Ungar, hund och kalas

Igår var en ”dagen efter” för mig och jag är väl inte så uppkäftig idag heller. Helgen var urmysig med sonens grabbar, som kom på lördagen och sov över hos oss. Massor av prat, skratt, lek med Frasse som verkar älska ju fler vi är. Det var bubbelbad, hårtvättning, godispåsar och kycklinggryta. På tv hittade jag en teater gjord av ”Fem myror är fler än fyra elefanter.” Den var både roligt och lärorik, ”jag är här du är där” lärde sig femåringen, häftigt att se när de plötsligt begriper. Sen började femåringen krokna, fast vi inte hunnit äta några chips, vilket är väldigt viktigt för L, han bäddades ner med löfte om att älskade storebror kommer senare. Tror han sov innan dörren drogs igen, han är extremt lätt att ha att göra med, som sin bror T. Men T har ju närmast vuxit upp med oss som extraföräldrar, eftersom sonen varit ensamstående med honom.

Söndag var det fart igen, brygga kaffe i stor termos, packa ner allt till mammas kalas, fixa ungarna, hämta smörgåstårtorna och tårtan. Sen bar det av till boendet, vi stormade in, kändes ungefär så i detta rätt stillastående vatten. Ner från andra avdelningen kom mammas favorit och kramade alla och grattade mamma. Han Saied den fantastiske invandrade mannen som har sin familj utspridd över hela världen. Han med största hjärtat jag tror jag har mött, på rätt plats i livet.

34A7B392-9D9A-4196-972C-C619257F1327

Sen tog vi mamma i hissen ner till rummet vi får låna, dukade upp, sen kom resten. Full rulle med alla fem ungarna och Frasse. Vi trängdes runt bordet, 14 personer mamma och hennes bror i rullstolar, ni minns säkert honom, den fina morbrodern med syrgas. Ett redigt kalas.

Dotterns yngsta är fullkomligt förhäxad av, håll i er, armbågar. Hon hjälper till att dra upp ev ärm och sen börjar hon pilla, nypa och kramas med armbågen hahaha, jag ser direkt när hon kommer att nu gäller det att kavla upp ärmen. Efter en omgång leker hon vidare och jag ropar ”nu drar jag ber tröjärmen” Hon svarar direkt ett bestämt ”Nej!” vi skrattar åt älskade tossa.

Både sonen och vi har korg med ostar, kex, 3 flaskor vin, frukt, vindruvor och goda italienska delikatesser och choklad. Så nu kan tanterna ha lite party några kvällar.

Imorgon ska jag till hud och kollas, hoppas ingen cancer har poppat upp sedan förra årets kontroll.

Annars bara lugnt denna vecka, så skönt.

Att inte vakna efter operation

I går kväll när maken var ut med hunden mötte han en god vän som berättade att hans fru, min vännina, inte ville vakna efter en planerad aortaoperation.  Min vän och jag har haft så mycket tillsamman under alla år ungarna växte upp. Vi hade gemensamt intresse av att sy och satte igång att laga kläder åt en kemtvätt, från början var vi två, men senare hoppade hon av, bar ner kläderna till mig, de kläder som hon inte visste hur hon skulle laga. Hon hann inte med så jag tog över.

Sen sydde vi privat åt våra familjer, jag sydde hennes brudklänning till nuvarande maken och hennes bröllop och hjälpte henne med hennes dotters brudklänning senare i livet.. Åhh, så mycket minnen, fyrmansvist med hennes förra make, alla goda middagar, skratt och prat, ungar som sprang ut och in, lekte och växte. Våra sorger och bekymmer, vi bodde i samma port och trivdes så bra ihop och hjälpte varandra med allt och lite till.

Idag ligger hon med dialys, en njure fungerar den andra har gett upp, hon är ännu inte vaken, nu sänker de smärtlindringen för att få henne att vakna, av smärtan. Det gör så ont i mig, jag har tittat på en bild av henne och vill bara gråta när jag tänker att kroppen brukar göra så där, ett organ i taget som lägger av. Men ”kom igen nu” tänker jag, kämpa på lite till. Några år till vill dina närmaste ha dig här, barn, barnbarn. ❤ 92807F35-8D9F-4F89-8859-F9D2298C139A

Knappt fyra veckor sedan vi pratade i mobilen, om allt och lite till som vi brukar. Vi får se vart åt det lutar, om hon vaknar vill jag hälsa på. Förra gången hon akut åkte ambulans och blev opererad i hjärtat berättade hon att hon ”hade så ont, men hoppade i badkaret och duschade av sig mellan benen.” Ja, fy tusan för att komma in akut med otvättat underliv och smutsiga underbyxor. Raringen min, så lika vi är som kvinnor … tror ni någon man med hjärtfel skulle ställa sig och tvätta snoppen och byta kalsonger innan ambulansen kom?

