Hoppsan

Det tar emot, så svårt att gå till bussen, men jag tar mig till busshållplatsen. Lämnar blodprov, köper färdig smörgås med rostbiff på Gateau på min väg hem. Väl hemma en latte och smörgåsen, ser min TV-serie och somnar sen totalt slut.

Nyss vid 17.30 ringde maken och sa ”det har kommit 1 dm snö, så det tar nog tid att ta sig hem.” Han väckte mig, jag har sovit hela dagen, ute är det så vackert vitt och jag känner både yrvaken och förvånad. Inte en flinga i sikte när jag var ute, bara kallt.

En rolig sak hann jag med idag, sittandes i väntrummet med många andra, kliver en äldre dam i kappa med kapuschong in och frågar ropandes, ”har någon nummer fem på klädskåpet?” Inget svar.

”Jag har nummer fem”, sa en äldre tant som nyss satt sig. Då rusar mösslösa tanten dit och rycker åt sig skåpnyckeln med sin stora korkkula, samtidigt som hon i receptionen, där hon som är född samma dag och år som mig, vinkar med armarna och säger något som mösslösa inte hör, hon är så inne i sin egen mössjakt. Det hel slutar med att mösslösa backar in med ryggen mot receptionisten som plockar mössan ur kapuschongen. Vi skrattade alla gott, det var lite som de där uteteatrarna där allt blir fel och det springs ut och in i en massa dörrar.

 

Ingenjör ingen nytta gör

Tvålpumpar får mig ofta att bli irriterad, svårt att öppna dem och sen när de ska användas sitter pipen alltid på baksidan, när den äntligen släpper lite tvål ifrån sig. Undrar varför fabrikören bryr sig om att dekorera den så kallade framsidan, när det ändå bara funkar med baksidan fram?

Att ha en artrostumme är ett evig gnissel, gnäll och utrop som Aj och jäklar, jag tappar saker i vissa lägen, öppna burkar och andra förpackningar är ett evigt kämpande. Jag har inkompetentklassat större delen av förpackningsbranschens ingenjörer. För att inte tala om mutter, mutter de som tillverkar medicinburkar. Det nya nu är att de ska vara så barnsäkra att inte ens en blivande pensionär kommer in i dem.

En modell där en pil i locket ska stå ovanför en pil på burken, själva öppnandet sker när tummen hårt trycker, snäpper upp locket. Tack för omtanken om artros och reumatismföreningars folk, plus alla andra svaga i händer och tumme. Sen nästa modell, ännu sämre för mig, plastlocket som har två ställen där du samtidigt som du skruvar ska trycka in locket. Samma öppnande får du roa dig med om du vill rengöra toaletten, eller skura golvet. Halva min pyttelilla energi går ofta bort på dessa träningspass för hand och tumsvaga. Tummsvaga, tumsvaga är osäker på stavningen här, så välj den som passar dig bäst.

Solen skiner och himlen bjuder ljusa skyar, jag känner att jag vill gå ut, men kroppen bryr sig inte alls om det. Jag brukar överlista kroppens motstånd med att ta med lite pappersskräp, som ska kastas i grovsoprummer, det är där i bokhyllan jag hittar böcker hela tiden. Dessa dagar är det vad kroppen kan tänjas till, klä sig, gå ner till nästa hus och gå in till grovsoprummet. Vilket fantastiskt liv jag lever …

Jag har ringt till syrran på njurmottagningen idag och bett henne skicka en remiss, måste kolla hur Hb:t ligger, misstänker att det är dags för blodtappning igen, tappades senast i september.

Har en vas med tulpaner som slokar på samma vis som min kropp, men nu ska jag ta tag i dagen.

 

 

Bekväma jag kollar läget

Sakta kör maken förbi all nedfallen skog på vägen mot vårt hus, inte förrän vi körde upp på sista lilla vägen och ser belysningen runt altanen lysa, kände jag mig lättad. Bekväma storstadsmänskan jag är vill ha rinnande vatten, toalett, dusch och el som styr allt.

Mina föräldrar hyrde i många år en stuga, utan det mesta, de lagade mat på gasolkök, hämta vatten i brunn och utetoa, var ingen höjdare, men el hade de. Jag har alltid sagt efter många semestrar under uppväxten i tält, ”att tälta som vuxen vill jag aldrig göra” och jag har klarat mig. ”Om jag skulle skaffa stuga ska det vara bekvämt”, fattar inte de som sitter i stugor i samma skick som för 100 år sedan. Jag vill ju vara ensam här ibland och behöver både tystnaden, radion, tv:n och el, det där att kunna välja är ju ett måste.

Så har första arbetsveckan efter jul flimrat förbi, jag har inte varit på topp precis, gnöl och gnäll. Jag är så nöjd med att ha Netflix att glo på när kroppen inte orkar, trodde väl aldrig att jag skulle fastna i så många serier, det är ju så bekvämt att titta precis när det passar mig.

Imorgon ska maken måla klart fönstret som vi inte hann med sist, sen ska vi åka runt i området och se hur det ser ut, se om mycket skog blåst ner längre in i området. Jag har fått nya böcker hemskickade och kommer lägga mig tidigare än normalt. Kan ni fatta hur folk som aldrig läser har det? Vilket mörker.

 

Min mormo, min

En dag i långsamhetens tecken, vaknar så stel och ovillig till liv, kroppen alltså. Tre ljuvliga dagar med familj och barnbarn på det ena eller andra viset. Idag tittar jag på första programmet av Hem till gården efter juluppehållet, det första var igår, den dag T dök upp och jag så nyvaken, tappade bäringen för några timmar. Glömde mitt TV program och glömde kastrullen med korvvattnet på spisen, det luktar konstigt när det torrkokar.

Nyss såg jag tv-serien och stängde av så fort den var slut, tystnaden, klockans tickande, fast den ännu inte är uppsatt efter tapetseringen, frågan är var vi vill ha den? Jag läser något här inne och tittar ner på min kropp, konstaterar att jag inte har gått upp än, nattlinnet har jag ännu på mig.

