Hon skulle vara tomtemor i röd fin klänning och ljuslykta i handen i Luciatåget på dagis, men virus tog henne, svepte in hennes lilla kropp i 40 graders feber. En liten tös som var för sjuk för att orka bry sig och hennes mormor som skulle åkt och tittat på tomtemor, låg däckad och suckade lättat över, att det inte blev något Luciatåg. Men med mig är det inte virus, mer de vanliga kroppsliga gnället.

Idag skulle jag åkt till vårt centrum och handlat de sista klapparna, men det blir inget av med det, får ta det på lördag när maken är hemma. Söndag ska vi och sonens familj till mamma och fira lite jul. Jag har beställt en smörgåstårta med rostbiff, bakat lussebullar som ligger i frysen och ska på söndag slänga ihop en kladdkaka och vispa grädde, kaffe ska bryggas i termos. Saft till ungarna, papptallrikar, plastbestick, skedar, muggar, mjölk osv. Ni vet det blir en del att ha i knoppen, så allt kommer med. Sen har jag köpt julklappar till barnbarnen från mamma som hon får räcka över och så har jag köpt julklapp till mamma som hon får på boendet, när deras tomte kommer.

Hemlagad julmat får mamma efter julafton, det är ju inget klart till den helg som kommer. Men de får julbord på boendet, nyss fick de en väldigt flott lunch med viltfågel på Nobeldagen. De står still, stavas det Nobell eller Nobel, det måste väl vara ett l?

När jag har mycket att göra kommer rastlösheten och samtidigt känslan av att nää jag orkar inte, vill inte. Det är ju kroppen som talar om att det blir för mycket, men brukar jag bry mig? Nej, inte tillräckligt mycket och det är därför jag blir som en boll som luften gått ur.

Det är ju inte bara jul, jag har ännu ett nerpackat hem med hur mycket som helst att ställa tillbaka, sortera, kasta och dona. Vi ska röja i helgen, men vi har ju parketten som ska bytas i vardagsrummet och den går vidare in i balkongrummet, så möblerna ska ju ut igen från dessa rum. Vilket betyder att jag inte kan ställa in saker som är nerpackade från vitrinskåp och en massa annat, ja, ni vet.

Solen skiner och himlen är inte evigt blå, men nog syns det blå, moln är så vackra inte bara de fluffigt vita utan även åskmoln de svartlila, kan ju verkligen vara fantastiskt vackra.

Bilden idag är från en Lucia för fyra år sedan, min älskade unge med sin lillebror som också fick vara lite pepparkaksgubbe en stund. Vi skrattade gott för han försvann i hatten.

Trevlig helg på er alla.

Sitter här i min ensamhet och njuter av varat fast lite fram och tillbaka. Jag har ju mage, vilket jag nog delar med de flesta, mage som lider av IBS. Sedan i lördags har mina diagnoser trasslat till det för mig. Först en uppblåst ballongmage och gaser, sen en slags förstoppning som ingen blir glad av.

Får lättare ont … vill inte skriva smärta, mer molande till och från, inget jag tar värktablett mot. Längst ner i magen hålls molandet till, en bit ovanför blygdbenet. Tänker att nu köper jag klysma mot förstoppning, så det som ska ut kommer ut. Inte nog med det, igår kokade jag en soppa till middag med linser, broccoli, vitlök, morot, potatis, bönor, grönsaksbuljong och cocosmjölk, blev även lunch idag, Till det ett svart bröd med så mycket fibrer att jag smörar, lägger på ost och får äta mackan upp och ner, så osten håller ihop brödet, annars faller alla fibrer ner på golvet, nu jädrar ska magen få jobba.

Så långt var väl allt som det skulle, men imorse när jag vinglar upp för att kissa, så inser jag samtidigt som jag spolade, slängde en blick ner på nr 1 och ser att det var rött. Blod, jaha, antar att det är en cysta från mina gamla njurar som har gått sönder och nu blöder. Detta tillstånd har jag minst koll på, har bara haft en omgång med helvetesvärk och tur till akuten för redig smärtlindring.

