Skrapad och fryst

Imorse 08,15 låg jag på britsen på hudmottagningen, hudläkaren gick över min kropps alla födelsemärken och prickar. Äntligen fick jag hjälp med vad det nu var på vulvan. Bedövningsspruta, skrapning för provtagning och så frysning fem sekunder. Tänk så snabbt och smidigt vård kan bedrivas när allt fungerar.

På vägen ut från sjukhuset köpte jag två fina smörgåsar till Anders och min frukost och en vad jag trodde morotsjuice till mig. De blandar så mycket jox i allt nu för tiden, den hettar och biter i truten på mig, är nog ingefära. Tänk alla dessa trender människor går på mest hela tiden. Nu är det ”välgörande” med alla dessa starka huttar av olika slag, ”det nyttiga” växlar när trender kommer och går. Är det bara jag som tycker vi är lättledda? Älskar att ta fram juicemaskinen och pressa ner grönkål, spenat, morötter, rödbetor allt som bara går och njuta av de jordiga tonerna samtidigt som jag inbillar mig att kroppen min tackar för dosen mineraler och vitaminer.

Strålande sol och lite skärpa i luften, idag ska jag hänga med ut med Frasse vid lunch. Svårt att tänka att snöovädret drog förbi mina fönster på tvärsen igår, denna strålande förmiddag.

Tankar som löv i vinden

Telefonsamtal till Herr Storm: Är det Storm på Kungsgatan? Ja. Håll i hatten! Så oskyldigt kunde det vara förr i tiden att busa. Minnet dök upp när jag såg ut över havet och hörde hur vinden kastade sig över våra fönster. Inte riktigt storm, med det brallar i ordentligt.

Igår slet jag tag i två mindre trasmattor, slängde in dem i tvättmaskinen. När jag tog ut dem låg något grårandigt kvar där inne, snacka om jag såg dum ut när jag insåg att jag hade lyckats kasta in mitt nattlinne! Nytvättat med två mattor i 30 grader, nä fy så äckligt.

Jag lyckas ofta förvirra mig själv i mitt nya lite äldre liv, jag funderar ofta på hur sjutton det ska bli framöver när jag är så virrig redan vid 66 års ålder. Men till mitt försvar vet jag inte hur nattlinnet kom med i tvätten, det låg inte kvar sedan tidigare tvätt, jag hade sovit i det på natten.

Idag är det stora lättnadens sucks dag, 14-dagar sedan ambulansturen och ingen Covid19 har drabbat oss. Erkännas ska att jag denna omgång är mer rädd att bli smittad, nu har det hemska verkligen förståtts av mig, hur jävla plågsam fysiskt och psykiskt denna sjukdom och död är, helt utan sina kära omkring sig. Dessutom såg jag folk på akuten iklädd dessa enorma skyddskläder och mask, jag rös när jag såg dem och höll andan upptäckte jag, när min bår drogs förbi. Hur rädda ska inte all sjukvårdspersonal vara för att själva drabbas!

Jag vet att jag själv har reagerat på svensk sjukvårdspersonal som så gärna åkte iväg till andra länder med livsfarliga smittor och gjorde en stark, farlig insats. Hur vågar de? Nu har de inget val i sitt arbete, utan tvingas vårda dessa yngre Covid19 patienter på hemmaplan. Stackare, nu får de jobba längre pass för att ta hand om många av dessa yngre som dansat och festat till sig Corona och självklar de andra som oskyldigt fått sjukan.

Konstigt, hela världen inklusive världens alla sjukvårdande instanser har munskydd och eller visir. Men inte Sverige, i vårt land är Covid19 inte samma sak som i resten av världen, här inkompetensförklaras människor till att inte kunna hantera munskydd. Vi utmärker oss på alla negativa vis via våra makthavare och deras ickebeslut. Nu är det som tur är inte förbjudet att ha munskydd/visir, så vi som inte litar blint på makten kan göra som vi vill. Vi som månar både eget och andras liv kostar på oss munskydd.