Igår kväll ringde min dotter, det var 2-åringen som pekade på telefonen och ville ringa mormor. Alltså jag dör av kärlek, hon håller mobilen tätt in till kroppen och säger, skriker ”min, min mormo” när syrran vill vara med och prata. Det blir sånt liv i luckan och jag släpper allt och låter mig sväva iväg i kärleksruset, egot fylls av att vara något hon vill ha för sig själv.

Att ha äldst här på dagen sittande bakom min ända och mina ben i soffan, tittandes på filmen Skönheten och odjuret och på kvällen bli uppringd av yngsta, de fyller mig med sån lycka att jag suckar djupt.

Sa jag att vi fick el på landet förra veckan! Nu är nästa oväder på gång i Roslagen, men denna gång snö i mass. Vi bara måste sticka dit så fort vi kan och kolla husen, värmen och nu även snömassorna. Sen har vi två tomma frysar att passa på att rengöra, lådorna tog vi hem sist med frysta maten, det är nu kastat eller uppätet så mycket vi nu hann, för frysen här hemma är nu minst sagt proppfull, den var full redan tidigare.

Sen är det mammas tur att få besök på söndag på vägen hem, samtidigt som svärsonen fyller år och väljer sitt kaffekalas på lördagen, idiotisk dag när de flesta behöver sin lördag till att fixa så mycket och vi är som sagt på landet. Men han brukar ha kaffe för oss päron och sen middag för sina vänner, så det är väl därför han väljer lördagen, vi åker nog över en sväng på söndag. Slänger in paketet, en snabbis, så vi inte stör fel dag.

Näää, nu ska jag in i duschen, dagen måste ju få börja någon gång.

Ps. Jag cyklade för första gången på min nya ”rehabcykel” igår. Ska trampa på även idag och glo på Netflix. Kram på Er!

Kapten kalsongs fantastiska äventyr

hade jag inte förväntat mig, så här tidigt på måndagens förmiddag, sitta här och se barnTV.

Efter en intensivt underbar helg som började i lördags med 10-års kalas för T. Jag var fullständigt väck på fredagen och trodde inte jag skulle orka gå på kalaset, men ibland har jag tur och vaknade med en helt ok kropp på lördagen.

Ett kaffebord fullt med hembakt, ”kom och ta kaffe ropade sonen” och jag gjorde som han sa, men fick på skallen att jag var för snabb. Det skulle blåsas ljus och sjunga, hurra så klart. Klart jag inget sa, men jag blev sur som en tillrättavisad barnunge. Ljusen tändes, blåstes, det sjöngs och alla försåg sig och jag tänkte vänta tills alla tagit. Sonen sa så klart att ”jag var som en tillrättavisad barnunge” och så klart jag var.

Inte kan jag skylla ifrån mig, men jag ville bara ta min kaffekopp med dopp och sätta mig, var trött i kroppen. Ibland orkar jag inte stå och stå, knepigt detta med kroppfan, som får mig att bli som en barnunge. Jag var inte sur på det viset att andra såg eller mådde dåligt av mig, bara min son som väl är mer lik mig, än sig själv om jag säger så.

Sen var det massa prat och skratt, galna ungar som lekte och for runt, när alla hade gått hem kom 10-åringen och kröp upp hos mig. Efterlängtad kramstund och bara för mig att vara världens bästa ryggkliare, ”jag har bästa naglarna” säger min gounge.

I söndags var vi barnvakt hos dotterns yngsta, den äldsta ungen skulle på Disney on ice med föräldrarna. Jag var halvskaplig, oroade mig inte så mycket för själva barnvaktandet, hon sov när vi kom och det fortsatte hon med ett bra tag. Så hörde jag ”mamma” från hennes rum och gick ner för att hämta henne.

Jag smög fram och sa ”Hej!”

”mamma, pappa, syrran borta, mormor”

Då skrattade hon och lyfte armarna mot mig och vill upp i famnen. Men den ungen är ju bara för underbar, hon var ett under av glädje hela eftermiddagen. Låg i min famn och nöp mig kärleksfullt i armbågarna, hon gör så när hon myser. Haha, vilken sköning till unge! Så mycket kärlek, så mycket kramar, närhet rent av kärleksbombad i timmar. Av en unge jag inte träffar så ofta, äldst 10 och yngst 2-år i februari, de är nog mina speciella trollungar.

På vägen hem in på McDonald, det är ju inte ofta vi äter där, det var vi och den delen av stans alla invandrare. Jag vet att många gillar kulturutbudet i vårt land, jag känner mer att det är ett byte av befolkning än något annat och faktiskt tycker jag att det är skrämmande. Jag kunde svurit på att vi inte var i Sverige.

Jag var helt slut igår när vi kom hem, somnade i soffan, fullproppad av kärlek och hamburgare.

Idag välkomnade jag vardagens första dag, maken jobbar igen och jag skulle ha en lugn och skön dag. Vaknar och får ett mail om att 10-åringen kom till en skola som var stängd med sin kompis, inget fritids, ingen skola. Lärarna och fritidsledarna har planeringsdag.

Tänk jag blir förbannad bara jag hör sånt trams, inte själva planeringen, men att deras långa ledighet inte kunde innebära en dag av arbete med planerandet. Skulle ni kunna tänka er ett privat företag vara ledig i julhelgen och sen när vardagen börjar igen, så fortsätter de att ha ledigt för planering. Skillnad  mellan privat, statligt och komunalt är väl känslan för service till sina kunder.