Så nu vet jag inte om jag ska oroa mig för förstoppningen eller om det är en cystblödning jag har. Nej, har inte kissat rött någon mer gång idag.

På landet är det jag, regnet och det grå som huserar, maken satte upp en handdukstork i badrummet igår, i första hand för att få in värme i badrummet. Hoppas elkillen kan komma hit någon eftermiddag och fixa elkontakten till den, nu har vi en lång sladd dragen till hallen utanför toaletten.

Vår stjärna lyser i fönstret, adventsljusstakarna står i alla tre fönster på rad, det mysljus som jag saknar mest varje år de plockas ner.

Kylskåpet är fullt med mat, kaffe i termosen, kroppen får vara precis som den vill, somna en stund om den vill, gå en sväng, men idag struntade jag i det. Stickar och läser, tiden flyter och jag med den. På torsdag hämtar maken mig, då är allt klart i lägenheten. Det ska bli spännande att komma hem, hallen, två sovrum och köket är klart.

Fridens

Oooo nu gick jag ut i lägenheten av nyfikenhet, tapetsering på gång. Vi, eller mest jag har oroat mig för vad vi valde för tapeter då i augusti och ingen av oss var smart nog att fota de tapeter vi valde. Balkongrummets tapetval gjorde mig så glad, det blir fint. Jag stod där och gladde mig, sa några ord till målarens rygg, som inte hörde ett ord. Han har lurar på sig, lyssnar väl på radio eller musik, så jag smet in i sovrummet igen.

Det är jobbigt för mig med så tidiga mornar när nattugglan i mig släcker lampan vid 02-03 tiden. Upp och ”hoppa” kan ni glömma, bara upp och masa mig in i duschen 06.40, på med kläderna. Känner mig hjärnskadad och kroppen fattar inte ett dugg, sen 07.30 så där, dyker han upp, målaren. Sen kan jag gå och lägga mig ovanpå överkastet och somna vad det lider.

Jag stod en stund tidigare och studerade målarens arbete, han hör ju inget, ser inget, sliter bara med sitt jobb. Då blev jag förbannad, han är bara en av alla de människor som sliter hårt hela sitt yrkesliv. Hur sjutton tänker politiker, att målare ska jobba till de blir 75 år. Varför inte ärligt ta fram ättestupan igen, för det är ju vad det hela handlar om för människor som sliter hela sitt liv. De som kan jobba länge är ju alla som sitter ner vid ett skrivbord, där slits inte kroppen ut och värker av ont slit inte. Möjligen fördunklas tankarna lite med åren, klarar man sig bara från senilitet, så är det väl bara att jobba på. Suck!

Så nu har politikerna sett till att släppa in så många som aldrig dragit in något till stacken och större delen kommer heller aldrig göra det. Som tack får svensson bli livegen skatteslav in i det sista och slita illa till 75, sen ska helst döden bara slå till, är du lönsam lille vän? Allt för att föda politikernas nya favoriter, inte är det svenskarna inte.

Envis som en gris säger maken ibland om mig … jag håller på med ett par torgvantar i tunn ull, blir fan ta mig galen på spetsmönstret. Jag har stickat 7-8 cm och så repat upp  om och om igen. Fattar inte var, när, jag gör fel, nu går garnet inte att sticka med blir ju slitet av att stickas, repas så många gånger. Bytte garn och mönster, men vet inte om jag är nöjd ännu. Stora problem att ta hand om …

Märkligt så glömsk jag känner mig, har tänkt flera gånger, ”det ska jag skriva om.” Inte sjutton kommer jag ihåg det inte.

Helgen på landet var vilsam, mest tystnad med avbrott för mat och kaffe. Maken skulle ha skruvat upp en handdukstork som också skulle värma badrummet. Men se det blev det inget av, han frågade personal på Bauhaus om rätt plugg för det han skulle göra, frågade för att verkligen få rätt sort, snopen blev han när han fått en sort som inte var tillräckligt kraftig.

