Kropp utan knopp 🌿🍋🍋🌿

Är man dum i knoppen får kroppen lida! Så sant att det inte är klokt.

Ni vet alla piller jag måste ta morgon och kväll, var tredje vecka sätter jag mig och fyller medicindosorna. Sedan många år ingår en tablett mot magkatarr, som apoteken nu sköter sina inköp växlar utseendet hela tiden på samma piller. De är ovala, runda, stora, små, dragerade, odragerade, oranga, vita osv.

Så sist jag fyllde mina dosor var den stor, rund och utan ytan som gör att den slinker ner lätt. Förbannade skitpiller som gärna fastnar bak i gommen. Som om inte det räcker var den så usel att jag seiöst funderade på att gå ner på apoteket och kräva en sort som fungerar, för magkatarr har jag haft från och till hela tiden.

Igår när jag började leta efter en extra magkatarrstablett, tänker ta en till för de är ju så jäkla dåliga. Det är då jag inser att jag har ätit allergitabletter, inte en mot magkatarr. Som om inte det var nog, tog jag ännu en allergitablett varje kväll en lite blå jäkel. Så kan det gå när tabletterna ändrar utseende hela tiden och jag vimsade till det med namnet på tabletten.

Tack, precis vad min sketna kropp behövde. Magkatarr i flera veckor, spenderar mycket tid på toa i ett tillstånd ni inte vill veta mer om, räcker väl att säga att jag fick ont i skinkorna av sittandet och att färgen på det där vi inte pratar om har signalerat fel på levern och fan och hans moster.

Mina tankar har snurrat och slutsatsen blev att korven den italienska jag älskar, inte är bra för människor att äta. Skönt att korven var oskyldig.

Så där kan det gå när man är som mig virrigare än vanligt, överdoserad på allergimedicin i två veckor.

Igår kväll hände något mycket märkligt. Vi hade täckt nya soffan med filtar, så nu kan jag inte njuta av synen av soffan, bara känna dess bolster som kröppen min ligger i, njutbart, vi valde extra fyllning. Jag har packat upp stickningen från landet och stickat några varv. Den lösa stickan satt som den skulle inkörd i nystandet. Sen glor vi på en TV-serie och tiden går, tar upp stickningen och stickan är borta. Om ni visste så jag letade, nya ryamattan, soffan, filtarna, kuddarna, bordet, under duken, lyfte på Allt. Borta . . . det är då jag ger upp, reser mig, letar efter de där magtabletterna i medicinlådan och slänger en blick ner i min IKEA-kasse. Där sitter stickan i ett gul nystan?!!

Livet är en utmaning och nu för tiden finns det mesta jag vill ha på golvet, eller kastas mot tvättmaskinen, för att landa på golvet eller långsamt hamna där. Allt faller runt mig, det droppar, skvätter och rinner, ny överdel betyder alltid fläckar eller så landar det smuliga, knapriga på hyllan eller mellan brösten. Minns min mammas letande mellan brösten. Nu vet jag vad hon höll på med. Så för er små lagombröstade, med åren kilona, blir det mer hylla att leta på, bara så ni vet.

En glad sak, började hålla igen förra måndagen minus 1,8 på vågen, vore väl sjutton om inte något hände första veckan. Dessutom kommer min städtjej idag hipp hurraaa!

GoVänner ha det bäst ni kan, denna måndag går inte i repris! 🌿🌸🌿🌺🌿

Här en bild på nya soffan och ryamattan.

Innan jag glömmer … ✍🏻

ord som börjar lite smygande för att sen ta över och färga det mesta, tänker på order ”värdegrund” ett från början rätt fint ord, som med åren fullständigt ha trasats sönder, då inte ens de som startade ordet och deras evigt trummande med det, längre verkar förstå vad det står för. Sånt jäkla tjat, som alltid med modeord blir jag mer allergisk mot dem än mot björkpollen. Inte är det fint längre, värdegrund är lika med avloppsgrund eller något sånt stinkande. Tro sjutton det goda i ordet sjönk till botten, när politiker/byråkrater/löst folk tryckte ner mer och mer påhittad innebörd i ordet.

Nu ska vi genast kasta oss in i nästa modeord som klättrar snabbare än snabbt … narrativ, att höra det, läsa det i nästan varje mening, så tröttsamt. Jag känner mig som ett UFO, kvarlämnat från 50-60-talets normala, naiva, lugna uppväxande där S ännu hade en uppgift att fylla i vårt lands utveckling och gjorde så.. Inte såg vi på hela världens politiker/rika som ett enda stort konspirationsfölje med högsta mål att ta allas rättighet, frihet, ägande, åsiktsfrihet osv ifrån oss, göra oss till slavar med tvingande vaccineringar och vaccinpass. Det glunkas om vaccinsprutor med chips som sprutas in, ändrar vårt DNA. Vojne, jag orkar inte med allt.

Klart hela vårt samhälle är totalt upp och ner, men jag ser det mer som en självklarhet efter alla år med i stort sätt samma politruker som har sett till att placera folk med partibok i näven på samtliga platser i samhället där det skulle sitta utbildat folk. Det finns ingen framtid i den konstruktionen, lågt i tak bevakar de politiskt ditsatta sina tjänster. Så ingen vågar säga sin mening, om de ens har någon, tänker att vi alla lite som ryssen är indoktrinerade av S i vårt sätt att tänka oavsett vilken partihöringhet vi har. Gemensam uppväxt och samhällets ton, färgar oss vare sig vi vill eller ens är medvetna om det.

Eftersom jag är medveten om min förträfflighet tänker jag inte här och nu lösa alla samhällets problem, fast jag är högst medveten om min kapacitet till storverk. 🤣 Släng in ett gäng orädda idéfyllda tanter och lite gubbar med fart i, så kunde vi skotta och raka ut den sk politiska eliten, elit … morsning korsning. Döskallar utan ryggrad.

