Kategori: Uncategorized

Stendöd

Utvalda ~ livsglimtar ~ 11 kommentarer

Så igår stängde jag av paddan för den var banne mig inte snäll, har inte skött sig det senaste halvåret. Den rullar in och ut lite hur som helst, ni minns kanske att jag har skrivit inlägg och så vips ”bara borta” … f*n så förbannad jag har varit många gånger på den. Men igår tänkte jag som så många gånger, rensar upp och stänger ner, natti natti idiotpaddan.

Nog blev det natti alltid, den har somnat för gott och jag fick lite panik, tänkte på allt jag har där inne, text och bilder. Men maken, tack gode gnu för honom, han hade dagen innan gjort en backup när jag fick ett utbrott på paddan och sa en massa olämpliga ord om dess varande.

Men nu kom en annan slags panik, var skulle jag göra allt läsande och skrivande de veckor som apple envisade med att paddan skulle kollas. De ska egentligen bara byta ut paddan då jag inte har haft den mer än två år, till tre är det garanti på byte vid dödsfall. Men klart att de ska fåna sig, ha sina som mest tre veckors rutiner på vänt för mig. Kan de ge konstgjord andning till fanstyget fram till treårsdagen så är de lyckliga. Maken var in till en annan verkstad där de kollade lite och sa hur han skulle göra, vad han hade rätt till.

Nog om det, började att undersöka min mobil som jag mest bara har till just att ringa med. Jag som avskyr att skriva på mobilen, detta pyttefjant som bara skriver fel hela tiden. Skulle jag skriva fel? 😏 Lyckades förstå och tog mig in i Facebook och annat, pillerill. Klagar över mitt förfärliga tillstånd, då skriver min son ”vadå, du har ju en ny PC!” Men den kan jag inte använda har ju inget på den mer än räkningar … ridå.

Men flåt en gammal mänska som inte tänker så tekniskt på allt. Jo, visst kan jag sitta vid PC:n. Men vem vill sitta rakt upp och ner när man kan sitta i soffan, ligga i sängen eller soffan och skriva? Jag med mina garanterade gener till Romarrikets vanor att ligga och göra det mesta, jag har ännu inte fått maken att stå klädd i ett höftskynke matandes mig med druvor. Skämt och sidor men PC föll bort och jag tänkte nu blir det snabbkurs i mobilkonsten. Men då kommer maken med min gamla padda, den han övertog när han köpte en ny till mig. Numera hans padda att ”glo på idrott, när som helst, var som helst.”

Så jag kommer klara mig galant framöver, utan min egen padda …

Nu ska jag göra mig iordning för en tur till min mammas boende, jag har köpt tre par nya skor till henne. Sandaler, inneskor och tofflor, det måste prövas och godkännas, det blir till att sitta ute i det fantastiska höstvädret.

Fridens alla goingar ha det skön t i helgen.

En repris som tål att läsas igen

Utvalda ~ livsglimtar ~ 3 kommentarer

Som den äldre generationen så ser jag på den yngre, nygifta i starten av allt det där som blev mitt liv och alla er andras liv. Jag ser samma unga ansikten som när jag tittar på mitt och makens nygifta ansikten, det där unga, naiva, oförstörda med en öppen blick mot livet. Det smärtar mig när jag vet vad livet gör med oss, hur tillvaron ständigt förändras och kräver direkt ansvar, slår luften ur oss med allt ett liv kan bjuda på. Men vi stapplar upp och tar nya tag och nya tag, i vårt intensiva inre arbete med oss själva i den frotterande tillvaron mot andra. Det gör ont och kostar på, ibland ville jag smita ut via personalingången, men så fungerar inte livet om du vill leva med i nuet. Lära sig att stå upp, stå på, våga språnget ut i det okända för att landa i sin käraste famn. Lusten, kärleken, barmhärtigheten, generositeten, glädjen, förlåtandet är sprängskott in i den allvarliga leken ett liv är. Alla dessa känslor vi ska manglas genom, alla tankar om vad som är rätt, vad som är fel, vilka stigar vi ska gå eller trilla in på, val vi gör, inse att vi ständigt väljer tar nästan en livstid. Att idag titta på maken och tänka, känna in allt vi har gått igenom, som ett slags paradisiskt slagfält där jag förvånat inser att vi är kvar, vi lever trots livet skulle jag vilja påstå. Jag som alla föräldrar önskar mina barn allt gott och lite till, om de en dag sitter som mig och tittar på sina gamla bröllopskort och med ett inre leende ser på sig själva, ser sina barnsliga oförstörda ansikten öppna för allt och kan tänka Gud så unga och oförstående vi var där i allt som komma skulle. ❤

Att våga är att vinna

Utvalda ~ livsglimtar ~ 15 kommentarer

Igår tog jag scootern ner till min fotvårdare, var en lagom skakig och svag jag när jag kom fram. Låste scootern utanför och tänkte orostankar ”ta inte min scooter nu”. Som vanligt blev jag lyft hos fotvårdaren Laura, vi har alltid så mycket att prata om sedan sist.

