Gråten befriar

Efter en Allhelgona helg med barn och barnbarn, besök på kyrkogården och gemensam middag, så mycket skratt och kärlek med de jag har närmast hjärtat.
Under kvällen började min fot göra hysteriskt ont igen och jag känner mig så frustrerad över att när jag tror att foten börjar bli bra så börjar det om.

Min son ringde dagen efter och sa åt mig att skaffa en scooter, jag tittade på företagets hemsida och pang i måndags så köpte jag en sån som kommer nästa vecka. Tänk att jag kan åka vart jag vill här hemma, hälsa på sonen oavsett om foten inte går att gå på eller svagheten har tagit mig.

Svagheten är inte bara rent fysiskt just nu, jag vet att det går i vågor upp och ner. Sorgen bor i mig och jag kan inte sätta fingret på vad det är som vill rinna över i tårar. Jag kan sitta här och känna mig så tillfreds med tillvaron, stickningen går i mina händer, kanske TV:n står på eller radions lugnande röster på P1. Plötsligt rinner tårarna och det känns som om jag har en inre fabrik enkom för tillverkning av tårar. Men gråt då tänker jag, böla på så jag kan få vara ifred sen …

När jag värmer lite rester till lunch får jag ont i skinkorna och då vet jag att det är fibromyalgin som jäklas med min kropp och det kan jag tycka saker om, men är van vid. Äsch, en fika som lyfter får jag allt brygga mig och sticka vidare mellan tårarna.

Tappningsdags

Sover tungt och väcks av telefonen … min sjuksyster ringer för att kalla in mig till blodtappning på måndag, Hb:t är allt för högt. Det känns skönt att veta att jag kommer att må bättre än jag gör just nu, synd bara att man måste vänta tills Hb:t är så högt innan man tappas.

Men det tog ett tag efter tappningen förra gången innan jag började må bra igen … en halv liter tappar de.

Strålande höstdag idag med ännu ljumma vindar men det lär vända i helgen hörde jag på väderprognosen. Watson och jag ska bara ta det lugnt denna dag. En önskan har jag om en hel veckas bara varande, men det verkar helt sjukt svårt att bara få vara. Igår fick jag till en redigt stressig dag, försökte få hundvakt men de var upptagna så turen med Watson flåsade jag runt som ett galet ånglok.

Sen hade jag ett samtal att ringa och det fick jag hålla på med hela förmiddagen innan jag fick tag i personen. Sånt låter ju larvigt att säga; att jag blir stressad av, men det är dagens sanning. Sen tog jag bussen till lab och lämnade blodprovet, hem igen och passa på en fastighetsskötare som skulle komma för att sätta fast spisen i väggen. Vill inte att marsipangrisen ska få den över sig, han kommer att vara här mycket mer framöver, vi ska barnsäkra hela lägenheten, alla fönster ska få lås för vi bor hööögt upp.

På söndag är vi bjudna på middag hos makens ”nya” syster, då ska ungarna med och träffa sina halvkusiner det ska bli så roligt. Jag ska köpa fin choklad från Betsy´s som present, dottern tar med sig blommor. Jag skulle vilja ha något nytt och fint övertill som döljer alla volangerna runt min feta mage, men jag vet inte om det blir av att handla något i helgen.

Sen ska vi ner till graven, lägga krans och tända ljus … tror att vi ska tända lite ljus på makens väns föräldrars grav också då han inte bor i Stockholm längre. Läste att det beräknas komma så där 20´tusen till vår kyrkogård, helt otroligt mycket folk. Ja, vi ska tränga oss dit i alla fall och få det hela gjort.

Resten av helgen tänker jag bara vila …