Packat ner symaskin, tyger, mönster, nålar prylar i mass och skulle inte förvåna mig om jag inte syr ett stygn under semester. Garner? Jorå, ett lass av dem också, jag stickar bara upp restgarner nu, ribbstickade mössor, vantar, sockor.
Tänker för mig själv att jag har packat ner för mycket kläder, lär mig visst aldrig. Sen är det bökigt med juli månad, så många som fyller år, min svärdotter, barnbarnet, min dotter och maken de två sista samma dag. Så det gäller att köpa presenter och försöka få ihop det hela.
I år fyller maken 65 och jag ville köpa något mer speciellt till honom. Men det blir inget av med det, jag tänkte på en robotgräsklippare, men det pratade han själv om, som inte nödvändigt. Vedklyv har jag gett honom tidigare att köpa själv, jag kan ju inte handla sånt själv, har inte körkort, kan inte släpa tunga saker. Men inte har han hittills varit iväg och köpt en.

Jag har min fina städhjälp Lina här idag, så skönt att komma hem till ett städat och nybäddat boende när ledigheten är slut. Jag var igår in i en presentaffär och köpte en stor vacker keramikmugg i mjukt rosa, en sån där muggdröm, mer lik en badbalja att ha varje morgon eller kväll.

Jag fick en mörk chokladkaka av henne, hon har listat ut att jag gillar mörk choklad bättre än ljus. Förra gången kom jag på att vi har samma storlek på fötterna, så hon fick ett par riktigt fina ballerinaskor som jag bara använt på sonens bröllop. Inte kan jag gå i klackar och inte går det bättre med plattfotade skor. Vi gillar varandra Lina och jag, synd bara att vi inte kan prata med varandra, öststaterna har aldrig lyckats utbilda sin befolkning i engelska, de fick väl läsa ryska vare sig de ville eller ej.

På vägen till landet ska vi köpa frukt och en tårta att lämna in till mamma och hennes tantkompisar lagom till kaffet. Vi kommer hem redan på söndag, då har dottern barnkalas för sin äldsta dottern som fyller 7 år. Vi har delats upp i tre barnkalas ett med kompisar, ett med svärföräldrarna och svägerskan med familj och så vi med sonens familj. Vår dotter tycker inte de har plats på altanen för hela släkten på en gång med 2-meters regel, tror vi är 8 vuxna och 6 barn. De har närmast panisk skräck för covid19, bra med respekt, men överdriva behöver man inte göra. Jag hoppas vi får tillfälle att umgås i hela vår familj på landet i sommar, kusinerna kan leka bada och ha kul, som jag hade med mina kusiner i uppväxten.

Nu ska jag ringa till min vän Stig sedan många år, snart 90 år inte klokt så tiden går, en riktig globetrotter och tänkare av stora mått.

🌷🌷💛🧡💛🌷🌷 Önskar er de bästa av dagar framöver.

Hej hur mår ni i den av många ansedda sjukliga värmen? En del av er njuter och önskar fortsätta så här 31+ grader hela sommaren. Men jag minns hur även ni blev som en gnölhög 2018 när hettan aldrig lämnade oss ifred. Där fick ni tänkte jag, kändes rätt att dessa värmegalningar fick lida ett tag.😀😀😀 Lagom är ett så underbart svenskt ord!

Så låt oss snart njuta av svalare väder och med lite tur regn. Själv känner jag mig sjuk av värmen, i natt på småtimmarna klev jag i duschen, efter iskalla skurar kände jag mig mer normal. Men sovrummet var ju ännu tryckande varmt, vi har ju varit borta några veckor och att hålla sitt boende skapligt ”svalt” kräver omtanke hela tiden. Persienner ska dras för, fönster stängas, öppnas över natten ev, de förr så berömda TD=tvärdrag. Minns ni gamla bilarna under uppväxten, bevare mig väl så genomblåst man blev efter några timmars åkande. Men hemma är det skönt med TD om kvällarna när solen gått ner och AC:brusar. Jo, vi släpar hem AC:n från landet, tur var väl det. På tal om oljud, så blir jag trött i skallen av bruset från AC:n, när den stängs av blir tystnaden så påtaglig att jag verkligen blir varse att det är tystnad som är min melodi.

