Vika deg

3B7DFE80-A3F4-4B94-B4E2-5F5F4EB0DE0B

Nu tickar degklockan här på bordet, ännu en surdeg jäser i sin bunke, när klockan ringer är det dags att vika den.

Jag har nu vikt degen och den får jäsa vidare, gjorde samtidigt en sallad till en sen lunch. Jag köpte ett salt med citronsmak och citrontimjan, varje gång jag öppnar burken får jag nästan tuppjuck, det doftar så ljuvligt. Mill & Mortar heter företaget och själva saltet kommer från Spanien, Alicante. Kanske har min lyst till salt att göra med njursviktstiden, då var salt förbjudet liksom att dricka när man var törstig.

Jag har upptäckt att salt inte bara är salt, köper jag flingsalt från olika delar av jorden, så smakar själv saltet olika. Sen att jag gillar när flingorna är smaksatte gör ju inte saken sämre.

Jag har letar deo och parfym i flera år, det är citron jag vill dofta, lätt och fräsch som en citron. De blommande dofterna går bort för att inte tala om tunga gardet, som får mig att storkna när de tränger sig in på bussen.  Då föredrar jag nästan, men bara nästan fyllskallen, som inte tvättat vare sig själv eller kläderna på allt för lång tid.

Igår på vägen hem från landet satt skyltar uppe varnande om viltolycka, olycksbilen var skadad, men inte så farligt, så vi tänkte att föraren klarat sig. Men älgen gjorde inte det och jag har blivit så känslig för alla trafikdödade djur som ligger efter vägarna.

På fredagskvällen under resan ut i skymningen, såg vi så mycket betande rådjur att det inte var klokt. Men hem var det älgen och en grävling som blivit dödade, men  tre havsörnar segla högt där uppe och många olika sorters falkar, både i luften och sittande på staket efter vägen fick mig att spana ännu mer.

Skicka mig en tysk fälthare och jag blir själaglad, fåglar ska vi inte tala om, djur talar till mig på samma vis som barn gör, och som en del äldre när jag jobbade med dem. Längtar jag starkt efter ett speciellt djur, så dyker de upp på ena eller andra viset, ibland i dubletter. Konstigt låter det, men jag upplever det så.

Så in till mamma på hemvägen, tog ner gamla gardinerna och satte upp solgula nya. Torkade av fönsterhyllan, tråkigt att de städar så dåligt, trasan blev så smutsig. Fram med fyra nya vita blomkrukor med begonier i, två solgula och två lite mörkare rosa. Hon låg och vilade när vi kom, hon blev så glad över sitt ”nya” fina fönster. Nästa gång ska jag ställa fram lite påskpynt.

Måste samla ihop mig och rensa ur hennes garderober, så mycket som bara hänger, då hon har gått upp i vikt av sittandet i sin rullstol.

Nu måste jag ut och vika deg igen!

Fridens!

 

Tanten i mig

AAABC2A0-F0EF-4ED5-90D8-628550CD4B8D

Tog mig iväg till vårdcentralen idag, rena vårvädret ute och naturligtvis fick jag sällskap av en pratsjuk tant i busskuren. Jag såg tanten komma och tänkte nej, prata inte med mig, jag vill bara sitta här med näsan i vädret en stund innan bussen kommer. När bussen kom reste hon sig och gick pratande vid mig till bussdörren, så skulle hon inte med, hon var ute och gick. Kunde inte låta bli att bli full i flin, så sällskapssjuk.

Sen testades mina lungor av en sjuksyster, före medicin fick jag flåsa i en tub kopplad till dator och igen efter medicin för att se om det var någon skillnad. Starka lungor visade det sig, men likväl en förbättring efter astmamedicinen. Så en dos om dagen och en annan sort när jag går ut kom vi överens om att testa.

Vi pratade och skrattade gott, alltid så kul när jag känner att jag får den där speciella igenkännande kontakten. Efter allt prat kom rullatorn upp igen, då tänkte jag att nu har varvet gått runt, för plötsligt pratade vi om mitt behov av en rullator för att komma ut, komma igång. Vi tittade på varandra och hon förstod precis kampen i mig, nederlaget som måste fås att kännas som ett uppsving.

Hem åkte jag och beställde direkt en egen rullator, kommer i början på nästa vecka. Den ni ser på bilden.

Fasiken, nu är den snart här, att öppna porten med den framför mig för första gången, tror jag kommer känna mig fånig, antar att det är rester från ”allt ljus på mig”. Näää just det Maggan, nu för tiden är du en tant, en sån som jag alltid har gillat. Men ett kan vi väl vara överens om ”man syns knappt som tant”. Jo, visst syns jag ibland av män och jag blir lika förvånad varje gång. Myntet har två sidor, vare sig jag vill eller ej. Det här att synas, ”har väl bara att göra med att män ska se på en”. Eller?

Det här med tant, tantandet har väl nästan förbjudits i vårt land, hela mitt liv har jag sett upp till tanter och tänkt fy farao så skönt när man väl är där. Slut på hela köttmarknaden, slippa detta piffande, sminkande, färgmatchande klädval, få vara sig själv. En glad kärring med resår i midjan, fotriktiga skor och en redig väska på axeln full av ”bra att ha prylar och livets klokhet i beredskap”. Jag och min rullator hahaha!

