En konstig dag, gick upp och gick till sängs igen. Vill bara sova och gjorde det många timmar. Just idag är kroppen knäpp igen, började igår kväll med vibrationer i öronen från och till, viket jag har känt av i några dagar. Sen ont i ena örat och bihålan på samma sida för att sen plötsligt trumma på med huvudvärk. Jag testade att ta kortisonnässpray, men inte sjutton hjälpte det.

Tror det stavas medicinska biverkningar, men från vad vete tusan. ME, fibromyalgi, POTS allt i en salig blandning, välj det som känns bäst för stunden. Oavsett vad, så finns det inget att göra rent medicinskt, njurens medicinering tillåter inget mer medicinerande, utan här får jag bara gilla läget. Jag blir deppig av detta helt okontrollerade tillstånden av fysisk svaghet, som värkande onda ben som inte orkar bära mig. Yrseln som tar mig när jag reser mig eller står och köar, är ingen höjdare kan jag lova, paniken som bryter ut när jag köar i affär. Ska jag lägga mig ner, sätta mig lutad mot godispelaren?? Men hemma i stan har jag nu min elscooter att sitta i, åka runt i affären med. Men jag ska likväl stå upp och fysiskt packa ner maten i kassar, klämma in kassarna på fotplattan och hinna sätta mig. Snabbt måste det gå så jag inte snurrar omkull.

Att duscha är jobbigt, lägg till tvätta håret och jag får ta med handduken, lägga mig blöt på den på sängen för hjärtat pumpar och jag flåsar hysteriskt. Flåsandet är jag så trött på och hur jag någonsin ska få upp farten, fattar jag inte. Jag har skrivit om det många gånger genom åren, det går inte att träna med en kropp som blir sjuk av träning. Men har jag någonsin gett upp? Jo, när jag efter träningsförsök blivit sjuk och inte klarar av ett dugg mer. Men så börjar ju kroppen hämta sig och hela tiden dessa förbenade tankar om att jag måste klara av något. Så som vanligt har hjärnan en plan inför hösten, samt extra tillägg för bantning.

Som om skallen min bara har två mål som jag aldrig når, gå ner i vikt och träna. Ärligt talat faller jag ibland ner i mörkaste hålet i min frustration över att inte kunna bestämma över mitt fysiska liv, utan min kropp gör som det vill, när det passar den, själv är jag inte tillfrågad om jag vill sova en natt och lägga mig och sova vidare efter frukost. Eller drabbas av andra fysiska konstigheter när som helst, jag har nu läst mig till, att de som fick långtidscovid har samma symtom som oss med POTS. De söker nu på nätet och hittar till vår sida, blir ju intressant att se, om ökningen av vår typ av besvär hos människor över hela klotet, gör att läkare får mer kunskap om att vi finns och med tur mer forskning.

Min turer ner i svarta hålet är för det mesta kortvariga, ibland räcker det med att gnöla här inne, så mår jag bättre. Att acceptera att ålder och sjukdom tar ut sin rätt, har jag svårt att just acceptera, så svårt att vara en som vill, när kroppen inte hänger med. Det finns så otroligt mycket jag har fått ge avkall på genom åren. Tänk bara när ungarna var här sist, de åkte till badet och min älskade T bad så innerligt att jag skulle åka med, jag kunde sitta på soffan som förr, sa han. Då var det svårt att inte överskrida sina gränser och säga ja. Inom mig grät jag av sorgen att inte kunna vara den farmor jag vill vara, men att åka med och bli en stoppkloss som inte pallar värmen, inte orkar sitta upp som en vanlig mänska på en bänk och till slut tvinga dem att åka hem med mig. Förkorta deras badande, nej det gick ju inte.

Imorgon fyller maken och dottern år, då kommer dottern med familj och ska bo i ungarnas stuga några dagar. Jag är innerligt tacksam att min sovardag kom idag. Hoppas nu jag kan stå på benen på kalaset och verka vara mig själv. Dottern har kommenterar när jag har varit hos dem ”att jag alltid verkar dålig, när jag är hos dem”. Hon förstår inte, att det är så jag har det, att jag inte orkar som vanligt folk. Som om hon tror att det har med ”vem jag besöker att göra”, orkar inte spela pigg längre, orkar inte. De hälsar nästan aldrig på hemma hos oss och vi bjuds i stort sätt aldrig in till dem. Det är ungarnas födelsekalas och före pandemin julafton. Hon har körkort och egen bil, men det hjälper inte, bara titta över en dag/kväll med eller utan ungar har inte funnits på hennes karta. Jag som inget körkort har har åkt buss och tunnelbana i hela mitt liv till vänner som har bott långt bort. Då när jag var frisk och mitt i livet.