Men nu rakt ner i min tillvaro på landet, här har jag gjort en del nytta, har tvättat alla våra innekrukväxter. Nu har blommorna fått ny färg och bladen sin gröna färg, konstgjorda blommor är det enda som fungerar här. De vanliga blommorna är ju i behov av en skvätt vatten då och då, det blir inget av med det när vi är i stan. Annars händer det inte så mycket, jag trasslar till det ibland, idag kokade jag gröt till lunch och skalade ett kokt ägg till ett hårt bröd. Insåg att vi hade Skagenröra i kylskåpet, så jag hoppade över smöret och la röran där med skivat ägg ovanpå. När jag sen tog första tuggan insåg jag att jag hade klämt ut kaviar uppepå ägget. Ibland slutar jag inte förvånas över hur mycket jag kan få till utan att ha en aning om det hela.

Anders har preparerat jorden där vi ska plantera årets skörd av potatis, sen lekte han såningsman, kastade gräsfrön och gödsel runt sig, så nu förväntar vi oss mer gräs framöver. Själv är jag ännu mest konstigt trött och lägger mig tidigare än normalt, det brukar alltid betyda att jag är sjuk på något vis, om jag lägger mig före Anders. Gubben som skulle komma och gräva upp på tomten, han kom inte och har inte hört av sig. Jag sa redan innan detta hände att han inte kommer, ibland känner jag sånt på mig. Det där ni vet med magens hjälp eller vad den nu sitter, intuitionen? Så vi blev både besvikna, arga och lite till, vanligt hyfs lämnar man väl ett mail? Eller är det för mycket begärt?

Nej, han svarar inte, har helt stängt av sin mobil. Men vi har hittat en ny som bor i området som vi ska höra oss för med, om han kan fixa vår trädgård.

Nu ska jag sticka lite, ha det bäst ni alla Goa! 🥰 Bilden är från vårt kök med nya tapeten, liten kökssoffa och litet klaffbord. Stora matbordet har vi i rummet bredvid.

Stickglad hemmamalare 😀

Här borde jag inte sitta, men sitter kvar. Har precis bakat muffins med hasselnötsröra i mitten, imorgon ska jag dutta på glasyr och lite strössel. Tårtan är beställd, 16 bitars citronfromage, så det räcker till fikat även hos mamma på tisdag. Blir rörigt när allt ska trassla till sig runt samma datum. Imorgon blir det födelsedagskalas för mig, ungarna med mina älskade skunkar 🥰 kommer. Tänkte mig tårtan, muffins och hembakta bullar, men det sista orkar jag inte, så Anders får handla på Ica. Ni vet de där små som ser ut som kuddar, vanilj och kanelsmak finns och jag vill ha båda sorter. Barnbarnen gillar de bullarna och kan stoppa i sig rätt många.

Jag har malt mitt första egna mjöl på kvarnen, det var lätt och smidigt. Bakade brödet med enbart det nymalda Ölandsvetet, några skurna aprikoser la jag ner i degen. Spännande att se degens kraftigare jäsning jämfört med köpt mjöl. Jo, ca 25 gram jäst tog jag i, nästa gång kör jag surdeg eller mer av Kronans jäst allt är ju nytt, måste lära mig just det tekniska med att mala och baka sitt eget mjöl. Degen måste prata med mig, mina händer måste lära sig hur den här degen ser ut och vad den behöver.

Sen hände ännu en efterlängtad sak. Jag stickar nästan all vaken tid, sittande eller halvliggande i soffan. 😂 Såg för många år sedan att det fanns ett häfte som Ica förlaget gett ut med mönster på vantar med landskapsblommor stickande kvinnor skickade in. Jag har verkligen försökt få tag i den många gånger, men inte förrän nu hittade den till mig via ett bokantikvariat. Lyckan var löjligt stor, redan nu har jag börjat på ett par. Valde ut flera glada färger till mönstret, starkare än vanligt, det är lyckan. 🥰

På måndag kommer vår städerska, ska bli så skön vi har missat städning pga hennes sjuka barn och röd dag på vår städdag. Visst erbjuds vi ersättare, men vi hoppar över det, städar själva. På tisdag sticker Anders och Frasse till landet och möter upp grävmaskinskillen som ska färdigställa sista delen av vår tomt. Jag stannar hemma då ett företag ska leverera mattor som Anders är glad han slipper försöka få in i bilen. Sen har vi en mindre vit kökssoffa som ska hämtas i butiken när den dyker upp där, inte har jag lust att betala närmare fyrahundra för att få en så liten grej hemkörd. Så den ska hämtas någon gång denna vecka. Allt samma vecka så klart. Så vem vet när jag kommer ut på landet denna tur?

Nu ska jag fortsätta sortera tidningar, kostar på mig tre stycken och byter sen tidningar med en släkting och så ger jag många till mammas boende. De älskar att få tidningar, servetter med mängder av motiv och tårta eller smörgåstårta. Hoppas verkligen andra anhöriga hjälper till med det lilla man kan, för att alla ska få lite extra trevligt.

Stor Kram till alla som vill ha en 🌼✍🏻🌼

Tittut sa älgen

Jag längtar efter mamma . . . 🤭

sa hon direkt, när en anställd räckt över telefonen. Jag vet ju hur det senila ter sig, men det är min, min mamma och jag blev lik förbenat känslomässigt ställd. Jag vill inte vara med på den här resan, trodde aldrig jag någonsin skulle sitta på detta tåg. Det känns känslomässigt futtigt att prata om hur jag själv mår, men jag orkar så lite i nutid. Känns som om det är min skyldighet att vända ut och in på mitt eget skinn, bara jag hälsar på ofta nog. Sen att hon inte minns att jag kommer eller går, var där idag eller i förrgår? Är mina tankar, känslor bara svepsjäl att smita ifrån fler besök?

