Känslor och tankar får ta plats

Jag skvalpar mest runt i tiden som ett före och efter. Det mest hysteriska gråtattackerna har övergått i mer djupa suckar och tårfyllda ögon efter mamma.

Inte sitter jag här och sörjer dygnet runt, mer som ett tomrum som dyker upp här och där, en viss sorts musik, vissa saker jag läser, hör som påminner om dig mamma. Själva tanken att du inte finns är på ett oförklarligt vis helt omöjlig att ta in. Fast samtidigt så självklar, låter inte klokt, men så är det. Som om tiden aldrig hinner ikapp just den där delen. Men min hjärna hämtar nog in det hela, när den har bestämt att jag klarar av att ta in det som en hel bit, inte som nu i ett splittrat kalejdoskop.

Sonen ringde nyss, har varit på en stor läkarundersökning, den första i hans liv tror jag, den inklusive alla tänkbara prover. Jag oroas över om han nu ska få veta att han har ärvt min njursjukdom. Mitt inre gör kraftigt motstånd mot ett sånt konstaterande, men vi får vänta på svar till den 30 mars. Dottern har ju redan upplysts om att hon har ärvt eländet och något i mig dog den dag hon ringde och berättade det. Jag grät lång lång tid, det var så jävla smärtsamt. Jag visste inte ens att jag hade denna cystnjure sjukdom när jag skaffade barn. Ingen i min släkt hade hört någon ha denna sjukdom, förmodad mutation för min del. Herre min gnu, bara att tänka på fem barnbarn och nummer sex på gång!! Måtte sonen klara sig, vill inte att det ska ärvas vidare.

Att känna skuld är knepigt, något man inte vet, kan man ju inte känna skuld för. Mer som en sorg att jag skadar de jag älskar mest och rädslan hur de ska ta det hela om/när det väl sätter igång och livet känns som om någon släckte ljuset. Resan ner i njursvikt är inget jag önskar någon, så mycket fysiskt elände och psyket helt upp och ner blandat med rädslan att dö och en massa tankar om varför?

Köandet på organlistan som för vissa blir allt för lång, de hinner avlida. Andra har sån tur att de får en njure samma vecka som de sattes upp på den. Allt handlar om organbrist eller tillgång . . . verkar aldrig bli ordning på vårdens hanterande av det hela. Tänk så fint det vore om vi alla redan innan vi dog, blev gamla, blev sjuka, fick godkänna att vår kropp hjälper andra, när vi själva inte har användning för den.

Hur svårt är inte allt att få till i detta vårt land. Byråkratiska stoppklossar överallt tillsammans med nejsägare, har ni tänkt på att det alltid är de som styr oss, nejsägarna och byråkratin. Lågt i tak och rädslor för att ha fel åsikter, är inget som får ett land framåt, kväst folk gynnar bara makten, titta på Ryssland, Nordkorea, Kina, Sverige. Kan nog kännas provocerande att se vårt land i den raden, men alla som växte upp från 1930-talet och framåt, vi är lika manipulerade som folket i de andra länderna är. Det tog tid att förstå och att V med värstingen S ännu håller på med sitt manipulerande fulspel. Nu är de inte ensamma, de har sällskap av C, Mp, L, KD och inte att förglömma M. Hala ålar, fulspel, mygel, lögner, påhopp.

Aldrig trodde jag i min trygga uppväxt att vi alla flöt på en lögn. En lögn som idag har tillåtits brisera i ett land med inbördeskrigsliknande tillvaro. Om inte ryssen och resten av krigshetsarna tar oss till tredje världskriget, så kommer jag klara mig tills mitt liv är klart. Men min rädsla är ju mina och era barn och barnbarn. Vem faAn tänker på dem, jorden de ärver?

Tankar famlar, hittar rätt ibland, blandade med rädsla och indoktrinering gör att nya annorlunda tankar känns himla fel, tills man läser runt i allt som inte har med lydmedia att göra. Tankarna mal och mal i malströmmen, ett korn hittas och ibland leder det till klarsyn. Ett uppvaknande och nystart på tänkandet om livet vi alla lever i.

Livet kan vara så otroligt olika beroende på var vi bor, religion, seder, bruk, värderingar, ekonomi, politiker, Vi alla har samma basbehov, men resten är lika olika som natt och dag och människan är ännu på grottstadiet i större delen av världen inklusive Sverige.

Släkt och politik . . . lägg ner, lägg ner

Ibland gnager möten, ord, tillfällen i mig, oavsett hur fullständigt hjärntvättade vissa är och dessutom allt för nära i släkten. Så klart det är politiska värderingar det handlar om.

Tänk att ”mitt i livet människor” inte har kommit längre i sin tankeverksamhet än att upprört prata om SD-människor som Nazister och att de verkligen är Farliga Människor . . . Verkligen farliga! Sa han och stirrade upprört, storögt på mig, tvärsöver bordet. En farlig nazist till svärmor och mamma hans hängde på, intelligensen kommer från mammorna sägs det.

Äpplet och päronträdet, allt det där och jag känner mig så innerligt trött. Jo då mitt eget äpple, faller långt ifrån mitt päronträd. Det blir väl lätt så som ingift i en ny familj hon umgås mer med än sin ursprungliga. Klart de får tycka vad de vill, jag varken vill eller orkar argumentera med folk som börjar med att jag är en farlig nazist. Kanske kan jag strimla dem i bitar med mitt medlemskort i SD?

Tänker på förr så lätt det var, höger eller vänster, alla visste vad de höll på med och vart de strävade, hade sina mål. Alla hade förakt för varandras val lite till mans, men det sas inte så mycket, ofta visste man vad de var för folk man hade runt sig. Sen var det inte mer med det.

I nutid är det ingen ordning på ett dugg, bortsätt ifrån att allt för många partier är utan mål, jobbar den där kända ”vändakappan” övertid varefter man vill ha makt eller mista den.

Jag förstår att vi alla ser på livet, händelser, politik med oändligt olika ögon. Allt för många är totalt blinda, lika många tycker att jag har foliehatt och är helt dum. Skillnaden mellan oss är att jag inte kallar dem för ett ord de inte ens verkar förstå vad det betyder. Nöjer mig med att kalla dem korkade, blinda alltså mer vanliga påhopp.

Så nu hoppar jag resten för det är totalt meningslöst, som det mesta har blivit i vårt land.

Idag fyller vår son år, han skulle heta Hanna . . . så otroligt ställd jag blev när de sa ”En stor och fin pojk.” Kan sjutton inte begripa att han fyller 41, vart tog alla år vägen och jag med dem för den delen?