Men när jag närmar mig tantåldern är samhället som förryckt, alla kvinnor kämpar med att se unga ut, det inte bara piffas på utsidan, det fylls ut från insidan, för att skingra levande livets kråksparkar. Det startas nya företag, nytt boende både här och där, nya resor jorden runt, inte en sekund av varande, bara farandet, flykten från åldrandet.

Äsch det där hoppar jag över, lite fönande och smink om jag känner för det, varken mer eller mindre än förr, älskar resår i midjan både som ung och äldre, fotriktiga skor är himmelriket, jag kanske har varit tant i hemlighet hela livet hahaha!

Allt är så dubbel i känsla och tanke, ungdomens vackra skal, vem vill inte slippa sitt kalkonkrås under hakan, flytbojen runt magen, taxöronen, allt som hänger och beter sig? Men jag som gillar tanten/ålderns framfart med kroppen, överlever nog trots allt även pensionsålderns intåg.

Letar efter tappade tag

2DF0B203-6982-4B8D-80B7-C71165D801B7

Jag läste om en metod för att lära sig hushålla med den lilla energi jag har, kommer inte ihåg vad de kallade metoden.  Först skriva ner allt man gör för att få en vink om när man tog i för mycket … suck. Sen efter någon vecka, eller var det mer tid? Då skulle jag kunna se ett mönster. Jag är rent hopplös med sånt, som när man går till sjukgymnasten för ont någonstans och så får man ett papper och ett gummiband med sig hem. Instruktioner om att dra i bandet hit och dit eller hänga i en dörr, trycka sig mot en vägg eller karm. Suck, är ni flitiga och följer alla instruktioner hela vägen ut?

Njaha, jag tillhör inte den skaran, ibland tänker jag att vissa sjukgymnaster lättvindigt smiter med alla sina färgade gummiband. En mig närstående med klara bekräftade rygg och nackskador mötte en sån där ”gå hem o dra i gummiband en månad”. Personen var ment att bli utredd av specialistläkare på plats för ryggoperation. Personen blev så jävla arg att han aldrig gick tillbaka, vilket jag förstår.

Men självklart är det oftast vi själva som kan och ska utföra det vi blir ombedda att göra för ett bättre välmående. Ansvar för sig själv, skyldigheter inte bara rättigheter, som allt för många fostrats att tro, fostrats både hemma och av staten. Funkar väl så där lagom bra med bara rättigheter, för kollektivet vi trots allt är.

I söndags var dagen så där hopplös, jag bara sov tills maken sa att vi måste åka hem från landet. Det känns så konstigt i mig, som om kroppen och jag var delade i två delar. Den ena är helt slut och sover, den andra segar sig upp till ytan och inser att ögonen inte går att öppna, på riktigt alltså. Kroppen sover så tungt, orkar inte vakna, men upp var jag tvungen att ta mig.

Gårdagen var en höjdardag när jag gjorde allt jag ville … surdegsbrödet blev så gott som jag önskade, disken diskades, sängar bäddades, hår tvättades och annat plockades undan. Som straff har jag nu ”en sån där kropp igen” så jag bara måste lära mig att inte vara mig själv ens när jag tror att jag är det.

Ute skiner det och det skiner jag i, jag har precis serverat mig själv frukost. Minns ni den löjliga äggkokaren jag köpte? Jag älskar den och kokar numera ägg till varje frukost, så himmelskt perfekta blir de, värd varje krona denna äggkokare, hela 99kr.

 

 

Minns hur jag larvade mig

 

Från gårdagens halvdassiga kropp till en mer normal som fick till uppgift att baka gott surdegsbröd med dotterns surdeg, den med klös i idag. Jag har ju bakat så mycket surdegsbröd förr, men hjärnan trasslar så hjärna 🙂  till allt, med sin glömska.

Det där att göra många moment i följd och samtidigt ringer mobilen, samt kommer jag på, att jag skulle koka en broccolisoppa med purjolök till min egen lunch, som som vanligt blir sen. Jodåsåatt, det ska sköljas, rensas, skäras samtidigt som degen går hej vilt i min älskade bakmaskin. Tro sjutton att jag är gla i den, 10 minuters bearbetning av degen i maskin, 20 minuter om man gör det för hand.

Nu jäser degen i en stor bunke med oljade kanter, med plastfolie över står den i den avstängda ugnen och bidar sin tid. Jag har tagit ner mina brödkorgar som ska få ta hand om degen jäsning nr 2. Efter det ska degen stjälpas upp på plåten och in i redigt varm ugn.

Solen, den skiner och allt händer där ute som de flesta längtar efter, knoppar, blommor och lena vindar. Jag har precis skaffat en uppblåsbar, riktig sovmadrass och en stor sovsäck som en redig kvinna får plats i. Vad i hela friden tänker du, vad ska jag göra med dem?

Jag har drömt om detta i åratal, jag kom så långt att jag hade som en mjukare solstol att ligga i på balkongen, kompletterade med en sovsäck. Mors, den sovsäcken var så smal att jag med enormt kämpande kom i den, ur höll jag inte alls på att komma, larvade, ålade mig in i balkongrummet och for runt som en idiot, innan jag lyckades ta mig ur. Insåg någonstans att det var en barnsovsäck jag hade lyckats köpa.

