Rent skitsnack

Pratade i telefonen när Watson började trampa runt, när han krafsar på ytterdörren då gäller det att slänga på sig kläderna.

Vi går där ute i  majsolen och njuter, han kissar och kissar och kissar och kissar och kissar och kissar och … det är en hanhund jag har. Sen blir det dags för nummer 2 och jag plockar självklart upp efter honom. Vi går en längre sväng och så är det dags för nummer 2 igen, samma procedur,  jag plockar upp, men denna gång så fumlar jag (som vanligt nu för tiden) med den första bajspåsen jag har i andra handen. Fråga mig inte hur, men jag lyckades knyta påse 2 samtidigt som jag tappar påse 1 och på något underligt vis kliver i påse 1.  Resultatet blev inte så där lyckat om jag säger så … tursamt nog fick jag inget på skon, men lite hål gick det i påsen inte kunde jag ta upp, för det var mest  klet.

Jag har många gånger funderat över vad hundar egentligen tänker om att vi hussar och mattar ständigt kastar oss ner på marken för att med varlig hand plocka upp det hunden precis har gjort sig av med.

Ännu en sån där dag jag kan vara utan

Dagens bästa var kreatininvärdet som låg på 95, det får mig att lyfta en liten bit. Har släpat runt ute med avig hund och känner mig trött, svettig och rätt sur när det begav sig.

Nu ska jag göra eftermiddagen till min sköna eftermiddag, kaffe latte och en glass står på menyn. Kanske blir jag snäppet gladare efter det …

Citrusdoftandet gör mig gott

Temat för kvällen är citron … jag sitter här och doftar som om jag har badat i citron, maken har masserat mig med en mandelolja doftsatt med citrus. Jag vet inte vad det är med mig och citrondoft har i många år sökt den optimala parfymen med frisk citrondoft men inte lyckas hitta någon ännu. Köpte en parfym före jul så där impulsaktigt, frågade efter en med citrusdoft och damen sa att det här var den med mest sån doft. Visst doftar den citrus när man sätter på den, men efter en stund kommer andra dofter fram och då känns det inte lika bra för min näsa.

Idag har vi varit till en stor djuraffär i Bromma, kalaset kostade över tusen kronor och inte köpte vi en pinal i onödan. Allt har lätt att bli fel när det gäller prylar till Watson. Han har ju bott i sin strut nu i ett par veckor för att såret ska få läka på tån och struten är inte bara han skitsur på, vi är också rätt trötta på oljudet struten för när han springer in i dörrar och annat i sin framfart. Vi köpte en helt ny variant som är som en halskrage mjuk och uppblåsbar, naturligtvis var det en för liten krage, så den måste vi byta till en större. Som om inte det räckte så var även det nya tasskyddet vi köpte lika dålig som de andra och föll av direkt ute. Nu är vi inne på tasskydd nr 3 och inget verkar funka som det är tänkt.

Så vi lär få åka till Bromma och byta hundsakerna, får passa på och handla till påsk när vi ändå måste dit.

Ännu en helg som bara har runnit ut i ett intet, vad gör man med sin tid undrar jag. Ett vet jag att jag är arg som ett bi tänkte jag skriva men det är nog lite för snällt sagt. Jag är helt och hållet tvärförbannad och börjar känna mig som en övermogen banan när det gäller humöret. Jag som ska vara så lycklig nu när jag lever och njuren arbetar så fint i min kropp. Jag ska väl vara som en nyfrälst över livets alla små rörelser, bara ”TACKA LIVET” som hon Arja gör. Men vad sjutton gör man när man är en sån otacksam medelålders skitkärring som jag känner mig som just nu? Jag kan inte annat än vänta in min tid hos kuratorn, den stackarn hur ska hon tackla allt det här som bara vill välla ut ur mig? Usch, helt oresonlig har jag blivit … mest mot maken så klart han får sina fiskar varma mest hela tiden när jag riktigt är på bettet. Tur att han känner mig så väl efter över 30 års äktenskap.

Men imorgon en ny vecka och nya tag … börjar med blodprov, nu var det fyra veckor sedan jag lämnade prov sist, ska bli lite läskigt måtte inget ha hänt under tiden.

Bajs i brevlådan?

På tal om kurvor

Inte är det lätt att få på sig promenadbandet runt magen när vi ska ut Watson och jag. Min mage har blivit för ”cortison” stor.  Tycker jag ser gravid ut som damen på bilden med återvändsgränd tecken på sig, har nog drag av kurvig vägdam också. Det jag pratar om är ett brett band med resår i som gör att Watsons dragande inte drar omkull mig, svårare än så är det inte. Men nu börjar jag bli för tjock helt enkelt, tja, det är ju inte en enkel match att göra något åt, tål att tänkas på och införa en lång planering inför framtiden. 😉