Vi har varit en vecka på landet i tystnaden och njutit av att bara vara, nu är vi hemma igen efter gårdagens barnkalas. Veckan som kommer är full av göranden, det mesta är kul, idag dyker en snickare upp. Vi skickade efter ett nytt vardagsrumsbord, ett dyrt säger jag som förklaring till våra snopna miner, när inga bordsben var med. Efter några samtal ringde företagets snickare och sa att han dyker upp idag för att skruva på benen. Det kallar jag service, därför skrev jag ”dyrt bord” Ikea skulle väl strunta i om något saknades och du skulle få åka hur långt som helst för att hämta eller byta något de skickat fel.

Frissan ska jag till i veckan, bibban med barnbarnet och Anders han åker ju på rehab nu efter höftoperationen, som för den delen har gått helt utan problem.

Men så fort jag kom hem fick jag ont i ryggen igen, skit också. Ska boka in någon, naprapat/massage.

Nu ska jag fånga resten av dagen, kan inte ligga och såsa här längre. 🌷✍🏻🌷

Eftersom min kropp inte fungerar speciellt bra brukar jag då och då liggandes på rygg lyfta ett ben i taget upp och ner som någon slags gymnastik. Döm om min förvåning när vänsterbenet låg kvar som en stock, jag kunde inte resa benet upp hur jag än kämpade. Ringde vårdcentralen och bokades in för samtal med min läkare på måndag. Jag kan gå, stå och resa mig, samt sitta med benen i skräddarställning eller lite som jag vill som vanligt. Ont har jag i benen, fötterna och händerna . . . vad sjutton det nu är, har mest sovit i helgen. Ryggslutet och en skinkan är inte som vanligt, tänker på den där nerven som kan komma i kläm pirri . . . någonting eller falsk ischias, inte sjutton vet jag?

Vi har haft besök av min systers dotter i veckan, det var skönt att se henne igen, har inte setts sedan min syster dog 2006.. Anders skötte bouppteckningen och vi hjälptes åt med att städa ur lägenheten. Sen valde hon att försvinna, idag förstår jag varför. Jo, en gång ringde jag och såg till att hon hälsade på när min mamma fyllde år, väldigt länge sedan. Jag såg nu min syster i hennes gester och minspel, både fint att uppleva igen och samtidigt sorgligt. Jag som har tänkt så många gånger att det är som om jag aldrig har haft en syster. Det känns så otroligt länge sedan hon levde, som om hon var en dröm som bara försvann när jag vaknade.

Nu blir det träff med henne och hennes två barn och våra ungarna med barnbarn här om en månad, då blir vi fjorton runt bordet. Det finns ännu ett barn till henne, men han är så pass autistisk att han inte klarar av folk och ljud, livet helt enkelt. Så otroligt märkliga tunga historier vissa av oss ska genomlida. Ofattbart att hon inte har tagit kontakt, när vi har funnits här hela tiden. Jag hoppas nu att hon kan kliva in lite i familjen igen, trivas med vår brokiga skara. Min födelsedag på landet med tävlingar och lekar brukar vara något vi alla verkligen gillar. Tårta och kaffe på förmiddagen och grillat till middag. Sen alla ungar som har mängder av leksaker i vår källare att hämta upp.

Jag har klurat på om och vad för rörelse jag har gjort som får benet att ligga som en stock. Kom på en sak, när jag handlar med skotern på Ica sist, har jag en kasse på golvet mellan benen. När jag då måste kliva av skotern och hämta produkter i kylarna tvingas jag lyfta just vänster ben i en hög sned vinkel över kassen som nästan tar livet av mitt ben. Sist drog jag ut kassen på golvet, så jag slapp resa benen högt upp över kassen, tror det hände något före den handlingen.

Jag blir irriterad, uppgiven, ledsen och förbannad när jag ikväll från ingenstans fick min huvudvärksspecialare, som om någon sticker in en kniv och vrider runt, kommer med halvtimmars mellanrum. Tog Panodil, jag gillar inte att äta värktabletter, men antalet har vuxit med tiden, känner mig nöjd med att det bara är Panodil.

Nu ska jag läsa en stund och somna. Kram på er 🌷☘️🌷


Efter döden kommer födelse

Idag tänker jag släppa min glada nyhet, ännu ett barnbarn på väg.

Men nu mina kära vänner har själva oväntade chocken lags sig och jag ser fram emot mitt sjätte barnbarn, jag blir farmor igen.

Aldrig i hela mitt liv trodde jag att jag skulle bli rik som pensionär, sex totalt olika härliga ungar kommer berika min framtid på den sluttande slänten. Måtte jag leva förbannat många extra år, så jag får njuta av ännu en frågvis unge, som kan sitta bakom ändan på mig i soffan och prata, titta på livets mysterium i min padda.

Sen lite mig mig . . . mår bättre på många vis, men sedan november har kroppen tagit stryk. Det bara är så att kroppen inte orkar det knoppen vill. Mammas sjukdom, utdragna döende, begravningen, allt runt om med min själ i gungning som skulle landa på landet under nyår efter begravningen. Blev ju pannkaka, då jag bara sov.

Eftersom jag bara sov fick jag inte veta att jag väntade ännu ett barnbarn, då de två yngsta barnen inte skulle upplysas om tillståndet så pass tidigt. Anders som firade nyår fick så klart veta. Mig ringde de upp när de kom hem från landet och jag svarade i mobilen samtidigt som jag lyckades dra en halvfull kopp kaffe i knät. Det blev inget prat utan byte av blöta byxor och underbyxor. Ringer upp och får veta det hela och jag med mitt då vingliga psyke blev helt ställd, chockad.

Så märklig känsla, det blir sju år mellan deras yngsta och nästa, jag var hundra på att det inte skulle bli några mer barnbarn.

Massor av märkliga tankar, en ut, en in. Klart jag tänker karmiska tankar.

Nästa på tur är Anders som nu efter två veckor inte har ont, han slutade tidigt med morfinet, funkar med vanlig Alvedon. Han har sina kryckor och börjar bli riktigt duktig på att ta sig runt, bra läkkött och hög smärttröskel. Så han har börjat veva igång mycket av sitt vanliga göranden.