Igår kväll efter 21.00 var vi ner till Ica och handlade. Jag var helt ensam om att ha munskydd, är inte det skrämmande med en befolkning som inte klarar av att ta egna beslut. Eller så är det just det de gjorde, tog eget beslut att inte ha munskydd för Tegnell har sagt så. För mig är det så diktatoriska länder styr sitt folk, folket som är så avvanda att våga/få ta egna beslut precis som vi, vårt folk är ju vana att staten talar om vad som är rätt eller fel och vi har fogat oss i S styrande och ställande, vilket nog var av godo förr när vårt land verkligen behövdes byggas upp.

Undrar munskyddsbefriande människor varför munskydd överhuvudtaget används på sjukhus? Många undersökningar pekar på att munskydd skyddar hahaha så konstigt va? Men den undersökning SVT tog upp i nyheterna var en dansk undersökning som pekade på att munskydd inte var något att ha. Gäller för SVT att springa Tegnell, Löfvens och fan vet vems ärenden, vi är ju det enda land i världen utan munskydd.

Jag är väldigt kluven till FHM, å ena sidan tycker jag inte man kan klandra dem för pandemin å andra sidan är det de som i vanlig svensk anda tar beslut för sent om de ens tar beslut. Detta ickehanterande av viktiga beslut är det som sänker vårt samhälle, när jag hör att det snart saknas skydd igen i vården, då blir jag rosenrasande. Framförhållning behövs tydligen aldrig i vårt land. Som vanligt bestämde makten sig med FHM att en andra våg skulle alla andra få, inte vi. Framförhållning är något de inte tål …

Nu tänker jag göra något jag mår bättre av än att skriva, tänka på detta samhälles ständiga misslyckanden.

Fridens

Kanske smittad i ambulansen?

Foto av Karolina Grabowska pu00e5 Pexels.com

Igår precis när vi ska gå ut med Frasse kommer posten, ett stort kuvert till mig från Ambulanssjukvården?

En enkät säger maken? Det visar sig att en av ambulanspersonalen har fått. Covid19!

Så jag kan “eventuellt utsatts för Covid-smitta”Asså jag tänkte att det var konstigt att de inte ens hade munskydd på sig under turen. Isolera sig 14 dagar, isolera oss med andra ord, maken träffade dem alla, de var tre, när de hämtade mig.

Detta hade jag Aldrig väntat mig och känner mig arg över att de inte hade munskydd, eller satte på mig ett. Själv hade jag med mig mitt visir, som jag dock inte hade på mig i ambulansen, jag var nog lite virrig just då. Är man sjuk, så är det väl de som ska tänka klart åt en.

Ok, men om tre dagar har det gått 14 dagar, så vi bara måste ha klarat oss. Isolerad har jag varit hela tiden sedan jag kom hem som tur är och det kommer jag att fortsätta med. Hoppas inte den ambulanspersonen som blivit smittad inte blev för sjuk, de var så trevliga och är faktiskt vår tids hjältar fast många idioter inte fattar det.

Så idag vaknade jag före sex med skallen full av tankar, inser att jag måste ställa in städningen idag, är ju ingen karantän om jag släpper in min städhjälp. Så jag ringde städfirman strax efter sju, berättade och ställde in.

Så ”Godmorgon Världen!” Sa jag när ljuset sakta ökade där ute, vad man nu ska göra uppe så här tidigt? Funderar över hur mycket man kan råka ut för egentligen? Tror aldrig jag ringer ambulans igen, om det bara går att klara sig utan, maken får köra mig eller en taxi. Förstår att folk inte vill åka till sjukhus för annan behandling under Covid-tider som dessa, när man inte ens är säker i ambulansen.