På vår tur såg jag de första vårtecknen titta upp ur jorden, jag suckar nöjt och stannar en extra stund för att begrunda kraften i de små växterna. Tänk att de överlever den strängaste vinter år efter år.
Straxt före jag såg växterna såg jag Watsons tass … nä, dra mig på en skottkärra, hunden gör mig galen. Igår tog vi bort struten han har fått leva med i väldigt många dygn. Alla som har haft hund med strut vet att det låter en del om struten när hunden missar dörröppningar och envist försöker tränga sig in under sängen fast det inte går. Igår sa vi att nu ser såret på tasstån bra ut och han fick vara utan strut hela dagen och kvällen utan att slicka på såret.
I morse passade han på innan jag kom upp, så nu har han ett sår igen som en krater. Äh, det blev duschning när vi kom hem och torkning av tass med hårtork, insmörjning med en salva som en bekant sa var bra på hennes hunds sår, inotyol och så förpackning om det hela. Nu jäklar om det inte blir bra … då är det bara veterinären kvar.
På tal om det man kan hitta ute när man vårspejar så har vi fått orange skyltar ute på gräsmattorna/snönhögarna där en person hotar med att stoppa ner hundbajset i brevlådan hos dem hon ser inte tar upp efter sig.
Som hundägare och upptagare av bajs håller jag med personen, det är rent vidrigt vad som göms i snö. Men hädanefter går det inte snabbt för mig att ta upp bajs, jag gör processen längre för att verkligen visa att jag tar upp efter hunden, ,måtte personen verkligen se det. Vem vill ha en klutt i brevlådan när man faktiskt sköter sig?
Ikväll blir det varmkorv och snabbmakaroner precis där är jag i matlagandet just nu, har ingen som helst lust. Har lagat god och vällagad mat nu två kvällar i rad, får väl vara någon måtta på det hela.

Promenad

Inte så tunnklädd var jag men promenad blev det idag och jag mår skapligt. Det var så skönt med alla fåglarna som höll mig sällskap och solen gjorde verkligen allt för att vara till sin fördel.

Watson han jagar tikar och det kan få mig både trött och galen men idag hade jag tagit mitt promenadband runt magen för att inte behöva slita så med kopplet. Träffade en granne som är så trevlig att prata med, han var väldigt svår att få stop på idag, jag orkar inte stå så där och prata och sen gå en tur tänkte jag som kände att jag långsamt tappade mer och mer energi när vi pratade. Men jag spottade upp mig och gick en för mig lång tur.

Nu  ska jag lägga mig en stund och vila för just nu är jag rätt slak efter en timma ute och lunch i magen.

På tal om mat så har jag kokat en omgång med köttfärs, ris och grönsaker till Watson. Det var gott för hans matskål blev tom …

Grodprinsen samlar i haklappen

                                               

Har haft grodprinsen på besök och det är alltid lika mysigt. Denna gång fick vi bjuda på farfars gryta till lunch och det är så kul att se honom äta mest med händerna och hur paprikabitarna som jag skar till honom snabbare än snabbt sorterades ut ur truten på honom ner i facket på haklappen. Han och Watson ligger i samma klass, har sett Watson sortera ut en grön ärta och floppa ut den ur truten. De är nog i samma ålder hunden och barnbarnet, båda går ännu att locka med ”godis” Watson gör vad som helst för lite levergodis och Tim han går på russin, säkert skulle även han äta levergodis om han fick en chans.

Jag vet inte vart helgen tog vägen, vi handlade och pysslade lite här hemma, igår kväll kom dottern över och blev kvar tills det var dags att gå och lägga sig. Sonen kom idag som jag skrev, han läser min blogg då och då, sa att det var ”mycket sjukdom” i mitt skrivande och att han inte känner den biten av mig som jag skriver om. Han vet ju att jag är sjuk och allt runt om det hela, men han känner en annan Mamma som jag inte visar så mycket av just nu. Jag vet att jag har gnölat väldigt mycket på senaste tiden, men det är där jag är just nu, inte har jag tänkt på att ni inte får se  de andra sidorna av mig. Utgår väl ifrån att ni på något mirakulöst vis ska förstå att det finns en annan Maggan också, en som skrattar  och är kraftfull om än svag jämfört med den jag en gång var.

Idag har vi haft både regn och lappvantar dalande ner på den blöta marken, inte blir det något kvar mer än just det blöta.

Nu ska vi snart värma lite rester till middag, det är alltid så skönt när man kan smita ifrån matlagning då och då.

Broddar på tanten

Igår kväll när jag gick där med Watson så var mina broddar så högljudda att jag helt kom av mig, att de kan låta så mycket. Går inte att smyga med broddar inte … hur skämmigt det än är. På ett träd hängde en istapp som säkert var en halv meter bara rakt ner från en gren, har aldrig sett en tapp hänga så där förut. Nej, det var inte min dag igår, sov tre timmar under eftermiddagen och hankade mig fram med mina promenader med Watson. Men sen efter sista luftningen så gick orken ur mig totalt, Watson låg på husses säng (han är ju borta) och slickade på det där såret som vi har bandagerat tills det såg ok ut.