Då tog han fram motorsågen och körde igång, tog hand om träd som föll ner tidigare i höstas, som nu med tiden blir ved. Jag njöt av solen och minusgraderna, gick en sväng, inspekterade ägorna … hahaha kunde inte låta bli, leka godsägare!

Jag stickar på, nu torgvantar i ett spetsmönster och läser så klart.

På vägen hem var vi in till mamma och sällskapade, hon blir glad när vi kommer. Såg/hörde ni Linnea Henriksson när hon sjöng i kyrkan igår på ”Så mycket bättre.” Världens sorgligaste låt om gamla mamman som fyllde år, inga av sönerna kom och grattade henne, Christer Sjögrens låt. Linnea sjöng den så otroligt vacker i kyrkans akustik och kören som fyllde upp, tills tårarna bara rann på mig. Att bli gammal och bortglömd … vad ska man säga? Som min mamma ibland säger om andra på boendet, ”hennes barn hälsar inte på.”

Men jag tänker att alla föräldrar är verkligen inget att hänga i julgran, en del föräldrar var ett helvette för sina barn. Vad vet man om varför ungar inte hälsar på? Självklart finns det bra föräldrar vars barn inte har tid, tar sig tid för sina gamla, oavsett hur bra föräldern varit. Herregud, en del har ju inte ens tid att begrava sina föräldrar, agendan ska nagelfaras efter passande datum. Hur jäkla sjukt har det inte blivit?

I fredags ringde målaren! Vi trodde inte det var sant, han kommer på onsdag och ska måla och tapetser tills det är klart. Så nu blir det ännu rörigare här hemma och när killen som ska lägga parketten kommer vet vi inte och inte är det någon idé att ställa tillbaka något, parketten går även in i balkongrummet. Strunt samma med röran, oroar mig för vilka tapeter vi valde då i augusti. Så korkat att jag inte tänkte på att fota tapeterna vi valde. Jag tror vardagsrumstapeten är ett avslaget färglöst val.

Nu ska jag sticka vidare och ta en påtår.

Igår skrev jag detta, men som ofta fick jag inte in inlägget. Flyttade, räddade det med mig till Fb och idag lyckades det fint att flytta tillbaka det hela.

Gårdagen bjöd väckning i ottan och biltur till njurläkaren på inbokat besök. Ny läkare, ren glädje att träffa henne. Alla prover var utmärkta, så besöket gick snabbt. När hon öppnade dörren sin och hämtade mig, satt jag och skrattade högt med ett äldre par, där mannen var njursjuk. Härligt att höra så glada röster sa hon, läkaren. Jag vet att det brukar vara rätt tyst i väntrummet, men har man tur träffar man någon pratsjuk, glad själ. När jag sa till läkaren att jag mådde bra, vilket jag gör nu på ett nytt vis, med min nya medicin, som jag trimmade in under semestern. Du ser väldigt pigg ut sa hon, det lyser om dig.

Ja, men likväl gick luften ur mig efter frukost väl hemma igen och då sov jag som en stock tills Stig en mycket gammal vän, snart 90 ringde och väckte mig. Men före hemkomsten åkte jag taxi med en spännande kille från Kirgizistan och ja, jag var tvungen att titta hur det stavades. Ett bergigt land i inre Centraleuropa, gränsande till Kina. Hans utseende såg speciellt ut så jag var tvungen att kolla in fakta från hans land. Tror jag mötte min första mongol, häftigt, för något vandrande turkfolk tror jag inte han härstammade ifrån. Asså, de där turkarna, finns de boende över hela världen, jag bara undrar?

Det tog inte många minuter förrän han berättade om sitt liv, frånskild med en elvaårig dotter boende hos mamman med ny man. Mamman led av schizofreni och det var ingen höjdare varken för honom eller dottern. Han pratade om sin dotter och sorgen, oron lyste så starkt igenom. Tänk så många människoöden det finns, bara runt den lilla cirkel du och jag bor i.

