Blir inte alltid som man tänkt

Hon skulle vara tomtemor i röd fin klänning och ljuslykta i handen i Luciatåget på dagis, men virus tog henne, svepte in hennes lilla kropp i 40 graders feber. En liten tös som var för sjuk för att orka bry sig och hennes mormor som skulle åkt och tittat på tomtemor, låg däckad och suckade lättat över, att det inte blev något Luciatåg. Men med mig är det inte virus, mer de vanliga kroppsliga gnället.

Idag skulle jag åkt till vårt centrum och handlat de sista klapparna, men det blir inget av med det, får ta det på lördag när maken är hemma. Söndag ska vi och sonens familj till mamma och fira lite jul. Jag har beställt en smörgåstårta med rostbiff, bakat lussebullar som ligger i frysen och ska på söndag slänga ihop en kladdkaka och vispa grädde, kaffe ska bryggas i termos. Saft till ungarna, papptallrikar, plastbestick, skedar, muggar, mjölk osv. Ni vet det blir en del att ha i knoppen, så allt kommer med. Sen har jag köpt julklappar till barnbarnen från mamma som hon får räcka över och så har jag köpt julklapp till mamma som hon får på boendet, när deras tomte kommer.

Hemlagad julmat får mamma efter julafton, det är ju inget klart till den helg som kommer. Men de får julbord på boendet, nyss fick de en väldigt flott lunch med viltfågel på Nobeldagen. De står still, stavas det Nobell eller Nobel, det måste väl vara ett l?

När jag har mycket att göra kommer rastlösheten och samtidigt känslan av att nää jag orkar inte, vill inte. Det är ju kroppen som talar om att det blir för mycket, men brukar jag bry mig? Nej, inte tillräckligt mycket och det är därför jag blir som en boll som luften gått ur.

Det är ju inte bara jul, jag har ännu ett nerpackat hem med hur mycket som helst att ställa tillbaka, sortera, kasta och dona. Vi ska röja i helgen, men vi har ju parketten som ska bytas i vardagsrummet och den går vidare in i balkongrummet, så möblerna ska ju ut igen från dessa rum. Vilket betyder att jag inte kan ställa in saker som är nerpackade från vitrinskåp och en massa annat, ja, ni vet.

Solen skiner och himlen är inte evigt blå, men nog syns det blå, moln är så vackra inte bara de fluffigt vita utan även åskmoln de svartlila, kan ju verkligen vara fantastiskt vackra.

Bilden idag är från en Lucia för fyra år sedan, min älskade unge med sin lillebror som också fick vara lite pepparkaksgubbe en stund. Vi skrattade gott för han försvann i hatten.

Trevlig helg på er alla.

Ett rum med vy

Tänkte baka lussebullar idag, men fick snopet konstatera att både jäst och russin var slut. Maken får köpa med sig på vägen hem, för imorgon kommer fönsterputsarna och då kommer det bli kallt här inne vilket inte jäsande deg gillar.

Jag känner mig enorm rik just nu, var ner till grovsoprummet och hittade massor av pocketböcker att ta med till sjukhuset korridorbibliotek. Jag har en misson med det här att släpa pocketböcker till sjukhuset. Dels tycker jag att idén är toppen, låt böcker läsas om och om igen och sen tillfredställelsen egot alltid får, när man hjälper andra.

En gång på mitt sista jobb sa en kollega ”men hur orkar du alltid tänka på andra, vara så generös?” Jag blev så förvånad över den kommentaren, för jag tänker inte på att hjälpa andra på det viset. Jag jobbade på dagvård dit ännu hemmaboende äldre, ensamma kom med färdtjänst 1-2 gånger i veckan för att få umgänge, äta frukost, lunch och kaffe, innan de åkte hem igen.

Allt jag tänkte på var att de skulle må bra hos oss, att de skulle få nya intryck varje gång och så missade kollegan, att man mår så himla bra av att inte bara tänka på sig själv. Hon var en sån som satte upp lappar där vi andra skulle skriva vår signatur när vi tvättade, vattnade blommorna, strök och liknande. Det var ju mig hon var ute efter, jag jobbade oftast heltid på timme. När det efter några månader oftast bara var min signatur, så försvann lappen. Var det någon som smet från jobbet, var rent av lat, så var det hon, kontrollanten.