Nu blödde det igen och jag fick honom inte att sluta slicka, han låg på överkastet och jag skulle aldrig få för mig att sticka in min hand när han håller på med ett sår, för då blir han ursinnig. Jag tog tag i överkastet och liksom ryckte i det så att han kastades upp några centimeter, men inte sjutton brydde sig han om det han bara fortsatte slicka. När jag stod där och misslyckades om och om igen, la min energi på ett intet så pös jag ihop i en gråtande hög. Äsch, det är för hopplöst att må som jag gör nu och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med mig själv.

Jag orkar inte ta hand om hunden det bara är så det är och jag vill inte bli lämnad med allt ansvar för honom. Jag kan som idag koka mat till honom och jag gick upp och ut i morse för att han måste få kissa, men sen är det som om jag oroar mig hela tiden över hur jag ska palla med att klä på mig ytterkläderna fyra gånger denna dag och gå runt där ute. Som tur var kom vårt kära hundvaktande par hem och ringde och undrade om jag ville ha hjälp med Watson. Det är ett sånt tillfälle som får mig att nästan stortjuta rakt ut av ren lättnad. Så där är han nu och får långa promenader och jag får i bästa fall hjälp av dottern till sista promenaden ikväll.

Jag har huvudvärk som kommer och går allt från molande till hysterisk värk, jag är yr och jag är svag, ser suddigt från och till, har ingen som helst ordning på mitt minne, tappar helt orken och mår så konstigt mest hela tiden. Jag ”hoppas” (låter inte klokt men är bättre än biverkningar) att det är fibromyalgin som ger mig dessa symptom, men jag vet inte säkert och det är det som är en sån belastning. Jag mår psykiskt dåligt har ringt min kurator och fått en tid framöver, nu måste jag prata med någon som hänger med i svängarna och ser både röda och blå trådar i min ordmassa. Jag har tappat bort mig själv som jag ser det.

Egentligen skulle jag inte skriva så tråkigt som det hela blir när jag bara deppar och gnäller. Kanske är det fler som deppar när ljuset kommer till skillnad mot dem som deppar när mörkret tar dem? Ljuset som vi alla längtar så efter får mig att bli deppig samtidigt som jag kan njuta av solljuset, motsägelsefullt. Det är så obarmhärtigt det här tidiga vårljuset, skär in i mina ögon och letar sig fram i varje inre vrå av mig som plötsligt blir som upplyst av en strålkastare. Det är mer än jag pallar med efter organoperationen och allt som den långa sjukdomsperioden har fört med sig.

Nytt fönster

I morse kl 07.00 när jag sov som skönast ringde telefonen. Glasmästaren ville komma om en halvtimme. Nä, aldrig sa jag som inte kunde tänka ett dugg så yrvaken som jag var. Klockan 9.30 lät som en tid jag kunde tänka mig, så nu håller de på och skräpar ner rejält, men en hel ruta och frisk luft blir det här hemma.

Idag åker maken till Finland och kommer tillbaka på torsdag efter jobbet, jag blir lite orolig för alla turer Watson behöver på ett dygn. Jag har varit riktigt klok och ställt in min träning idag, tänkte faktiskt på vad jag orkar i förväg inte bara konstatera att jag är ett utskitet äpple efteråt.

Hundfria tänker kanske inte på att de ska ut fyra gånger per dygn, för mig är det en belastning. Det passar mig att maken går ut före han åker till sitt jobb, sen är det min tur till lunch,  maken tar ut honom när han kommer från jobbet och så sista kissen för natten vid 22-23 tiden. Men att vara lite för sig själv är aldrig helt fel oavsett turerna med Watson.

Tog sista brödskivan till frukost insåg att jag skulle behöva baka ett bröd och tog fram en helt ny påse med grahamsmjöl. Snopen blev jag när jag öppnade och hittade spindel delar plus nät över det hela. Bläk så äckligt, ringde till mjölbolaget som självklart sa att det kan bli så där ibland, vilket jag har förståelse för. De skickar lite kompensation till mig så jag kan köpa nytt mjöl. I mina skåp finns det flera mjölsorter så jag har redan bakat ut ett med vetemjöl special och lite råg, slängde i en näve med valnötter.

Nu trampar Watson runt så det är dags att ge sig ut en sväng.

Öhh, kroppen kom igen

Ännu en strålande dag om än starten var lite molnig. Jag har en kropp som jag gärna skulle ställa i ett hörn och lämna där, inte lyssnade jag på kroppen idag fast den i stort sett vrålade åt mig att stanna hemma ”åk inte och träna”. Klart att jag gjorde …. 😦

Så nu kommer jag nog bli döv när kroppen börjar gapa på mig igen. Jag funderar hela tiden över hur sjutton jag ska få ordning på det här, jag vill ju träna helst tre gånger i veckan, men jag orkar inte ens två gånger i veckan. Men jag gör det ändå, tänker att kroppen i alla fall blir starkare fast jag samtidigt blir svagare några dagar efter träningen varje gång. När jag börjar känna mig lite mer normal i kroppen då är det dags att träna igen. Vad gör man när man har fler sjukdomar som liksom sätter krokben på en? Spelar ju ingen roll hur mycket jag vill när kroppen bara sätter sig på tvären och inte orkar. Jag vill öka upp längden på hund promenaderna mellan träningspassen men orkar ju aldrig det på ett vettigt vis. F*n rent ut sagt.