Ljuva november

Tänk att november bjuder så mycket fukt och grått, jag blir lika förvånad varje år, hur ihärdigt trist väder kan bli. Trist och trist, kanske är fel ord för mig, jag tillhör ju de som gillar redigt uselt väder, bara jag kan sitta inne med tända ljus och betrakta det hela inifrån. 😀

Nu är det julklappar som gäller, jag hänger inne på de stora kläddrakarna i min jakt på kläder till barnbarnen. I helgen lyckades H&M blåsa mig rejält, ni vet när man har harvat runt i massor av timmar i barnkläder, valt och vrakat till fem ungar och så kommer själva betalandet. Klarna är det självklara för mig, men denna gång var det tekniskt fel plötsligt. Jag testade igen, såg ut att fungera och kommer tillbaka till orden, som bara är borta. Inte ett plagg i orderkorgen. Jag kollade ifall de hade bekräftat ordern i min mail, inte ett dugg någonstans.

Just då blir jag så förbannad, allt bara borta. Muttra är ett snällt ord i sammanhanget, jag letade upp ett annat företag och började om. När jag är klar där, då minsann syns min order från H&M … fan rent ut sagt. Denna jul får ungarna galet mycket kläder och mycket lite prylar.

Jaha, här sitter vi i en repris på karantän eller vad man ska kalla det. Maken han jobbar på, pratar och pratar i möten hela dagarna. Själv har jag bara tagit det lugn, är mer normalt mående igen, vilket inte är så mycket att jubla över, jo det är det väl, skärpning. Känner mig lite deppig över min egen karaktärslöshet, borde så mycket och gör så lite åt det. Ständigt dessa två, vikt och motion, verkar vara något som många andra klarar av att hantera. Ok, lite förstår jag mig själv, kroppen är inte klok på många vis. Men lusten till förändring finns bara inte, jag vill bara vara i det som är nu, bara vara.

Julafton, blev en rafflande serie av var att vara, vilken dag? Vi kommer inte träffas som vanligt hos dottern, utan vi ska träffas någonstans ute och byta julklappssäckar, lite ospritad glögg, kaffe, saft och saffran på något vis. Väl påklädda i hopp om väder som håller ihop någon timme. Många viljor vill olika och ilskan pyser ut lite här och där, jag min idiot tänkte hjälpa till att få ordning, men det skulle jag inte gjort. Nu har vi kört ett par varv och allt är fridens igen. Denna familjs mönster är så tydliga i vissa lägen, det gemensamma mönstret och var familjs för sig. Släktskap och likheter samt olikheter genom ingiften.

Igår åkte dottern med familj till mamma och grattade henne med tårta, blommor och presenter. Mamma satt i dörröppningen till balkongen och utanför stod dottern med familj och sjöng för mamma. Sen blev det kaffe och tårta för mamma med sina vänner på boendet och personalen. Mitt yngsta barnbarn var ledsen för att hon inte fick sätta på sig finaste klänningen, hon skulle ju på kalas. Hon såg fram emot att vara fin och äta tårta, men fick bara stå ute och sjunga och vinka. På tisdag åker sonen dit med sitt gäng och presenter, mer serenad under balkongen. Hon bor längst ner, så det är perfekt när man vill ses en stund utan att smittas av vad månde.

Själv vill jag bara vara och är tacksam att ungarna fixade det detta år.


Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,

Erik Blomberg

Ibland hittar jag ord som så vigt tar sig in i in själ och lyfter mig.

Än lever kärringa

Hej, nu är jag piggare och äter mat igen efter några dygns sovande. Jag verkar inte ha Corona, utan är nog bara totalt slut i kroppen efter sista månadens görande. Jag är ännu svag i kroppen, tar det väldigt lugnt och kommer fortsätta med det. Jag har ju en skadad skör kropp, det är inget nytt, bara så att jag måste lyssna när den inte orkar och vila, sova vissa dagar. Det är inget nytt, men det som hände med ökad hjärtklappning under sista månaden, det var nytt för mig. Herre min gnu så det tar på den lilla kraft jag har i kroppen. Livet blir ett stort flåsande och inte mycket mer blir gjort än att ligga ner.