Min tanke var att för första gången ta scootern in på Ica Kvantum, vilket jag inte riktigt har vågar. Jag vet inte varför jag har tvekat så att ta en tur in där. Här har ni tanten/kvinnan som har rest ensam i Europa som ung, orädd, nyfiken. Som nu inte vågar åka scooter inne på Ica …

Men in åkte jag på Ica och hjärtat klappade lite extra. Det var så länge sedan jag kunde ta mig runt i min egen takt, utan att hålla på att svimma. Jag njöt stort av att sakta glida runt och plocka på mig det jag ville ha.

Sen i kassan var expediten så vänlig och frågade om jag ville ha hjälp att packa ner mina varor. Jag blev så paff, över vänligheten och sen att jag Jag blev tillfrågad om jag behöver hjälp. Har inte tänkt på att scootern signalerar på sitt vis och självklart sitter jag i den för att jag annars inte skulle ta mig till Ica överhuvudtaget. Men tackade nej till hjälp och tackade för vänligheten.

Hem gasade jag på, Frasse väntade och maken satt hemma och jobbade. Jag hade en stor kasse med Salvia och gräslök från landet, kompletterade med köpt fransk dragon  och citronmeliss. Det var bara att sätta sig och rensa, sen ner i torkmaskinen, här ska bli nytt örtsalt förra årets är nästan slut. Vilken underbar dag och jag var pigg hela tiden efter fotvården.  Nu susar torken och örterna är nog helt torra snart.

Imorgon kommer T efter skolan, kan man öppna upp boenden för äldre så borde jag kunna få besök av T. Vi ska sitta i våra hörn i soffan som är stor och ”fika” som han kallar det ska vi. Det betyder att han dricker saft eller läsk och mular i sig bullar och kakor medans vi ser film på tv:n. Så pratar vi så klart massor och farfar jobbar hemma just den dagen, så även han får njuta av ”vår älskade extra unge”.

Igår lovade jag en bild på mitt galenskap av stickade sockor och vantar. Det är så roligt och rofyllt att sticka just vantar och sockor. Snart kommer kylan och då har jag bra presenter till barnbarnen och andra jag gärna ger bort till.

Nu är det dags att ta hand om de torkade örterna.

Fridens! 🧡🌼🧡

 

Tittar in

Utvalda ~ livsglimtar ~ 9 kommentarer

Äntligen har jag kommit på hur jag slipper bli antastad av mitt duschdraperi … det har tagit många slitsamma år att komma på detta geniala trix. Duscha draperiet direkt mot väggen, där klistras det fast, succé! Så nu har jag en flanken fri från äckliga draperietpåhopp.

Visst blir ni imponerade av min list … tänkte väl det. 😃

Så där, nu har jag satt på en lins och grönsakssoppa i soppmaskinen.

Mamma ringde och samtalet var trevligt tills luren åker ner, hon pratar på själv, men hör inte mig, om jag så skriker. Jag suckar och lyssnar på henne tills det mesta har upprepats flera gånger, då lägger jag på.

Det är svårt det här, en så fin möjlighet till kontakt, när nu Corona förstör så mycket, blir bara pannkaka. Imorgon ska vi in och hälsa på, säkert regnar det, då blir det ett kort besök utomhus, bara att få henne att sitta kvar i sin rullstol på andra sidan bordet med plastskivan. Hon brukar dra sig fram med fötterna, tills man nästan har henne i knät. Hon märker inte att hon förflyttar sig, stroken tog för mycket av min mamma. Det här att överleva till varje pris …

Nu är soppan klar; grönsaksbuljong, vitlök, paprika, zucchini, tomat, citronsaft, linser och en potatis för att göra soppan krämig, serveras med krutonger. Gott!


När pillertrillaren blev pulvertrillare?

Utvalda ~ livsglimtar ~ 5 kommentarer

Maken stack till stan/jobbet tidigt imorse och nu menar jag sjukt tidigt, själv sov jag som en stock och kom upp många timmar senare. Solskenet blänker i trädens alla rasslande löv i vinden, när de inte singlar ner, tackar för sig och lägger sig i drivor. Höstlikt vackert med sol och ljummen svalka, när jag i morgonrock trampar runt på tomten, så Frasse får kissa efter sin frukost. Maken var ut med honom innan han stack, så jag kan ta en längre tur lite senare. Frasse håller inte tyst om det tränger på, så jag kan ta det lugnt.

Nu har dagarna snurrat på och ärligt har jag inte mått så bra, det där nedtrappandet av mina antidepressiva tablett har gått så där. Fick fysiska känningar igen, absolut inte som förra gången när jag blev helt panikslagen och kastade in en tablett för att bli av med allt som tjöt, yla, snurra, womwoma i hela huvudet. Så rädd jag blev och inte förstod jag då, att nedtrappning av dessa tabletter kan de vanliga läkare, som så gärna skriver ut dem, inte ett dyft om. Men denna gång, är jag mer påläst, har ju hanterat det sedan i våras och trodde jag hade ordning på det hela.

