta paketet och sen åker vi hem med det till T, så slipper vi det imorgon, när vi ska till landet.

Det är städdag där, så maken vill alltid ställa upp. Det är rätt sorgligt att se friska vuxna människor alltid smita dessa dagar, de håller sig hemma i stan eller som döda i sina stugor. Där finns många sjuka och äldre och de tycker jag  självklart ska slippa. Men de yngre/medelålders … dessa slöfockar som nyttjar andra.

Jag brukar prata om det samhälleliga kollektivet vi trots allt är, utan att tänka på politik som S och V. Politik vill jag helst inte tänka på alls, bedrövliga lögnhalsar utan ryggrad. Punkt!

Men om fler slutar att ställa upp på gemensamma städdagen, där många andra som inte städade har fixat både mat och kaffe efter städningen, de ställt upp gratis för andra. Eller de som sliter med midsommarstången varje år, de som fixar, tränar ungdomar gratis, donar med allt runt resor för att spela match. Alla de som finns runt i föreningar av alla slag, är de en utdöende ras, så kan jag tala om, att vi alla med vår gemenskap i just vår kultur kommer självdö med tiden. Fy för alla slappskallar till smitare.

Jag tror det finns två sorters människor, de som hjälper till och så resten av nyttjarna som alltid har funnits, men tänker att ju mer samhället löses upp i kanterna, så blir det mindre självklart att hjälpa till, finnas för sin nästa. Rent av en sport att smita och känna det som en vinst.

Igår letade vi upp alla pocketböcker som var nedpackade, de flesta släpade maken idag in till sjukhusbiblioteket, de blev mycket glada över så många pocket.

Plats för skratt! Dottern mejlar att det blev så tyst där hemma, någon hade stängt dörren om sig. Sen kom filmsnutten, i rummet står 2-åringen med ett stort påskägg öppnat på golvet. ”Har du ätit upp pappas påskägg” frågar min dotter? ”Ja”, svarar busan och tuggar på, kletig runt ansiktet. ”Stängde du dörren?” frågade dottern. ”Ja” sa skitungen och jag skrattar så gott, för den lilla är så lik sin mamma som liten.

Fridens på er!

Gick upp tidigare än vanligt, behövde en tid hos min läkare, så jag duschade och gjorde mig iordning, ifall jag skulle få en tid. Jag kom inte ens fram på hennes telefontid, så nu verkar det vara samma här, som i alla andras kommuner, helt omöjligt att ens komma fram per telefon. Här i vårt förlovade land ska ju alla gå på hörntänderna samtidig, rättvist illa, ska det vara för de flesta. Så nu kan vissa känna sig lugna, allt drabbar även mig.

Så jag gjorde en redig frukost och tänkte … blev inte mer för sen kroknade kroppen som straff för att jag promenerade igår. Jag kunde inte hålla mig vaken, energin i kroppen puts väck, bara lägga sig ner och sova. Det skulle jag kunnat fortsätta med om jag inte varit så kissnödig, drömde hela tiden om att jag skulle sätta mig ner och kissa, vilket jag gjorde i drömmen, men drömde likväl och letade efter en toalett.

Ögonlocken, det är det märkligaste, de går nästan inte att öppna när jag kraschat på detta vis. Klart jag glider upp och försöker öppna dem, men det är hopplöst svårt, denna gång gick jag halvblundande upp, bara måste kissa.

Så nu är jag vaken, nästan hela jag efter 3 1/2 timmes sovande,, ute skiner solen och jag skulle ju gå där med rullatorn. Har funderat på namn och kommer nog döpa rullatorn till just Moster, visst passar det bra, att jag just hjälper mig själv. Tänkte ett tag på Syster, som i min egen syrra, men det lutar nog åt Moster.

Idag blir inga barn födda och inte heller kommer jag med välgrundade tankar 🙂 dra till mig ett Nobelpris. Här ska bara hasas vidare i tillvaron, lunch lagom till eftermiddagsfikat. Ingen ordning på torpet.

Fridens

Det är idag det ska ske, det jag har så mycket känslor inför, en tur med rullatorn. Uselt väder ute, så det blir en kort tur, mest för att få premiärturen gjord.

Ibland händer det saker som jag inte är förberedd på. Jag har många halvsyskon utspridda i landet, syskon jag inte har vuxit upp med eller haft direkt kontakt med. De har nu barn, både vuxna och halvstora.