Minns när jag jobbade i skolans bespisning, när våra barn var små. När det var ledigt i skolan, då skulle vi storstäda hela köket och salen ungarna åt i, skura golven, bakom elementen osv. Men lärarna väntade tills det var skoldags igen, då skulle de ta ledigt för studiedag, planering. Samma håller de på med på dagis och fritids, hur mycket tror ni det kostar för alla föräldrar att ta ännu en dag ledigt och vad kostar det företagen, samhället? Är det aldrig någon i kommunledningen som tänker på sånt? Ensamstående som ska ta ledigt ännu fler dagar de inte har eller har råd med.

Som barnbarnets skola idag, varför håller inte fritids öppet när lärarna har sin planering, de kan ju ha en frutidspersonal som hänger med på lärarna planering, med fritidsavdelningen öppen för ungarna. Att nu sonen och även en kompis förälder missade denna icke skoldag är ju slarv från föräldrarna. Men det ursäktar inte lärarnas och fritids smitande, för så ser jag det.

Men jag har sån tur, nu fick jag en oväntad dag med T. Han berättade nyss att kompisarna tycker det är konstigt att han vill gå hit, farmor är inget roligt att vara hos tycker de, men, Jooo det är roligt berättar T för dem. ”Så du har en rolig farmor”, säger de. Hahaha! Mysigt att höra, rätt vad det är blir så mycket annat mer spännande och då kanske han inte har tid att komma.

Nu har jag inte tid att hänga här längre, vi ska leta upp en film att se tillsammans, nu efter två korvar me brö äter han kladdkaka. Tror han överlever.

 

 

 

 

 

Att vilja men inte kunna, att börja om och om med misslyckanden

Januari 2019

Vad som hände förra året vid denna tid och hur tror ni det gick? Angeli fick rätt som vanligt, fast inte var det rollatorns fel, det blev ju aldrig någon sån. Sjukgymnasten såg mina längtansfulla blickar ut mot maskinparken. Det var där jag hamnade och med hennes hjälp körde jag igång som en frisk människa med grundkondition, inget lågt blodtryck,  svårighet att stå länge, eller att gå kortare sträckor, ingen fibromyalgi eller släng av ME, inte njurtransplanterad, inga medicinbiverkningar. Frisk mänska börjar träna efter åratal i träda.

Sjukgymnasten var hur trevlig som helst, men hon lyssnade inte till min medicinska historia och själv var jag lika lyckligt tävlingslysten med mig själv som vanligt och längtan att bli mig själv, var det som gjorde mig väldigt fysiskt sjuk efter några månader, när jag var tvungen att kapitulera.  Kröp runt här hemma, bodde i säng och soffan, tog nog halva året att komma tillbaka till det vanliga tillståndet.

Till i år har jag köp cykeln med ryggstöd, modellen som ofta finns på rehab. Nu fantiserar jag om att sitta i vardagsrummet och trampa gloendes på Netflix, snälla vad som helst, låt mig orka genomföra detta, fast det känns meningslöst tråkigt.

 

Återblicken

Januari 2018

Väntar på att bli uppringd av kommuns rehab …

Jag undrar hur många år jag tyst har hört tanken om att skaffa rollator, hastigt liksom snubblat ut och in i skallen? Min läkare föreslog det för länge sedan, men då blev det som knäpptyst inne i mig. Rollatorer behöver ju sjuka eller gamla människor, skulle jag knata omkring, som en hängande ostkrok på en sån?  

Hela mitt inre stretade emot och jag suckade liksom lättad, att jag inte alls behövde ta något beslut om det, eller ens låssas om problemet på de viset. Men det finns alltid gränser jag kommer till och tvingar mig till ett beslut. Om jag nu inte klarar av att gå normala promenadsträckor utan att bli jättesvag, yr, så måste jag väl till slut hitta någon lösning på det hela. Jag har inga som helst muskler kvar, de är alla i träda och min kondis är ju så botten att jag inte har ord för det. Det krävs ju inget orakel för att kläcka ur sig ordet rullator, tänker se det som ett hjälpmedel att få kondis igen. Så att jag orkar med mer av mitt liv, jag kan ju inte sitta här i soffan ideligen tänkandes, smidandes planer på att ”ta tag i det hela” utan att ett smack blir gjort.

Jag är så trött på mig själv och den här evighetscirkeln av misslyckanden jag har snurrat i nu i nio år. Alla som startar ett omöjligt projekt vet ju hur in i helvitti svårt det är och hur man får kämpa med sig själv på alla nivåer av sitt inre, för att bara komma igång. När man väl är igång är nästa svårighet att fortsätta fast alla tänkbara troll och skrytt kommer sitta i dubbla led på axlarna och viska ”strunta i det idag du, har du inte nog ont, eller är trött nog, ta en vilodag.”

Nu har jag bokat in en tid hos en sjukgymnast på rehab, så att jag kan få hyra en rollator framöver. Det tar emot, men nu är jag där och tänker att jag ska smyga igång och öka med tiden. Stegräkning ska mobilen få jobba med, nu gäller det att få till som en slags inre tävling med mig själv. Hur skulle jag annars klara av något så in i bäng trist som att gå ut och gå?

Ajaj Kapten Angeli, jo det är vännen som suckar och hejdar mig, svårt när man är som man är och sätter igång som en galning, för hårt, för snabbt och för mycket, så fort man har kommit till skott. Men jag Vill, vill, är så less på att inte vara fri, vad är det för liv när jag inte ens vågar ta mig till Ica vissa/de flesta dagar. Att vara beroende av maken jämt, jämt, för mig som har varit så självständig, rest ensam i Europa, dansat på nattklubb redan som 15-åring i hufvudstaden. Varför ska jag mänskan sitta ner ännu en skinnsoffa, jag bara undrar?

Finns det en Gud, vad har han för nytta av mig i soffan, hjälp till självhjälp har jag testat så många gånger genom åren, jag blir bara riktigt sjuk av gym och allt annat tänkbart jag har testat. Men nu sista rycket, funkar inte detta lovar jag att sitta snäll och tyst i den här jävla soffan tills fan kommer och avlöser mig, om man säger så.