Ett nytt recept på en astmaspray triggade nog igång hjärtklappningen ännu mer, det hör till vissa astmasprayer. Allt blev fel, blev tårta på tårta, blev för mycket för min kropp. Allt med min morbrors död och begravning, stark känsla för att stötta hans fru och mamma som behöver sitt, snickare ut och in två gånger och elkillens besök, veterinärbesök, provtagning och besök hos njurläkare, öron näs o halsläkare, videomöte med astma/kol sköterskan och gynekologbesök, barnkalas. Det ser ju ut precis som ett vanligt liv, det går väl an om man är frisk. Jag är inte frisk och har klara begränsningar med vad kroppen orkar. Lyssnar jag dåligt brakar det ihop, jag måste lova mig att säga nej när jag känner att det inte fungerar.

Huvudsaken just nu är att det inte verkar vara Corona, jag har inte testats för det är så fullbokat på alla ställen, att de har lagt ner nytagning av prover, labben hinner inte med. Jag kommer inte gå någonstans i närmaste tiden och om jag framöver vistas med folk har jag nu även ett visir att ta till plus munskydd. Ja, jag är livrädd att hamna på sjukhus, avskyr att ligga där.

Jag vill tacka er alla för er omtanke om mig.

Fridens 🤎🌹🤎

Vill bara berätta att jag dels varit på hjärtakuten en natt och nu förmodligen har Corona. Bara sover och sover.

Orkar inte läsa o skriva så vet ni varför det är tyst hos mig.

B som begravning

Gårdagen var ett elände vädermässigt, regn och kraftig blåst. Vi bor i ett känt blåshål, så blåser det, då har vi lite mer blåst än andra.

Men till tröst idag skiner solen och blåsten har lugnat ner sig lite, känner mig så tacksam över blå himmel och solsken. Vi ska begrava Roffe idag, tacksamheten är stor att det inte var igår. Allt är ju sorgligt med döden och begravning, så inte behöver man ha en dag vädermässigt som igår.

Kroppen har roat sig i flera år med hjärtklappning, har tabletter att ta om det envisas för länge. Men sista halvåret har det ökat i antal per vecka och jag känner att det är något som är fel. Vissa dar har jag det flera gånger, så nu måste jag ta tag i det, men skriver bara orka …

Nyss var jag hos njurläkaren, gynekologen och om två veckor har jag inbokade besök på hudmottagningen och öron-näs och halsläkaren. Det är så tröttsamt att springa på bokade läkarbesök och provtagningar.

Tala om eländet, hjärtklappningen drog igång, så jag satt och höll på att svimma, två blodtryckstagningar gick inte att registrera, trycket aplågt och hjärtat körde på i 122 fast jag låg ner. Nää, det här bli inget bra alls idag. Får nog ta en tablett idag igen och hoppas att trycket inte blir för lågt av den anledningen, jag är lågtryckare. Usch, blir så trött och nedstämd, vem vill ens närma sig sjukvården som det är idag?

Jag har köpt ett visir mot Corona, tänkte att stunden i kyrkan, då kan det vara bra att ha ett visir, svårt med munskydd när tårarna kommer och man blir snorig. Vi ska vara där lite före begravningen, jag har med mig lugnande tablett till morbrors fru. Hon ringde igår och var orolig, så den biten kan jag hjälpa henne med. Visserligen har tabletterna gått ut, men jag tog ju en när jag skulle till läkaren som skulle titta mig i munnen, för att jag inte skulle ulka så förbannat. Funkade då, funkar nog för henne idag också.

Så har jag plockat ihop lättsamma pocketromaner, jag har ju fullt av dessa, som jag tar till sjukhusets bibba i korridoren som ni vet. Jag läser sällan den typen av böcker, men nu plockade jag ut de bästa som jag själv har läst och gillar. Tipsar om Lyckan kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert. Sen ännu en absolut favorit Gift med en beduin av Marguerite van Geldermalsen.

