Kollijox

Dyker upp som ”gumman i lådan” det går ju så snabbt tiden och jag har tappat farten på lite olika vis. Jag som har älskat att prata i telefon gör det än, men att verkligen ringa har blivit något jag liksom glömmer bort. Jag har fullt sjå att göra det helt vanliga, som jag förr gjorde utan att tänka ett dugg. Ta sig upp är varje morgon något jag alltid har kämpat med, men inte som i nutid, kroppen ligger kvar, fast jag har gått upp. Sug på den du . …

Huvudet under armen, konstaterar att det gör ont och är segt att röra mig. Men om det bara var det, mina ben är så konstiga, ställer mig upp och svimmar nästan av blodtrycksfallet. Kommer jag iväg så tappar benen plötsligt all kraft och det blandas med mjölksyra/värk/kraftlöshet. Då gäller det att skyndsamt ta tag i ett bord/hänga över en stund, eller sätta sig så fort det bara går. Tame sjutton har jag snart inte varenda kroppslig konstighet jag kan hitta av de sk autonoma besvären. Men jag vägrar ge upp, släpar mig hela två portar bort 🤣 och tar min scooter på en tur. Ljuset, luften och friheten att röra mig som jag vill är gudagod, fristad så länge jag åker runt. Det här med att krypa, huka sig för att få upp låsen på scootern, öglan sitter under scootergolvet och är ett fäste att fästa i om man åker typ färdtjänst med scootern, finns inget gjort för att kunna låsa fast den.

Igår var vi på femårs-kalas hos vår dotter. Vi tog med två av sonens ungar och åkte dit, vi blev inte så många, många av gästerna var hemma och sjuka. Men det var kul att se dotterns nyrenoverade kök och vardagsrum. Hon är fenomenal på egna tårtor, så det är hennes ni ser på bilden.

Jag köpte en mindre gryta second hand från nätet av en hjälporganisation, den har jag till att baka grytbröd. Har i samma veva köpt från ett företag en elkvarn att mala säd med och lite olika kornsorter att börja med. Det ska bli kul att mala sitt eget mjöl lite grövre, kommer blanda med köpt mjöl.

Landet har vi varit på så klart, men är hemma nu några veckor för kalas, läkarbesök, provtagning osv. Anders har bokat möte med både takmålare och trädgårdsanläggningsföretag nästa vecka, taket behöver målas och jag vill inte se honom på taket. Så mycket korkade gubbar som tror de är 20 år klättrande och flängande, sen får ambulansen ta dem till akuten med brutna armar/ben eller annat. Mitten av vår tomt i en lite sluttande del är det så mycket stora stenar, de ska bort och sen dit med sand och jord. Vi tänker odla där, det blir väl till nästa vår kan jag tänka mig.

Jag har slutat att äta godis och kaffebröd sedan tror snart två månader, har funkar bra, lite skorpor har slunkit ner, men inget mer eller godis. Igår blev det tårta och hembakt kaka på kalaset, hoppas jag inte får jobbigt med sötsuget ikväll. Jag behöver verkligen gå ner i vikt, plötsligt vägde jag flera kilo mer och blev galen på mig själv. Men nu har jag gått ner de där extra jag hade gått upp, men det är låångt kvar till mer normal vikt.

Kära vänner ha det bra och njut av våren som långsamt med bakslag kommer. 💞

Varning Barn 👍😻👻☠️👺🤡

In stormade sonen tre ungar som vi skulle ta hand om fredag till lördag middag. Den energin och glädjen är härlig att möta när de myllrar in, stövlar, jackor och ryggsäckar överallt. Nästan svårt att förstå deras lycka över att komma hit, känner mig oändligt glad över våra starka känslor för varandra.

7-åringen höll krampaktigt i en tappad tand som han ville lägga i ett glas med vatten, tandfen fick ett helsicke att hitta kontanter under sena kvällen, inte skulle väl tandfen lägga ner någon av de där bruna som skramlade i plånboken? Jag kan sjutton inte ens identifiera pengarna staten har omförvandlat, men till min tacksamhet hittar jag en guldpeng, en tia till grabben. Fick inte ens njuta av pojken utan tandens lycka när han vaknade och hittade sin guldtia i glaset. Då sov jag djupt.

Men kvällen rullade fram med önskemiddag tacos med mängder av skålar fyllda med allt en tacosälskare kunde önska. Till och med guacamolen höjdes till skyarna, pappa deras är alltid så stark.

Godispåsarna togs fram, nu var de klara för fika med mys framför Talang tävlingen på tv. Frasse lekte de och kelade med mest hela tiden, han såg lite sliten ut till slut.

Denna gång har vi pratat mycket om döden … deras morfar, som de inte har träffat så mycket, ligger för döden och deras tankar fick fritt spelrum. Min trut har gått och det här med att vi bara vet två saker säkert, vi föds och vi dör var spännande att prata om. Tomrummet mellan födas och dör får vi fylla våra liv med själva, så bra vi bara kan.

Sen var det detta med generationerna, vi Anders och jag är ju äldst nu i vår familj (bortsätt från min mamma) och de som först ska dö, jag drog inte in sjukdomar/olyckor som yngre kan råka ut för. Sen kommer mina barn, deras föräldrar vara äldst och med tiden dö. Då är de själva vuxna och har barn … Tänk när de plötsligt förstod det kretslopp vi alla lever i. Det är stort att få ta del betrakta, när insikter plötsligt vaknar. Jag är löjligt förtjust i att dela med mig av livets pyttesmå under och de stora.

