Det gör ont, det gör ont

10C6CA12-DD7C-4DAA-8950-A9CE66576A01

Rulle och jag väntar på bussen som ska ta mig till vårdcentralen, jag är ute i god tid, njuter av det ljumna vädret, sittande i busskuren. Så kommer pensionärsbussen speciellt för ”oss äldre” med en trevlig chaufför som varje hållplats när rullatorer ska tas ut/in kommer bak och trixar loss dem. Bussen går inte så ofta, men stannar på bra ställen som vid min vc.

Så kommer den och jag blir lite stressad, ska vända på rulle så jag backar upp mig själv i bussen, med rulle efter, då står det en dam på väg ut och blir väntandes några sekunder på mig, inte sjutton såg jag henne, jag hade fullt upp med att vända rullatorn.

Det är då bussens högljudda charmör herr Glappkäft börjar orera om att jag inte kunde ha vett att släppa av damen först, jag, jag, jag ska först och så en massa otrevligheter till sitt hov av tanter som satt runt honom och beundrade honom. Det lär vara brist på män i äldre åldrar och är detta vad som finns kvar, så kan det vara gott att leva ensam.

Jag gick tillbaka till gubben och sa ”Jag var stressig och nervös för att ta mig ombord på bussen, så du kan sluta vara oförskämd. Han sa inte ett dugg.

Sen tittade han på mig med jämna mellanrum, jag struntade i honom, klart även han skulle till vc, som tur var hann han med hissen före mig. När jag kom ut med blodtrycksmätaren och sladden som hängde, slängde och dosan med räkneverket runt halsen såg han lite lustig ut.

Men ärligt, jag blev väldigt ledsen över att en typ kastar ur sig så mycket taskiga saker, liksom passa på med hela veckans samlade elakheter. Inte kränkt, ledsen, han tyckte om uppmärksamheten från tanterna och ville känna sig attraktiv för tanterna genom mobbing. Så där gör världens minsta människor och det sträcker sig genom alla generationer, från arbetare längst ner och upp till mastermobbaren Stefan Löfven.

Om jag hade gjort något jäkligt fräckt och fult kunde jag förstå reaktionen, då hade jag inte sagt mer än förlåt.

Skitsamma med den gubben.

Tänker på Lena Philipson, ”det gör ont, det gör ont” när manchetten sätter igång. Jag har gjort detta en gång tidigare och då var jag blåmärksblå efter manchetten, gör så gräsligt ont, även den gången, fibromyalgi hjälper inte till om jag säger så.

Men imorgon klocka 13.00 då tar jag av mig eländet.

Veckan är inte en dröm, idag hämtning av blodtrycksmaskinen, städning imorgon, 10-åringen på onsdag, se film och prata, torsdag besök av rehabEmma och tandläkare på eftermiddagen. Vill inte klaga egentligen, är bara så galet trött idag efter helgen med ungarna. Allt gick väldigt bra, snällaste kusinerna lekte och både maken och jag njöt av att ha dem en helg.