Nu ere jul

Vi brukar bjuda ungarna på middag denna helg, men som det nu är, blir ju inget som man har tänkt sig. Så vi köpte korgar som vi fyllde med ostar, kex, vin, marmelad, vindruvor, päron och godispåsar till ungarna. Så drog vi iväg för att överlämna korgarna.

På väg ut genom porten visar maken mig dekorationen som någon har hängt upp. Jag skrattar gott, ”men tok där säger jag, det är ingen som har hängt upp det, den hänger i ett spindelnäts tråd.” Naturen har dekorerat helt själv, fantastiskt glad blev jag.

Sen bar det av till dotterns familj. Så jag längtar efter att få krama om dem alla, men det blir bara lite armbågsluftande för oss vuxna. Men så kul att titta på barnen, en snabbfika stående på altanen.

Sen tillbaka till Lidingö och in till Dans familj som mötte upp utanför porten. Mysigt att se dem, min T var ute på annat äventyr och hade skickat hälsning och bild på sig till mig. Dan höll på med julmiddag … hahaha! De har dansat runt en icke synlig julgran med ungarna och sjungit alla kända ”dansa runt granen” visor.

Han är ju tokig i att laga mat och kompisarna som kommer tror det blir en vanlig middag, men det blir julbord. Vi fick nygjord Gubbröra av honom, det passar vår middag så bra. Vi ska äta dillstuvad potatis och gravad lax, så Gubbröran blir som förrätt.

Imorgon ska de hämta Frasse på tur och då ska vi få julmat, ser vi fram emot.

Här har ni naturens egen konst, snyggt eller hur? Här hänger den och dinglar i vinden.

Rundgång

Maken tittar ut över vattnet utanför vårt boende och säger ”va, f*n är det där?” Vi tittar båda och konstaterar att det kommer något från dagvattenbrunnen som vi vet mynnar ut där nere rakt ut i vattnet. Kritvitt över en stor det i vattnet efter vår promenadväg efter havet.

Nu ska jag göra det hela kort.

Maken ringer 114 114

Men de var inte intresserade.

De hänvisas till 113 113 som lär ha brandkårens Vx nummer. Ring polisen sa de.

Nu ska ni veta att maken har väntat LÄNGE på att de olika instanserna ska svara, så detta tog lång tid, utan att de visste var han skulle få hjälp. Alltid någon annans problem, som tycker att det är ännu någon annans problem. Han suckar och ger upp.

Då ringer jag vår kommun … hahaha ett skämt! De kopplar till de som har hand om jouren då tekniska kontoret går hem kl 16.00 och jag ringde några minuter efter stängning. Kvinnan som till slut svarar säger att de slutade ha jouravtal med kommunen 1 oktober.

Så ringer jag kommun igen, väntar och väntar på min tur … Denna gång säger Vx att hon ska leta kontakt med någon … ja, jag väntar och väntar. En man svarar plötsligt utan att presentera sig, han visste inte säkert hur kommun hanterar sånt här. När vi ska sammanfatta den lätta informationen att någon tappar något i dagvattenbrunnen som rinner ut i Värtan. Tror han att jag har fått något dumpat i min kran i dricksvattnet. Nää, fy fan så tröttsamt … Jag skriver ett inlägg om det hela på vår kommunsida och får många stjärnor i himlen, men ombeds informera en politiker för KD som är ordförande i en nämnd.

GötaPetter nu börjar röran igen, för där han sitter har de inte kommunhusets telefonnummer utan eget. Jag ringer runt, väntar o väntar, det letas någon kontakt överhuvudtaget. Han har varit in och läst mitt inlägg och vill nu att jag mailar honom … ? Bara det, han har ju redan läst mitt inlägg, mer har jag inte att berätta. I telefon gick det inte att få tag i honom.