Jag har en tavla med hela regentslängden  och nu menar jag hela, ner till den halte o lytte och allt de kallades för. En avlång inglasad tavla med tecknade kungliga figurer och den tog jag under armen och vinglade på cykeln över bron, blev ett riktigt vindfång, men lyckades ta mig till jobbet. Hängde upp tavlan så att det blev ett intressant ämne att prata om, många äldre har ju bra mycket bättre kunskap om kungar och hur det var förr än yngre. Där fick den hänga så länge jag jobbade där.

Sen funderade jag på korsord, bra träning för hjärnan, bad maken trycka upp ett DN korsord på ett stort hårdare papper som vi satte på en träställning liknande det barn har när de står och målar, sen satt våra gäster runt och kunde se och någon av oss som jobbade där skrev med blyerts, så det gick att sudda bort när allt var klar, återanvändning är bra.

Min make hade fått en bok om hela nittonhundratalet, år för år, månad för månad. Den var ju så spännande att läsa högt ur. Jag brukade sitta på en hög pall, de fick tala om vilket år och månad de var födda, sen läste jag högt om det. Så mycket prat det blev, minnen, skratt och diskussioner om när var hur.

Svårare än så behöver det inte vara, använd fantasin och lägg två strån i kors, så har man funnits för andra och själv haft väldigt kul under tiden.

Det bästa gjorde jag varje dag, bakade både fikabröd, matbröd och ibland kokade jag ok marmelad för diabetikerna. En van bakare snor ihop det på en timme och varje morgon när de kom i korridoren gissade det vad de skulle få till eftermiddagens kaffe. Finns bara glädje i att glädja andra, jag saknar den här delen av mitt liv, så mycket. Att inte orka som förr, orka göra sånt som känns så självklart inom mig, att ständigt hejda sig själv, för hur mår kroppen?

Men jag är tacksam över att jag har hunnit hjälpa så många människor på livets väg, både barn, jämnåriga och äldre. Det var detta livs tema och tacksammare tema får man nog leta efter.

Vi har nu flyttat soffan mot fönstret igen, så underbart att titta ut och se hela Stockholm med tinnar och torn, all rök som bolmar upp ur skorstenarna kalla dagar får mig osökt att tänka på Anders Fågelströms Barn av sin stad. En av våra absolut största författare, minns ni Henning? Jag älskade dessa böcker, läste dem i tonåren och hoppas jag kan få mina barbarn att läsa riktiga böcker av författare som har gåvan att förmedla levande porträtt av människor och deras tid på jorden.

Ännu en mission.

Punkt slut för idag.

Spännande att komma hem.

Hemma igen och det är inte riktigt hemma hos mig än, så nya och ljusa tapeter, halltapeten som vi köpte själva för ett tag sedan, blev vi nog båda snopna av. Snygg, ja, men prickarna var större än vad vi mindes haha! Just nu drömmer jag om att vara som förr, frisk och stark, här finns så mycket att sortera, städa hit och dit, ner och in i låder och skåp. Tycker inte målaren var så där jättenoga, missar här och där,  maken gör det snyggare. Bäst är de rum som han gjorde när jag var hemma, sen verkar det ha gått väldigt snabbt.

Men hopp om livet, på tisdag kommer två killar och tvättar alla fönster + inglasningen på balkongen, så skitiga fönster som nu har jag aldrig haft. Jag ska stryka tio gardinlängder, tänker sätta mig i soffan, glo på tv, sänka strykbrädan framför mig, inte orkar jag stå så länge och stryka. Sen på onsdag kommer min städerska, ren lycka att få fint här hemma till jul.

Väl hemma hämtade jag paket på posten, maken har hämtat två, under tiden jag var på landet. Så nu sitter jag här med en stor hög med barnkläder, julklappar till barnbarnen. Nu har jag bara tre paket kvar att handla sen är det klart för i år.

Vilken tur att vi stannar hemma i helgen, så vi kan börja reda ut röran.

 

I gasen

La mig tidigt för att vara mig, igår kväll och sov som en stock tills mobilen väckte mig. Solen sken och nog kände jag tydligt att humöret glider upp med ljuset. Igår äntligen, fick jag ordning på magen, det har inte varit så avslappnat här i stugan, som jag är van vid. Så mycket tankar som tränger sig på när det molar långt ner i magen, en bit under naveln, till höger i ljumsken ligger min nya njure och självklart är jag jätterädd att det ska vara något med den.

Men sunda förnuftet berättar att när utsläppet av gas är större än någonsin i mitt liv, då är det tarmarna det handlar om, inte njuren. Jag tänkte först, här ska ska ätas ”propplösande” fibrer, men under gasandets gång var jag inte så säker på det. Kanske var det vitt formbröd, fiskbullar, vit sås och ris jag skulle ägna mitt ätande åt? Igår började det äntligen hända något, jag tog en sväng runt mitt och grannarnas hus, sen var det till att gasa hem på toa igen. 🙂

Så idag verkar det vara mer som vanligt igen och jag ”släpper” 🙂  … detta ämne.