Men oss kvinnor får det inte lukta illa om, så inpräntat i oss att fast vi håller på och dör, vaskar vi av oss. Hel och ren, undrar om yngre generationer känner trycket av det som vi/jag har gjort.

Här blir det ett skutt över till trevligare saker.

Jag har idag beställt två olika smörgåstårtor till mammas kalas på söndag, till oss vuxna en lax/räkor och ungarna rostbiff/skinka och en 16-bitars citronfromagetårta, tänkte att smaken på tårtan skulle gillas av både små och stora.

Jag har också ringt till optikern för att be dem kolla hur hennes synfel ser ut, om jag kan köpa ett par vanliga läsglasögon till henne, mamma säger att hon inte kan se vad det står i TV- tidningen. Men vi bestämmer att mamma behöver en synkontroll igen. Så nu får jag ta det med boendet. Fan så jobbigt, de är inte så villiga att hjälpa till, de är ju som överallt underbemannade. Undrar alltid hur de som inga anhöriga har klarar sig, vem köper kläder till dem, alla hygienartiklar, frukt, lite godis, en bra bok, betalar räkningar, ser till att de får syn kollad, hörseln kollad, batteri till hörapparater, tusen och en behov som de har?

Nu ska jag ut och slita i köket, jag vet vad vi ska ha till middag, men måste öppna kylen för att se vad sjutton det var. 🙂 minnesluckorna blir alltid större när jag har mycket att ringa fixa. 🙂

Tom i bollen

Här i min lilla soffa på landet envisas Frasse med att tränga sig in bakom … vad tror ni? Min ända så klart. Vi två i tystnaden, lyssnande till regnet och en del dunsar från de som lägger ner fiber på andra vägen efter vår.

Upp och ut snubblar jag varje morgon med snälla hunden, imorse var allt fras från frost och kyla borta. Senare kastade jag boll och han sprang, ju mer han sprang ju svagare blev jag i benen. Haha låter inte klokt, men jag orkade inte idag, som igår. Så vi fick gå in och kura ihop oss igen.

Det blir liksom inget gjort känner jag, hade tänkt, planerat lite, men det händer inget. Stickar på sista sockan till dotterns yngsta, gjorde ett par med fint mönster till henne, men de var för små, så på söndag när vi träffas på min mammas kalas, kan hon få nya sockor hon också.

Så tomt i bollen idag, kanske alla dagar enligt vissa, men sånt struntar jag i. Ute är det svart som i en säck, regnet trummar, Frasse sover och jag ska snart sätta in en Janssons frestelse i ugnen. Maken kommer om några timmar, imorgon kommer fiberkillarna hit och installerar, bra att maken är här då. Jag är så totalt ointresserad av teknik, det ska bara funka.

Fridens

E73E162A-A589-429C-BF34-891D04C874E0

Gräset prasslar

När mobilens inställda larm väcker oss kryper Frasse intill mig och vi har en mysig stund. Jag kliver upp och inser att jag har sovit i gårdagens tunika, glömt att sätta på nattlinnet. Nya rutiner när maken är borta, att gå ut med Frasse sista kissturen, fick mig tydligen att tappa ordning på kläderna. Inget jag dör av, mer häpnar över hur lite som behövs för att störa mina rutiner, får kanske vara glad över att jag kom ihåg att borsta tänderna.

-1 grad och tunt lager snö, det frostnupna gräset prasslar och vi ger oss av, i mitt huvud har jag planerat en kortare tur. Vi går och Frasse gör sitt, jag hänger med, tänker att nu är vi snart vid vägen där jag vill vända. I samma stund tanken far genom mitt huvud tvärnitar Frasse och vänder hem. Makalös denna hund är, brått hem är det och när jag utanför vår tomt drar av honom kopplet, far han iväg som skjuten ur en kanon, raka vägen till vår ytterdörr.

Ett stilla snöfall drar ner utanför fönstret, det är vilsamt att titta på, allt som hörs är skator och kråkorna som härjar runt i sina försök att äts småfåglarnas mat. Den silvrigt kalla solen skvallrar så tydligt om kommande tid med kyla och snö.

