Maken står framför tv:n och ”pratar med Com Hem” … det tekniska trilskas, det ska tryckas på knappar och jag är så glad att det inte är jag som ska sköta om det hela. Tänker på förr, njursvikt och dialys, svag i kroppen och Com Hem i luren. Enligt dem var det alltid vårt fel att saker inte fungerade. Vi behövde byta sladdar, det skulle dras ur och sättas i och hela ormboet av sladdar låg bakom soffan. Jag kröp runt, flåsande med Com Hem i luren, upp kunde jag inte ta mig, utan fick krypa runt och fram till motionscykeln, där kunde jag dra mig upp. Ryser av minnet och i nutid blir jag så stressad av tekniska prylar som inte fungerar, att jag blir som blockerad i skallen.
Jag har inte varit så social på några veckor, skrivlusten har varit svag och det är ärligt talat lite tungt sinnet. Jag fick ett av mig bokat samtal från gynläkaren som bekräftade att de skulle skära bort en bit till för att vara på säkra sidan. Det är bara att hoppas att de inte hittar några cancerceller längre ner.
Jag fick välja om jag ville göra det på operation eller på mottagningen, jag valde det sista, för då kanske det blir gjort lite snabbare. Jag har hållit mig ”uppåt” inte målat fan på … men efter samtalet med min vänlige läkare som flera gånger bad om ursäkt att hon inte själv har hört av sig, berättades att hon och hennes man fick Corona, hon var frisk, men maken hennes var ännu dålig.
Så synd bara att hon pratar så dålig svenska, svårt att riktigt förstå vad hon säger. Egentligen skulle jag ha rätt till tolk, vilket verkar vara en rättighet annat folk har. Men ok, idag ska mottagningen ringa upp, så jag får möjlighet att höra när operationen kan äga rum.
Sen har en ”njur” medicin som sänker immunförsvaret fått för hög koncentration i blodet, så jag har fått dra ner på den medicinen en gång. Lämnar blodprov och fått dragit ner den ännu mer. Ev får jag ändra medicin, det är den som gav mig cancer, ändra till en lämpligare sort. En som egentligen är samma skitmedicin, men lite snällare, typ.
Mamma min var till ögonsjukhuset förra veckan och ska på måndag dit igen och få gråstarren bortlasrad. Hon ringer upp, pratar med mig, men hör inte ett ljud av vad jag säger. Om man låter luren glida ner på axeln, brukar man inte höra vad folk säger. Hon blir bara mer och mer förvirrad i tillvaron. Hon glider iväg från mig, det här att prata i telefon har varit så bra genom alla år. Men nu är det mest jag som skriker i hopp om att hon ska höra mig och själv pratar hon på, berättar det hon tänkte i ett envägssamtal som lämnar mig i en massa konstiga känslor.
Frasse, har ännu inte blivit sig själv efter att tikar löper, det luktas, slickas ute, han äter eller inte alls och om han äter är det torrfodret, han kan tänka sig. Slickandet har blivit maniskt, soffan, oss och andra prylar. Men det sista nu är att han slickar sig på benen. Inatt höll jag på att få fnatt, det slaskar och jag kan inte sova, sen irrade han ut och in i sovrummet, upp och ner i vår säng. Så nu har vi något nytt besvär att ta hand om. Jag funderar på om förra ägaren hade kemiskt kastrerat honom för att han blev så här knäpp? Vi avvaktar med veterinärkontakt ett tag till, sen får vi ta tag i det.