Första taxichauffören som hämtade mig hade något svart på pekfingret, jag trodde först att det var ett slags plåster, fick ingen mer redig titt på fingret under resan. När jag kliver in i taxin som ska köra mig hem så ser jag ännu ett svart finger och då slår det mig vad det är. Jag säger till taxikillen ”jag åkte med en landsman till dig hit, även han hade röstat”.

Sen fick jag höra om Irak och deras val, jag frågade om de hade gjort det på ambassaden men han berättade att de hade hyrt lokaler på olika ställen i Sverige dit de fick gå och rösta. Det gäller att visa den nuvarande regeringen att de finns folk som stöder dem. Han berättade om alla tidigare översittare som hade tagit makten och missbrukat den. I förra valet, tror han sa att det 4-5 år sedan så fick de som röstade en massa fördelar som de andra inte fick ta del av. Usch, så vanligt folk har de i andra länder. Människan är en riktig skit så fort den kan skaffa sig makt över andra.

Nu skulle jag ha bakat ett matbröd med bakmaskinens hjälp, men jag hittar den inte … maken har städat bort den, jag blev glad när jag hittade ett bröd i frysen. Då kände jag att det var väldigt skönt att slippa baka, jag är så trött.

Hem kom Watson, han är inte riktigt pigg, han fick en skada ovanpå en tå på tassen och slickar ju så hysteriskt mycket att det blir svullet. Nu ska vi duscha honom, det ska maken få göra när han kommer hem för jag orkar inte som jag mår nu. Sen när Watson är ren ska vi tillsammans lägga bandage om hans tass och smörja med en salva som brukar ta bort infektioner om det nu är något på gång. Sen har vi köpt som en lång sockiplast som man drar på tassen när han går ut så att den hålls torr och ren.

Hörde att det ska bli mer snö på fredag, jag har gillat den här vintern men nu får det baske mig vara nog.

Ikväll ska jag steka hederliga fläskkotletter och koka potatis till, det blir nog en svampsås för svamp har vi i frysten så det räcker och blir över. Vi älskar att plocka svamp det blir ju en del varje höst.

Jag bläddrar till nästa dag direkt

Dagen en balansgång

Får jag börja inlägget med ett stön? Dagen har varit så jobbig fast jag har gjort det jag hade skrivit upp på ett papper, ha ha inte mycket jag har orkat göra 😉 

 Strålande sol och jag kokar hundmat, känner redan när jag skär kycklingmagar i småbitar att orken inte finns där, typiskt fibromyalgin. Det här är priset för min träning igår.

Men jag skär på och kokar ihop en redig kastrull till Watson. Vi tar med oss en kasse till fåglarna, jag satt igår och skar bröd blandade med russin och fågelfrön. Utanför vår port höll snösvängen på att gräva upp snö och lasta på lastflak,  det är nog det värsta Watson vet, han blir så rädd för saftblandarna och oljudet skoporna gör. Han dra som en tok och jag håller på att halka omkull i snön och blir helt slut bara av att hålla honom och mig själv uppe.

Arg på honom blir jag men det hjälper inte ett dugg, så redan några meter från porten var mina krafter slut. Jag hasade vidare runt huset och fick ett möte vid en snövall, en stor svart hund som Watson morrade och skällde på bara för att han var svart, jag fick åter hålla i för kung och fosterland. Sen kom vi fram till fåglarna som fick sitt och jag var tvungen att sätta mig på ryggstödet till en soffa för jag orkade inte röra mig. Att det blev ryggstödet är ju inte så konstigt alla soffor är ju inbäddad i snö.

Sen gick vi hem … snopet var det att tvingas gå hem när solen sken så ljuvlig men jag satte mig på balkongen drog upp inglasningen och njöt en stund i lugn och ro.

Lite lunch, lite plock och disk och sen har jag sovit i timmar. Har ont i handleder och händer, resten av kroppen är som ett blåmärke och tröttheten ligger som en smet över hela mig. Orkeslös tillvaro är det värsta jag vet.

Min lista idag:

Bädda sängarna, duscha, gå ut med Watson, mata fåglarna, koka hundmat, beställa sjuktransport till måndags träning, pratat med Huddinge om mitt provsvar som var bra krea 84, tina kött till middagen.

Nu kom maken hem med tröst en chokladtårta och en påse med fina chokladpraliner, sån nu ska jag visa vad jag ska göra med kvällen.