Sonen ❤️ tog över efter Dotterns ❤️ hundpassning och har hämtat Frasse morgon och sen kväll på tur. Sen har vi trixat lite och även 14-åriga barnbarnet ❤️ har hjälp till på eftermiddagen några gånger, farmor rotade upp alla tyngande ören som trängdes i plånboken ca 50 riksdaler, vem minns inte hur efterlängtade alla ören var i den åldern. Så från och med imorgon ska vi klara Frasse själva. Nu får ju Anders köra bil igen, morfinfri och automatbil som förenklar.

Vi ska packa ner pirran och Dramaten i bilen, så kan jag dra det vi handlar och hämta typ paket idag till bilen. Det här med kryckor är knepigt, Anders lösning på kvällsfikat, allt i en pappkassen hängande på kryckan, ❤️KaffeNisse❤️. Jag serverar annars all mat till honom, han kan ju inte hålla i något och samtidigt hoppa på kryckorna.

Sen idag en vacker förmiddag med början till isbildning på Värtan under natten. Titta i vänstra hörnet så vackert . . . jag tog ju bilden inifrån, så det blir ju lite si och så med kvalitén.

Jag borde en massa, men har inte kommit mig för, orkar helt enkelt inte att samla ihop mig och skriva. Men några rader plitar jag nu ihop. Mamma slutade äta efter sin stroke i början på november och sk palliativt läge uppstod vilket innebär att man inte ger föda eller dropp, den vätska hon sa sig vilja ha fick hon skedmatas med. Som anhörig ska man vara med och besluta, jag kunde ju aldrig i min vildaste fantasi fatta att mamma skulle ligga på det viset med större delen av kroppen förlamad, utan föda, ropandes på HJÄLP och JAG ViLL INTE högt till att börja med och tystare, hesare varefter tiden gick, för att tystna och bara bli ett onyanserat ljud. Vi var där och där och där, som tur var tog vår dotter över när jag totalt kroknade och bara sov. Det var nog det värsta jag har upplevt av onödigt lidande, personalen var fina och omhändertagande både av oss och mamma. Men oturligt fick hemmet en ny sjuksköterska som var ytterst noga med att ge för lite morfin och ångestdämpande, hon var hysteriskt rädd att mista sin legitimation, vilket ingen ville att hon skulle. Men som en ”gammal” sjuksyster som dök upp när mamma väl hade dött sa ”att det inte var något som förhindrade att ge mer.” Så vem ska veta när en döende glider över med lite extrahjälp. Ja, jag är för dödshjälp i dessa situationer, De som vill se sina gamla föräldrar lida så i onödan, är det något känslomässigt fel på.

Personalen sa att ”det är de med starkt psyke och så pekade de på sina huvuden, som lätt blir liggande så där.” Ja herre min gnu måtte jag vara svag den dag det kommer, så där vill jag inte att någon behöver ligga. Men mitt i allt elände vände mamma sitt ansikte mot mig och sa, ”Jag älskar dig” och så log hon det vackraste renaste ljuvligaste leende jag nog har fått i hela mitt liv.

Hon dog den 5 december den natten jag omöjligt kunde somna, när jag väl somnade var strax efter att hon dog. Som om jag kände hennes kamp om att släppa taget, tankarna snurrade om henne timma efter timma. Jag blev uppringd och tog emot dödsbeskedet, vi tog oss dit och jag var lugn tills jag satte mig hos mamma, då rasade hela mitt pansar jag hade satt upp för att klara det hela. Jag grät så häftigt att jag chockade mig själv. Sen dess har jag inte ännu balanserat mig, jag gråter nu så klart, får ta paus för att torka ögonen, aldrig trodde jag att min sorg efter mamma skulle vara så totalt omvälvande. Jag har ju varit mamma till min mamma i nästan sju år, så jag trodde inte jag skulle känna mig så övergiven, hon var den sista ur min familj, för den delen den sista av alla ”vuxna” jag växte upp med.

Här hänger jag rotlös och ensam fullständigt ofattbart så mycket känslor som har rubbats. Allt som hade med begravningsbyrån, prästen, begravningen, fikat efter, släkt och vänner som dök upp. Allt flöt på fint, liksom bouppteckningen Anders sköter, precis som han gjorde när min syster dog. Efter begravningen som var i Danderyds kyrka, samma vi gifte oss i 1978, åkte vi direkt till stugan på landet. Sonen med familj hängde med, vi tänkte fira nyår tillsammans. Men jag har aldrig kommit igen efter allt som har hänt, jag sov och sov på landet. Yngsta barnbarnet sprang lite in och ut, hem gick hon till sonen och sa farmor bara sover. Så nyår firade Anders med dem i deras stuga, vad jag gjorde fattar ni nog.

Mitt i allt blev Anders kallad till ortopedkirurgen och kom hem med en operationstid i slutet av april. Hans höft är totalt slut och vi är så lättade att han ska få bli opererad så pass snart. Han ställde sig på listan ifall det skulle bli ett tidigare återbud. Vi pratar om hur vi ska fixa med Frasse, jag klarar inte av att sköta hans alla turer plus allt här hemma, min kropp är ju inte min längre. Ungarna ville hjälpa till, dottern vill ha honom en vecka, ungarna skulle älska det och hon jobbar hemma hela veckan. Sonen tar morgon och kvällsturen och jag lunchturen. Det ordnar sig alltid, allt utom min kropp som fuck ännu en ny omgång. Anders är hos ortopeden den 16 januari och de ringer om ett återbud nu till i måndags 23/1, jag som redan är ett darrande ynk, blir så himla glad för hans del äntligen, men nu slår rädslan till. Döden i hasorna igen, jag blir så sjukligt rädd att Anders ska dö av operationen. Sånt händer faktiskt ibland utan orsak.

Nu sitter han här med sina kryckor, hög smärttröskel plus morfin och annat, så mår han så klart oförskämt bra. Jag är lika sjukt slut mest hela tiden. Allt normalt är som en storstädning av hela boendet förr i tiden, nej inte ens då var jag så slut som nu. Slutar nu för idag, risken finns att jag fördjupar mig i mig mig mig och kroppfan som jag inte vet var jag ska göra av.

Dottern hämtade Frasse i måndags och han har det så bra, han kommer hem i helgen tror jag och då tar sonen och Tim över hjälpen. Jag längtar hysteriskt efter Frasse, vill ha honom här hos oss i soffan bakom min rumpa och mellan oss i sängen när vi sover.

Stor Kram på er Alla

Ett telefonsamtal

Palliativ vård faller som en tung gråsten i min kropp ner i magen och stannar där, tyngden sprider sig och jag befinner mig i ett känslomässigt intet läge. Var är gråten, skriken och frustrationen, just nu ett intet i mig.