Att falla som en gran eller fura

Jojo, det köstar på att bo i den del av Roslagen som fick mest fällda träd. Det knaka och braka mest hela tiden, har nog aldrig varit med om sån storm med höga träd omkring ett litet hus, vårt. En bamsegran dök i backen, tror jag hörde när den föll, det är ju sånt jäkla liv när det blåser runt 30 sm i byarna, elen gick på natten och ännu är det ingen el i området. Om ni kunde förstå hur mycket grenar och pinnar det låg på tomten, halva kronor från tallar och björkris.

Vi har eldat i kamin hela dagen, vill ju inte att rören fryser om det blir för kallt. Så nu är huset uppvärmt eller rättare sagt skorsstensstocken är redigt varm, tills elementen går igång igen.

Sen har vi haft pannlampor på oss och många värmeljus tända, men vi oroade oss mest för maten i frysen, Vattenfall sa att elen skulle vara tillbaka imorgon klockan 18.00. Så vi packade ihop i en rasande fart, det är rörigt eftersom maken målade i köket vilket han inte är klar med och dammsugaren gick ju inte att använda. Så vi kastade soporna, diskade undan och packade ner allt plus frysta maten och drog hem.

Jag såg till att vi köpte en kamin med möjlighet att värma vatten eller mat ovanpå den, så vi fixade kaffe imorse och diskvatten. Jag har köpt stora plastdunkar och fyllt med vatten, de står i källaren om de behövs, så vatten var inte problemet. Men vi ska preppa mer och lägga sakerna för sig, så vi inte behöver springa runt och leta när/om elen går.

Men vilken chock jag fick så fort vi svängde ut från vår väg, jag har aldrig sett något liknande, stora träd fällda efter hela vägens sidor och enorma rotvältor. ”Stora vägen” från oss hade tydligen drabbats värst och varit avstängd under dagen, många hade jobbat på bra med sågmaskin, så vägen var fri, men det låg så mycket träd överallt. När vi stack så började det hagla, men inget stort hagel, det är ju helt svart ute och bara strålkastarljusen som lös upp haglet som vi åkte emot. Då skojade maken och sa att ”vi hade lagt in varpfart hem.” Jag skrattade gott ser precis ut så när de i Star Trek kör i ljusets hastighet i  rymden. 🙂

Så ingen el, inget internet, varken läsa, skriva eller kommentarer på paddan, lite märkligt när inte heller mobilen fungerade. Ungarna ringde och messade hela dagen, jag såg vad de skrev och att de hade ringt, men kunde ju inte svara. Men media informerade, så de förstod att elen gått, men var lite oroliga, de vet att vi har många träd runt kåken.

På vägen hem hörde jag i bilradion att träden i Roslagen inte är vana vid att vinden kom från norr. Det kunde vara orsaken att så många träd gick i backen, rätt intressant vinkel som jag aldrig själv skulle komma på.

Vilken tur vi har som kan åka hem, synd om alla som bor permanet när elen går, så sårbart vårt samhälle är.

Nu blir det till att packa upp och ta sig en dusch.

Om branden, målandet och sötsuget

Det nya året, låt mig för första gången skriva 2019, smakar lite på det, men konstaterar att det luktar mest målarfärg.

Minns ni när jag höll på att elda upp huset här på landet, det brynta smöret som tog eld och jag som brukar göra rätt när det händer fel saker, blev helt lamslagen. Bakom ryggen fanns både eldsläckare och filt att släcka eld med. Men jag bara skrek på Maken!!!

Jävlars så det brann i kastrullen, i gardinen och kastrullocket låg där bredvid spisen.
Så Maken gjorde allt det där jag borde gjort, la på locket, tog brandsläckaren och poff var allt farligt över och rummet invaderat av pulver från släckaren.
Maken, jag och sonen torkade och torkade, sot och sot.

Jag tror jag blev så rädd för min granne tidigare eldade upp sitt kök och jag var den som fick ta hand om det, ringa brandkåren, ta hand om tanten, stänga dörrar. Lämnade mig väldigt skakad och svårigheter att sova efteråt, är numera väldigt rädd för eld.

Nu har maken målat taket över köket och det verkar banne mig som vi kommer undan med det, oron var ju att behöva måla hela taket.
Snart ska han måla en gång till, sen blir det till att måla väggen runt fönstret med pärlgrå färg.
Imorgon blir det högblank vit färg i själva fönstret, funderade på att välja en stark färg, solgul. Men nää, blir så styrd då med gardinfärg, som evig påsk i köket.

Vi fick båda samtidigt abstinens på eftermiddagen, tittade på varandra och konstaterade i lätt panik att vi inte hade något sött kvar, varken till kaffet eller i godispåse. Jag ville inte ställa mig och baka något i det inplastade köket så det bar iväg till metropolen Rimbo för vår affär var stängd.

Nog är det konstigt, här mitt ute i spenaten så kör många med bara en hel strålkastare. Ute är det svart som i en säck och de bryr sig inte om att fixa ljuset på sina bilar. I Stockholm där det finns gatljus överallt ser jag sällan eller aldrig enögda bilar. Vad är det med folk på landet? På väg mot Rimbo åkte en som vi tror var full framför oss med ett helt bakljus, vinglade fram och tillbaka i mötande trafiks fil.

Vad gör man, ringa till polisen är ju ingen ide nu för tiden, en timmes kötid i mobilen för att anmäla förmodad rattfylla. Det finns ändå inga poliser i Roslagen som hinner komma och stoppa bilen, eller för den delen är nog typen av ärende nedprioriterat som så mycket annat. Jag vill på en gång säga att jag absolut inte skyller detta på polisen där ute, detta får deras höga chefer och politiker ta på sig. När vi alla slutar ringa polisen för det är inte lönt. Vem är nöjd då, vem ville ha det så här och varför?