Min dos är den lägsta och det går inte att dela dessa små piller, utan nu åkte morteln fram. Jag mortlar och delar upp pulvret i två delar, häller på en sked med yoghurt och så in i truten. Jahapp, det var dagens pulverpiller …

Efter samtal med en vän, vi dividerade det hela fram och tillbaka om varför jag egentligen ska envisas med att sluta äta något, som min kropp tydligen tror sig behöva? När nu mina båda läkare tycker att jag ska äta tabletten resten av livet. Suck, en blandning mellan ”äter” ju andra tabletter för resten av livet, som jag måste äta för att överleva, psyket mår inte dåligt, så att jag behöver äta dessa piller. Ska jag äta dem för att det inte går att sluta med dem? Märkligt … så beroendeframkallande att det inte är klokt. Jag fortsätter med mitt halva pulverpiller per dag, får nog helt enkelt bestämma mig för att äta dem resten av livet. Detta halva pulver varannan dag, kanske funkar det? 😃

I tisdags kom killen som installerade värmepumpen. Känns tryggt att veta att nästa värmebölja kommer jag inte må dåligt, på med AC:n bara. Att den sen är billigare i drift än de vanliga elementen gör ju inte saken bättre.

I helgen var sonen med familj här. Vi skulle äta surströmming tillsammans, det gick ju så där med alla nybörjare.

Lördags kväll, surströmmingen är utsläppt från sin burk och jag till och med sköljde av filéerna, allt för anpassning till nybörjarna. Grabbarna var märkbart uppskruvade och gick mer än gärna i närkamp med surströmmingen i sin skål. Det ulkades och jag sa åt 6-åringen att sluta larva sig, då han gärna kör sitt ulkande lite på kul, så där över vad som helst. Han behövde inte stå där och lukta, luften är faktiskt fri runt om den lilla skålen.Men det låg förväntan i luften som om det var något slags mandomsprov som skulle genomföras.Jag gjorde små klämmor till grabbarna med 5-6 pyttesmå fiskbitar som lurade i smör, krossad potatis, mjukt tunnbröd.Nu skulle pappan väntas in, han hade ”öppet sinne” sa han och tuggade på, sa att det smakade bajs och det fick ju grabbarna att plötsligt se ut som om de behövde en hink att kräkas i. Tuggan spottades ut i servetter och så var det äventyret slut. Ungarnas mamma som skulle testa för tredje gången gick ut hårt med helt tunnbröd, krossad potatis, rödlök och gräddfil … en tugga, sen såg även hon ut att behöva en hink.Ja, herregud, vad skulle hon med en helt tunnbröd till? Hon kunde ju tagit en tugga från grabbarnas små bröd.Sen hämtades nya tallrikar åt stackarna som inte klarade mandomsprovet, bara maken åt upp sin ”rulle” och jag min, åt dessutom strömmingen som den var med potatis, vilket fick sonen att bli mäkta imponerad. Det är inte ofta jag lyckas imponera på min son … får väl passa på att suga i mig.Sen blev det Kräftornas Afton, tur var väl det och så var första och sista surströmmingskvällen avklarad med detta gäng.

I veckan har jag stickat ett par raggsockor till barn och ett par stora tumvantar som jag ska tova när jag kommer hem. Nu sitter nästa par tumvantar som ska tovas på stickorna.

Fridens!

Sim Sala Bim

Utvalda ~ livsglimtar ~ 10 kommentarer

Som vi letade, i väskor, fickor, allt vändes ut och in. Jag fick böka med ny legitimation för min var borta, förmodade att maken som hämtar mina postpaket hade tappat det. Så igår när vi ska iväg och handla drar jag på mig en lite tjockare jacka, det blåste småkyligt.

Foto av Free Creative Stuff pu00e5 Pexels.com

Ni skulle sett min min och makens min när mitt leg ligger i fickan?! Jag begriper det inte, står där med plastbiten i handen, nämen … va, skrattar, undrar, har du lagt det i min ficka? Han nekar till det … men skulle jag inte ha hittar den som låg helt ensam i min ficka, i en jacka som jag har haft på mig. Ärligt talat begriper jag inte ett dugg av detta mysterium för den jackan använder jag höst och vår?

Så klipper jag itu den gamla legitimationen, så mycket besvär helt i onödan. Glad likväl över att ingen har snott den och använt den.

Igår jobbade maken hemifrån idag är han på arbetsplatsen och jag vaknar relativt pigg för att vara jag. Idag ska jag sätta ett bröd, tvätta och åka scooter med Frasse, känner mig som sagt skaplig, men efter duschen får vi se hur kaxig jag känner mig.

Nu är årstiden när måsar och tärnor flyger omkring i flockar och så de ”skrattar” de för liv och jag känner glädjen i fågelvärldens rutiner, inte bara mina egna. Snart har sommaren glidit över i höst och då tystnar måsarna och under en längre period senare syns de inte, tror de drar längre ut till havs.

I huvudet planeras en kombinerad surströmmings och kräftfest med våra ungar och barnbarn till helgen. Vädret ser ut att bli skapligt utesittarväder och jag längtar efter att få bjuda de små på barnvänlig surströmmingsklämma. Kan tänka mig deras äcklade miner av lukten haha!

Sen stannar vi på landet, nu ska värmepumpen installeras, sen kan värmeböljorna dallra bäst sjutton de vill i vårt land för det ingår AC i pumpen.

Tänkte en massa som jag skulle skriva om, men helt tomt i bollen. Jag får nog skaffa mig ett litet block att skriva upp sånt jag klurar på i vardagen, i livet som så.