Idag är det flyttdags för min sons familj, maken är självklart med och åkte dit till klockan åtta,  far och son skulle bära upp kartongerna från källaren tillsammans, innan de andra flyttkompisarna kommer över/vaknar. Min insats blev att skicka med Resorb, såg till att far och som började med en sån och tuben med för extra intag senare. Flytta i 30-31 grader är ju inte klokt, otur med vädret på det viset.

Till min stora glädje stod scootern kvar i grovsoprummet och folk hade öst in nya böcker i bokhyllorna. Men stökigt var det och jag ska så fort temperaturen blir normal gå ner och rensa ur, städa upp. Det jag rensar ut är typ fyra feta kassar med urgamla uppslagsverk, sånt är inte folk intresserade av längre. Google som gäller, jag har sett så många gamla uppslagsverk stå där nere, ingen vill ha.

Idag blir en trött dag, har sovit så lite pga värmen. Tur att jag inte behöver göra ett något, ska bara ta det lugnt.

Jag som skulle berätta om skrumpna ballonger i staketet, rester efter en skolavslutning. Gubben på minst 50 bast med rastahår ner till midjan, funderade där jag satt halvvägs in i bakluckan som sällskap till Frasse i sin bur, satt där i skuggan och betraktade mellanmjölkens befolkning och konstaterar att vi ser ut, till och med väldigt olika. Han med håret, en grovhuggen svensk gubbe med rastahår. Fy tusan så fult och min hjärna kunde inte släppa undrandet varför han valt just rastahår? Tänkte faktiskt gå fram och fråga, tokigt, men rätt typiskt mig. Han stod där och rökte och så kom en kvinna som han tydligen väntade på och de skrek och gormade, gjorde olika fula gester till varandra, osams var de inte. Men sen skrek kvinnan så där som många yngre kvinnor gör nu för tiden, detta gälla ylande, vrålande och jag kände, det är inte klokt. En 50-taggare som larvar som en tonåring? Så där höll fyllgubbar och fyllkärringar på i min  uppväxt och då var de redigt fulla.

Folk är mer högljudda nu än när jag växte upp, klart de fostrade oss att inte skrika varken hemma eller i skolan. Men nu verkar vrålandet spridit ut sig, har fått för mig att det kommer från USA, som allt annat vi kunde klara oss utan. Där är de jäkligt högljudda när de ses, umgås, har varit där flera gånger och har bl.a åkt bussar med amerikaner, mest kvinnor till speciella ställen. Sett, framförallt hört hur de hanterar röstvolymen, men vem vill inte falla in i de till synes öppna, varma famnar de verkar erbjuda. Kom över, häng på, var en i gänget, alla ska med. Wiiiiiii iiii!

Nyfiken slutar jag aldrig att vara, då är man död.

Jo, det finns något speciellt med amerikanska kvinnor, tror det har med sammanhållningen de tvingades till, när de kom emigrerande utan ett skvatt. De var tvingade att hålla ihop, hjälpa varandra.
Men amerikanarna är fantastiskt duktiga på att organisera stora event, tänka på allt och alla. Sen är det väldigt skönt med den öppna trevliga attityd de har till andra, de är lätta att komma i kontakt med. Man ska bara inte tro att allt positivt de säger menas något med, då kommer man få en trevlig tid.

Här hemma konstaterade jag för många år sedan att volymen på förskolor ökade markant, så fort det var invandrade barn med och nu verkar det ha blivit helt självklart att de ska vrålas redan där. Personalen får tinnitus, men det kanske känns som något slags pris att betala, bara ungarna slipper fostras.