Men jag har inte haft sånt besvär med hennes ointresse, hon har ringt nästan varje dag året om och kan prata hur länge som helst om sig och sitt liv. Men visst är det märkligt att ha körkort och bil och inte njuta av friheten att bara sticka över till .. tänkte skriva till morsan, men sticka en tur till vem som helst på en fika. Jag känner mig älskad av båda mina barn, men jag förstår mig inte alltid på dem, säkert förstår de inte mig heller.

Nu har jag annat att göra … Tjing!

Lika bra jag skriver så, för det är inte mycket fart varken på mitt skrivande eller läsande hos er. Fick brev med posten från sjukhuset, patologens svar om provet på tungan var ofarligt. Tacksam att jag slipper oroa mig.

Nyss drog jag och min elscooter till Ica, jag körde runt där inne länge, njöt av min frihet att handla så länge jag vill, oavsett vad kroppskrället signalerar. Sen körde jag runt extra omväg på väg hem, mötte grannar, pratade och kände mig nästan som förr.

Snart åker vi tillbaka till landet, rätt skönt att komma hem, hämta paket på posten, fick städat av städfirman, första gången på nästan ett år. Men min Lina var så klart uppbokad av andra, fick en Agnes som imponerade med sin städning, inte behöver jag sörja Linas städning, fast jag saknar Lina. Märks att de får gå kurs och lära sig städa ordentligt. Hon till och med vek toapappret som man gör på hotell och likaså hushållsrullen, vilket jag aldrig har sett tidigare.

Trevlig sommar önskar jag er alla 🤍🌷🤍🌼🤍🌸🤍🐝🤍🥰🤍

Vi började till påsken, här skulle kalasas och has trevligt, det blev inställt pga väder och Corona. Sen var det till min födelsedag, som ställdes in pga väder, denna gång mest Corona. En försenad planerad födelsedagsfest med tårtor, tävlande, skoj och grillad middag nu på lördag ställs in pga väder och Corona. Men skam den som ger sig, vi siktar på nytt datum … Men erkännas ska att jag tycker det börjar bli tjatigt nu, glad att vi inte har handlat all mat som var tänkt att bjuda på.

Av sju fågelholkar har bara en fått nya hyresgäster, de nya holkarna kom kanske upp lite sent. Som vanligt är det skönsjungande svartvit .. lucka .. 😀 mitt minne är som en såll vissa stunder. Blommorna gör det de är bäst på blommar i våra få planteringar, inga rådjur har ätit tulpaner och annat detta år. Skulle behöva rensa runt i rabatterna men kommer jag ner orkar jag inte så länge, sen kommer jag inte upp själv. Maken drog iväg med golfklubborna, det gjorde han rätt i, så jag får bara vara, med ytterdörren öppen, fågelsången kliver in och jag njuter i min soffa.

I tisdags träffade jag min nya tandläkare, en ung lite försiktig kvinna, noga kollades allt och en äldre kollega hämtades för att diskutera hur det bäst ska göras med tomma platsen där tanden lossnade förra sommaren. Dessutom tog hon foton på undersidan av min tunga, något vitt växer där och jag är rädd att det är cancer igen. Så bild och remiss till en tand/käkkirurg som kommer skära bort den och skicka till labb. Så skönt att få det gjort.

Jag ber om att bara få vara ifred, är det så jäkla mycket att be om? Ränner hela tiden på något som har med kroppen att göra. Urtrött på mina inlägg som så ofta handlar om sjukvård.

Här tappade Wp min text, skriver in lite av den igen.
När jag gick ut från tandläkaren hoppade jag in till grannen, ortopedspecialister med rehab. Ville höra med en vän som jobbar i receptionen, om jag behövde remiss, för att få en kortisonspruta i min ständigt värkande artrostumme? Det fixade hon och trodde inte mina öron när jag fick samma datum som återbesöket hos tabdläkare bara några timmar senare.

Trevlig helg 🔆🐄🔆

När vi åker till och från landet har jag blivit så snopen av att se svanar i åkrarna och inte få heller, ibland har jag inte hunnit räkna dem när vi kör förbi. En översvämmningsvår efter idogt regnande hade naturen skaffat en sjö vid en åker, så många svanar har jag aldrig sett på land och i den lilla sjön tidigare. Jag undrar så ifall de alltid har suttit i åkrarna hela våren och i så fall varför? Maskarna kanske är extra lätta att komma åt, vad vet jag.

Men nu jäklar i min låda läste jag att det har slagits rekord i en ort strax utanför Umeå, ett rekord av svanar hela 8,400 mot tidigare rekord 6,600. Finns det en svansjö där undrar jag, eller sitter de i ortens åkrar och käkar? Vi har ju svanar i havet här hemma i stan, jag blir inte klok på dessa svanar på landet i åkrarna. Fascinerad och väldigt undrande.