Så här ser drömmen ut. Uppblåsbar madrass modell bättre sort och en sovsäck för folk med hantag och grevinnegardiner hängande ner från överarmarna. Det händer att jag hålla upp armarna och visa T att mina muskler har fallit ner under armarna.

Sovsäcken som är stor nog och tål kyyyla. Där har jag tänkt mig ligga på eftermiddagarna och sova, med  inglasade fönstren på balkongen öppna hela kalla delen av hösten, vinter och så långt kylan nu håller in på våren. Frisk luft och sömn en stund varje vardag kan väl aldrig vara fel?

Tänker även ta den med till landets altan, men där känner jag mig lite oroligare. Bo själv där är en sak, men att sova helt oskyddad … vet inte vad jag riktigt känner mig hotad av i tanken? Grannarna går bort, mer någon okänd illvillig person som ska se en galen tant sovande på altanen och göra vad då? Nedärvd rädsla genom tiderna eller nydanad rädsla för den nya omgivningen, som inte hanterar omvärlden som vi är vana vid. Ja, inte vet jag, välj själv det som passar bäst, i just ditt sätt att se på nutiden.

På tal om allt och ingenting så hittade jag ett mönster med döskalle till T:s torgvantar, men det får bli en överraskning.

Nu har jag dragit två gånger i degen och sörplat i mig soppan, snart ska det funderas över middag.

 

Något gjordes i veckan

BAA2B1AC-3BDE-4E1A-89D5-D6E4175EE99B

Lite skämt tål väl de flesta, i kränkthetens land.

Jag blir lite hög när maken kommer in och meddelar att både  blåsippor och krokus har tittat upp. Tanken att sätta sig på altanen med en filt runt benen, svalnade när solen drog moln över sig.

Ett tag, bråkdelen av en sekund trodde jag att det brann nedanför vår tomt, men det var granngubben som elda sly och fjolårets rester från trädgården. Tur har vi, att vinden för röken mot grannens egen tomt. Vi skulle ha köpt en egen eldningstunna, men det har inte funnits på nära håll, så inköpet har dröjt.

Först tänkte jag säga att inget har hänt i veckan, tog upp min agenda och konstaterade att veckan inte alls varit ”så utan händelser”, som jag först fick för mig. Måndag drog igång med städfirman, nylackade dörrarna och väninnebesök med valp.

Tisdag bilturen till polisen, äntligen har jag mitt ID-kort med ett förevigat spökfoto på mig själv.

Onsdag tvättade jag.

Torsdag lagade jag mat och bakade en banankaka med 70% choklad, blev mycket god.  All dötid har gått till det eviga sorterandet av garn.

Sen veckans bästa dag fredag, med besök av dottern med döttrarna. Vi pratar jämt i mobilen dottern och jag, men vi ses för sällan. Jag blir så aptrött, men njuter likfullt av ungarna och dotterns besök. Lillfia, hon tvååringen ville sova direkt efter lunchen, nattades av dottern och kvar vid matbordet satt femåringen och jag. Hon är ett mirakel i självupptagenhet. 🙂

Efter att hon upptäckte sin egen spegelbild i mikrons glas, pratade jag hela tiden med hennes profil, för hon var mest intresserad av det egna intrycket hon kunde göra på sig själva i sina olika inställsamma poser.

Lite senare dök min T upp efter skolan, jag vill att kusinerna träffas en liten stund när möjlighet bjuds. Dottern och flickorna åkte hem tidigt, då pappan väntades hem från en Kinaresa. Kvar blev jag och T, vi såg en film han valde och sen hade vi viktigt prat om livet, det bästa och det som trasslat till sig sedan sist, vilket redan hade trasslat upp sig, vilket vi tyckte var skönt.

Sen beundrade han mina senast stickade/tovade blå torgvantar och blev häftigt förtjust över blommor jag hade broderat på dem. Han kom på att pappa hans, hade ett par blomlösa stickade av mig. Vill du ha ett par frågade jag? Jaaa sa han.

Kom och välj färg, vi gick in i mitt röriga garnrum och han tog ett vitt ullgarn. Nja, sa jag, de kommer bli urskitiga bara du sätter på dig dem. Han som sin far verkar ha lite problem men färger, trodde ett vitt och gulvitt var samma färg. Så jag sa till honom att kisa och titta på garnerna, bara för att han skulle se, förstå att de faktiskt var olika nyanser. Han blev mäkta förvånad och glad över att se att de var olika, att han kunde se det. Jag kisar ofta mot garner för att se vilket garn som ”slår igenom mest, lyser igenom”.

Så det blev ett mörklila garn och jag tipsade om att den lila färgen är snygg med turkost om jag randar stickningen. Vill du ha något broderat på frågade jag? Först sa han en döskalle, men jag vet inte om jag har något mönster … då tänkte han en stund till och sa ”en blomma”. Klart jag ska se om jag kan sticka in en döskalle bland ränderna, men det sa jag inte.

Nu känner jag att det är ut jag ska, solen verkar ha tagit sats med nya tag.

Skön helg på er alla.