Så här håller man vikten och med lite tur går man upp lite till

Ror mig in i meditativt tillstånd

Klart jag kom iväg till träningen igår det var en seg början, men det tog sig på slutet. Jag fick äntligen sitta i roddmaskinen något jag har längtat efter sedan jag en gång prövade en sån maskin på ett gym. Det är som om jag kommer i ett meditativt tillstånd när jag sitter där och drar.

Under taxi resan hem träffade jag en väldigt trevlig kille som jag pratade med. Det här med att medelålders och äldre kvinnor tror att de är tonåringar i sin klädstil fick oss båda att gå igång. Han, andra generationens invandrare och jag hade samma åsikt, ingen av oss ville så vår mamma i kortkort kjol eller annat som småflickor har på sig. Sen halkade vi in på döden, hans farbror fick ett halvår på sig att leva, men ville inte bry sig. I stället för att ta en massa cancermediciner så valde han att må bra den tid han hade kvar. Om det nu är ett halvår man har kvar och kan förlänga sitt liv med ca två månader är det värt priset att bli så sjuk som de blir vid cancerbehandlingar?  Vi var både så överens om att han hade valt rätt.

De körde in farbrodern till Huddinge en dag när han mådde dåligt, där fick han slangar och annat inkopplat, han sa åt dem att åka och äta lunch. När de sitter där så ringer sjukhuset och ber dem komma snabbt. Han är redan död när de kommer dit och vi konstaterade att farbrodern fick leva på bästa vis in till sista minuten. Dessa möten med andra ger så mycket och oftast är det invandrare som kör taxi, många så livskloka av egna erfarenheter och det här med döden är lite mer verkligt för dem än oss. De kommer ofta från länder där man har sina gamla och sjuka hemma tills de dör. De har inte den här isoleringen vi har från både sjuka och döden.

Jag såg igår på tv från ett ålderdomshem i Danmark där en klok kvinna öppnade ett riktigt hem för gamla. Där de får ta sig en hutt till maten om de vill och fortsätta röka om de nu har gjort det i hela livet. Jag har sett från det här stället tidigare och jag önskar så att vårt stelbenta samhälle kunde lära sig något av allt gott som finns att härma. Men här är man så rädd att inte göra rätt så det materiella är viktigare än att den gamla mår bra sina sista år. Jag vet precis vilka kompisar jag skulle ta med om jag fick öppna ett sånt hem. Kvinnor som vet att leva och har en generositet mot andra som de möter med och i kärlek. Ett ställe att verkligen leva på sin sista tid inte ett ställe som upplevs av de boende som en arbetsplats, så sorgligt vi har det i vårt land.

Idag har jag en dagen efter dag … hrmf, mår inte så bra i kroppen för att jag tränade lite för mycket igår. Ska snart lägga mig och sova en stund i hopp om förnyad kraft. När maken kommer hem ska vi iväg och handla en bok till min farbror som fyller 85 på lördag, han gillar att läsa och prylar vill man inte ha som 85-åring.Jag fick igår kväll för mig att jag skulle börja laga riktig mat igen till Watson, han åt hemlagad mat i många år men så blev jag dåligare och orkade inte hålla på, men nu verkar det som att jag har lusten igen att komma igång med hans mat. Så jag stekte köttfärs, rev morot blandade med lite olja, buljong för smaken, havregryn och kokt ris. Sen krossade jag två mineral/vitamintabletter i matskålen. Han slukade maten … Tänk så lycklig han kommer att känna sig när jag sätter igång med högrev, kyckling och fisk i en massa goda blandningar. Vi sa ofta förr att mer borskämd med maten än Watson fick man nog leta efter. Jag har tänkt mycket på det här med hundmat, det är så sjukt att vi köper sådana mängder av hundmat/kattmat. Men tänk förr … alla hundar och katter överlevde ju i århundraden utan industriresterna de säljer dyrt. Man kompletterar med de här mineral/vitamintabletterna, man kan lära sig hur mycket just min hund ska äta för att må bra. Jag har en receptbok för hundmat som är väldigt bra att ta till.

Napptjuven

Det bästa Watson vet är nappar han hittar ute

Han har roat många vuxna och barn som vi har mött på promenad. Här blundar han nästan men ute ser han varje förrymd napp.  När vi kommer hem så får jag lura av honom nappen med hundgodis. Känner mig taskig när jag tar den för han är så kär i nappar.