Fridens

Tiden är inte alltid något som läker

Utvalda ~ livsglimtar ~ 11 kommentarer
Svenska folket i svartvitt

Det finns hela tiden människor som tänker rätt och vågar stå upp för det. Här en kompis till mig, det är andra gången jag sätter in Jan Carlzons befriande tal om vart vi var på väg. 2015 var ju synligheten klockren för många av oss, vi som anser att det inte bara ska hjärta till om man släpper in flera miljoner mest män, ekonomiska flyktingar.
Idag ser inte alla, men fler vart invandringspolitiken har burit oss. Dessa hätska män som nu vandaliserar vårt land, vårt folk, de sökte en fristad från krig och elände, från länder ingen vill bo i, men semestrar där gör de gärna. Med sig hit tog de allt de sa de ville lämna.
Så nu sitter vi här med våra naiva, ickeförstående, handlingsförlamade politiker och allt deras ickehanterande har de strösslat ut över polisen och det mesta av vårt lands kommuner. Lågt i tak, inga pengar till mer än andra länders folk och dessutom deras kommuners kassor, så de kan ge kommunal service till sitt folk ???

Jan Carlzon fick stående ovation när han pratade flyktingar.

Jan Carlzon en av Sveriges kändaste direktörer, stod inför 500 åhörare på Kvalitetsmässan i Göteborg 2015. Han sa: – Ingen kan kalla mig rasist. Hela mitt yrkesliv har byggt på öppenhet mot världen. Men nu är jag för första gången orolig.

– Jag känner stor oro, säger Jan Carlzon . Öppnar man sin famn måste man också öppna sina ögon. Välkomnar vi människor på flykt måste vi också kunna ta hand om dem. Vi kan inte ta emot fler än vi klarar av. Det förvånar mig att politikerna inte har förstått det.

Det enda partiet som tagit till sig den förståelsen, samma som många medborgare runt om i landet, är Sverigedemokraterna. Plötsligt diskuterar varenda människa invandring och integration med utgångspunkt från den verkligheter de lever i . De enda som inte verkar bry sig är de politiker som har ansvaret för den uppkomna situationen.

Så frågan Jan Carlzon ställer är , har vi det ledarskap som situationen kräver eller har vi fått ledare som följer hopen och försöker samla ihop det som blev kvar det som så tydligt visar ett dåligt ledarskap ?  
– När man tar på sig ett stort ansvar krävs också ett stort ledarskap det som så tydligt har saknats de senaste åren i svensk politik. säger Jan Carlzon.

Tyvärr så har ansvariga politikerna i både Alliansen och det rödgröna blocket struntat i att ta hand om de som kommer hit. Man har fört en politik där tuta och kör och se vad som händer varit det som gällt. Alla opponenter av den politiken har de gemensamt anklagat för främlingsfientlighet. Man har med sin politik skapat klasskillnader i samhället där man får gå tillbaka ända till 30 talet för att se motsvarande samhällsförändringar. Något som inte verkar ha bekymrat de ansvariga politikerna att man är skylldig till att sparkat tillbaka utvecklingen i klasskillnader till i början på 1900 talet i Sverige.

Man har med det skapat en kriminalitet som har gjort flera områden runt i Sverige klassas som särskilt utsatta där myndigheter har svårt att få ordning på utvecklingen. Man har struntat i att föra en bostadspolitik som ligger i fas med de som man lockat hit. Man har struntat i att ge skolan resurser för att tillgodose flyktingbarns större behov för att integreras i skolsystemet, Man har i stort sett struntat i allt som skapar en vettig integration av de nyanlända.

I stället för att föra en vettig politik så har man försökt ändra fokus på de problem som uppstått genom att svartmålat de som opponerat sig mot den politiken. Ingen självrannsakan här inte mer än att när de fått ur sig sin frustration på Sverigedemokraterna så ger man sig på motståndarblocket och anklagar dessa för att inte ta ansvar. Att bägge blocket har lika stort del i det som sker vill man inte låtsas om.

Att någon överhuvudtaget kan rösta på de partier som är ansvariga för det vi nu ser är en gåta. Och i stället för att rannsaka sig själva så fortsätter man ge sig på det enda parti som varit kritisk till invandringspolitiken i hopp att man skall ändar fokus så att de slipper stå i skamvrån inför medborgarna för vad de ställt till. Vi kan väl hoppas att fler tar till sig vilka som är de verkliga syndarna i hur man skött Sverige i flyktingfrågan de senaste 10 åren. Nu får svenska folket vara beredd att städa upp efter vad den naiva flyktingpolitiken lett till.

Man skall aldrig rösta på ett parti i vad de vill åstadkomma utan man skall rösta efter vad de åstadkommit med sin politik. Med det synsättet så är det många partier som borde känna sig oroliga inför valet 2018.

Läsande och lite annat krafs

Utvalda ~ livsglimtar ~ 8 kommentarer

 

I somras var jag som en seg deg när det gällde läsandet, ok boken var en kriminalare på över femhundra sidor, men att hålla på med den i månader är inte jag liksom. Men det var som om jag var nere i en ofokuserad lässvacka. Men nu hemma i vardagen och med väder, svalare att leva upp i, har läsandet tagit fart igen.