Kontakt på Fb har jag med några, men de skriver inte mycket, så det är inte mycket till kontakt. Så en dag ser jag att ett systerbarn fyller arton år, jag grattar henne från faster, men kommer på herregnu jag är ju moster! Ändrar i gratulationen till ”moster” och skojar om det.

Sen kommer mysko meddelanden på min privata messenger. Moster, jag älskar dig!

Moster, bara det ordet och jag svarar och frågar, utan någon direkt reaktion. Mest bara detta Moster. Det börjar kännas obehagligt, har någon hackat hennes Fb? Jag skriver till min halvsyster som är mamma till 18-åringen. Undrar, är de så här fåordiga nu de unga, när de skriver till varandra eller?

Får trevligt svar och upplysning om att systerdottern har nedsatt intelligens, autism och så några bokstäver så klart. Aha, var det så det låg till, fortsätter skriva till flickan, på ett bra sätt som hon förhoppningsvis förstår. Varje eftermiddag … Moster, vi skriver några rader.

Sen ringer hon och pratar, pratar till och med värre än Moster haha! Men det är nu det börjar bli jobbigt, hon ringer varje kväll och jag orkar inte, vill helt enkelt inte prata länge i mobilen, inte med henne inte med andra. Ringer inte själv så ofta eller många, de gånger jag ringer, pratar jag länge, men då har det gått lång tid sedan sist.

Så nu vill jag helst inte svara alls när ordet Moster dyker upp, för det slutar med att hon ringer och jag struntar i att svara för jag orkar inte. Men jag mår ju så illa av det hela, att ignorera flickan tar så fruktansvärt emot.

Så kan det sluta när jag bara ville gratta en 18-åring, mena väl och allt blir fel stuket.

Nu måste jag sätta fart, ok snigelfart.

Tog mig iväg till vårdcentralen idag, rena vårvädret ute och naturligtvis fick jag sällskap av en pratsjuk tant i busskuren. Jag såg tanten komma och tänkte nej, prata inte med mig, jag vill bara sitta här med näsan i vädret en stund innan bussen kommer. När bussen kom reste hon sig och gick pratande vid mig till bussdörren, så skulle hon inte med, hon var ute och gick. Kunde inte låta bli att bli full i flin, så sällskapssjuk.

Sen testades mina lungor av en sjuksyster, före medicin fick jag flåsa i en tub kopplad till dator och igen efter medicin för att se om det var någon skillnad. Starka lungor visade det sig, men likväl en förbättring efter astmamedicinen. Så en dos om dagen och en annan sort när jag går ut kom vi överens om att testa.

Vi pratade och skrattade gott, alltid så kul när jag känner att jag får den där speciella igenkännande kontakten. Efter allt prat kom rullatorn upp igen, då tänkte jag att nu har varvet gått runt, för plötsligt pratade vi om mitt behov av en rullator för att komma ut, komma igång. Vi tittade på varandra och hon förstod precis kampen i mig, nederlaget som måste fås att kännas som ett uppsving.

Hem åkte jag och beställde direkt en egen rullator, kommer i början på nästa vecka. Den ni ser på bilden.

Fasiken, nu är den snart här, att öppna porten med den framför mig för första gången, tror jag kommer känna mig fånig, antar att det är rester från ”allt ljus på mig”. Näää just det Maggan, nu för tiden är du en tant, en sån som jag alltid har gillat. Men ett kan vi väl vara överens om ”man syns knappt som tant”. Jo, visst syns jag ibland av män och jag blir lika förvånad varje gång. Myntet har två sidor, vare sig jag vill eller ej. Det här att synas, ”har väl bara att göra med att män ska se på en”. Eller?

Det här med tant, tantandet har väl nästan förbjudits i vårt land, hela mitt liv har jag sett upp till tanter och tänkt fy farao så skönt när man väl är där. Slut på hela köttmarknaden, slippa detta piffande, sminkande, färgmatchande klädval, få vara sig själv. En glad kärring med resår i midjan, fotriktiga skor och en redig väska på axeln full av ”bra att ha prylar och livets klokhet i beredskap”. Jag och min rullator hahaha!