 

Bulldogg

9689E565-AA6D-4A65-8C26-9A92F1034AC2

Visst är det märkligt att så mycket ska gå av stapeln samma dag? Ta bara gårdagen, min städerska skulle komma 12.30. I fredags ringde hantverkaren som tog alla våra dörrar och skåpluckor med sig för omlackering, sa ”på måndag kommer vi med dörrarna mellan 12.00-14.00.” Innan de kommer ringer en vän och vill titta upp med sin hund, har du hund? In kom hon med en 8 månaders fransk Bulldog. Ja, men hur söt får man vara? Blev en väldigt nyttig socialiseringsstund för voffen, två killar som sprang runt med dörrar, surrande skruvdragarljud när de satte på alla handtag. Sen städerskan som hade oförskämdheten att röra sig fram och tillbak! Rent av hotande med dammsugaren. Då skällde voffen och muttrade, vi skrattade och fostrade om vartannat.

Jag tog en bild som jag skickade till sonen som dog någon slags sötdöd när han såg bilden. Är det din soffa, hemma hos dig, undrade han? Sonen berättade på kvällen i mobilen att det började med Engelsk Bulldog, Bulle kallad, kralliga hundar som hängde sig i hasorna på tjurar. Då trodde man att köttet blev mörare om djuren var rädda, stressande före slaktandet.

Så de var just slaktarna som hade Bulldogg, det fina i kråksången var att slaktarna tog hem hundarna efter dagens slut och med de blev Bulldoggen en självklar familjehund.  Det är den engelska Bulldoggen sonen vill ha.

Med tiden avlade fransmännen Bulldoggen till en mindre och nättare variant, Fransk Bulldogg sk Fralla, som vad jag förstod lider av många sjukdomar. Det var en Fralla som inspekterade mitt hem igår, sov mesta tiden mellan mig och min vän i soffan. Jo, snarkade och fes gjorde han, vilket de tydligen är kända för, själva fisandet. 🙂

Idag var jag tvungen att ringa polisen, inte journummret, min fråga löd, ”När får jag mitt nya ID-kort?” Det skulle maila mig efter en vecka, nu är vi inne på tredje veckan utan att de har hört av sig. Kvinnan som tog hand om mitt ärende var, saklig, trevlig och jagade upp allt i fallet. Det blir tydligen fel ibland med just mailandet, vi var där den 11/3 och den 14/3 var tydligen mitt ID klart att hämta. Minns ni att jag sa att det har gått troll i hela den här grejen, har ju hållit i sig in i det sista.

Jag har flera paket på posten som jag inte får hämta ut, det har varit trassligt minst sagt.

Fridens

Oväntat besök

D6A3AF3F-764F-423F-A6DD-574AC5313E95

Precis torkat mig efter duschen när det ringer på dörren, kastar mig in i en klänning och tänker att det är nog posttjejen, hon tar med lite större paket ibland.

Men där står kvinnan vars mans begravning jag var på i början på februari. Stora familjen som tidigare varit mina grannar, de jag tycker så mycket om. Fantastiska Bettan som är farmor och mormor till ett gäng nu vuxna barnbarn, vars fd svärdotter är min vän och då tidigare granne.

Då möttes vi, svärdottern och jag i porten, boende vägg i vägg, tre söner och den fjärde på gång i magen. Vi pratade och pratade om livet och alla tankar som vi kvinnor delar, när vi är nära. Sen föddes han som satt i mitt knä det första året, de stora vackra bruna ögonen som vilade så självklart i min blick. Nog kände våra själar igen varandra, det var en så stark känsla mellan oss.

På kvällarna hände det att alla grabbarna i pyjamas kom in och busade runt med vår hund en stund före John Blund kom på besök. In och ut stormade grabbarna grus och det var så härligt att få krama gonatt.

Sen blev vi erbjudna den lägenhet vi nu bor i och flyttade in, det var med sorg vi flyttade ifrån varandra, vi och grannarna. Men vi tröstade oss med att vi kunde vinka till varandra genom fönstret. Jag tror inte det gick ett år ens när L kommer rusande ute och berättar att de har fått en femma att flytta till. Jag blev så lycklig å deras vägnar, två vuxna och fyra söner i en trea är bara för trångt.

Vi trodde inte det var sant när det visade sig att de ännu en gång kom att bo vägg i vägg med oss, fast i porten efter vår. Vi fortsätter att träffas på födelsedagar och självklar satt L och jag åter vid köksbordet och pratade så fort vi fick till det. Vid dessa födelsedagar mötte jag resten av släkten och L:s svärmor Bettan gjorde snabbt ett stort avtryck i mitt hjärta. Bettans man J som nyss dog var en fantastisk man, ingen kunde laga mat som han till stora familjens träffar, smörgåstårtor och annat gott. Han var en så kärleksfull människa, han och Bettan tillsammans var ett par match made in heaven, sällan jag sett sån kärlek.

Där stod hon nu utanför min dörr, med en bok hon så gärna ville att jag skulle läsa. Jag blev så glad att se henne och vi pratade på fast hon inte ville komma in. En ängel, tänkte jag när hon hade gått, som gillar mig och mina texter och bilder på Facebook.

Ni vet väl att det finns änglar omkring oss som strör kärlek över oss, när min ängel stod utanför min port, fungerade inte porttelefonen, den ringde bara upp min makes nummer. Så hon bad en bön om hjälp efter en lång stund och då kommer mina nya grannar som det visar sig att hon känner väl. Det är ju för härligt, så in i porten kom hon.