Ibland står jag i mitt sovrumsfönster och tittar på alla fönster i husen mitt emot. Funderar vad som gömmer sig där bakom rutorna, hur de lever, pratar. Hur det faktiskt finns ett liv med en hel historia bakom varje fönster. Precis som varje taxibil bär en förare med ett öde och dessutom kunders öden. Det finns så mycket berättelser här i världen och jag älskar att lyssna, delta i den där riktiga kommunikationen som finns runt varje hörn om man har ork, tid och viljan att delta.

Sen när jag klev in hemma låg posten på golvet och se där, min första kontakt med mitt kommande pensionerade liv. Alecta talade om att jag har ålderspension hos dem, men så spännande. Gå in på ”Mina sidor” och se pensionen från dem hahaha!
Du har fan i mig skyldighet att hålla dig frisk livet igenom om du ska få något från oss din åsna! Hela 122 kr resten av livet varje månad + 60 kr i fem år. Ta er i dalen, eller det är nog jag som ska ta mig i dalen. Vilken tur att min man finns, verkligen inte bara ekonomiskt, men det underlättar.

Men i sanningens namn det var inget oväntat, vad som var oväntat var min inre reaktion på ordet ålderspension. Nämen e ja där nu, konstigt, nyss var jag mitt i smeten, jaha, nu har större delen av ett liv, mitt liv gått. Både ofattbart och märkligt, den starka reaktionen var jag inte beredd på.

Senare satt jag och tittade på en lista med alla namn och adresser till min gamla klass, har kvar den efter två klassträffar som jag ordnade. Gav listan vidare efter sista träffen till några av de andra tjejerna, som får ta över och bjuda in till nästa träff, men det blir nog inget av med det. Så få som orkar ta tag i saker nu för tiden, ”ta tag i” det får oftast någon annan göra.
Undrar hur många som lever av mina klasskompisar, vet att två saknas och den ena var nog en av de jag var mest nyfiken på. Skulle velat träffa henne, helt privat, bara pratat om livet, tankarna, hur allt blev och inte blev. Men yrvädret drog ifrån oss av egen fri vilja och det sörjer jag.
Men nu måste det bli något mer av dagen, ska sätta en bröddeg och dona lite.

Fridens

Jag känner mest frustration över hur fruktansvärt fel det mesta har blivit i vårt land. Alla byråkraterna som tillsammans med politikerna sitter och bestämmer över våra huvuden, sånt vi aldrig har tillfrågats om. När och varför tappade de all rim och reson. När fixade de alla dåliga lagar med hål i, aldrig verkar lagar vara det som jag trodde. Usla beslut om det mesta, ogenomtänkt, slött, uddlöst, ingen riktning, ingen framförhållning och framförallt inga beslut som står upp för varken människor eller djurs bästa.

Det lobbas något kopiöst i politikers korridorer, men inte lobbas det för vårt eller djuren bästa, bara mammon som ska fram, ha sitt. Jag är så totalt besviken på systemet, jag känner mig som ett tomt skal av sorg för det land vi en gång var. Allt jag växte upp i i tron att vi som folk och land var, stod för, var bara en chimär, samma dimridå som jag så ofta tänkte, att ryssarna levde i med en toppstyrd mediavärld, styrd från makten vad folket skulle få veta om sitt land och omvärlden. Nu sitter vi här och jag känner så stor oro och rädsla för mina barn och barnbarns framtid. Skeppet sjunker och med det alla möjligheters land och vår tillit till politiker vänds mot ilska. De valda och betalda är så inkompetenta att de inte ens kan hålla färgen längre.

Jaha, så tänkte jag och skrev på Fb, de flesta förstår hur jag tänker och känner igen sig i mina tankar, men precis som i samhället för övrigt har jag 2 vänner som lever i det blå och pratar om ”tacksamhet över vårt vackra land”. Är det de goda som talar, tillrättavisande, när de skumögt tittar ut över vårt land. Makalöst konstigt att ha vänner som inget ser, förstår, känner. Som utgår ifrån att jag inte tycker att vårt land är vackert eller är tacksam nog att få dela landet med dem, de lycksaliga som bara är nöjda med allt, så gudomligt befriande att leva så.

Själv är jag både krass och realist, men det här hur vi väljer att se på samhället är ju som baken delat.