Men när jag närmar mig tantåldern är samhället som förryckt, alla kvinnor kämpar med att se unga ut, det inte bara piffas på utsidan, det fylls ut från insidan, för att skingra levande livets kråksparkar. Det startas nya företag, nytt boende både här och där, nya resor jorden runt, inte en sekund av varande, bara farandet, flykten från åldrandet.

Äsch det där hoppar jag över, lite fönande och smink om jag känner för det, varken mer eller mindre än förr, älskar resår i midjan både som ung och äldre, fotriktiga skor är himmelriket, jag kanske har varit tant i hemlighet hela livet hahaha!

Allt är så dubbel i känsla och tanke, ungdomens vackra skal, vem vill inte slippa sitt kalkonkrås under hakan, flytbojen runt magen, taxöronen, allt som hänger och beter sig? Men jag som gillar tanten/ålderns framfart med kroppen, överlever nog trots allt även pensionsålderns intåg.

Visst är det märkligt att så mycket ska gå av stapeln samma dag? Ta bara gårdagen, min städerska skulle komma 12.30. I fredags ringde hantverkaren som tog alla våra dörrar och skåpluckor med sig för omlackering, sa ”på måndag kommer vi med dörrarna mellan 12.00-14.00.” Innan de kommer ringer en vän och vill titta upp med sin hund, har du hund? In kom hon med en 8 månaders fransk Bulldog. Ja, men hur söt får man vara? Blev en väldigt nyttig socialiseringsstund för voffen, två killar som sprang runt med dörrar, surrande skruvdragarljud när de satte på alla handtag. Sen städerskan som hade oförskämdheten att röra sig fram och tillbak! Rent av hotande med dammsugaren. Då skällde voffen och muttrade, vi skrattade och fostrade om vartannat.

Jag tog en bild som jag skickade till sonen som dog någon slags sötdöd när han såg bilden. Är det din soffa, hemma hos dig, undrade han? Sonen berättade på kvällen i mobilen att det började med Engelsk Bulldog, Bulle kallad, kralliga hundar som hängde sig i hasorna på tjurar. Då trodde man att köttet blev mörare om djuren var rädda, stressande före slaktandet.

Så de var just slaktarna som hade Bulldogg, det fina i kråksången var att slaktarna tog hem hundarna efter dagens slut och med de blev Bulldoggen en självklar familjehund.  Det är den engelska Bulldoggen sonen vill ha.

Med tiden avlade fransmännen Bulldoggen till en mindre och nättare variant, Fransk Bulldogg sk Fralla, som vad jag förstod lider av många sjukdomar. Det var en Fralla som inspekterade mitt hem igår, sov mesta tiden mellan mig och min vän i soffan. Jo, snarkade och fes gjorde han, vilket de tydligen är kända för, själva fisandet. 🙂

Idag var jag tvungen att ringa polisen, inte journummret, min fråga löd, ”När får jag mitt nya ID-kort?” Det skulle maila mig efter en vecka, nu är vi inne på tredje veckan utan att de har hört av sig. Kvinnan som tog hand om mitt ärende var, saklig, trevlig och jagade upp allt i fallet. Det blir tydligen fel ibland med just mailandet, vi var där den 11/3 och den 14/3 var tydligen mitt ID klart att hämta. Minns ni att jag sa att det har gått troll i hela den här grejen, har ju hållit i sig in i det sista.

Jag har flera paket på posten som jag inte får hämta ut, det har varit trassligt minst sagt.

Fridens

Precis torkat mig efter duschen när det ringer på dörren, kastar mig in i en klänning och tänker att det är nog posttjejen, hon tar med lite större paket ibland.

Men där står kvinnan vars mans begravning jag var på i början på februari. Stora familjen som tidigare varit mina grannar, de jag tycker så mycket om. Fantastiska Bettan som är farmor och mormor till ett gäng nu vuxna barnbarn, vars fd svärdotter är min vän och då tidigare granne.

Då möttes vi, svärdottern och jag i porten, boende vägg i vägg, tre söner och den fjärde på gång i magen. Vi pratade och pratade om livet och alla tankar som vi kvinnor delar, när vi är nära. Sen föddes han som satt i mitt knä det första året, de stora vackra bruna ögonen som vilade så självklart i min blick. Nog kände våra själar igen varandra, det var en så stark känsla mellan oss.

