Med solens tveksamma besök rakt in i mina irisar som ljusskyggt kisar och samtidigt både njuter och vill dra ner rullgardinen. Dagen den sista på året och tankarna som rullar in och ut besökta av minnen från året som gått.

Det här som ständigt finns runt om oss i luften, så tydligt avslöjat av solens strålar, hur kan kroppen hantera alla dessa partiklar? Det är så spännande att sitta och titta på denna magiska partikeldans, tänka att den har följt människan i alla tider och alla har vi suttit och betraktat de små partiklarnas sällsamma rörelser, så närvarande och oftast osynlig.

Själva kroppen min har ju haft nya idéer om att konstra till livet under året. Jag lever om än ”rumphugget” som jag brukar säga, med förtvivlan blandat med den stora glädje just livet skänker. En ”nygammal” diagnos gav lättnad, att inte förstå vad som händer när det sk autonoma systemet inte är just autonomt hela tiden. Att sitta där och vara på väg bort och hålla god min till andra, i väntan på att det ska gå över, är så galet jobbigt.

Undrar just hur mycket tid jag har spenderat av mitt liv med att låssas må bra, för att inte vara till besvär för andra. Att inte orka vara ”uppståndelse” när livet ska vara en fest, eller en lugn fika med en vän, under fotvården, i kön på Ica, på väg till bussen. Att bara vilja vara som alla andra, orka finnas till mest hela tiden, utan att dra uppmärksamhet till detta förbenade kroppsliga.

Min njure jobbar ännu på och mina värden är väldigt bra, otroligt tacksam är jag över det.

Barn och barnbarn har självklart en stor plats i mitt liv, så futtigt livet vore utan dem. Jag är oerhört tacksam att ha dem i livet, vem vore jag, utan de små armarnas kramar, de stora ögonen som tittar på mig och tåligt lyssnar på mina berättelser om livet, om allt spännande livet bjuder. Vi resonerar, letar upplysning på Google och bildarkiv av alla de sorter får besök i vår lust att förstå och lära mer. Dessa ungar, så olika i både utseende och sätt, så spännande att få vara med och få det mest njutbara av barnbarn.

Tänker med glädje på att jag fick en dotter och en son, känner mig så tacksam över att inte bara fått möjligheten att föda barn, utan att ha turen att ha fått en av var sort. För skillnad är det på könen och deras väg mot vuxenlivet, oavsett vad vissa grupperingar vill göra oss till, skillnad finns, tack och lov. Jag är stolt över våra barn, handlingskraftiga, arbetsamma människor med normala liv. Guldkantat ibland, och slitigt andra gånger, men de är vettigt folk med bra fostran. Precis som vi andra, vi ur den svenska äldre generationen.

Pling plong där gick rasistlarmet för de som letar efter sånt, de som inte vill varken se, höra eller inse att vårt land bryts ner. Men håll fast för bövelen, vilken dag som helst drabbas även den, som inget ser eller vill förstå. Det politiskt bortkastade året 2019 där ingen tog ansvar, där sanningar tubbades på, där makt och ekonomiska fördelar till politiker, var viktigare än att kraftfullt ta ansvar och regera.

För Sverige och svenskarna, vilket självklart inkluderar allt invandrat skötsamt vanligt folk, som också oroas över tillståndet i landet. Tänk att jag ska behöva lägga till något så självklart, som att det gäller svenskar och ”invandrat skötsamt, vanligt folk.” De som tvingar folk att skriva sånt, är alla dessa hopplösa goda, blinda människor som inte kan skilja en bra invandrad människa från en som mördar, eldar skolor, bilar, våldtar, skändar, förgriper sig, bedrar, stjäl allt vi äger.

En människa som till varje pris vill ha kvar grovt kriminella i vårt land och ynka dem som media och SVT så gärna gör. Det är så synd om dem, att de knappt går att straffa dem vid grova brott, ännu mindre att skicka tillbaka dem till den medeltid de kom ifrån, herre min gnu, de kunde ju ta skada i sitt eget land. Att de våldtar, hotar, hatar, misshandlar vårt eget folk har tydligen noll betydelse för varken makten eller rättsväsendet. Allt går i senkommen baktakt, inget av våra lagar verkar ligga i tiden. Utformade för att passa oss, vår typ  av kriminalitet, vårt kynne, funkar usel på IQ-befriat grottfolk.