Jag köpte Stina Wolters Kring denna kropp, henne som jag dels har sett dansande, själva dansandet, halvnaken och ibland som en slags protest mot det där pinniga sjuka idealet samhället ständigt trycker upp i ansiktet på oss. En fri stark vind som gör allt det där dansandet som jag själv tycker om, men inom mig värjer jag mig och då handlar det om vikt, ålder … rätten att få visa sig. Nä, mig kommer ni aldrig få se publikt dansande halvnaken, bara tanken får mig att skämmas. Så hårt sitter präglingen om vem som får visa sig hur som helst. Men andra tillåter jag att göra befriande saker. Hahaha typ, gör du så skäms jag å våra vägar.

Hennes bok börjar intressant, men fladdrar sen runt i hennes uppväxt och präglings värld, det var svårt att komma in i boken och jag tappade intresset ett tag och kände besvikelse över röran jag inte hittade i. Men så kom rubriken #metoo och då plötsligt öppnade boken upp sig och jag klev in i tankar, känslor jag kände mig hemma med. Plötsligt tänkte vi samma tankar, pratade samma språk. Ja, jösses det var en resa det, övergrepp och mamman, den helt saknade som blir senil och dör. Alla dessa tankar, känslor om döden, sorgen och skräcken att bli lämnad, av mamman utan att någonsin fått fylla upp hela sitt liva mammabehov. Hon skulle ”följa sin mamma,” vid hennes sida in i döden. Som jag sa till min syster när hon låg på dödsbädden, ”Jag ska följa dig hela vägen.”

Tänk att livet kan vara så smärtsamt, även vackert så det gör ont.

Den natten läste jag ut Stinas bok och jag grät floder, länge sedan jag reagerade så in i själen av en bok. Snudd på att jag kände att ”så mycket jag bär på, utan att tänka på det.” Lite snopet hur mycket djup sorg som gömmer sig och darrar loss i skvalpet efter en annans djupa sorg och tankar.

Dagens krafs får jag tillägna Peter Jihde som tog till fårsaxen och klippte av sig sin fåniga ”manbun.” Har sett honom på tv så klart och även i affären, tänkt varje gång att, han bara ser fjölig ut i håret, undrat vad han, alla de män som springer omkring med hästsvans egentligen tänker? Nu snaggad var han riktigt snygg, han tillhör en av de som faktiskt är snygg i snagg.

Sen ett större krafs, jag har sett Isabella Lövin och tänkt att det måste hänt något i hennes personliga värld. Hon har sett helt slut ut länge, helt utan utstrålning … varför hon avgår kan man ju fundera över. För mig personligen betyder hon inget bra för Sverige, så gå du. Men rent personligt känner jag med henne oavsett varför hon avgår.

Så kom det då nära igen

Utvalda ~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

För några år sedan sköts en man inte långt ifrån vårt boende, det eldades flyktbil och polisjakten sattes igång. De åkte dit och själva mördaren verkar vara den som häromveckan fritogs från ”ungdomsvård.” Ja, herre gud, öppna anstalter för mördare, varför ens besvära sig med att sätta in dem, när de likväl gör som de vill. Lika bra att köra statens straffrabatter, så alla är mest fria hela tiden, så de kan hålla vårt samhälle igång, dessa söner av utländska föräldrar.

Vi hade helt nog av våra egna kriminella pappskallar, men se de dög inte mycket till, om men jämför med de nya genierna och raketforskarna som med sån otrolig glädje släppts in i vårt land, av folk som borde veta bättre, veta hut rent av.

Så idag var det dags igen, en man avrättad i sin bil inte långt härifrån. Polisbilar, MC och helikopter cirkulerar sedan 10-tiden. Det finns inte längre säkra boenden, de här IQ befriade cirkulerar fritt över hela landet och gör allt precis som de vill. Varför skulle de inte det? De har kommit till det förlovade landet, där man gör precis som man vill. Landet utan styrning och regering, folk som hukar i stugorna och av gammal vana muttrar lågmält om usla förändringar som skär genom precis allt som vi förr kallade ”vårt öppna gemensamma samhälle och ekonomi.” Ett samhälle som passade vår befolknings attityd, mentalitet och levnadssätt, med lagar och förordningar som vi har rättat oss efter, av fostran och känsla för rätt och fel.

Men inte kunde de styrande låta ett fungerande land få fortsätta i sina spår. Multikulti, lagtvingande sådan, var vad de straffade landet till och se nu så fel det blev. Lika kriminellt fel som i alla andra länder som har fått multikulti, oftast av den historia de själva har ställt till. Till skillnad från vårt land där de styrande har bestämt att det är så här De vill ha det i någon slags förvirrad humanism på allas vår bekostnad.

Nu har Frasse och jag åkt runt i över en timme ute, här hemma var det nästan ödsligt lugnt och tyst. Jag träffar två vänner på vägen och tror både Frasse och jag känner oss nöjda med turen. Jag ska så snart kalopsen sjunkit undan sätta mig på min träningscykel, måste komma igång.

Fridens

All denna tekniska förändring, vad tjänar det till?