Min son fyller 40-år idag, vi var barnvakt för de åkte ett dygn med färjan till Åbo. När båten gick förbi utanför så stod vi med ungarna på balkongen och vinkade, blinkade med mobilen, precis som de stod på båten och blinkade med sin mobil. Framöver ska sonen ha öppet hus, det ska bli roligt.

Igår på dagen drog vi och ungarna över till min mamma, jag ringde och pratade med Saied som tar hand om mamma. Bad honom klä på henne, så vi kunde sitta ute, när nu alla ungar var med. Är restriktioner ännu på besök inomhus, men ute går bra. Saied hade sagt att mamma skulle få en överraskning, hon förstod inte vad det var, blev så lycklig när hon såg oss. Jag känner så starkt hur övergiven och ensam hon känner sig, det gör ont i mig. Vad gör man med sig själv när man ibland är mer vissen än vanligt och andra gånger inte orkar ta hand om sig själv och likväl har en mamma som har behov? De sista åren med Covid har inte varit lätta, med förbud att träffas och att de gamla på boendet själva fick covid, jag är ju lika känslig som de och sen min egen familj, där en del har haft covid flera gånger.

Jag tror att jag själv fick Covid den där gången jag åkte in med ambulansen till hjärtakuten. Fick ju papper med posten att en av ambulansförarna hade Covid. Jag var ju så konstigt sjuk när jag kom hem att jag knappt klarade av att vakna, sov ju flera dygn och det tog så lång tid att få ordning på magen dessutom, helt galet, kunde inte äta, tvingade mig att dricka.

Klart jag har gjort en del sedan vi sist hördes, men mest är jag hemma och gör det jag gillar bäst stickar, läser, korsord, glor på serier på tv. Snart sticker vi till landet igen, det ska bli skönt att komma dit ett tag. Elen är ju så sjukt dyr, buga o bocka tacka Mp o S som nu vill skylla ryssarna för el och soppapriserna när hälften är skatt på skatt på skatt … löjliga familjen som styr. Plötsligt kostar el o nät 5,500 kr per månad på landet och så har vi den vanliga hyran/el här hemma. Vi klarar oss, men jag blir ursinnig när jag tänker på vanliga barnfamiljer med vanlig inkomst och äldre.

Putins krig. Vilket arsel han är. Hoppas de har något Brutus som kan se till att fansyget Putin försvinner.

Vi får väl se vart detta leder i Europa, min dotter är verkligen orolig och maken och jag som föddes på 50-talet växte ju upp med det kalla kriget och ständigt hets från/om Ryssland. Tänker att vi är mer vana vid detta ostabila läge mentalt. Öppnade vi en telefonkatalog läste vi ”Om Kriget Kommer” varje ny månad ylade Hesa Fredrik, ryssen kommer osv. Men jag minns rädslan, botten utansluträdslan ”om kriget kom” när våra barn var små. Det oroade mig att mina barn skulle bli placerade, för jag var ju krigsplacerad via yrket och Anders skulle bli soldat. Nej, fy f helt enkelt.

Sen undrar jag hur många sjuka diktatorer vi har i ledning för länder? De är ju aldrig valda i riktiga val, vore väl en välgärning och skjuta av packet, innan de raserar sitt land och andras.

Nu ska jag snart ringa min son och yla en grattissång. Han fick en uppblåsbar rollator imorse av sin fru som är flera år yngre. 🤣 Av oss kommer han få en jägarexamen, sen räknar resten av familjen på vilt till middag då och då. Bra att en i familjen har vapen, så vi kan få mat om Putin kommer eller?

Kära vänner nu bara måste jag knata upp och ta tag i lite. Massa Kramar till er Alla!

Bara tittar in …

Jag orkar nog inte riktigt med att hålla igång min sida här inne. Men med lite tur kommer lusten och orken tillbaka. Det är lite av varje för mig, bakar bröd flera gånger i veckan, stickar tovade vantar, läser och löser lagom lätta korsord. Det är livet … på en mindre pinne för mig.

Här kommer jag tror eller ej 🧑🏻‍🎄

Här tänkte jag mig först en lite rolig, småsöt julhälsning till er alla, men det var för lite av någon anledning för att sättas in. Bytte bild till en liten muttrig tomte som flyter upp varje jul hos mig. Han var också för liten, tänker på WP förr, alla småbilder jag satte in i texten … fan för teknik, inget fattar jag nu för tiden.

Nu har jag satt in en vacker ängel som julhälsning, lika bra att berätta det, sjutton vet om den syns eller ej. Men nu vet ni och jag önskar Er alla en vilsam, smakrik, kärleksfull jul på ena eller andra viset.

Så tar vi fram journalen över mitt fysiska liv och konstaterar att jag precis har överlevt en matförgiftning. Uppskivad grillad kyckling tog jag ut ur kylskåpet till mackan, såg att datumet gick ut samma dag, men förpackningen var oöppnad och jag luktade, näsan sände inga varningar alls. Men du milde så sjuk jag blev, kom ur båda ändar och nog dog jag någonstans mellan sovrum och badrum. Men långsamt har jag återvänt, som vanligt så jäkla långsamt att jag bara kan konstatera, att jag som vanligt är sämst i klassen på att tillfriskna i rimlig tid.