Dagar med oväntad guldglans är värdefulla, det är då jag vet varför det är en sån  gåva att få leva. När det tunga drar över mig, när kroppen inte vill, när jag sparkar på mig själv för att få upp mig, få igång mig. Då är det garanterat dessa änglar, barn barnbarn och vänner som håller liv i mig, gör ännu en dag värd att leva, leva stort i det lilla.

Till Bettan ❤

Lös i konturerna

0464327A-EA81-4334-8C7D-7B15DA62C743

Ni kan nog inte fatta hur mycket garn jag har, mestadels ullgarn eller sockgarner av ull med lite konstfiber i, för ull är inte så slitstarkt till häl och fotdelen. Jag sitter i mitt ullparadis och sorterar efter färger ner i snygga lådor. Igår var det en finfin dag jämfört med idag, kör lite karusellsnurr och mjuka knän sittande i en stol mitt i ullen. Så får jag lägga mig en stund och så på igen.

Körde en tvätt med ett par vantar och ett par torgvantar, tovade vantar gillar jag, ska brodera på torgvantarna när de är torra.

Det här med lunch är ett knepigt kapitel nu när jag ska ner i vikt. För mig blir lunchen frukost och vid tretiden kokar jag en soppa i soppmaskinen eller värmer någon rest. Soppmaskinen älskar jag, bara ösa ner det jag vill ha, välja om det ska vara finfördelat, mosat eller som bitarna är.

Min intention var att koka linssoppa, men ibland snurrar jag till det och slutresultatet blev mixad grönkålssoppa med morot, pujolök och buljong. Jag hade rostbiff kvar som jag klippte ner i soppan, det smakade väldigt gott. Lite långnäsa när jag insåg att jag hade glömt bort linserna och potatisen, den sista gör soppan krämigare.

Våren lyser, havet svarar upp med glimten i ögat, skrattmåsen glider ljudlöst förbi, sneglandes på mig, medan småfåglar drillar mer och mer för var dag. Själv känner jag mig diffus i konturerna, vårlös, värnlös, menlös, det sista ordet betydde förr oskyldig. Fick med tiden dålig klang och omvandlades till menlös, vilket betyder typ oskyddad. Om det nu skulle vara bättre klang på ”menlösa” barns dag, just menlös låter väl lite negativt i mina öron.

Onsdag redan och inte fick jag så mycket gjort som jag tänkt, ett varv till inne i ullen får det allt bli. Middag blir stekt makrill, med något mer som jag inte har tänkt ut ännu.

 

Förgänglighetskänslig

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Nog trodde jag att tidsmedvetenheten skulle förbättras med åren, men det verkar inte så för mig. Jag vet ärligt talat inte vart min tid tar vägen, timmar, dagar, veckor blir månader, blir år. Oavsett när jag kliver upp är det bara middag, så där hipp som happ och jag hänger inte med.

När jag stannar upp och tänker på all min tid som flyktig, som en avlöning som bara drar iväg, då blir det känsligt i mig om medvetenheten av utmätt tid på jorden. Det är så konstigt allt det här med att vi föds, lever ett andetag och sen dör vi, för att nästa generation ska ta över alla stunder, lycka, sorg, medvetenhet, sökande, kunskap och förgängligheten i vårt andetag. Samma undran om varför, ska sökas både uppe och nere, inne och ute, runt om i världen och sist inom oss själva.

Jag känner mig inte rädd för döden, den är så overklig, när det gäller mig själv, att jag  inte kan ta den på riktigt, fast klart den ligger där och väntar på mig som alla andra. Döden är mer något som ska ta ifrån mig allt jag vill vara nära och följa som en levande människa.

Det kan ge mig ångest och fundera på om jag kommer finnas tillräckligt många år, för att följa mina egna ungar och deras barn tillräckligt länge för avslutningar, studenten och alla andra stunder där jag får sitta bredvid barnbarnen och höra hur de tänker och undrar över livet. Det är så otroligt spännande att vara med en stund här och där, få dela med mig av kärlek och dela tankar med de små. Så kloka och roliga saker säger de ofta, som vi kan skratta tillsammans åt. Bästa stunden är ögonblicket vi båda inser samma tok, tittar till på varandra och så bryter skrattet ut.

Folk med humor är nog de viktigaste som går på vår jord, att stå i en kö och se något dråpligt hända, svepa runt med blicken och möta leende samförstånd. Det befriande skrattet tillsammans med okända, de slängda orden i farten som lämnar skratt som gåva. Skratt bjuder trygghet och inbjudan att dela något.

 

 

 

Dörrlös tillvaro

B127DC48-A377-43DB-9E7C-31C5CEB624DD

Konstigt, men det känns som om det drar extra mycket här hemma idag. Igår kom killen som skulle ta med sig alla dörrar, garderobsdörrar och överskåp för omlackering. När han tittade i sina papper skulle allt med, utom våra toalettdörrar, men ”vad i hela friden,” sa vi i mun på varandra. Skulle allt vara vitt och fint i hallen utom två genom åren gulnande toalettdörrar?