Raka rör med Björn Ranelid

Inlägg av Björn Ranelid på Facebook

Politiker är ansvariga för dödsfall, vanvård och personalbrist på svenska sjukhus.
Döden skjuter livet framför sig i barnvagn. Sanningen är ibland en fågel som sitter på människans axel och flyger i väg, om någon kommer alltför nära. När min själ är trött slår den sig ner på ett rosenblad för att vila. Den medicinen kan inte köpas på apotek.
En nations hälsa mäts inte främst i pengar och i nationalprodukten, utan i graden av hur sjukvården och skolväsendet mår. Sverige har lägst antal sjuksköterskor per invånare i Norden. Det är ett faktum som inga fuskande och lögnaktiga politiker i riksdagen och landstingen kan bestrida. Det är en skam för nationen och därtill oförlåtligt.
222 sjuksköterskor lämnade universitetssjukhuset i Umeå mellan maj 2016 och mars 2018. Det är stora pensionsavgångar i den yrkesgruppen i länet. Det är skadligt för människorna i regionen och fullkomligt oförsvarligt med tanke på att de avgörande skälen till bortfallet är de låga lönerna och de dåliga anställningsvillkoren.
Ett trettiotal anställda på Blekingesjukhuset i Karlskrona gick på måndagen ut i en protest mot den dåliga arbetsmiljön på sjukhuset. Ofta har sjuksköterskorna offrat sina lediga dagar för att täcka bristen på personal.
Vårdplatser stängs och operationsköerna är långa på många platser i Sverige. Mellan 35 000 och 45 000 sjuksköterskor behövs de närmaste tio åren och det har varit känt länge.
Det enda skälet till att många sjuksköterskor som bott och arbetat i Sverige sökte och tilldelades tjänster i Norge var att de fick högre löner i grannlandet. Det är de svenska politikernas, regeringens och landstingens fel. Lyssna inte på deras bortförklaringar om att den fackliga organisationen skall sköta den uppgiften.
Hemtjänsten är vår tids barmhärtiga samariter. De kommer som apostlar och tassar med bäcken, mat och blöjor till de gamlas och sjukas läger. Det krävs dock ett särskilt öga för att lägga märke till dem. De tillhör världens mest ringaktade och tystlåtna armé och de saknar generaler och överstar. De flesta av dem är kvinnor och de får aldrig stjärnor på sina bröst eller axlar. Ingen av dem står i givakt, men de lyder nästan alltid order.
Allting som förknippas med sjukvården i Sverige är långt viktigare än klimatfrågor och fossila bränslen just nu, i morgon och femtio år framåt i tiden, ty den berör varje enskild individ från födelsen till döden.
Ingen president i Amerikas Förenta Stater, ingen påve, ärkebiskop, miljardär eller statsminister kan svära sig fri från sjukdomar, olycksfall, ålderskrämpor och depressioner.
Den nionde maj i år inviger jag rikskonferensen för Sveriges skolsköterskor och det sker i Malmö. Dagen efter, den tionde maj, talar jag inför läkarstudenter på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Stefan Löfven och folkhälsoministern i regeringen saknar mod och intelligens för att framträda i sådana sammanhang. De hade bara upprepat floskler och gamla löften som de aldrig kommer att infria.
Jag står fri i tanke och ord och säger vad jag vill och jag behöver inte anpassa mig efter ett politiskt parti eller frukta popularitetsbarometrar i tidningarna och opinionsundersökningar.
Det behövs inte en minut av utredningar och inte en millimeter av en långbänk för att lösa problemen inom sjukvården. Det handlar enbart om löner och anställningsvillkor för sjuksköterskor, läkare, barnmorskor och undersköterskor. Det måste bli attraktivt och inte ett kall att utbilda sig och börja arbeta som sjuksköterska i Sverige.
En sjuksköterska som begår ett misstag när hon eller han skall dosera mediciner som injiceras måste alltid räkna rätt på mängder och mått. I det avseendet tolereras inga misstag. En felaktig diagnos som görs av en läkare eller en bristfällig och försumlig vård av en patient kan leda till döden eller livslånga men av olika slag.
Om en parkeringsvakt, städerska, golvläggare, snickare, murare, lärare, bankdirektör eller expedit i ett varuhus begår ett misstag så leder det inte till döden eller livshotande skador för de drabbade.
Jag anklagar Sveriges riksdag och alla politiker inom landstingen för att sakna handlingskraft att lösa de kroniska problemen inom sjukvården. De bör inte bara skämmas, utan ställas till ansvar inför folket.
Svenska politiker och sjukhusdirektörer beter sig som om de vore svagsinta när de skall hantera sjukvården och dess personal. Inför varje semestertid i Sverige de senaste femtio åren har de betett sig som om inga läkare eller sjuksköterskor har ledigt från arbetet i fyra eller fem sommarveckor.
Varje år hörs larmklockor och klagorop över att det saknas personal på sjukhusen inte endast under semestertiden utan under tolv månader. Allt fler människor i Sverige lever längre än till sjuttio eller åttio år. Det innebär att de i sinom tid kommer att behöva sjukvård i olika former.
När jag läser och hör att sjuksköterskor som tar uppdrag genom bemanningsföretag i norra Sverige kan få 90 000 kronor i månadslön medan deras systrar i andra delar av riket har en lön på cirka 30 000 kronor så utnämner jag det till en sjukdom i sig som inte kan botas med mediciner på burk eller flaska.
De närmaste trettio åren visar prognoser på att det behövs cirka 40 000 nyutbildade sjuksköterskor i Sverige. Om den hårda arbetsbelastningen och de oskäligt låga lönerna för den yrkesgruppen fortlever, så innebär det ett allvarligt nationellt trauma.
Även läkare som städslas genom bemanningsföretag erbjuds löner som är mellan 30 000 och 50 000 kronor högre än vad deras yrkeskolleger har på andra platser i riket. Det är förståeligt att de berörda läkarna lockas av lönerna, men systemet gagnar inte sjukvården i stort.
Många politiker i riksdag och landsting, de berörda statsråden och sjukhusdirektörerna är personer som saknar förmåga och vilja till att vara ärliga och i stånd att rannsaka sig själva. Hur står de ut med att svika Sveriges viktigaste yrkesgrupper, nämligen barnmorskor, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor år ut och år in?
De måste sakna en moralisk ryggrad, sunt förnuft och intelligens för att lösa problemen och att stå för sina handlingar. Alla medborgare i Sverige bör förstå att de nämnda yrkesgrupperna är viktigare för dem själva, deras barn, anhöriga, vänner och bekanta än alla andra befattningshavare i riket. Det är lätt att bevisa på ett rent objektivt sätt.
Det är inte statsministern, rikspolischefen, kungen, drottningen, överbefälhavaren, riksbankschefen eller den senaste Nobelpristagaren i medicin som förlöser barnen, opererar, ställer diagnoser på sjukdomar och vårdar individerna vid olycksfall och i livets slutskede. Nej, det är läkarna, sjuksköterskorna, barnmorskorna och undersköterskorna.
Politikerna skall inte bara stå vid skampålen. De skall stenas med ord tills de handlar rätt och tar sitt ansvar.
Björn Ranelid.

Vika deg

3B7DFE80-A3F4-4B94-B4E2-5F5F4EB0DE0B

Nu tickar degklockan här på bordet, ännu en surdeg jäser i sin bunke, när klockan ringer är det dags att vika den.

Jag har nu vikt degen och den får jäsa vidare, gjorde samtidigt en sallad till en sen lunch. Jag köpte ett salt med citronsmak och citrontimjan, varje gång jag öppnar burken får jag nästan tuppjuck, det doftar så ljuvligt. Mill & Mortar heter företaget och själva saltet kommer från Spanien, Alicante. Kanske har min lyst till salt att göra med njursviktstiden, då var salt förbjudet liksom att dricka när man var törstig.