Självaste julafton med hela knippet av mig kära, såg ut att gå upp i rök. Så till den grad att jag tänkte slå in makens klappar under tiden han firade julafton med resten. Men igår kväll insåg jag att chansen fanns till att hasa sig iväg till julaftons begivenheter. Så där satt jag och slog in paket, min gnu så jag skakade, darrade längst in i minsta cell i kroppen. Först avskyr jag att slå in paket och det är väl nackdelen med att handla på nätet, ingen slår in paketet åt dig eller lämnar över en kartong att lätt vika in klappen i. Men darret är jag van vid, det har flyttat in för gott så fort jag gör något ”ansträngande”. Men nu ni är darret uppe i intressant höga vibrationer, tack varje att kroppen är utpumpad pga magsjukan. Så lyckan är på topp, inte ens julafton kunde jag slippa få allt ljus på min fysiska skitform, det ska bara alltid vara något.

Mitt problem är att folk, släkt, vänner tror att mitt problem inte är så pass handikappande som det redan är till vardags, dygnet runt. De tror nu att jag är lite krasslig då och då och nu är det bara magsjukan jag ska bli frisk från. Magsjukan sänkte ju hela kroppen totalt, jag till och med försökte använda Rulle (min utomhusrullator inomhus) det gick inte, för bred för vissa dörröppningar. Nu snurrar det extra i skallen och det är svårt att komma upp, ingen kraft i benen och kommer jag upp vill kroppen lägga sig ner och svimma en stund vilket den fan i mig inte får. Någon jäkla ordning får det väl vara på underhållningen.

Hur hade jag nu tänkt mig denna julhälsning? Inte så här i alla fall, ni får ursäkta mina tirader av ynk och gnäll, allt slutar i alla fall med att jag kommer fira jul med min utökade familj. Mamma fick maken hälsa på igår utan mig, men med sexårige Leo som sällskap. Man får bara vara två med munskydd i mammas rum på besök. Hon fick paket och annat, tomten kommer även till dem. Jag får väl hälsa på när vi sticker till landet efter juldagarna, nyår vill vi vara på landet i tystnaden.

Alla ni kära vänner så försummade av mig i nutid, jag bökar oftast runt på Facebook och så finns det annat i världen, orken finns inte som jag vill. Jag tänker ofta och med lite avund på alla som kan öppna matbloggar, bakbloggar, pyssel, stick, virk i nutid, tänk om jag hade varit i rätt ålder. Då hade jag garanterat haft en mat och bakblogg. Alla de åren när sånt skulle ta fart, höll jag på med min kropp som kroknade ner i njursvikten och allt annat elände jag hittade på vägen.

Men det finns så mycket att vara glad åt, tänk bara alla vi som fick växa upp i lugn och ro utan all teknisk stress och att alltid vara uppkopplad. Detta informationssamhälle äter folks själsliga ro, inget slipper vi, allt ska med ångvält pressas in.

Julen var väl tänkt som en andlig tid att stanna upp i, glädjas över barnet i sin krubba. Men vad blev det? stress och hets, ungarna dränks i paket, minns en jul när en bortskämd 6-7-åring sa efter ett Berg av paket ”var det inget mer”? Då ruttnade något i mig …

Men nu ska jag koppla in mig på att få vara med, vara där med familjen. Egentligen så finns det inget viktigare än ens nära familj och inte att glömma sina vänner.

Fridens 🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🧑🏻‍🎄🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻🎅🏻

Alltid redo

Visste att sonens yngsta var febrig och vissen sedan flera dagar, när hon bara sov och blev helt tyst, åkte de till sjukhuset. Vi lovade att hämta grabbarna vid skolan, bjuda på middag och övernattning. Var ju lika bra de stannade kvar, för på sjukhus nu för tiden är det en evig väntan på sin tur. Så behövde inte päronen oroa sig för grabbarna, utan sköta om sjukhusbesöket i lugn och ro.

Två överlyckliga grabbat kastade sig i min famn, både middag och sova över var toppen, jösses en får suga på karamellen så länge den varar. Sexåringen sa ”Här är jag trygg” underbar kommentar som fick mig att småfnissa för mig själv. Sonens ungar är så lätta och trevliga att ha att göra med, pappa deras är lite tuff i fostran, han lärde sig nog av mig 😀 inga konstigheter, men ett nej är ett nej osv. då vet ungar var gränserna går och blir trevliga besökare i samhället och med andra människor. Sen att man hemma vissa gånger kunde sålt dem billigt, hör liksom till för föräldrar med barns uppväxt.

Det hela var i tisdags, nu ligger Leo i samma feber som syrran hade och Tim är också vissen … undrar hur många dagars inkubationstid det är på bacillen. Ännu ingen av oss som har tagit åt oss något sjukt.

Det är väder ute, skönt att sitta inne. Som vanligt blir det lilla vita som kom ner bara smält, ett evigt grått slask, men hoppas för ungarnas skull att det blir vitt under jullovet. Idag har jag haft en trött dag, sovit bort en del timmar.

Tiden drar iväg och jag kommer efter 🪂

som om jag har dragits in i mig själv och tagit udden av mitt flöde, det finns där inne, men ut kommer inte mycket. Jag mår själsligt bra och trivs med livet, men kroppen blir jag inte klok på och känner mig mest frustrerad och faktiskt lite rädd när obehag ökar i intensitet och gör mitt vardagsliv besvärligare.

I fredags var sonen med familj här, vi hade kokat en stor gryta med högrev och massor av grönsaker till. Det är så att han sonen fyller 40 i mars och vi tänkte ge honom en jägarkurs, om det nu verkligen var det han önskar sig. Det kostar ju en del, så vi ville höra att han verkligen ville ha den presenten. Han blev eld och lågor, vi hade dragit ut många papper om allt som kommer till, regler, vapen, vapenskåp, speciella kläder, walkie talkie, skatt, jaktlagskostnad och gud vet allt. Så nu är det uppdraget klappat och klart. Han skulle börja plugga på redan nu vilket blir bra, då går det lätt när han går kursen.

