Igår precis när vi ska gå ut med Frasse kommer posten, ett stort kuvert till mig från Ambulanssjukvården?

En enkät säger maken? Det visar sig att en av ambulanspersonalen har fått. Covid19!

Så jag kan “eventuellt utsatts för Covid-smitta”Asså jag tänkte att det var konstigt att de inte ens hade munskydd på sig under turen. Isolera sig 14 dagar, isolera oss med andra ord, maken träffade dem alla, de var tre, när de hämtade mig.

Detta hade jag Aldrig väntat mig och känner mig arg över att de inte hade munskydd, eller satte på mig ett. Själv hade jag med mig mitt visir, som jag dock inte hade på mig i ambulansen, jag var nog lite virrig just då. Är man sjuk, så är det väl de som ska tänka klart åt en.

Ok, men om tre dagar har det gått 14 dagar, så vi bara måste ha klarat oss. Isolerad har jag varit hela tiden sedan jag kom hem som tur är och det kommer jag att fortsätta med. Hoppas inte den ambulanspersonen som blivit smittad inte blev för sjuk, de var så trevliga och är faktiskt vår tids hjältar fast många idioter inte fattar det.

Så idag vaknade jag före sex med skallen full av tankar, inser att jag måste ställa in städningen idag, är ju ingen karantän om jag släpper in min städhjälp. Så jag ringde städfirman strax efter sju, berättade och ställde in.

Så ”Godmorgon Världen!” Sa jag när ljuset sakta ökade där ute, vad man nu ska göra uppe så här tidigt? Funderar över hur mycket man kan råka ut för egentligen? Tror aldrig jag ringer ambulans igen, om det bara går att klara sig utan, maken får köra mig eller en taxi. Förstår att folk inte vill åka till sjukhus för annan behandling under Covid-tider som dessa, när man inte ens är säker i ambulansen.

Tänk att november bjuder så mycket fukt och grått, jag blir lika förvånad varje år, hur ihärdigt trist väder kan bli. Trist och trist, kanske är fel ord för mig, jag tillhör ju de som gillar redigt uselt väder, bara jag kan sitta inne med tända ljus och betrakta det hela inifrån. 😀

Nu är det julklappar som gäller, jag hänger inne på de stora kläddrakarna i min jakt på kläder till barnbarnen. I helgen lyckades H&M blåsa mig rejält, ni vet när man har harvat runt i massor av timmar i barnkläder, valt och vrakat till fem ungar och så kommer själva betalandet. Klarna är det självklara för mig, men denna gång var det tekniskt fel plötsligt. Jag testade igen, såg ut att fungera och kommer tillbaka till orden, som bara är borta. Inte ett plagg i orderkorgen. Jag kollade ifall de hade bekräftat ordern i min mail, inte ett dugg någonstans.

Just då blir jag så förbannad, allt bara borta. Muttra är ett snällt ord i sammanhanget, jag letade upp ett annat företag och började om. När jag är klar där, då minsann syns min order från H&M … fan rent ut sagt. Denna jul får ungarna galet mycket kläder och mycket lite prylar.

Jaha, här sitter vi i en repris på karantän eller vad man ska kalla det. Maken han jobbar på, pratar och pratar i möten hela dagarna. Själv har jag bara tagit det lugn, är mer normalt mående igen, vilket inte är så mycket att jubla över, jo det är det väl, skärpning. Känner mig lite deppig över min egen karaktärslöshet, borde så mycket och gör så lite åt det. Ständigt dessa två, vikt och motion, verkar vara något som många andra klarar av att hantera. Ok, lite förstår jag mig själv, kroppen är inte klok på många vis. Men lusten till förändring finns bara inte, jag vill bara vara i det som är nu, bara vara.

Julafton, blev en rafflande serie av var att vara, vilken dag? Vi kommer inte träffas som vanligt hos dottern, utan vi ska träffas någonstans ute och byta julklappssäckar, lite ospritad glögg, kaffe, saft och saffran på något vis. Väl påklädda i hopp om väder som håller ihop någon timme. Många viljor vill olika och ilskan pyser ut lite här och där, jag min idiot tänkte hjälpa till att få ordning, men det skulle jag inte gjort. Nu har vi kört ett par varv och allt är fridens igen. Denna familjs mönster är så tydliga i vissa lägen, det gemensamma mönstret och var familjs för sig. Släktskap och likheter samt olikheter genom ingiften.