Äter och dricker man inte och riskerar att få ner det lilla man får i sig i lungorna som då kan skapa lunginflammation, då har livet redan smitit sin kos.

Sjuksyster och läkaren ringer och vi pratar oss fram till det palliativa. För mig det kärleksfullaste jag kan ge min mamma och med läkarens hjälp, ångestdämpande och starkt smärtstillande.

Bäst att hon får ligga i lugn och ro på det ställe som har varit hennes hem de senaste 6-7-åren. Inte köras till sjukhuset, böka bort hennes sista tid med meningslösa transporter och insatser som inte leder någonstans. Kroppen måste ha rätt att få lämna när den har gjort sitt, själen väntar på sin frihet och jag vill inget hellre än att hon får möta alla nära och kära som har gått före henne.

Just här och nu är jag så glad att vi fick vår lilla stund med kaffe och tårta med mamma sittande upp. Hon njöt av kaffet ”livselixir sa hon” och citronmoussen mmm och en liten bit jordgubbe var så påtagligt njutbar.

Tänker på allt en människa har gjort under sin livstid, sagt, känt, upplevt. Livet är en nåd vi får passera, större delen av det vi kallar liv, förstår vi inte just nåden. Vi växer upp, hovrar i tillvaron bara glider igenom och vidare, långt senare kommer tankarna, insikterna och frågorna vi ställer oss om detta fantastiska liv.

Kan ni tänka er att jag skriver och hela tiden har Frasse sin förmiddagsuppgift att få med mig till köket för frukostbrunchen. Han snackar, krafsar ger sig inte, jag ska upp ur soffan och hämta frukost.

Ja, så blir det och hemma blir vi, ingen tripp till landet denna vecka som planerat. Jag vill ha nära till mamma och kommer nog åka över ofta. Får göra som när min syster låg för döden, ta med min stickning.

Alla ni som kan njut av nåden, gåvan vi alla fått av liv.

lite tänk

Var uppe tidigt i morse ”för att vara mej” och satt i soffan så klar. Ge mig några år, så har vi en fin grop i nya soffans dyna efter rumpan min.

Men det var ju inte det jag skulle skriva, utan om det kav lugna havet och solen som tveksam lite avskalat så där som bara novembersol kan, ändå lyckades blänka till i en mås som gled över himlen.

En ynnest att få se livet i sin eviga kretsgång. Allt klarar sig själv, solen går upp och ner, djur föds och dör, naturen växer upp och torkar ihop till mull. Det blåser, snöar, töar, regnar, solen värmer mer eller mindre, månen skiner, molnen drar än hit än dit.

En ynnest att låta det skådespelet upprepa sig inför mitt seende. Ibland suckar jag av lyckan att bara få ta del, utan minsta krav. Andra gånger blir jag lätt vemodig som varje vår, att alltet orkar ta nya tag och blomma upp inför mig igen. Andra gånger är det en befriare att andas in djupt och låta den djupare sorgen släppas ut. Vi människor är inget utan den syresatta rundeln runt vår jord, är inget utan allts eviga vandrande, helt av sig själv.

Tacksamheten finner inga gränser i min vardag mellan ynk och frustrationer. Glädjen egen eller delad är det finaste att ha. Gränslösa tänkandet kan ge oss allt, även det vi aldrig når. För en sekund eller två får jag sväva, sväva ut.

Orostid och fest går det ihop?

Egentligen har jag inte tid att skriva just nu, men andan faller på och jag följer andan en stund. Igår ringde systern på mammas boende och berättade på usel svenska att mamma skickas till sjukhuset med en stroke. Det var knappt jag förstod vad hon sa systern alltså, hur kan de få en så viktig uppgift i samhället, utan att prata svenska bättre än så. Eftersom det är mammas tredje stroke vet jag att det inte är någon ide att hysteriskt rusa till sjukhuset. Hon är talbar, men sluddrar och kommer nu undersökas och slutligen köras till en avdelning,
Men ringer så klart sjukhuset för att höra hur det går och pratar med en normalt svensktalande kille som under samtalet får in mamma, det tog lång tid mellan samtalet från systern på boendet tills mamma kom på plats. ”Ja, jag är den ni ska ringa” säger jag när han frågar, kollar att numret stämmer hem till mig i papperna från boendet. Självklart inte, där stod vårt gamla hemnummer, fast jag lämnade redigt papper för flera år sedan, med mitt nya nummer. Men det vore ju dumt att tro att ett boende kunde klara att ändra en så viktig uppgift.

Sen fortsätter livet här hemma, vi ska ha ungarna med barnbarnen här som idag på middag och vår beställda cateringbuffé levererades i många kartonger igår, som vi ställe på den inglasade balkongen över natten. Vi ville skapa lite mys för familjen och valde catering, bara ställa i ordning här hemma duka och pyssla med snacks, drink, middagen, efterrätt Banoffee gör vi själva och så espresso eller vanligt kaffe till det. Vi brukar bjuda på middag denna helg, underbart att få träffas och umgås. Ungarna börjar bli ”stora” fem stycken från fem till fjorton snart femton. Anders har fixat pyssel och knåp som passar de olika åldrarna och så godis så klart.

Frasse fick en extra lång promenad och när jag klivit upp kom de hem efter en snabbis med bilen ner till Anders föräldrars grav med ljus och krans.

Tillbaka till gårdagen. Ringer neuroakuten (sjutton vet hur det stavas) vårdlag 3 och vill höra hur det nu är med mamma. En kvinna som pratar ännu sämre svenska än systern på boendet bad mig lämna mammas födelsenummer. Jag talar om det i vanligt tonläge och pratfart. Tystnad . . . jo, jag tar det igen …tystnad bara avdelningens ljud, pipande från bevakningsmaskiner . . så upprepar hon siffrorna, fel igen och jag talar l å n g s a m t . . . upprepar .. upprepar, höjer rösten . . . pratar som till en idiot . . . 16 var så svårt så svårt . . jag blir otrevlig i tonen (undrar vad i helvete detta är, ett skämt???) Inom parantes sa jag inte utan tänkte. Min man tittar på mig frågande, undrande vad fan jag håller på med. Efter att ha sagt 16 på mängder av sätt, ett sex, ett sex , sexton sexton sexton Nej inte 06 nääää inte 06. Till slut sluddrande på fan vet vilket språk sa hon 16 och plötsligt hade hon hela födelsenumret. Sen tystnad bakgrundsljud av olika maskiner pip pip pip jobbade på. Jag säger Hallå??? På oförskämt dålig svenska fick hon ur sig den avdelning mamma nu låg på och telefonnumret. Jag tackade och avslutade samtalet snabbt. Faktiskt chockad över hur en så outbildad kan sättas på en så viktig plats? Verkligen inte svårt att förstå gårdagens uppgifter på nyheterna, att stora klasser fockats ur sin utbildning till sjuksköterskor pga usel svenska. Tänk så Otroligt Många Fel det kommer bli i deras fotspår, i ett jobb där det akut behöver gå undan i tanke och tal. Hur ska de klara av order om mediciner i akuta skeenden? Kan de inte läsa eller förstå svenska siffror i tal . . .