Minns inte om jag skrev att mamma har fyllt år? Vi var in med tårta, blommor och present, jag köpte ett par sköna inneskor i mocka med resår på bra ställen, lätt att få på foten.

Jag har tagit tredje sprutan och fick fyra-fem veckor senare ta prov för att se om jag hade fått några antikroppar, till min stora glädje hade jag fått det. Om det nu hjälper med den nya ”coronatypen” som väller in över världen. Jag är lika galet trött på tjafset mellan vaccinerade och antikvackare som på klimataktivister kontra vi vanliga som tycker oss ha sunt förnuft inför det vi kallar väder.

Regeringen och övriga sneseglare kör samma vi och de andra, en ny statsminister … struntar fullständigt i kön, jag vill ha en som kan något, inte en repris på det som har raserat det mesta på 7 år. Alltid dessa två läger så fort det går att tjafsa om något, vi sitter i samma sjunkande båt, fattar folk inte det? Jag tror inte de fattar att båten läcker och pumparna har de ansvariga utan ansvar skänkt till något annat land, för vi behöver minsann inte ha något på lager eller räddas från något, andra folk och länder går i första hand. Vi är ju så rika och allt går som smort i vårt land.

Vad sjutton sa maken, DN:s undersökning … 85% av de som skjuter är män 18-24 år och icke födda i Sverige. Nähä, det kunde vi väl aldrig tro, de passar ju så himla bra i vårt land och rätt många handhjärtanskvinnor blöder visst för att behålla dem. 🤦🏼

Ibland när jag ser mig själv, stirra in i badrumsspegeln så tänker jag på hur jag skulle se ut som död. Stackars min familj … att inte leva längre skulle göra dem illa, men sorg lägger sig med tiden. Andra upplyftande gånger tänker jag på när de obducerar min kropp, hur de skär upp mig, kollar inuti och jag vill ju vara med då och se hur det egentligen ser ut i mig. Jamen hallå alla är väl galna på något vis hahaha!

Hela vårt matbord har nu fyllts av olika högar med julklappar som ska slås in, jag avskyr att slå in paket och lämnar med varm hand över eländet till maken. Lussebullar bakade jag igår, så skönt att få det gjort, in i frysen bara. Lite kakor kanske jag baka någon dag, annars lagar vi inte så mycket julmat, det är ju bara vi två. Till julafton har vi knytis som vanligt med till dotterns familj där vi strålar samman.

Några rader blev det, jag hoppas ni alla mår bra. 🧑🏻‍🎄 ❄️

Sicken vecka 🤦🏼

Denna vecka har varit lite för mycket för mig, men nu sitter jag här, trött med ont i kroppen.

Måndagens antikropptest visade att jag hade fått antikroppar efter tredje sprutan. Så nu lär jag överleva om jag får Corona. Nu vet läkarna hur de ska hjälpa oss immunsänkta om vi får Corona.

Tisdag kväll på träff med fika och handarbete. Tog scootern och det var trevligt men vi var bara fyra, nästa möte kommer det några fler.

Onsdag då var jag till ortopeden och fick min spruta kortison, mitt in i artrosen i tumbasen, för att lindra värken som har varit förfärlig sista veckorna. Han drog och testade tummen sa att det nog blir operation framöver. Det enda jag tänker på är ”Ååå nej stickningen” man blir gipsad efter operationen 4-6 veckor. Men det går nog att sticka ändå på något vis. Tänkte optimisten.

Maken var med, även han träffade min ortopedläkare efter mitt möte. Bilen stod långt bort och jag har svårt att gå, så maken lämnade mig sittande på första parkett till ett gisslandrama som pågick i huset jag just besökt. Massor av poliser och människor som räddades ut med blodiga kroppar, inlindade i guldfiltar för värmen. Det skreks order och en av de skadade var så upprörd, hon ville bara hem. Ambulansen kom inte och ut släpades en skadad mellan två poliser.

Riktigt ruskigt, om det hade varit på riktigt. Tur för mig var det bara polisövning. Redan inne på avdelningen hörde vi en mansröst vråla något och jag och en annan patient tittade storögt på varandra. Tänkte att det var någon som hade skitont och vrålade. Det är ju en stor mottagning med rehab, massage och ortopeder. Men receptionisten sa att det är polisen som övar i våningen under. Där längst ner i entrén var tidigare vår polisstation. Säg något politikerna inte har klappat igen! Men de har tydligen kvar något i polislokalen.

Idag har jag varit till hudmottagningen på Danderyd. Tack o lov inga nya cancermärken, så nu är årskontrollen gjord. Det är den immundämpande medicinen som ger många av oss hudcancer av olika slag. Igår natt stöp jag i säng före nio och sov 12 timmar, kroppen blir sjuk av för mycket göranden. Var så vissen när jag väcktes, men det är ju bara att släpa sig upp och iväg.

Hade ännu en dag i veckan när jag bara sov, kroppen har blivit så jäkla risig sista tiden, fattar inte vad det är med den. Så svag att jag igår när jag skulle kliva ur bilen, fick landa på sätet igen. Det gick inte att stå på benen, tro sjutton jag blir rädd. Vinglade upp och tog mig hem, tror jag måste gå till min vanliga läkare och höra vad nu detta är. Inte helt nytt, men så försämrat.Imorgon tror jag vi åker till landet, en montör har bokat tid till måndag. Då kommer jag att sova en vecka, titta på fåglarna och njuta i vårt lilla fina hus.Kram på er alla

Så lycklig över antikropparna!
Kart vi måste ha lite blommor!