I naturens tystnad, sittande på trappan till huset, i sällskap av sus i träd och kvitter betraktar jag en fjäril som fladdrar än hit än dit. Så otroligt vacker och fulländad i sitt utmätta liv, Sorgmantelfjärilen. Solen värmer mina bara ben och armar, ansiktet vänt mot ljuset och jag känner mig en kort sekund för ett med altet.

I dag först börjar jag få tillbaka lite ork, kom hit i måndags, snart hem igen och ta hand om annat. Blir till att titta in till mamma, köper med mig tårtbitar till kaffet.

Nu har jag så mycket jag har lovat vad det gäller besök eller bli besökt, jag får ångest när hövve vill så mycket och sen kroppfan drar åt fel håll. Men jag tänkte köra taktik, ringa och boka och bara köra som jag brukar. Sen får jag väl hämta upp mig själv någonstans på vägen. 🥵

Väl hemma ska jag använda min nya mjölkvarn och sätta igång att baka med egenmalt korn. Det ska bli så spännande. Jag har startat en surdeg som jag hoppas få fart på, men det återstår att se.

Snart fyller jag 68 år, det är helt ofattbart när jag tänker på alla dessa år, de bara flög förbi och jag tänker på alla släktingar och vänner som har gått före mig. Min syster känns overklig, fast vi växte upp tillsammans, reste med våra föräldrar och tältade på semestrarna, delade rum, uppväxt, kläder, vänner, ungdomsgård och allt som hör till, hon känns likväl overklig. Fanns hon verkligen? Vi finns så länge någon minns oss, men snart är även jag, något som några kanske minns sitt liv ut och sen är mitt liv som ett maskrosfrö i vinden, ingenting. Tänk alla dessa miljoners miljoner som ingen minns, vi fanns där, levde, njöt, älskade, sörjde, var sjuka, fattiga, frusna, hungriga och kära, ett människoliv, ett flarn i tiden, utblåst som ett ljus. Ett något skingrat för vinden, sällat sig till jorden som mull att göda det växande, levande.

Liten rapport från restaurang skitiga duken. 🐣✍🏻🐥

Middagen startade med ett glas Aperitivo spritz med isbit i.

På bordet förätten: ägghalvor med räkor i röra med pepparrotssmak, kavringtårta med rökt lax, hemgjord skärgårdssill.

Sen varmrätten med helstekt fläskfilé liggande på pumpa, potatis och brysselkål serverad med Gorgonzolasås.

Till kaffet Key lime pie med cocos och vispad grädde.

Sällskap var av bästa tänkbara sort, vissa skuttade självmant både hit och dit, men löfte om påskägg för den som åt vettig, fick två att sitta still och äta upp lite bättre. Sen när påskäggen hittades var det inget fel på matlusten. 🤣

Själv hade jag en kroppsligt totalt urlakad dag, sittlåg i soffan, när de andra satt kvar vid middagsbordet, pratandes och skrattandes, jag fick sällskap av snart nio, vi pratade menstruation och förlossning, hur kommer hövve ut på barnen när de föds?

Skönt att vi alla kunde ”bara vara” när matkoman tog över sällskapet. En somna sittandes … faktiskt sant, han kallas min son, var nog första gången. 🤣🤣🤣 Resten läste missade mail och tystnaden lägrade sig en skön stund. Men sen kom vi igen med en espresso så tog allt prat och skratt över igen. Så skönt när alla kan vara sig själva, älskar min familj. 🐣❤️🐥❤️🐣❤️🐥

Idag är min kropp ännu knäppare, somnade i soffan och sov några timmar. Ikväll blir det lätt middag, rester från igår.

Ikväll kommer sonens familjs valp från Irland, det ska bli mysigt att se henne lilla Molly imorgon. Undrar hur Frasse reagerar på en liten fartig valp? Kanske blir han muttergubbe, han får väl snällt fostra Molly när vi träffas. 🥰

Nu blir det inte mer från soffhörnan. Ni alla goa vänner, ha nu en trevlig Påskafton. 🐣✍🏻🐣

Foto av Anna Shvets pu00e5 Pexels.com

Kollijox

Dyker upp som ”gumman i lådan” det går ju så snabbt tiden och jag har tappat farten på lite olika vis. Jag som har älskat att prata i telefon gör det än, men att verkligen ringa har blivit något jag liksom glömmer bort. Jag har fullt sjå att göra det helt vanliga, som jag förr gjorde utan att tänka ett dugg. Ta sig upp är varje morgon något jag alltid har kämpat med, men inte som i nutid, kroppen ligger kvar, fast jag har gått upp. Sug på den du . …

Huvudet under armen, konstaterar att det gör ont och är segt att röra mig. Men om det bara var det, mina ben är så konstiga, ställer mig upp och svimmar nästan av blodtrycksfallet. Kommer jag iväg så tappar benen plötsligt all kraft och det blandas med mjölksyra/värk/kraftlöshet. Då gäller det att skyndsamt ta tag i ett bord/hänga över en stund, eller sätta sig så fort det bara går. Tame sjutton har jag snart inte varenda kroppslig konstighet jag kan hitta av de sk autonoma besvären. Men jag vägrar ge upp, släpar mig hela två portar bort 🤣 och tar min scooter på en tur. Ljuset, luften och friheten att röra mig som jag vill är gudagod, fristad så länge jag åker runt. Det här med att krypa, huka sig för att få upp låsen på scootern, öglan sitter under scootergolvet och är ett fäste att fästa i om man åker typ färdtjänst med scootern, finns inget gjort för att kunna låsa fast den.