Utvalda ~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

Tragglar med det nya här inne, hoppas att jag får ordning på det, de här blocken som ska skickas hit och dit, läggas på varandra. Jag får ♠️ försöket läsa, men begriper inte vad det här röriga ska tjäna till. Jag vill läsa inlägg, skriva och få in lite bilder här och där, hur svårt kan Wp göra det?

Synd att man inte kan skydda sig emot sk teknisk utvecklingen. Jag har ännu inte lyckats hitta ”hur man får in en bild i text.” Under sker!

Men titta här ett genombrott, passande skydd mot baciller och teknik?

Idag ligger dagen som en halvfuktig filt över allt, inte var det mycket regn som kom inatt, men fukt lämnades. Idag gick maken turen med Frasse och jag känner mig så nöjd med att inte behöva göra någonting denna dag.

Vi har pratat om att ta en tur, jag med scootern ner till nya området, gå efter strandpromenaden och stanna till, fika på något ställe. Ska bli spännande att se, tror jag kan åka hela vägen fram till/genom Kappsta, där Raul Wallenbergs väska står som ett monument över hans gärning. Men nja, jag nöjer mig med en fika på bryggan som första tur, om vädret inte slår om till regn.

Som av en händelse har både Wp och Fb ändrat sitt utseende samtidigt, så jag virrar även inne på Fb.

Nu ska jag sätta fart, snigelfart ok!

Någon som hittat mitt tappade tryck?

Utvalda ~ livsglimtar ~ 12 kommentarer

Igår kom T, vi skulle äntligen ner till glasskiosken, T + Frasse och jag på scootern. Självklart tramsade min kropp, sån hjärtklappning att jag stressat slängde i mig en medicin som saktar ner hjärtslagen. Det blev en faslig tur, men vi kom fram till kiosken och T fixade med glasskulorna. Jag ville inte visa hur vissen jag var, vågade mig på en väldigt brant skogsväg på hemvägen, jag gasade på och T sa ”jag puttar på här bakom om det behövs.” Hahaha sötnöten! Så vi tog oss till området snabbare och hem, T pratade med mig liggande i soffan, känns som större delen av mitt liv levs här. Han är så fin, sa att det hade varit helt ok om jag hade ringt och ställt in, han fattar. Men jag längtar efter vårt prat, det där nära som är han och jag när vi är själva. Hans funderingar är så spännande att lyssna på.

Så idag tog jag det lugnt, förmiddagen kändes skaplig, tog Frasse i kopplet och hämtade scootern, vår första tur när jag ensam skulle hålla honom och köra. Nu fick han en redig motionstur, men samma svaghet i armarna idag när jag höll i styret. Det är den där mjölksyran som jag brukar prata om.

Hem kom vi och jag parkerade, låste scootern, sen kom jag bara ut genom rummet, fick slänga mig på soffan utanför porten. Det gungade, flimrade och jag var tvungen att resa mig, upp för en liten backe förbi nästa port och in i min egen. Jag tog oss hem, sen soffan igen, tog blodtrycket som inte gick att läsa av till att börja med, tog det senare, då var det inget vidare övertrycket 96, undertrycket 43 puls 72. Masade mig upp efter en stund, stoppade in en Dafgård i mikron, åt, sen sov jag resten av dagen. När jag vaknade var trycket bra …

Japp, så spännande var mina senaste dagar, lusten att skriva om allt jag reflekterade över under mina utflykter med scootern glider iväg. Men jag har snart flutit upp igen.

Fridens

Wp trasslar, naprapat och tjockisar

Utvalda ~ livsglimtar ~ 2 kommentarer

549D4594-555E-4C0A-8AB3-678F573BF9E4

Några rader, fast det tar emot i värmen, som om jag inte orkar samla ihop mig. Igår levde jag livets glada dagar, tog scootern och åkte med maken till affären. Jag och Frasse satt i skuggan och väntade på husse, tror vi båda njöt av att betrakta allt som rörde sig fram och tillbaka. Kände sån lycka över att kunna hänga med, friheten att bara se folk i rörelse, vid middagstid, så många var det. Samtidigt känslan av att jag nu för tiden inte känner eller ens känner igen en jäkel som drar förbi. Tänkte att jag kunde sitta på vilket torg som helst.

Men på väg hem mötte jag C som satt vid uteserveringen med vinglas och småfull måndag middagstid. Min kära vän som nog har tappat kontrollen över det här med drickandet. Vi ska ses nästa vecka, ha picknick sa vi, det blir nog av, för vi gillar att träffas och prata ihjäl oss. Jag har redan pratat ”drickande” med henne och hon har sina perioder, så jag säger nog inget om det nu. Folk får liksom välja sina egna liv och jag vet att hon tar upp det själv, ibland.

Sen körde jag vidare mot en speciell bänk där min tidigare granne från Chile brukar sitta. Maken tog Frasse och matkassen och gick hem, jag ville prata med M länge, vi ses inte så ofta sedan jag flyttade. Hon har blivit riktigt sjuk och jag hoppas tabletterna hjälper hennes lever, annars blir det kanske transplantation om hennes kropp pallar det. Min lilla goa fd granne, hennes ena dotter gick i sonens klass och vi bodde på samma våningsplan i många år. De hade ju inte ett smack när de kom hit och jag var ner i min källare och letade upp lampor, mattor och massor av saker de kunde ta. Jag som alltid gillat att köpa stora och små muggar fick ju alltid för många till slut, upp med dem på bricka och in till M som alltid ville ha, för att inte tala om barnkläder hit och dit, fram och tillbaka.