Senare på kvällen fick jag tag i en svensk sjuksyster på mammas avdelning tack o lov prisa konungen! Jag fick till och med prata med mamma med högtalaren på mobilen. Hon skrattade när hon hörde min röst och då blev jag lugn. Visst sluddrade hon lite och stroken var denna gång på motsatta sidan, men hon kände igen mig, blev så glad sa syrran. Vi kommer på söndag sa jag, idag ska de testa hur hon har påverkats och jag fick svara på många frågor om hur mamma var innan den här stroken.

Idag är det verkligen november och jag hälsar de grå och blöta som så naturligt ramlar in, så fort vi stavar till november. Nu ska jag hjälpa Anders få ordning på festen.

Repris från 2015

Idag är jag ”dagen efter”, kroppen är en röra och jag känner mig ilsken för jag har saker att uträtta.

Det är en sån dag när jag blir galen på alla inlägg som bara pekar åt ett håll i vårt land, åt helvete!

Jag vill inte höra talas om fler invällande invandrare, att det från torsdag inte finns tak över huvudet för fler och vi bara sitter här i roddbåten och regeringen har snott årorna och skiter fullständigt i sånt som varje klok Svensson kan räkna ut med baken, det går åt fanders.

Jag vill inte läsa att våningssängar inte går att få tag i i hela Europa, att lite för många flyktingar är missnöjda redan efter en vecka i vårt land. Att de slåss som galningar på förläggningar, att de redan har börjat fortsätta sina interna religionsstrider i vårt land, under tiden vi tror att vi räddar dem.

Att de släpar sig genom hela Europas alla trygga länder för att komma just hit, vilket har mest med ekonomiska fördelar att göra, vilket vi inte alls får låssas om eller prata högt om.

Signalerna vi sänder ut har vi problem med, vilket varje svensk vet, signalfel är ett inarbetet problem i vårt land som tydligen också kan överföras på invandringen. Att göra något av det, rätta till det verkar vara totalt omöjligt i vårt land. Både tekniker och upphandlare och regeringen klarar inte av att ta tag i saker från botten, stå upp och tala ärligt om det som felats. Nej, de har media med sig som har slutat vara det de ska vara grävande, ärliga i sitt uppsåt att peka på brister, sprickor och regeringens taskspel.

De håller ihop och jag begriper banne mig inte vad de tror sig tjäna på det?

– Men tror ni att vi alla är så lättlurade?

– Men vi vill så väl och hjärtat ska vara med, vi tänker och lever här och nu precis som det i andra fall bör vara.

– Men det finns ett SEN som i ett lands ekonomiska varande inte kan ignoreras med ett nu. Har ni totalt glömt SEN?

– Men ni minns de gamla som misshandlas i vården. De gamla som inte har råd att äta, leva som du och jag.

– Men ni funderar väl på hur vår sjukvård slutligen kommer se ut? Löner till de av oss anställda, visst vill vi ge dem anständig lön och rätt till semester som är så viktig för resten av oss andra? Eller?

– Men rädslan för det kriminella är tydligen inte tillräckligt personligt nära ännu för att vi ska protestera mot att polisen bryts ner, den nya organisationen fungerar tydligen sämre än sämst vilket också är något vi absolut inte får tala om eller ifrågasätta. De högst upp i polisiära kretsar tiger som muren tillsammans med regeringen.

Polisers löner? De får gärna gå ut och offra sina liv tillsammans med brandmän och sjukvårdspersonal, bryr vi oss? Bryr sig makthavarna om att landets domstolsväsen och polis krackelerar? När bilar och skolor ständigt brinner i de där förorterna vi inte får låssas om har sjuka problem.

-Men hur tänker ni SEN med allt nytt folk som ska ha rätt till allt vi är vana vid? Hur tror ni att vi kommer reagera och må när alla budgetar är slimmade till ett samhälle som har anpassats till andras väl och ve i första hand?

När vi var och en drabbas av den ekonomiska katastrof vi har framför oss på ett mer personligt plan än nu? Reagerar vi då?

Jag är väl som alla andra, tänker på mig själv och mina egna nära och kära. Precis på samma vis som flyktingarna gör när de drar igenom Europa för att slutligen stanna i Tyskland eller Sverige. De länder som till synes erbjuder mest …

-Men jag undrar hur det kommer se ut i samhälle SEN? Finns det ett SEN som liknar det vi tänker oss som vårt samhälle?

Våra barn och barnbarn har de inte rätt till ett värdigt liv i Sverige? Hur svårt kommer framtiden att bli för dem, vad lämnar vi efter oss?

Ingen fotobeskrivning tillgänglig.

Tänka högt

Efter nattens njutbart regnande konstaterar jag att jag har sovit som en stock, konstigt att varje förflyttande fram och tillbaka mellan landet och stan slår undan orken för mig något dygn.

I måndags kunde min städtjej inte komma, pga skolstarten för sin dotter. Så jag fick en vikarie, öppnade dörren och där stod Ukraina med soligt leende. Hon kom hit i mars och pratade hjälplig svenska och engelska. Nog sjutton är det skillnad på folk och folk och inte sjutton är det rasism, bara ett konstaterande.

Hur mycket hjärta och empati jag än har för annat folk, känns det bäst med de som likt oss vill jobba och har liknande uppfattning om det mesta. Ärligt talat tror jag inte på multikulti i något land, peka ut ett land utan mängder av problem pga olikheter mellan folk från länder för långt ifrån västs påverkan. Det här med ”lika barn leka bäst” har inte kommit till av en slump.

Sen är ju människor oändligt olika att möta därute, även svensken finns i oändlig variation. Vi har egna av allt, våldtäktsmän, mördare, bedragare, skitstövlar, psykopater ja, va du vill, allt finns. Det finns inhemskt att ta hand om, men inte var de så många att varken poliser, fängelser eller häkten räckte till.