Tänker ni som mig hur farlig den här urgröpningen av hela polisväsendet är, från att ringa och larma, vilket inte lönar sig om det är brått, till hela kåren som inte mäktar med sitt jobb på grund av för lite folk, anslag och fel folk högst upp. Hela omorganisationen slogs sönder en skapligt fungerande kår.

Väl hemma åt vi smörgåstårtan som nu limmat ihop alla lager under natten, så den smakade mer ljuvligt än igår.

Till kaffet har vi nu valt en varsin favorit, jag kör med mandelbiskvi och maken med chokladboll. Vi överlever nog även detta dygn.

God fortsättning!

Nyårets smörgåstårta

Lager 1 Varmrökt lax, majjo, creme fraîche.

Lager 2 Hackade hårdkokta ägg, majjo, creme fraîche, kaviar, finhackad gräslök.

Lager 3 Hemgjord skagenröra med rödlök, räkor, majjo, creme fraîche, dill, citronsaft salt peppar.

Överdrag, Uppvispad creme fraîche med pepparrot, citronzest och färskost. Laxrosor.

När våra barn var små jobbade maken på natten varje nyårshelg, bankens körning med alla kontobesked skulle ut till kunderna. Är man chef, så vill det till att så stora manövrar går som de ska, då är man på plats. Så ungarna och jag gjorde tillsammans varje nyår en smörgåstårta och en vanlig tårta, vi testade nya recept varje år och det blev tradition. Inte ofta, men ibland hann maken hem till tolvslaget, om nu körningen på jobbet gått som den skulle.

Ungarna och jag smaskade i oss tårta och tittade på TV under kvällen. Sonen som var yngst ville så gärna vara vaken vid 12-tiden, vilket tog många misslyckade års försök innan han stod där på balkongen, huttrande av trötthet, men lycklig över att vara vaken och få se fyrverkerierna över Stockholm.

Så är det med våra smörgåstårtor till nyår, ny varje gång.

 

 

När ser man sig själv som bäst kan man undra

Denna lite frostiga dag tänker jag mycket på det här med nyår. Personligen har jag aldrig gillat nyår, en kväll folk dricker för mycket och så alla de här förbannade fyrverkerierna. När andra ylar av lycka med sina champagneglas i näven vid tolvsnåret, så invaderas jag av tunga känslor.

Ännu ett år av ens liv har gått och ett nytt börjar. Jag vet inte varför jag alltid haft mest lust att gråta?

Året som gick rent personligt har varit fullt av envisa tag, där jag har genomfört det mesta jag har tänkt mig, men priset har ibland varit för högt. Jag är trött på ofriheten att inte kunna göra som jag vill, när jag vill. Trött på att inte veta hur jag kommer må dag för dag, rädslan att boka in kommande möten som inte blir av. För att inte tala om inbjudan till nya bekanta som förväntar sig inbjudan i retur.

Minns ett sånt där returmöte där jag skulle bjuda på landgång och kaffe, kroppen skakade av stressen och jag orkade inte stå och göra landgångarna, utan fick sitta vid bordet och tårarna föll. När sen besöket kom så var jag så väck att jag inte minns ett dugg från kvällen, men de upplevde det nog inte så, jag har blivit fena på att dölja mitt tillstånd. Inget skryt bara en sjuk detalj om det hela.

Detta knöliga liv, och efter avd depression och trötthet kommer jag till kärlek.

För den finns ju där varje dag, på något vis, från de närmaste i familjen och mina vänner. Jag känner mig väldigt uppskattad, får man känna så? Får man ens tänka så om sig själv i detta märkliga land? Om jag skriver att jag ofta känner mig nöjd med mig själv, vad utlöser det för reaktioner hos er? Att jag är självgod, självupptagen, egoistisk, slår Jante till med klubban eller yxan rent av. Kokar blodet hos er och avsmaken tränger på som en äkta svensk sur uppstötning?

Ja, jag tänker högt när jag skriver, precis som jag gör när ungarna mina beter sig och jag blir arg och ledsen, eller mamma som i sin tilltagande senilitet gör livet påfrestande för mig. Samtidigt som jag inte orkar med det jag vill med henne, men gör så gott jag kan, med makens hjälp. Den där öppenheten kan göra en löjlig att läsa, svaghet, ligger inte på människans topplista över godkända sidor. Andras förakt väntar bakom knuten.

Den där sidan hos mig har jag kämpat med, uppvuxen med både mormor och mamma som var extremt misstänksamma om folks egentliga orsaker till sitt handlande, gav de något, undrades det över vad de förväntade i gentjänst. Inte fick man berätta om personliga saker heller, andra hade inte med det att göra, oavsett vad det var.

Så föds ju jag, en tvärtom person, rak, glad och öppen. Jo, jag fick mycket på skallen hela min uppväxt. Den sista spiken i den kistan var, när jag besöker min mamma med min förstfödda dotter. Jag är så lycklig och stolt, en vännina till mamma var också på besök och jag visar upp dottern och säger att ”hon är det finaste som finns i hela världen”. Men se så fick jag inte säga, skryta när den där vännen till mamma var där. När jag tidigare under graviditeten var glad över just graviditeten tryckte pappa ner mig med att säga ”du är inte den första kvinnan som ska föda barn”, asså, det var inget att snacka om, låssas om överhuvudtaget och då hade jag verkligen ingen sån pratkontakt med honom. Så jag antar att det var ord som kom från mamma från början.

Men mitt första år hos min mormor låg alltid i mig som en trygghet att vara älskad för den jag var och så var vår kontakt tills hon dog. Andras gillande av mig som person, har alltid betytt mycket för mig och tursamt att jag har så lätt att skapa kontakt med andra, hur som helst, när som helst. Utan dessa viktiga bitar i min personlighet under uppväxten, skulle jag nog inte blivit en svag/stark person. Jo, för mig är svag lika viktig som stark i en person.