Jag ringde kontoret och fick hjälp att lägga till de två dörrarna, så det löste sig. Nog är vi vanedjur alltid, jag letar efter dörren när jag går in på toa och försöker stänga den obefintliga dörren när jag går ut. I två veckor får vi nu sitta och fisa inför öppen ridå, det är då för skönt att vi har varit gifta så in i bäng länge. Tänk så besvärligt en del har det i början av ett förhållande, inte släppa en fjärt, absolut inte bajsa och vissa kan knappt kissa. Då vore en dörrlös lägenhet en mardröm.

Mamma ringde nyss, hon ringer oftast när hon vill ha något gjort, men denna gång skrattade vi båda gott tillsammans. ”Hur blir det imorgon?” Frågade hon och jag undrade ”vad det var med imorgon? Den sextonde svarade hon, vad händer då sa jag?” ”Min födelsedag sa hon.”

”Men vänta nu sa jag, först ska vi ha vår, sen sommar innan hösten tar oss till den 16 november.” Hon började skratta och vi konstaterade skrattandes att hon var ute i verkligt god tid. Så kan det bli när ålder och stroke tar sitt, någon fyllde år på boendet och sen trasslade hennes tankar ihop sig.

Men jag ska nu börja städa ur skåpen utan dörrar, ser ju tydligt var en insats behövs.

Jag är en varannandagsmänska just nu, mår skunk en dagen och nästa skapligt. Igår var jag galet trött, lyssnade på en meditation och somnade, vaknade 16.55, sov bort större delen av eftermiddagen. Inte kul alls. Tacksamt tackade jag mig själv, som redan tidigare i veckan ringde och bokade av tiden till frissan.

Så fötterna ser ut och frisyren, vågar inte boka nya tider.

 

 

Tacka nej är inte lätt alla gånger

76167B4C-9D84-4E52-8C71-08B18F0F118B

 

Redan i morse när jag satte fötterna i golvet nyvaken, visste jag att det är en ”sån” dag, mjölksyrans dag. Jaha, mjölksyra från fot till knopp, helt slut när jag rör mig och jag skulle bli hämtad av maken vid 12- snåret för skjuts till Täby polisstation för att fixa nytt ID-kort.

Duschade, tvättade håret, sen fick jag lägga mig på ett badlakan, orkade inte torka mig. Vänta in livet en stund, upp och föna håret med armarna uppsträckta var en plåga. Jag tittade mig själv i spegeln och sa till mig själv ”du får allt va så där osminkad och rälig.”

Väl i Täby fick jag kämpa mig upp i en trappa , sen satt vi där och väntade. Eftersom det gått troll i detta med att fixa identitetskortet, fortsatte det på plats ännu en gång. Jag som tidigare redan tagit foton har fått veta att de tar det på polisstationen och som någon påpekade, man får inte ha glasögonen på sig. Tänk, det sa inte killen som tog bilderna i vårt centrum, jag sa att de skulle vara till ID. Han borde sagt att de tas på plats och att jag inte fick ha glasögonen på mig eller rättare sagt, att jag inte behövde ta foto hos honom. Nu blev de något trassel med kösystemet, så där satt jag med nr 203 och alla nummer gick förbi, vid 212 gick maken och frågade. Man har ju en beställd tid, hon fixade något och sen var det min tid.

Haha dessa foton de tar, jag såg ut som ett spöke, hade för mycket hår i ansiktet och ombads dra bort vid sidorna och luggen. Japp, det blev ju snyggt utan en spegel att kolla hur det såg ut. Så nu får jag kallelse att hämta ID:t om en vecka. På väg ner i trappan mot bilen var jag tvungen att hålla i maken, den förbenade mjölsyran, så svag i benen och darrig invärtes.

Väl hemma har jag och mjölksyran varit ett hela dagen och kvällen, kommer lägga mig tidigt.

Drömmen om att vara dagmatte till sonens framtida hund, tackade jag nej till idag. Det var inte roligt att vara realist när man som jag drogs med i sonens inspirerande glädje. Vi är väldigt lika varandra och jag mitt nöt inbillade mig att det skulle fungera med min kropp, pyttsan. Tack för era kloka tankar om det här med hundvaktandet för min del, behövde höra det.

 

Vara eller icke vara dagmatte

126A85C1-6ACD-4DDD-B81B-FA2B4EDCFC18

 

Ni vet en sån där strålande vinterdag med gnistrande mjuka snödrivor, småfåglar som kvittrar och köar runt fågelmaten. Stora tyska fältharen har skuttat förbi och rådjuret åt upp Koltrastarnas äpplen under granen, en morgon av rörelse och liv där ute.

Själv vaknade jag tidigare än vanligt av ångest, hjärnan går i spinn, nu är jag så fast i förväntningar som kommer ställas på mig att jag känner mig klyven. Å ena sidan vill vi ha en hund igen och siktet har varit när maken går i pension 2020. Vi har nu kommit fram till vilken ras som skulle passa oss och har varit i kontakt med en bekant som sitter i rasklubben … heter det så, får något vara ras längre? Jag ska kontakta deras omplacerare av hundar, sen kan det gå fort eller ta tid.

