Döden, döden så var det avklarat, knappast

Den här veckan har varit känslomässigt slitsam med elolyckan med min son som gick bra, blodprovstagning inför läkarbesök och som löken på laxen kommer skotern idag, mycket efterlängtad.

Kunde konstatera att Hb:t var för högt igen, så det blir blodtappning nästa vecka, Crp var också lite högre så någon infektion lever rövare i kröppen.
Inte vill jag att det är saker som måste rättas till med hälsan varje gång jag tar blodprover, men när man inte mår bra känns det skönt att det får sin förklaring med provsvar.

Större lipsill än mig de senaste veckorna får man leta efter, jag har nu äntligen lyckats sluta med Cipramil, en antidepressiv tablett jag har ätit sedan jag blev njurtransplanterad.
Om ni bara visste hur svårt det har varit att trappa ut denna tablett, den verkar lämna efter sig ett kemiskt kaos i kroppen. Jag vinglar och far, har konstiga swischljud i huvudet och svimkänsla miljoner gånger per dag. Denna uttrappningsbiverkan har blandat sig med det höga Hb värdet till en smällkaramell av konstiga fysiska mycket påtagliga känningar.

Om våra vanliga husläkare bara visste, förstod hur svårt det är att sluta äta dessa piller, så tror jag de skulle avvakta mer innan de skrev ut dem. Tabletten har varit bra på många vis, låtit mig slippa de kraftiga känslomässiga svängar som gjorde mitt inre till en kaotisk plats när jag nytransplanterad och fullständigt fullsketen av mediciner som intog min kropp, verkligen inte mådde bra varken fysiskt eller själsligt.

Alla dessa konstiga tankar om livet och döden, gåvan att få ett liv, en njure via en annan människa, hur säger man tack? Hur kommer man till balans med det här att överleva, att leva igen efter så lång tids hovrande i verklighetens förgård till döden.

Att då och då tänka på den känslan jag hade den dagen jag efter transplantation fick problem med hjärtat och läkarna ordnade en plats på hjärtintensiven, vilket jag med nöd och näppe slapp. Det där ormboet av sladdar in i min kropp, påsar som hängde med sånt som skulle ut och sånt som skulle in, alla dessa ställningar som omgärdade min kropp. Alla dessa sladdar och rör som gjorde det svårt att röra sig, som gjorde det möjligt att överleva.
Att tappa livsgnistan om så bara för en sekund, en sekund jag kommer leva nära resten av mitt liv. Den sekund som fick mig att vilja släppa taget om allt, utom min hund. Märkligt än idag och jag kan då inte förklara att det ”bara” var min hunden som stod där och viftade på svansen mitt i natten, mitt i min värsta själsliga kris.

Nu har sex år runnit under broarna sedan den stunden och jag känner att jag vill släppa lös min själ igen, låta den gråta, om den behöver det och inte stänga några dammluckor av sorg från förr, för nuet vill jag leva i med mitt hela jag utan kemiskt dämpande dimmor. Jag vet att jag har en hel del som kommer flöda upp och ut från förr att ta tag i, men det får lov att släppa taget.

Att trappa ner

antidepressiva tabletter skapar en röra i kroppens kemi, antar att kroppen känner sig lite som Ronjas polare ”Vaffö e de på detta viset”? Vi inser allt oftare att våra kroppsliga reaktioner handlar om brister i systemet, äter vi fel får vi blodbrist och mår därefter, köper järntabletter och blir pigga igen fast kanske förstoppade av det som just gjorde oss pigga, järnet. Efter transplantationen var det som om psyket varken visste ut eller in och jag blev rekommenderad att äta antidepressiva tabletter och tro sjutton att jag ville det, vem vill väl flyta som ett veligt, gråtande och snorande flarn genom tillvaron när alla inklusive du själv förväntas vara överlycklig över att ha överlevt och fått en njure från en vän. Snopen är ett litet ord för att beskriva min känsla efter transplantationen, både det där att jag fick så mycket biverkningar av medicinen jag måste äta resten av livet för att inte tala om att jag aldrig blev frisk som många andra. I allmänhet tror folk att det bara är att få en ny njure sen kör man igen och för vissa blir det så emedan andra väntar resten av livet på att komma igen. Men tillbaka till kemin, nedtrappningen av tabletterna som skulle få mig att flyta lite högre upp har gått utmärkt och tagit lång tid vilket är helt rätt, så hur glad blir jag på en skala när yrsel som börjar med ett ljud i mitt högra öra vissa dagar beter sig som om en galning har flyttat in i balansnerven. Jag går på sniskan, tar snedsteg och som om inte det var nog blir jag rastlös, irriterad och grinig. Som gjort för att börja med tabletterna igen, men glöm det, nu ska de ut ur mitt liv. Nu ska en sorg gråtas ut, ett vemod få ta plats och alla tänkbara reaktioner på livet får ta sin rättmätiga plats. Se där nu har jag skrivit ett helt inlägg om sånt vi inte förväntas varken lida av eller prata om, sopa under mattan lala  tralala trall la. Tänk att både tillstå en fd depression och otacksamhet när livet gavs mig åter av en vän. Det är lika tabu och ”vedervärdigt” som de stackars nyförlösta mammor som upptäcker att de inte älskar sitt lilla russinskrynkliga barnet, utan de känner ingenting. Förlossningsdepression, kan vara en hemsk upplevelse för du förväntas vara så lycklig när du kommer hem med den lilla. Inte vågar de säga något om sitt tillstånd, vad skulle det vara för sorts kvinna som inte älskar sitt barn? Kemi igen. En gång för många herrans år sedan var jag stationerad hemma hos en nyförlöst mamma som satt som ett tomt skal och bara tittade långt bort i ingenting, för det var där hon höll till. Jag skötte barnet och resten av alla ungar då detta var en familj med okristligt många barn. Varje dag lagade jag mat i enorma liksom restaurangkastruller och stekte falukorv i timmar både till middag och en del matlådor inför kommande dag. Jag skulle också suttit i ingenting om jag hade fött så många barn. Tillståndet ingenting gick så så småningom över och alla barnen fick tillbaka sin mamma och jag fick ett nytt jobb hemma hos en ny familj där familjestrukturen var usel och oredan stor. Under tiden jag skriver hällregnar det och haglar, solsken, hällregn, hagel och solsken, jag blir inte klok på denna sommar. Men de svala är jag och min kropp helt överens om, det är underbart.