Undrar vad som gjorde att politiker ansåg att vi behövde alla dessa invällande livräddare som skulle bli en fördel ekonomiskt, rädda pensionerna osv i evighet. Men hallå, de från MENA länderna de är ju oftast analfabeter, vuxit upp på stampat jordgolv och har inte ett dugg likhet med västuppväxt folk. Ja, vi som de ser ut som människor, behöver föda, tak över huvudet och vård vid sjukdom och annat.

Men sen är det inte så mycket som stämmer längre, vad den skillnaden har gjort med vårt land är ju rent skrämmande och att svenskt folk inte ser vad som har hänt och inte kan hjälpa till att stabilisera vårt land, det ger mig panikkänsla.

Mig går det ingen nöd på, så länge jag inte blir nedslagen eller våldtagen. Bara en sån sak att dessa . . . . (fult ord) ger sig på gamla kvinnor och våldtar dem, en våldtog gamla tanter på ett boende och filmade det hela. För mig fullständigt ofattbart, som så mycket annat som följer i dessa människor väg efter intrång i vårt land, med falska ID om inte något annat än deras lögner om ålder och eget land.

Jag vill inte ha det så här, som sagt, jag klarar mig, men herre min gnu våra barn och barnbarn. Det är ju dem jag agiterar för, tänker på. Hur sjutton tror ni de kommer få det om låt säga 10-20 år? Om jag inte minns fel är det 3 miljoner idag som jobbar, vi är över 10 miljoner, så 3 miljoner ska föda lite över 7 miljoner. Matte är inte min starka sida, men även jag kan lägga ihop det där och inse att det inte kommer hålla så länge innan vårt samhälle är slut. Eller hur tänker ni som tänker att jag bara har fel?

Som vanligt får jag klämma in att jag inte har ett dugg emot invandrat folk som lär sig vårt språk, för att de vill leva här med oss på de villkor vårt land borde ställa på alla infödda som invandrare. Gör din plikt, dra ditt strå till stacken, här har vi skyldigheter och rättigheter. Inte bara rättigheter.

Jaha, det var dagens plåga att läsa för den som inte delar mina tankar. Nu har maken dragit igång med allt slit på huset, tomten och jag får väl hitta på något strå att dra till stacken.

September har blivit en ruggig månad, har lyckats få tid till allt man egentligen vill slippa. Först hemma de nya fönsterrutorna, tandläkartid, gynekologtid, Camp pro få en tumortos för just min tumme, mammografi. Inte klokt allt inom loppet av några veckor.

Fridens

Vill inte att folk anpassar sig så galet mycket till PK-normen att de varken syns eller hörs. De ser ju bara konstiga ut i sin anpassade tystnad. Att aldrig reagera på annat än att andra reagerar är ju bra märkligt, eller har jag fel? Borde jag och mina polare sitta som apan?

Tänk att jag lever ännu fast jag har simmat mot strömmen i så många år. Jag hörs alltså finns jag . . . ett tag till.

Stopp för alla klimatlögner

Klimat i kvadrat

Jordens klimat har alltid varierat. Under vissa perioder har det varit tropiskt varmt, under andra har stora delar av jorden varit täckt av is. Istider avbryts av varmare perioder, som den vi befinner oss i nu. Den började för 11 500 år sedan.

I och med att det blev varmare smälte isen som täckte bl.a. Sverige och människor kunde börja leva här. Temperaturen i Sverige steg långsamt och för mellan 5000 och 8000 år sedan nåddes den högsta medeltemperaturen. Då var det så varmt att det fanns pelikaner i det som nu är södra Sverige. Efter hand sjönk temperaturen igen. För cirka 3000 år sedan var det fortfarande varmare än det är idag.

Tänka sig. Och allt detta skedde utan att vi hade förbränningsmotorer eller eldade med olja. Helt fantastiskt. Man kanske skulle kunna tänka i banor att CO2-halten var högre då? Eller kanske var det så att det berodde på någonting annat? Någonting som idag inte går att beskatta.

Det här fick vi lära oss när vi gick i skolan på 50- 60-talet. Vad säger det oss då? Bland annat att klimatet pendlar mellan kallare perioder och varmare perioder. Så har det varit under jordens hela utveckling. Konstigt att det inte gäller nu. Kanske var det så förr att man inte kunde pungslå folk med straffskatter om det råkade vara en smula varmare.

Men så hände något. I slutet av 1200-talet började temperaturen att sjunka då “Lilla istiden” inleddes. Det var en kallperiod som skulle pågå i ca 500 år. Dessutom blev klimatet mer varierande, med år av både av extrem nederbörd och torka. Ingenting vi märker av idag på 2000-talet.

Men så blev det återigen varmare och helt plötsligt befinner vi oss i nutid och vi kan se att temperaturen pendlar några tiondels grader upp och ner på årsbasis. Fast nu beror svängningar inte på jordens utveckling. Det beror på något helt annat. Eftersom vi inte lär av vår historia beror detta på att människan släpper ut koldioxid. Kolossala mängder koldioxid.

Men säg mig då, hur kunde det vara varmare när människan inte släppte ut koldioxid och svalare nu när människan de facto släpper ut koldioxid? Det är nästan som att man kan höra en liten klocka ringa.

Fast jag tror att det berodde på att det inte fanns någon Bolund eller Stenevi eller föredettingen, globalisternas megafon Thunberg, på 1200-talet.

Vi kör på det.

Jan-Ove Malmgren, 2022-08-17

Stopp för alla lögner om klimat.

Besöket hos Sören

Just nu pustar jag ut efter en trevlig stund med Tim. Vi bestämde att vi skulle gå ner till ”Sören” som han sa när han var liten. Frisören visade sig vara fullbokad, dumma jag tänkte inte på att det är skolstart på torsdag och alla ungar ser ut som bara den i håret.

Men frisören skulle trycka in Tim om vi väntade ett tag och det gjorde vi. När Tim väl satt i stolen drog jag iväg till blomsteraffären och köpte en fin blomma med kruka, jag sa att jag ville ha billigaste krukan. Det är så sjukt med blomkrukor, så dyra hur små och fula de än är. Ska krukor alltid vara dyrare än själva blomman? Sen fick jag Begonian och krukan inslagen så tjusigt i fint papper och ner i en kasse.

Tillbaka till frisören som var på slutet med klippningen av Tim, jag tackade, betalade och gav frisören blomman. Han tänjde på sin tid och jag ville visa honom att jag blev tacksam för det. Så överraskad och glad som han blev, det är väl en ynnest att få göra andra glada. Anders, sonen och hans söner klipper sig där, en bra frisör.