Ryggskottet har blivit mycket bättre efter träningen jag har gjort sedan jag var hos naprapaten, tills igår. Då under dagen vevade jag tydligen för mycket, så redan igår kväll kände jag av ryggskottet igen. Blir inget kul besök alls att få ar … just här tappade jag wp igen, sidan kraschar står det och jag försökte komma in, men det bara liksom rullar, byter sida, hit och dit. Så släcka ner allt, gå ur, gå in, rensa. Jag vet inte varför det är så mycket besvär på min wp nu för tiden.

Nu har jag varit hos trevliga naprapaten, jäklar det gör så ont. Hela jag var dyngsur när jag reste mig upp. Med lite info om träning och rörelser som han skickar på mailen till mig, så kan jag fortsätta träna hemma. Tänk så kul det är med människor som han, möter mig barfota, pratar och inspirerar med sina tankar och humor. Vi hittade verkligen varandra, inte något snack om vem jag ringer när jag behöver en omgång. Det här att klä av sig, stå där i Bh och underbyxor … är verkligen inget jag har lust med, men vilken smart kille detta var, han var så inne i sina inspirerande tankar som han delade, att jag inte kände mig betraktad som annat än en kropp som han ville hjälpa. Befriande att se sitt förbenade gropiga, valkiga jag i en spegel och tänka äh va faAn, skit samma.

Det får mig att tänka på igår, när jag satt och betraktade alla människor på torget. Just hur vi klär oss är rätt intressant och hur icke klädsamt en del klär sig i förhållande till kroppsstorlek, längd osv. Jag ser denna kvinna i sina bästa år med ett mindre barn, hon har supertajta shorts och en supersnäv överdel. Så gräsligt tjock, men egentligen gör det mig inget för hennes del, hennes val. Jag är mer i mig själv känslan när jag betraktar henne, jag skulle aldrig klä mig så ute bland folk, för jag har som en gräns i hur just jag med min övervikt får se ut med andra runt om.

Så att jag och många med mig är feta, det gör egentligen inte mig något, jo, om de är unga tycker jag det är för jäkligt. Att föräldrar inte gör sitt, håller efter ätandet, när ungarna redan som små blir tjocka. Det är så det börjar, sen blir de tjockisen i skolan, föräldrar borde veta hut, om barnet nu inte lider av någon sjukdom.

Minns min dotter i skolåldern, hon var mullig, la på sig lätt och jag var tvungen att bli stark, envis och känna mig som elak mamma när hon inte fick äta vad hon ville efter skolan och på fritiden. Hon var så arg på mig … men jag tänkte, glasögon, tandställning + tjock! Aldrig … de två första kunde jag inget göra åt, men vikten kunde jag styra. Som vuxen tackade hon mig för att jag stod på mig, men kul var det inte, verkligen inte.

Nu hoppas jag inte att någon som läser blir sårad, jag är själv redigt tjock så jag vet hur det är, hur svårt det är.

Fridens

Väntan

Utvalda ~ livsglimtar ~ 4 kommentarer

Detta eviga väntande, mest hela livet är just att vänta. I stunden väntar jag på att min städerska ska komma, senare väntar jag på att åka till naprapaten, för jag har väntat i flera veckor på att ryggskottet ska gå över.

Jag tror man väntar på att födas och sen vet vi alla vad vi mest väntar på under första åren, mat och mat, ny blöja osv. Mer medveten väntar man på förskolestart, skolstart, sommarlov, vinterlov, skolstart osv i många väntans år. Väntar på förfesten till studenten, allt dansande, resande, semestrar, rätt jobb, färdiga studier, lön, alla födelsedagar, kalas, jular, påskägg …

Vänta på den rätte, på barn, på deras uppväxt, deras giftemål, barnbarn som väntar på att allt ska upprepa sig.

Det gör ont i ryggen, jag blir trött och har sovit mer än vanligt, maken reagerar när jag lägger mig efter 22-tiden, då är Maggan risig. Men det finns ju så mycket att glädja sig åt ändå och stunderna av välmående och en slags ny förväntan och ta me sjutton just glädje i att vara i stan igen, sen att maken ännu jobbar hemma och går mot sin för alltid lediga tid i livet. Han har en stor maskin som ska installeras på jobbet och det krävs en del närvaro, så han kommer vara på jobbet en del, då han har ansvaret för det hela och det blir väl lite som kronan på verket, hans avgörande sista stora grej på jobbet. Gäller att ha tungan rätt i mun.