Imorgon hämtar maken mig, att komma hem till en nymålad och tapetserad lägenhet kommer bli en kick. Jag har skallen full av möbleringstankar, gardiner och försöker boka fönsterputs, det verkar vara omöjligt, började redan förra veckan, men de hör inte av sig.

Jag ska snart städa undan lite i stugan, nu blir vi hemma några veckor, har ju hur mycket som helst att ställa iordning hemma.

Fridens

Uppblåst

Sitter här i min ensamhet och njuter av varat fast lite fram och tillbaka. Jag har ju mage, vilket jag nog delar med de flesta, mage som lider av IBS. Sedan i lördags har mina diagnoser trasslat till det för mig. Först en uppblåst ballongmage och gaser, sen en slags förstoppning som ingen blir glad av.

Får lättare ont … vill inte skriva smärta, mer molande till och från, inget jag tar värktablett mot. Längst ner i magen hålls molandet till, en bit ovanför blygdbenet. Tänker att nu köper jag klysma mot förstoppning, så det som ska ut kommer ut. Inte nog med det, igår kokade jag en soppa till middag med linser, broccoli, vitlök, morot, potatis, bönor, grönsaksbuljong och cocosmjölk, blev även lunch idag, Till det ett svart bröd med så mycket fibrer att jag smörar, lägger på ost och får äta mackan upp och ner, så osten håller ihop brödet, annars faller alla fibrer ner på golvet, nu jädrar ska magen få jobba.

Så långt var väl allt som det skulle, men imorse när jag vinglar upp för att kissa, så inser jag samtidigt som jag spolade, slängde en blick ner på nr 1 och ser att det var rött. Blod, jaha, antar att det är en cysta från mina gamla njurar som har gått sönder och nu blöder. Detta tillstånd har jag minst koll på, har bara haft en omgång med helvetesvärk och tur till akuten för redig smärtlindring.

Så nu vet jag inte om jag ska oroa mig för förstoppningen eller om det är en cystblödning jag har. Nej, har inte kissat rött någon mer gång idag.

På landet är det jag, regnet och det grå som huserar, maken satte upp en handdukstork i badrummet igår, i första hand för att få in värme i badrummet. Hoppas elkillen kan komma hit någon eftermiddag och fixa elkontakten till den, nu har vi en lång sladd dragen till hallen utanför toaletten.

Vår stjärna lyser i fönstret, adventsljusstakarna står i alla tre fönster på rad, det mysljus som jag saknar mest varje år de plockas ner.

Kylskåpet är fullt med mat, kaffe i termosen, kroppen får vara precis som den vill, somna en stund om den vill, gå en sväng, men idag struntade jag i det. Stickar och läser, tiden flyter och jag med den. På torsdag hämtar maken mig, då är allt klart i lägenheten. Det ska bli spännande att komma hem, hallen, två sovrum och köket är klart.

Fridens

 

Bytt säng mot soffsittning

Här är det riktigt spännande, minns inte vilka tapeter vi valde i augusti så varje gång målaren öppnar en ny rulle får jag hög puls. Har haft ågren för en tapet som vi inte verkar ha valt alls, som tur var. Nu har vardagsrummet fått en mycket diskret mönstrad tapet, varm beige liten dutt mot vit bakgrund den ser enfärgad ut. Sitter här, äntligen i soffan igen, har suttit i sängen onsdag och torsdag.

Tänk er en potatisfärgad målad vägg i vardagsrummet, det var den som var tidigare. Nu denna mjuka, ljusvarma beige, med vit bakgrund. Jag känner mig nästan bländad och lycklig över att det blir så ljust och fint. Sen balkongrummet, aha var det den tapeten vi valde, också ett mycket bra val.

Men du milde tid så här ser ut, lådor travade nästan till taket, alla möbler ihopdragna mot mitten av rummen. Maken han bär och släpar, skruvar ner belysning, tar bort sladdar, tavlor även sonen har varit hit två svängar och hjälpt till. Sen ska låda för låda rensas ut, alla vitrinskåp, bokhyllor ska torkas rena och böcker rensas ut. Här ska sorteras så det står härliga till, jag drömmer verkligen om att få detta rensat, dödsrensat så är det gjort.

Finns bara en sak som känns jobbig, allt i vardagsrum och balkongrummet måste bäras ut igen. Nya parketten ska in, men när vet vi inte.