Sa till Tim att man alltid ska vara generös Om man har råd med det och hjärtat vill. Man mår så bra själv av att hjälpa andra och vara generös om man nu kan.

Sen stack vi till fiket och pratade om allt mellan himmel och jord.

Jag sa att jag har spenderbyxorna på när vi drog in på Ica. Jordgubbar, vindruvor hundben till Molly, bajspåsar och godispåse till ungarna, det fick Tim med sig hem. (Hahaha! Ser det efteråt att det ser ut som om ungarna får bajspåsar och godispåse.)

Utanför Ica på fiket satt en av hans fd dagisfröken vår fd granne vars barn gick i samma klass som vår dotter, där satt hon med lite annat folk. Jag passade på att krama om henne, maken dog för några veckor sedan. 💞

Blir sjuk och får diagnos cancer både här och där, dör på tre veckor. Sen får hon syn på favoriten Tim som hon alltid har vurmat för. Hon frågade mig om hon fick gifta sig med honom. Klart jag sa ja.

Ett är säkert, om jag inte hade haft scootern hade denna trevliga dag inte blivit av. Älskar min scooter!

Ibland är jag inte klok, men det är väl inget nytt. Satt en kväll och glodde på tv. Ser att en mindre fluga har dykt i mitt vattenglas, äsch vad har du där att göra frågade jag? Tittade vidare på tv och långt senare ser jag att den ännu lever, märkligt. Jag blev så rörd av hans kämpande, tänkte på hans göranden i sitt korta liv. Men jag gillar verkligen inte flygfän surrande runt inne, jag har nog aldrig förr känt sorg över en blomflugas drunknande liv. Jag avslutade hans liv, har aldrig upplevt det så sorgligt att klämma ihjäl en blomfluga.

Jag som knappt klarar av att se överkörda djur efter vägarna, jag som gråter när de vanvårdar, misshandlar djur. Världen är så grym mot människor, tänk så mycket jävligare den är mot djur. Ukrainas folk lider, men de förstår åtminstone vad som händer, inte barnen, men de vuxna. Men alla djur, de vilda och de tama, bondens djur. Jag klarar inte av det, händer det olyckor med djur vill jag i första hand höra om djuret överlevde eller om djurvårdare har tagit hand om dem eller avlivat dem. Känner som om jag fjärmar mig från människans lidande, människan skapar bra mycket elände och jag försöker enträget hålla det ifrån mig.

Håll i er ännu ett inlägg rykande nyskrivet!

Tiden har en förmåga att bara gå upp i rök, vi har ju haft Ella här veckan som var, Ninas äldsta flicka som fyller nio år imorgon. Första gången hon var borta så länge och första gången hos oss, så många dygn. Det gick så bra och vi fick fint tillfälle att bonda lite mer på djupet i lugn och ro.

Klart hon som Dans ungar när de är här, fick lite friare tyglar när det gäller godis, fikabröd, uppe sent, läsa tills hon somnade. Sånt som alla ungar uppskattar, lite extra frihet hos oss.

Anders och Dan tog ungarna med sig på upptäcktsfärd till Spårvagnsmuseet i Norra Djurgårdsstaden. En upplevelse Ella var mycket glad över, träffa kusinerna var inte heller fel. Sen drog vi till landet med stor nyfikenhet över hur pass vår nya gräsmatta på ca 500 kvm hade tagit sig. Den var till belåtenhet, men det tar ju tid att få ordning på den, så mer på tunnsådda platser och gödsla på rätt vis. Nu ska Anders klippa den för första gången.

Förra veckan kom Dan med familj ut och efter det såg vi bara Ella på nätterna sovandes. 🤣 De hade så mycket för sig ungarna, Dan kom i galopp med Ella på ryggen för avlämning hos oss sent på kvällarna. Hon var så uppspelt, skulle stå i planka 10 minuter!? Då skulle han köpa en häst åt henne haha! Hon är så himla envis så en dag kommer hon bergis att stå i planka 10 minuter för sin dröm om sin häst. Men då har nog tidsfristen för erbjudandet gått ut.

Klart de har badat, Ella har ätit både lunch och middag med kusinerna och mellanmål. Fyra barfota ungar som har sprungit fritt ut och in, hoppat i ..… hjärnsläpp, vad sjutton heter den svarta hoppgrejen? Ja, ni fattar.

Det var inte kul att åka hem tyckte hon, men det går fler tåg när hon kan bo med oss. Sitta bakom ändan på mig som ligger på sidan i soffan. Kan ni tänka att båda våra ungar har suttit så under uppväxten när vi har tittat på TV. Sen kom Tim sonens första och satt likadant, nu Ella. Hon döpte mig till Kudden, hennes egen mjuka kudde och så vi har pratat. Klart ”kudden” baken är mjuk att hänga på. Någon glädje ska man väl ha av alla extrakilon.

Sen har Dans familj haft besök här på landet av hans kompis med familj. Kompisen blev polis och har lovat mig att dyka upp i full mundering och ge mig en kram. Det sa jag under hans utbildning att jag ville ha, så nu får jag nog besök av piketen någon dag framöver. Jag har ju jobbat som civilanställd på Kronoberg, men det var ju inte så att jag kramade poliser där inte.

Jag har sovit varje dag sedan i söndags, tröttheten tar mig i perioder. Men i morgon packar vi oss hem till Ellas kalas, det vankas grillade hamburgare och säkert tårta till kaffet om jag känner Nina rätt.

Det blir en sväng hem, vattna blommor, hämta post och slå in paket. Lär även bli en sväng för att hämta ett utekök Dan har fått av en vän. Vi har släpet med oss, för andra gången senaste veckorna. När Anders körde hem Ella var släpet med, ett bord hämtades till Dan och Ninas altan och min gamla begagnade scooter som inte orkar dra mig upp i backar något vidare. Den var rätt slut redan när jag köpte den som då begagnad, fick ju som tur en stark riktig scooter som ni vet för några år sedan. Tanken är att den gamla slöa scootern ska gå att köra för mig här, inga backar i omgivningen jag vill åka till. Nå, nu ska detta med till landet imorgon, när vi åker hem efter kalaset.

Sa jag att vårt tak nu är ompysslat och målat här på landet. Jag tycker så mycket om när hantverkare verkligen är noga och gör allt förarbete som behövs. Det är inte säkert att det är så nu för tiden. Så en stor ⭐️till honom.