Då skriver sonen igen och frågar om jag vill vara dagmatte till deras kommande hund, en fransk Bulldog, jag har redan sagt ja till det. Den kommer lämnas in på morgonen och hämtas vid tretiden av min T på sin väg hem från skolan. De tar själva hand om hunden om jag inte mår bra, hunden kan vara med sonen på jobbet och de kan åka hem till mig och gå ut med den vid lunchen om det behövs. Jag måste vara ärlig, rak kommunikation om hur jag mår, skriver sonen.

Jag mår ju egentligen sällan bra, svårt med blodtrycket och ingen kraft i kroppen vissa dagar. Dessutom väldigt beroende av mina morgnar, lugnet, lugnet hela dagen vissa dagar. Men samtidigt så är jag ju så medveten om att den där lilla turen med Frallan vid lunch, kan vara vad jag behöver. Den rasen behöver verkligen inte långa promenader, de är snarkande slöhögar. Så jag kan väl i princip ta mig runt huset som är långt och hem så är den nöjd, den har ju redan fått morgonkissturen på sin väg till mig och så hämtas ”Ove” av T vid tretiden.

Prestationsångest, min kropp är ju inte klok, orkar här och där inte mycket. Här kommer lust och längtan in och tar plats, vill ju så gärna ställa upp, både för min egen skull och Frallans. Så klyven jag känner mig, mest rädd att braka ihop, sen tänker jag på makens och min frihet. Egen hund hänger ju med till landet och så fort maken går i pension behöver jag aldrig fundera över att gå ut med hunden, varken vår då eller sonens. Maken älskar att gå långt, så vår hund kommer komma ut på långa härliga promenader oavsett hur jag mår. Maken säger att han väl först får gå en kort sväng med Frallan, lämna hem honom och sen dra iväg på äventyr med vår kommande hund, vars ras kräver mer motion och upplevelser på ett annat vis.

Maken säger, ”det är deras hund och de får lösa ev problem, det är inte vår sak.” Jag vill ju ibland bo på landet några veckor, vilket säkert kommer bli mer när maken går i pension. Då har de ingen dagmatte, har de funderat över det? Jag har ju ingen lust att känna mig obekväm i att leva mitt eget liv.

Mycket som snurrar i skallen och då brukar jag vakna onödigt tidigt med skallen full av osmälta tankar. Det här kommer lösa sig med tiden, om de får en valp i sommar ska de ta helt delad semester, för hundens väl och få den rumsren till den kommer till mig.

Nu mot frukosten ….

Syrrans strumpor och skor

7E6C524A-47E3-4F50-A1F8-DF78B2A50CD4

Nu börjar dimman lätta, såg inte ett dugg på sjösidan och konstaterar att det blir konstigt tyst när dimman ligger tjock. Kan det vara att luften är så fylld av fukt att det på något vis ändrar ljuden utifrån? Ibland när det är dimma som mjölk på båda sidor, kan jag känna mig som om jag satt isolerad i tystnaden, märklig känsla.

Inte gör jag något speciellt, vilar mest då kroppen inte är så snäll, om jag säger så. Små och ännu mindre insatser här hemma slutar genast i en kropp som badar i mjölksyra, med det påslaget borde jag ha sprungit marathon minst. Gilla läget … gör jag inte, men valfriheten är en gåva friska har, inte sjuka.

Igår var det inte långt till tårarna, hade min tid hos min Laura, fotvårdaren, men jag fick så lågt blodtryck att jag omöjligt kunde gå. Färdig att gå, sansade jag mig och satte mig i soffan för jag mådde verkligen skrutt. Tog trycket, hämtade det vid fotknölarna kändes det som, det låg på 89/63. Hatar att ringa ynkliga återbud pga kroppen, för mig är det svårt att inte komma till bokad tid, hur sjuk jag än är så mår jag dåligt av att ringa så sent och boka av.

Jag har tagit fram kompressionstrumporna, kanske hjälper det upp blodtrycket. De ska sättas på före man kliver ur sängen på morgonen, vilket var ett gympapass som hette duga. Jag fick kramp i ryggen, när jag låg där och kämpade med strumporna. Muttrade och for, en stunden ena benet upp och slet i strumpan och andra stunden sträckte jag ut benen och for hit och dit med ryggen för att bli av med krampen. Tur att jag är ensam i vissa stunder av misslyckande, måste sett ut som en idiot som jag for runt.

Letade igår upp min systers strumpor, de hon hade när hon låg på sjukhuset, där hon senare dog i cancer. Det blev lite saker jag tog med hem, syrrorna på sjukhuset bad oss rensa rummet och då åkte kompressionsstrumporna och hennes skor med mig hem. De har känts så fint att ha fått gå i syrrans skor och strumporna hjälpte mig under njursvikten. Jag kan vara riktigt fjöligt sentimental med sånt här, kändes nästan som syrran var med mig när jag kämpade på mig hennes strumpor och som om hon var med mig ute och gick med hennes skor på fötterna.

Jag minns under min uppväxt hur pappa en dag kom hem med fruktansvärt fula gubbpromenadskor, i ljusbrunt skinn, toppenkvalité. Han var så stolt över sitt kap och jag hade inte mage att ställa till någon scen. Lyckades gå med dem några gånger, men nej, ska sjutton vara tonåring och gå omkring i gubbskor. Så jag knuffade in dem under min säng och där låg de. När jag flyttade hemifrån följde de med mig i en skokartong och varje vidare flytt hängde de med.