Tugga sidor

Den här lugna dagen mellan två dagar fulla av göranden är jag trött och vimsigare än vanligt.

Jag har skrivit blogg här inne, tror sedan 2007 eller kanske ännu tidigare, minns inte just nu. Alla dessa inlägg fixade maken böcker av, så där tusen sidor. Men företaget som gjorde jobbet kunde aldrig få till det med limningen, utan sidorna sprätte loss. Så jag fick flera omgångar av böcker, som inte höll ihop. Den sista omgången var något så när … men jag har bett maken att jaga upp ett företag som kan sin sak och ge mig hela raddan av böcker i julklapp.

Jag vill så gärna lämna efter mig dessa texter, det är så mycket mig, så det osar om det och T snart tretton, min hjärtevän har tittat i dessa böcker sedan han var lite och roades då av alla bilder. Han vill läsa böckerna när han blir stor, andra tror jag inte är så intresserade. Det händer att jag läser högt om roliga saker han har sagt eller gjort som liten. Vi skrattar så gott tillsammans, tack Gode Gud att han finns i mitt liv. Han varken vet eller fattar hur viktig han blev för mig när han föddes i januari 2009. Det var sista färden med njursvikt, till våren fick jag dialys, sen i august min väns njure. Den lilla söta bebisen gjorde att jag ville leva, jag ville finnas i hans liv, dela hans liv. Vi kom att betyda mycket för varandra av olika skäl genom åren.

Nu sitter jag här och kör alla dessa sidor i en papperstugg och det känns så märkligt med all denna text som äts upp, rubriker som jag inte minns och lockas läsa igen. Roligt, jobbigt, klokhet, intressant, osmart, tokigt allt finns med. Den lilla människans liv och tankar, öppna, naiva ibland, hårda arga andra gånger, kroppskrälle, sjukdomar, mediciner, viktuppgång, magoperationer, brock, dialys, njurtransplantation, POTS, fibromyalgi. Hur in i hoppsan mycket ska en liten jag gå igenom? Allt skriver jag om i dessa böcker.

Men nu ska jag snart iväg till Föreningsgården. Där har en kvinna föreslagit att vi som vill ha ett StickCafé kan träffas, fika och handarbeta, det har jag längtat efter så in i norden länge. Orken att åka iväg långt bort på något som detta finns ju inte. Men kan jag ta scootern och åka ner i vårt ”centrum” och sen hem, så får jag nog ihop orken att vara med, kanske inte alla gånger, men så ofta kroppen kan.Fridens på er alla! 🧶🧶🧶

En blänkar från småtimmarna igår natt.

När jag ligger här och väntar på John Blund, konstaterar jag att han som vanligt glömt bort mig.

Mig händer det knasiga saker rätt ofta. Idag gasade jag ner till Ica och apoteket med min scooter, åkte in på apoteket och väntade på min tur. Då kommer ännu en kund som jag kikar på, gillar att titta på andra okända runt om. Vi är ett gäng som väntar och när den nya kunden går längst bort i affären så vänder hon ryggen mot oss andra och jag kände hur fnisset, skratten tog spjärn enda nere i fötterna.

När hon strosade tillbaka, så ropade jag på henne. Hon hade en rak jacka, med ett bredare skärp av samma tyg som jackan runt midjan. ”Du har en klädhängare hängande på ryggen i skärpet.” Hon tittade på mig som om jag inte var klok, samtidigt som hon trevade efter plastgalgen. ”Det är väl märkligt att vi är så många som såg den, men ingen sa ett ljud” sa jag. Som som vanligt inte kan hålla käften. Är hundra på att det är mitt danska arv, som gör att käften går på mig.

Svensken är ju livrädd för opassande kontakt. Men alla skrattade eller log passande. ”Jag tänkte att några barn nog hade skojat med henne och sa det.” Men det var hon själv som hade lyckats med det hela. Nu ska jag lägga mig fan ta Bofinken John Blund, det blev en sömntablett på studs. Gnatt på er alla fina vänner!

Livstecken 🐄

Efter långdragen jäkla förkylning drar jag nu runt på ben som är svaga, orkeslösa och darrande, undrar vem som har skrämt dem? Ett tips jag fick av vän som också drabbats av mycket sängläge sa ”sitt på sängen och rest dig upp tio gånger om dagen”. Efter den lilla ceremonin sa inte bara benen upp sig utan släpade in skinkorna i racet. De värsta dagarna tar jag mig nästan inte upp ur soffan och gången är därefter, ser inte klokt ut. Det gör Ont! Sover hela dagarna gör jag några gånger i veckan, verkar aldrig gå över. Så där ja, nu har jag gnällt klart.

Bortsätt från detta hade vi kalas i lördags med hela familjen, det vankades kalkon med gräddsås, potatis, brysselkål (undrar varför den heter så?) och vinbärsgelé. Där satt vi fem barn och sex vuxna helt tysta, alla åt och åt, sen kom Mmmm så gott mer sås …

Ungarna var placerade så att de kunde gå ifrån matbordet när de var klara. De leker så galet bra tillsammans, kurragömma haha se dem trampa runt i soffan och gömma sig i hörnet, det räknas ner och rusas runt och jag njuter. Strunt samma att de stökar och bökar i våra sängar, klipper klippdockor och kläder i papper som farfar har fixat. Skattletning efter karta, varje unge har sin godispåse som mål. Lagom till vuxnas ostbricka och sen kaffe med praliner, satt alla mina älskade skunkar och prasslade med sina godispåsar framför en film på tv.