Jag har upptäckt att salt inte bara är salt, köper jag flingsalt från olika delar av jorden, så smakar själv saltet olika. Sen att jag gillar när flingorna är smaksatte gör ju inte saken sämre.

Jag har letar deo och parfym i flera år, det är citron jag vill dofta, lätt och fräsch som en citron. De blommande dofterna går bort för att inte tala om tunga gardet, som får mig att storkna när de tränger sig in på bussen.  Då föredrar jag nästan, men bara nästan fyllskallen, som inte tvättat vare sig själv eller kläderna på allt för lång tid.

Igår på vägen hem från landet satt skyltar uppe varnande om viltolycka, olycksbilen var skadad, men inte så farligt, så vi tänkte att föraren klarat sig. Men älgen gjorde inte det och jag har blivit så känslig för alla trafikdödade djur som ligger efter vägarna.

På fredagskvällen under resan ut i skymningen, såg vi så mycket betande rådjur att det inte var klokt. Men hem var det älgen och en grävling som blivit dödade, men  tre havsörnar segla högt där uppe och många olika sorters falkar, både i luften och sittande på staket efter vägen fick mig att spana ännu mer.

Skicka mig en tysk fälthare och jag blir själaglad, fåglar ska vi inte tala om, djur talar till mig på samma vis som barn gör, och som en del äldre när jag jobbade med dem. Längtar jag starkt efter ett speciellt djur, så dyker de upp på ena eller andra viset, ibland i dubletter. Konstigt låter det, men jag upplever det så.

Så in till mamma på hemvägen, tog ner gamla gardinerna och satte upp solgula nya. Torkade av fönsterhyllan, tråkigt att de städar så dåligt, trasan blev så smutsig. Fram med fyra nya vita blomkrukor med begonier i, två solgula och två lite mörkare rosa. Hon låg och vilade när vi kom, hon blev så glad över sitt ”nya” fina fönster. Nästa gång ska jag ställa fram lite påskpynt.

Måste samla ihop mig och rensa ur hennes garderober, så mycket som bara hänger, då hon har gått upp i vikt av sittandet i sin rullstol.

Nu måste jag ut och vika deg igen!

Fridens!

 

Vem har rätt att ha åsikter?

Igår var en sån där dag när vemodet la sig i mitt inre, kände mig lite låg och så ringde dotter, miljökämpen och hade ett och ett annat att köra ner i halsen på mig. Jag brukar aldrig skriva något inne på hennes Fb sida som har med politik eller miljö att göra. Var och en är ”fanatisk” på sitt vis och det vet vi ju alla att många av mina tankar om politik får gamla tanter att gå i spagat. Ordet är inte så fritt som många tror, men vem som får vara fri att tala, hoppa på, förnedra andra med vilka oförtjänta nötta ord som helst, det vet alla vi som inte är så PK.

Samtidigt med detta försökte jag hjälpa en PK vän att hitta de namngivna personer som påstod hade satts upp på Kjell Bergqvists lista över alla kändisar som ville visa upp sitt gemensamma S-ställningstagande. De personer som inte satt upp sig själva, utan var ditlagda som Börje Salming. Vännen var ju i affekt, ville bevisa att det var fejk och jag började leta efter de källor alltid politiska affektmänniskor kräver. Ärligt, jag brydde mig inte ett dugg om dessa kändisar och listan, sånt dyker alltid upp vid val.

Men den källa som namngav personerna som jag hittade, blev ju starkt ifrågasatt, hade jag koll på vad det var för nazistsida? Näää, det hade jag inte, brydde jag mig inte om, men där var namnen på de som påstods inte själva ha velat medverka i listan. Men det räcker aldrig och syvende och sist blir det jag som var boven. Jag gjorde inte eftersökningen för att bevisa ett dugg, hon bad om namn och fick namn. Det här med att visa källor till olika information, det skriker alla läger efter så fort det i deras tänkande absolut inte kan vara sant. Spelar ju ingen roll var man letar upp för källa, den är alltid en skitkälla oavsett PK eller resten av oss andra.

Som ett sent efterspel fick jag en riktig käftsmäll imorse av vännen, hon med eftersökta namnen igår på Fb. Suck, jag var väl förtjänt av den käftsmällen, som vi alla andra ständigt är, vi som inte tänker som andra, vi borde alltid hålla käften.

Så med detta blandat med vemodet åker maken och jag ner till Ica för att handla lite mat med till landet. En röst ropar mitt namn bakom mig och där står paret, jag förstår vem det är, men maken hennes är så tärd av cancern att jag inte känner igen honom. Vi kramas, vi pratar och sorgen landar och blandar sig med vemodet, rör upp starka känslor som tränger ut Fb tramset, PK folket, mitt eget tänkande, sånt skit rent ut sagt. Vän och barn som ska tala om vad som är rätt eller fel, hur hemsk är inte jag i mina hårda åsikter, hur värdelös är inte jag som inte förstår att mina barnbarn kommer gå under på jorden om 30-år. Hur vågar jag ha andra elaka, felaktiga åsikter?

I bilen på väg mot tidlösa lugnet kommer gråten, inte för att jag är en så usel person, utan för vännen med cancer, allt rörs runt och upp inom mig. Mina egna tankar om döden, väntan, ovissheten om hur det skulle gå för mig, då när njursvikten var som värst, nu är paret i det limbo, man inte önskar någon alls, hängandet i ingenting där man samtidigt hysteriskt kämpar om överlevnad till varje pris. Jag gråter av sorgen, av hopplösheten att stå där och inte kunna göra ett dugg. Hur tung är inte den känslan … källa på det?