Ett är säkert, jag kommer Aldrig mer ringa om något jävla utsläpp. Allt miljösnack är bara trams på papper, som inte är förankrat i ett dugg mer än att suga ut mer skattepengar till något som de inte ens har någon som kan ett dugg om. Typiskt Sverige, allt ser tjusigt ut på papper men i verkligheten funkar banne mig inte ett dugg.

Så uppåt är jag idag.

Tomt och tråkigt idag

Skyddar mig ordentligt i affären.

Jämngrått med fint regn bjuds vi idag och jag muttrar för mig själv, blir ingen scootertur utan jag får gå runt huset med Frasse, huset är fem portar brett så det är ju en liten bit att gå, med betoning på liten.

Igår sa kroppen ”gå och lägg dig” men inte brydde sig knoppen om det, hon hade andra tankar att utföra. Så jag satte mig på scootern, mötte granne som vi pratade, väldigt länge. Sen åkte jag till Ica, på med munskydd vilket jag var ensam om. Tänker att de som bryr sig om sig själv och andra handlar tidigare och nu var det ”Vi som kommer från jobbet och tåget, som handlar.” Jag handlade inte allt, för jag hade glömt min stora braiga kasse hemma.

Så typiskt, hjärnan funkar inte som den ska när kroppen tramsar. Jag får inte plats med en Ica korg vid fötterna, så det fick bli en mindre pappkasse, jag kan ju inte åka runt med ben och fötter spretande ut, för att en Icakorg står där fötterna ska vara, men min mjuka fyrkantiga kasse funkar med både mat i och fötterna får plats. Å fy så tråkigt jag skriver idag, kassar och korgar, fötter som står ut.

Idag ska jag beställa en hjärtformad blomkrans till min morbrors begravning.

Resten av dagen tänker jag lyda min kropp idag, så vila och vila.

Urtråkigt inlägg.

Fridens på er alla!

Bortglömd häl, blåst kalas

Inte nog med att vi hade kalas ute för sonens fyraåringen, i kraftiga blåsten i vårt område, som i sig är känt för att vara ett blåshål. Vi frös, men stod ut, det är ju så mysigt att träffas hela gänget och jag känner mig så rik när alla skrattar och pratar, lirar fotboll, dotterns 7-åringen gick lyckligt runt med Frasse i koppel, att hon önskar sig en hund, det är ingen hemlighet. De små leker i lekställningen och flänger runt mest hela tiden.

När jag sen kommer hem fortsätter jag på sista sockan jag stickar på, snart klar … när jag upptäcker att jag har hoppat över hälen. Ibland blir jag väldigt trött på mig själv, bara repa upp och börja om.

Idag sken solen och jag kämpade med mig själv, borde vilat idag men scootern lockade mig. Så jag stack till vårt centrum, biblioteket en sväng och sen ner till fiket på en kaffe sittande ute i lä med solsken. Jag kände mig så fri och lycklig när jag studerade alla som gick förbi.

Innan den scooterturen kom äntligen killarna som skulle installera köksfläkt med en kryddhylla. Jag skriver äntligen, då det hela beställdes i februari, sen kom Corona kopplat till vår förvaltare som har svårt att få något ur händerna. Inte förvånande fick killarna ställa in allt i vår klädkammare då förvaltaren inte kommit ihåg att el måste dras fram till fläkten. Dessa korkskallar som aldrig verkar få ihop saker, så dessa killar som är oskyldiga till det hela, får komma tillbaka när elen är på plats.

Imorgon kommer min elvaåring vid 3-tiden, då ska han göra sin hemläxa, att baka en kladdkaka. Receptet har han fått av sin fröken, det är väl träning att läsa och följa ett recept. Vi har bestämt att vi ska äta den med vispad grädde, min fina Lina ska städa åt oss samtidigt. Allt på en gång som vanligt, kanske vi kan locka Lina att fika med oss och vår kladdkaka.

