Känns passande idag att sitta i stugan och lyssna på regnets trummande på taket. I fredags var jag på äventyr, så stugans vilsamma varande passar mig så bra idag.

Igår var jag på min första lansering av en bok, Margareta från Beskrivarblogg kom ut med sin bok om spelmissbruk. Halva dagen pysslade jag om mig själv, till och med sminkade mig, vilket kändes ovant. Packade till ”landetväskan” samtidigt, för maken skulle hämta mig i stan, när det var klart.

Tog en taxi in till Östermalmsgatan och slog koden till porten, den pampiga modellen av port från förr, med redig entré, jag tog till höger som det stod på en skylt, var bara att följa sorlet in i minglet. Kände så tydligt att jag har lagt av mig all vana att mingla med andra okända. Stod där, satt där med min tunga Klas Ohlssonkasse med målarmaterial till Bergalott som ännu inte dykt upp. Sökte upp rummet där Margareta febrilt skrev sin autograf och hälsning till alla som köpt boken. I dörren möttes vi för första gången och sjuttsingen kände hon inte igen mig, vi har ju aldrig sett IRL tidigare. Jag har ju ingen bild på mig själv här inne, så det var märkligt.  Margareta har ju bild på sig själv på bloggen, så jag kände igen henne och för den delen var hon med på TV4 Före fem kvällen innan, intervjuad på grund av boken.

Margareta hade fullt upp med alla sina gäster och jag hamnade ett tag i vad jag tänkte som släktrummet, där satt hennes två trevliga systrar och annan släkt rann in och ut ur rummet. Sen var det samling i ett större rum och olika personen talade om spelmissbruk och Margareta sa väl valda ord.

Jag undrade så vart min vän Bergalott tagit vägen, jag tittade på alla kvinnor, de i min ålder, en kvinna med käpp fick mig att tänka, nu har hon kommit. Men nix, det var en annan med smärtor av kanske artros. Så det blev lite ensamt och jag lyssnade rätt mycket på de som stod och minglade framför mig. Prat om manus, förlag och lite namndroppande, själv har jag aldrig varit i närheten av bokbranschen, så det var lite spännande att tjuvlyssna.

Sen klev det sprakande solskenet in och min stora Klas Ohlssonkasse avslöjade mig. Här var Bergalott äntligen, precis som du sa Angeli, Bergalott och jag är lika i sättet. Mun gick oavbrutet på oss och skrattet låg aldrig långt borta, det var ett härligt möte.Vi pratade och pratade, en kort stund fick vi låna Margareta, men hon hade så fullt upp och jag såg hur hennes hjärna gick på högtryck, för att hinna med allt och alla. Hon klarade sig så fint, fast pressen var stort på henne. ❤

Sen satt jag och Bergalott på en soffa vid brandstationen, vi klev över lite kraftiga kedjor som väl skulle föreställa staket. Där satt vi och pratade i 170 för tiden var knapp, maken kom och vi körde ner Bergalott mot stationen och hennes tåg hem.

Det här att träffa vänner härifrån bloggen är verkligen en gåva, tänk att aldrig ha setts och när man väl ses, så känns det som om man känner varandra och det gör vi ju faktiskt, vi som skriver, bjuder på våra liv och tankar. Jag har mött flera bloggvänner IRL genom åren och alla har varit som jag hade tänkt mig, goa och härliga vänner.

Nu vill jag tacka dig Margareta för att jag fick möjlighet att delta, det var både spännande och trevligt.

 

 

 

Känns som evig sommar och jag tänkte mig ut en sväng, planerade allt noga. Tog fram en lagom väska som stickning, korsord, Loka, mobil, nycklar och plånboken fick plats i. Sen var det bara att gå och lägga sig i soffan, blodtrycket är plötsligt för lågt och jag tappar orken, men tänker vänta och se hur det blir.

Satte på ett inspelat favoritprogram, om en veterinär i USA som heter doktor Pol och njöt av att följa honom och de andra i sitt arbete. Sen reste jag mig långsamt och fick med mig ett normalt tryck upp, då bar det av. Fram med rullatorn, väskan hängde redan på plats. Mitt första stopp var frissan, fick se bilder på ena frissans nyfödda bebis, en otroligt söt flicka, inte ofta nyfödda är så där näpna.