Oväder idag och jag njuter, såg att det skulle bli snöregn, blåst och rusk i flera dagar. Tack säger jag som åker till landet ikväll och stannar kvar tills målningen är klar. Att sitta där i tystnaden, lyssna på blåsten och trummande regn är precis vad jag behöver. Att tre dagar sova några timmar för att gå upp vid 06.30 är inte min melodi, stapplar upp och in i duschen, i kläderna, 07.30 kommer målaren. Jag klarar inte av detta något vidare, min kropp har dragit ihop sig till en värkande knut och jag känner mig sjukare än på länge.

Jag har bokat fönstertvätt näst nästa vecka när allt är klart här hemma, det kommer göra susen. Jag har aldrig i hela mitt liv haft så skitiga rutor, sen att få upp rena fina gardiner till jul är väl också härligt. Nu drömmer jag mest om hur det ska bli när allt är klart, hur tavlor och annat ska placeras.

Men målarfärgslukt plus slipdamm från tapetskarvarna gör mig snorig, hes och hostig.

 

Nyfiket tassande bakom ryggen på målaren

Oooo nu gick jag ut i lägenheten av nyfikenhet, tapetsering på gång. Vi, eller mest jag har oroat mig för vad vi valde för tapeter då i augusti och ingen av oss var smart nog att fota de tapeter vi valde. Balkongrummets tapetval gjorde mig så glad, det blir fint. Jag stod där och gladde mig, sa några ord till målarens rygg, som inte hörde ett ord. Han har lurar på sig, lyssnar väl på radio eller musik, så jag smet in i sovrummet igen.

Det är jobbigt för mig med så tidiga mornar när nattugglan i mig släcker lampan vid 02-03 tiden. Upp och ”hoppa” kan ni glömma, bara upp och masa mig in i duschen 06.40, på med kläderna. Känner mig hjärnskadad och kroppen fattar inte ett dugg, sen 07.30 så där, dyker han upp, målaren. Sen kan jag gå och lägga mig ovanpå överkastet och somna vad det lider.

Jag stod en stund tidigare och studerade målarens arbete, han hör ju inget, ser inget, sliter bara med sitt jobb. Då blev jag förbannad, han är bara en av alla de människor som sliter hårt hela sitt yrkesliv. Hur sjutton tänker politiker, att målare ska jobba till de blir 75 år. Varför inte ärligt ta fram ättestupan igen, för det är ju vad det hela handlar om för människor som sliter hela sitt liv. De som kan jobba länge är ju alla som sitter ner vid ett skrivbord, där slits inte kroppen ut och värker av ont slit inte. Möjligen fördunklas tankarna lite med åren, klarar man sig bara från senilitet, så är det väl bara att jobba på. Suck!

Så nu har politikerna sett till att släppa in så många som aldrig dragit in något till stacken och större delen kommer heller aldrig göra det. Som tack får svensson bli livegen skatteslav in i det sista och slita illa till 75, sen ska helst döden bara slå till, är du lönsam lille vän? Allt för att föda politikernas nya favoriter, inte är det svenskarna inte.

Envis som en gris säger maken ibland om mig … jag håller på med ett par torgvantar i tunn ull, blir fan ta mig galen på spetsmönstret. Jag har stickat 7-8 cm och så repat upp  om och om igen. Fattar inte var, när, jag gör fel, nu går garnet inte att sticka med blir ju slitet av att stickas, repas så många gånger. Bytte garn och mönster, men vet inte om jag är nöjd ännu. Stora problem att ta hand om …

Rörigt minst sagt

När jag nyss nös blev det som en explosion av det höga ljudet, så högt att jag själv hajade till … sitter i vardagsrummet som nu är så kalt, gardiner, tavlor och annat är utburet. Ikväll kommer sonen och hjälper maken att lyfta ut en del tunga saker och med sig har han min T, minns ni att jag skickade efter kläder till honom häromveckan? De har kommit nu och jag inbillar mig att han borde haft en storlek större. Vimsiga farmor, tror jag köpte storleken större sist, men det var för stort.  Så han får testa kläderna och ta dem med sig, jag köper lite fler i julklapp.

Imorgon kommer målaren 07.30, för mig en eländig tid. Men jag får masa mig upp till 08.00 och göra mig iordning, första dagen kan jag väl hålla masken, så han tror att jag är som alla andra, vaken med tuppen.

Jag visste inte att jag tittar så ofta på väggklockan som nu inte finns kvar på väggen. Alla dessa vanor jag har utan att tänka på det.