Nu är jag tjock igen, gick upp åtta av mina 10 minus. Denna förbannade vikt, är så trött på att ha dessa negativa tankar surra som ett getingbo i skallen på mig. Bortsätt för allt negativt rent kroppsligt av övervikt, så är det så här för mig som är transplanterad, jag får ingen ny njure om jag är fysiskt svag vilket jag är och tjock. Då blir det dialys igen de år jag har kvar, fan så det stressar mig. Men det är som om jag har lagt av, orkar inte jagas av maran, som om all energi dragit sin kos. Under själva njursviktstiden tjatade min första läkare hål i skallen på mig om vikten, jag vägde inte alls som nu, men gud så illa hon gjorde mig med detta överdrivna intresse för min vikt. Det sjuka var att när jag gick ner i vikt kommentera hon det inte ett dugg. Jag bytte ut henne efter många år, det tog ca 9 år från konstaterandet av njursjukdomen tills jag fick en ny njure. En långsam, plågsam nedgång av kroppens funktion till dialys först, sedan turen att få en njure.

Minns ni min vän som opererades för hjärtat förra året? Det blev ingen bättring med henne, hon har ännu dialys tre gånger i veckan och sondmatas ännu. Vissa delar i hjärnan tog stroken ifrån henne och oss. Hon är sig inte lik, kommer aldrig bli sig lik, dessutom klarar hon sig inte själv utan maken, hemtjänst och dialysen som sköter om henne. Nästa vecka ska maken ta henne med till en soffa utanför deras hus, hon går lite med rullator. Jag tar med kaffe, hälsar på. Så sorgligt hon och jag bodde många år i samma hus och umgicks massor. Våra döttrar gick i samma klass och sen sydde vi tillsammans, hjälpte varandra, pratade, skrattade. Tänk hon som jag kunde slänga käft så mycket med och så vi har skrattar åt oss, åt livet.

Nu är hela den biten borta, hon är inte hon längre, men hon minns mig, men jag vet inte på vilket vis. Jag bakar något till maken hennes och mig, för hon äter ju inte, vad ska det tjäna till, hon har ju sin slang, säger hon. Motivationsområdet är puts väck.

Så kan det sluta när man åker in för en planerad operation, det gör ont i mig när vänner drabbas så hårt. Stackars make, hur långe kommer han orka?

Fridens för denna gång.

4AB92F33-DA95-45AA-A228-43A1591AB8E9

Hårigt blekt värre

Utvalda ~ livsglimtar ~ 14 kommentarer

23BE9E9C-CA7D-4250-8F1F-2C0515DF46FA

Inte hör jag vad som sägs, det mal och mal. Frågar maken ”vad han lyssnar på? Golf instruktioner säger han.”
Bevare mig väl så urbota trist, sa jag.
”Jag var så dålig sist, att jag kunde kasta klubborna i sjön, blev svaret.” ”Bättre kasta dig själv i spat, klubborna genererar ju en del att sälja, sa jag.”
Sen blev det tyst …

Jag fnissar för mig själv, men gillar hans ärlighet, golf är i mina ögon tråkigt. Bangolf var jag bra på, brukade vinna, då, förr som med en normal kropp. Undrar om det visade på en möjligt bra golfkarriär? Nää, säkert inte, men ligga här och fundera på det som aldrig blev är ju döfött.

Finns det något tråkigare än att hålla på med sin feta lekamen. Håriga ben och armhålor, smörja in sig, fila fötter, klippa tånaglar, tvätta hår, föna hår? Dusch varje dag är min melodi, allt det andra får jag liksom tränga in när orken finns.

Förr behövde jag aldrig smörja min kropp … idag ett levande fnöske som kräver mer rundsmörjning än jag pallar med. Hur sjutton klarade män det förr, nu menar jag svenska äldre modellen av män, som tveklöst aldrig nuddade kroppen med annat smörj än möjligen en rak höger i nyllet vid bråk.

Nutidens män är ju annorlunda, de smörjer, klipper och rakar, till och med pungen. Har du fattat vad en rakad pung gör för skillnad? Det här med analblekning, betyder de att de bleker håret eller hålet? Antar att håret rakas och det som bleks är hålet, blir vad bättre då? Hur gör färgade män då, är de inte lite ljusar just där av naturen eller tänker jag fel? Det skulle se bra underligt ut med ett ljust blont hål på en svart man? Men igen vem skulle titta där?
Gud så glad jag är över att inte vara den typen av man i nutid.
Vem glor en annan i det hålet och blir till sig av lycka, ahhh ett blekt hål, hela världen ler mot mig. Ska väl vara bögarna som bleker hålet eller gör heteromän det och framförallt varför?

Förr kunde vi kvinnor alltid oja oss över att vi menstruerade varje månad, dåligt mådde vi och pengar kostade skydden. Männen slapp som vanligt undan med endast rakning, vilket var avundsvärt orättvist.
Skulle vi minsann ha allt kämpande, mens, graviditet, födandet, gynundersökningar, ammandet, klimakteriet.

Antar att männen tröttnade på att bara raka ansiktet, tänkte länge på vad de kunde lägga till, det blev rakning av hela kroppen, inklusive de ädlare delarna, (enligt de själva) lidande med vaxning både här och där. Men skägget slutade de raka och ser nu ut som gamla gubbar i förtid, ser ut som något man kan skrämma barn med.

En del tycker om skägg, gör sällan jag, inte ens de två hårstrån i kors jag ständigt jagar på min egen haka.
Denna dag idel frågetecken?

Ha de gött nu med blekta eller naturliga kroppsdelar.

Tjing