Upptäckte att nästa vecka är en ”Allt på en gång vecka”! Hur sjutton hänger detta ihop att alla saker totar ihop sig? Måndag blodprover på förmiddagen, eftermiddagen kommer min fina städtjej. Tisdag fyller mamma år, men det firas på lördag, på kvällen ska jag till Föreningsgården på träff med andra som gillar att sticka och pyssla, första träffen och jag längtar efter det. Onsdag ortopeden, kortisonspruta i tummen igen tack och lov. Efter mig ska maken kolla artros i höften med samma läkare, bli utredd. Torsdag är det dags för läkartid på hudmottagningen för mig, den årliga kollen. Fredag fri! Lördag landet och på vägen dit Gratta mamma. Makalöst, jag vill nog bara dö en smula på landet veckan efter.

Sa jag att åtta på mammas avdelning fick Corona? Men ingen blev dålig, de har alla hunnit med tredje vaccinsprutan, precis som jag. Hon har varit isolerad som de andra sjuklingarna på sina rum, blir frisläppt imorgon. Men vi var dit i tisdags med en 12-bitars Schwartzwaldtårta till alla + personalen till fikat. Sen var vi till servettfabriken och jag plockade ihop två kuber med 200 olika servetter i varje, det blir många samtal om vem som har fått vad för motiv på servetten. Det sa personalen sist jag hade med mig servetter, att det pratades mest hela tiden om dessa servettmotiv. Sen en pappkasse med massor av blandade tidningar från mig, min nu mera döda morbrors fru och så min frissa. Så de har mycket damtidningar att läsa när det inte kommer besök till dem.

Mina vänner här inne, några rader om mig och livet som flyter fram hur overksam jag än må vara. Visst blir jag lite less och deppig ibland, men jag känner kärleken flöda genom mig och jag gillar oftast livet. Mina stickor går och jag läser igen, det har varit si och så med det tidgare. Förlåt att jag inte har kikat in till er och tagit del. Jag har varit trött och låg efter den förbenade förkylningen som tog två månader på sig att bli klar. Som om luften gick totalt ur mig. 🧸🧸🧸

Ett lagom gnäll

Idag är jag inte så uppkäftig, var på 5-års kalas igår och det vill sig inte kroppsligt idag, helst vill kroppen sova, men se det kan den glömma. Jag tar en Alvedon mot kroppsgnället och har packat ordning för ett besök hos mamma.

Jag har blivit av med besväret i luftrören, men öronen klickar ännu, ibland hör jag väldigt bra/normalt, sen blir det lite sämre igen. Fortsättning följer på sjukjournalen … fick svamp i munnen av allt jäkla kortisonsprayande, så nu tar jag en medicin mot det. Benen är så svaga att jag har svårt att resa mig upp, knappt de orkar gå. Minns min mormor just när hon skulle resa sig upp och jag tänker, känner, kan inte vara sant, är jag redan där!? Jag har rullatorn med mig vid kortare turer eller scootern vid längre, bara att kliva ur bilen blir jag ett försvagat skakande, jag vet inte vad.

Kalaset igår var roligt denna gång, jag mådde så jag kunde stanna kvar hela tiden. Kusinerna lekte och vi vuxna pratade och åt Kärdotterns goda hembakta av alla sorter. Hon kan baka den kvinnan …

Tänk att vi ännu får besök av turister så långt in på hösten. Den här är en av de större, alltid kul att se dem.

Tycker inte det händer så mycket här hemma, jag har kommit in i ett svall av ont här, ont där, och svagheten tar mig. Huvudet är fullt av planer och lust till både det ena och andra, tar vi oss iväg har jag svårt att njuta för kroppen är så övertydlig med vad den orkar eller inte och jag har fullt sjå att få sitta i lugn och ro och njuta.

Men en del har jag hunnit. Varit på besök hos min njurläkare och det var bra. Sen efter det gick jag över till mottagningen där de mer fysiskt tar hand om oss njursjuka. Jag blev tappad på blod så där 4-5 dl och fick tillbaka lite av mig själv igen, tack för det. Jag menar inte att jag fick tillbaka blodet, utan mer att huvudvärk och annat som hänger ihop med för högt Hb försvann.

Sen tog jag tredje vaccinsprutan i måndag på Huddinge sjukhus. Jag får ångest av att se den grå betongklumpen, fy tusan så fult de kan bygga så viktiga hus. Väl där inne är det långa röriga, dåligt uppmärkta skyltar, så jag virrade framför allt i mina försök att senare komma ut. Tur att jag hade Rulle med mig att hänga på. Men bara varma trevligt folk som jobbade, mest invandrare, men de är så välkomna bara de kan prata och sitt jobb. Klart jag fick ont i armen på kvällen, något måste det alltid vara och jag har ännu lite ömhet kvar i axeln. Jag ska om 4-6 veckor ta antikroppstest, vi immunsänkta fick ju ta 3:dje sprutan först, för de flesta av oss har inte fått något skydd av de två tidigare vaccineringarna.

Nu ska jag göra mig iordning och åka till mamma.