Dagen bjuder skön höst med sol och blåstens frasande i träden som villigt släpper sin löv mot jorden, för att multna ner i det eviga kretsloppet vi alla tillhör.

Under förmiddagen hände ett under

här på landet.

Efter ett tidigt samtal med min läkare som påpekade att mirakel sker …
De där pillren jag fick mot smärtan i tinningen och ut i ögat har tagit bort min hopplösa värk i kroppen. Så klart sa min bästa läkare Louise, värken är neurologisk och pillren fixar sånt.
Men kryss i taket sa jag för mig själv och planerade en längre promenad, längsta på länge.
Tog den och kroppen hängde med, jag vågar inte tro än att det är sant, jag har redan bestämt mig för att gå samma tur imorgon oavsett väder.
Det blir nog tuffa tag, snöregn och oväder, men ut ska jag.
Bara tanken på att få motion triggar mig otroligt, utan värk och en kropp som bara vill svimma på vägen.

Jag har stannat kvar här på landet efter helgen, min man och barnbarnet kommer ut till lunch på onsdag, lite semester tar vi samtidigt med skolbarnets höstlov. 7-åringen längtar enormt efter att komma ut till landet, till oss och vi blir lika lycklig när han är med oss. Ren kärlek, jag ser fram emot att de kommer min bästa killar.

I helgen gick larmet till vår toalettcistern, den nergrävda började bli full, dags för tömning. Inte kunde vi vänts till fredag när kontoret sa att de skulle komma, vi ska vara här tre stycken så idag kom slamtanken och gjorde sitt jobb.

Nu ska jag lägga mig och läsa min deckare, det är så tråkigt på TV, Obamas historia som president eller Lenin och polare i den andra supermakten. Näää, farao så trist, tacka vet jag lite hederliga deckarmord.

Gnatt på er!

Minnen kan verkligen

vara olika från person till person. Jag berättar för min man att klockans tock, tock drar mig med till barndomens ensamma dagar.
Ensamma som i hemma och sjuk, samma tystnad här på landet som då och jag minns barnsjukdomarna och de förbaskade öroninflammationer jag ständigt fick.
Så mycket sjukfrånvaro i skolan måste förklara min avsaknad av Norge på kartan.

Men hur galet var inte det att inte förrän som vuxen upptäcka Norges konturer på väderkartan. Känslan av panik, hur mycket går jag omkring och inte vet. Dessutom inte vara medveten om att jag inte vet?
Så frågan som snurrar är ju hur mycket vi tror oss veta om vår samtid, tror oss förstå skeenden i den tid vi lever i?

Det här att inte veta tänker jag ibland att internet både ger kunskap och information, samtidigt som desinformationen verkar bre ut sig mer och mer. Hur ska en liten mänska förstå vad som händer i världen? Vem är egentligen skurken Trump eller Clinton?

Korruptionen i fattiga länder verkar plötsligt beröra oss och nu tänker jag inte på våra skattepengar som Sida generöst ger bort till giriga gubbar i andra länder som kan leva i lyx på både fattigas och vår bekostnad.
Nej, jag tänker på den korruption som visar sitt ansikte allt mer tydligt i vårt land.

Har det alltid varit som nu med svågerpolitik inom alla områden där en sketen krona kan sugas ut på andras bekostnad?
Har makten alltid mörkat information för att vi, massan ska hållas ovetande om landets tillstånd?
Har polisledningen alltid levt i symbios med den ledande politiska makten?
När jag någonstans inom mig känner att inget är nytt under solen så inser jag att vi, massan är lika lurade genom alla tider ständigt under klacken på de styrande.
Med tiden med lite mer finess men likväl samma förtryck, förr mer synlig mot en fattig svensk via prästen, överheten, militären och polisen för att inte glömma det sociala.

När jag skriver den raden vet jag att förtrycket ännu lever kvar, minus militären för de har inte så mycket att säga till om än, bara de får gå ihop med, leka med Nato så blir de nöjda och glada och får tillskott i kassan.

Kanske är förtrycket som mest synligt via försäkringskassan i nutid, sjuka, handikappade, fattigpensionärer alla beroende människor.
Men det finns många andra sätt att förtrycks massan … här ringer telefonen och jag tappar tråden.

Hörröni solen skiner, jag häckar på landet ska vara här hela kommande veckan. Kanske skulle kratta manegen där ute tillsammans med min man?

Pip jo, jag lever

men det är bara skrutt med mig.
Jag har fått något som heter trigeminusneuralgi, måste läsa på en lapp för att kunna stava det rätt, läkarspråk är inte min avdelning.
Hysterisk smärta i vänster tinning ut mot halva ögat. Som tur är kommer smärtan sekundvis med långt mellanrum. Men de sekunderna tror jag att jag ska smälla av. Samma medicin som mot epilepsi vilket känns lite läskigt. Men jag gör som doktorn säger, litar på henne.
Just nu känns det tungt, men jag lever och ligger inte bara här och tycker synd om mig själv.
I helgen var min familj här med barnbarnen, en rolig middag med fart, tro sjutton det med en treåring, en tvååring, en sjuåring och en nyfödd.
Sen har vi hämtat mammas nya glasögon och varit dit i helgen så måndagen är som oftast en redig vilodag.
Nu tog jag ut nybakt matbröd och det doftar ljuvligt, ni vet den där första snutten det paxar min man alltid för, nästa skiva är min.