Ett har jag planerat, på eftermiddagen ska vi ut och kasta boll tills Frasse kroknar, då mår han bra resten av dygnet.

Sen tänker jag inte göra ett smack mer än att sticka, läsa, krama Frasse och ev skriva.

BFC66B9A-3DB6-4CFC-B705-28AC89006E7A

 

Ord bara ord

I pannlampans fokuserade ljus

virvlar himlens alla snöflingor

likt glänsande stjärnor och jag stannar i steget

liksom hovrar i tystnaden och mörkret runt ljusstrålen

en makalös natt

en fågel skränar ångestfyllt

vi lyssnar stilla

jag håller andan för en sekund

ser ner på hunden

han ser upp på mig

sen går vi vidare

lämnande avtryck i det tunna krispiga snötäcket

506C28B3-9EC5-4DBB-88EE-B90711C5EAB2

Ajaj och grått

Känner en spänning i kroppen som för mig känns igen från inre stress. Jag är inte van vid att behöva göra ”en massa” saker på förmiddagen, den tid jag är som ynkligast, nej, en av alla de tider jag är som ynkligast. Vad jag gör är ju inte något speciellt, mer att det ska ske, inom en viss tid för att förenkla livet för mig lite senare. Det här att komma upp, bädda, duscha äta frukost, jag är så seg och dagar med regn och rusk läggs ajaj i kroppen till och igår fast solen sken blev jag ett svagbent, yrsligt kärringskrälle som hade svårt att ta mig hem på hundpromenaden. Rulle stod hemma, jag chansar och går utan, promenaderna är ju väldigt korta. Den enda som lider är ju jag själv när yrseln slår till.

Höger sida av kroppen har något otalt med mig mest hela tiden. Ont i foten, vet inte vad som har hänt, mer än att jag är svullen över den inre fotknölen ner under fotvalvet, säkert ännu ett litet fotben som gått sönder. Höger öga är ännu inte bra, fast ögonvitan nu ser normal ut, utom vitan under nedre ögonlocket och så plötsligt lite finnar på höger sida runt munnen. Men hallå, finnar? Jag trodde det var barndom man skulle gå in i med tiden, inte tonåren i repris. Fast jag hade inga akneproblem i tonåren, det fick jag en period efter födelsen av första barnet.

Jag är piggare på många vis och promenaderna med Frasse har bättrat på flåset, men samtidigt är jag rakt av trött. Vet att mitt Hb är högt och tappning av blod är nog ett måste, men nu drar jag mig för allt som kräver att maken dels kör mig och detta för att Frasse inte ska lämnas ensam hemma ännu. Han får ju åka med och vänta med maken i bilen, när jag är på undersökningar. Framöver har jag både mammografi och hudmottagningen för koll efter cancer på bröstet. Sen borde jag gå med ögat och foten, men tiden får väl göra sitt, läka. Ett är bra, allergiproblemet håller på att lägga sig, Frasse är på slutet av hårfällningen och jag varken droppar ögonen eller äter allergitabletter längre. Däremot har jag beställt en sladdlös värsting till stavdammsugare med hepafilter som går att skölja rent, inga dammsugarpåsar utan bara tömning rakt ner i sopen. Allt för att stämma i bäcken nästa gång han sätter igång att fälla. Då ska jag vara beredd!

E534574F-C8FF-4275-AC5B-370DAE48DE68

Ungar, hund och gravstenar på sniskan

Nog var jag lite spänd på hur Frasse skulle hantera alla barnen under en eftermiddag och kväll. Han skällde lyckligt och for som en skållad råtta när de kom, ungarna var glada och tog det med ro. Det var nog mest svärsonen som hade problem och stora tvivel på Frasse, det såg jag i hans ansikte. Han är ingen hundmänniska, så är det bara.

Men Frasse bara gled omkring bland ungarna som lekte omkring honom, han låg ibland och vilade, slickade lite här och där, av godis sötsliskiga barnahänder i farten och verkade trivas mest hela tiden. När alla gått hem var både han och jag slut, jag låg på rygg i soffan med ett ben rakt vilande och det andra uppdraget mot ryggstödet. Med ett smidigt skutt hoppade Frasse upp och la sig mellan benen på mig, låter knasigt, men han var så slut, la sitt huvud på min mage och sov som en stock. Nu vet vi att han fungerar med oss alla och det är en välsignelse för oss.