Igår åkte dottern med familj till mamma och grattade henne med tårta, blommor och presenter. Mamma satt i dörröppningen till balkongen och utanför stod dottern med familj och sjöng för mamma. Sen blev det kaffe och tårta för mamma med sina vänner på boendet och personalen. Mitt yngsta barnbarn var ledsen för att hon inte fick sätta på sig finaste klänningen, hon skulle ju på kalas. Hon såg fram emot att vara fin och äta tårta, men fick bara stå ute och sjunga och vinka. På tisdag åker sonen dit med sitt gäng och presenter, mer serenad under balkongen. Hon bor längst ner, så det är perfekt när man vill ses en stund utan att smittas av vad månde.

Själv vill jag bara vara och är tacksam att ungarna fixade det detta år.

Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkt är allt, som ljuset med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,

Erik Blomberg

Ibland hittar jag ord som så vigt tar sig in i in själ och lyfter mig.

Vill bara berätta att jag dels varit på hjärtakuten en natt och nu förmodligen har Corona. Bara sover och sover.

Orkar inte läsa o skriva så vet ni varför det är tyst hos mig.

Maken tittar ut över vattnet utanför vårt boende och säger ”va, f*n är det där?” Vi tittar båda och konstaterar att det kommer något från dagvattenbrunnen som vi vet mynnar ut där nere rakt ut i vattnet. Kritvitt över en stor det i vattnet efter vår promenadväg efter havet.

Nu ska jag göra det hela kort.

Maken ringer 114 114

Men de var inte intresserade.

De hänvisas till 113 113 som lär ha brandkårens Vx nummer. Ring polisen sa de.

Nu ska ni veta att maken har väntat LÄNGE på att de olika instanserna ska svara, så detta tog lång tid, utan att de visste var han skulle få hjälp. Alltid någon annans problem, som tycker att det är ännu någon annans problem. Han suckar och ger upp.

Då ringer jag vår kommun … hahaha ett skämt! De kopplar till de som har hand om jouren då tekniska kontoret går hem kl 16.00 och jag ringde några minuter efter stängning. Kvinnan som till slut svarar säger att de slutade ha jouravtal med kommunen 1 oktober.

Så ringer jag kommun igen, väntar och väntar på min tur … Denna gång säger Vx att hon ska leta kontakt med någon … ja, jag väntar och väntar. En man svarar plötsligt utan att presentera sig, han visste inte säkert hur kommun hanterar sånt här. När vi ska sammanfatta den lätta informationen att någon tappar något i dagvattenbrunnen som rinner ut i Värtan. Tror han att jag har fått något dumpat i min kran i dricksvattnet. Nää, fy fan så tröttsamt … Jag skriver ett inlägg om det hela på vår kommunsida och får många stjärnor i himlen, men ombeds informera en politiker för KD som är ordförande i en nämnd.

GötaPetter nu börjar röran igen, för där han sitter har de inte kommunhusets telefonnummer utan eget. Jag ringer runt, väntar o väntar, det letas någon kontakt överhuvudtaget. Han har varit in och läst mitt inlägg och vill nu att jag mailar honom … ? Bara det, han har ju redan läst mitt inlägg, mer har jag inte att berätta. I telefon gick det inte att få tag i honom.

Ett är säkert, jag kommer Aldrig mer ringa om något jävla utsläpp. Allt miljösnack är bara trams på papper, som inte är förankrat i ett dugg mer än att suga ut mer skattepengar till något som de inte ens har någon som kan ett dugg om. Typiskt Sverige, allt ser tjusigt ut på papper men i verkligheten funkar banne mig inte ett dugg.

Så uppåt är jag idag.

Inte nog med att vi hade kalas ute för sonens fyraåringen, i kraftiga blåsten i vårt område, som i sig är känt för att vara ett blåshål. Vi frös, men stod ut, det är ju så mysigt att träffas hela gänget och jag känner mig så rik när alla skrattar och pratar, lirar fotboll, dotterns 7-åringen gick lyckligt runt med Frasse i koppel, att hon önskar sig en hund, det är ingen hemlighet. De små leker i lekställningen och flänger runt mest hela tiden.