Så har hösten äntligen klivit in och tagit för sig av trädens alla löv som jag så gärna sparkar runt i på promenad, en kort promenad, jag vet inte när jag ska få någon ordning på konditionen.

En fin bild av Linda Rydkvist

Nu ska jag laga middag, livet rullar på …

Nu har jag fött

barn sedan småtimmarna på söndag morgon …
Vi blev väckta vid lördag till söndag vid 02-tiden, slet på oss kläder, packade och åkte hem på en timme. Det är ju vi som ska passa de redan befintliga ungarna hemma.
BB sa att vi skulle vänta hemma trots att vattnet hade gått, kom hit vid nio tiden sa de.
Så jag och maken sov några timmar medan tiden arbetade för oss i sonhustruns kropp.

Maken drog ner till barnbarn vi skulle passa före niotiden, själv sov jag några timmar till.
Meningen var att maken skulle komma hem till lunch med ungarna och min insats var att steka pannkakor.
Men så blev det inte, BB skickade hem den födande mamman igen och farfar kom hem ensam till mig.

Det var rätt skönt, han donade med en massa saker här hemma och jag var mest trött som i slut i kroppen.
Jag med mitt numera ömkliga skal, tål ju inte ett dugg av avvikelser från det invanda.

Sen vid sextiden drog son med fru till BB igen, maken konstaterade att jag med mitt spruckna kärl till kropp kunde stanna kvar hemma och invänta det hela och jag kände mig både ödmjuk och tacksam över att vara gift med en riktig man som klarar allt.

Min närvaro med de äldre barnbarnen skickades med i sista stund, glass vilket nog är typiskt den här farmodern som har russinpaket i handväskan och kunde jag skulle det alltid ligga glass på lut i något slags frysfack i väskan.

Farfar klarar skivan och jag väntade med spänning på rapporter under kvällen.
Sonen fotade och mailade, jag fick inget vettigt gjort utan hittade som tillbaka i känslorna i själva födandet. Jag har fött två och varit med på två förlossningar som stöd.

22.17 föddes en späd liten, faktiskt mycket söt flicka.
Alla nyfödda har som en air av under runt sig, och spelar ingen roll hur de ser ut, de har alla en eller två föräldrar som insuper undret och älskar den lilla nya familjemedlemmen.

Själv minns jag sonens röda, mosiga och fnasiga ansikte efter förlossningen, för en mor var han ljuvlig, men i ärlighetens namn kallade jag honom ”mitt lilla monster”. Många, otroligt många är inte söta som nyfödda.
Ska väl i rättvisans namn berätta att sonen rättade till sig och fick ett otroligt sött ansikte och en späd kropp, ögonfransar som okända inte kunde låta bli att prata om när vi var ute och gick eller köade i kassan på Ica. Han blev ett mycket ”sött” barn vilket jag inte trodde där på BB. 🙂

Så nu är jag Farmor till tre och det ska bli spännande att få se den lilla sötnosen framöver.

Jag minns så väl

tystnaden i uppväxten, jag tror att jag lyssnade efter den mer än andra barn i min ålder.
Pappa var en trygg, lugn och tystlåten person, mest minns jag honom sittande i sin fåtölj med ett svårt korsord, rökande cigarr och så grogglaset, soda cognac. Det var oftast tyst runt honom när han var hemma. Den sociala sidan tog han fram till fest, då dracks det, pratades och framförallt spelade han gitarr, sjöng med oss alla. Syrran och jag drillades tidigt i Taubes hela repetoar all annan musik värd att sjungas. Idag kan de flesta ungar inte en ton av vårt folkliga sångarv, det är väl bara en ensam liten nubbevisa vi osäkert söker efter när den lilla pärlan ska tas.
Min syster, hon med gitarren, festglädjen och sjungandet hade levt, då hade våra barn och barnbarn kunna sjunga Sjösalavals och alla andra sköna svenska visor. Om texten är uppdelad konstigt så är det Wp som har snurrat till det hela. Jag får ingen ordning på det hela.

Syrran, som var lik sin far, vi var halvsystrar med olika pappor, vilket märktes på en oändlig massa saker och likväl var vi syskonlika.

Tillbaka i tiden i tanken …
Efter att alla i min familj gått till jobbet och syrran till skolan stannade jag hemma i köket.
Den tystnaden som delades med en ljummen kaffeskvätt är nog det mest värdefulla jag redan då hittade.
I hela mitt liv har jag sökt mig till just denna stund, ensamhet, tystnaden med bara klockan tickande, som nu på landet.
Vad är det i mig som redan som barn sökte ensamhet och tystnad? Längtan har varit så stark i hela mitt liv, en önskan att få vara där i föräldrarnas kök utan sällskap? Som sen omvandlades till ett sökande i stunden var som helst efter ensamheten varat.

Det finns en klar delning i mig, en som bara vill vara för sig själv och sen den andra sociala, pratiga mänskan som ständigt fixade och for omkring. Av vänner och bekanta ses jag nog som en pratig, glad social varelse men minns en bilresa dagen efter en fest när jag satt där i bilen, trött och tyst. Min bästa vän körde bilen och en av killarna kommenterade att jag var så tyst. ”Du känner inte ….. inte” sa min vän och det var nog första gången jag förstod att jag faktiskt hade behov av både tystnad och umgänge.