Här har Ella med hundlängtan klätt på Frasse lite mot blåsten och kylan. Mössan åkte av efter några sekunder och Ella klädde på sig sin mössa igen. De andra spelade fotboll för att hålla upp värmen. Vi var tvingade att plocka undan det mesta på bordet, blåsten var hård mot allt som kunde flyga iväg.

Senil betyder väl bara att man är äldre?

Trött var ordet, vecka efter vecka, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ok, veckan har inte varit vilsam precis, jag var till njurläkaren på återbesök, vilket bara var mysigt, vi skrattar bra tillsamman, jag gillar verkligen henne. Sen veterinären, Frasse fick sin spruta och blev riktigt undersökt, allt väl, lite förmodad artros i ryggraden på ett ställe. Men det är inget att göra åt, det blir något att hålla ögonen på med åren. Han ska ner några kilo, vilket vi redan har tagit tag i, han hade mycket och stora muskler sa veterinären. Tror jag det, han går långa promenader med både maken och får springa med mig och scootern.

Så var det dags igen att skydda sig mot Corona. Här gör jag succé på Ica. 😃

På tal om scootern så funkar inte gasen riktigt, jag oroas över om någon har dragit för hårt i spaken, den står ju helt oskyddad i vårt gemensamma källare, där vi har container som vi kastar pappskräp i. Maken är nere och ser om scootern nu, pumpar däck, skruvar fast gasspaken om det går och sätter igång laddaren.

Imorgon kalas för sonens yngsta som fyller fyra år, vi ska sitta ute, så på med kläder. Idag skiner solen över Stockholm, hoppas den spar några strålar till imorgon.

Jaha, inget fel på reglaget, tusen tack, det var dumma mig som hade lyckats sätta hastigheten på snigeln. Det låter väl smart eller hur? Jag kan trycka på snigelknappen eller hareknappen … sen finns ett vred där jag kan öka eller minska farten. Just den hade jag lyckats sätta ner. Suck!

Här ett tydligt bevis för mina steg in i demensstadiet, förr skulle jag aldrig ha missat en sån sak. Långsammare och dummare, nu går det bakåt med kärringen. Jag känner ofta när jag kör scootern att jag liksom njuter av rörelsen, vinden/luften och omgivningen så pass att jag kör lite långsamt för uppmärksamheten på omgivningen är inte lika snabb som förr. Va, kommer det bilar även från den sidan, när jag ska köra över en väg?! Sjutton också folk ute med hundar överallt, måste locka Frasse, vill inte att han skäller som en idiot.

Igår fick vi åka fram och tillbaka till landet, då ett stort paket med fågelmat, matare och ny matstation till ekorrarna plus ekorrmat kommit till landet och inte hem hit. Det får ju inte ligga kvar länge nu och jag vill inte att det skulle gå i retur. Trött på det där företaget, de gör alltid fel hur sjutton jag än pratar med dem. Vid samtal går hon igenom alla uppgifter och läser upp min hemadress … sen skickar de paketet till landet. Jo, det var ju helt rätt, om jag hade bett att få det dit denna gång.

Nu ska jag ut i köket och skala morötter och förbereda andra rotsaker för juicepressning. Nu har vi handlar hem mängder av nyttigheter, bara att pressa på framöver.

Då satt hon redan och fikade

Helgen har varit ”en trött en” jag har vaknat segat mig upp, ätit lite frukost och sen somnat om i soffan, hopplöst svårt att vakna. I lördags var maken borta och jag skulle gå ut med Frasse vid lunchtid, somnar om efter frukost … vaknar 13.30 och stapplar upp, på med kläder. ute öste regnet ner, jag som inte ens sett att det regnade blev dyngsur direkt och Frasse såg inte heller glad ut. Vi gick runt huset, sen hem.