När jag sen kommer hem fortsätter jag på sista sockan jag stickar på, snart klar … när jag upptäcker att jag har hoppat över hälen. Ibland blir jag väldigt trött på mig själv, bara repa upp och börja om.

Idag sken solen och jag kämpade med mig själv, borde vilat idag men scootern lockade mig. Så jag stack till vårt centrum, biblioteket en sväng och sen ner till fiket på en kaffe sittande ute i lä med solsken. Jag kände mig så fri och lycklig när jag studerade alla som gick förbi.

Innan den scooterturen kom äntligen killarna som skulle installera köksfläkt med en kryddhylla. Jag skriver äntligen, då det hela beställdes i februari, sen kom Corona kopplat till vår förvaltare som har svårt att få något ur händerna. Inte förvånande fick killarna ställa in allt i vår klädkammare då förvaltaren inte kommit ihåg att el måste dras fram till fläkten. Dessa korkskallar som aldrig verkar få ihop saker, så dessa killar som är oskyldiga till det hela, får komma tillbaka när elen är på plats.

Imorgon kommer min elvaåring vid 3-tiden, då ska han göra sin hemläxa, att baka en kladdkaka. Receptet har han fått av sin fröken, det är väl träning att läsa och följa ett recept. Vi har bestämt att vi ska äta den med vispad grädde, min fina Lina ska städa åt oss samtidigt. Allt på en gång som vanligt, kanske vi kan locka Lina att fika med oss och vår kladdkaka.

Trött var ordet, vecka efter vecka, fattar inte riktigt vad som har hänt. Ok, veckan har inte varit vilsam precis, jag var till njurläkaren på återbesök, vilket bara var mysigt, vi skrattar bra tillsamman, jag gillar verkligen henne. Sen veterinären, Frasse fick sin spruta och blev riktigt undersökt, allt väl, lite förmodad artros i ryggraden på ett ställe. Men det är inget att göra åt, det blir något att hålla ögonen på med åren. Han ska ner några kilo, vilket vi redan har tagit tag i, han hade mycket och stora muskler sa veterinären. Tror jag det, han går långa promenader med både maken och får springa med mig och scootern.

På tal om scootern så funkar inte gasen riktigt, jag oroas över om någon har dragit för hårt i spaken, den står ju helt oskyddad i vårt gemensamma källare, där vi har container som vi kastar pappskräp i. Maken är nere och ser om scootern nu, pumpar däck, skruvar fast gasspaken om det går och sätter igång laddaren.

Imorgon kalas för sonens yngsta som fyller fyra år, vi ska sitta ute, så på med kläder. Idag skiner solen över Stockholm, hoppas den spar några strålar till imorgon.

Jaha, inget fel på reglaget, tusen tack, det var dumma mig som hade lyckats sätta hastigheten på snigeln. Det låter väl smart eller hur? Jag kan trycka på snigelknappen eller hareknappen … sen finns ett vred där jag kan öka eller minska farten. Just den hade jag lyckats sätta ner. Suck!

Här ett tydligt bevis för mina steg in i demensstadiet, förr skulle jag aldrig ha missat en sån sak. Långsammare och dummare, nu går det bakåt med kärringen. Jag känner ofta när jag kör scootern att jag liksom njuter av rörelsen, vinden/luften och omgivningen så pass att jag kör lite långsamt för uppmärksamheten på omgivningen är inte lika snabb som förr. Va, kommer det bilar även från den sidan, när jag ska köra över en väg?! Sjutton också folk ute med hundar överallt, måste locka Frasse, vill inte att han skäller som en idiot.

Igår fick vi åka fram och tillbaka till landet, då ett stort paket med fågelmat, matare och ny matstation till ekorrarna plus ekorrmat kommit till landet och inte hem hit. Det får ju inte ligga kvar länge nu och jag vill inte att det skulle gå i retur. Trött på det där företaget, de gör alltid fel hur sjutton jag än pratar med dem. Vid samtal går hon igenom alla uppgifter och läser upp min hemadress … sen skickar de paketet till landet. Jo, det var ju helt rätt, om jag hade bett att få det dit denna gång.

Nu ska jag ut i köket och skala morötter och förbereda andra rotsaker för juicepressning. Nu har vi handlar hem mängder av nyttigheter, bara att pressa på framöver.