Igår kom min nya motionscykel en sån som man sitter i med ryggstöd, men det går inte att packa upp den i denna röra. Så fort Klarna finns betalar jag med deras enkla service, men denna gång läste jag slarvigt på nätsidan jag handlade cykeln av och klickade i Klarna avbetalning, suck. Ringde och pratade med kundservice, så nu har jag betalt in hela summan direkt, som jag vill ha det. Det bästa som finns med snabb service i alla lägen.

Nu ska jag brygga en kopp kaffe och glo på Netflix en stund, tvättmaskinen börjar låta som om den är på slutet av programmet, bra så jag får i ännu en tvätt.

Fridens

Att bli gammal och bortglömd

Märkligt så glömsk jag känner mig, har tänkt flera gånger, ”det ska jag skriva om.” Inte sjutton kommer jag ihåg det inte.

Helgen på landet var vilsam, mest tystnad med avbrott för mat och kaffe. Maken skulle ha skruvat upp en handdukstork som också skulle värma badrummet. Men se det blev det inget av, han frågade personal på Bauhaus om rätt plugg för det han skulle göra, frågade för att verkligen få rätt sort, snopen blev han när han fått en sort som inte var tillräckligt kraftig.

Då tog han fram motorsågen och körde igång, tog hand om träd som föll ner tidigare i höstas, som nu med tiden blir ved. Jag njöt av solen och minusgraderna, gick en sväng, inspekterade ägorna … hahaha kunde inte låta bli, leka godsägare!

Jag stickar på, nu torgvantar i ett spetsmönster och läser så klart.

På vägen hem var vi in till mamma och sällskapade, hon blir glad när vi kommer. Såg/hörde ni Linnea Henriksson när hon sjöng i kyrkan igår på ”Så mycket bättre.” Världens sorgligaste låt om gamla mamman som fyllde år, inga av sönerna kom och grattade henne, Christer Sjögrens låt. Linnea sjöng den så otroligt vacker i kyrkans akustik och kören som fyllde upp, tills tårarna bara rann på mig. Att bli gammal och bortglömd … vad ska man säga? Som min mamma ibland säger om andra på boendet, ”hennes barn hälsar inte på.”

Men jag tänker att alla föräldrar är verkligen inget att hänga i julgran, en del föräldrar var ett helvette för sina barn. Vad vet man om varför ungar inte hälsar på? Självklart finns det bra föräldrar vars barn inte har tid, tar sig tid för sina gamla, oavsett hur bra föräldern varit. Herregud, en del har ju inte ens tid att begrava sina föräldrar, agendan ska nagelfaras efter passande datum. Hur jäkla sjukt har det inte blivit?

I fredags ringde målaren! Vi trodde inte det var sant, han kommer på onsdag och ska måla och tapetser tills det är klart. Så nu blir det ännu rörigare här hemma och när killen som ska lägga parketten kommer vet vi inte och inte är det någon idé att ställa tillbaka något, parketten går även in i balkongrummet. Strunt samma med röran, oroar mig för vilka tapeter vi valde då i augusti. Så korkat att jag inte tänkte på att fota tapeterna vi valde. Jag tror vardagsrumstapeten är ett avslaget färglöst val.

Nu ska jag sticka vidare och ta en påtår.

Slänger käft

Denna gång inga misstänkta fläckar, ingen cancer, återbesök om ett år.

Phuuuu, så skönt, åkte med trevlig taxichaufför från Irak hem, han skulle köpa tårta till frugan på vägen hem, hon fyllde år.

Vi pratade invandring och vi var lika förbannade över hur det har blivit och vi höll med om att alla så lätt dras över en kam och det känns jäkligt orättvist. Själv körde han taxi, frugan var undersköterska och båda sönerna var tandläkare. Han hade också hoppat in som tolk rätt ofta och det var inte klokt så sjukt galet många som kommer hit beter sig. Han skämdes över hur de beter sig, sen det här med att bränna andras bilar. Han var så förbannad över sånt, vad är det för grabbar? Och ”var är deras pappor” sa jag? Ja, det undrade han också, hans grabbar skulle minsann fått på skallen ordentligt, om de gjort något sånt. Mina ungar med konstaterade jag.

Nu har jag druckit en hemgjord kaffelatte till en av de godaste färdigköpta smörgåsar jag har ätit. Vanligt ljust bröd med avokadomos, persilja, majs, sallad och så något rött jag banne mig inte kan lista ut vad det är. Nästa gång jag är på sjukhuset, ska jag kolla upp den smörgåsen och den fräscha direktgjorda juicen med grönkål, äpple och annat. Gode Gnu så gött!