Det har hänt massor av andra saker, men jag stannar här.

MIN LÄNGTAN ATT MÖTAS IGEN 🍂🍂🌼🍂🍂

En repris från 11/7 1917

Igår var sommaren samlad i en smeksam vind just på vår altan, njöt gjorde jag av skuggan och allt det gröna som så beredvilligt bjöds. Kaffemuggen på lilla bordet, radion på ljugarsoffan och Sommarprat till livs, i händerna de eviga maskorna som ständigt följer mig och mitt liv.

Där satt jag och tänkte att livet verkligen har varit snällt mot mig och givit mer än det har tagit. Fast jag hämtar blodtrycket i knäna lite för ofta och förgiftar min kropp med livgivande cellgifter för att transplantatet inte ska fly min kropp. Visst kröp jag omkring och tjöt av sorg, saknad och brustet hjärta både en och två, tre gånger under tidiga åren som gick.

Saknaden efter de nära som dog, den finns där oftast hela tiden, fast till vardags mest omedvetet tills en doft, ett minne flyter upp. Det är då jag känner hur djupt hålet är, det är då jag pratar med dem. Frågar vad det tjänar till, vad är det för mening egentligen med livet och våra möten. Det är då jag blir så in i helvitti sorgsen och känner, verkligen känner att just jag är en sån mänska som vill ha det där vanda, igenkända kvar runt om mig hela tiden. Det ska inte dös här inte, varför kunde inte min mormor bli som Dagny sommarprataren igår 105 år?

Syrran ska vi bara inte tala om, död vid 49 år i lungcancer, hon var kanske inte den optimala syrran för mig, eller jag för henne, men vi var de enda syskon vi hade och det räcker och blir över när livet står på spel.

Föredettingar har ju sin del av min själ och hjärta, jag saknar dem alla och önskar att i de bästa av världar kunde vi prata, umgås så där tryggt man bara gör med dem man skänkt sin kärlek till, vänner eller käraste. Visst vi mognar och med det kommer förändringar, men nog tror jag att det inre stråket, kärnan av mig, oss alla är den vi fick med oss detta liv. Den igenkännbara kärnan, när jag tänker så typiskt ”den personen” eller ”den personen” och det kan vara de fina sidorna hos någon likväl som de man gärna blundar för i vänskap och kärlek, nog vet du vad jag menar.

Ja, jag har vuxit förbi många vänskaper och de mig, nog tror jag att det är allas vår väg, vi möts byter erfarenheter, lär oss av varandra. Jag har bitit i det sura äpplet många gånger, men kärleken jag fått av andra är så mycket större än det sura. Ibland har jag till och med känt mig gudabenådad som har fått så mycket till skänks via andra.

Idag blänker allt det gröna frodigt av regnet som faller, ljumna vindar torkar min kind och rosen min första planterade tar sig med en knopp som sakta börjar längta efter att öppna sig. Ahhh, en lång sån där djup, glad i själen suck tar sig ut och jag känner plötsligt att de alla som gick finns här mitt i altet. I det frodiga gröna, i vinden, i min suck, i min längtan att allt ska vara, i min längtan att mötas igen.

Kropp utan knopp 🌿🍋🍋🌿

Är man dum i knoppen får kroppen lida! Så sant att det inte är klokt.

Ni vet alla piller jag måste ta morgon och kväll, var tredje vecka sätter jag mig och fyller medicindosorna. Sedan många år ingår en tablett mot magkatarr, som apoteken nu sköter sina inköp växlar utseendet hela tiden på samma piller. De är ovala, runda, stora, små, dragerade, odragerade, oranga, vita osv.

Så sist jag fyllde mina dosor var den stor, rund och utan ytan som gör att den slinker ner lätt. Förbannade skitpiller som gärna fastnar bak i gommen. Som om inte det räcker var den så usel att jag seiöst funderade på att gå ner på apoteket och kräva en sort som fungerar, för magkatarr har jag haft från och till hela tiden.

Igår när jag började leta efter en extra magkatarrstablett, tänker ta en till för de är ju så jäkla dåliga. Det är då jag inser att jag har ätit allergitabletter, inte en mot magkatarr. Som om inte det var nog, tog jag ännu en allergitablett varje kväll en lite blå jäkel. Så kan det gå när tabletterna ändrar utseende hela tiden och jag vimsade till det med namnet på tabletten.

Tack, precis vad min sketna kropp behövde. Magkatarr i flera veckor, spenderar mycket tid på toa i ett tillstånd ni inte vill veta mer om, räcker väl att säga att jag fick ont i skinkorna av sittandet och att färgen på det där vi inte pratar om har signalerat fel på levern och fan och hans moster.

Mina tankar har snurrat och slutsatsen blev att korven den italienska jag älskar, inte är bra för människor att äta. Skönt att korven var oskyldig.

Så där kan det gå när man är som mig virrigare än vanligt, överdoserad på allergimedicin i två veckor.

Igår kväll hände något mycket märkligt. Vi hade täckt nya soffan med filtar, så nu kan jag inte njuta av synen av soffan, bara känna dess bolster som kröppen min ligger i, njutbart, vi valde extra fyllning. Jag har packat upp stickningen från landet och stickat några varv. Den lösa stickan satt som den skulle inkörd i nystandet. Sen glor vi på en TV-serie och tiden går, tar upp stickningen och stickan är borta. Om ni visste så jag letade, nya ryamattan, soffan, filtarna, kuddarna, bordet, under duken, lyfte på Allt. Borta . . . det är då jag ger upp, reser mig, letar efter de där magtabletterna i medicinlådan och slänger en blick ner i min IKEA-kasse. Där sitter stickan i ett gul nystan?!!

Livet är en utmaning och nu för tiden finns det mesta jag vill ha på golvet, eller kastas mot tvättmaskinen, för att landa på golvet eller långsamt hamna där. Allt faller runt mig, det droppar, skvätter och rinner, ny överdel betyder alltid fläckar eller så landar det smuliga, knapriga på hyllan eller mellan brösten. Minns min mammas letande mellan brösten. Nu vet jag vad hon höll på med. Så för er små lagombröstade, med åren kilona, blir det mer hylla att leta på, bara så ni vet.

En glad sak, började hålla igen förra måndagen minus 1,8 på vågen, vore väl sjutton om inte något hände första veckan. Dessutom kommer min städtjej idag hipp hurraaa!

GoVänner ha det bäst ni kan, denna måndag går inte i repris! 🌿🌸🌿🌺🌿

Här en bild på nya soffan och ryamattan.