Eru dum eller eru dum?

Ibland kan jag riktigt stoppa fingrarna  i hålen som gör att  (skeppet) jag sjunker … veckan som gått har bjudit på många tårar både i väntade och oväntade stunder. Vacker musik bara måste jag hålla mig ifrån, filmer och dokumentärer med innehåll är en fasa då får jag ta fram stora lakanet och snora i.

Tänkte för mig själv att det här går fasen mig inte, jag får lov att öka upp tabletterna mot depression. Ikväll när Figge dansade så vackert så brast det så klart och tårarnas förbaskade rinnande retar livet ur mig. Då slås jag av att jag måste kolla i min medicindosa om tabletten finns där???

Kan bara konstatera att jag har blivit helt dum i skallen under resans gång, man ska inte säga/tänka sånt om sig själv så nedvärderande, men så är det jag har blivit dummar för varje år som har gått. I min dosa fanns inte den halva tablett som har hållit mig från tårar och ynkedom, fråga mig inte hur jag som kollade medicinlistan inte såg att tabletten som gör mig till den jag egentligen är inte låg på sin plats.

Känner ett ursinne mot mig själv som är svårt att slå, vad gör sjukdom och kropp emot mig? Jag har varit rejält utbränd och aldrig kommit tillbaka vilket jag kan upplysa er om som inte har varit  i närheten av utbrändhet; man blir aldrig, jag säger aldrig sig själv igen efter en sån upplevelse. All slags stress lämnar dagligdags spår som man inte kan hantera som förr när man var sig själv. Jag har mött rätt många som har råkat ut för utbrändhet och snopet insett att inget någonsin blir sig likt fast man med rätt hjälp kan få tillbaka det mesta av livet igen.

Det jag släpar på detta liv med rester av utbrändhet, fibromyalgi, biverkningar och organoperationen har gjort något med inte bara min kropp och psyke utan även påverkat tankeverksamheten och minnet. Det känns urgröpande och frustrerande allt blir som en jäkla gröt jag försöker trampa runt i utan att jag kommer så långt.

Men livet det sprudlande, sprittande tränger sig på fast skallen är under armen och tårarna så gärna vill rinna. Inte kan man smita undan från livsglädje allt för länge … barnbarnet är väl största upplyftet, mitt stickande och planeradet av det jag vill sy, inköp av en interlock nästa vecka. Maken som börjar bli sig själv igen om än en smalare variant. Snöandet, ovädret som jag älskar … solen som plötsligt bryter igenom och glittrar i snön som lättar i tunna skyar från taket. Livet ett samtal med mina vänner, min familj, att finnas och vara bra för några andra det är så fint att få vara just det. Att betyda något som förhoppningsvis ger ringar på ytan till något som fler kan ha användning av.

Min skalle som ständigt tänker på allt jag vill göra för andra som förr var en självklarhet, idag tänker jag många tankar men kroppen minimerar min ork till att fullfölja. Just nu har jag två tulpanbuketter som jag (bara enligt mig själv) är skyldig att lämna till två fina damer som nyss blev änkor. Jag håller på i tanken och lagar en mysig lunch med efterrätt till barnbarnets dagis, en dag kommer jag att ta ansvar för den tanken och vara dagens lunchkock till dem.

En buffé till påskafton håller jag på och planerar vi blir 11 vuxna och Tim om han är hemma den helgen, det är underbart att leta recept, bestämma sig för hur bordet ska dukas. Det lär bli väldigt trångt, men det struntar jag i här ska bjudas och umgås. Har också köpt ett spel som vi ska roa oss med … frågekort om allt som har med matlagning att göra. Man får välja mellan olika kategorier, svara på frågan inte så svårt bara roligt.

Nu ska jag sätta mig i soffan igen … ta en påtår och sticka det sista på den sista lila strumpan.