Idag var det fåglarna som fick den största delen av vår utetid. Jag hade gjort en frö och brödblandning som jag hällde ut bakom huset och hängde upp 6 bollar och en nötpåse i ett litet träd. Jag pulsade på och blev rätt trött, sa till Watte att du, nu blir det inte så mycket mer idag utan vi går hem. Gissa om han såg besviken ut … matte är ingen höjdare en sån dag. Men tur hade filuren för när vi kom nära vår port så dök hundvakterna upp på väg ut för en promenad. De sa att de precis hade sagt att det hade passat så bra att ta Watte med sig en sväng. Klart att han fick hänga med dem en tur, så skönt för honom och mig.
Jag har bakat ett surdegsbröd idag som blev väldigt gott, sen sov jag i soffan och har inte haft den där riktiga energin för så mycket mer.
Det här med att ha växt upp under 50-talet är något jag är glad för att ha gjort. Kan tänka på den typ av samhälle vi hade då och saknar en hel del, allt var verkligen inte bättre förr, men sånt jag saknar är det där naiva samhället. Mamma var hemma, pappa jobbade, tv var inte alls var mans egendom och radion satt vi som klistrade vid andäktigt lyssnade till radioteatern ger …
Det fanns tider att passa och man åt middag tillsammans, inget rännande ute om nätterna, hel och ren, ordning och reda var lösenordet för husmor. Det fick vi barn med modersmjölken som för mig var hemkokt välling vilket jag överlevde bra på precis som mängder av andra barn före mig.
Jämför med den hysteriska föräldragenerationen som nu föder barn, de vågar inte ens laga hederlig havregrynsgröt till sina barn. Man gör som reklamen/BVC? säger och ger en massa onaturliga gröt sorter och annat där allt är förenklat med mineraler och vitaminer för att barnet ska ”överleva”. Företagen lever högt på den senaste generationens oro för att inte göra rätt.
Sen måste det vara dyra saker för att de nya barnen ska överleva, inga ärvda plagg kan man tänka sig och första liggvagnen kostar som en lyxig utlandssemester som man får beställa och invänta flera månader för leverans. Snacka om lurade föräldrar … man vill så väl.
50-talet var en lugn uppväxt där det fanns tid för barn att vara barn, det fanns tid för tristess vilket är viktigt för det växande släktet. I det där att inte göra något finner man sig själv och sin inre ro. Idag matas de små marsipangrisarna med ständigt brus från allt de har omkring sig. Utan chans att hitta sig själva ska de ta in hela världen i sitt lilla liv.
De växer upp med mediabrus som tränger sig på i alla lägen, de kommer att ständigt ha lurar i sina öron och med tiden bli hörselskadade, mobiler, datorer alltid uppkopplade redo att finnas för alla som vill nå dem. Finnas för allt och alla men inte för sig själva. Aldrig en lugn stund, ingen promenad till skolan för föräldrarna skjutsar vart de än ska, ingen tid för att bara sitta där på en buss i ingenting för hörlurarna går varma. Tänker att de kommer att vara rädda för tystnaden, för att vara just ingenting det som gör oss människor hela kommer att skrämma dem. Tror att psykologerna kommer att få väldigt mycket att ta hand om med tiden.
Men klart att det kommer att gå men inte kommer det att bli som på 50-talet det är säkert. Nya generationer blir nya liv, men jag önskar att man kunde ge ungarna lite mer verklig och vettig undervisning i skolorna om livet. Lär dem laga mat, hantera ekonomi, lär dem mer om barnavård, tvätta kläder, hygien. Jag tror skolan har glömt allt det som är viktigt … man har väl tagit bort allt de behöver för att leva och förstå hur man får ihop det där dagliga livet. Inte har de väl matlagning, och allt som vi fick lära oss när vi gick i skolan? Får de byta en blöja på en docka under skoltid? Lära sig göra en veckomeny med näringsriktig mat? Tänka ekonomiskt? Bli upplysta om hur lurade de kan bli av snabba lån? Lärda om allt lurendrejeri som finns i samhället idag? Nej skulle inte tro det …
Nu ska kärringen gå och lägga sig, jag rotar in mig när jag är trött borde inte tänkta högt alls.

Slappna av i naken

Får det lov att vara en påtår?

Upp med tuppen och iväg för blodprovstagning, väl hemma igen så tog jag det lugnt, åt lite och somnade en stund i soffan. Vaknade av solens starka sken och insåg att det var dags att masa sig ur soffan, Watson och jag skulle ut på promenad. Det var verkligen strålande ute och vi njöt när vi hasade oss runt efter strandpromenaden, hela tiden hörde jag att någon kom bakom mig, vände mig om flera gånger för att inse att jag var ensam, tills jag kom på vad det var för ljud … isen ligger ju som ett stort prasslande pussel och rör sig långsamt i vågorna.

När vi hade det som bäst så kom det en lös hund flängande och jag blir alltid lika rädd, jag vet ju inte om den är vänligt lagd. Jag ställer mig modigt framför Watson och motar bort hunden, okej då inte så jättemodig, det var en mops.  😀  Efter kom en kärring ja, just då kunde jag slänga ner henne i sjön bland pusslet, för hon är skyldig till att min lilla energi helt enkelt tog slut.

Jag gick hem med långsamma steg och bannade kärringen som förstörde promenaden för mig. Förstår inte att vissa hundägare är så egotrippade, de tänker inte längre än näsan är lång. Spelar väl ingen roll om de ber om ursäkt när de medvetet släpper sina hundar lösa. Bor man på landet kan man nog ha sin hund lös både här och där men i ett tättbebyggt område med väldigt mycket folk och hundar så krävs det att man har hyfs när det gäller dessa enkla regler som finns för att alla ska kunna gå ut och gå, små som stora, fyrbenta som tvåbenta.