Den goda människan

En människa som bugar, bockar och vänder andra kinden till i evighet. En oseende, aggressionshämmad och icke agerande människa, som hukar när taket blir lågt och håller sig för god att protester, fast hela mattan ryckts undan deras fötter. 2020 lär inte bli något som helst bättre, med den oseende fega makten och dess PK-bärare stående i fören på det sjunkande skeppet Svea.

 Men rent personligt 2020 vill jag leva med min familj, mina vänner. Jag vill fortsätta skriva inlägg som är lättlästa, roande och andra mest irriterande. Fortsätta läsa mängder, tycka och tänka både högt och lågt, sticka vidare och njuta så ofta jag kan av det liv jag fick. 

Jag önskar er alla Ett Gott Nytt År!

Den där dagen när kroppen inte vill, men du själv så gärna vill och något så sällsynt som smink inte ens lyfter ditt ansikte. Svullnad över ögonlocken som hänger ner som trasiga persienner, de som man bara lyckas dra upp halvvägs på sniskan på fönstret.

Jaja, tramsproblem, snart bär det av till den julfest jag har planerat för, den till mamma. Men denna gång har min man tack och lov ordnat det mesta, själv har jag mest dirigerat bakandet och annat från soffan. Så saffranskladdkakan bakades i en lite för stor form och blev platt kaka utan kladd, vi överlever nog det med grädde och krispfrysta lingon. Det är inte lätt att baka, om man inte är van och jag borde reagerat när maken vinkade med just den där formen, men så är det att inte må så bra.

Så idag vispar han grädden, brygger pumptermosen full, packar och hanterar allt som i alla år varit mitt göra. Det känns inte kul, men jag har kommit så långt att jag accepterar det för det mesta. Han har även slagit in paketen ungarna ska få av mamma idag, plus alla andra paket. Tänker ofta att det var tur att jag valde en så kompetent man till kvinna.

Igår drog vi iväg runt på ön, handlade lite här och lite där. Jag har snöat in på dessa tyngdtäcken, men tyckte de var för dyrt. Så slog Hemtex till med 30% rabatt och då köpte jag ett plus vackra handdukar, måste rensa ut de gamla och köpa nya varefter. Nackdelen är att nya handdukar suger så uselt jämfört med gamla. Sen köpte jag fyra påslakan av satin och två av vanlig bomull. Vi har ju två hem, så både påslakan och handdukar behövs på båda ställena.

— Nu har vi varit och firat hos mamma, allt blev trevligt och lyckat som man säger vid kalas. Ungarnas böcker var mitt i prick, de två yngsta så lyckliga med Mamma Mu böcker, femåriga L blev eld och lågor han fick en bok om en familj som går till badhuset. Det var i duschen, fullt med nakna tanter och flickor, tänk så L skrattade här skulle hem och läsas, han är nog den som är värst med kiss, bajs och snoppar, så roligt. Det blev en hit för honom och den största rumpan det var ju min så klart. E 6-åringen fick en med teckningar och berättelser om hur de levde förr, 15-talet, 16-talet osv. Hon likt min T är ju de som suger i sig, båda verkar vara sådana att det kommer kunna gå lätt för dem i skolan, lättlärda och nyfikna, en bra combo för studier. Snopen blir jag när jag får höra att T vet vilka bilnummer vi alla har, bara en sån grej, skulle jag som barn aldrig ens ha tänkt på och i nutid minns jag inte ens vad vi själva har.

Saffranskakan utan ”kladd” var god, rivna marsipanen gjorde sitt i kakan, sen var muffisarna med mycket kanel och socker ovanpå väldigt goda. Vi slog in en tjock pärm med alla bilder och berättelser från mammas Kinaresa, den får hon av tomten på boendet på tisdag plus ett fotoalbum från åren innan hon hamnade på boendet. Julklappar fick hon av oss alla idag, hon hänger inte med så bra nu för tiden och så hör hon dåligt. Bland hennes post låg nu kallelse till ögonläkare, laserkliniken som ska operera gråstarr på henne.

Fridens för denna gång.

Idag blir det slarvmat, säger bara orka, vem orkar laga middag? Vi tittade på varandra och köpte grillad kyckling, potatissallad och så fixar vi lite sallad till det hela, nu mot middagen. Tadaa!