Igår var vi på femårs-kalas hos vår dotter. Vi tog med två av sonens ungar och åkte dit, vi blev inte så många, många av gästerna var hemma och sjuka. Men det var kul att se dotterns nyrenoverade kök och vardagsrum. Hon är fenomenal på egna tårtor, så det är hennes ni ser på bilden.

Jag köpte en mindre gryta second hand från nätet av en hjälporganisation, den har jag till att baka grytbröd. Har i samma veva köpt från ett företag en elkvarn att mala säd med och lite olika kornsorter att börja med. Det ska bli kul att mala sitt eget mjöl lite grövre, kommer blanda med köpt mjöl.

Landet har vi varit på så klart, men är hemma nu några veckor för kalas, läkarbesök, provtagning osv. Anders har bokat möte med både takmålare och trädgårdsanläggningsföretag nästa vecka, taket behöver målas och jag vill inte se honom på taket. Så mycket korkade gubbar som tror de är 20 år klättrande och flängande, sen får ambulansen ta dem till akuten med brutna armar/ben eller annat. Mitten av vår tomt i en lite sluttande del är det så mycket stora stenar, de ska bort och sen dit med sand och jord. Vi tänker odla där, det blir väl till nästa vår kan jag tänka mig.

Jag har slutat att äta godis och kaffebröd sedan tror snart två månader, har funkar bra, lite skorpor har slunkit ner, men inget mer eller godis. Igår blev det tårta och hembakt kaka på kalaset, hoppas jag inte får jobbigt med sötsuget ikväll. Jag behöver verkligen gå ner i vikt, plötsligt vägde jag flera kilo mer och blev galen på mig själv. Men nu har jag gått ner de där extra jag hade gått upp, men det är låångt kvar till mer normal vikt.

Kära vänner ha det bra och njut av våren som långsamt med bakslag kommer. 💞

Varning Barn 👍😻👻☠️👺🤡

In stormade sonen tre ungar som vi skulle ta hand om fredag till lördag middag. Den energin och glädjen är härlig att möta när de myllrar in, stövlar, jackor och ryggsäckar överallt. Nästan svårt att förstå deras lycka över att komma hit, känner mig oändligt glad över våra starka känslor för varandra.

7-åringen höll krampaktigt i en tappad tand som han ville lägga i ett glas med vatten, tandfen fick ett helsicke att hitta kontanter under sena kvällen, inte skulle väl tandfen lägga ner någon av de där bruna som skramlade i plånboken? Jag kan sjutton inte ens identifiera pengarna staten har omförvandlat, men till min tacksamhet hittar jag en guldpeng, en tia till grabben. Fick inte ens njuta av pojken utan tandens lycka när han vaknade och hittade sin guldtia i glaset. Då sov jag djupt.

Men kvällen rullade fram med önskemiddag tacos med mängder av skålar fyllda med allt en tacosälskare kunde önska. Till och med guacamolen höjdes till skyarna, pappa deras är alltid så stark.

Godispåsarna togs fram, nu var de klara för fika med mys framför Talang tävlingen på tv. Frasse lekte de och kelade med mest hela tiden, han såg lite sliten ut till slut.

Denna gång har vi pratat mycket om döden … deras morfar, som de inte har träffat så mycket, ligger för döden och deras tankar fick fritt spelrum. Min trut har gått och det här med att vi bara vet två saker säkert, vi föds och vi dör var spännande att prata om. Tomrummet mellan födas och dör får vi fylla våra liv med själva, så bra vi bara kan.

Sen var det detta med generationerna, vi Anders och jag är ju äldst nu i vår familj (bortsätt från min mamma) och de som först ska dö, jag drog inte in sjukdomar/olyckor som yngre kan råka ut för. Sen kommer mina barn, deras föräldrar vara äldst och med tiden dö. Då är de själva vuxna och har barn … Tänk när de plötsligt förstod det kretslopp vi alla lever i. Det är stort att få ta del betrakta, när insikter plötsligt vaknar. Jag är löjligt förtjust i att dela med mig av livets pyttesmå under och de stora.

Min son fyller 40-år idag, vi var barnvakt för de åkte ett dygn med färjan till Åbo. När båten gick förbi utanför så stod vi med ungarna på balkongen och vinkade, blinkade med mobilen, precis som de stod på båten och blinkade med sin mobil. Framöver ska sonen ha öppet hus, det ska bli roligt.

Igår på dagen drog vi och ungarna över till min mamma, jag ringde och pratade med Saied som tar hand om mamma. Bad honom klä på henne, så vi kunde sitta ute, när nu alla ungar var med. Är restriktioner ännu på besök inomhus, men ute går bra. Saied hade sagt att mamma skulle få en överraskning, hon förstod inte vad det var, blev så lycklig när hon såg oss. Jag känner så starkt hur övergiven och ensam hon känner sig, det gör ont i mig. Vad gör man med sig själv när man ibland är mer vissen än vanligt och andra gånger inte orkar ta hand om sig själv och likväl har en mamma som har behov? De sista åren med Covid har inte varit lätta, med förbud att träffas och att de gamla på boendet själva fick covid, jag är ju lika känslig som de och sen min egen familj, där en del har haft covid flera gånger.

Jag tror att jag själv fick Covid den där gången jag åkte in med ambulansen till hjärtakuten. Fick ju papper med posten att en av ambulansförarna hade Covid. Jag var ju så konstigt sjuk när jag kom hem att jag knappt klarade av att vakna, sov ju flera dygn och det tog så lång tid att få ordning på magen dessutom, helt galet, kunde inte äta, tvingade mig att dricka.