Både maken och jag är så nöjda med gårdagen, mysigt med ungarna, prat och skratt, jag gjorde som Frasse for som en skållad råtta, skulle minsann fixa med maten och dona. Sonen sa till mig att lugna ner mig, det är bara familjen och vi hjälps åt. Sonen skar allt kokt avsvalnat kött från oxbringan och för den delen allt annat. Jag vet inte varför jag alltid blir så stressig nu för tiden. Ett vet jag, det är jobbigt att se andra, med det menar jag maken som jobbar långsamt i köket.

Vi kunde inte rosta brödet i ugnen för pommes friten gjorde att det blev för fuktigt inne i ugnen, utan jag sa ”ta fram brödrosten.” Sen varefter bröden rostades skulle redan hyvlad appenzellerost läggas på brödet, för att sen smältas i ugnen.

Då står maken och lägger ost på färdigrostat bröd, men kommer inte ihåg att rosta vidare samtidigt. Sån gör mig nipprig, det är ju så när man lagar mat, att man har tider att passa för att maten ska kunna serveras, när den är som bäst. Det vill säga pommes friten blir inte god av att vänta på i detta fall brödet. Svårt att släppa taget om att få saker gjort, organiserat och med fart. Jag tycker det är så svårt att inte vara mig själv längre med orken och farten.

3CF0B402-65DF-440C-BFB4-9C8EC0EDC32C

Men så otroligt gott vi alla tyckte att det smakade, proppmätta reste vi oss från bordet, tanken var att ta med ostbrickan in till vardagsrummet och kaffet. Men vi vuxna orkade inte mycket ost, men ungarna gillade ostkex. Hade jag vetat att maten var så pass mäktig, hade jag gjort en enkel efterrätt med frukt och lite grädde eller glass.

Oj, nu ska vi åka och hämta T i Södertälje, han har kommit hem från Bryssel. Sonen ringde nyss, han och svärdottern har ätit räkor från Icas salladsbar, båda började må illa och sonen har kräkts. Fy farao! Men jag stannar hemma med Frasse bestämde jag mig för.

Maken var ner till kyrkogården tidigare och la en krans och tände ljus på sina föräldrars grav. 18 år sedan hans pappa dog och mamman dog -95 inte klokt, så fort åren har gått. Klart att vi fick betala för att gravstenen inte satt tillräckligt stadigt enligt nya normerna. På något vis tycker jag att det är en tjänst vi redan har betalt för och borde vara kyrkoförvaltningen som sköter det hela var efter. Men på ett annat vis tycker jag att myndigheter är rätt fjantiga i sitt evinnerliga säkerhetstänk, som när det kommer till kritan inte efterlevs, så mycket mer än på papper. (Tänker tex på hela byggsvängen, där folk stadigt faller ner och dör.)

Några barn leker på en kyrkogård … bara det, vem låter sina barn springa runt och leka på en kyrkogård? En gravsten rasar ner över ett barn som dör. Det är ju en tragedi, men att det skulle styra upp ett myndighetsdrev av testande av att gravstenar sitt fast och fakturor till mängder av folk, vars gravstenar sitter lite för löst. Sånt händer väl bara i Sverige.

Jo, vi har betalt 3000 kr, men på kyrkogården var det mängder med gravstenar som stod på sniskan, betalar man inte tas tydligen gravstenen bort. Undrar hur de tänker sen, ska nya begravas i de gravarna? Sen undrar jag hur de tänker om säkerheten när så mycket hänger på sniskan? Tänkte de inte på det? För mängder av folk kommer inte betala …

 

Lyckan i en kvittrande dunge

Ännu en dag med solsken strosar jag och Frasse runt i vårt område, det känns som om jag hälsar på en gammal vän. Så många år sedan jag gick på stigarna och genvägarna. In i stora dungen, snirklade runt stora fina grillar, uppsatta av förvaltaren, till och med en kraftig hängmatta, har de hängt upp till oss boende. Hela dungen var full av fåglar, sånt underbart kvitter, kråksång och skators skvaller. En sån stund när hela mitt inre vibrerar av liv och lyckan över att få vara här en stund till var mäktig.

Frasse med sitt milda kärleksfulla väsen har gjort mig så gott, så stor skillnad på en vallhund och en terrier, jag har nog aldrig tänkt i de termerna förr. Helt enkelt inte fattat att de framavlade raserna är så totalt olika.