Helgen har varit ”en trött en” jag har vaknat segat mig upp, ätit lite frukost och sen somnat om i soffan, hopplöst svårt att vakna. I lördags var maken borta och jag skulle gå ut med Frasse vid lunchtid, somnar om efter frukost … vaknar 13.30 och stapplar upp, på med kläder. ute öste regnet ner, jag som inte ens sett att det regnade blev dyngsur direkt och Frasse såg inte heller glad ut. Vi gick runt huset, sen hem.

Igår var det samma urlakade kropp som bara ville sova, men in med Alvedon … vet inte vad den tabletten gör, men lite ork skänker den, eller så är det inbillning. Vi packade ner kaffetermos, mjölk, socker och plastbestick, tallrikar, muggar, hämtade kaffebröd och rostbiffsmörgåstårta på Ica, sen drog vi till mamma.

Vädrets gudar var med oss, en strålande höstdag dukade vi upp utanför boendet hennes, med smörgåstårta och något till kaffet. Jag hade ringt i förväg och sagt till att hon inte skulle fika där denna dag och sitta påklädd utanför entrén.

Som vanligt när en icke riktigt svensktalande svarar i telefonen, fattar de inte vad man säger. Så min mamma satt inne och drack kaffe när vi kom, hon visste inte att vi skulle komma och jag blev så förbannad. Detta är en stor nackdel med dessa många gånger jättefina invandrade anställda. De fattar inte den enklaste svenska och allt blir därefter, nu gällde det inget viktigt denna gång, men visar på hur uselt det är med alla icke svensktalande i vården. Stackars äldre, de måste ha det som att tala med en vägg och ingen kommer fatta vad de egentligen vill eller behöver hjälp med, om det inte är väldigt synligt.

Så jag blev riktigt förbannad på den vårdaren som faktiskt är mammas, muttrade högljutt om deras icke befintliga kommunikation. De ska ju skriva ner information och föra vidare till nästa skift, hur jäkla svårt kan det vara. Kunde hon inte skriva, fick hon väl be sin arbetskompis.

Nog om det mamma kläddes på i hast, fick påtår och mumsade smörgåstårta. Roffes fru kom också, så det blev en fin stund för mamma med sina närmaste. Prata om det som hänt, dela sorgen.

Jaha och hur tänkte du nu Maggan? Ansiktets haka eller haka i något?

Långt ifrån, satt hemma i stan och såg ett Netflixprogram om en begravningsbyrå, tror de höll till i Honolulu. Sånt gillar ju jag, dokumentära serier om döden och hur vi olika människor hanterat döendet, döden och allt efter, cermonier, riter.

Vid begravningen bars kistan med en maorisk person ut ur kyrkan och där stod män och utförde en Haka, vilket är en krigsdans från 1800-talet som de utförde för att avskräcka fienden. I nutid används dansen mer av uppvisningskaraktär vid t ex New Zealands rugby union inför landskamper.

Men där sitter jag och blev helt tagen av all kraft, beslutsamhet de sänder ut i sin dans. Tårarna bara flödar, jag fattar inte varför jag reagerade så starkt, jag ryser, håret står rakt upp på armarna. Hakan tar sig rakt in i hjärtat och någonstans känner jag på mitt svenska lite känslomässiga tafatta, lågmälda vis, att detta skulle jag önska att vi hade i Sverige. Dessa män, urkraften, gemenskapen, beslutsamheten ger ett själsligt totalt genomslag i mig.

Allt detta som vi saknar i vårt land, de må vara en dans, deras kulturarv. Jämfört med vårt kulturarv av dans i ring, mjukheten i en vindlande snoa. Tänker på olika folkslags väsen, det som så gärna förnekas i vårt land av Ali Baba och de sju rövarna.

Vi människor har samma grundläggande behov, men därefter är olikheter starkt präglade av det land vi har växt upp i, stadsskick, lagar, rätt och fel, moral, etik, religion, högtider, döden, födelsen och rytmen i landet vi växer upp i. Vi är som natt och dag i väldigt mycket, men kan om viljan finns mötas och leva tillsammans.

Jag hör yxans slag, maken hugger ved, löven seglar, darrande, flaxande förbi mitt fönster i sin sista dans med vinden. Hösten tar för sig och jag trivs med det, en tveksam höstdag med fukt och grå himmel. En ny dag som bjuder till på sitt vis, fri att låta mig påverkas av.