Klart jag har gjort en del sedan vi sist hördes, men mest är jag hemma och gör det jag gillar bäst stickar, läser, korsord, glor på serier på tv. Snart sticker vi till landet igen, det ska bli skönt att komma dit ett tag. Elen är ju så sjukt dyr, buga o bocka tacka Mp o S som nu vill skylla ryssarna för el och soppapriserna när hälften är skatt på skatt på skatt … löjliga familjen som styr. Plötsligt kostar el o nät 5,500 kr per månad på landet och så har vi den vanliga hyran/el här hemma. Vi klarar oss, men jag blir ursinnig när jag tänker på vanliga barnfamiljer med vanlig inkomst och äldre.

Putins krig. Vilket arsel han är. Hoppas de har något Brutus som kan se till att fansyget Putin försvinner.

Vi får väl se vart detta leder i Europa, min dotter är verkligen orolig och maken och jag som föddes på 50-talet växte ju upp med det kalla kriget och ständigt hets från/om Ryssland. Tänker att vi är mer vana vid detta ostabila läge mentalt. Öppnade vi en telefonkatalog läste vi ”Om Kriget Kommer” varje ny månad ylade Hesa Fredrik, ryssen kommer osv. Men jag minns rädslan, botten utansluträdslan ”om kriget kom” när våra barn var små. Det oroade mig att mina barn skulle bli placerade, för jag var ju krigsplacerad via yrket och Anders skulle bli soldat. Nej, fy f helt enkelt.

Sen undrar jag hur många sjuka diktatorer vi har i ledning för länder? De är ju aldrig valda i riktiga val, vore väl en välgärning och skjuta av packet, innan de raserar sitt land och andras.

Nu ska jag snart ringa min son och yla en grattissång. Han fick en uppblåsbar rollator imorse av sin fru som är flera år yngre. 🤣 Av oss kommer han få en jägarexamen, sen räknar resten av familjen på vilt till middag då och då. Bra att en i familjen har vapen, så vi kan få mat om Putin kommer eller?

Kära vänner nu bara måste jag knata upp och ta tag i lite. Massa Kramar till er Alla!

Bara tittar in …

Jag orkar nog inte riktigt med att hålla igång min sida här inne. Men med lite tur kommer lusten och orken tillbaka. Det är lite av varje för mig, bakar bröd flera gånger i veckan, stickar tovade vantar, läser och löser lagom lätta korsord. Det är livet … på en mindre pinne för mig.

Här kommer jag tror eller ej 🧑🏻‍🎄

Här tänkte jag mig först en lite rolig, småsöt julhälsning till er alla, men det var för lite av någon anledning för att sättas in. Bytte bild till en liten muttrig tomte som flyter upp varje jul hos mig. Han var också för liten, tänker på WP förr, alla småbilder jag satte in i texten … fan för teknik, inget fattar jag nu för tiden.

Nu har jag satt in en vacker ängel som julhälsning, lika bra att berätta det, sjutton vet om den syns eller ej. Men nu vet ni och jag önskar Er alla en vilsam, smakrik, kärleksfull jul på ena eller andra viset.

Så tar vi fram journalen över mitt fysiska liv och konstaterar att jag precis har överlevt en matförgiftning. Uppskivad grillad kyckling tog jag ut ur kylskåpet till mackan, såg att datumet gick ut samma dag, men förpackningen var oöppnad och jag luktade, näsan sände inga varningar alls. Men du milde så sjuk jag blev, kom ur båda ändar och nog dog jag någonstans mellan sovrum och badrum. Men långsamt har jag återvänt, som vanligt så jäkla långsamt att jag bara kan konstatera, att jag som vanligt är sämst i klassen på att tillfriskna i rimlig tid.

Självaste julafton med hela knippet av mig kära, såg ut att gå upp i rök. Så till den grad att jag tänkte slå in makens klappar under tiden han firade julafton med resten. Men igår kväll insåg jag att chansen fanns till att hasa sig iväg till julaftons begivenheter. Så där satt jag och slog in paket, min gnu så jag skakade, darrade längst in i minsta cell i kroppen. Först avskyr jag att slå in paket och det är väl nackdelen med att handla på nätet, ingen slår in paketet åt dig eller lämnar över en kartong att lätt vika in klappen i. Men darret är jag van vid, det har flyttat in för gott så fort jag gör något ”ansträngande”. Men nu ni är darret uppe i intressant höga vibrationer, tack varje att kroppen är utpumpad pga magsjukan. Så lyckan är på topp, inte ens julafton kunde jag slippa få allt ljus på min fysiska skitform, det ska bara alltid vara något.

Mitt problem är att folk, släkt, vänner tror att mitt problem inte är så pass handikappande som det redan är till vardags, dygnet runt. De tror nu att jag är lite krasslig då och då och nu är det bara magsjukan jag ska bli frisk från. Magsjukan sänkte ju hela kroppen totalt, jag till och med försökte använda Rulle (min utomhusrullator inomhus) det gick inte, för bred för vissa dörröppningar. Nu snurrar det extra i skallen och det är svårt att komma upp, ingen kraft i benen och kommer jag upp vill kroppen lägga sig ner och svimma en stund vilket den fan i mig inte får. Någon jäkla ordning får det väl vara på underhållningen.

Hur hade jag nu tänkt mig denna julhälsning? Inte så här i alla fall, ni får ursäkta mina tirader av ynk och gnäll, allt slutar i alla fall med att jag kommer fira jul med min utökade familj. Mamma fick maken hälsa på igår utan mig, men med sexårige Leo som sällskap. Man får bara vara två med munskydd i mammas rum på besök. Hon fick paket och annat, tomten kommer även till dem. Jag får väl hälsa på när vi sticker till landet efter juldagarna, nyår vill vi vara på landet i tystnaden.