Nu ska jag fortsätta här i min tystnad på landet, maken ska snart ut och dona, inne är han mest som min pappa, läser böcker i tystnad och det är jag så glad över.

Upp for jag nästan med

tuppen, ska sjutton ligga här och sova när städning Rut kommer, här ska förstädas och plockas undan.

När jag väl var klar och satte mig med mig frukost slog det mig att A. Min mobils laddare ligger kvar på landet, så mobilen dog igår. Hoppas maken minns att köpa en ny idag.
B. Rut kommer inte in i porten som numera är låst dygnet runt efter inbrott i huset och hon kan inte ringa mig när hon kommer eftersom min mobilen är död.

Jag ringer upp företaget och blir upplyst om att det är nästa måndag vi ska ha städning.
Ridå eller något sånt …
Så här har jag gått upp tidigt och städat undan, duschat i ett huj utan någon som helst anledning.

Senare under dagen så tog jag cykeln utan hjälm, glömmer den som så mycket annat nu för tiden. Vinglade iväg mycket medveten om att jag inte har hjälm. Fan så vingligt det har blivit, tänker att andra kanske tror att jag är full. Det bjuder jag på, de skulle bara veta att det känns som om jag är full där bakom styret.

Handlar fler stödstrumpor till mamma på apoteket och genar in till Ica.
I kassan före mig står en lite ofräsch äldre kvinna med få varor, när hon ska betala så räcker hon fram en tjuga och en femtiolapp av den modellen som inte är giltig längre.
Det visar sig att hon bara har tjugan och jag står några kunder bortom henne och tänker direkt hoppa in och betala för det som saknades. Händer några gånger per år att jag gör så, sticker till någon en slant så det fixar sig. Men fråga mig inte vad som gjorde att jag inte hjälpte till, det var som en konstig känsla i ”magen”.
Efter att jag betalat mina varor så ser jag samma kvinna stå vid disken till fiket och plocka upp sin femtiolapp att betala med.
Nää, jag stannade inte kvar för att se om hon lyckades lura kassörskan och som i ett trollslag förstod jag varför jag fick motstånd mot att hjälpa henne i kassan. Medvetet försöker hon lura till sig varor, bedrägeri kallas det för.
Och jag kände mig först arg på mig själv som ville hjälpa till och sen blev jag arg på henne som luras.

I ugnen har jag nu ett matbröd med brödkryddor, det ser ut att bli högt och fint.
Till middag blir det rester av lördagens porchetta, till det ska jag fräsa mangold i smör, fick en redig bukett med från dotterns trädgårdstäppa igår.

Söndagen blev ett flängande, städa på landet, sen till mamma, lämna in allt hon behöver för att ta upp sin akvarellmålning igen och så fikade vi där. Barnbarnet drack saft och höll ordning på mammas bingobricka, tänk att de har ett företag som anställer skolungdomar att komma dit lördag och söndag för att umgås med de äldre. I söndags, bingo och frågesport, de bakar, promenerar, spelas spel och pysslar tillsammans med de äldre som tycker så mycket om deras besök.

Sen bar det av till dottern med flaket som de ville låna. Efter umgänge en kortare stund åkte vi hem och lämnade barnbarnet.
Sen till en pizzeria och snabbt hem så pizzorna inte kallnade.
Då precis när jag ska kliva ur bilen upptäcker jag att min väska med mobil, padda, plånbok och resten av mitt liv hängde kvar på en stol på pizzerian.
Virrpanna jag är, snabba ryck tillbaka och tursamt hade de tagit hand om mitt liv så jag kunde åka hem minst tjugo kilo lättare.

I höstens ljumma sol

på landet snickrar 7-åriga barnbarnet och farfar gräver ner vårlökar. Idag har det varit städdag här på landet, så maken och barnbarnet har gjort sin insatts.

Själv ställde jag precis in en porchetta (fläsksida utan svål ihoprullad med massor av kryddor) i ugnen och vi kommer inte träffas igen förrän tre till fyra timmar har gått. Funderar på ugnsbakad potatis och jordärtskockor till och kanske gele.

Maken klipper av de mest spretiga grenarna på hasseln, den vill vi ha kvar, men inte ha den in i huset. Det är så spännande att studera ekorrarna när de varje höst tömmer trädet på hasselnötter. Vi har också satt upp en ekorrmatare, ser för roligt ut när ekorren lyfter på locket och stoppar in huvudet och förser sig med nötter.

Efter några vissna dagar är jag på väg att bli piggare igen, ser fram emot nästa veckas varande som nästan normal mänska.

Visade nyss en bild för barnbarnet över hur mycket socker det är i en cocacolaburk. Usch, vi förfasade oss och sen stoppade jag en marmeladbit i munnen, vilket hycklande 😉 Jag är så svag för marmelad …

Nu hör jag hur de sparkar fotboll farfar och gossen, glada rop och skratt. Vi väntar barnbarn sonens familj, det fjärde barnbarnet vilken dag som helst och vi är de som ska ringas in och ta hand om de andra två ungarna.
Hoppas vi slipper åka hem nu i helgen, den fjärde är det uträknat, men det vet vi alla att det sällan stämmer.
Sen kommer femte barnbarnet i februari till dotterns familj. Tänkte på att jag en period tänkte ”undrar om jag får något barnbarn”? På åtta år fem stycken, hade jag aldrig trott.