På kvällarna hände det att alla grabbarna i pyjamas kom in och busade runt med vår hund en stund före John Blund kom på besök. In och ut stormade grabbarna grus och det var så härligt att få krama gonatt.

Sen blev vi erbjudna den lägenhet vi nu bor i och flyttade in, det var med sorg vi flyttade ifrån varandra, vi och grannarna. Men vi tröstade oss med att vi kunde vinka till varandra genom fönstret. Jag tror inte det gick ett år ens när L kommer rusande ute och berättar att de har fått en femma att flytta till. Jag blev så lycklig å deras vägnar, två vuxna och fyra söner i en trea är bara för trångt.

Vi trodde inte det var sant när det visade sig att de ännu en gång kom att bo vägg i vägg med oss, fast i porten efter vår. Vi fortsätter att träffas på födelsedagar och självklar satt L och jag åter vid köksbordet och pratade så fort vi fick till det. Vid dessa födelsedagar mötte jag resten av släkten och L:s svärmor Bettan gjorde snabbt ett stort avtryck i mitt hjärta. Bettans man J som nyss dog var en fantastisk man, ingen kunde laga mat som han till stora familjens träffar, smörgåstårtor och annat gott. Han var en så kärleksfull människa, han och Bettan tillsammans var ett par match made in heaven, sällan jag sett sån kärlek.

Där stod hon nu utanför min dörr, med en bok hon så gärna ville att jag skulle läsa. Jag blev så glad att se henne och vi pratade på fast hon inte ville komma in. En ängel, tänkte jag när hon hade gått, som gillar mig och mina texter och bilder på Facebook.

Ni vet väl att det finns änglar omkring oss som strör kärlek över oss, när min ängel stod utanför min port, fungerade inte porttelefonen, den ringde bara upp min makes nummer. Så hon bad en bön om hjälp efter en lång stund och då kommer mina nya grannar som det visar sig att hon känner väl. Det är ju för härligt, så in i porten kom hon.

Dagar med oväntad guldglans är värdefulla, det är då jag vet varför det är en sån  gåva att få leva. När det tunga drar över mig, när kroppen inte vill, när jag sparkar på mig själv för att få upp mig, få igång mig. Då är det garanterat dessa änglar, barn barnbarn och vänner som håller liv i mig, gör ännu en dag värd att leva, leva stort i det lilla.

Till Bettan ❤

Ni kan nog inte fatta hur mycket garn jag har, mestadels ullgarn eller sockgarner av ull med lite konstfiber i, för ull är inte så slitstarkt till häl och fotdelen. Jag sitter i mitt ullparadis och sorterar efter färger ner i snygga lådor. Igår var det en finfin dag jämfört med idag, kör lite karusellsnurr och mjuka knän sittande i en stol mitt i ullen. Så får jag lägga mig en stund och så på igen.

Körde en tvätt med ett par vantar och ett par torgvantar, tovade vantar gillar jag, ska brodera på torgvantarna när de är torra.

Det här med lunch är ett knepigt kapitel nu när jag ska ner i vikt. För mig blir lunchen frukost och vid tretiden kokar jag en soppa i soppmaskinen eller värmer någon rest. Soppmaskinen älskar jag, bara ösa ner det jag vill ha, välja om det ska vara finfördelat, mosat eller som bitarna är.

Min intention var att koka linssoppa, men ibland snurrar jag till det och slutresultatet blev mixad grönkålssoppa med morot, pujolök och buljong. Jag hade rostbiff kvar som jag klippte ner i soppan, det smakade väldigt gott. Lite långnäsa när jag insåg att jag hade glömt bort linserna och potatisen, den sista gör soppan krämigare.

Våren lyser, havet svarar upp med glimten i ögat, skrattmåsen glider ljudlöst förbi, sneglandes på mig, medan småfåglar drillar mer och mer för var dag. Själv känner jag mig diffus i konturerna, vårlös, värnlös, menlös, det sista ordet betydde förr oskyldig. Fick med tiden dålig klang och omvandlades till menlös, vilket betyder typ oskyddad. Om det nu skulle vara bättre klang på ”menlösa” barns dag, just menlös låter väl lite negativt i mina öron.

Onsdag redan och inte fick jag så mycket gjort som jag tänkt, ett varv till inne i ullen får det allt bli. Middag blir stekt makrill, med något mer som jag inte har tänkt ut ännu.