Alla ni kära vänner så försummade av mig i nutid, jag bökar oftast runt på Facebook och så finns det annat i världen, orken finns inte som jag vill. Jag tänker ofta och med lite avund på alla som kan öppna matbloggar, bakbloggar, pyssel, stick, virk i nutid, tänk om jag hade varit i rätt ålder. Då hade jag garanterat haft en mat och bakblogg. Alla de åren när sånt skulle ta fart, höll jag på med min kropp som kroknade ner i njursvikten och allt annat elände jag hittade på vägen.

Men det finns så mycket att vara glad åt, tänk bara alla vi som fick växa upp i lugn och ro utan all teknisk stress och att alltid vara uppkopplad. Detta informationssamhälle äter folks själsliga ro, inget slipper vi, allt ska med ångvält pressas in.

Julen var väl tänkt som en andlig tid att stanna upp i, glädjas över barnet i sin krubba. Men vad blev det? stress och hets, ungarna dränks i paket, minns en jul när en bortskämd 6-7-åring sa efter ett Berg av paket ”var det inget mer”? Då ruttnade något i mig …

Men nu ska jag koppla in mig på att få vara med, vara där med familjen. Egentligen så finns det inget viktigare än ens nära familj och inte att glömma sina vänner.

Fridens 🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻

Alltid redo

Visste att sonens yngsta var febrig och vissen sedan flera dagar, när hon bara sov och blev helt tyst, åkte de till sjukhuset. Vi lovade att hämta grabbarna vid skolan, bjuda på middag och övernattning. Var ju lika bra de stannade kvar, för på sjukhus nu för tiden är det en evig väntan på sin tur. Så behövde inte päronen oroa sig för grabbarna, utan sköta om sjukhusbesöket i lugn och ro.

Två överlyckliga grabbat kastade sig i min famn, både middag och sova över var toppen, jösses en får suga på karamellen så länge den varar. Sexåringen sa ”Här är jag trygg” underbar kommentar som fick mig att småfnissa för mig själv. Sonens ungar är så lätta och trevliga att ha att göra med, pappa deras är lite tuff i fostran, han lärde sig nog av mig 😀 inga konstigheter, men ett nej är ett nej osv. då vet ungar var gränserna går och blir trevliga besökare i samhället och med andra människor. Sen att man hemma vissa gånger kunde sålt dem billigt, hör liksom till för föräldrar med barns uppväxt.

Det hela var i tisdags, nu ligger Leo i samma feber som syrran hade och Tim är också vissen … undrar hur många dagars inkubationstid det är på bacillen. Ännu ingen av oss som har tagit åt oss något sjukt.

Det är väder ute, skönt att sitta inne. Som vanligt blir det lilla vita som kom ner bara smält, ett evigt grått slask, men hoppas för ungarnas skull att det blir vitt under jullovet. Idag har jag haft en trött dag, sovit bort en del timmar.

Tiden drar iväg och jag kommer efter 🪂

som om jag har dragits in i mig själv och tagit udden av mitt flöde, det finns där inne, men ut kommer inte mycket. Jag mår själsligt bra och trivs med livet, men kroppen blir jag inte klok på och känner mig mest frustrerad och faktiskt lite rädd när obehag ökar i intensitet och gör mitt vardagsliv besvärligare.

I fredags var sonen med familj här, vi hade kokat en stor gryta med högrev och massor av grönsaker till. Det är så att han sonen fyller 40 i mars och vi tänkte ge honom en jägarkurs, om det nu verkligen var det han önskar sig. Det kostar ju en del, så vi ville höra att han verkligen ville ha den presenten. Han blev eld och lågor, vi hade dragit ut många papper om allt som kommer till, regler, vapen, vapenskåp, speciella kläder, walkie talkie, skatt, jaktlagskostnad och gud vet allt. Så nu är det uppdraget klappat och klart. Han skulle börja plugga på redan nu vilket blir bra, då går det lätt när han går kursen.

Minns inte om jag skrev att mamma har fyllt år? Vi var in med tårta, blommor och present, jag köpte ett par sköna inneskor i mocka med resår på bra ställen, lätt att få på foten.

Jag har tagit tredje sprutan och fick fyra-fem veckor senare ta prov för att se om jag hade fått några antikroppar, till min stora glädje hade jag fått det. Om det nu hjälper med den nya ”coronatypen” som väller in över världen. Jag är lika galet trött på tjafset mellan vaccinerade och antikvackare som på klimataktivister kontra vi vanliga som tycker oss ha sunt förnuft inför det vi kallar väder.

Regeringen och övriga sneseglare kör samma vi och de andra, en ny statsminister … struntar fullständigt i kön, jag vill ha en som kan något, inte en repris på det som har raserat det mesta på 7 år. Alltid dessa två läger så fort det går att tjafsa om något, vi sitter i samma sjunkande båt, fattar folk inte det? Jag tror inte de fattar att båten läcker och pumparna har de ansvariga utan ansvar skänkt till något annat land, för vi behöver minsann inte ha något på lager eller räddas från något, andra folk och länder går i första hand. Vi är ju så rika och allt går som smort i vårt land.

Vad sjutton sa maken, DN:s undersökning … 85% av de som skjuter är män 18-24 år och icke födda i Sverige. Nähä, det kunde vi väl aldrig tro, de passar ju så himla bra i vårt land och rätt många handhjärtanskvinnor blöder visst för att behålla dem. 🤦🏼

Ibland när jag ser mig själv, stirra in i badrumsspegeln så tänker jag på hur jag skulle se ut som död. Stackars min familj … att inte leva längre skulle göra dem illa, men sorg lägger sig med tiden. Andra upplyftande gånger tänker jag på när de obducerar min kropp, hur de skär upp mig, kollar inuti och jag vill ju vara med då och se hur det egentligen ser ut i mig. Jamen hallå alla är väl galna på något vis hahaha!