Jaha, så var surtanten framme, det är USA:s och invandrarbarnens fel att folk skriker så infernaliskt i onödan i vårt land. 😃 Idioten har fördomar, så sant. Tror alla har det, men det är finare att låssas som att man inte har det.

Igår tog jag en vaccinspruta mot fästingar, det var fem år sedan, har ont i vänster överarm, så där som man brukar efter en spruta. Det var det som gjorde att jag satt på en parkering i bilens baklucka. Maken var in och handlade efter min vacinering.

Jag konstaterade i eftermiddagens skarpa solstrålar att folk som går från Ica till sin parkerade bil ser ut som det de tänker på, tror jag, gissar jag. Vissa är så lätta i steget och ansiktet ser avslappnat ut. Tycker mycket om att titta på ansikten som inte vet att de är betraktade, ger mig samma lyft som när jag tittar på väldigt gamla svartvita foton på vanligt folk. Deras ansikten är så naturliga, nakna i den tid som flytt. Nutidsmänniskan är ju så full av medvetenhet nu för tiden, med allt poserande i tid och otid.  Ser man sällan nakna, äkta ansikten mer än i smyg.

Nu ska vi packa ihop det sista så

fridens på er alla! 🌸🌸❤️🌸🌸❤️🌸🌸

Med lite fartvind i håret, med betoning på lite, åkte jag i promenadtakt runt i vårt område, maken och Frasse promenerade med. Det var en härlig tur, runt vägar som inte fått besök på lång tid. Min scooter levererades utanför porten av en glad tjej, som rattade stora lastbilen som en leksak.
Där satt jag på scootern och läste instruktionsboken, mina ben var svaga, skönt att sitta, kroppen darrade och jag kände mig som utanför mig själv. Maken kom ner och jag fick rusa upp på toa … jäkla start på mitt nya liv.

Det var senare när jag läste instruktionspapper och annat som jag såg att rummet den skulle förvaras i skulle vara bara för närmast familj/hjäpare och andra scootrar till behövande. Som om luften gick ur mig, jag har ju haft sånt besvär med att snubben på kommun som skulle sköta detta, gjorde sitt jobb. Jag försäkrade den igår så klart, men måste ju gå på idioten igen, om att fixa ett sånt där litet hus som den ska stå i året runt. Ringde igår, han svarade inte, lämnade meddelande, han har ännu inte ringt. Han lär inte ringa, maken har ringt tidigare många gånger, utan att idioten ringer upp eller svarar. Det är denna snubbes ansvar att se till att scootern står för sig själv i ett utrymme dit andra inte har tillgång. Det är ju han som har kunskap om hur detta skulle gå till. Nu när vi åker till landet har vi låst fast den i ett väggfast föremål där nere, men den står ju helt öppet i källarrummet, där vi i husen kastar papper, ni vet där bokhyllorna står. Vi har ju så liten hiss att den inte får plats, annars skulle den självklart bott i vår hall.

Tänk att jag inte kan få vara bara glad … alltid ska det vara något. Vi har ju fått ett  tjuvsamhälle av stora mått, så står min scooter kvar när vi kommer hem får jag nog en tår i ögat. Det jobbiga är ju att i mitt bakhuvud kommer dessa orostankar mala på, sånt blir jag utmattad av, oron.
Sen ska den laddas, om den står oanvänd som när vi är på landet ska den laddas ett dygn varannan vecka. Just nu känns det som om det som skulle bjuda på frihet ställer till det. Klart vi åker hem och laddar, post ska hämtas, så det ordnar sig.

Undrar varför det så ofta ska vara så besvärligt att bara få något, vara glad och fortsätta leva med en ny möjlighet?

Nu ska jag sätta igång och packa.

Fridens!

En strålande om än luftig dag med björkar som susar, humle som lovar och syren som doftar ikapp, för de som har lukten i behåll.

Irriterade mig på ordet hemester, sonen sa att det inte var nytt, när jag tyckte det var larv. Tänker på alla familjer som aldrig har annat än semester hemma. De har inte råd med mer, är kvar hemma under semestern. Men nu tänker jag på ordet hemester som ”tillverkats” för att Corona kom. Plötsligt måste alla vara hemma, ojoj, låt oss döpa om årets elände till något hippt att säga.