Idag har jag storgråtit då sonen blev konstaterad med covid19, jag har tänkt så länge att han varit utsatt på många olika vis via jobb och lite andra saker och att han bergis kommer åka på skiten. Jag blir rädd, han är i den åldern det drabbar många illa och man dessutom, det är ju de som oftast dör. Så nu kommer min själ vara i gungning tills han är frisk igen.

Denna påsk var en lisa för själen, men kylan och behovet av att inte frotteras inomhus, fick oss alla att vara klädda för polarkyla.Vi började med sonens middag på långfredagen med lammstek och lammytterfile, rödvinssås, smörstekt brysselkål och potatisknyten med potatis, lök, morötter och jordärtskocker, gungande i smör. Avslutning med ostar, favorit Gorgonzola och bondost. Jag kan garantera att våra middagar inte är någon bantningskur precis, utan ett möte i gourmandernas paradis.

Påskafton var det maken som stod för maten, själv stöp jag i soffan på eftermiddagen och sov allt för länge. Kroppen kunde jag sälja billigt denna helg, men det går så länge det går, sen går luften totalt ur. Men maken är upplärd och tuktad i matlagningskonsten av sjusovaren.

Förrätten bjöds en Toast Skagen att dö för, sonens insats, sen ägghalvor med laxröra med pepparrot så gott. Så middagen var räddad, Porchetta fyra timmar i ugn. Små potatisar med klyftad rödbeta och lök allt ugnsbakat Fetaostsås till det hela.

Efterrätt, vit choklad smält med varm grädde, citronsaft och citroncest. Den stod i kylen i timmar för att vispas upp före servering i glas med smulad kaka och lite mer cest ovanpå. Det blev helt tyst när gänget tog första skeden av efterrätten. Så gott!

Igår trodde jag verkligen på våren, då solen så generöst bjöd på sig själv. Vore det inte för blåsten som tog i mer och mer efter tiden gick, kunde vem som helst tro på vår. Sonen åkte hem med familjen och vi var alla så nöjda över vår mysiga men kalla påsk. Jag har ljugit ungarna fulla med berättelser om livet, här har djupa saker avhandlats. Min mammas stroke, varför kan hon inte gå och varför är hennes arm så svag?

Vi kastade oss in i hjärnans vindlingar och lät blodproppen fastna i den del som styr kroppens rörelser. Hjärnans inblandning i allt som sker, så spännande att prata om. Vad händer om proppen sätter sig i den del som styr talet? Afasi, jaha, det är så det hänger ihop.

Frågor om min morbrors död tog L upp, L, han som kände på sig att det var dags för min morbror att gå. Döden döden, så mycket att prata om, fundera på, som människan gjort i alla tider.

Äntligen satt vi där ungarna och jag pratandes om allt i livet, aldrig lever jag så intensivt som när jag ser deras stora intresse över allt märkligt farmor berättar. Högsta vinsten av tillfredställelse, att kunna skapa detta totala varandet i nuet i en 6-åring och en 11-åring. Syrran har ännu inte ron i kroppen, så lillsyrran fick stöka med sitt.

I morse när jag vinglade upp och in på toa, ser jag snön som yr, vitt på marken och inser att maken och Frasse är ute i aprilvädret. Snabba kast mellan aprils väderlekar, vilket jag faktiskt älskar. Mardrömmen vore att sitta i ett land med evig värme och sol, så fantasilöst. Vår kommande sommar ska tuktad med AC inomhus för första gången. Så denna sommarvärme känner jag en något nyfiknare längtan efter, när den kan tuktas med AC när min kropp smäller av.

Snart ska vi packa ihop och draga vidare, maken får sitt första vaccin imorgon, så lika bra att åka hem idag och tillbaka efter sprutan. Hoppas ni alla har haft en skön påsk med möten, god mat och vila.

Med posten kom idag brev från Danderyds sjukhus, både den vanliga remissen till provtagning och bekräftelse på att jag kommer få vaccinet via dem. Tror jag blir bokad nästa vecka … jag känner mig 😀 fast kanske är det så här det kommer kännas långt framöver 🤥?

Ännu inte hört något provsvar, såret ser ut att förbenat långsamt läka? Vågar inte tro det riktigt än.

Nu ropar maken att Kålpuddingen är klar!

Så tjing för denna gång. 🐑

Så blev det vitt ute igen och snön yr lite till och från sedan igår, visst ser det kallt ut på bilden? Men bara några grader minus bjöd Bore på.

Jag vet inte vad jag har gjort senaste tiden, dagarna bara flyter ut och snabbt har veckorna hastat förbi. Stickar så klart, läser och löser korsord, sen det där joxet mellan, som inte går att smita ifrån, tvätt och plock.

Ännu håller jag på och byter bandage, det är ett hål (efter stygn) kvar som inte vill läka och imorse var det lite var just där. På med Alsolsprit, tvätta rent och så nytt bandage. Nej, jag har ännu inget provsvar fått, men är ju övertygad om att det inte är någon mer cancer där.

