I det otroligt vackra vinterlandskapet med mängder av fåglar som besöker matstationerna, darrar ett stråk av både sorg och uppgivenhet i mig. Det här med att tänka högt, så korkat, man ska vara som de flesta andra, som inte hörs, de som sitter och kniper på sina tankar, åsikter. Har de några som hörs är de väl anpassade till rätt och riktigt enligt gällande PK.
Först vill jag börja med att säga att mina tankar och åsikter är just mina, varken rätt eller fel, men ett infall, anfall, utfall, från en annan vinkel helt enkelt, ett fritt tänkande om än helt åt helskotta galet, enligt vissa. Det där fria tänkandet är farligt, inte bara för samhället, utan även för enstaka medborgare som tar väldigt illa vid sig. Ja, jag blir attackerad, ifrågasatt, beskylld, inte så ofta, men det händer, mest möts obekväma åsikter, tankar, av tystnad.
Samtidigt tänker jag att utveckling aldrig handlar om tystnad, tystnad är stagnation i utveckling. I hela världshistorien är det de som står ut, vågar vara obekväma, har egna idéer, blir uteslutna, fängslade, avrättade, som står för utveckling. Med det absolut inte sagt att jag tillhör de som gör någon skillnad, varken i det lilla eller stora, det har svenska Jante lärt mig.
Men jag föredrar folk som luftar sina tankar, intressant att höra andras vinklar på sånt som andra, även jag är så fast i, gammalt invant.
Om jag bortser från politik så är världen full av ämnen som är tabu, minerad mark att tassa runt i. Massa moral med hög svansföring om att ha rätt, rätt att känna sig både indignerad och kränkt, om någon tänker annorlunda. Då ska man ha på skallen, svärtas ner.
Bara tänk att ha fräckheten att tycka att ett museum bara för judarna som offer, inte känns rätt. 50 miljoner dog under andra världskriget, folkmord på inte bara judar, men det är bara dem vi ska minnas i vårt land. Ska vi ha ett statligt museum för att aldrig glömma förintelsen, så vill jag att andra förintades röster också ska höras på museet.
Samtidigt tänker jag att staten verkligen tjatat i rena rama kommunistisk anda, maniskt proppat mig full, hela uppväxten, vuxenlivet och i nutid med att vi aldrig får glömma förintelsen av judarna. Tycker inte jag heller vi ska göra, ondskan den ofattbara som drabbade alla de olika grupperna av människor, under den hemska tiden.
Finns det några andra länder som håller på så här om just förintelsen av judar, statligTV, filmer, radio, intervjuer, teater, manifestationer, museum, minnesdag osv. År ut och in. Allt detta jag nu skrev är totalt förbjudet att ens tänka, det är som om jag är antisemit, en som inte bryr sig. Spelar ingen roll vad jag säger, har jag tänk dessa tankar högt är det kört. För mig handlar det inte bara om judarna, jag känner samma som dig som förfasar sig över detta ofattbara grymma brott mot judarna, mot utrotningen. Men tänker samtidigt att de inte var ensamma i förintelsen och det verkar vara väldigt tabu i vårt land.
Men det har hänt flera folkmord sedan den tiden, men de verkar inte vara lika viktiga. Dessutom har vi en utrikesminister som är bojkottad av Israel, hon är inte välkommen dit. Hur hänger det ihop med statens arbete för judarnas bästa, som enligt nutida kritik, inte hjälper judarna alls, de känner sig mer otrygga än andra och många flyr Sverige.
Så där ja, nu har jag väl skitit i det blå skåpet igen. För åsikter om detta får man bara inte ha. Då frågas det om 6 miljoner judas död inte betyder något? Tolkning av sånt man läser är ju fri, fast man väljer så klart sin tolkning, ungefär som fan läser bibeln. Tänka fritt och fel är absolut förbjudet.
Alla länder och religioner har sitt rätt och fel. Alla länder i historien har vetenskapsmän som har ”tänkt fel” fast de hade rätt och blivit behandlade som paria, avvisade, förlöjligade osv. Alla budskap som avviker, slås ner obevekligt av de som har rätt.