Den där hemestern har visst givit husvagns och husbilsförsäljningen en jättetopp. Undrar om de tänker på att den rara staten har lagt en massa skatt på inte bara husbilen utan också på att ha den stående på tomten året runt. Som om en privat tomt var statens P-plats.

Idag har en granne på andra sidan vägen visning av sitt hus och det är så många där och tittar att det inte är klokt. Nu ska vi alla ha hemester och då ryker de röda stugorna i en farlig fart. Jag har suttit ute och tittat på folk som vallfärdar till objektet, bilar kommer och åker. Hundar, vuxna och barn, nej, nej tänker jag ibland när hundar är med, stora rackare, vill inte ha en symfoni av hundar som skäller tillsammans mot varandra. Barn i olika åldrar pratar, hoppar och skrattar, jajaja tänker jag, kompisar till mina barnbarn.

Vem minns inte somrarna under uppväxten i hyrd stuga i stugbyn, så otroligt kul vi ungar i alla åldrar hade. Badade, tältade någon natt och for omkring, så spännande det var att leva, lite småkär i en 13-åring som inget såg. Det är så jag tänker när barnfamiljer tittar på grannens hus, dessa barn och mina barnbarn kan göra somrarna till något magiskt.

Ser ut i det skira mångfärgade gröna, som droppar sakta efter regnskuren. Nyss satt jag på trappen och konstaterade att jag inte kände doften från nyklippta gräset. Märkligt att inte känna det, men alla tänkbara äckliga dofter får spunk när de kommer till mina luktceller. Då missas inte en not, rak på och in bara. Efter min Tp=njurtransplantation fick redan väldigt många duktiga luktceller extra påslag av det sjukaste slaget säger maken. Finns inte en doft jag missar tyvärr, mer än när jag är förkyld eller allergisk.

Celler, vad kan de inte hitta på. När jag kaffemostern vaknade efter sövningen vid Tp så var det te jag ville ha. Te och te, det fortsatte som om jag plötsligt vore engelska med en sjuk längtan efter te. Kaffe smakade inte gott, tog säkert över ett halvår innan jag började bli mig själv igen och vilja dricka kaffe. Vad vill jag nu med dessa ord säga? Jo, min vän donatorn dricker bara te, år ut och in, aldrig kaffe.
Minns cellerna vi får vid Tp från givaren? Spännande tankar, men jag får väl vara glad om det bara handlar om te eller kaffe.

Tar en banan och läser att den kommer från Ecuador, nog känns det märkligt att den har rest så långt för att hamna i min hand. Det här med avstånd vid resor har ofta fått mitt inre att fladdra till. Minns så väl första resan utan våra barn, mamma passade dem hemma.

Jag sitter vid en pool på andra sidan jorden, ser ut över havet, en pelikan sittande på en övergiven rest från en bryggstolpe och längre ut i Mexikanska golfen hoppar delfinerna. Då tar jag fram mobilen och ringer mamma och barnen, hör deras röster i mitt öra, de i ett kyligt höstsverige och jag i värmen. Det har aldrig slutat förvåna mig att vi hör varandra via mobiler. Det är så fantastiskt att jag inte har ord för själva känslan. Förr satt sladden i väggen och på något konstigt vis var det lite lättare att förstå kontakten, men med en mobil, en liten rektangel i handen. Tänker någon av er så, eller är det bara jag?

Så regnar det igen, gillar faktiskt trummandet på taket, alla ljud som hör till regn.

Igår fick jag en kasse med tidningar och böcker av min morbrors fru och hon fick en av mig. När vi kom hit upptäckte jag tre böcker, en Bevingat som jag har läst halva natten i. Alla dessa bevingade ord, ord med historia, bildliga uttryck, ordspråk och talesätt. Så intressant, bara att suga i sig.

Tjing!