Blev tvättad i håret och klippt av en av de andra tjejerna, så skönt att trivas med håret igen, det var inte så länge sedan, jag slank in hos en frisör på vägen hem, om ni minns. Men han klippte bort den frisyr jag hade och fick mig att känna mig som om jag har en mössa på huvudet.

Konstaterade att jag nu ser ut som en typisk kulturtant i frisyren, bara de rätta kläderna som fattas. Kortklippt page och kort lite sned lugg, just nu så rakfönad, men efter nästa tvätt, så får det allt locka sig lite som det vill, då blir det som jag vill ha det.

Sen gick jag till Ica, köpte en kaffe och en ostsmörgås, tog med mig ”lunchen,” klockan var snart sexton och satte mig på en soffa som alla i området måste förbi för att komma upp i området, jag hade full koll och det var det jag ville, se folk på väg fram och tillbaka. Tjuriga småbarn springandes åt fel håll med mammor rännande efter, äldre cyklande skolbarn, nysvenskar med eller utan sjal, män i alla åldrar, pratandes, skrattandes och jag träffar så klart  en vän med sin sambo. Vi ska ses en eftermiddag framöver, ser jag fram emot.

Men en sak fick min uppmärksamhet, någon hade tappat vad som såg ut som ett klädesplagg på marken. Så många i alla åldrar som bara gick förbi, inbillade mig ett bra tag att en äldre dam nog skulle stanna till och ta upp, hänga det på ett staket, om det nu kom någon. Hon dök upp och jag satt som om jag hade satsat på en kutande kuse, men inte sjutton böjde hon sig ner och tog upp. Jag reste mig och hämtade plagget, som visade sig vara en filt till en barnvagn. Dagens goda insats!

Sen tog jag mig till soffan vid min port, skuggigt och skönt med grannar in och ut, prat här prat där. Familjen med två små kom hem och den äldsta ungen stack iväg efter en hund, föräldrarna gick in med bebisen och jag ropade på flickan, ”kom och sitt på soffan med mig” jag tänkte att det var bäst så, vägen ligger lite för nära, säkrast locka henne till mig. Hon satte av i galopp, skrattade och var så glad, snubblade på sina fötter och föll pladask, så som små barn gör. Upp och hoppa, kila dit och lyfta tösen, vi konstaterade att det gjorde ont på skrapsåret på knät. Vore nog bättre om jag inte hade ropat på henne. Mena väl och allt blir fel. 🙂

Fridens

Idag en strålande sommardag, inte minns jag hur vädret var då, för tio år sedan, inte regnade det, det minns jag. Minns att vi fick åka dit och lämna mig kvar, dagen innan för provtagning och tvättning med Hibiscrub, håret blev som swinto och samma tvätt upprepades morgonen efter, före operationen. Ingen frukost, men maken var åter och satt tålmodigt vid min sida. Inte blev jag opererad först, utan fick vänta så där länge att nerverna till slut låg utanpå. Vid lunchtid kom professorn själv och sa att de skulle äta lite, sen var det min tur.

Att ligga och vänta med den kopiösa spänningen i kroppen och i knoppen for oändligt många tankar. Hur mår min kompis som de opererade ut njuren på, herregud det går väl bra? Och jag då, kommer just jag vara en av de, som bara dör knall fall av operationen, som man kan göra av vilken operation som helst, eller kommer njuren inte fungera? Och måtte de sätta in den där läskiga slangen in till urinblåsan när jag sover, så urinet hamnar i en påse på sidan om. Asså, den där slangen var jag mest rädd för. Naturligtvis var det den slangen de glömde sätta in, det fick nattsyrran göra när jag var uppe på avdelningen igen. Så typiskt!

