Dialys, urin, tankar om att få ett organ

Dialys
Dialys, innebär att blodet på konstgjord väg, befrias från sitt överskott av slaggprodukter, salter och vätska. Behandlingen förekommer i två huvudformer; hemodialys (bloddialys) och peritonealdialys (bukhinnedialys). Hemodialysbehandlingen ges i de flesta fall på sjukhus, men kan även utföras i hemmet om patienten kan få hjälp av en anhörig eller annan person. Den allra vanligaste formen av peritonealdialys (påsdialys) kallas för CAPD och sköts av patienten själv i hemmet. De som behandlas med dialys har speciella kostrestriktioner och viss inskränkning av dryck. Dialystekniken har under de senaste åren utvecklats i en mycket positiv riktning och genom behandling med erytropoietin (EPO) mot blodbrist, kan de flesta dialyserande personer leva ett liv med en god livskvalitet. 

Hemodialys
Detta är den vanligaste formen av dialys och innebär att blodet får cirkulera genom ett speciellt filter som avskiljer överskottet av slaggprodukter, salter och vätska. Behandlingen tar normalt 3-4 timmar och upprepas 3 gånger i veckan.

CAPD
CAPD kallas i dagligt tal för ”påsdialys”. Behandlingen går till så att bukhålan fylls med cirka 2 liter dialysvätska via en inopererad slang (kateter). Genom bukhinnans fina blodkärl utväxlas överskottet av slaggprodukter, salter och vätska från blodet till dialysvätskan. Vätskan bytes 4-5 gånger per dag och behandlingen sköts vanligtvis av patienten själv. De som behandlas med CAPD har ofta en större rörelsefrihet än patienter som har hemodialys.

En annan variant av den här behandlingsformen är CCPD, som innebär att man nattetid med hjälp av en maskin automatiskt sköter bytet av vätska. Metoden innebär att inga vätskebyten behöver ske under dagtid.

 

Urinens sammansättning

 

 

 

När kroppens celler förbränner kalorier för att skapa energi bildas också slaggprodukter som skulle förstöra kroppen ifall de tilläts att samlas i vävnaderna. I stället strömmar dessa slaggprodukter ut i blodet och förs till njurarna, där skadliga och onödiga ämnen avskiljs och utsöndras i urinen.

Urinen produceras kontinuerligt och utgör den främsta kanalen för avlägsnandet av slaggprodukter som innehåller kväve. Till dem hör urinämne, urinsyra och kreatinin, som bildas när protein, nukleinsyror och kreatin bryts ner i kroppens celler. Överskott av natrium, kalium, klorid, kalcium, magensium, järn, sulfat, fosfat, och bikarbonat utsöndras också i urinen för att tömmas ur kroppen.                           

Urin består huvudsakligen av vatten. Även om den exakta vattenhalten i urin varierar, beroende på allmäntillståndet och vad man har ätit och druckit, och hurvida man motionerar, består urin vanligen till cirka 95% av vatten.    

 

 

 

 

Hur man gör sig av med urinen?

 

 

 

Urin, som hela tiden produceras av njurarna, rinner dygnet runt genom två 250 till 300 mm långa rör som kallas urinledare, och som förbinder njurarna med urinblåsan. Urinledarna är ca 6 mm i diameter och deras muskelvägg drar ofta ihop sig så att det uppstår rörelsevågor som tvingar in urinen i blåsan. Detta elastiska kärl för lagring av urin drar ihop sig för att påbörja urinering och för att stänga av urinledarna så att inte urin kan strömma tillbaka till njurarna. Urinen lämnar kroppen genom ett litet rör som kallas urinröret.

 

Källa: Människan Svaren på dina frågor 

Det Bästa         

 

Varje år utförs drygt 350 njurtransplantationer i Sverige. 30-40 procent sker med hjälp av levande donatorer.Cirka 470 personer väntar just nu på en ny njure.Väntetiden är ca tre år. Cirka 3 000 svenskar går årligen i njurdialys.Kostnaden för en njurtransplantation är cirka 300 000 kronor. Dialys kostar uppåt en miljon per år, vilket gör att varje transplantation sparar 2-3 miljoner enbart i sjukvårdskostnad.

En njure från en levande donator kan hålla dubbelt så länge som en njure från en avliden.

Totalt 8 njurtransplantationer från anonyma, altruistiska donatorer har utförts i Sverige sedan den första gjordes 2004.

I Socialstyrelsens donationsregister fanns 1 544 478 svenskar registrerade den 30 september 2007. 

På bilden ser man den nya njuren intransplanterad i ljumsken. Det vanliga är att man låter de sjuka njurarna vara kvar. Många kommer att behöva ännu en ny njure och då placeras den i den andra ljumsken.

Källor: Njurförbundet, Socialstyrelsens donationsråd.

Tankar om att få ett organ

Just det här att få ett organ måste jag ju också skriv om och jag börjar här när Bettan frågade om jag ville berätta. 

  Vb

Det börjar dra ihop sig nu? Hur går tankarna när man vet att man ska få en annans organ? Hur mår din väninna som är så generös? Det skulle jag vilja läsa om, om….du orkar skriva om det.
(många om, men så är livet)

Kram

 Idag har jag accepterat att jag just jag ska få ett organ från en vän om det fungerar. Men resan hit har varit rätt vinglig med många tankar fram och tillbaka för att inte glömma rädslan jag har känt över att det ska hända min vän något. Nu känner jag mer att det är som det är och valet att ge mig sin njure är min väns och jag har aldrig någonsin bett henne om den stora gåvan. Själva gåvan i sig är så stor att jag inte kan hantera den så lätt, det sviktar i mig av olika känslor. Att hon vill och vågar ge sig in i en sån sällsam dans för min skull. Det har fallit många tårar och kommer att göra det framöver.