En hund är en hund tänker några, visst, men med stor skillnad i mentaliteten.  När vi är ensamma Frasse och jag ute eller inne så behöver jag bara viska, så gör han som jag säger. Lågmäld är nog mitt nya mattejag, men klart kommer det hundar ute så får jag nog höja volymen.

Nyss ringde jag och beställde en Tiramisutårta från bageriet att hämta imorgon. Vi brukar träffas vid tvåtiden med kaffe och tårta. Senare blir det middag, det brukar vara skönt för barnfamiljerna att kunna åka hem i skaplig tid med tröttmössorna, när orken börjar tryta hos de små. Så minns jag det från vår tid med småbarn och tror även denna generation känner så.

Nu rullar Halloween in vilket säkert är kul för barnen, själv är jag inte så road.

2738021C-1A4D-487B-A3CD-746BF08DC9C7

 

Gårdagen verkar evig

Jag behöver verkligen bara vara några dagar men ibland får jag inte till det. Gårdagens morgon segade jag mig upp och tänkte att jag drar täcket över skallen igen. Men detta var ju dagen allt skulle ske, det är väl märkligt med vissa dagar, spelar ingen roll hur jag planerar, allt kommer i alla fall att dra ihop sig på en gång.

Beskrivarbloggens bok Free Spin lämnade jag vidare till min vän som verkligen haft problem med spelandet, hon kommer ha mer nytta av boken än jag. Hon kom farande på sin elscooter mot mig, när jag var ute på hundpromenaden, glad blev hon över boken. Ps Hon tyckte att bilden på boken var läcker.

Boken var lättläst och fast jag aldrig själv drabbats av speljävulen, var det inte svårt att ta till sig själva beroendeproblematiken. Fast samtidigt är det just det som är så svårt att förstå. Hur totalt en människa kan förändras på så många olika sätt, bränna sina broar så totalt, på många vis samma resa som ett drogberoende. Gör allt för sitt beroende, ljuger, förskingrar anhörigs pengar och tillit.

Sen den tunga resan tillbaka, självföraktet, alla tankar och ”drogen” som ännu drar så pass att man får återfall i spelandet, fast man lovat andra och säker svurit inför sig själv tusen gånger att nu är det nog.

Det jag tyckte bäst om i boken var det öppenhjärtliga om kärleken, längtan och lusten. Den svåra vägen tillbaka till mannen och sorgen när han plötsligt bara dör, då när allt äntligen löst upp sig, mot det fina slut vi alla som läser boken så gärna önskar dem.

Men nu gör boken gott hos min vän och hennes många vänner som hon hjälper mot spelberoende.

Fortsättningsvis på gårdagen kom T vid tvåtiden, han har höstlov och tillbringar dagarna på fritids, igår åkte de skridskor på förmiddagen. Han ville så gärna komma till mig, för på torsdag åker han till Bryssel med min sons frus fostermamma och ett gäng sugna på pommes frites. 🙂

Vi har bjuda ungarna med familj på middag på lördag och ska tidigare svänga ner till kyrkogården, tända ljus och minnas våra saknade. Jag blir ju alltid lika sorgsen och vill kasta mig in och ut från kyrkogården i en fart, tror jag känner in den mäktiga våg av sorg och saknas som alla besökare vibrerar ut.

Så T kommer vara i Bryssel och även dottern vår blir bortrest, men resten kommer hit. Vi blir nio personer och jag ska bjuda på en väldigt manlig klassisk rätt som kallas Reuben. Rostade surdegsbröd rejäla skivor appenzeller ost, surkål, sötstark senap och kokt oxbringa. Serveras med saltgurka, chilisås och pommes frites. Egentligen rostat surdegsbröd med ost som smälter ner av ugnsvärmen efter rostning, på med surkål, avsvalnat kött, bre senap, lägg ihop två bröd, kläm ihop, dela i två halvor serveras med det som står där uppe. Ungarna ska få något annat till pommes friten.

Åter till gårdagen … tar tid det här. Vi hade tid till veterinären kl 15.00 och hon undersökte Frasse och skulle ge en spruta som han kommer få först idag då hon hade slut på den sort han har fått tidigare. Allt var bra med Frasse och hon tyckte han var väldigt fin, så snart ska han och jag tillbaka och få sprutan. Hon har sin mottagning tvärs över gatan två hus bort, passar perfekt.

Maken köpte med sig Sushi till middag igår och det var gott.

Äntligen verkar jag klar med gårdagen.