Sen när vi kom hem så började jag min diet med att värma resterna från igår, mycket smärtfritt. Men nu lite senare på eftermiddagen så kom det där kaffe och något till suget som jag nu måste kämpa rejält med. Något som är tillåtet i min diet är 70% choklad så jag sitter här och mumsar på jordgubbar doppade i choklad. Kaffestunden blev en succé.

Trot eller ej

Jag har ännu inte klippt till tyget som ska bli ett par byxor till marsipangrisen, allt ligger nu där det ska och symaskinen trängs här på mitt arbetsbord med mig. Men när jag trodde att jag skulle sätta igång så kom jag på att idag var dagen när jag skulle ta upp mitt Qi Gong program igen. Så nu är jag igång med både promenad och Qi Gongen, jag har funderat och erkänt för mig själv att jag behöver lite mer vardagsmotion innan det är någon idé att börja på gym. Det här med Qi Gong var något som jag var väldigt tidig med, gick en kurs i Dalarna med en av mina killpolare för många år sedan. Maken körde oss dit och tog en liten semester med sonen på annat håll i Dalarna.

Kursen leddes av en kines som numera väl är mer svensk än kines då han träffade en svensk kvinna och fick barn med henne. Kursen var väldigt trevlig och vi fnissade rätt ofta då Pu Guang inte hade det så lätt med svenskan. Det tog ett tag att förstå vad vi skulle slappna av när han sa ”slappna av i naken”. Då tittade vi frågande på varandra, men varefter dagarna gick så lärde man sig hans sätt att tala svenska eller misslyckas med det hela kanske man ska säga. Ska väl lägga till att det var nacken vi skulle slappna av.
Vi fick väldigt god kontakt så när nästa kurs var i Stockholm så bjöd jag hem Pu Guang och hans assistent en svensk kvinna som var väldigt trevlig, tror hon hette Anne-Maj. Jag ställde mig och lagade kinesisk wokmat men med annorlunda smak. Jag använde mig av pesto, hemgjord både grön och röd och Pu han åt och åt, han som lagade så mycket mat när han var hemma ville ha receptet. Det var modigt av mig att bjuda en kines på kinesisk mat har jag tänkt efteråt, men inte hade jag en tanke på det då, det var ju tur att det blev en sån succé. Några månader senare när de hade kurs i stan igen så bjöd Pu  på restaurang, min familj och så min killkompis så klart han var med hela tiden.
Nu ska jag snart sätta mig och klippa tyg …

Hej Dogge Doggelito

Så fort det gick med både julafton och nyår. Tiden och jag har inte samma uppfattning om vad just tiden borde vara, väldigt långsam enligt mig. Egentligen så är ju tid något människan har hittat på för att styra upp sitt leverne. Visst inser jag att tiden måste få finnas, men oftare önskar jag att jag fick leva som de gjorde förr efter dygnets timmar, när det blev mörkt så gick man och la sig och gick upp när ljuset kom.

Dagen före nyår var maken och jag in till stan och efter utfört klappbyte så sa jag till maken att ”nu vill jag sätta mig och fika”. Mitt i detta stora Galleri tog jag en cappuccino med en citron och marängpaj. Njöt av att titta på alla som hastade förbi i stora gången och insåg plötsligt att jag trots lägre immunförsvar satt där mitt i alla baciller och njöt, jag blev väldigt rörd. Maken tittade på mig och frågade hur det var? Jag skärpte mig och svalde några gånger och sa sen att det var fantastiskt bra, tänk att jag sitter här? Lite vågat av mig att blanda mig med alla andra eller med deras baciller rättare sagt men så underbart att vara ”normal” igen.

Sen bar det av till Hötorgshallen vi hade ett presentkort till fiskaffären Hav som ligger där nere, vi tog oss dit med mycket tankar i skallen om vad vi skulle köpa för smarrigt till nyårsafton. När vi kommer fram så står Dogge Doggelito bakom disken klädd som alla andra som jobbade där och jag spontan som jag är blev väldigt glad och sa HEJ! Är du här? I en sånt där tonfall som om jag kände honom, det bara blev så för jag blev så paff … Han skrattade stort och sa att det var han som var där.

Sen fick vi vänta på vår tur och jag kikade lite i smyg på Dogge han är en glad skit som jag gillar, antar att Hav hyrt in honom för att göra oss kunder lite glada och förvånade precis som jag blev. När det var vår tur så tog jag upp den pappersficka där själva presentkortet låg och upptäcker att det är tomt.