När jag drogs ner till förrummet för operation och preparerades med mediciner, minns jag att jag kände mig som om jag var utanför mig själv. Jag var där, men så avstängd, helt ensam i detta stora rum, där väntade jag på att få livet tillbaka, helt ovetande om hur ofattbart slut min kropp skulle känna sig, när den vaknade igen. Tvärt emot vad de flesta andra som fått en ny njure skrivit att de mådde. De svevade, energifyllda, lyckliga och friska. Jag ”hatade” dem alla, de där hurtfriska som knatade runt hela sjukhuset, cyklade på motionscyklarna som stod som ett jäkla kompani utanför mitt rum. Nä, far och bada!

Min kropp orkade inte det som förväntades av eviga promenader i korridoren, en gestaposjukgymnast, ryser när jag tänker på henne. Hon släpade mig ut i trapphuset, här skulle det minsann komma igång. Min kropp som bara ville svimma, jag gick hängande i ledstången envis som jag är, men satt till slut i trappan och visste inte hur jag skulle komma varken upp eller ner.

Vi alla människor har olika sätt att hantera oss själva och våra kroppar. Jag är absolut den kunnigaste specialisten på min egen kropps behov av hur att långsamt läka ihop. Om det inte vore för mitt inre driv att ständigt driva på min kropp och göra lite mer än den orkar, så skulle jag inte finnas idag.

Men sånt förstod inte sjukgymnasten, hon förstod inte att jag skulle varit en av de första att visa mig duktig och knatat varv på varv i deras jäkla korridorer om jag bara hade kunnat. Jo, jag gick, hasade runt med rullator, men de räckte aldrig. Hon lämnade nog en rapport till resten av personalen, att jag skulle puttas igång.

Så varje byte av personal förhörde sig flera gånger om dagen ifall jag hade gått runt, för det var ju så bra för cirkulationen? De stressade livet ur mig, jag med mitt eget driv, som gick varje dag runt, runt. Ok, jag åt inte lunch i matsalen, jag hämtade min mat, ställde tallriken på rullatorn och tog det till mitt rum.

Vafför e de på detta viset, gnölade personalen? Hur och varför ska jag behöva ursäkta det som fick just mig, att fungera lite bättre? Jag åt nästan ingenting på alla de dagar jag var där, jag äter aldrig när jag är sjuk. Men om jag fick in maten till mig i min ensamhet, så kunde jag pilla i mig lite under flera timmar.

Men det var ju fel, jag skulle sitta i matsalen, men jag struntade fullkomligt faAn i det, men mådde inte bra av att känna deras ovilja, mot att jag inte gjorde som alla andra. Ett stolpskott hade avdelningen till läkare, en sån där karriärist. När han svepte in med sitt hov, stod de andra i mitt tycke riktiga goa läkarna framför sängen, tysta och lyssnade till diktatorn. Själv satte han sig på min rullator, som stod vid väggen bredvid huvudgärdet på min säng. Så honom såg jag inte, då min säng var uppdragen, så jag satt upp.

Klart han drog upp om mitt ätande, jag försökte förklara att jag psykiskt brukar hamna i den sitsen att jag inte åt när jag mådde dåligt. Då svarade han översittaraktigt att sånt kunde de minsann inte bota eller göra något åt. Det fick jag sköta själv, så obehaglig skitstövel, hoppas han blev/var kirurg så folk slipper möta fanstyget tänkte jag. Så tyckte jag så synd om de andra läkarna som var så mysiga, de stod och skruvade lite på sig och såg generade ut över hur han betedde sig, pratade. Allt han skulle haft var en fet spark i baken, en sån där ”påläggskalv” sa en de äldre riktiga läkarna till mig, en som jobbat i massor av år med njurar.

Som av en händelse visar Fråga doktorn på tv prins Daniel som opererades som sista patiens före sommaruppehållet och jag som första efter uppehållet.

Tänk att det programmet visas just på min njures 10-års dag. Jag kände igen läkaren som intervjuades, träffade ju olika läkare vid varje veckas besök i tre månader efter operationen.

Men hallå!

Nu är det tio, fatta det, tio år sedan och jag lever.

Jag lever!

Njuren funkar, alla värden är toppenbra.

Här ska firas med tårta och bubbel …

Nää, glöm det, jag har min ”fastedag” idag. Jag har slarvat så i helgen, Sonens ungar har sovit över och då blir det bullar, muffins och annat som inte ingår i min diet.