Har ni någonsin tänkt på hur den här Jante har styrt oss genom tiden? Men nu håller det på att slå över i motsatsen, folk både/mest yngre och äldre är så otroligt utagerande med sin förträfflighet, alla visar upp sig på ett vis som för min generation är helt galet självupptaget. Tittar på Pernilla Wahlgrens TV serie med dottern och resten av familjen, de är bara en i högen av alla egocentriskt självupptagna. Personligheterna kan jag tycka om på olika vis, men svårt har jag med en så totalt obildad, okunnighet som de flesta av dem visar på. Tänker på alla unga som förblindat ska suga i sig all dumhet de bjuder på. Jag fattar inte hur de har lyckats bli så korkade på ren svenska?

Nu ska jag göra mig iordning, vi ska åka iväg och handla ingredienser till nyårssmörgåstårtan.

Önskar er Alla ett Gott Nytt År!

 

Lite av varje dagarna efter

Hur har ni det i svallet efter julafton?

Jo tack, igår var det en vilodag för kroppen, det som nog plågade mig mest på julafton var soffan, inte min, utan dotterns. Nu för tiden har yngre folk soffor som  ingen kan sitta i, en sittvänlig soffa, vet de inte vad det är, sånt har vi äldre mest kunskap om. En soffdyna ska ha ett visst avstånd till knävecken, så att benen kan hänga ner som brukligt när man sitter i en soffa eller i en stol. Ryggen ska vila mot just ett ryggstöd, det är därför det heter ”ryggstöd”.

I moderna soffor sitter man med benen pekande rakt ut, som små barn, det går inte att böja knäleden för soffdynan är för bred, om du samtidigt vilar din rygg mot ryggstödet. Mina korta strumpor hade konstant hälen på ovansidan av foten, just för att sofftyget var strävt vilket fick hälen att snurra runt, när jag ålade runt i försök att hitta en vettig placering av kroppen. Dotterns svärmor och jag suckade, hon fick ont i ryggen och satt mest på kanten med rak rygg. Själv gnölade jag mest dagen efter jag hade hasat runt i oändligt många varianter av försök till sittande.

Själva julafton var trevlig och oväntat lugn, de små blir äldre för varje år, konstigt nog. Min 2-åring som nyss låg på sjukhus, var en avmagrad variant av sig själv, stod nyvaken rakt upp och ner i sin egen värld väldigt länge. Ingen fick peta på henne och jag ska erkänna att hjärtar mitt var tungt av kärlek till henne och min längtan var så stark att svepa upp henne i famnen och bara trösta, smeka, gunga henne lite, nära mitt hjärta. Om inte ”om” hade funnits hade hon inte stått där, impregnerad i 1900- talets största hit penicillinet, om inte det fanns, fanns hon inte mer.

Nu tänkte jag på julmaten, den goa, generösa som vi alla har hjäpts åt att laga till vår gemensamma måltid. Andras högtider bryts bröd som start på högtid, några äter inte i dagsljus, men festar så fort mörkret lägger sig. Jag har aldrig hört att andra än just vi svenskar ska skämmas för att vi äter vid våra högtider, vi äter för mycket och vi äter fel. Herregud en griljerad julskinka när man ska tänka på miljön och äta en griljerad kålrot.

Ett dignande Fanny och Alexanderjulbord ska vi skämmas över, titta på SVT och TV4 som ständigt visar tiggande om allmosor till svultna barn, med en stor extra pik av sändningstid vid jul och övriga högtider. Trots att vi är ett av de folk som skänker mest privat och inte bara via skattetvång. Men storebror ser dig och vill att du ska storkna av överflödet, inte slappna av med familj och vänner under en svensk högtid. Svensken ska alltid ha dåligt samvete över världens plågor, över andra som inte har mat, julpaket, tak över huvudet, glädje i huset. Inte nog med miljötalibanerna, nu har vi vegoterroristerna, kläder som i andrahandsterrorister, cykelterroristerna osv i evigt.

Allt som kan omvandlas till något vi har dåligt samvete över, skäms över, glädjen att ge oss själva något, det är fult. På något slags statligt konstigt vis, är vi inte värda att ha våra högtider längre, inte om de innehåller festmat, presenter eller glädje. Det är alltid  någon annan som ska ha dina surt förvärvade pengar. Staten och media försöker ständig göra oss totalt befriade från allt som vi i alla tider trott var vi, vårt gemensamma vi, vårt arv som håller ihop oss.

Men trots allt, firade jag och min familj julafton med glädje över mötet med varandra, ungarnas lidande i sin väntan på tomten, julbordets fröjder, storögda ungar när tomten äntligen kom, julklappspapper i överflöd, ungars glädjetjut, och lugnet som la sig när förväntningarna hade stillats, leken med det nya.

Själv blev jag så överraskad, fick en ny IPad av maken och räknade ut att den gamla som känts sliten, var från julen 2012. Att jag sen fick så efterlängtade böcker som Hans Roslings bok om sitt eget liv och den sista Factfullness, som jag direkt på julnatten fastnade i. Han hade 13 frågor som jag som läsare skulle svara på, det gjorde jag och fick 6 rätt vilket jag själv inte var imponerad av, men förstod sen att det var riktigt bra med min kunskap, jämfört med alla grupper över hela jorden som har fått svara på frågorna. Jaha, ”jag” du är inte så dum som jag ser ut, som vi sa i min uppväxt. En får glädjas åt de lilla. 🙂

Fridens, hur var det med din jul?

 

 

Önskar er alla en God Jul

Hör hela tiden prassel av papper, tejpbitar som rivs av, saxen som ömsom dras ömsom klipper genom julpapper och snören som tvingas i lockar av saxens vassa egg. Maken har rena julklappsverkstaden i köket och jag har en gnällig kropp som jag är ovän med. Men snart ska den tämjas med värktablett, så att jag kan sätta igång med hackandet till sillsalladen.

Igår kväll slog jag in mina klappar, tack och lov att det är gjort, jag har nog aldrig varit så förtjust i det här med att slå in paket, att pynta dem så vackert, att de inte borde öppnas, som en del med känsla för inslagna presenter gör. Tur att jag inte är född i Japan, för där är det en konst att slå in paket.