 

Tacksam sitter jag i min soffa

Nu ska vi se, efter ultraljud konstaterade röntgenläkaren att det var något väldigt ovanligt, om jag fattade rätt, hade det blivit en cysta på slemsäcken, som brast och fyllde upp vaden.  Så nu är han på väg hem, tack och lov ingen propp.

Jag känner mig helt slut, hur sansad jag än försöker att vara, så gnagde det i mig av oron. Men vi har ännu våra nya utseenden kvar, mitt öga skrämmer säkert folk. Jag minns en gång när maken fick ett rött öga, jag kunde inte titta på honom på flera dagar, för jag tyckte det såg så äckligt ut. Hans vad är ju lättare att gömma i byxorna.

Vi sover ännu en natt på landet och tar oss hem imorgon, kanske svänger vi in till mamma med fruktpåsen.

Kan ni tänka att Frasse satt vid ytterdörren igår och väntade på husse, det var första gången han gjorde så. Antar att vår, min oro, påverkade honom att vänta på ett annat vis.

Det känns som om en kyla svepte förbi, med fara för allt jag håller kär.

Tacksam sitter jag ensam ännu en stund i soffan, sen kommer han hem och vi kan fortsätta vårt liv.

6AE7B362-1E12-4E84-9A39-75C6C07593F5

Det lilla, lilla sköra livet

 

Sprutor

Skrev ett inlägg igår som jag tog bort. Maken åkte till akuten senare på kvällen med en svullen vad. Vi var båda övertygade om att han hade fått rosfeber ännu en gång.

Men provtagning och undersökning pekar på propp, blev två sprutor och hemskickad för att återkomna idag för ultraljud på vaden, om han nu får en tid, annars tillbaka för ännu en spruta och återkomma på måndag för ultra.

Klart jag blir orolig, känns nästan för lätt att bli utsläppt efter två sprutor, måtte det inte vara början på något jag inte vill vara med om.

Men Norrtälje sjukhus fortsätter att leverera på topp, helt fantastiskt arbetsmetod de har. Den är så bra att andra sjukhus aktar sig för att ta efter …

Mitt röda öga har nu avancerat till ett lämplig inslag till Halloween, så här sitter vi nu  i vår egen lilla freakshow, jag med knallrött öga och maken med en vad som är 4 cm tjockare än den andra. Det är bara Frasse som ser normal ut.

Men jag klagar inte, att vara på landet extratid är alltid en bonus.

Så nu vet ni hur livat det blev för oss en lönedag på en lördag och allt.

Tuggar luft

Gårdagen blev en rörig historia där jag vaknar och mår skunk, tar mig upp och bäddar, så det blir gjort. Sen ringer sonen som vabbar med barn som nu verkar ok, kan vi titta upp på eftermiddagen och hälsa på Frasse. Så klart ni kan sa jag och kastade mig i duschen, tvättade håret, packade till landet, jag for som en galning tills de kom. Glass och kaffe blev min lunch och sen gick de ut med Frasse. Jag dammsög mattan i vardagsrummet, ni kan inte fatta hur denna kille hårar när tre personer klappar och rör om i pälsen.

De stack vid tre tiden, då ringde dottern, vi pratade länge, jag värmde lite rester, då ringde maken. Här tappar hjärnan tankar och ordning, jag pratar fel, glömmer vad jag ska göra och känner mig inte normal förrän jag sitter i soffan på landet.

Känner en svag smärta i höger öga, tittar i spegeln och ser att jag har en snygg blödning i ögat. Inte så konstigt som jag har kliat ögonen. Fick bättre droppar av min njurläkare, så nu ska det bara bli bättre. 97757ECA-96BE-488B-AFCA-BB094267D891

Vaknar av ett kraftigt regnande, ont i min ena fot, svullnad som jag smörjer med inflammationsdämpande, vet sjutton inte vad det är. Tungt att vakna, stel kropp med värk, fast glad hund i säng, piggar upp betydligt. Men ynkligare än honom med regnrocken på till regnig promenad får man leta efter. Varken regn eller regnrock var en höjdare, såg att husse fick dra honom med sig i början av promenaden.

Inget lyfter, tuggar bara luft.

Fridens

 

 

Han hon hen

Inatt blev jag full i skratt åt mig själv, låg där och läste när jag kom till meningen ”Irene formade munnen till en ljudlös vissling.” Det är då jag gör samma övning som Irene. Ligger där och låssas vissla, fnissar och tänker att det inte är första gången jag härmar något ur en bok jag precis läser ur. Var och en är ju lite tokig på sitt vis.