Fast jag kan se vissa likheter med barnbarnen och mig själv, så är jag mest häpen över att de alla är så olika. Det är riktigt spännande när de börjar bli lite större och en personlighet tittar fram. Vissa drag anar man tidig och andra sent.
Nu gillar jag alla mina barnbarn, men olika tycker jag om dem, det första har en egen plats och om folk är ärliga så är det nog ofta så. Nr 1 är ett under på många vis och får man då mycket och efterlängtad kontakt så är man ju salig.
Jag var själv nr 1 i vår släkt, mormor och jag satt alltid ihop. Hon gillade självklar alla de andra barnbarnen men vi visste att det var hon och jag.
Samma med vår dotter som var nr 1, hon och min mamma har haft mest av det där speciella kärleksfulla förhållandet till hennes barnbarn.
Nu vet jag att vissa tänker och gärna vill säga att ”Jag älskar alla mina barnbarn lika mycket”. Nää, man vill inte förfördela något barn, vilket man inte alls behöver, men olika känslor skapas av olika människor/barn i mig och så är jag, lever nära och i känslan och vill vara ärlig i den.

Så knäpper det från altanen och segerropen skallar och jag funderar på vad de gör, farfar och vår nr 1? De tävlar och knäpper plastgrodor i en burk. 🙂
Själv tänker jag spraya lite mer kortison i näsan och astmaspray ner i lungorna, vill bli frisk helst i förrgår.
Tar fram stickningen, trevlig helg på er alla.

Genom det grå regntunga

glider fartyget förbi mitt fönster med sin last av båtresenärer från Tallin i släptåg med en arbetspråm fullastad med grävskopa och annat nyttigt. Pråmar med okänt innehåll och små arbetsbåtar som liksom ”parkerar” in pråmarna med puffar och draghjälp, skickligt folk som styr dem.
En morgon med tårar rinnande på fönstren, en morgon jag har längtat efter, som gjord för skogens svamp att ta nya tag och visa sig för oss, efterlängtat regn.

Själv vaknar jag som ett mindre vrak varje morgon, det hostas, snoras och kroppen känns fullständigt omöjlig att ha att göra med. Jag har fått en ny astmaspray av min läkare och den lilla rackaren är som att puffa i sig en specialare som bjuder skakningar a la värsta fyllots dagen efter i kombination med hjärtklappning.
Men jag sprayar ihärdigt då jag samtidigt känner/hör hur luftrören brakar loss, sånt som suttit där lite för länge.

Igår skulle jag varit på Millesgårdens utställning om Josef Franks verk med dottern och en vän, men ”tursamt” för mig blev vännen sjuk så det blev inget med utställningen.
Att jag inte ställde in berodde på att förra gången vi skulle träffas blev jag sjuk och ställde in. Så jag tänkte att jag skulle ta mig igenom utställningen och fiket, dottern skulle både hämta och köra hem mig.

Denna reaktion är som en del av mig nu för tiden, jag vill hänga med på saker och så vill kroppen något annat. Samma trilskande hela tiden och då preparerar jag mig så gott det går och åker iväg med darrande ben och yrseln fladdrande hysteriskt genom skallen, svetten rinner och jag vill bara lägga mig ner och dö någonstans.

Men tiden står inte still fast man kan tro det som jag skriver, jag har varit på mitt yngsta barnbarns 2-årskalas, kvällsmöte på mammas boende, barnvakt åt sonens ungar, tur och retur till landet mest varje helg, det ska handlas, tvättas och städas, det sista blir det mindre av köper den Rut-tjänsten en gång i månaden, så skönt. Sen bakar jag matbröd i ett efterlängtat flow och stickar som vanligt.
Läser och läser en salig blandning som vanligt, vet inte vad jag skulle göra utan bokens stöd i livets alla skiftningar.
De som aldrig läser, hur andefattigt måste det inte bli?

En närstående berättar att hon inte kan läsa en bok utan att läsa slutet först? Jag blev faktiskt riktigt ”chockad” lite överdrivet kanske, vilket jag inte var ensam om.
Inte svårt att förstå att hon inte läser böcker. Ibland fattar jag inte dugg hur andra gör, nästan så att jag känner, tänker ”vad lider de av”?

Nu ska jag äta en sen frukost lutar nog åt brunch.

Fläsk

lägget kokar och banankakan är snart klar i ugnen. Brödet på bilden bakade jag igår kväll.
Ibland händer inte mycket på dagen men så får jag ett ryck, knatar ner till torrsoporna och letar lite nya böcker, vi har bokhyllor där folk ställer ner böcker, bara att ta.
Steve Jobs – en biografi
Himla bra att inte behöva köpa den, kanske är det inget jag gillar att läsa, vi får se.
Sen hittade jag lite olika pocketböcker som jag sparar i en stor kasse, de ska med mig till sjukhusets bokhyllor som finns för alla i korridorerna, bara att låna en pocketbok i farten.

Ikväll ska jag be maken hjälpa mig att skura ur kylskåpet, det är på tiden.
Tvättar som vanligt höll jag på att säga, men river man ur sängarna så blir det straffet.

Det är dags att boka fönsterputs, hade tänkt mig att hösten skulle vara igång vid det här laget. Men denna värme … suck inte min favorit precis. Men jag tänker att andra solälskare ska må bättre i vinter om värmen och ljuset stannar längre än normalt.