Sovstuga med gnöl fast jag borde hålla 🙊

En konstig dag, gick upp och gick till sängs igen. Vill bara sova och gjorde det många timmar. Just idag är kroppen knäpp igen, började igår kväll med vibrationer i öronen från och till, viket jag har känt av i några dagar. Sen ont i ena örat och bihålan på samma sida för att sen plötsligt trumma på med huvudvärk. Jag testade att ta kortisonnässpray, men inte sjutton hjälpte det.

Tror det stavas medicinska biverkningar, men från vad vete tusan. ME, fibromyalgi, POTS allt i en salig blandning, välj det som känns bäst för stunden. Oavsett vad, så finns det inget att göra rent medicinskt, njurens medicinering tillåter inget mer medicinerande, utan här får jag bara gilla läget. Jag blir deppig av detta helt okontrollerade tillstånden av fysisk svaghet, som värkande onda ben som inte orkar bära mig. Yrseln som tar mig när jag reser mig eller står och köar, är ingen höjdare kan jag lova, paniken som bryter ut när jag köar i affär. Ska jag lägga mig ner, sätta mig lutad mot godispelaren?? Men hemma i stan har jag nu min elscooter att sitta i, åka runt i affären med. Men jag ska likväl stå upp och fysiskt packa ner maten i kassar, klämma in kassarna på fotplattan och hinna sätta mig. Snabbt måste det gå så jag inte snurrar omkull.

Att duscha är jobbigt, lägg till tvätta håret och jag får ta med handduken, lägga mig blöt på den på sängen för hjärtat pumpar och jag flåsar hysteriskt. Flåsandet är jag så trött på och hur jag någonsin ska få upp farten, fattar jag inte. Jag har skrivit om det många gånger genom åren, det går inte att träna med en kropp som blir sjuk av träning. Men har jag någonsin gett upp? Jo, när jag efter träningsförsök blivit sjuk och inte klarar av ett dugg mer. Men så börjar ju kroppen hämta sig och hela tiden dessa förbenade tankar om att jag måste klara av något. Så som vanligt har hjärnan en plan inför hösten, samt extra tillägg för bantning.

Som om skallen min bara har två mål som jag aldrig når, gå ner i vikt och träna. Ärligt talat faller jag ibland ner i mörkaste hålet i min frustration över att inte kunna bestämma över mitt fysiska liv, utan min kropp gör som det vill, när det passar den, själv är jag inte tillfrågad om jag vill sova en natt och lägga mig och sova vidare efter frukost. Eller drabbas av andra fysiska konstigheter när som helst, jag har nu läst mig till, att de som fick långtidscovid har samma symtom som oss med POTS. De söker nu på nätet och hittar till vår sida, blir ju intressant att se, om ökningen av vår typ av besvär hos människor över hela klotet, gör att läkare får mer kunskap om att vi finns och med tur mer forskning.

Min turer ner i svarta hålet är för det mesta kortvariga, ibland räcker det med att gnöla här inne, så mår jag bättre. Att acceptera att ålder och sjukdom tar ut sin rätt, har jag svårt att just acceptera, så svårt att vara en som vill, när kroppen inte hänger med. Det finns så otroligt mycket jag har fått ge avkall på genom åren. Tänk bara när ungarna var här sist, de åkte till badet och min älskade T bad så innerligt att jag skulle åka med, jag kunde sitta på soffan som förr, sa han. Då var det svårt att inte överskrida sina gränser och säga ja. Inom mig grät jag av sorgen att inte kunna vara den farmor jag vill vara, men att åka med och bli en stoppkloss som inte pallar värmen, inte orkar sitta upp som en vanlig mänska på en bänk och till slut tvinga dem att åka hem med mig. Förkorta deras badande, nej det gick ju inte.

Imorgon fyller maken och dottern år, då kommer dottern med familj och ska bo i ungarnas stuga några dagar. Jag är innerligt tacksam att min sovardag kom idag. Hoppas nu jag kan stå på benen på kalaset och verka vara mig själv. Dottern har kommenterar när jag har varit hos dem ”att jag alltid verkar dålig, när jag är hos dem”. Hon förstår inte, att det är så jag har det, att jag inte orkar som vanligt folk. Som om hon tror att det har med ”vem jag besöker att göra”, orkar inte spela pigg längre, orkar inte. De hälsar nästan aldrig på hemma hos oss och vi bjuds i stort sätt aldrig in till dem. Det är ungarnas födelsekalas och före pandemin julafton. Hon har körkort och egen bil, men det hjälper inte, bara titta över en dag/kväll med eller utan ungar har inte funnits på hennes karta. Jag som inget körkort har har åkt buss och tunnelbana i hela mitt liv till vänner som har bott långt bort. Då när jag var frisk och mitt i livet.

Men jag har inte haft sånt besvär med hennes ointresse, hon har ringt nästan varje dag året om och kan prata hur länge som helst om sig och sitt liv. Men visst är det märkligt att ha körkort och bil och inte njuta av friheten att bara sticka över till .. tänkte skriva till morsan, men sticka en tur till vem som helst på en fika. Jag känner mig älskad av båda mina barn, men jag förstår mig inte alltid på dem, säkert förstår de inte mig heller.

Nu har jag annat att göra … Tjing!


Stängt för Semester 🤍🍒🤍🍓🤍

Lika bra jag skriver så, för det är inte mycket fart varken på mitt skrivande eller läsande hos er. Fick brev med posten från sjukhuset, patologens svar om provet på tungan var ofarligt. Tacksam att jag slipper oroa mig.

