Ingen mindfulness för tummen

Blev inspirerad att köpa 24 pennor med olika färger och en bok med mönster att färglägga själv. Snopet blev det när min artrostumme inte klarade av färgläggandet,  det som skulle  bli mindfulness blev bara ”ro hit en Panodil, tumskrället värker så jag blir galen”. Borde jag väl ha räknat ut, jag som har svårt att skriva vissa dagar.

Idag har jag tänkt så många saker att jag nog inte kommer iväg på ett dugg. Välja mellan en tur till Ica eller bussen till Kupan eller några hållplatser till och kliva av i vårt Centrum. Att liksom skvalpa runt och inte komma sig för är nog det värsta jag vet. Vissa dagar avundas jag er friska som kliver upp och iväg varje dag utan en tanke på er kropp, som om den plötsligt skulle svika er. En frisk kropp är en tyst kropp, tänker man aldrig på när man är frisk.

Nu ska jag tvinga mig igång, orkar inte med mig själv när jag mår så här, då får jag ta fram min inre piska. Om jag nu inte tar mig iväg så blir det till att koka grytan jag pratade om igår och så bakar jag ett bananbröd då några bananer ser ut att inte locka någon att sätta tänderna i dem.