Idag en gråare dag med normal vind, Frasse och jag trampar fram genom buskar och snår. Jag försöker gå lite längre varje dag, men samtidigt gena för att orka. Då blir det besök i buskar och snår. Andra med hundar dyker upp och Frasse skäller och har sig, jag vet ju inte ännu hur han är med andra hundar, mer än att han väl inte var förtjust i hanhundar, tiden lär visa hur det blir.

Och mamma ringer, nyss köpte maken en ny golvlampa och skruvade ihop den i fredags till henne, eftersom hon ringde om att den gamla vikt sig i stången, vilket betyder fixa ny nu. Nu är det hörapparater som ramlar ur, bara personalen kan sätta dem rätt. Glasögonen är inte bra, hon ser inte att läsa Tv-tidningen, andemeningen är att vi ska åka och fixa något med hörapparaterna och glasögonen. Det har vi gjort varje år sedan hon hamnade på boendet. Det försvinner eller går sönder, gäller att hålla oss igång.

Sen har hon hört att en vän på ett annat hem fyller hundra år den 10 januari. Tur att det är långt dit.

Så nu måste jag ringa och kolla var 100-åringen bor, om det är öppet hus, vilken tid, kan någon ta emot mamma med sin rullstol, kan någon se till att hon kommer ner till sin färdtjänstbuss rätt tid när hon ska hem och så ska jag se till att dessa färdtjänstbussar beställs av personal på hennes eget boende, rätt tid, rätt dag. Blommor måste hon ha med sig, jag suckar lite, finns ingen som kan lösa det handlandet åt mamma, tills det slår mig, jag skickar blommor till 100-åringen från mamma.

Fram till dess kommer vi titta in varje helg med frukt och allt annat som hon behöver. Den nya golvlampan visade sig vara helt onödigt köp, för hon hade sin gamla bordslampa, som minsann var bättre än den där golvlampan. Suck!

Sen fyller hon själv år nu i november och vi ska ha två av barnbarnen den helgen. Då får jag fixa kaffe och allt som hör till på söndagen, beställa tårta, fixa present, boka rummet vi ska vara i. För att inte tala om alla jag ska beställa tårtor till, hennes vänner/grannar de ska också äta tårta och fira henne, de anställda på dagen och de på natten.

Jag önskar så att min syster levde och var frisk, tänk att slippa detta, åtminstone varannan vecka. Kunna dela detta med syrran, så som det är tänkt att det ska vara, när vi nu faktiskt var två. Det här att ha ansvar för anhörig, fast man inte är frisk själv, är inget jag ville uppleva. Det är tungt och då slipper jag ändå all personlig skötsel och vård i hemmet, tusentack ni hjältar på alla boenden, ni som hamnat på rätt plats och gör ett fantastiskt jobb.

Själv vill jag bara gräva ner mig och slippa det som känns som en evig kravmaskin, upp och iväg, ta hand om, ring tusen samtal, fixa alla räkningar, handla allt, kläder, prylar, mat, frukt, godis, batterier, glödlampor, schampo, tvålar, tandkräm, crèmer, fixa frissa, fötter, optiker, audiolog osv i evighet. Prata med personal, gilla de flesta, men veta att några smiter och inte är så snälla.

Jag vill inte höra missnöjet, gnället, kraven, jag vill bara vara. Det är roligt att komma dit fullastad med kassar och glädje, hjälpa till, fixa, det ordnar Maggan säger mamma. Så mycket hänger på min kroppsliga ork, det är det jag inte orkar. Så knepigt när personen Maggan alltid har orkar, mer än de flesta, men nu behöver slippa det, när hon äntligen efter 65 år insett att hon Orkar inte mer än andra längre. Men då ska hon likväl orka mer än hon orkar.

Tänker flyktigt på om det blir min tur att bo så där framöver? Att bli en sån som bara är jobbig. Mina friska vuxna barn orkar med nöd och näppe hälsa på sin mormor, jag ryser av tanken på det skamliga. Framförallt hos en av dem som är minst där, där känner jag den skam som hen borde känna. Där ser man, ”hen” funkar väldigt bra i ett sånt här sammanhang. 🙂 Avskyr ordet hen för övrigt och för den delen även skam.