Nyss drog jag och min elscooter till Ica, jag körde runt där inne länge, njöt av min frihet att handla så länge jag vill, oavsett vad kroppskrället signalerar. Sen körde jag runt extra omväg på väg hem, mötte grannar, pratade och kände mig nästan som förr.

Snart åker vi tillbaka till landet, rätt skönt att komma hem, hämta paket på posten, fick städat av städfirman, första gången på nästan ett år. Men min Lina var så klart uppbokad av andra, fick en Agnes som imponerade med sin städning, inte behöver jag sörja Linas städning, fast jag saknar Lina. Märks att de får gå kurs och lära sig städa ordentligt. Hon till och med vek toapappret som man gör på hotell och likaså hushållsrullen, vilket jag aldrig har sett tidigare.

Trevlig sommar önskar jag er alla 🤍🌷🤍🌼🤍🌸🤍🐝🤍🥰🤍

Dammar av både hemma och åsikter

Idag planeras stordåd, dammvippan den omtalade i tv-reklamen ska få dansa runt här hemma och tänka vad man vill om reklam, men vippan är precis lika bra som dammtorkaren till golvet av samma märke. Maken får ta fram dammsugaren, för nog blir det skräpigt med oss två och Frasse på denna lilla yta.

Annars har jag bara tänkt ta hand om mina fötter, sitta i en balja ute med svalt vatten är väl ingen dum ide. Sitta ute i skuggan en stund och fixa fötterna, något blekare än mig får man leta efter, maken ser ut som om han har varit till havs i strålande sol ett par veckor, redigt brun. Minns min ungdom, herregu hur låter inte det?

Kom hem från Mallorca och direkt ut på min favoritnattklubb Racing som startades av Picko Troberg, om jag inte minns fel. Sitter med en kille som var svart som natten och pratar … han tittar på mina ben, lägger handen ovanför knät och känner hettan i dem (från solen samma dag) och säger ”Oh, trodde du hade mörka nylonstrumpor på dig”, han var tvungen att känna efter, så otroligt brun var jag om benen. Så att vara ljusblond behöver inte betyda att man bara blir röd av solen, vissa av oss ljusa, har pigment så det räcker och blir över. Det är sånt jag tänker på när jag ser ner på mina numera bleka ben.

Just nu ser det ut som om hela mitt gäng kommer samlas igen till midsommar, dottern med familj brukar ha annat för sig, men detta år lutar det åt att de kommer hit. Jag tänker att det blir så roligt för ungarna, de leker så in i norden bra ihop. Skallen min är redan igång med planering av ätandet, men alla kommer bidra i denna matglada familj. Matjesilltårta snurrar i min skalle, det gillar alla. Sen får vi se det ska väl vara sill o potäter på längden och bredden. Grillat så klart och inte att glömma jordgubbstårta som i dotterns hand nog blir en stor Pavlova, ni vet hemgjorda marängbottnar med grädde och jordgubbar. Något att dö för.

Dieten går så där, mitt första delmål är imorgon och jag var 6 hg ifrån det när vi var hemma sist. Men det är ingen garanti, för jag lutar mig så lätt tillbaka här i ingentinghänderlandet och tar en glass eller varför inte lite kakor till kaffet. Ja, hopplös känner jag mig, äter så himla bra mat. Det är inte där problemet ligger, varning utfärdas till kvällsfikat, utan något sött känns det så tråkigt. Sen är det väl ett måste med en eller två mackor för att klara alla nattens drömska utflykter.

Midsommar är åter inställt meddelade Hembygdsföreningen, ingen dans runt stången, inga lotter, tombola eller åka traktorsläp med lokala bonden för ungarna. Sorgligt, men passar väl vår regering, vi har ju ingen kultur, inga seder och bruk att upprätthålla enligt dem. Vi är ju så glada åt multikulti, så vi äntligen kan få allt vi har saknat i århundraden. Tänk så mycket kultur vi har fått nu … jag skulle inte ta illa upp om någon berättade, vad för kultur vi har berikats med? Vad fick vi i stället för Midsommar, Påsk, Pingst, Jul, Alla helgon, Kristi himmelsfärd?

Mat … kultur? Behövde vi 2 miljoner invandrare för att laga mat som kultur? Vi har väl ändå lyckats överleva vårt eget släkte med vår egen mat sill och potäter, för det var väl allt? Nää, multikulti är inte kul längre, när man är i ett affärskomplex och inte ser en svensk, då mår jag illa, då har något gått jäkligt fel.

Måndag blir väl lite spänning i huruvida regeringen blir kvar eller fälls. Detta regeringsspektakel borde tackat för sig för länge sedan, att se statsministern dyka upp som gubben i lådan igår, så lägligt med ett lockande erbjudande som tagit 2 1/2 år att dela med sig av till barnfamiljerna, om en veckas extra ledighet. Allt för att locka familjerna att rösta på dem i ett ev nyval. Skämmes ta me faAn.

Drömmen vore ju om pappskallarna vågade tillstå sina tillkortakommande, det blev fel, låt oss vända oss till alla andra partier och gemensamt för vårt folk, vårt land reda ut detta skit vi har ställt till. Då hade inte hopplösheten dansat i varje vrå, politikerföraktet inte varit totalt och vi hade kanske fått det vi som medborgare har rätt till, ett land skött för vårt bästa, inte för alla andras folks bästa eller vad som passar EU, eller vad som passar Löfven, att åka runt som en ekonomisk frälsare i världen.

.Ungefär så tänker jag just nu, kärringen mot strömmen, en viktig uppgift jag har tagit på mig. Ensam är jag inte!