Jag tror de ligger nere i källaren, för jag kan aldrig kasta dem, konstig känsla. Som blandat sig med ”de som aldrig har ett par skor,” tacksamhet, skuldkänsla, man vet aldrig, bra att ha. Ibland är jag bra konstig och inte förstår jag alltid varför.

Har du någon pryl som du har ett märkligt känslomässigt förhållande till utan att förstå varför?

Panikunge, råris och annat

42E2486E-4187-401C-8F39-A82E6DF6903C

I lördags satt jag väl påklädd med en filt runt benen på altanen och bara njöt i solen. Imorse var allt vitt och nog snöade det redigt när vi åkte hem, inte kommer det någon vår ännu inte. Jag var ledsen över att åka hem från landet, jag älskar att vara där när det är oväder.

På väg hem slank vi in till mamma, jag skäms över att vi inte har varit där på flera veckor, först var jag förkyld och sen som en översköljning av detta förbenade sviktande blodtryck, sen var det barnkalas förra helgen, på söndagen. Mamma kan inte vara med där, de har lång trappa upp till övervåningen och lika illa är det med trappor, om man ska ta sig in via altanen på baksidan. Inte rullstolsvänligt för fem öre, så då åkte vi från landet till kalaset.

Men hon trivs så bra på sitt boende, ”vi bara äter och pratar, tiden går fort” säger hon och skrattar. Idag var det en glad mamma vi hälsade på.

Själv känner jag mig rätt glad trots starten i viktklubben, jag kände mig både irriterat sugen och rastlös i lördags kväll. Hade sparat ett grovt surbröd med hela kärnor i och så bredbar leverpastej och lite tomat, som jag tog innan jag la mig. Det var gudomligt gott. Första veckan är inte så lätt, tarmen ska krympas och sötsuget dompteras.

Tankar som trängt sig på i helgen handlar om att idag är det två månader till pensionsdagen. Men det lät väl trevligt, tills min hjärna plötsligt lystes upp av insikten att jag snart är 70 år. Rent av förskräckt och en panikunge for iväg ur mig, men GötaPetter vad händer i mig? Ålder har jag aldrig varit rädd för, vad sjutton handlar detta om?

Jo, när jag fick njuren 2009 sa jag lättvindigt ”jag får vara glad om jag lever till jag är 70 år.” Men va, då har jag bara fem år kvar!! Så nu måste jag börja med att förflytta levande livet till 80-års ålder, så får vi se hur länge tanten håller.

Inser nu att jag har nått den ålder, när jag tidigare sagt, när olyckor hänt, ”att det var tur att det inte var en ung människa, utan en gammal som dog. Personen har ju hunnit med sitt liv, barn och barnbarn.” Men inte går det att säga så hahaha! Vilket korkat flarn jag har varit som tänkt så … nu gäller det ju mig och min ålder. Men ärligt, så är jag nog så där krass i min inställning. Även när det gäller mig personligen.

Fridens på er nu blir det marinerad och stekt kycklingfilé med råris, stekt broccoli, och en sås på yogurt, vitlök, kryddor och så har jag visat flytande honungsburken för såsen. Smaklig spis!

Jaha, så är jag fast i råris och fullkornspagettiträsket igen …

Beslutet satt långt inne

6E543E89-DB12-4A60-ADBC-3B0E3CF5EE7D

 

Tänk så det har tagit emot, tankarna har staplats på varandra, men inget har hänt. Så idag skärpte jag till mig och blev medlem i Viktklubben. Suck, pust, stön lite panik har jag nog känt.

Jag kommer att få lida för den impulsen, första dagarna brukar vara värst, hela systemet kommer skrika efter kaffebröd, godis allt tänkbart sött.

Jag tycker det är rätt att vi människor tar ansvar för oss själv i alla tänkbara lägen, men det svåraste är nog att banta. Mat är ju något du alltid måste ha omkring dig och hela samhället är ju som en stor frestelse, med allt som är så lättillgängligt dygnet runt. Matintaget måste jag reglera själv, lättare att sluta röka var det faktiskt, ingen sa att jag måste röka, kröka, göka jo då, det finns de som sexmissbrukar, säg vad inte människan missbrukar, droga, spela. Alla de hopplösa lasterna, som är så svåra att bli av med. Men bara maten måste du hantera hela tiden.

Så med kämpa och jävla anamma, önskar jag sjukt mycket att det kan hålla i sig denna gång. Det svåra är egentligen inte att gå ner, det riktigt svåra är att stanna kvar på målvikten, om man ens kommer dit. Alla dessa mellanstationer jag kommer landa på när vikten står still och viktlivet känns segt. Alla gånger jag ska tacka nej, till livet goda efterrätter, tårtor, bullar och choklad, ska vi inte tala om. Att alltid tänka innan jag går bort, ha något godkänt i fickan, stödäta innan jag går på vissa tillställningar. Att komma in i det hela, komma igång till det flyter på av sig själv.

Min T har sportlov denna vecka, han ringde och frågade om han får komma imorgon, klart han får. Så det blir till att värma fiskbullar till hans lunch, få se hur många han får i sig denna gång? Vi kommer se film och prata en massa så klart.

Fridens i eftermiddagens sista strålar.