Förra helgen sjöng vi för sonen på hans födelsedag i mobilen, han vill inte firas på något vis, så vi får väl rätta oss efter det, fast jag tycker det är botten. Alla tillfällen att ses är värdefulla och ännu mer nu med Corona i hälarna. Fast sista födelsedagen ute för dotterns dotter var en regnig historia, men allt går utom små barn.

På fredag ska jag till frissan, klipp och sling med munskyddet på, min frissa har alltid munskydd. Sen i helgen får vi kanske besök av Frasses första ägare, vi tar en fika på baksidan av huset, med rätt avstånd mellan oss.

Dottern min fick fnatt när hon hörde att vi skulle träffa någon som kom från en annan del av vårt land. Hon överdriver så lätt och jag lovade att hålla två meters avstånd till besöket.

Läser på Fb njursida om alla som fått både första och andra vaccinsprutan, men Region Stockholm är ju sämst i klassen, de har inte ens börjat beta av de äldsta efter de äldre på boende och med hemtjänst. Jag ligger i fas två och känner irritation över att de banne mig inte kan organisera ett dugg. De påstod att vi hade så mycket unga människor i Stockholm, därför skulle vi få mindre vaccin. Så fan heller, vi får procentuellt så mycket vaccin som vi har gamlingar. Precis som alla andra regioner. Det ljugs om så mycket, bara de slipper stå ansvariga för ett dugg, alltid någon annans fel om inte annat. Allt för många politiker är bara bläk! Jag förstår att det blir problem när det inte kommer tillräckligt vaccin, men ljug inte om orsakerna.

Roligare än så här blir det inte idag, min hjärna är som en tom påse.

Kram på er alla. 🌷🐄🌷

Lördagen resultat 550 kg batterier. Några ton skrot och bildäck. Ett kassaskåp, tre mopeder och cyklar i mängd.

Kassaskåpet var det brytmärken på, men tjuvarna hade inte fått upp det, så dykteamet öppnade och fann en plånbok och lite andra saker. De ringde upp ägaren till kassaskåpet som berättade sin historia och fick tillbaka sina saker. Han och frun åkte utomlands, på köksbordet hemma låg almanackan där tiden de skulle vara borta stod tydligt att läsa. Så tjuvarna tog det lugnt och rensade hela villan inklusive kassaskåpet.

Tänk så mycket jag fick uppleva, se och höra vid vårt besök hos dykteamet på kajen.

far jag med scootern med ett av barnbarnet Leo 6 år stående mellan min ben. Han får vara med och gasa, det är en stor stund för honom. Efter en stund byter jag unge till Wilma 4 år, hon njuter en tag, men verkar inte riktigt lika intresserad, det viktigaste är att det är hennes tur. Sen är det T:s tur, jag frågar om han vill och var beredd på ett nej, när man är lite cooool och elva år är det kanske inte ballast i stan att stå mellan farmors ben och åka. Men klart han ville, han fick gasa själv, jag sa till honom att ”jag ser inte ett skvatt, så ta det lugnt.” Men det gick så bra, lärde honom hur man tar trottoarkanter och hur man slipper dem ifall man passar på att köra upp och ner där kantstenen är nedfasad.

Vi var på väg mot äventyret på Agabryggan, hela sonens familj och så vi två med Frasse. Vid kajen fanns dykare, kranbil, containers, här döks det för fullt, upp hissades skrot i mängd. Det var spännande när de drog upp gamla kassaskåp, mängder av däck och 30 bilbatterier, cyklar, en modern fast rostig moped, många sopcontainers, burar som de har i affärer osv osv. Hur sjutton ska vi få slut på allt dumpande av skräp i vatten och vår natur. Inte blir det bättre av att snö dumpas ner i vattnet från bryggor, mängder av grus och skräp från det dumpandet, plast från däck, metaller och från avgaser. Hur kan man påstå att man tänker på naturen när man tillåter sånt?

Efter en stund tog vi oss till en fin ny lekplats där de minsta lekte en stund, vi vuxna satt på en vacker plats vid vattnet med fina bänkar och en marfastgrill. Så fint att se hela området efter stranden så omtänksamt omgjort. Breda bryggor, planteringar, grillar några fik och restauranger, på tal om grillen jag först pratade om så invigdes den av någon genom att skita i den, lämna efter sig en bajshög och toapapper. Sånt förakt många har för oss i vårt land, en sån sak skulle aldrig hänt under den tid jag växte upp.

Sen bar det av hem igen, vi var genomblåsta och nöjda med dagens spännande input. T körde stående framför mig hem, när han klev av sa han ”jag älskar dig” och jag svarar samma, min fina grabb som ska till Göteborg under sportlovet med en släkting som har hus där.