Men snacka om snopna vi blev och tittade på golvet om det hade åkt ur och ner där, men inte då. Jag rotade i mina fickor som om jag trodde att presentkortet skulle dyka upp om jag verkligen grävde runt, men inte kom det fram något presentkort. Vi handlade fyra små förrätter munsbitar två med hummer och två med renkött och masade oss iväg till garaget där bilen stod, som två frågetecken och rätt besvikna. Vi hade ju redan hittat det mesta i frysen till nyår men tänkte förgylla med lite grädde på moset.

När vi kom hem så letade vi båda efter presentkortet, de satt nedstuckna i en korg jag har på mitt arbetsbord. Jag är rädd att jag själv har tagit ut dem och satt dem där för att vi inte skulle glömma att handla för dem, vi fick dem nämligen förra julen. Skamligt men så är det och mitt risiga tillstånd året som gått skyller jag på att de har blivit liggande, men jag vill nog helst låssas att de av någon konstig anledning har åkt ur sin pappficka och landat där när maken tog själva pappfickan från mitt bord. 😀

Nyår satt jag som vanligt i klädkammaren med hunden … 😦  han är verkligen rädd för smällare och jag hatar den där delen av nyår som smäller från morgon till sena natten. Varefter kvällen gick så la sig Watson där inne i sin korg som vi har satt dit, jag tog med stora kuddar och la mig bredvid för jag får inte plats i hans hundkorg. I år var första gången på många år vi inte gav honom lugnande tabletter (för hund så klart, kom alltid ihåg att djur inte äter människans medicin, utan att dö). Han har ju blivit till åren och lugnat sig så vi bedömde att vi skulle våga oss på att pröva utan och det gick ju bra.

Jag var väldigt trött efter en timma av lek med pipdjur och med en röst som skulle övertyga Watson om att allt var som det skulle, liggandes låg jag hopklämd med halva ändan ut genom klädkammar dörren halvt döv för Orups samlade verk gick på högvarv på en CD-spelare som stod bakom min ända för att övertäcka alla smällande ljud. Precis så där har jag tillbringat  8 nyårsaftnar och har upptäckt när grannen har fest så hörs väldigt mycket av det de säger upp i klädkammaren, det hade jag ju aldrig kommit på annars eller hur?  😉 Men i år var det inget som helst party i huset och det är rätt skönt det med, man kan gå och lägga sig och sova i lugn och ro när väl tolvslaget har passerat.

Så är försökte jag hjälpa Watson förra nyår till hans stora förtretEtt annat nyår med fetvadd i öronen som han hela tiden skakade bort.

Jag tog i men sen rann det ut i sanden

Läste just ett blogginlägg om Märtapärta som kickade runt och hade tankar på dans ikväll. Jag är så trött och förbannad på att vara så här tom och håglös. Jag sitter än här än där och så går jag till ett annat ställe och lägger mig. Rastlös kan jag ofta känna mig då jag har en hel del jag önskar att göra precis som vanligt folk. Men inte mycket blir det något med.

Ja, surdegsbrödet jäser som vanligt, hur kul är det på en skala för er läsare. Nej, jag behöver inte roa er läsare, men jag skulle behöva roa mig själv med ett inlägg av intressant natur och med en jäkla massa energi i.

Muttrar för mig själv …

Har klippt snopphåret på Watson… lite fajt blir det så klart, han vill ju gärna bestämma det mesta. Men det går ju inte att gå omkring med en lång strut av hår runt snoppen ser ut som om den är väääldigt lång, snoppen alltså. Det här med att ansa Watson är inte lätt han hatar allt sånt där, morrar och tuggar lite på mig om han får en chans. Jäkla humör han har, men ställer jag honom på hans eget ”skötbord” då brukar han inte trassla utan snällt stå där tills jag är klar. Ibland tänker jag att vi borde ha valt en annan ras en som är mer foglig och inte har så mycket egen vilja. Terrier är bara till för folk som är mer envisa än själva terriern. Det finns ju väldigt fogliga raser … men jag älskar verkligen allt som terriern står för, hög, mycket hög energinivå och den glädje de har över det mesta ser jag inte hos alla hundar.

Men som sagt sjuk som jag blev så vore en hund med lägre energinivå mer passande, en som lite lamt går där vid min sida och sakta viftar på svansen. En som kan sova under brevlådeinkastet utan att bry sig om posten om den så hamnar på skallen på honom.

Det är tröttande med en rabiat, skällande och vilt galopperande terrier mot ytterdörren när han hör något där. Men skulle dörren öppnas av en terrorist så skulle ha bli själaglad och hoppa och pussa och skutta runt av glädje. Alla tvåbenta älskar han och visar det så tydligt, han är ett flockdjur och människan är hans flock. Andra hundar kan han ibland morra på beroende på om den är svart= farlig eller schäfer lik för en sån anföll honom en gång som unghund. Annars säger han inte så mycket till andra hundar och är oftast inte intresserad av dem man möter ute. Va? Ja, klart att han dräglar och blir till sig när tikarna löper, då är han inte riktigt klok enligt mig.

Watson vilar under granen
Watson vilar under granen