Det finns så mycket som inte är ”hela världen” att jag inte lagar all julmat som förr, bakar allt matbröd och kaffebröd, bränner mig på knäcken, häller ischokladen utanför lilla formen, som far iväg vid första bästa suck, storstädar och pyntar. Nej, det är inte ”hela världen” men någonstans är det hela världen att saker och ting inte kan få gå av stapeln som förr, rent av, varför är det inte som förr?

Energin i kroppen, förväntan och lusten att slå knut på sig själv till allas glädje, smaklökarna, vart tog de vägen? Inte smakar något som förr, magin med att tända de fyra ljusen, egen förväntan och längtan, eller se på barnen och deras längtan, nu barnbarnens.

Förr som i riktigt förr, ingick mormor och morfar, hela tjocka släkten i mormors och morfars 2-rumslägenhet. Min barndoms julaftnar, med dofter och ljud från allt omkring, det brusade i mumman pappa blandade i den höga vackra karaffen som nu finns i mina ägor. Hela tiden möts då och nu i ett avslaget eko som oftast säger ”det var bättre förr”. Ja, tänk att det var det, för barnet i mig som växte, för tiden jag själv skapade magi till mina egna ungar och slutligen för tiden mer som betraktare av magin mina barn skapar, för sina barn.

Vad ni än skapar till jul, vill jag påminna om att tanken, den goda, samtalet som borde ringts för länge sedan, har en naturlig plats för oss alla. Svårare behöver det inte vara, att vara en god mänska, förgylla stunden för någon när fjärde ljuset tänds.

Från mig till er alla en kärleksfull jul. ❤

 

Glädje och oro i en salig blandning

Vissa veckor kan verkligen bjuda på det mesta. Jag hade äntligen bokat in en vän på besök och donade här hemma, bakade kladdkaka och längtade verkligen till besöket. Då ringer dottern och är orolig, alla i familjen har influensan, utom hon som nog har en redig förkylning. ”Mamma lyssna här hur 2-åringen andas”, jag lyssnar och ber att få lyssna igen, ryser, men vill inte skrämma min dotter som är så orolig av sig, med rätta i detta fall. Ring 1177 säger jag och de ber henne åka till nya barnsjukhuset.

Sen har jag min vän här och det var så trevligt, många skratt och tankar som luftades. Men under tiden gnager det i mig, hur går det för dem på sjukhuset, in kom de, fick eget rum och prover togs.

Men som på de flesta vårdinstanser, personal som stressar ihjäl sig och många väldigt sjuka barn, så tar det tid. Min allra minsta lilla favorit som är så otroligt lik sin mamma som liten, har ett jättehögt CRP och dubbelsidig lunginflammation. Hon får dropp mot uttorkningen och penicillin så klart, de blir kvar över natten. Dottern skickar bild på sig och mitt lilla troll och min dottern är totalt slut, genomskinlig, läkaren kommenterar att hon inte ser bra ut. Så typiskt tänker jag, är man mamma så får man dra lass, hur stora som helst, fast man själv är sjuk.

Det blir många, galet många meddelande mellan mig och dottern, även samtal, så jag är totalt slut på kvällen. Dagen efter är ingen höjdare med fler samtal om sjuklingen som fick byta penicillin, min kropp gnäller och jag ligger mest och surar över just kroppen.

Sen blir det torsdag och jag åker till ett fik, ska möta en fd arbetskompis, vi har inte träffats på tror 30 år och det var ett efterlängtat möte. Så mycket att prata om, jag visade bilder på barnbarn och hon på katter. Vi har levt olika liv, men i hjärtat finns vår plats för varandra.

Vilken vecka som bjudit på allt.

Ikväll ska vi handla julmat, för vår del inte så mycket, men vissa saker bara måste finnas på julbordet, sillsalladen jag gör varje år är det bästa jag vet. Vi tar med oss mat till vårt gemensamma julbord hemma hos dottern. Maken gravar lax med en gnutta gin som alla gillar, så min sillsallad som ska med, serveras med vispad gräddklick. Vi är fem familjer som alla tar med sig mat som de vill ha, det blir ett stort julbord kan jag lova. Sen byter vi mat när vi ska hem, dottern knycker min sillsallad och i år får jag inlagd sill av henne med hem.

Läkaren har lovat att dotterns familj inte ska vara smittsamma till jul, det är vi glada för, men de kommer att vara trötta. Jag pratade nyss med dottern och bad att få prata med mitt lilla sjuka troll som låg i soffan och tittade på barntv. Lillstrumpan gjorde tecknet för trött till sin mamma och pekade på lampan och tv vilket betyder släck, att hon vill sova. Lite kul, dottern har lärt henne tecken för vissa saker, före hon kan prata, därför gjorde hon trött tecknet till mig som hon inte orkade prata med. Mitt ❤

Nu ska jag sent om sider ta tag i dagen.

Blir inte alltid som man tänkt

Hon skulle vara tomtemor i röd fin klänning och ljuslykta i handen i Luciatåget på dagis, men virus tog henne, svepte in hennes lilla kropp i 40 graders feber. En liten tös som var för sjuk för att orka bry sig och hennes mormor som skulle åkt och tittat på tomtemor, låg däckad och suckade lättat över, att det inte blev något Luciatåg. Men med mig är det inte virus, mer de vanliga kroppsliga gnället.

Idag skulle jag åkt till vårt centrum och handlat de sista klapparna, men det blir inget av med det, får ta det på lördag när maken är hemma. Söndag ska vi och sonens familj till mamma och fira lite jul. Jag har beställt en smörgåstårta med rostbiff, bakat lussebullar som ligger i frysen och ska på söndag slänga ihop en kladdkaka och vispa grädde, kaffe ska bryggas i termos. Saft till ungarna, papptallrikar, plastbestick, skedar, muggar, mjölk osv. Ni vet det blir en del att ha i knoppen, så allt kommer med. Sen har jag köpt julklappar till barnbarnen från mamma som hon får räcka över och så har jag köpt julklapp till mamma som hon får på boendet, när deras tomte kommer.