Nu ska jag ta hand om rotmoset …

Ok, jag förstår att ni njuter

själv blir jag bara förvirrad av vädret. Tänker med fasa på alla länder som har evig hetta som väderlek, tänk att födas i ett sånt land och vara av typen ”tål inte hetta”.
Jag pratade med en taxikille som bott i Sverige många år, han talade klockren svenska. Hur det nu var det här med hetta i hans land och han berättade att han själv aldrig mått så bra i sitt eget land på grund av hettan.
När han nu åkte hem och hälsade på familjen blev han lika slut varje gång och njöt av att komma hem till Sverige igen.

Hösten kommer komma vare sig ni vill eller ej och jag kommer omfamna den, var så säker.
Igår var vi barnvakt till äldsta och yngsta barnbarnet, vilket gick utmärkt då tvååringen har blivit kär i Vava =farfar. Så det är så bekvämt att vara barnvakt där, jag behöver inte byta blöjor, natta eller något alls, bara farfar duger. Tror jag, tänker inte testa.

Nu måste jag sätta fart, min mamma ska få besök på boendet.

Jag minns att jag tänkte

att jag kom i säng före tolv vilket är ovanligt, så jag läste lite längre stund med gott samvete.
I morse vaknade jag klockan nio och tänkte att jag vaknade tidigt, klockan stod på väckning kl 10.00

Fixar frukost och det är då jag inser att klockan inte alls är nio utan lite över tio. Batterierna i klockan håller nog på att ta slut. Det förklarar gårdagen när jag åt frukost och hade så lång tid på mig, när jag av en händelse får syn på klockan i vardagsrummet som gick rätt. Så var det med den ”tidiga” morgonen.

Strålande sommarväder även denna dag, skönt för alla som njuter som bäst, själv är jag mer åt ruskhållet till när det gäller väder, fast nog kan även jag njuta av ljuset och lagom värme.

Maken är med son och barnbarnet på fotboll, den lilla ska spela och de äldre, far och farfar ska väl se på och drömma alla proffsdrömmar den äldre generationen verkar få så fort små spinkiga pojkben börjar sparka på en boll.

Ikväll ska farfar och jag vara barnvakt, vi ska handla med oss lite mys att stoppa i oss och ungarna. Jag satsar nog på russin till den yngsta, man ska vara glad så länge russin är en höjdare i deras värld.

Veckorna rullar på och jag har gjort en hel del, men för mycket tid ligger jag i soffan, vilket ger mig ångest. Jag ligger inte här för att det är kul, utan har mer med min hopplösa kropp att göra. Ett skov av ny kaliber har fått mig att ta Alvedon oftare och ibland så tänker jag att smärtan känns ännu värre efter att en värktablett har gjort sitt.

Som att trampa runt i ett hamsterhjul, äter jag för mycket smärtstillande upplever jag värken starkare när smärtstillandet tar slut och tar jag inget alls vilket är mer min melodi av rädsla för att hamna i ett ökat tablettmissbruk, så blir jag liggande i soffan.

Nu ska jag en massa tänker jag igen, börja promenera, ta tag i mig, sätta fart, snacka om manisk tanke som alltid tränger ut andra tankar, utan att jag någonsin kommer igång.
Jag drömmer om att simma i en pool med lagom ljummet vatten, där inbillar jag mig att undret ska ske, jag ska få kraften i kroppen tillbaka, jag ska smalna av … och jag ska få urinvägsinfektion.
Just så är det när man är transplanterad, då badar man i havet om man badar överhuvudtaget. Så blev det för mig, njuren den nya ligger nere i ljumsken i ett hålrum. Urinröret är kortare än normalt så baciller har rena autostradan upp och trassla till det med baciller, livsfarliga för oss transplanterade.

Ibland tänker jag att just drömmen om att simma är en bra dröm och längtan för den är ouppnåelig för mig, för riskfylld.
Det är ju så när kroppen är svag, och värker så blir det svårt att komma igång, häromdagen gjorde jag liggande små, pyttesmå sittupps och det var ju hur galet som helst dagen efter. Gick ryggen av i svanken eller vad sjutton hände, det var ju bara fem pyttesmå rörelser. Fattar ni vad jag har att göra med?

Allt detta motstånd och en sjuk kropp, ska fan va mänska och ta ansvar för allt. 🙂

Senaste Nytt
Jag har varit med sonens fru till doktorn som lite moraliskt stöd.
Jag har gått armkrok med modeikonen Gunilla Ponten, vilken härlig, uppkäftig 87-årig Ärta.
Jag har tappats på blod igen då Hb blev för högt.
Jag har bakat limpor och äppelkakor.
Jag är stödcentral till min dotter som ännu snurrar runt i karusellen av läkarbesök om hennes lungor, proppar, astma, allergi, andningssvårigheter, graviditet och mängder av prov för att utesluta fel på fostret, vi har hållit på nu sedan slutet av juli.
Jag stickar nu på tredje barnbarnets raggsockor.
Servar min mamma med allt hon ringer om, bokar hennes turer och pratar med personal som sköter färdtjänst.
Ser till att hon har pengar o annat, besöker henne.

Skulle nog säga att jag har en del människor att ställa upp för. Är man matreark så är man som min dotter sa till mig, den rollen ska du få ta över sa jag som inbillar mig att inget blir riktigt gjort utan kvinnor 🙂 vilket är en sanning med modifikation.

Nu måste jag sätta fart på dagen