Ett dyk i dagens depressiva tankar

Kan bara konstatera att även denna dag är tung att bära, det är vilsamt tyst i hela huset och det grå har lättat lite över Stockholmssilhuett.
Det finns något vilsamt i mitt depressiva varande, bara sitta rakt upp och ner och titta ut.
Där ute där ni andra bökar omkring i er stressade tillvaro med arbetskamrater att skratta med, reta sig på, äta lunch med, livet som alla borde leva.

Inväntande helger och högtider när det ska umgås och förväntningar uppfyllas.
Känslan av ”äntligen fredag”, ut från jobbet svävar själen och skaffar det där myset på sin väg hem.
Somna i soffan mitt i TV-underhållningen, hasa in i badrummet, borsta tänder och sen ner i sängen.
Livet, inte tu tal om annat.

Men här sitter jag som på vänt, sjutton vet längre vad jag väntar på? När jag blev sjuk … Ja, nu kommer det gnäll igen, men det är som om det hjärtat är fullt av bara vill tränga sig ut, eller mer troligt tankar som tar plats, pyser ut.
Andra har sett mig och jag själv såg mig som en stark resurs, då innan allt förändrades.

Inte har jag varit religiös i kyrklig mening, präster gör ofta ett bra mänskligt jobb med folk i olika själslig nöd, men jag är inget för den rent kyrkliga delen, upphöjdheten, flosklerna.
Så mitt tillstånd med gud har aldrig varit en självklarhet.

Min andlighet finns, men på ett mer andligt plan än kyrkligt, hur sjutton det nu låter? Så när jag blir sjuk och aldrig hittar tillbaka till min kropps kraft, då har jag ofta undrat ”vad det ska tjäna till, att kapa benen på en bra resurs i samhället?” Finns han Gud, i brallan, och varför ska så många år av mitt liv, min resurs att hjälpa andra raderas ut på detta vis?

Meningslöst, när man som jag inte bara ville en massa utan också drog igång mycket, tänkte på andra, fanns för andra.
Inget helgon precis, men en sån som samhället behöver oändligt många av.

Det här att inte kunna välja, det förstår nog bara andra som själva hamnar i samma tillstånd. Alla dessa år som frisk när jag inte förstod eller ens tänkte på att jag valde hela tiden.
Hela livet är egentligen inget annat än ett evigt väljande av krokiga stigar, raka autostrador, plums i böljan, snedsteg, avsteg, klättring, hasning, ålning, platt fall.

Det viktigaste som gör livet värt att leva är uppvindar, har ni hört ett så vacker ord, uppvindar. Det är där all njutning finns, gråskalan tonas bort och alla tänkbara färger tar över, livet när det är som mest åtråvärt i en uppvind.

En skvätt andlighet

När jag gick in på toan så small ena lampan när jag tände, gud så rädd jag blev och undrar varför lampor smäller när de går sönder? En gång för många år sedan efter att min mormor dog så satt jag och tittade på tv, då visade de en bild på en dam som såg ut som min rätt nyligen döda mormor. Jag som har varit mormors flicka i hela mitt liv blev ju sanslöst ledsen, samtidigt reste jag mig upp och sa när jag gick till köket; om du finns här med mig kan du väl visa det, så tände jag ljuset i köket. Vi hade då som en krona med fyra stycken lampor som satt i en ring och varje lampa hade en egen lampskärm. ALLA small på en gång, jag har aldrig blivit så rädd i hela mitt liv för något i mitt kök… jag bara stammade ja ja jag fattar att du finns här.

Än idag tror jag att det var min mormor som gjorde att lamporna exploderade eller är det implodera de gör? Köket har ju varit min plats för alla andliga möten med andra, här har kunder legat på massagebänken och jag har sett annorlunda saker hända runt oss vid olika tillfällen under många år. En kvinna som även är en privat vän hade alltid konstigheter med sig när hon kom … vi satt där i köket och la kort eller vad vi nu gjorde och så smäller det till högt i en gitarrsträng. Min första tanke är ju att nu gick en sträng av på gitarren som hängde på väggen. Vi gick dit och tittade, men allt var som vanligt, alla strängar satt kvar.

Vid ett annat tillfälle skulle jag tända ett ljus när hon var här… men se det gick inte, lågan var jättehög och flämtade så där konstigt så att den sotade så det var bara att släcka. När hon hade gått tände jag ljuset utan problem… eller när mjölpåsen drösade i golvet, plötsligt öppnades skafferidörren och mjölpåsen for vidare ner på golvet. Jag har aldrig varit med om att något har rasat ut ur skafferiet utan att jag själv har hållit på och bökat och vet då att saker står lite tokigt när man flyttar runt paket.

Det finns ju andra mer andliga upplevelser och de är ofta svåra att beskriva för andra, det ser lätt så konstigt och flummigt ut. Som att jag har sett chakra röra sig…hm tänker nog en del och det skulle nog även jag har gjort för en del år sedan. Livet är så oväntat många gånger att man får ändra sin tanke och tro om och om igen, man ska aldrig vara för tvärsäker på ett dugg egentligen utan bara försöka ha ett öppet sinne för det som kommer till en. Visst är det så att vissa av oss är mer öppna av naturen och kanske även har lite mer gåvor än andra rent andligt. Men alla kan ta till sig och vara vakna för att det finns annat än det som vi ser omkring oss.