Kram på er!

Limmad läpp och kladdkaka

Igår slängde jag ihop en kladdkaka och grädde skulle vispas, storfrämmande på gång. Undrade om han gästen kom ihåg koden till porten, oroade mig för att han stod där nere utan att komma in. Så jag i klänning och tjusigt prickiga kompressionsstrumpor sk knästrumpor ilade in i hissen och tänkte ”måtte jag inte träffa någon, som jag ser ut.” Öppnar hissdörren och hoppar högt, hojtar till och damen som var min relativt nya granne stod där och såg för jäklig ut i ansiktet, snacka om blåslagen, sårig och dan. Hon trodde hon skrämde slag på mig, men ibland kan jag vara så där inne i mig själv att jag hoppar högt när jag öppnar hissdörren och någon står där, som om jag vore ensam i huset. Larvigt eller hur.

Grannen hade varit ute med sitt barnbarn som hon höll i famnen och så skulle hon snurra så där som vi gjorde förr med barn i famnen. Snubblar och håller så klart ungen, så inte den kom till skada och så föll hon rakt ner i gruset med ansiktet först.

Väl hemma fick de en akutläkare som kom hem och limmade det som behövdes och det var vi lika förvånade över att akutläkaren gjorde, kom hem till henne. Vi gjorde sällskap i hissen upp då mitt äldsta barnbarn inte stod utanför porten. Under tiden vi sen stod och pratade som grannar gör över allt mellan himmel och jord hör jag hur lätta steg springer i trapporna, upp, upp min kära unge så brått,  att han hoppar över hissen.

Han var så imponerad av kladdkakan, grädden vispade han själv och sen satt vi där och bytte tankar om allt som hänt sedan sist. Han blev kvar på middag, fiskbullar till hans lycka, vet inte vem av föräldrarna som avskyr fiskbullar, tror det är svärdottern. Sen spolades ett bad upp, han älskar att bada, de har ju inget badkar. Jag har köpt en sån där ”handske” av grovt vad det nu är som jag tvålar in honom med och sen tvättar jag håret på honom.

Jag känner mig så tacksam över hans besök, att han vill vara med oss, det där stora JAAA som han säger, när vi frågar om han vill hänga med på landet eller sova över här hemma. Sån otrolig glädje han skänker mig, jag frågade vad han ville ha i julklapp, kläder, sa han. Då letade vi upp barnkläder på nätet, visst är det lika bra att han får visa vad han vill ha på en gång, så det blir rätt. Så nu är hans klappar klara, lite böcker ska jag också beställa.

Minns inte om jag berättade att mamma fick en kartong med ostar, kex, vin, druvor, päron och choklad av dottern i födelsedagspresent. Tänk på söndagskvällen då satt det fem damer på boendet och festade. Det var succé sa mamma, de skulle inte bjuda varandra på tårta hädanefter vid kalas utan ost och vin, det kändes så härligt, såg dem framför mig.

Imorgon ska jag till hudmottagningen och kollas så ingen ny cancer har fått fäste. På ett vis oroas jag inte, det är så ofattbart, som om det inte var mig det handlade om. Men långt inne gnager något, hoppas så att inget nytt dykt upp.

Fridens

 

 

 

 

Måndag

Testar det nya och larvar mig med lite färg, vips varde det rosa och med ett tryck som skulle återställa, var allt borta. Måndagar har förr varit väckning, dusch, kaffe och halv macka, sen iväg till omtyckta jobbet. Sen sjukpensionen har min dag varit till för att hämta mig efter helgens umgänge. I nutid vakna själv med backup av väckarklockan ifall sömnen är för lång.

Vakna i dur och ofta senare känna moll, någon slags måndagsdepression, va sjutton ska det vara bra för? Undrar hur många ”modeller” av måndagar jag ska få uppleva under mitt liv? Nu skiner solen och jag ska sätta fart tungsinnet, vik hädan!

 

Onda ögat av mormor

Maken lagade middag igår, planka med entrecote, bea och duschesspotatismos. Men färgen på fotot är ju inte i närheten av hur det såg ut. Det var himmelskt gott!

Till mammas boende kom vi igår släpandes på kassar med kaffetermosar, saft till ungarna och allt som hör till ett 85-års kalas. Tiramisutårta till oss, en till personalen och ännu en till mammas mys med sina boendekamrater till idag. Dottern kom med en kartong full av ostar, vindruvor, päron, rödvin, choklad och massor av ostkex. Tanken är att de idag ska äta ost och sippa vin före kaffe och chokladmoussetårtan vid 2-tiden. Jag hoppas de får en trevlig stund med andra smaker på ost än den boendet bjuder, gorgonzola och vällagrad brie är väl aldrig fel.