Hemlagad julmat får mamma efter julafton, det är ju inget klart till den helg som kommer. Men de får julbord på boendet, nyss fick de en väldigt flott lunch med viltfågel på Nobeldagen. De står still, stavas det Nobell eller Nobel, det måste väl vara ett l?

När jag har mycket att göra kommer rastlösheten och samtidigt känslan av att nää jag orkar inte, vill inte. Det är ju kroppen som talar om att det blir för mycket, men brukar jag bry mig? Nej, inte tillräckligt mycket och det är därför jag blir som en boll som luften gått ur.

Det är ju inte bara jul, jag har ännu ett nerpackat hem med hur mycket som helst att ställa tillbaka, sortera, kasta och dona. Vi ska röja i helgen, men vi har ju parketten som ska bytas i vardagsrummet och den går vidare in i balkongrummet, så möblerna ska ju ut igen från dessa rum. Vilket betyder att jag inte kan ställa in saker som är nerpackade från vitrinskåp och en massa annat, ja, ni vet.

Solen skiner och himlen är inte evigt blå, men nog syns det blå, moln är så vackra inte bara de fluffigt vita utan även åskmoln de svartlila, kan ju verkligen vara fantastiskt vackra.

Bilden idag är från en Lucia för fyra år sedan, min älskade unge med sin lillebror som också fick vara lite pepparkaksgubbe en stund. Vi skrattade gott för han försvann i hatten.

Trevlig helg på er alla.

Ett rum med vy

Tänkte baka lussebullar idag, men fick snopet konstatera att både jäst och russin var slut. Maken får köpa med sig på vägen hem, för imorgon kommer fönsterputsarna och då kommer det bli kallt här inne vilket inte jäsande deg gillar.

Jag känner mig enorm rik just nu, var ner till grovsoprummet och hittade massor av pocketböcker att ta med till sjukhuset korridorbibliotek. Jag har en misson med det här att släpa pocketböcker till sjukhuset. Dels tycker jag att idén är toppen, låt böcker läsas om och om igen och sen tillfredställelsen egot alltid får, när man hjälper andra.

En gång på mitt sista jobb sa en kollega ”men hur orkar du alltid tänka på andra, vara så generös?” Jag blev så förvånad över den kommentaren, för jag tänker inte på att hjälpa andra på det viset. Jag jobbade på dagvård dit ännu hemmaboende äldre, ensamma kom med färdtjänst 1-2 gånger i veckan för att få umgänge, äta frukost, lunch och kaffe, innan de åkte hem igen.

Allt jag tänkte på var att de skulle må bra hos oss, att de skulle få nya intryck varje gång och så missade kollegan, att man mår så himla bra av att inte bara tänka på sig själv. Hon var en sån som satte upp lappar där vi andra skulle skriva vår signatur när vi tvättade, vattnade blommorna, strök och liknande. Det var ju mig hon var ute efter, jag jobbade oftast heltid på timme. När det efter några månader oftast bara var min signatur, så försvann lappen. Var det någon som smet från jobbet, var rent av lat, så var det hon, kontrollanten.

Jag har en tavla med hela regentslängden  och nu menar jag hela, ner till den halte o lytte och allt de kallades för. En avlång inglasad tavla med tecknade kungliga figurer och den tog jag under armen och vinglade på cykeln över bron, blev ett riktigt vindfång, men lyckades ta mig till jobbet. Hängde upp tavlan så att det blev ett intressant ämne att prata om, många äldre har ju bra mycket bättre kunskap om kungar och hur det var förr än yngre. Där fick den hänga så länge jag jobbade där.

Sen funderade jag på korsord, bra träning för hjärnan, bad maken trycka upp ett DN korsord på ett stort hårdare papper som vi satte på en träställning liknande det barn har när de står och målar, sen satt våra gäster runt och kunde se och någon av oss som jobbade där skrev med blyerts, så det gick att sudda bort när allt var klar, återanvändning är bra.

Min make hade fått en bok om hela nittonhundratalet, år för år, månad för månad. Den var ju så spännande att läsa högt ur. Jag brukade sitta på en hög pall, de fick tala om vilket år och månad de var födda, sen läste jag högt om det. Så mycket prat det blev, minnen, skratt och diskussioner om när var hur.

Svårare än så behöver det inte vara, använd fantasin och lägg två strån i kors, så har man funnits för andra och själv haft väldigt kul under tiden.

Det bästa gjorde jag varje dag, bakade både fikabröd, matbröd och ibland kokade jag ok marmelad för diabetikerna. En van bakare snor ihop det på en timme och varje morgon när de kom i korridoren gissade det vad de skulle få till eftermiddagens kaffe. Finns bara glädje i att glädja andra, jag saknar den här delen av mitt liv, så mycket. Att inte orka som förr, orka göra sånt som känns så självklart inom mig, att ständigt hejda sig själv, för hur mår kroppen?

Men jag är tacksam över att jag har hunnit hjälpa så många människor på livets väg, både barn, jämnåriga och äldre. Det var detta livs tema och tacksammare tema får man nog leta efter.

Vi har nu flyttat soffan mot fönstret igen, så underbart att titta ut och se hela Stockholm med tinnar och torn, all rök som bolmar upp ur skorstenarna kalla dagar får mig osökt att tänka på Anders Fågelströms Barn av sin stad. En av våra absolut största författare, minns ni Henning? Jag älskade dessa böcker, läste dem i tonåren och hoppas jag kan få mina barbarn att läsa riktiga böcker av författare som har gåvan att förmedla levande porträtt av människor och deras tid på jorden.

Ännu en mission.

Punkt slut för idag.