en slocknad vulkan dras min tunga till där den allt för ofta möts av en kant vass som värsta kockkniven.
På väg att hämta släpet som tillfälligt bor hos dotter biter jag till i en seg halstablett och vips känner jag hur fel det blir. Plomben längst bak lossnar och följer villigt med halstabletten runt i munnen och ut i min hand.
Lustigt det där att jag alltid vet på en nanosekund att något i tandväg plötsligt lossnats eller bitits av, fast det ibland inte ens hörs ett ljud.

Vi sätter på släpet och packar in dotter med barnbarn i bilen, vi ska hem till mammas hus och hämta möblerna hon behöver i sitt nya boende.
Dottern och mannen bökar ut en mindre soffa till släpet och jag kryper omkring efter sladdar till golvlampor.
Då skriker ryggslutet stopp och hotar med katastrofläge, jag bara svettas och vägrar bry mig om ryggfan. Måste ju hjälpa till, det är min mammas prylar som ska packas på flaket.

Dottern skickas ut på tomten och plockar en ljuvlig bukett till mamma av hennes egna blommor, de blommor hon dragit upp, men aldrig mer får njuta av till våren. I famnen med blommorna i bilen åker vi till boendet mamma kommit till samma dag, jag går med snabba steg i korridoren och möts av en manlig undersköterska som blir så soligt glad när jag presenterar mig så där i farten på väg mot honom. Han berättar att mamma har något slags problem och han var på väg att ringa mig?
Hon hade ramlat ur rullstolen? Näää, säger jag när han frågar om hon har gjort det förr.

Jag går in till mamma som ligg/sitter ovanpå i sin säng, det är som att kliva in i ett getingbo.
Hon är så förbannad, för ingen kommer när man ringer, sen påstår hon att hon har klivit ur sängen över skyddet, kanten för att inte trilla ur sängen. Kravlat runt på golvet i en evighet … All frustration, ilska bara väller över mig där jag står med buketten i famnen.
Hennes första dag på boendet, så oförskämd personal, en sa att ”jag skulle klaga till Löfven om jag hade klagomål på vården”.

Jag förstår vårdarna som var en man kort, svårt att hinna allt i normal tid. Men det där oförskämda vet jag att mamma aldrig skulle ha hittat på, så det får vårdaren stå för. Ambulansen skickades efter, varför fattar jag inte, inte mamma heller hon hade inte brutit något.

Ja, hon skällde, vevade på och på mig rann svetten, inte arg själv, mer bedrövad och trött, så förbannat trött. Bara vid ett tillfälle blev jag förbannad och det var när hon började klaga på att hon inte ens hade telefon. Då röt jag till att hon faktist kommit dit för några timmar sedan och jag kan inte flytta en telefon utan att veta var hon skulle bo, allt har ju gått på mindre än en vecka. Vi kommer med dina möbler nu, hon verkade inte medveten om det i sin ilska.
Dottern lirkade, lyssnade och barbarnet bjöd på sånt en snart treåring gör, skratt och mjuka hjärtan.

Innan vi åkte tittade hon tårögd på mig, hon sittande i sängen och jag i den dit släpade soffan och sa ”Jag älskar dig”.
Det finns stunder när sekunder och minuter liksom hänger sig i tiden, detta var en sån stund. Just då visste jag att hon var min mamma inte jag ”mamma till sin mamma”. Med gråten hängande svarade jag att jag älskade även henne. Hon såg min smärta och jag såg hennes, vi var så i varandra man bara kan, som mor och dotter.

När vi åkte var hon på gott humör, men jag kände mig så beklämd och oron drog igång som en avlöning. Dagen efter blir jag uppringd av en sjuksköterska och vi pratar om mamma och tusen och en saker omkring allt.

Det visar sig att hon har bott där vi bor nu och att vi har jobbat tidigare på samma äldreboende, vi kunde namn på gemensamma arbetskolleger, fast vi inte hade jobbat där samtidigt.
Det hela slutade med att vi ska träffas idag till fikastunden där mamma bor, jag har många idéer till ”underhållning” för de boende som jag tidigare tänkt ut och använt i mitt tidigare jobb med äldre. Hon blev eld och lågor över mina förslag och vill att jag träffar kvinnan som har hand om just den sociala biten.

Det blir bra, allt ordnar sig med tiden, på Valborg kom unga volontärer till boendet, tog med mamma ut i solen där de satt och pratade. Så mamma var nog glad både åt sällskapet och utesittandet.

Idag åker vi över med nystrukna gardiner i soligt gult på en kopp kaffe med mamma och sjuksystern, ska bli så trevligt.