Hela vårt matbord har nu fyllts av olika högar med julklappar som ska slås in, jag avskyr att slå in paket och lämnar med varm hand över eländet till maken. Lussebullar bakade jag igår, så skönt att få det gjort, in i frysen bara. Lite kakor kanske jag baka någon dag, annars lagar vi inte så mycket julmat, det är ju bara vi två. Till julafton har vi knytis som vanligt med till dotterns familj där vi strålar samman.

Några rader blev det, jag hoppas ni alla mår bra. 🧑🏻‍🎄 ❄️

Sicken vecka 🤦🏼

Denna vecka har varit lite för mycket för mig, men nu sitter jag här, trött med ont i kroppen.

Måndagens antikropptest visade att jag hade fått antikroppar efter tredje sprutan. Så nu lär jag överleva om jag får Corona. Nu vet läkarna hur de ska hjälpa oss immunsänkta om vi får Corona.

Tisdag kväll på träff med fika och handarbete. Tog scootern och det var trevligt men vi var bara fyra, nästa möte kommer det några fler.

Onsdag då var jag till ortopeden och fick min spruta kortison, mitt in i artrosen i tumbasen, för att lindra värken som har varit förfärlig sista veckorna. Han drog och testade tummen sa att det nog blir operation framöver. Det enda jag tänker på är ”Ååå nej stickningen” man blir gipsad efter operationen 4-6 veckor. Men det går nog att sticka ändå på något vis. Tänkte optimisten.

Maken var med, även han träffade min ortopedläkare efter mitt möte. Bilen stod långt bort och jag har svårt att gå, så maken lämnade mig sittande på första parkett till ett gisslandrama som pågick i huset jag just besökt. Massor av poliser och människor som räddades ut med blodiga kroppar, inlindade i guldfiltar för värmen. Det skreks order och en av de skadade var så upprörd, hon ville bara hem. Ambulansen kom inte och ut släpades en skadad mellan två poliser.

Riktigt ruskigt, om det hade varit på riktigt. Tur för mig var det bara polisövning. Redan inne på avdelningen hörde vi en mansröst vråla något och jag och en annan patient tittade storögt på varandra. Tänkte att det var någon som hade skitont och vrålade. Det är ju en stor mottagning med rehab, massage och ortopeder. Men receptionisten sa att det är polisen som övar i våningen under. Där längst ner i entrén var tidigare vår polisstation. Säg något politikerna inte har klappat igen! Men de har tydligen kvar något i polislokalen.

Idag har jag varit till hudmottagningen på Danderyd. Tack o lov inga nya cancermärken, så nu är årskontrollen gjord. Det är den immundämpande medicinen som ger många av oss hudcancer av olika slag. Igår natt stöp jag i säng före nio och sov 12 timmar, kroppen blir sjuk av för mycket göranden. Var så vissen när jag väcktes, men det är ju bara att släpa sig upp och iväg.

Hade ännu en dag i veckan när jag bara sov, kroppen har blivit så jäkla risig sista tiden, fattar inte vad det är med den. Så svag att jag igår när jag skulle kliva ur bilen, fick landa på sätet igen. Det gick inte att stå på benen, tro sjutton jag blir rädd. Vinglade upp och tog mig hem, tror jag måste gå till min vanliga läkare och höra vad nu detta är. Inte helt nytt, men så försämrat.Imorgon tror jag vi åker till landet, en montör har bokat tid till måndag. Då kommer jag att sova en vecka, titta på fåglarna och njuta i vårt lilla fina hus.Kram på er alla

Så lycklig över antikropparna!
Kart vi måste ha lite blommor!

Tugga sidor

Den här lugna dagen mellan två dagar fulla av göranden är jag trött och vimsigare än vanligt.

Jag har skrivit blogg här inne, tror sedan 2007 eller kanske ännu tidigare, minns inte just nu. Alla dessa inlägg fixade maken böcker av, så där tusen sidor. Men företaget som gjorde jobbet kunde aldrig få till det med limningen, utan sidorna sprätte loss. Så jag fick flera omgångar av böcker, som inte höll ihop. Den sista omgången var något så när … men jag har bett maken att jaga upp ett företag som kan sin sak och ge mig hela raddan av böcker i julklapp.

Jag vill så gärna lämna efter mig dessa texter, det är så mycket mig, så det osar om det och T snart tretton, min hjärtevän har tittat i dessa böcker sedan han var lite och roades då av alla bilder. Han vill läsa böckerna när han blir stor, andra tror jag inte är så intresserade. Det händer att jag läser högt om roliga saker han har sagt eller gjort som liten. Vi skrattar så gott tillsammans, tack Gode Gud att han finns i mitt liv. Han varken vet eller fattar hur viktig han blev för mig när han föddes i januari 2009. Det var sista färden med njursvikt, till våren fick jag dialys, sen i august min väns njure. Den lilla söta bebisen gjorde att jag ville leva, jag ville finnas i hans liv, dela hans liv. Vi kom att betyda mycket för varandra av olika skäl genom åren.

Nu sitter jag här och kör alla dessa sidor i en papperstugg och det känns så märkligt med all denna text som äts upp, rubriker som jag inte minns och lockas läsa igen. Roligt, jobbigt, klokhet, intressant, osmart, tokigt allt finns med. Den lilla människans liv och tankar, öppna, naiva ibland, hårda arga andra gånger, kroppskrälle, sjukdomar, mediciner, viktuppgång, magoperationer, brock, dialys, njurtransplantation, POTS, fibromyalgi. Hur in i hoppsan mycket ska en liten jag gå igenom? Allt skriver jag om i dessa böcker.