Mamma satt så nöjd, fin i håret efter besök av frissan, hon njuter av att se oss alla prata och skratta. Det var stor skillnad i år med barnbarnen, förra året var det ett jäkla liv på dem, de skrek, trotsade, lekte och rymde ut i korridorerna, inte en lugn stund. Men igår var de lagom nivå på allt, de blir äldre och lugnare, dottern hade packat ner ritpapper på rulle och färgade pennor, först ritade ungarna, sen satt föräldrarna där och ritade.  🙂

Min morbror med fru kom och det var jag så glad över, vi har inte setts på ett tag, sommarn var ju läskigt varm och många besök och uppgjorda planer grusades. Morbror med syrgas, så tärd av att röra sig, det gör ont i mig, han har varit en sån otrolig kraftkarl, jobbat som få, ställt upp för andra, mer än ni kan föreställa er. Det finns en snällhetsgen i min släkt på mammas sida, morfar var också sån, ”snäll, så han nästan var dum.”

Jag bodde mitt första år hemma hos mormor och morfar, då bodde ännu morbror kvar hemma, så vi har lite mer känsla för varandra, lite bror och syster kan jag tänka mig. Han har bytt blöja på mig, lekt med mig och lärde mig nyttiga saker som att sätta upp hårda smörgåsen med smörsidan som klister upp under köksbordet. Eller varför inte skjuta gröna ärtor med gaffeln ut i köket? Mormor gav oss onda ögat, men jag tror hon smålog när vi inte såg, var väl morbror som fick städa efter oss.

Sonen sa igår att det var dags för middag hemma hos oss eller hos dem med hela familjen och lekar ville han ha, precis som vi hade på vår bröllopsdagsfest. Det här att tävla vuxna mot ungarna är så roligt, kissade nästan på mig av skratt. Det gjorde faktist en vän till mig, kissade på sig, vid värsta tänkbara tillfälle, sittandes på sin mans axlar för att palla äpplen. Hon svajade och skrattade så hon kissade på sig, vilken tur i oturen att det var hennes man. 🙂

Idag har det varit en lång startsträcka för mig, ont här och där och under tiden jag har tyckt synd om mig själv, har maken gått igång som en galning. Målat väggen rakt fram i klädkammaren, planterar nu om blommor, de nya vi köpte har ju bara skit som sk jord. Jo, tvättmaskinen har han satt på och sen ska han måla väggen en gång till. Tack Gode Gnu att jag har ett sånt under till make och tro inte jag har sagt ett ord om det som händer, han är självgående, fostrad av mig hahaha!

Fridens

Åsnan i mig

Igår skrev jag detta, men som ofta fick jag inte in inlägget. Flyttade, räddade det med mig till Fb och idag lyckades det fint att flytta tillbaka det hela.

Gårdagen bjöd väckning i ottan och biltur till njurläkaren på inbokat besök. Ny läkare, ren glädje att träffa henne. Alla prover var utmärkta, så besöket gick snabbt. När hon öppnade dörren sin och hämtade mig, satt jag och skrattade högt med ett äldre par, där mannen var njursjuk. Härligt att höra så glada röster sa hon, läkaren. Jag vet att det brukar vara rätt tyst i väntrummet, men har man tur träffar man någon pratsjuk, glad själ. När jag sa till läkaren att jag mådde bra, vilket jag gör nu på ett nytt vis, med min nya medicin, som jag trimmade in under semestern. Du ser väldigt pigg ut sa hon, det lyser om dig.

Ja, men likväl gick luften ur mig efter frukost väl hemma igen och då sov jag som en stock tills Stig en mycket gammal vän, snart 90 ringde och väckte mig. Men före hemkomsten åkte jag taxi med en spännande kille från Kirgizistan och ja, jag var tvungen att titta hur det stavades. Ett bergigt land i inre Centraleuropa, gränsande till Kina. Hans utseende såg speciellt ut så jag var tvungen att kolla in fakta från hans land. Tror jag mötte min första mongol, häftigt, för något vandrande turkfolk tror jag inte han härstammade ifrån. Asså, de där turkarna, finns de boende över hela världen, jag bara undrar?