Igår var det samma urlakade kropp som bara ville sova, men in med Alvedon … vet inte vad den tabletten gör, men lite ork skänker den, eller så är det inbillning. Vi packade ner kaffetermos, mjölk, socker och plastbestick, tallrikar, muggar, hämtade kaffebröd och rostbiffsmörgåstårta på Ica, sen drog vi till mamma.

Vädrets gudar var med oss, en strålande höstdag dukade vi upp utanför boendet hennes, med smörgåstårta och något till kaffet. Jag hade ringt i förväg och sagt till att hon inte skulle fika där denna dag och sitta påklädd utanför entrén.

Som vanligt när en icke riktigt svensktalande svarar i telefonen, fattar de inte vad man säger. Så min mamma satt inne och drack kaffe när vi kom, hon visste inte att vi skulle komma och jag blev så förbannad. Detta är en stor nackdel med dessa många gånger jättefina invandrade anställda. De fattar inte den enklaste svenska och allt blir därefter, nu gällde det inget viktigt denna gång, men visar på hur uselt det är med alla icke svensktalande i vården. Stackars äldre, de måste ha det som att tala med en vägg och ingen kommer fatta vad de egentligen vill eller behöver hjälp med, om det inte är väldigt synligt.

Så jag blev riktigt förbannad på den vårdaren som faktiskt är mammas, muttrade högljutt om deras icke befintliga kommunikation. De ska ju skriva ner information och föra vidare till nästa skift, hur jäkla svårt kan det vara. Kunde hon inte skriva, fick hon väl be sin arbetskompis.

Nog om det mamma kläddes på i hast, fick påtår och mumsade smörgåstårta. Roffes fru kom också, så det blev en fin stund för mamma med sina närmaste. Prata om det som hänt, dela sorgen.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Haka

Jaha och hur tänkte du nu Maggan? Ansiktets haka eller haka i något?

Långt ifrån, satt hemma i stan och såg ett Netflixprogram om en begravningsbyrå, tror de höll till i Honolulu. Sånt gillar ju jag, dokumentära serier om döden och hur vi olika människor hanterat döendet, döden och allt efter, cermonier, riter.

Vid begravningen bars kistan med en maorisk person ut ur kyrkan och där stod män och utförde en Haka, vilket är en krigsdans från 1800-talet som de utförde för att avskräcka fienden. I nutid används dansen mer av uppvisningskaraktär vid t ex New Zealands rugby union inför landskamper.

Men där sitter jag och blev helt tagen av all kraft, beslutsamhet de sänder ut i sin dans. Tårarna bara flödar, jag fattar inte varför jag reagerade så starkt, jag ryser, håret står rakt upp på armarna. Hakan tar sig rakt in i hjärtat och någonstans känner jag på mitt svenska lite känslomässiga tafatta, lågmälda vis, att detta skulle jag önska att vi hade i Sverige. Dessa män, urkraften, gemenskapen, beslutsamheten ger ett själsligt totalt genomslag i mig.

Allt detta som vi saknar i vårt land, de må vara en dans, deras kulturarv. Jämfört med vårt kulturarv av dans i ring, mjukheten i en vindlande snoa. Tänker på olika folkslags väsen, det som så gärna förnekas i vårt land av Ali Baba och de sju rövarna.

Vi människor har samma grundläggande behov, men därefter är olikheter starkt präglade av det land vi har växt upp i, stadsskick, lagar, rätt och fel, moral, etik, religion, högtider, döden, födelsen och rytmen i landet vi växer upp i. Vi är som natt och dag i väldigt mycket, men kan om viljan finns mötas och leva tillsammans.

Jag hör yxans slag, maken hugger ved, löven seglar, darrande, flaxande förbi mitt fönster i sin sista dans med vinden. Hösten tar för sig och jag trivs med det, en tveksam höstdag med fukt och grå himmel. En ny dag som bjuder till på sitt vis, fri att låta mig påverkas av.

Foto av Wellington Cunha pu00e5 Pexels.com