262A2D3D-C5D9-4FB0-A5AA-0B3BDB44D355

 

Gula ögon

Här ligger en pannkaka med gula ögon, pannkaka blev jag när luften gick ur mig efter 45 minuters promenad. Det var både snurrigt och jobbigt sista biten hem, utan Rulle. Det var så bökigt med Rulle och Frasse, så jag har chansat på att komma runt utan Rulle och utan att tappa kraften i benen. Det har gått bra, men idag var jag så lagom uppkäftig.

Jag droppar mot allergiklådan i ögonen och tänkte att det börjar bli väldigt ömt i ögonen och lite pyttelite klibb. Så nu drog jag i en sträng salva mot ögoninfektion, först ser man inte ett dugg, allt blir klet, sen blir allt gult, tjusigt värre. Just nu kliar det inte och jag hoppas att jag är på rätt spår.

Helgen har varit så skön, jag passade på att packa ihop på lördagen, jag mådde inte bra och sov större delen av eftermiddagen. Som om hela veckans spänningar med allt nytt med Frasse tog ut sin rätt. Idag har jag mått bra, om man bara bortser från pannkakan efter promenaden. 5420479A-8ABF-420C-B638-25F9A1A4D3F3

Frasse är helt underbar, mild och så snäll, lyder mig otroligt bra, snäll och mjuk röst lystrar han till. Nu börjar han släppa mig och sover på olika ställen, måste inte hela tiden ha ögonkontakt. Jag blev lite orolig först, men nu verkar han ha landat och vet vart han hör.

Idag på promenaden hämtade jag bajspåsar på förvaltarens kontor, bra att vi i området får dem ”gratis,” de ligger väl inbakade i hyran, kan jag tänka. Sen testade vi hundrastgården som var uppdelad i två, mycket bra. Där satt vi och jag borstade och borstade, makalöst så mycket päls han fäller.

 

Näsjobb

Så kommer jag upp med ögonen i kors, möter lycklig blöt hund, nyrastad och väntandes på frukost.
Maken fixar hundmat och brygger kaffe, själv hänger jag knappt med, morgonpigg är inte min gren, har aldrig varit.

Maken gör sina mackor och påtalar hur duktig han är som äter upp det sista av svenska salamin. Men vem är så dum att hon köper svensk salami, vem är så dum att hon glömmer att i Sverige har de socker i allt. Söt salami, nä dra mig på en kärra, så lurade vi är med detta socker i allt, för att lura oss att köpa mer.

Sen vinkar maken med en Mortadella stor nog att ha som hundtäcke, han säger att han är duktig som tar den sista, ”ludna” Mortadellan som gick ut för 17 dagar sedan. Höhöhö, knappast, han vill bara ha beröm för att han tar de sista ur två förpackningar pålägg. För vem tar de sista när jag har öppnat en ny förpackning med varmrökt eller kallrökt av något slag?

Det får nästan alltid maken göra, han lever ännu så datumen var det inget fel på. För den delen har jag en näsa som nog slår det mesta efter transplantationen, den var topp redan innan, men nu är den kusligt bra. Så misstänkt mat luktas på och kastas direkt om det luktar muck.

Undrar hur många gånger jag har avundats de som inget vidare luktsinne har. Allt äckligt man möter under ett liv, tänk så många sparade ulkningar, utan luktsinne. Minns med fasa hur jag som väldigt ung hemsamarit jo, på den tiden Dackes dagar, kallades man för något de flesta förstod vidden av. Den där Samariten som skulle ta hand om allt och lite till.

Öppnar porten och redan där möts jag av skitdoften, ber inom mig att det inte ska komma ifrån farbrorn jag är på väg till. Men lukten intensifierades ju närmare hans dörr jag kom och det blev som en kompakt mur när jag klev in till den olycklige som inte hunnit hem.

Idag vet jag att det är en fet sträng under näsan med Vicks smörj som gäller, den räddade mig senare. Men i denna samarits ungdom var det andning med öppen mun som gällde. Inte hovra för nära över blötlagda hemskheter i hink, på med gummihandskarna och flåsa på, med som sagt med öppen mun.

Nu är det min tur att göra frukost, Frasse har klämt in sig bakom baken min som vanligt, men här på landet är soffan så liten att han har tränat på sin nya stil för att få plats sedan i fredags kväll, när vi kom ut. Han har en egen tron, svart skinnfåtölj med härligt fårskinn i, men inget slår närkontakten med min ända.

Friden alla goa vänner  
Mot frukosten!

BD1C0B57-EF1A-4B57-A875-8813668ECD2C