Det tog inte många minuter förrän han berättade om sitt liv, frånskild med en elvaårig dotter boende hos mamman med ny man. Mamman led av schizofreni och det var ingen höjdare varken för honom eller dottern. Han pratade om sin dotter och sorgen, oron lyste så starkt igenom. Tänk så många människoöden det finns, bara runt den lilla cirkel du och jag bor i.

Ibland står jag i mitt sovrumsfönster och tittar på alla fönster i husen mitt emot. Funderar vad som gömmer sig där bakom rutorna, hur de lever, pratar. Hur det faktiskt finns ett liv med en hel historia bakom varje fönster. Precis som varje taxibil bär en förare med ett öde och dessutom kunders öden. Det finns så mycket berättelser här i världen och jag älskar att lyssna, delta i den där riktiga kommunikationen som finns runt varje hörn om man har ork, tid och viljan att delta.

Sen när jag klev in hemma låg posten på golvet och se där, min första kontakt med mitt kommande pensionerade liv. Alecta talade om att jag har ålderspension hos dem, men så spännande. Gå in på ”Mina sidor” och se pensionen från dem hahaha!
Du har fan i mig skyldighet att hålla dig frisk livet igenom om du ska få något från oss din åsna! Hela 122 kr resten av livet varje månad + 60 kr i fem år. Ta er i dalen, eller det är nog jag som ska ta mig i dalen. Vilken tur att min man finns, verkligen inte bara ekonomiskt, men det underlättar.

Men i sanningens namn det var inget oväntat, vad som var oväntat var min inre reaktion på ordet ålderspension. Nämen e ja där nu, konstigt, nyss var jag mitt i smeten, jaha, nu har större delen av ett liv, mitt liv gått. Både ofattbart och märkligt, den starka reaktionen var jag inte beredd på.

Senare satt jag och tittade på en lista med alla namn och adresser till min gamla klass, har kvar den efter två klassträffar som jag ordnade. Gav listan vidare efter sista träffen till några av de andra tjejerna, som får ta över och bjuda in till nästa träff, men det blir nog inget av med det. Så få som orkar ta tag i saker nu för tiden, ”ta tag i” det får oftast någon annan göra.
Undrar hur många som lever av mina klasskompisar, vet att två saknas och den ena var nog en av de jag var mest nyfiken på. Skulle velat träffa henne, helt privat, bara pratat om livet, tankarna, hur allt blev och inte blev. Men yrvädret drog ifrån oss av egen fri vilja och det sörjer jag.
Men nu måste det bli något mer av dagen, ska sätta en bröddeg och dona lite.

Fridens

Om att tappa färgen

Jag känner mest frustration över hur fruktansvärt fel det mesta har blivit i vårt land. Alla byråkraterna som tillsammans med politikerna sitter och bestämmer över våra huvuden, sånt vi aldrig har tillfrågats om. När och varför tappade de all rim och reson. När fixade de alla dåliga lagar med hål i, aldrig verkar lagar vara det som jag trodde. Usla beslut om det mesta, ogenomtänkt, slött, uddlöst, ingen riktning, ingen framförhållning och framförallt inga beslut som står upp för varken människor eller djurs bästa.

Det lobbas något kopiöst i politikers korridorer, men inte lobbas det för vårt eller djuren bästa, bara mammon som ska fram, ha sitt. Jag är så totalt besviken på systemet, jag känner mig som ett tomt skal av sorg för det land vi en gång var. Allt jag växte upp i i tron att vi som folk och land var, stod för, var bara en chimär, samma dimridå som jag så ofta tänkte, att ryssarna levde i med en toppstyrd mediavärld, styrd från makten vad folket skulle få veta om sitt land och omvärlden. Nu sitter vi här och jag känner så stor oro och rädsla för mina barn och barnbarns framtid. Skeppet sjunker och med det alla möjligheters land och vår tillit till politiker vänds mot ilska. De valda och betalda är så inkompetenta att de inte ens kan hålla färgen längre.

Jaha, så tänkte jag och skrev på Fb, de flesta förstår hur jag tänker och känner igen sig i mina tankar, men precis som i samhället för övrigt har jag 2 vänner som lever i det blå och pratar om ”tacksamhet över vårt vackra land”. Är det de goda som talar, tillrättavisande, när de skumögt tittar ut över vårt land. Makalöst konstigt att ha vänner som inget ser, förstår, känner. Som utgår ifrån att jag inte tycker att vårt land är vackert eller är tacksam nog att få dela landet med dem, de lycksaliga som bara är nöjda med allt, så gudomligt befriande att leva så.

Själv är jag både krass och realist, men det här hur vi väljer att se på samhället är ju som baken delat.