Men nu ska jag snart iväg till Föreningsgården. Där har en kvinna föreslagit att vi som vill ha ett StickCafé kan träffas, fika och handarbeta, det har jag längtat efter så in i norden länge. Orken att åka iväg långt bort på något som detta finns ju inte. Men kan jag ta scootern och åka ner i vårt ”centrum” och sen hem, så får jag nog ihop orken att vara med, kanske inte alla gånger, men så ofta kroppen kan.Fridens på er alla! 🧶🧶🧶

En blänkar från småtimmarna igår natt.

När jag ligger här och väntar på John Blund, konstaterar jag att han som vanligt glömt bort mig.

Mig händer det knasiga saker rätt ofta. Idag gasade jag ner till Ica och apoteket med min scooter, åkte in på apoteket och väntade på min tur. Då kommer ännu en kund som jag kikar på, gillar att titta på andra okända runt om. Vi är ett gäng som väntar och när den nya kunden går längst bort i affären så vänder hon ryggen mot oss andra och jag kände hur fnisset, skratten tog spjärn enda nere i fötterna.

När hon strosade tillbaka, så ropade jag på henne. Hon hade en rak jacka, med ett bredare skärp av samma tyg som jackan runt midjan. ”Du har en klädhängare hängande på ryggen i skärpet.” Hon tittade på mig som om jag inte var klok, samtidigt som hon trevade efter plastgalgen. ”Det är väl märkligt att vi är så många som såg den, men ingen sa ett ljud” sa jag. Som som vanligt inte kan hålla käften. Är hundra på att det är mitt danska arv, som gör att käften går på mig.

Svensken är ju livrädd för opassande kontakt. Men alla skrattade eller log passande. ”Jag tänkte att några barn nog hade skojat med henne och sa det.” Men det var hon själv som hade lyckats med det hela. Nu ska jag lägga mig fan ta Bofinken John Blund, det blev en sömntablett på studs. Gnatt på er alla fina vänner!

Livstecken 🐄

Efter långdragen jäkla förkylning drar jag nu runt på ben som är svaga, orkeslösa och darrande, undrar vem som har skrämt dem? Ett tips jag fick av vän som också drabbats av mycket sängläge sa ”sitt på sängen och rest dig upp tio gånger om dagen”. Efter den lilla ceremonin sa inte bara benen upp sig utan släpade in skinkorna i racet. De värsta dagarna tar jag mig nästan inte upp ur soffan och gången är därefter, ser inte klokt ut. Det gör Ont! Sover hela dagarna gör jag några gånger i veckan, verkar aldrig gå över. Så där ja, nu har jag gnällt klart.

Bortsätt från detta hade vi kalas i lördags med hela familjen, det vankades kalkon med gräddsås, potatis, brysselkål (undrar varför den heter så?) och vinbärsgelé. Där satt vi fem barn och sex vuxna helt tysta, alla åt och åt, sen kom Mmmm så gott mer sås …

Ungarna var placerade så att de kunde gå ifrån matbordet när de var klara. De leker så galet bra tillsammans, kurragömma haha se dem trampa runt i soffan och gömma sig i hörnet, det räknas ner och rusas runt och jag njuter. Strunt samma att de stökar och bökar i våra sängar, klipper klippdockor och kläder i papper som farfar har fixat. Skattletning efter karta, varje unge har sin godispåse som mål. Lagom till vuxnas ostbricka och sen kaffe med praliner, satt alla mina älskade skunkar och prasslade med sina godispåsar framför en film på tv.

Upptäckte att nästa vecka är en ”Allt på en gång vecka”! Hur sjutton hänger detta ihop att alla saker totar ihop sig? Måndag blodprover på förmiddagen, eftermiddagen kommer min fina städtjej. Tisdag fyller mamma år, men det firas på lördag, på kvällen ska jag till Föreningsgården på träff med andra som gillar att sticka och pyssla, första träffen och jag längtar efter det. Onsdag ortopeden, kortisonspruta i tummen igen tack och lov. Efter mig ska maken kolla artros i höften med samma läkare, bli utredd. Torsdag är det dags för läkartid på hudmottagningen för mig, den årliga kollen. Fredag fri! Lördag landet och på vägen dit Gratta mamma. Makalöst, jag vill nog bara dö en smula på landet veckan efter.

Sa jag att åtta på mammas avdelning fick Corona? Men ingen blev dålig, de har alla hunnit med tredje vaccinsprutan, precis som jag. Hon har varit isolerad som de andra sjuklingarna på sina rum, blir frisläppt imorgon. Men vi var dit i tisdags med en 12-bitars Schwartzwaldtårta till alla + personalen till fikat. Sen var vi till servettfabriken och jag plockade ihop två kuber med 200 olika servetter i varje, det blir många samtal om vem som har fått vad för motiv på servetten. Det sa personalen sist jag hade med mig servetter, att det pratades mest hela tiden om dessa servettmotiv. Sen en pappkasse med massor av blandade tidningar från mig, min nu mera döda morbrors fru och så min frissa. Så de har mycket damtidningar att läsa när det inte kommer besök till dem.

Mina vänner här inne, några rader om mig och livet som flyter fram hur overksam jag än må vara. Visst blir jag lite less och deppig ibland, men jag känner kärleken flöda genom mig och jag gillar oftast livet. Mina stickor går och jag läser igen, det har varit si och så med det tidgare. Förlåt att jag inte har kikat in till er och tagit del. Jag har varit trött och låg efter den förbenade förkylningen som tog två månader på sig att bli klar. Som om luften gick totalt ur mig. 🧸🧸🧸